Hur väljer vi våra partners?
På senare tid har jag fått anledning att börja fundera över tillämpningen av mitt gamla forskningsfält, det vill säga hur djur väljer sina partners och konkurrerar om dem. Vem som parar sig med vem är som bekant långt ifrån någon slump, och det gäller inte bara hos människor. Vad som uppfattas som attraktivt skiljer dock, såväl inom som mellan arter. Vad som kanske är mindre känt för lekmannen är att det är vanligt att det utvecklats mekanismer för att välja en partner med andra genvarianter än man själv har. På så sätt ökar man chansen att avkommorna har två olika anlag för varje gen, vilket generellt är positivt.
Faktum är att man visat att allt möjligt från jästsvampar till människor hellre och lättare reproducerar sig med individer som har andra anlag än man själv bär! Vilket alltså ger en ökad sannolikhet att avkommorna blir framgångsrika och sprider sina gener vidare. Håller vi oss till däggdjur och fåglar (dvs vilt) så har man visat att man genom utseende, beteenden och lukt försöker välja en partner som är genetiskt olik en själv.
Intressant nog finns det även efter parning mekanismer som gör det svårare för spermier som är genetiskt lika ägget att hitta fram, tränga in och befrukta det. Slutligen så löper ett foster med ett stort antal gener med likadana anlag större risk att spontanaborteras eller att få begränsat med resurser under graviditeten (där nu sådan förekommer). Vi försöker alltså medvetet och omedvetet aktivt se till att vi får avkommor med mer variabla genuppsättningar. Det är inte det enda som spelar roll för val av partner och reproduktionen, men det påverkar utfallet vare sig vi vill eller inte.
Vad har då detta med viltförvaltning att göra? Det har en hel del med vargförvaltningen att göra faktiskt…
Närbesläktade individer har oftare samma genvarianter, än obesläktade individer har. Vi bör därför förvänta oss att närbesläktade individer är mer obenägna att bilda par, och även om de gör det bör eventuella parningar resultera i färre avkommor än parningar mellan obesläktade individer. Avkommorna kommer dessutom att stå sämre rustade att hantera sin omvärld. Märk väl att dessa effekter kan uppkomma utan att de besläktade individerna är det minsta inavlade. Föräldrarna behöver inte bära på några som helst defekter, för att de skall ha svårt att få livskraftiga avkommor. Barnlöshet är som bekant inget okänt fenomen även om bägge föräldrarna är fertila.
De huvudsakliga problemen man sett för de svenska vargarna är minskande kullstorlekar, medan defekter är ovanliga. Avsaknaden av defekter spelar dock liten eller ingen roll i sammanhanget. Hela debatten om huruvida ”friska” vargar skjutits eller inte har liten relevans för frågan om vargstammen lider av ett inavelsproblem. Graden av inavel är mycket hög och måste åtgärdas för att stammen skall vara livskraftig på lång sikt. Rimligen är vi väl alla glada att de inavlade vargarna, åtminstone i dagsläget, i huvudsak är friska även om de har svårt att reproducera sig?
Dag svarar:
Den senaste relavanta artikeln jag observat presenteras i februari i ett pressmeddelande frän Lunds universitet (se nedan). En växt självpollinerades och därefter fick för varje individuell inavelslinje minst hundra individer i avkomman fritt föröka sig under tre generationer. D.v.s. ett antal linjer fick passera en flaskhals på en individ. Drygt 75 procent av alla linjer dog ut efter en eller två generationer på grund av låg överlevnad eller dålig frösättning. De linjer som överlevde var vitala och innehöll mycket av den variation som fanns före flaskhalsen. Den svenska vargstammen har lyckligt passerat en mindre trång flaskhals som kunde tagit kål på den, och därefter förökat sig några generationer och förefaller vital. Alltså, har vargarna klarat av den första trånga flakshalsen gör de nog det i fortsättningen också
http://www.cisionwire.se/lunds-universitet/genetisk-flaskhals-kan-skapa-inavelsproblem
Den review artikel jag läst erkänner effekten av purging men jag tillstår att purging förefaller i allmänhet mycket långsammare än enligt den enklaste modellen jag föreslog. Fast förmodligen ändå mer än vad som kompenserar 1% inavelsökning per år. Men vi läser väl olika artiklar. Och vad som gäller just de gener som fanns i de två – tre vargar som grundade den svenska vargstammen kommer de alltid att vara ett unikt speciallfall som kan ha sina egna regler som är annorlunda än vad man finner generellt viktigast, och varför då inte det enklaste?
Om inaveln kan antas fortsätta att öka eller plana ut är en fråga om sista decimalen. Det finns 200 vargar och den effektiva populationsstorlekn är 50. För att kompensera genetisk drift fordras en invandring från Finland med en reproducerande varg per generation. De sista tre decennierna har det kommit fyra reproducerande migranter från Finland, vilket är lite mindre än en reproducerande per generation, men detta kompenseras av det legala skydd immigranterna och deras barn förhoppningsvis har, exemplifier
Dag,
jag har aldrig sagt att det inte kan finnas en effekt av negativa eller letala recessiva anlag. Däremot är det en viktig poäng att man kan få denna effekt oberoende av det.
De sentida reviewartiklar jag läst på området visar att de negativa effekterna av inavel kvarstår eller ökar om inte den genetiska variationen åter ökar. Positiva effekter av purging kompenserar ytterst sällan för inavelseffekterna.
Nej, minskningen har inte klingat av.
Om vi nu skall vara petiga så finns det genetisk drift även i stora populationer. Effekten blir större i mindre populationer, och i en inavlad population kommer en förlorad allel utgöra en större andel av variationen än i en genomsnittlig lika liten icke inavlad population.
Dag svarar:
Inaveln minskar troligen kullstorleken genom recessiva letaler. En individ som är bärare av genen i båda kromosomerna klarar sig inte länge utan det blir spontan tidig abort dvs mindre kullstorlek. Sådana gener finns i viss utsträckning i de flesta populationer. Fast kommer till uttryck först vid inavel när chansen ökar att båda föräldrarna har genen. Detta är den vanligaste effekten av inavel och förekomsten av den bevisar inte att inaveln har andra effekter. Eftersom det är en stark selektion mot dessa gener i den inavlade populationen försvinner de snabbt och kullstorleken återgår till det normala. Så många generationer har nu gått sedan etableringen av vargpopulationen, så jag tycker man borde se effekten, har någon tittat efter om inavelseffekt på kullstorlek har börjat klinga av märkbart? Liknelsen med en mina är dålig, effekten minskar med tiden!
Inavlelsreducerad eller ej är den svenska kullstorleken typisk för många undersökningar i många länder och inte onormalt låg.
Jag vill också ha mer genetisk variation och friskt blod, det är bara att jag tycker det verkar så komplicerat med inplantering så jag undrar om nyttan verkligen är värd det. Om man nu skall bombardera Sverige med importerad varg som en försiktighetsåtgärd mot vargpesten som kommer att ta käl på alla vargar med svenska gener, så kanske det istället är effektivare att vänta med bombardemanget tills vargpesten börjat och vi kan ta det friska blodet från en garanterat resistent population.
Måvara att vargar dör av sjukdomar men på Isle Royal där vargarna för sköta sig själva och är mer inavlade än de svenska är de dominerande dödsorsakerna svält och konflikter med andra vargar.
Genetisk drift har man i alla små populationer vare sig de gått igenom en flaskhals eller ej.
Just precis!
Vad som råkar vara bra i morgon, eller om tio år, vet vi inte idag. Med större variation så är det dock större sannolikhet att vi av slumpen råkar har några individer som har en genuppsättning som hanterar ett nytt hot.
Fredrik! Den förlorade genetiska variationen kan väl mycket väl visa sig om något speciellt inträffar. Som ett exempel kan sjukdomar som t ex parvo eller någon annan sjukdom, ta död på alla svenskfödda vargar.
Som jag uppfattat det så är den genetiska variationen just till nytta för att låta de bäst anpassade i en speciellt ”ögonblick” visa sin styrka (inte de starkaste generellt sett).
Dag,
antalet valpar per kull minskar i alla fall vilket är ett gott tecken på att det inte står rätt till. Som du säkert sett så är individerna som reproducerar sig mer släkt än helsyskon. Nytt blod har förbättrat situationen, men enligt de forskare som räknat på det hela krävs det fler invandrare innan vi uppnått en livkraftig population med dagens storlek.
Visst har populationen gått igenom en flaskhals, och därigenom förlorat massor av genetisk variation, men därefter tillvuxit igen. Ofta fortsätter man dock att tappa genetisk variation i en population som gått igenom en flaskhals genom slumpeffekter (genetisk drift).
Jag liknade i något tidigare inlägg inavel vid en mina, och jag tycker fortfarande liknelsen är riktigt bra. Vi vet inte om minan kommer att utlösas, och framför allt inte när, men den finns där och utgör ett hot mot populationen så länge den finns kvar. En inavlad population står sämre rustad att möta exempelvis nya allvarliga sjukdomar eller andra förändringar, och de kan lika gärna dyka upp imorgon som om tio år. Eller aldrig. Ingen vet…
Retoriska frågor om inavel hos varg i anslutning till sista stycket i inlägget.
Är det verkligen rättvisande att säga att den svenska vargstammen har svårt att reproducera sig, den skulle väl växa med 20% om året om människor inte dödade vargarna?
Varför är det så förtvivlat bråttom med friskt blod när djuren är friska och reproducerar sig väl? Har verkligen detta lite relevans, jag tycker det är det mest relevanta. Jag tror stammen är livskraftig även långsiktigt. Stammen gick genom en smal genetisk flaskhals för väsentligen drygt fem generationer sedan, de allvarligaste konsekvenserna borde redan visat sig!