Klövviltet som naturvårdare
Vi har tidigare lyft frågan om inriktningen på den svenska skogspolitiken mer generellt. Idag går vi vidare genom att diskutera klövviltets positiva inverkan på den biologiska mångfalden i en debattartikel i Miljöaktuellt. Jag passar dessutom på att ge litet mer detaljer här, efter dagens diskussioner med olika personer som hört av sig efter artikeln.
”Viltskador ett jättehot mot sydsvensk skog” är de braskande rubrikerna i det senaste numret av Skogseko, Skogsstyrelsens egen tidskrift. Klövviltet, och framför allt älgen, har under senare år fått klä skott såväl för förgraningen i landskapet, som för ett minskande antal gamla träd av asp, rönn och sälg. Markägarna planterar inte längre tall på marker som lämpar sig för detta, utan väljer istället gran som inte betas av älgen. Unga lövträd betas också, och får därför svårt att växa upp och bilda stora träd. Klövviltet, eller snarare jägarna, har hållits ansvariga för utvecklingen av skogsnäringen och Skogsstyrelsen . På senare tid har samma kritik även kommit från en del naturvårdsorganisationer och företrädare för andra myndigheter. Problemen är i alla högsta grad reella och på sina håll stora. Orsaken till problemen står dock att finna i skogsbrukets intensifiering, inte i klövviltstammarnas storlek. Slår man vakt om en rimlig fodertillgång, så har klövviltet en positiv, inte negativ, inverkan på mångfalden.
När fält- och buskskiktet betas, så får man en större variation i vegetationsstrukturen. I de mindre betade fläckarna får man en tät vegetation, med mer skugga och högre fuktighet. I de mer betade delarna får man en glesare vegetation, med mer ljusinfall och en torrare miljö. Därmed kan såväl arter som trivs i fuktig skugga, som de som trivs i solbelysta miljöer samexistera i samma områden. Utan betning får man, precis som i det öppna landskapet, en tät, mörk och fuktig vegetation med färre arter av både växter och djur. Ett hårt betestryck gynnar istället de ljus- och värmeälskande arterna, men även här blir artrikedomen mindre än med ett medelhårt bete. Klövviltets utnyttjande av främst bärris, sly, buskar och höga örter ger en mosaik av olika miljöer och förhindrar även igenväxning vid medelhårda betestryck. Traditionellt skogsbete med tamboskap ger ytterligare en dimension åt mångfalden, men klövviltet täcker upp för värdefulla delar av hävdbortfallet.
Rekrytering av asp, rönn och sälg bygger i stor utsträckning att man inte missgynnar dessa trädslag genom skogsskötseln, eftersom redan ovanliga träslag överutnyttjas av klövviltet som foder. Dagens klövviltstammar ger positiva effekter på den biologiska mångfalden i skogen, med betesskador på en acceptabel nivå, under förutsättning att man ser till att det finns rimligt med foder. Minskar fodertillgången, så kommer med självklarhet betestrycket att öka för samma antal betande djur. Skogsbruket går för närvarande mot ett allt mer intensivt brukande, och flertalet av de nya skötselåtgärderna minskar tillgången till foder för viltet. Sammantaget är foderbortfallet avsevärt, och fodret koncentreras dessutom till föryngringsytorna där vi helst inte vill ha viltet. Om inte den minskande mängden foder kompenseras genom foderskapande åtgärder, så kommer vi mycket snart att stå inför helt nya problem och skadebilder. Utveckling beror på skogsbrukets oförmåga att planera skötseln utifrån förekomsten av rimliga tätheter av våra inhemska viltstammar.
