En sexistisk knytnäve från jaktmotståndarna

, , •

Kvinnor blir allt mer jaktintresserade. Visst, vi har en bit kvar. Men jag ser inga hinder för kvinnorna i jakten, inte internt i alla fall. Jakten är könlös. Du får vara precis vem du vill, kvinna eller man eller mittemellan, vilken sexuell läggning du vill, åldern, hudfärg eller härstamning är betydelselös. Jakten dömer ingen.

Jakten är fantastisk och har inget med kön på den som jagar att göra. Foto: Rikard Lewander

Förra året var vi nästan 500 fler kvinnor som jagade i Sverige. Sammanlagt löste 18 226 kvinnor jaktkort. Av dem som tog jägarexamen var 22 procent kvinnor. Och andelen ökar hela tiden. Antalet kvinnliga medlemmar i Jägareförbundet ökar också. I slutet av 2016 var vi drygt 13 000 kvinnliga medlemmar.

Ett av världens mest korkade argument mot jakt är att den är mansdominerad.
Hur många insändare, krönikor och inlägg på sociala medier har jag inte läst där (som jag uppfattar det men inte kan belägga) framför allt kvinnliga jaktmotståndare, vill stoppa all form av jakt och anger som skäl att den är mansdominerad?

De kallar jakten snoppförlängare…. tänker högt här… jag som inte har någon snopp, handlar det om en bröstförstorare då? Att jag skulle jaga för att få större tuttar? Skulle inte tro det.

Vissa inbillar sig till och med att de företräder kvinnors rättigheter när de vill stoppa jakten med motiveringen att fler män jagar.
Istället gör de här människorna precis tvärtom, de ger nästan 20 000 jagande kvinnor en rak sexistisk knytnäve mitt i plytet.
Det så kallade argumentet vänder sig direkt mot just vad kvinnors frihet handlar om och vad många kvinnor strävar efter. Frihet på samma villkor.
Fler män spelar ishockey, är det ett argument för att förbjuda ishockey? Nej, vi värnar naturligtvis om att fler kvinnor ska spela hockey.

Jakt är en laglig verksamhet, en företeelse som får så många att må så bra och som sakta börjar leda till att allt fler kvinnor och hela familjer kommer ut i skogen och naturen och umgås vilket också leder till att vi får tillgång till lite av världens sundaste kött, viltkött.
Alla vi kvinnor som jagar har fattat ett av våra livs viktigaste beslut. Och vi blev jägare och vi tar ansvar för vår köttkonsumtion hela vägen. Vi ser till att djuret vi skjuter inte behöver lida.
Hur många köttätare kan säga det?
Och säg efter mig här, högt och tydligt: ”Även om jag själv inte äter kött men äger hund eller katt så räknas jag in bland köttätarna.” Repetera gärna!
För lilla voffsingen och kissemissen måste ju ha mat, eller hur?
Du bär lika mycket ansvar för ett djurs död även om du låter någon annan döda det kött du själv äter eller det du ger ditt husdjur.
Så nu fick jag det sagt också, tillbaks till jagande kvinnorna.
Vi jagande kvinnor är många, väldigt många är intresserade av att börja jaga! Och trenden fortsätter!
Så vi ska naturligtvis sträva mot att ännu fler kvinnor tar jägarexamen och börjar jaga. Och till er som är sugna att börja, jag vill tipsa er om att skaffa en hund att jaga med. Att jaga med sin hund är den absolut finaste känsla du kan uppnå inom jakten, du kan sitta i tusentals timmar på pass men det slår aldrig jakten tillsammans med din hund.
Så välkomna att börja jaga, alla härliga kvinnor där ute! Det tycker alla vi jägare, kvinnor och män inkluderat, med få undantag.

Källa statistik: Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet

av /9 Kommentarer

Glöm inte glädjen med jakten

, , , •

Vi jagar för att vi det ger oss glädje, energi och upplevelser. Vad gav dig glädje under hösten? Foto Magnus Rydholm

 

Ofta har vi människor en tendens att glömma bort det självklara och enbart fokusera på problem och alla svårigheter. Och vi kan lägga hur mycket tid som helst på att älta och prata om dessa olösliga problem – trots att vi inte kan göra något åt dem.
Istället för att vara glada oroar vi oss. Ibland verkar det nästan som vi inte vill eller hinner vara lyckliga. Detta fenomen gäller jakten precis lika mycket som allt annat i livet.
Ta därför en stund. Luta dig tillbaka och fundera kring det senaste jaktåret. Vad var bra? Vad är det som gjort dig glad, nöjd och uppfylld av energi? Vad är det som gjort att du hellre tillbringat tid i skogen än tillsammans med vänner och familj? När var du som lyckligast?
Gör nu det. Tänk efter.  Fortsätt läs när du tänkt färdigt?

Det gick oroande snabbt. Tänkte du verkligen igenom hela säsongen?  Nåväl, jag gjorde detta häromdagen. Eftersom jag i mitt jobb tvingas arbeta med alla typer av hot mot jakten, hot mot jägare, förändringar, inskränkningar, förbud, rykten om saker som kan påverka jakten negativt behövde jag ha tillbaka det som gör jakten fantastisk. Så jag tänkte. Först dök skytteträningen, viltvården, passröjningen, hundträning, tornbyggen, möten med jaktkamrater där planer smitts, drömmar som börjat gro i huvudet.
De sociala delarna av jakten får allt större betydelse för mig. Jag gillar mina jaktkamrater.
Så många av mina minnen rör människorna. Det vi har gjort ihop. Och hur vi tillsammans skapat gemensamma upplevelser och minnen.

Ett annat roligt minne inträffade under en jakt tillsammans med en kändis, som tidigare bara hade skjutit fågel. Under denna jakt fick kändisen skjuta sitt första klövvilt – en dov.
All spänning, väntan, nervositet och glädje när skottläget förvaltades på ett bästa sätt kunde ingen missa. Det var ren och skär jaktglädje som spillde över på alla som var med.
Ett tredje minne var när jag över telefon fick jag reda på att en tjej i jaktlaget skjutit två vildsvin samma dag. Det var länge sedan hon fått djur i pass. Nu kom djuren rätt och hon visade – det vi alla redan visste men som ibland måste visas för att lyfta självförtroendet – att hon är lika bra som någon annan i jaktlaget.
Jag var inte ens med. Ändå var detta ett av många sköna minnen som dök upp.

Jag mindes naturligtvis de djur jag lyckats fälla. Bra hunddrev. Dråpliga situationer. Överraskande möten.
Självklart mindes jag också när sonen skickade sms om att han haft en älgko med två kalvar fram sig. Han tyckte hunden stod lite för nära, hållet var lite långt och att hjärtat slog för mycket – och för hårt.
Jag hade inte glömt alla de vackra vårkvällarna när jag smög omkring och låtsades jaga vildsvin, men egentligen jagade naturupplevelser.
Ett annat ganska behagligt minne var att jag under några vinterveckor tackade nej till några jakter. Jag var slutjagad och behövde göra något annat.

Om jag summerar lite. Jakten ger mig oerhört många upplevelser. Den frigör kraft, ger mig energi, äventyr, spänning, avkoppling, erfarenheter och viktiga avbrott från vardagen. Jag får också möjlighet att träffa många roliga och fantastiska människor – som brinner för vilt, hundar, natur och jakt. Därtill fyller jag frysboxen.
Sverige är ett fantastiskt jaktland. Vi har en lagstiftning som är fri från detaljregler. På de allra flesta håll finns också starka stammar med vilt. Vi har bra regler för jakthundar och jaktetiken blir allt bättre. Vi har roligt och vi gör nytta. På många håll i Sverige kan du hitta något jaktbart vilt – året om.
Det är också något att vara tacksam för.
En liten resa tillbaka till allt roligt vi gör under en jaktsäsong är en påminnelse till varför jag jagar och vad det ger mig.

Om du inte tänkte riktigt igenom hela din jaktsäsong. Gör det. Du kommer upptäcka vad det är som driver dig till att jaga. Kanske är det hunden, drömmen om stortjuren, lugnet? Och det spelar faktiskt ingen roll vad det är.
Så länge det ger dig energi är det okej.
Troligen skulle ingen av oss hålla på med jakt om det inte gav något tillbaka. Därför är det viktigt att vi alla pratar mer om det som är roligt. Och delar med oss av glädjen.
Annars blir det svårt att få någon att förstå vad jakt är och ännu svårare att få dem att börja jaga.

av /1 Kommentar

Sluta bråka – svensk jakt är att vårda planeten

, •

När grekiska kvinnor får urinvägsinfektion måste de läggas in på sjukhus. Vad har det med svensk jakt att göra?
I min värld är sambandet solklart.

varda_planeten

Att jaga innebär noll, zero, antibiotika i köttet och ett minimalt lidande för de djur som fälls jämfört med nästan all annan köttproduktion. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Köttproduktionen i delar av världen gör att bakterier som antibiotika inte biter på, nu nått Sverige. Den stora användningen av antibiotika inom djurhållningen i andra länder odlar fram allt fler bakterier som är resistenta.
I Sverige har vi fortfarande kontroll men snart tappar vi den. De resistenta bakterierna blir fler och fler.
Medan vi obekymrat fortsätter att importera och köpa mer och mer billigt antibiotikaspäckat kött.
Nästan varenda vuxen kvinna jag känner har någon gång haft urinvägsinfektion. Många har drabbats flera gånger. En jobbig och smärtsam infektion som dock oftast snabbt har kunnat lindras tack vare antibiotika.
Att så många obetänksamma människor i Sverige bara fortsätter att glatt köpa utländskt kött handlar i förlängningen inte bara om att massor av kvinnor framöver måste läggas in på sjukhus, där vissa till och med kommer att dö på grund av en vanlig urinvägsinfektion.
Det här drabbar oss alla, våra barn, nära och kära och våra djur.

I WWF:s köttguide finns en sammanställning på kött som vi kan äta för att spara på planeten. Här ingår svenskt i stort sett antibiotikafritt kött och framför allt svenskt viltkött som är helt fritt från antibiotika.

Att jaga är att vårda planeten. Att jaga innebär noll, zero, antibiotika i köttet och ett minimalt lidande för de djur som fälls jämfört med nästan all annan köttproduktion.

Att jaga och äta viltkött i Sverige är att bidra till att de flesta av oss slipper ligga på sjukhus eller till och med dö av en, ur dagens synvinkel, simpel infektion.
Är det smart att vara jaktmotståndare då? Och om man dessutom själv äter kött?
Hur kan så många ägna hela sin tillvaro åt att kasta skit på jakt och jägare när hotet om antibiotika-resistenta bakterier mot oss alla inte bara är överhängande utan har gått så långt att vi redan börjat tappa kontrollen?

På senaste tiden, framför allt efter Högsta förvaltningsdomstolens klartecken för licensjakten på varg, har vissa jaktmotståndare tappat alla koncept. De anklagar oss jägare för det mesta. Vi skjuter på allt och alla, vi plågar både viltet och våra hundar. Och våra plågade hundar plågar i sin tur också viltet.

Jag ska berätta en hemlighet. Skiten som sägs om oss som grupp stämmer inte. As simple as that! Vi är inte mer inavlade än jaktmotståndarna själva, vi tycker inte om att ”mörda” djur, vi älskar våra hundar på gränsen till löjlighet. Jaktetiken är bland det viktigaste vi har.
Ingen jägare, med några få undantag, gör allt konstigt vi anklagas för.

Så min uppmaning till alla jaktmotståndare är: Släpp loss, tagga ner, koncentrera er på det som är viktigt! Som till exempel att överleva.
Men fortsätt gärna att vara lite lagom jaktmotståndiga, jakten ska tåla att granskas.

Låt oss istället tillsammans lägga energi på att få människor att förstå att överanvändningen av antibiotika i vår värld är ett dödsallvarligt problem. Ett gigantiskt hot för allt levande men ett hot som vi faktiskt fortfarande kan påverka bara genom att exempelvis sluta köpa utländskt kött. Köp svenskt, gynna företagen på landsbygden. Och jaga på!

Att förbjuda jakt skulle snarare öka på problemet då ingen över huvud taget skulle få tillgång till vårt fina viltkött.
Nej, jag vet, viltköttet räcker inte till alla. Och alla kan inte jaga. Alla VILL inte jaga.
Men underbart fint kött från 100 000 vildsvin, nästan lika många älgar, tusentals fåglar, rådjur, dov- och kronhjortar varje år, räcker ändå till många. Och är en förnyelsebar och hållbar resurs i naturen.
Viltkött är en del av det goda köttet, i dubbel bemärkelse.
Det kan vara en del av räddningen av ditt, mitt och våra barns liv.
Vad kan vara viktigare än det?

av /4 Kommentarer

När allting blir politiskt

, , •
Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

I en värld där allting ska utvecklas och bli mer effektivt, kunskapen ska öka och vi utbildas till stuprörsseende specialister tappas många gånger helhetssynen. Vi blir extremt kunniga och engagerade i smala frågor. Och vi blir omöjliga att diskutera med för vi har svar på allting. Och det vi tycker – kärnan i allt vi gör – blir politik. Vi har åsikter och underbygger dessa med kunskaper som knappt någon i allmänheten förstår eller orkar ta till sig.
Tendenserna är lika oavsett ämnet.
Det märkliga är att det känns som nästan allting blivit politik – inte minst allt som rör naturen.
Och om en part lyckas få genomslag i en fråga blir alla andra parter galna eftersom den skenbart goda viljan i ämnet innehåller politiska undertoner. Och eftersom de som vill begränsa jakt och brukande är experter – de också – vet jag exakt vad de vill och hur de driver sina frågor.
Låt mig ta ett exempel.
Häromdagen började jag titta på Mitt i naturen. Och det första inslaget handlade om sälar. Henrik Ekmans trygga berättarröst avslöjade att sälens tillväxttakt håller på att avta. Ökad jakt kan vara en orsak, ett minskat istäcke kan vara en annan, berättade han. Det lät riktigt allvarligt.
Det tog cirka två minuter för Mitt i naturen att reta upp mig till den grad att jag bytte kanal.
Efteråt började jag fundera. Varför blev jag så provocerad? Min enkla analys var att programmet missade att berätta helt avgörande och väsentlig information. Sälstammen är större än någonsin. Skyddsjakten i Sverige – på några hundra djur – är inte någon anledning till problemen. Varför tar man inte direkt upp födokonkurrensen mellan sälarna, som en tänkbar orsak till artens minskade tillväxttakt? Att det kanske inte finns biologisk bärkraft för mer säl i ett av världens mest förorenade hav?
Jag sitter fast i mitt stuprör och tittar på frågor utifrån ett jägare- och brukarperspektiv och slår brutalt ner på bristen av helhetssyn. Ja, i alla fall om man missar mina argument. Mitt i naturen tar, för mig, politisk ställning när den förenklar och vill göra sälen till informativ tv-underhållning. För deras beskrivning av ämnet motsvarar en ”sanning” – som är tvärt emot min. Jag sitter i ett stuprör och redaktionen för Mitt i naturen i ett annat. Ingen av våra sanningar rätt.
Mitt i naturens roll borde vara att lyfta blicken och titta på helheten. Att beskriva naturens utmaningar i en kontext där det fanns fler och bredare perspektiv. Det ligger så att säga i Sveriges Televisions uppdrag från staten. Men det missar man.

För journalistiken ställer politiserandet av alla frågor till problem. Frågor som så sent som under 1990-talet mer eller mindre handlade om vad som var rätt eller fel är idag fyllda med politiska agendor från alla intressenter. Att beskriva ett ämne som innehåller problematik kräver idag mycket mer avvägningar mellan olika aktörers argument och låta tittaren (eller läsaren) avgöra vad som är rätt eller fel – inte tolka och försöka komma med en sanning. För sanningen finns inte. Det gör sällan eller aldrig heller den enkla lösningen. Den som många försöker pracka på oss.
Jag tar ett enkelt exempel: Tåg är bättre för miljön än flyg. Detta är sant alla dagar i veckan. Men i regionalpolitiskt perspektiv kan flyget vara livsviktigt för arbetena och utvecklingen i regionen. Och minskar flyget för mycket så blir flygplatsen olönsam och ni förstår vad som händer då. Frågorna är nästan aldrig enkla.

Det var därför som jag blev upprörd. Jag fick inte alla aspekter av frågan och tyckte att programmet vilseledde och politiserade. Mitt i naturen (och många andra tidningar, journalister och tv-program) missar ibland den viktigaste faktorn i all publicistisk verksamhet – att vara objektiv. Istället gynnar programmet organisationer som vill förenkla världen (typ. jakten hotar sälen) för att få genomslag för sina agendor. De gör de måhända av okunskap, men det gör inte saken bättre.
Journalistikens roll underlättas inte av att traditionell media brottas med stora lönsamhetsproblem och att journalisternas arbetsvillkor därför i allt högre grad handlar om att fylla sändningstid och tidningssidor till så låg kostnad som möjligt. Kvantitet har blivit viktigare än kvalitet.

Ska jag försöka summera lite så sitter alla organisationer mer eller mindre fast i ett stuprör. Och det värsta är att rören blir allt smalare. För vi människor tenderar att lockas och dras till de smala stuprören där alla tycker lika. Vi finner värdegemenskap i vår smala världsbild, där rätt och fel blir enkelt och tydligt och där vår bergfasta uppfattning bekräftas.
Men världen blir inte enklare att leva i eller att förstå med denna utveckling. Istället bryter den isär oss. Den ställer olika värden emot varandra. Är min sanning viktigare än din, när varken du eller jag har rätt?

När det handlar om naturen och miljön finns det ingen organisation som inte är en politisk spelare. Alla har åsikter. Alla vill något. Alla arbetar med opinionsbildning. Alla försöker förenkla för att göra frågorna begripliga och för att få stöd hos allmänheten.
Men frågan är om inte naturen är för komplicerad för detta?
Kanske skulle myndigheter och politiker kräva större samhällsansvar från alla organisationer som vill något? Kräva breda överenskommelser och tvinga fram kompromisser om man vill vara med i spelet kring hur samhället ska fungera?
Att samhället fungerar som helhet borde  alltid vara viktigare än en enskild fråga?
Och när varenda sakfråga blir politik tenderar man missa helheten. Och vem gynnas av det?

av /1 Kommentar

Dagstidningar bör visa trofébilder

, , , •
Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

av /1 Kommentar

Små insatser som gör stor nytta

, , , , •
Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Har du hört rapphönans karaktäristiska läte? Det är ett ljud som är svårt att förklara med andra ord än att det låter lite skärande (klicka här för att lyssna på lätet på extern sajt). Allt färre människor ser  och hör denna inhemska art. Orsaken ligger främst i att rationaliseringar av jordbruket försämrat livsbetingelserna för den lilla hönsfågeln. Nu finns inte många vilda bestånd kvar i landet.

Detta är en av flera anledningar till att Svenska Jägareförbundet har dragit igång ett långsiktigt arbete för småviltet i odlingslandskapet. Men låt mig förklara lite varför det har blivit så här.

När vi pratar om biologisk mångfald tittar vi gärna tillbaka till början av 1900-talet och hur det såg ut då. Vid den tidpunkten fanns det möjlighet för en bonde att försörja sig med några kor och ett småskaligt odlande. Sedan dessa har kraven och utvecklingen i samhället påverkat lantbruket på samma sätt som andra företag. Detta har lett till att åkrar med sämre jordmån inte brukas på samma sätt. Djurdriften förändrats, skogsbetet nästan försvunnit, slåttermarkerna vuxit igen och mycket annat. En annan effekt är att buskridåer och diken mellan åkrar har tagits bort för att effektivisera sådd och skörd. Inte mycket är sig likt.

Idag odlas ofta samma gröda över mycket större sammanhängande områden än tidigare. Tre små åkrar med olika grödor har blivit en stor. Vi har helt enkelt får många ytor med monokulturer. Effekterna för djur, växter och insekter syns allt tydligare.

Lite förenklat kan man säga att jordbrukarens förutsättningar till försörjning och överlevnad har legat i att effektivisera och specialisera sig på färre grödor, större maskiner och undvika manuellt arbete.
I mångt och mycket är det jordbruksstödens utformning, efterfrågan från konsumenterna och olika regler som lett till denna utveckling. Jag vill därför inte lägga någon skuld på lantbrukarna för att det blivit så här. Det är utvecklingen av samhället som bär skulden. Vi svenskar har också – som kollektiv – ett stort ansvar för detta. Många av oss köper nämligen utländska varor som kostar några kronor mindre än de svenska, vilket i förlängningen tvingat till ytterligare rationaliseringar av det svenska odlandet. Ni ser säkert spiralens nedåtgående rörelse. Det handlar alltså oftast inte om vad lantbrukaren vill göra för naturvårdsinsatser, utan vad han är tvungen till att göra för att hålla liv i sitt företag.

Småviltet som tidigare fann både foder, skydd och vatten överallt i åkerlandskapet har idag betydligt sämre förutsättningar. Dikena som gav vatten och myllrade av liv är täckta, buskarna och träden som gav skydd och boträd åt fåglar är borta. Grässträngarna – mellan åkrarna, där blommor och insekter frodades finns sällan kvar.
Det råder ingen som helst tvekan om att det behövs mer viltvård i odlingslandskapet.

Rapphönan behöver en stor variation i landskapet för att lyckas överleva. Vuxna fåglar äter både vegetabilier och animalisk föda. Kycklingarna är däremot helt beroende av insekter. Fåglarna behöver också skydd, vatten samt mat vintertid.
Det är därför som arbetet för småviltet i odlingslandskapet är viktigt. Vi jägare kan tillsammans med lantbruket – med relativt små insatser – göra stor nytta.
Och de insatser vi gör för att gynna exempelvis rapphönan främjar också insekter, blommor, fåglar och mycket annat vilt, som missgynnats av det förändrande lantbruket.
Vår viltvård bidrar till att bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Vi ska vara stolta över detta. Men vi måste också kunna förklara och stå upp för detta, när jaktmotståndare försöker förringa våra insatser.

Arbetet med småviltet i odlingslandskapet har precis startats upp. Det kommer pågå under flera år. Mycket av vad vi behöver göra är redan känt. Men det fordras också utredande och sammanställande arbete.
Kunskapen om vilka viltvårdsåtgärder som gör nytta måste spridas till såväl jägare som markägare. Men det räcker inte med att vi har kunskap. Vi behöver få igång viltvården på bred front, få igång de faktiska åtgärderna. Det är det som gör skillnad.
Och lyckas vi kommer också fler jägare att få höra och uppskatta rapphönans karaktäristiska skärande läte.

av /1 Kommentar

Samarbete är enda lösningen

, , , , •
Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

av /1 Kommentar

Juridikträsket 2.0 – nu sjunker vargarna också

, , , , •

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

av

Nyansering av jakten i TV4 ikväll?

, , , •

Ikväll börjar TV4:s serie Linda och Djurens hjältar. Tanken är bra. Jag klarar inte heller av när djur mår dåligt. Djur som plågas är bland det absolut mest vedervärdiga som finns. Och så känner varenda riktig jägare.

lion-1118467_1280

Jag hoppas att Linda och djurens hjältar ger en nyanserad bild som visar alla sidor i den här svåra frågan. Foto: Pixabay

 

Vi klarar mycket men vi klarar inte av att se plågade djur. Det är inte så konstigt, vi funkar så. Jakten är ett sätt att förvalta viltet, att försöka balansera lidandet och att vårda naturen. Naturen, den plats där jägare väldigt ofta befinner sig ”IRL”.

Just vad vi känner kan behöva förklaras igen i sammanhanget. Därför att detta, för en jägare fullständigt självklara, förstår inte många av dem som står långt från verkligheten. De lägger på oss alla möjliga attribut, utan att ha en aning om vår upplevelse. Otroligt korkat att göra så över lag men när det gäller jakt tycker vissa att det är helt okej att högljutt och ovetande deklarera jägarnas känslor.
Och när vi väl talar om vad vi verkligen känner viftas det bort. För någon annan har redan bestämt sig för hur ”verkligheten” ska se ut.
Det kallas fördomar. Jag kan bokstavera, F-Ö-R-D-O-M-A-R.
Jag ger inte ett skit för ännu en medial hjärntvätt där jägare betraktas som elaka monster som alla djur måste räddas från. Det är saklöst, förvridet fullspäckat med just fördomar som bara förvärrar problemet för de vilda djuren ytterligare.

Det finns gott om korruption i många av de här länderna där jakten bedrivs helt fel. Det vet vi.
Men både WWF och IUCN (nternational Union for Conservation of Nature) verkar vara överens om att en kontrollerad troféjakt är en av nycklarna till hållbar viltförvaltning.
Helt nyligen släppte IUCN en rapport om troféjakt som bland annat konstaterar att ett lagligt, väl reglerat troféjaktprogram kan spela, och spelar, en viktig roll när det gäller att leverera fördelar för både naturvården och för försörjning och välfärd i lokalsamhällen som lever med de vilda djuren.
När Cecil the lion-historien fullständigt övertände världens sociala medier förra året läste jag en artikel i New York Times som än idag berör mig. Det var ord från en person som är född i Afrika, bland lejonen. Så kallat uppväxt med verkligheten. Ni vet, verkligheten, sanningen, realiteten.
Världen är på många håll ruttet dålig på att ta hand om och förvalta våra vilda djur. Men som vanligt är inget svart eller vitt. Mediernas absolut viktigaste uppgift måste vara att skapa en nyanserad och objektiv bild av vad som händer.
Att försöka manipulera människor att tycka en viss sak eller att medvetet öka polariseringen i en sådan här infekterad fråga kan öka motsättningarna som in sin tur leder till att ännu fler vilda djur far illa. Det vill ingen.
Så TV4, Linda och djurens hjältar, vilken väg har ni valt? Det ska bli spännande att se.

av /4 Kommentarer

Sunda hundar – jägarna är bäst!

, , •

Blicken är fäst på dig, uppmanande, under ett par sekunder. Sen åter fast framåt, hundkroppen som en vass sten med bara en knapp darrning på svansen. Din hund står fast för något, du ser inte vad, du spanar lite framåt, försöker se, men uppfattar bara gulnat gräs.

hundavel

Stora delar av sällskapshundaveln håller på att gå käpprätt åt helsike. Jägarnas jakthundar är i jämförelse kärnfriska.

Du försöker att snabbt och tyst komma i läge. Vinden. Spänningen pulserar. Du får en blick till, är du klar? Ja.
Du hojtar till. Hunden avancerar.
Två rapphöns lyfter, hunden ligger, du skjuter den ena.
Apport. Du får fågeln i din hand.
Det är ni två, du och din hund, och det storslagna.
Som ni har tränat. Dressyr, reviering, vändsignaler, stoppsignaler. Alla otaliga gånger du sprungit viftande och tjoande bakom en ung, ivrig unghund i full fart efter för tidigt stött fågel. Ni har cykeltränat, spårat, tränat vatten. Lärt er tillsammans.
När du nu ser på din hund känner du stolthet, kärlek och den samhörighet som bara en jägare med sin hund kan känna.
Din hund mår bra. Den är byggd för jakt, både fysiskt och psykiskt. Den rör sig smidigt i skogen, den håller ihop. Pussar på barnen och lyckas allt för ofta skapa en självklar plats i din säng. Du har en hund som fungerar som en hund ska. Det borde inte vara konstigt.

Vi jägare är bra på att avla fram friska, sunda och psykiskt stabila hundar. Visst finns undantag men i det stora hela skulle jag vilja säga att vi är bäst.
Vi avlar inte på utseende eller ögonfärg, vi avlar på jaktliga egenskaper, förmåga att arbeta i det fria och förarsamarbete.
Det finns naturligtvis också många sunda sällskapshundar men på andra håll extremavlar människor sedan länge fram missfoster, överdimensionerade gestalter av något som en gång varit en sunt fungerande hund. Det har till och med gått så långt att många idag betraktar dessa extrema utseenden som normala.

På världshundutställningen Crufts 2016 utsågs som bästa schäfer en hund med fullständigt överdimensionerat sluttande kors som istället för att gå såg ut att wobbla fram på ett märkligt sätt. Hela hunden gav ett osunt intryck. Hur kan några av världens mest framträdande utställningsdomare premiera sådana hundar?
Vad är det för fel på människor!
Varför avlas medvetet hundar fram som inte kan gå, som konstant riskerar att dö av värmeslag, trubbnosade hundar som inte kan andas eller äta eller hundar som inte längre kan föda valpar själva? För att bara nämna några exempel.
Jag kan känna att det är så vårt samhälle över huvud taget verkar se ut idag. Som en trasig, lidande, sönderavlad hund. Och människor som springer runt och inte fattar utan fanatiskt ältar vidare sin egen snedvridna verklighet.
Vår allt mer urbaniserade värld skapar fanatiska föreställningar och nya ”sanningar” som till slut börjar betraktas som norm.  Det är en så kallad verklighet utifrån en endimensionell bild som skrapar lite på ytan men som aldrig någonsin går på djupet.  Och inte ser längre än näsan räcker.

Eller trubbnosen.

 

av /1 Kommentar

Utmaningarna tornar upp sig

, , •
Foto:

Foto: Marcelo Quinan

 

Jakten står inför större utmaningar än någonsin tidigare? Låt mig för tydlighetens skull berätta några samhällstrender som kommer att påverka oss jägare.

Urbaniseringen gör att allt fler människor kan mindre om natur. Färre bryr sig därför om landsbygdens villkor och romantiserar istället djur och natur. Digitaliseringen förändrar samhället och kommunikationsmönstren omdanas. Överstatligheten med EU skapar bland annat kaos i domstolarna när allt fler beslut ska avgöras av juridiska instanser utan kunskap om djur, brukande eller natur. Klimatdiskussionerna leder till en förändrad syn på brukandet av naturen. De etiska aspekterna av jakten får allt större fokus. Människor vistas inte i naturen på samma sätt som tidigare, men har mer åsikter. Kraven på livsmedlen ökar och det ställer nya krav på hållbarhet och miljövänlighet, medan ursprunget (djuret, odlandet) marginaliseras och ifrågasätts. Dödande av djur sätts allt mer in i ett ideologiskt och teoretiskt perspektiv. Förmänskligandet av djur fortsätter. Vi får ett allt hårdare klimat till miljörörelsen som vill vara med och bestämma i allt fler frågor. Synen på jakt blir allt mer kritisk i många delar av världen – jakt som nöje accepteras inte. Jakt, jaktmetoder, hundar, vapen med mera ifrågasätts regelmässigt. Kunskapen om jaktens värde och betydelse minskar i myndigheter och hos många beslutsfattare. Och många människor gör allt fler känslostyrda val, fakta får stå tillbaka för det som känns rätt.

Alla dessa trender – och ett antal andra – kommer att påverka jakten på olika sätt. Och det är upp till oss att avgöra hur.
Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas från stöd från skogen, LRF, oorganiserade jägare eller några andra. Alla andra näringar och organisationer har inte jakten som kärnverksamhet. Och de kommer ha fullt upp att försvara sina frågor.
Men en viktig insikt bör alla känna till: det finns möjligheter i alla hot. Allt är inte nattsvart.

Låt mig förenkla problematiseringen lite. Vi har två val. Antingen accepterar vi samhällstrenderna och de konsekvenser dessa får och jobbar vidare som vanligt. Eller läser vi in riskerna och arbetar strukturerat för att undvika dessa, minska sannolikheten att de inträffar, samt minskar effekterna av riskerna om de verkligen inträffar. Det handlar således om klassiskt riskarbete.
När trenderna är många och så samhällsgenomgripande kommer dessa att tvinga oss i Svenska Jägareförbundet till att omvärdera vårt arbete. Vi måste göra jobbiga val kring vilka frågor vi prioriterar.

Om vi inte agerar finns en stor risk att den svenska jakten sakta men säkert dräneras till en bråkdel av vad den är idag. Exempel på hur detta skett kan lätt hittas i ett antal europeiska länder. Där har jägarna inte har haft koll på samhällstrenderna eller haft förmåga att hänga med i samhällsutvecklingen.

Trots alla hot är jag faktiskt mest orolig för en sak. Det är jägarna längst ut. De som tycker att de själva ska bestämma om jakten. De som avfärdar allmänhetens åsikter med en axelryckning. De som gärna ställer sig vid sidan av spelplanen – och gör sin grej oavsett vad allmänheten tycker.
Får vi en grupp jägare som inte förstår att samhället håller på att förändras, som inte tar hänsyn till att alla andra också har åsikter om djur och natur lever vi farligt. Dessa kan sabotera mycket av det positiva som alla andra försöker bygga upp. Det största hotet kan finnas inom vårt eget skrå.

Det som jag vill säga är: Jägarna som grupp måste upplevas på ett positivt sätt av samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och bidra till de mål som samhället satt upp. Tror vi för ett enda ögonblick att vi jägare kan stå vid sidan av samhället och ändå förtjäna dess förtroende är vi hopplöst naiva.

Svenska Jägareförbundet håller på att förändras och moderniseras. Vi arbetar på ett nytt sätt och har idag förmågan att rikta hela förbundets kraft där det behövs som mest. Och när vi lyckas kanalisera all kraft åt samma håll är vi nästan ostoppbara.
Man kan säga att alla delar av förbundet är mer anpassade till att hantera utmaningar, vi är exempelvis mer uppmärksamma på samhällstrender och hur de påverkar oss. Tyvärr sker förändringarna allt snabbare. Och förbundets framgång kommer att avgöras hur väl och snabbt vi kan förändra och anpassa oss till samtiden.
Men det går inte att blunda för att vi kommer att tvingas offra heliga kor, dagtinga med hjärtefrågor och välja bort ämnen som vi idag arbetar med – bara för att säkerställa jaktens framtid.

Men nu till min slutpoäng. Vi kommer att lyckas, men bara om vi vill det och inser att det kräver uppoffringar. Det är vår förmåga att förändras, kunna vara flexibla och fokusera på det som är viktigast som avgör hur väl vi kommer att lyckas. Det är alltså upp till oss.
Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys. Då måste vi tillsammans hitta möjligheterna i hoten. Vi måste prioritera vad som är viktigast, våga bryta invanda mönster, våga ifrågasätta oss själva och det självklara.
Och riktningen för förbundet – som vi gemensamt ska peka ut – kommer att innebära många oerhört tuffa prioriteringar.
Ska vi ha lika bra jakt och viltförvaltning i framtiden – där jägarna är med och påverkar – finns det nämligen inget alternativ. Så stora är utmaningarna.

av /8 Kommentarer

Juridiktrendens nästa offer: skogen?

, , , •

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

För ett antal år sedan började miljörörelsen i USA använda juridik för att få sin vilja igenom. Detta blev en trend som spred sig och efter några år fick vargfrågan i Sverige smaka på en besk juridiksoppa. Men tro mig, detta är bara början.
Ingen kan idag säga vilka natur- och jaktfrågor som kommer att avgöras i domstolar i framtiden. Men en sak är säker. Skogen och lantbruket kommer att få förbereda sig på tuffa holmgångar med miljörörelsen.
Ett exempel på hur miljörörelsen idag använder regler och lagar är kring avverkningar av skog. Utanför Växjö har Naturskyddsföreningen börjat kontrollera de områden som ska avverkas. Föreningen letar efter nyckelbiotoper som kan stoppa avverkningen. Läs nyhet från Sveriges radio.
Ur ett markägarperspektiv kan dessa inventeringar efter nyckelbiotoper ses som ett ingrepp i äganderätten. Markägaren kan inte längre bruka sin mark som planerat. Och eftersom Sverige är ett land där vi normalt sett brukar naturen hårt, kommer granskningar av brukandet inte klara sig utan kritik. Hårt brukande påverkar naturen, så enkelt är det.

Jag tror inte att någon lantbrukare vill avverka nyckelbiotoper eller förstöra värdefulla naturmiljöer. De älskar och vårdar sina marker med stort ansvarstagande. Men de driver också företag som är hårt konkurrensutsatta. För att överleva har alla brukare tvingats att rationalisera och effektivisera. Tittar vi tillbaka 100 år så ser vi en enorm utveckling av brukandet – som naturligtvis påverkat naturen och den biologiska mångfalden. Skogen står tätare, magra åkrar har planterats igen, igenväxning av slåtter- och ängsmarker, färre djur betar ängarna, gödning ökar, vallodling är vanligare, monokulturer växer fram och skogsbetet har försvunnet.
Det märkliga är att måttstocken på biologisk mångfald alltid blickar bakåt utan att ta hänsyn till den utveckling vi haft, vilka förutsättningar som präglar företag och vilka produkter samhället efterfrågar. Detta är frågor som brukaren kämpar med och mot varje dag. Medan den person som värnar naturen ofta arbetar smalt, i en fråga.

För den enskilde markägaren kan ett bakslag – mot en avverkning – slå oerhört hårt. Det kan vara denna avverkning som skulle finansiera en nödvändig investering för att kunna vara konkurrenskraftig. Utan inkomsterna från skogen kan lantbrukaren bli tvungen att lägga ned. Och då försvinner en annan viktig del i naturvården – de betande djuren.
Konsekvensen kan alltså bli att miljörörelsen lyckas rädda en skoglig nyckelbiotop, men tappa någon annan kopplad till betesdjuren.
Men i den gråa allmänhetens synvinkel ser man naturligtvis inte den komplexa bilden. Den enskilda människa vill naturen väl och då tycker man att det är positivt att man räddar den. En smal och ganska onyanserad fråga är vad den stressade nutidsmänniskan orkar ta in. Det som känns rätt i magen får styra. De lite mer insatta personerna negligerar forskning och fakta som inte stödjer det som känns rätt.
Den lilla detaljen att det är brukandet som medfört att nyckelbiotopen över huvud taget finns reflekteras inte över.

Missförstå mig inte. Jag är en naturmupp och vill naturen väl. Jag tycker det är bra att man räddar nyckelbiotoper. Men jag tycker att angreppssättet är alldeles för smalt och därmed felaktigt.
Naturen är helt enkelt för komplex för enkla lösningar.
Vill man ha hög biologisk mångfald i Sverige måste landet ha en politik som tar hänsyn till brukandet av naturen – det är ju århundraden av brukande som skapat mångfalden.
Så menar staten allvar med att landet ska ha hög biologisk mångfald och att naturvärden ska bevaras – då måste det få kosta.
Exempelvis kan man skapa en helhetslösning med ekonomiska incitament som stimulerar brukande som gynnar mångfalden, istället för att bara rycka undan en av få möjligheter till att få in nytt kapital i landsbygdsföretagen. Det handlar om att identifiera sambanden och lösningarna så att brukandet fortsätter – inte upphör.
Men fram tills den diskussionen tar fart får nog skogen och lantbruket förbereda sig på juridik, regler, miljöprövningar och domstolsförhandlingar – i en helt annan omfattning.

 

av /5 Kommentarer

Vem frågade vargarna?

, , , , •

Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt.
Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är.

Två vargar liggandes i snö.

Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår som fullständigt absurda. Foto: Magnus Rydholm

Det är lätt att googla fram mängder av närbilder på människor, pussandes och kramandes med vargarna i hägnet i Kolmården. Kändisar poserar glatt med mer eller mindre välvilligt inställda vargar.
Jag har djup respekt för vargen. Den är vild, följer sina instinkter och är bara varg. Hur kan den vara något annat? Men i det kaos som rått under de senaste åren har människor gjort allt vad som stått i deras makt för att försöka ändra på just det, vad vargen är. Hur naturen fungerar.
Vargen är vad den är, den följer sina instinkter. Kan inte göra något annat och är i det stora hela ett offer.

Det handlar egentligen inte om de stackars vargarna på Kolmården eller vargar över huvud taget utan om omgivningens allt mer sneda syn på naturen.
”Den vilda naturen” har i det här fallet kännetecknats av just dessa djurparksvargar som fått finna sig i att kändisar och övrig allmänhet ska klappa, pussa och glatt posera med dem. Allmänheten vill nämligen att det ska vara så, en total samklang med det vilda, människa och rovdjur.
Alla de här poserande och vargpussande och -kramande människorna får mig till att börja med att bli lätt illamående. Vad vill de visa med de här bilderna egentligen?
Och vem frågade vargarna?

Lars Berge skriver träffande i SvD: ” I varghägnet fanns inte längre någon plats för det kaos, den fientlighet och det dödande som är en naturlig del av livet i vildmarken. Den berättelse som alla krävde att få höra var den om människa och natur i gudalik harmoni. Vargen visade sig ha en annan agenda.”

När jag är ute med mina hundar säger jag nästan alltid nej när folk vill klappa dem. Mina hundar vill inte bli klappade av främmande människor. De är inte intresserade, de gillar det inte. Jag respekterar det. Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår i det avseendet som fullständigt absurda.

Oftast har det gått bra, ibland mindre bra. Min lillasyster drabbades illa av de här vargarna. Hon bjöds in i hägnet tillsammans med några kompisar för några år sedan men vargarna började efter en stund klättra och riva på hennes rygg. Hon uppmanades då att sitta stilla men det hela slutade med att vargarna slet av henne tröjan och förstörde den och sällskapet tog sig snabbt ut. Hon tyckte det var en mycket obehaglig upplevelse.
Massor av människor lägger upp bilder och illustrationer på nätet föreställande små flickor som kramar stora vargar, vargar tecknade som gosedjur, gudar, superhjältar. Människor skapar avgudabilder av dem.
De glömmer att det fortfarande bara handlar om vargar.
Kanske den här tragiska händelsen ändå kan leda till en något mer nyanserad syn på vad en varg verkligen är, ett rovdjur som följer sina instinkter. Alltså ingen superwolf, gullegris eller pussgurka.
Tyvärr tvivlar jag.

av /3 Kommentarer