Nya partners i vargförvaltningen?

, •

Det mesta här på bloggen har handlat om varg under de senaste veckorna. Det är nu hög tid att även börja lägga tid och resurser på vår viktigaste uppgift i år: den nya älgförvaltningen. Med dagens ekosystembaserade förvaltning ska dock älgen och vargen hanteras tillsammans, vilket självklart är sunt och nödvändigt. Intressant nog kommer det även att innebära att de som stått på motsatta sidor när det gäller vargjakten nu kommer att ha gemensamma intressen när det gäller att skapa födounderlag för vargen. Time to kiss and make up, anyone ;-)?

En av viltförvaltningsdelegationernas uppgifter är att komma med riktlinjer för klövviltstammarnas storlek. Här gäller det att finna en nivå på klövviltstammarna som ger tillräckligt födounderlag för rovdjuren, samtidigt som det går att bedriva meningsfull jakt. Därutöver måste man ta hänsyn till att ett medelhårt betestryck gynnar den biologiska mångfalden och att starka klövviltstammar kan ge stora betesskador på växande skog samt oacceptabelt med viltolyckor. Det gäller alltså att finna en nivå där betestrycket av kvarvarande stammar är tillräckligt för att gynna den biologiska mångfalden, men inte så stort att det missgynnar mångfald och ger oacceptabla skador.

Studier från Skandulv visar att det fortfarande finns jaktbara älgstammar i vargrevir där älgstammen var stark när vargen etablerade sig. Där man skjutit ner stammen för att begränsa skogsskadorna innan vargen etablerade sig är älgstammen däremot inte längre jaktbar. Den är troligen även för gles för ett ge ett optimalt betestryck ur ett mångfaldsperspektiv. Enligt Skandulv kan man normalt fortsätta bedriva älgjakt som förut (vad gäller uttaget) om man ligger på 10 älgar/1000 ha vid etablering, medan tätheter på 4-5 älgar/ 1000 ha vid etablering resulterar i svaga älgstammar där vargen tar allt överskott. Dessa siffror är genomsnitt, och det kan krävas högre tätheter.

För att långsiktigt nå en hållbar vargförvaltning är det min fasta övertygelse att vi måste låta stammen sprida sig över en betydligt större yta än idag. Vi måste då också se till att det finns ett tillräckligt födounderlag. När vargen väl etablerat sig är det för sent att agera. Älgstammen i områden utan varg i varglänen, liksom älgstammen i län gränsande till varglänen, bör förvaltas på en nivå som medger vargetablering med bibehållen älgjakt. Detta kommer att medföra att man inom jägarkåren ser en viss (om än begränsad) fördel med vargen innan den eventuellt etablerar sig, och kommer att minska de negativa effekterna när man eventuellt står inför en etablering. Möjligen kommer det även att gynna en spridning. Vidare visar utländsk forskning att rika viltstammar minskar antalet attacker på tamboskap, och därmed konflikterna, vilket ytterligare ökar värdet av ett sådant förvaltningsgrepp.

Här kommer jägarrepresentanten och representanten för naturvården rimligen ha gemensamma intressen i länens viltförvaltningsdelegationer, liksom representanter för fäbodbruk och annan djurhållning. Detsamma bör gälla representanten som skall se till näringsliv och turism, då rik förekomst av vilt uppskattas av besökare i landskapet. Skogsbrukets representant kommer dock med säkerhet försöka hålla emot.

Här i Norduppland försöker Stora Enso/Bergvik just nu bilda ett stort älgskötselområde med en uttalad målsättning att få ner en uppskattad älgstam på 8-10 älgar/1000 ha till 5-7 älgar/1000 ha. Samtidigt har Uppsala län fått i uppdrag att utpeka lämpliga områden för utplantering av varg. Vi har redan varg norr om oss och i sydöst. Det säger sig självt att de föreslagna målnivåerna inte bör accepteras varken av jägare eller av den övriga naturvården; denna typ av mål kommer troligen att leda till en älgstam som inte kan jagas och därmed öka konflikterna när vargen sprider sig. Vikten av ett tillräckligt födounderlag av vilt kommer dessutom bli allt viktigare när vargen nu sprider sig till områden med större besättningar av tamboskap.

Det finns fortfarande en del att lösa när det gäller hur viltförvaltningsdelegationerna fungerar, men jag tycker själva konceptet är briljant! Här tvingas aktörer verkligen diskutera olika frågor med varandra, hitta avvägningar och upptäcka att man ibland behöver samarbeta med nya aktörer. Nu när vi skall börja diskutera älgstammarnas storlek är det hög tid att sänka tonläget i vargdebatten och börja reflektera över hur vi bäst förvaltar vargen och älgen. Samtidigt och gemensamt…

av /38 Kommentarer

Oanständig journalistik i DN

•

DN har hittat den ”verkliga” anledningen till att vi jagar varg! Det är testiklarna, tåbenen och svanskotorna som lockar! Hanne Kjöller har nämligen läst SVAs obduktions rapport för vargarna som sköts förra året. 14 vargar saknade tåben, 3 saknade svanskotor och 7 av 13 hanar saknade testiklar. Så alla ni lyckliga vargskyttar, nu vet DN varför ni valde att frysa i 20 minusgrader i timmar förra året. Ni vill ha vargtestiklar i en burk för att kunna styrka er manlighet (för givetvis är det bara män som jagar i Kjöllers värld).

Man skulle kunna skratta åt eländet, men det är svårt. Hanne Kjöllers fullständigt obegripliga analys läses av mängder med svenskar som är precis lika inkompetenta i sakfrågan som Kjöller själv. Hur skall alla som inget kan om jakt eller vargar förstå att DNs ledarsidas analys platsar i Bengt af Klintbergs, Råttan i pizzan?

Hur kan en person, som uppenbart inget begriper om vargjakt, på ledarsidan i DN få fortsätta att sprida sin dynga? Det är inte vargjakten som är oanständig, det är Kjöllers journalistik.

Om det mot förmodan finns någon på DN som bryr sig om sanningen så skall jag förklara. De flesta som jagar varg gör det för att minska de problem som vargarna orsakar. Exakt samma problem som ledde till att staten betalade skottpengar på varg ända in på 60 talet finns nämligen kvar än idag. Det enda som skiljer är att vi ändrat vårt sätt att leva. Vargen däremot är exakt den samma. Vi jagar alltså för att värna våra intressen. Det är värt att frysa för, inte för att samla testiklar!

av /21 Kommentarer

Ett erkännande för jakten

•

Att jakten är djupt rotad i människan ifrågasätts allt som oftast. Läser man tidningarnas och nätets debatter kan man få för sig att detta ifrågasättande är omfattande. Tittar man sig runt i samhället och på mer djuplodande opinionsundersökningar så blir bilden en annan. Jakten är definitivt ingen kvarleva från fornstora dar på väg mot utdöende. Tvärtom är jakten en integrerad del av vårt moderna samhälle. Att jaga är, och kommer att vara, en självklar del av ett långsiktigt och sunt förvaltande av naturen.

Ett litet bevis på ovanstående fick vi när det delas ut stipendium i integrationsfrågor i Nyköpings kommun och en av pristagarna är Jägareförbundet för att ”Med stort engagemang förmedlar man kunskap om svensk natur och allemansrätt till nyanlända ungdomar”. Att de olika stipendierna delades ut i en stipendiegala kallad ”kulregn” fick möjligen en lite dubbelbottnad betydelse för oss, men inte blir det sämre för det! Det känns som en skön avkoppling mot de påhopp jakten blir utsatt för i media. När man följer debatten på olika forum så upptäcker man rätt snart att det är relativt få personer som vädrar sina åsikter på många ställen. Självklart är det allas rätt att göra så så länge man inte uppenbart hotar eller provocerar fram hotbilder mot andra människor. Men det blir lätt en känsla av att ”oj vad många som är emot jakt”, något som det alltså inte finns några riktiga belägg för. Som sagt en bra start på denna vecka för mig som tycker att jakten är någonting som självklart ska finnas med in i vårt framtida samhälle och skapar en sund motvikt mot alltför mycket cement och betong. Jag tror att det är nyttigt att alla, oavsett varifrån vi kommer, faktiskt ges möjligheten att se skogen inifrån!

av /2 Kommentarer

Miljömålsarbetet behöver ett fungerande mittfält!

•

Exempel på viltanpassat jordbruk. Här har en oharvad jordvall anlagts som en remsa mitt på åkern, och cikoria har såtts för att attrahera insekter och fungera som foder. Foto ©: Fredrik Widemo.

Den senaste tiden tycker jag att diskussionerna här på bloggarna blivit bredare och mer intressanta än tidigare. Intresset för vargdebatten har lockat nya läsare och engagerat, vilket gjort att inte bara sakfrågor utan även olika aktörers roller diskuterats. Inte minst har Jägareförbundets betydelse och roll som naturvårdsorganisation tagits upp av flera skribenter. Vi har sett flera inlägg där de som är kritiska till licensjakten på varg anser att SJF bör fjärma sig från brukarorganisationerna. Andra skribenter anser att vi borde driva en hårdare linje och inte ställa oss bakom den nya rovdjurspolitiken med livskraftiga stammar av alla de stora rovdjuren i Sverige. Ibland är det att göra det väl enkelt för sig att hävda att man ligger rätt om man får kritik från båda sidor. I det här fallet tror jag dock stenhårt på att vi fyller en viktig roll mitt emellan renodlade miljöorganisationer och mer näringsinriktade brukarorganisationer.

Låt mig till att börja med slå fast att vi i mina ögon med fullständig självklarhet är en brukarorganisation. Jakträtten följer markägandet och jägarkåren äger sin jaktmark eller betalar för rätten att förvalta viltstammarna på en mark. Vi är arrendatorer på samma sätt som den bonde som väljer att arrendera mer åkermark att lägga till ett eget markinnehav. Kopplingen till markinnehav gör att vi solklart står upp för rätten att hållbart bruka mark, oavsett om det gäller jord-, skog- eller viltbruk. Vår verksamhet är knuten till vissa fastigheter, medan den som utövar sina intressen med stöd av allemansrätten kan ströva fritt genom landskapet. Denna fundamentala skillnad är något som den som inte är brukare sällan reflekterar över eller inser konsekvenserna av.

Brukare har till skillnad från andra aktörer i landskapet rådighet över hur produktionsmarken utnyttjas. Man har dessutom ofta känslomässiga band till de fastigheter man förfogar över, samt intresse, kunskap och utrustning för att förvalta dem med ett givet mål för ögonen. Avkastning är med självklarhet ett av målen, men det finns ett antal undersökningar som visar att brukare i stor utsträckning även tar hänsyn till naturvärden, landskapsbild och traditioner. Många lantbrukare är även jägare. De som inte jagar har ofta en naturlig koppling till jägare, genom att man arrenderar ut mark eller arrenderar jordbruksmark där andra arrenderar jakten. Dessa kontakter är mycket viktiga, eftersom de skapar dialog mellan viltförvaltningen och annan markanvändning!

Modern viltvård bygger på att förädla de värden en anpassad markanvändning inom jord- och skogsbruk ger. I jordbrukslandskapet förespråkar vi exempelvis skyddszoner, växtföljder, varierade grödor på landskapsnivå, öppna diken, anläggande av våtmarker, trädor, samt remsor utan bekämpningsmedel eller gödning inom den konventionella odlingen. I skogen rekommenderar vi breda sluttande bryn, mer löv, breda kantzoner mot vattendrag och en mer varierad trädslagssammansättning. Samtidigt anser vi att man bör begränsa skogsdikning, skogsgödning, stubbrytning, markberedning, uttag av GROT och användande av utländska trädslag. Samtliga dessa rekommendationer gynnar den biologiska mångfalden och landskapsbilden. Samtidigt främjar de rika och varierade viltstammar och ger oss jägare en mer tilltalande miljö där vi bedriver vår jakt.

Vi jägare står för ett brukande som är hållbart och lågintensivt. Vi fyller i mina ögon en mycket viktig funktion i diskussionerna om hur landskapet nyttjas, där vi ofta förespråkar en medelväg. Vi är också vana att aktivt förvalta naturvärden, snarare än att bara skydda dem. Det är ingen slump att Jägareförbundet drivit och driver projekt för att rädda exempelvis uttern och fjällgåsen genom aktiva åtgärder (läs uppfödning och utsättning). Jag ser det inte heller som någon slump att vi har lättare att ta till oss metoder för att förbättra vargens situation genom aktiva åtgärder, istället för att mer passivt vänta och se vad som sker.

Inom samhällets miljömålsarbete är vi i mina ögon i många frågor mittfältet, som om man så vill binder samman anfall och försvar till ett komplett lag. Vi är aktiva förvaltare och står för pragmatiska avvägningar mellan olika intressen, utan att gräva ner oss i ideologiska ställningstaganden. Här har vi en extremt viktig roll att fylla. En mittfältspelare kan förvisso förstärka bakåt eller fylla på framåt, men måste alltid bevaka sin mittfältsposition för att lagarbetet skall fungera. I mina ögon skulle miljömålsarbetet försvagas om Jägareförbundet inte tog den plats vi tar idag. Jag tror även att vi skulle värna den svenska jakten och viltstammarna mindre effektivt. Vi behövs som mittfältslås!

Exempel på viltanpassat skogsbruk. Ett sluttande, lövdominerat bryn skapas genom urhuggning och plantering av bärande buskar som slån och hagtorn. Foto ©: Fredrik Widemo.

 

av /6 Kommentarer

Djurparksföreningens hyckleri

•

Jag brukar skriva, vem granskar naturvårdens argument? Nu får jag utöka den skaran till att även omfatta Djurparksföreningen.

Flera representanter för djurparkerna har uttalat sig efter miljöminister Carlgrens presskonferens där han meddelade att vargvalpar kommer att tas från djurparker och sättas ut i vilda vargars lyor. Ingen har varit positiv. Alla ser problem eller vill stoppa det. Såvitt jag hört har ingen överhuvudtaget ens försökt vara konstruktiv. De påstås också att de är inte varit tillfrågade, vilket är märkligt mot bakgrund att de svarat på Naturvårdsverket remiss om vargflytt.

En av invändningarna är att valparna riskerar att bli skjutna om de hamnar i det fria. Till DN säger Mats Höggren, ordförande i Djurparksföreningen, om våra valpar blir skjutna, då kan ju vi uppfattas som ett lydigt redskap i en jaktpolitik de flesta inte gillar. Är det fler än jag som anar ugglor i mossen? Underförstått, stoppa licensjakten så kan vi vara med. En annan invändning som är direkt komisk är att en av de skandinaviska vargarna släppts in i en djurpark  Norge och att avkommor från dem vore olämpliga att släppa ut. Om det vore sant skulle det innebära att alla avkommor till invandrare också är oviktiga, d v s både Riala revirets och Skugghöjdsrevirets vargar.

För det första är drygt 80 % av Sveriges riksdag för licensjakt på varg, möjligen är en majoritet av djursparksföreningens medlemmar mot den. För det andra skjuts eller avlivas vargar i vilket fall som helst av djurparkspersonalen! Dessutom tror jag att vargvalpen själv helst skulle välja ett fritt liv i skogen framför att behöva leva sitt liv i en bur.

Alla som besökt djurparker vet att det brukar finnas valpar, lodjursungar och björnungar. Vad tror ni händer med dem när de blir stora? Jo, de som inte kan placeras i andra djurparker avlivas. För att vara säker på att jag inte har fel ringde jag tre konservatorer idag och frågade varifrån de får sina vargar som de stoppar upp och som hamnar på museer och andra platser. De räknade upp några av Sveriges ledande djurparker. Dessutom berättade en av dem att vargarna han brukar få in nästan regelmässigt har svåra skador, som orsakats av att de mobbas av sina familjemedlemmar. Det kan vara av visst intresse mot bakgrund av den debatt som förs i media om skadskjutna vargar. En källa jag talade med fick med egna ögon se hur två vargar rök ihop och en av vargarna fick två ben avbitna. Den sköts omedelbart. Gissningsvis finns den uppstoppad någonstans i Sverige.

Nu är mitt huvudsyfte inte att kritisera djurparkerna som sådana, de fyller säkert en funktion och rovdjur skadar varandra även i naturen. Men det som retar mig är det uppenbara hyckleriet och att flera av företrädarna för djurparkerna genom åren varit aktiva i rovdjursdebatten och varit mot vargjakt. En person jag talade med idag var tydlig, det handlar om att de vill stoppa eller försvåra den förda rovdjurspolitiken, det här är deras sätt. Jag är benägen att hålla med.

av /61 Kommentarer

Vilka bestämmer?

•

Jag fick just en lista på min mail från en hårt arbetande och ständigt uppdaterad Länsordförande. Den listar tidningen Miljöaktuellts åsikter om vilka som är Sveriges ”miljömäktigaste” personer. Jag tycker det är rätt uppenbart att vargfrågan har haft ett stort inflytande… Döm själv (fjolårets placering inom parentes):

1. (7) Andreas Carlgren (C), miljöminister

2. (13) Isabella Lövin (Mp), EU-parlamentariker

3. (1) Maria Wetterstrand (Mp), språkrör

4. (Ny) Alice Bah Kuhnke, csr-chef, ÅF

5. (2) Johan Rockström, professor och vd , Stockholm Environment Institute

6. (16) Fredrik Reinfeldt (M), statsminister

7. (3) Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen

8. (ny) Agneta Rising, Vice president environment på Vattenfall

9. (31) Lars-Erik Liljelund, vd på Mistra

10. (12) Peter Eriksson (Mp), språkrör

11. (8) Lasse Gustavsson, naturvårdschef på WWF International

12. (Ny) Gustav Fridolin (Mp), riksdagsledamot

13. (77) Annika Helker Lundström, vd Svensk Vindenergi

14. (17) Carl Folke, professor, Beijerinstitutet

15. (Ny) Bengt-Anders Johansson (M) vice ordförande i miljö- och jordbruksutskottet

16. (19) Lena Ek (C) EU-parlamentariker

17. (4) Anders Wijkman, vice ordförande i Tällberg foundation

18. (6) Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen

19. (27) Susanna Baltscheffsky, miljöreporter på Svenska dagbladet

20. (Ny) Anna Linusson, miljöchef på Stockholms läns landsting

21. (66) Karl-Henrik Robert, grundare av Det naturliga steget

22. (Ny) Bengt Wånggren, vd, Sweden Green Building Council

23. (24) Maria Ågren, generaldirektör, Naturvårdsverket

24. (37) Maud Olofsson (C), näringsminister

25. (15) Carl Schlyter, EU-parlamentariker

av /4 Kommentarer

Response to the queries by the European Commission

, •

Yesterday, The European Commission decided to send Sweden a so called ”Letter of Formal Notice”, requesting the Swedish government to answer a number of concerns about the Swedish wolf management. Below, I’ve responded to the queries.

The Conservation Status of the Swedish Wolf Population
The wolf population has been thoroughly monitored and studied since it was re-established in 1983. There is a consensus between scientists, authorities and stakeholders that the Swedish wolf population has not yet reached a favourable conservation status. Several independent groups of scientists agree that the major threat to the population comes from the high levels of inbreeding, rather than the current population size. Detailed analyses show that the current population size would be viable, given that two immigrants enter the population as reproducing individuals every generation (5 yrs). Thus, actions aimed at improving the genetic status have been given the highest priority in the Swedish wolf management.

The set ceiling of the wolf population
In 2009, Swedish stakeholder groups organizing landowners, farmers, hunters, Sami people and dog owners declared that they were prepared to accept translocations of wolves into the population in order to decrease the level of inbreeding. The consent given to translocations was, however, dependent on regulation of the population and setting a ceiling of the population size. This broke the stalemate in the discussions between the stakeholders and the authorities. The Swedish government agreed to set a temporary ceiling to the population size, while the translocations are performed

The temporary ceiling is not arbitrary. It is set at a level that would exceed minimum viable population size, provided there is sufficient immigration or a corresponding number of translocations.

Today’s hunting is a management action aimed at simultaneously solving socio-economic problems and providing acceptance for the conservation measures necessary to achieve favourable conservation status. A successful and sustainable management of the Swedish wolf population requires that we find ways to decrease conflicts and increase acceptance for the actions taken to reduce inbreeding. The current management plan is a clear step in this direction, as translocations now are accepted by stakeholders that previously opposed them vehemently.

Hunting under derogation criteria
Data from the Swedish authorities have shown a clear relationship between wolf density and number of attacks on dogs. Such attacks have, in turn, been identified by the authorities and stakeholders as a major conflict in wolf management. There is a strong consensus in Sweden for regulating the wolf population to decrease the risk of domestic animals being taken. This was also reflected in the demand by stakeholders to have a ceiling set for the population, in order to accept translocations.

All forms of culling of wolves adopted primarily strive to reduce the real and perceived risk of domestic animals being taken. This is true both for the targeting of specific individuals and for the regulating of population size and density. The hunting and population ceiling provides acceptance and support for the actions necessary to reach a favourable conservation status (above). In this manner, the hunt fulfils the derogation criteria under the Habitats Directive.

Limitations to the distribution
The Swedish wolf population is highly inbred, partly due to the fact that wolves that attempt to reproduce in the reindeer areas in northern Sweden are removed. This creates a barrier the size of Austria between the Swedish and the Finnish wolves and seriously reduces the rate of immigration. The indigenous Sami people keep 250 000 reindeer in this area and are currently losing in excess of 50 000 of the stock each year, mainly to lynx but also to wolverine and brown bear. In some areas, the Sami authorities claim to lose more than 80 % of the calves.

Wolves are considered to be the worst threat to reindeer husbandry by the Sami people. Adding reproducing wolves into the area already experiencing heavy predation might make reindeer husbandry unprofitable. This is the rationale for the decision of the Swedish Parliament not to have reproducing wolves in the reindeer area. In fact, Sweden has recently been criticized by the Human Rights Office of the UN, because of the already high levels of predation on reindeer. Opening up this area to wolves, as suggested by Commissioner Potocnik, would clearly violate the recommendations of the HRO. This illustrates that large carnivore management is a complex issue and that biological, social and societal issues must be handled simultaneously.

Hunting prior to translocations
The stakeholder organizations agreeing to translocations were adamant about having a ceiling set and that this must be in effect before any translocations could be accepted.  In return, the stakeholders are required to actively promote support for the translocations amongst their members. This process was initiated before the first hunting season and is an ongoing and successful process as long as the ceiling remains in place.

Repeated hunting
The Swedish wolf population is still increasing by 16 % per year and hunting annually is necessary to maintain the ceiling. The ceiling is, however, temporary and will be reviewed in 2012. Furthermore, the population is being monitored continuously and carefully. The current rate of growth and the genetic status of the population are taken into account when deciding on the quotas just prior to the hunt. Thus, the ‘licensed hunt’ currently being allowed is not part of a regular management, but a temporary action aimed at providing acceptance for the translocation necessary to achieve favourable conservation status.

Management plan for the Swedish Wolf
The Swedish wolf population is amongst the best studied wolf populations in the world. Extensive documentation exists on the probable outcome from different management scenarios. Action plans for the wolf management exist at the national and regional level and are continuously revised. Currently, the planned translocations are being incorporated in the plans at all geographical levels.

The Swedish wolf management bears every hallmark of modern adaptive management, where quantitative goals are set and the effects of management actions planned and executed are continuously predicted and evaluated. Management actions and monitoring methods are revised in accordance with their efficiency for achieving the goals. Furthermore, the goals themselves are reviewed as our knowledge and understanding of the system managed increases.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

av /9 Kommentarer

Konsten att vara med i EU…

, , •

Någon som såg ”debatten” mellan de två extremerna i vargfrågan på aktuellt igår? Onekligen komiskt. En som ljuger sig blå för att försvara vargen och en som försöker försvara en rovdjurspolicy som inte finns på andra sidan. Ryggmärgsreaktionen blir hos mig, som många av er därute antar jag, att så har får det inte vara! Någon måste rycka ut och korrigera alla fel som alla inblandade, inklusive aktuelltredaktionen, spred på bästa sändningstid. Men kanske är det dags att tänka om? Kanske är det så att det finns ett värde i att extremerna, de som representerar vardera knappa 5% av sveriges befolkning, får visa sina brister offentligt? Kanske är det också så att sanningen ibland inte är särskilt viktig?

Jag har under veckan försökt sätta mig in i hur EU tänker och agerar, särskilt i vilt- och miljöfrågor. Jag har därför också pratat med kollegor och viltförvaltare samt forskare runtom i Europa som på olika sätt varit inblandade i fall liknande det vi nu har på halsen med anledning av vargjakten. De tips, råd och fakta jag får mig till livs går alla ut på samma sak. Lägg fram så lite fakta som möjligt, var så vag det bara går och ljug om det behövs. Det märks onekligen att Mikael Karlsson jobbat nere i Europa en tid…

Jag började då granska några av de fall som EU-komissionen intresserat sig för på senare år. Jag fann sorgligt nog att det nog ligger en hel del erfarenhet bakom de råd jag fått. Jag ska ta några exempel. Morkullejakten (på våren) – där har vi svenskar spenderat stora resurser på att kartlägga hur många morkullor vi har, hur många vi skjuter och hur de lever vilket gett oss ett förbud. Det finns andra länder som inte gjort något av ovanstående men som jagar morkullor precis som tidigare. Den finska vårjakten på sjöfågel – här hade man stenkoll på allt och EU fick då svart på vitt hur många fåglar som sköts var och av vilka. Hua sa EU, det där var omfattande och förbjöd. Det finns många exempel på andra länder med liknande jakter där man bara dragit till med ett ”ringa omfattning av kulturella skäl” och klarat sig galant. Gynnsam beverandestatus – inget annat land i Europa har ens nästan så bra koll på sina vargar som Sverige. Ta Rumänien som exempel, hade de haft så många vargar och björnar som man påstår så skulle bytesunderlaget, i form av primärt kronhjort, i princip behövas staplas i två våningar för att överhuvudtaget få plats. Det skiter EU i, har Rumänien sagt att de har tusentals vargar så har de det. Punkt.

Det finns många fler väldigt intressanta exempel men jag tror ni förstår poängen. Jag tror tyvärr, att om vi vill förvalta viltet själva i det här landet är det bara att mörka och börja ljuga, lite tillspetsat. EU uppskattar helt enkelt inte fakta och god forskning, det är i många fall enbart en belastning. Därför är jag också lite förvånad att inte våra svenska viltforskare reser sig och säger ifrån. Nu tror jag i och för sig inte att vi ens är nära att bli fällda i EU-domstolen, men om så skulle vara fallet kan man utan alltför mycket fantasi tolka det som att åratal av mycket högstående forskning och en närmast ladugårdsliknande koll på djuren i naturen, vi har ju i princip namn och nummer på alla vuxna vargar i det här landet, inte är värt någonting. Det är tamigtusan sorgligt om så skulle vara fallet.

Eftersom Finland är det land som gått i bräschen för många av dessa potentiella konflikter med EU och dessutom liknar oss på många sätt roade jag mig med att titta på hur de hanterar några av symbolarterna jämfört med oss. Vi riskerar i år en mycket begränsad lodjursjakt (mindre än de cirka 150 lodjur vi brukar skjuta), eftersom vi har bristfälliga inventeringsresultat. Det har också Finland, så de skjuter 460 lodjur. Vi har länge oroat oss för att vi har så undermåliga underlag för sälarna i Östersjön så vi tillämpar försiktighetsprincipen och skjuter cirka 150 stycken. Finland säger sig göra samma sak och skjuter 1200. Finland blev fällda för en av fyra ankagelser mot sin vargjakt av EU. De bytte i princip namn på jakten och har gått från en topp på 27 föryngringar till den senaste noteringen på 13 föryngringar.

Nu ska ni inte tolka detta som att jag förespråkar att vi ska börja tokljuga ständigt och jämt, jag är dock rädd att det är den mest rationella och framkomliga lösningen gentemot EU. Vargjakten tror jag vi fixar ändå, jag är mer orolig för konsekvenserna för annan viltförvaltning av en förändring i tankesättet. Folk är inte dumma därute. Precis som mina barn lär sig direkt hur man får farsan att handla godis för att få tyst på dem i affären eller mina hundar vet hur man får sig ett extra älgben genom att gå lös på vedträna i vedkorgen så fattar svensken snabbt hur man hanterar sin omvärld för att få som man vill. Om inte annat finns ”goda” exempel på andra sidan Bottenviken. Vi har idag stora trovärdighetsproblem i rovdjursfrågan mellan Stockholm och landet, något säger mig att de problemen inte minskar om man byter ut Stockholm mot Bryssel. Lösningen är dock kanske enklare, även om den är förödande.

av /28 Kommentarer

en fråga om viltet, människan eller ekonomin

, •

Sitter och plockar bland en hel drös med papper och funderar hur man ska lägga upp morgondagens möte. De älgansvariga personerna i jaktvårdskretsarna i Norrbotten kommer på möte och självklart är huvudnumret den nya älgförvaltningen. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den nya modellen kommer inte att lösa alla problem oavsett om någon hade trott det. Däremot kan det finns delar i detta som, rätt nyttjat, kan göra förvaltningen av älg bättre än idag. Mycket beror på hur Naturvårdsverket skriver sina föreskrifter. Det mest akuta för Norrbottens del nu är att bestämma sig för hur de nya älgförvaltningsområdena ska se ut. Dessutom visar det sig att det ute bland jägarna finns en stor oklarhet i vad som var förslag i utredningen och vad som faktiskt blev beslutat i riksdagen. Det sistnämnda kräver en hel del information på alla nivåer eftersom det finns oklarheter ganska högt upp vad som egentligen skiljer förslag och beslut åt!

Rubriken syftar på det förra, nämligen förvaltningsområdenas utformning. På många håll i landet är det arbetet långt framskridet, på andra har det precis kommit igång. När jag tittar närmare på den del av landet jag jobbar med så ser jag att det blir en fråga om kompromissande. ”En i huvudsak egen älgstam” låter ju på pappret rätt bra. Tittar man på verkligheten i form av de genomförda vandringsundersökningarna så blir det genast mer komplicerat. Inte bara för att områdena blir stora utan för att oavsett var man lägger gränserna så kommer älgar att röra sig i ganska stor omfattning mellan förvaltningsområdena – om man nu inte väljer att ha hela länet som ett förvaltningsområde!? Då hamnar man i nästa komplikation, den lokala kunskapen försvinner liksom närhet till besluten. Det blir en regional och inte en lokal älgförvaltning. Då kanske man ska dra ner storleken på dessa områden så att man känner sig berörd lokalt av de som styr förvaltningsområdet? Det kan låta bra i praktiken, men då finns det skrivningar som säger att systemet ska vara självfinansierat. Alla utgifter rörande älgförvaltningen ska alltså komma från de som fäller älg (och registrerar områden) trots att de är fler än jägarna som verkar intresserade av hur förvaltningen ska gå till. vad innebär då detta för älgförvaltningsområdena? Självklart är det så att färre stora områden blir billigare än flera mindre eftersom antal arvoderade ledamöter blir färre. Möjligen något uppvägt av att reskostnaderna lär öka i större områden. Nu vet vi inte säkert hur ledamöterna ska arvoderas så bilden är oklar. Men det är alltså svårt att skapa områden som både är kostnadseffektiva, biologiskt korrekta och hanterbara ur ett samverkansperspektiv. Vilken avvägningen blir återstår att se efter samråd med jägare, markägare och i slutändan viltförvaltningsdelegationen.

Jag satt tidigare i veckan med i Skogsstyrelsens regionala sektorsråd och pratade måluppfyllnad av miljöhänsyn i skogsbruket. En intressant parallell till vilt/skog balansen. Naturträd och kantzoner flyttar inte så mycket på sig utan står på samma ställe år ut och år in, ändå är det grund för konflikter om man gör rätt eller inte. Tolkningar går isär och de som är initierade och pålästa är oklara på vad man menar och vilka mål man har. Hur ska då inte ljumt intresserade skogsägare ställa sig till att man inte gör tillräckligt när man ”bara” har uppfyllt lagens krav… Att sen överföra dessa oklarheter till vilt som rör sig över stora ytor och flera fastigheter både mellan årstiderna och under enskilda dagar! Samverkan och frihet under ansvar i alla ära, men det ska bli intressant att se hur det nya systemet för älgförvaltning kommer att leva upp till förväntningarna. Vi börjar med kretsdiskussionen, så får vi ta det vidare från den nivån. Jag är inte helt säker på att ens den nivån är lätt att få samsyn på!

av

Hallå, finns det nån där ute som kollar fakta?

•

Såg just på Aktuellt och debatten mellan SNFs Mikael Karlsson och JRFs Johan Boström. Min enda kommentar om debatten är att det inte är lätt att förklara vad man står för när den organisation man representerar inte har någon egen linje.

Men vad sysslar SVT med? Finland slapp att dras inför domstol, påstod Aktuellt. Dessutom påstod de att Finland helt förbjöd vargjakt när EU klagade. Är allt SVT gör lika illa faktagranskat?

Sanningen är att Finlands vargjakt drevs ända till EU domstolen och att Finland vann på tre av fyra punkter. Det enda domstolen fällde Finland för var att de jagade utan att kunna visa att jakten hade en förebyggande effekt. Det intressanta är att deras jakt ökat radikalt sedan dess, men med ny utformning. Vargstammen har också minskat dramatiskt, just till följd av den nya jaktformen där en liten grupp ”äger” licensen. Vargstammen har halverats de senaste åren, vilket SVT mycket riktigt påpekade, utan att myndigheterna kunna göra något åt det. Är det den förvaltningsformen SVT och EU vill ha?

av /19 Kommentarer

Vargjakten fortsätter nästa vinter, enligt Carlgren!

•

Dagen började med en långt samtal från Dalarna om de problem som vargen orsakar dem. Den fortsatte med miljöminister Andreas Carlgrens presskonferens om vargpolitiken och nu till lunch läste jag kommissionens pressmeddelande att de inlett ett sk överträdelseförfarande om vargjakten mot Sverige.

Efter att ha lyssnat på Carlgren och läst kommissionens pressmeddelande är jag än mer övertygad, vargjakten fortsätter. Möjligen kan Sverige, precis som Finland fick göra, tvingas ändra på några detaljer i tillståndsgivningen. Men i stort verkar kommissionen mest agera för att tillfredsställa en högljudd minoritet som protesterat mot jakten. I själva sakfrågan har de tunt på fötterna. Precis som Carlgren uttryckte det är det många länder som med spänning följer Sveriges diskussioner med EU. Han uttrykte också mycket väl att bevarande inte bara handlar om biologi, som kommissionen tycks vilja, utan i lika hög grad om hänsyn till de människor som berörs. Det är den frågan som länder som Tyskland och Frankrike nu bevakar.

av /55 Kommentarer

Som en struts stoppar de huvudet i sanden!

•

”Varför ska det över huvud taget skjutas lodjur i Sverige? Varför ska inte arten få sprida sig och etablera en stark stam i vårt land? I Sydsverige har stammen ännu inte återhämtat sig, trots att det gått 25 år sedan lodjuret fredades” , så säger rovdjursföreningens ordförande idag.

Jag konstaterar att Rovdjursföreningen nu motsatt sig alla jaktbeslut om licensjakt det senaste året. De tyckte att björntilldelningen var för stor, vargjakten borde ha stoppats och nu bör även lodjursjakten ställas in enligt dem.

När Rovdjursföreningen hänvisar till att riksdagsbeslutet måste följas, skall man komma ihåg att det bara gäller de delar som gynnar deras sak. I fråga om årets vargtilldelning spelar riksdagsbeslutet ingen som helst roll, eftersom de inte gillar det.

Hur har då lodjurstammens utveckling sett ut de senaste 25 åren som de hänvisar till? Är deras beskrivning av verkligheten verkligen sann? En av de personer som står som kontaktperson, vet mycket väl svaret, eftersom han har haft ansvaret bl a för just de frågorna tidigare. Så sent som i början av 1990 talet redovisade Naturvårdsverket att det bara fanns 200 lodjur i hela Sverige. I Götaland fanns bara några enstaka lodjur. Sedan dess har lodjurstammen tiodubblats. Idag är stammen nästan lika stor i Götaland som den var i hela landet för 25 år sedan!

Rovdjursföreningen fortsätter också att försöka begränsa frågan till att vara en konflikt med markägar- och jaktintressena, som om våra intressen inte vore fullt legitima. Samtidigt väljer de att i en mening, så där i förbifarten, nämna att lodjuren skadar rennäringen. De glömmer att nämna att det handlar om 35 000 renar årligen.

Rovdjursföreningen väljer konsekvent bort fakta som de inte gillar. De hävdar i debattinlägget att det inte finns belägg för att rådjuren påverkas av den stora lodjurstammen. Det är direkt pinsamt. Alla studier visar att lodjuren har en stor inverkan på rådjurstammen. Professor Henrik Andrén säger t ex om beslutet att ha 20 föryngringar i Gävleborgs län att det innebär att det inte längre finns utrymme för jakt på rådjur. Trots upprepade bluffar är det få som granskar dem. Jag har skrivit det tidigare, vem granskar naturvårdens argument?

Det är sant att det råder osäkerhet om antalet lodjur, men den osäkerheten handlar inte om att det skulle finnas färre än de inventerade. Frågan är bara hur många fler de är! Länsstyrelserna själva säger att de inte har resurser att inventera lodjur. Självklart skall riksdagsbeslut följas. Det gäller både besluten om vargjakten och lodjursjakten. Men besluten får inte grundas på underlag som de alla berörda vet är fel. Det äventyrar bara förtroendet för rovdjurspolitiken i stort. Därför är det självklart att vi skall jaga lodjur även i år.

Rovdjursföreningen har efter i stort sett varje jaktbeslut målat upp bilden av att rovdjursstammarna riskerar att dö ut, så också idag. Inte någon gång har de ens varit när sanningen.  Det är nämligen enklare att sälja ut andra människors livskvalitet till förmån för överstora rovdjurstammar, om man själv väljer att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten.

av /53 Kommentarer

Hur långt räcker kompromissviljan?

•

Jag har en spaning igen. Det var en artikel i DI och DN som fick mig att börja fundera. LRF har fått nog av de skador som den organiserade bärplockningen orsakar markägarna. Nu vill man ha betalt och Allemansrätten ifrågasätts i någon mening. Det här är bara ett av många symptom, som jag tycker syns allt oftare, på en polarisering mellan ”allmänheten” och nyttjanderättshavare. Nyttjanderättshavare kan alltså vara de som har rätt att nyttja marken för jord- eller skogsbruk, eller för den delen för jakt eller fiske.

Sverige har som land väldigt länge levt väldigt gott på en stor mängd ”tysta” överenskommelser mellan markägare och staten, eller allmänheten om man så vill. Ser vi oss om i världen så är dessa överenskommelser tämligen unika. Försök ta er en tur på ”private land” i Usa eller botanisera fritt på egen hand i en nationalpark i samma land så förstår ni vad jag menar. Resten av världen väljer i väldigt hög utsträckning ”allt eller inget” medan vi, hittills, kommit mycket långt med ”lite lagom överallt”.  Jag tror de symptom jag ser där ute nu är de första tecknen på att vi pressat nyttjanderättshavarna lite för långt. Kanske främst beroende på att nyttjanderättshavarna varit dåliga på att marknadsföra sig själva och sina uppoffringar för allmänheten.

Jag ska ta några exempel förutom det ovan nämnda bärplockningsfallet. I dagens SvD kan man läsa en insändare från Rovdjursföreningen som ifrågasätter årets lodjursjakt. Man skriver: ”Frågan är hur många utanför jägarleden som anser att jägarna har större rätt till rådjuren än lodjuren har – eller ens lika stor?”. Antagligen väldigt få. Ingen äger ju rådjuren innan de är döda. Jakten är dock en nyttjanderätt som följer av markägande eller att man betalt för att få nyttja den. Tar man då som i Gävleborgs län beslutet att ha 20 föryngrande lodjur så tar man också indirekt beslutet att nyttjanderätten till rådjursjakt är i princip utraderad. Använder man då Professor Matssons studier av jaktens värde kan man räkna ut att rådjursjakten i Gävleborg har ett jaktvärde på sisådär en 35 – 40 miljoner. Till detta ska då läggas ytterligare minskade jaktvärden på grund av varg- och björnpredation. Hade lodjuret i det här fallet varit starkt hotat hade jag förstått argumenten men nu tycker jag faktiskt man går för långt. Det blir lite som att svenskarna bestämmer att vi snor Kamprads kosing bara för att vi är fler än han.

Ett annat närliggande exempel är viltvården, som jag skrivit om tidigare. Jägarna bidrar varje år med 265 miljoner ur egen ficka för att indirekt vårda fram käk åt de stora rovdjuren. Vi gör det gärna, bara det blir något kvar åt oss själva också, i form av jaktbara stammar av rådjur eller älgar. Det är ingen hemlighet att staten nu upptäckt att det är förbannat dyrt att ha lodjur i norra sverige för man måste betala för renarna de käkar. Därför har man uttalat att lodjuren ska spridas söderut, rådjuren är ju gratis som lomat. Okej, jag ställer upp på att min rådjursjakt blir något sämre, men det finns gränser. Jägare är inte mer än människor, har vi inget incitament att vårda t ex rådjuren för att jaga dem så blir vi antagligen inte så mycket bättre på att mata dem än medelsvensson. Ajöss med rätt stora delar av de där 265 miljonerna. Samma princip som med t ex viltvatten. Jägarna bygger viltvatten för stora värden varje år, med baktanken att kunna jaga änder i dem. Viltvattnen kommer dock många andra arter till del. Förbjuder, eller omöjliggör, man andjakt så kommer det att drabba många andra arter negativt för ingen bygger längre viltvatten.

Ett annat exempel är den ständigt pågående och infekterade debatten mellan naturvården och skogen. Den har faktiskt många paralleller med rovdjursdebatten för övrigt. Naturvården har under lång tid nu pressat markägarna till allt större uppoffringar i form av avsättningar, generell hänsyn och staten på allt större inköp av mark för naturvårdsändamål. Jag är rädd att man nu har slagit i taket. Vi markägare har avstått en hel del frivilligt för att kompromissa men frågan är hur långt kompromissviljan sträcker sig? Utan att klampa in för häftigt i naturvårdsdebatten tror jag att det nu är tid att se över hur vi organiserar, sköter och fördelar de resurser vi har för största möjliga nytta. Vi kan inte kräva större uppoffringar från markägarna utan att betala för dem. Precis som vi nog inte kan kräva mer rovdjur av de som ska hysa dem idag utan att betala för dem. Nu bör vi fokusera på hur vi fördelar dessa rovdjur på bästa sätt för att alla ska vara så nöjda som möjligt.

Jag tror att många av de symptom på ökade motsättningar vi nu ser är resultatet av att fler och fler tar det ”allmänna” ägandet för givet. Många förutsätter idag att majoritetens vilja går före nyttjanderätt. Det är en mycket farlig utveckling. Jag tror att om vi pressar det här systemet för hårt, t ex med ytterligare ”utvidgning” av Allemansrätten, ytterligare krav på avsättningar av produktiv mark eller ytterligare fler rovdjur så får vi en direkt motsatt effekt. Vi är idag mycket nära gränsen för vad många ägare och nyttjanderättshavare är villiga att ge bort i en kompromiss eller acceptans för hotade arter eller miljöer. Driver man det här systemet hårdare kommer vi mycket snart se höga stängsel runt många fastigheter och uppslitande rättstvister om äganderätten eller för den delen rent illegala handlingar utförda av uppgivna nyttjanderättshavare som tycker sig ha tappat kontrollen över sina rättigheter.

Jag är oftast onödigt optimistisk, men i det här fallet är jag pessimist. Oavsett vad vi tittar på för nyttjanderätt så minskar förståelsen för den med ökad urbanisering. Utvecklingen går nu bara åt ett håll. Du får gärna säga emot, men mitt ”låstbomindex” skenar just nu och jag väntar på den första skylten med ”Privat land – beträd ej” även här hemma. Det är sorgligt, men tyvärr är vi nog alla lite ansvariga för den utvecklingen.

av /23 Kommentarer

Regulating the Swedish wolf population decreases conflicts?

, •

Controversy and debate still rages over the details of the wolf hunt in Sweden, as this year’s season is drawing to a close. Environmental NGO:s and Commissioner for the Environment Potocnik argue that having a hunting season violates the requirements of the Habitat’s Directive, while targeting specific individuals known to have taken livestock or pets may be permissible. This line of argument disregards the fact that regulating population size will decrease the risk to domestic animals, regardless of the individuals targeted. Also, arguments are being put forward that there is no support for the notion that hunting will increase acceptance for the necessary management actions, which is the rationale for allowing hunting at this stage. Stakeholders have, however, set regulating of the population as an absolute condition for accepting translocations of wolfs into the population. This would seem to refute the position of the NGO:s and Commissioner Potocnik, as increased immigration rates, or translocations, are deemed necessary by all the experts on wolf management.

The Swedish wolf population is highly inbred and there is a broad consensus that the genetic status must be improved. In 2009, Swedish stakeholder groups organizing landowners, farmers, hunters, Sami people and dog owners declared that they were prepared to accept translocations of wolves into the population in order to decrease the level of inbreeding. The consent given to translocations was, however, dependent on regulation of population size through hunting prior to any translocations. This broke the stalemate in the discussions between the stakeholders and the authorities. The Swedish Parliament passed a legislation that combines translocations and regulation of the wolf population through hunting later the same year.

Currently, Sweden allows keepers and owners to kill wolves as a last resort while defending livestock or pets. Furthermore, individual wolves that repeatedly have taken livestock or pets can he hunted after application to the County Administrative Board. These actions are not under scrutiny by the Commission. Additionally, however, Sweden also allows a limited hunt, with set quotas in each county having had reproducing wolf packs during the last three years. In 2011, a total of 20 individuals can be shot in six counties (range 1-6 individuals, depending on local densities). This decision has been strongly opposed by the environmental NGO:s and Commissioner Potocnik, who argue that this hunt is unlawful as the wolf population has not yet reached favourable conservation status. Proponents of the hunt argue that it provides acceptance and support for the actions necessary to reach a favourable conservation status. If this is the case, the hunt would fulfil the derogation criteria under the Habitat’s Directive.

 Concern for domestic animals is the major reason that many people in rural parts of Sweden, where wolves occur, are negative to wolves. There is a widespread national acceptance for regulating wolf numbers in order to reduce problems with livestock and pets taken. Attacks on hunting dogs have been identified as one of the most important conflicts, both by hunters and by the authorities. Data on attack rates and population densities from the Swedish authorities show that there is a direct relationship between the number of wolf packs and the number of attacks on hunting dogs in an area. Consequently, decreasing the population density of wolves is likely to reduce the number of attacks on dogs and the problems perceived. Thus, the underlying reason for the demands to regulate the number of wolves is exactly the same as for targeting specific individuals: concern for livestock and pets. Fewer wolves will, inevitably, lead to a lower risk of attacks on livestock. The aims of both forms of hunting coincide.

Previously, Finland was taken to the European Court of Justice over similar issues. The ruling was that hunting had not been detrimental to the conservation status of the wolf, but Finland was found to have infringed against the Habitat’s Directive as it had not been shown that hunting prevents significant damage and loss of domestic animals. As stated above, clear relationships between wolf densities and attack rates have, however, been shown by the Swedish authorities.

Environmental NGO:s argue that culling of specific individuals known to have taken domestic animals is preferable to having hunting quotas, as individuals causing problems are targeted and removed. There are disadvantages as well, however. First, wolves take livestock and pets all year around and culling wolves when there are pups raises ethical issues. By contrast, culling in January occurs when the pups are ready to leave the territories. Thus, reducing attacks on livestock and pets through regulating the population during a hunting season reduces the ethical problems. Second, hunting wolves without being able to track them on snow is hard, making targeting of individuals causing problems difficult during a large part of the year. As a result, wolf packs may have to be monitored and tracked for weeks, which disturbs them unnecessarily. Third, culling wolves known to have taken domestic animals often involves shooting immigrants or descendents to immigrants. So far, only highly inbred individuals have been shot during the hunting seasons of 2010 and 2011. This is because it is easier to monitor wolves during winter, just prior to the hunting season. In this manner, territories of wolf packs with a valuable genetic make-up can be excluded from the hunting areas. Conversely, several descendants to immigrants are shot every year while targeting individuals causing problems.

Hunting is a management action aimed at simultaneously solving socio-economic problems and providing acceptance for the conservation measures necessary to achieve favourable conservation status. All forms of culling of wolves adopted in Sweden primarily strive to achieve those goals. It is the view of The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management that the management plan for the Swedish wolf rests on a sound scientific basis and that all aspects are in accordance with the Habitat’s Directive. A successful and sustainable management of the Swedish wolf population requires that we find ways to decrease conflicts and increase acceptance for the actions taken. The current management plan is a clear step in this direction, as translocations now are accepted by stakeholders that previously opposed them vehemently.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

 

av

Jakten i fjällen – åter en fråga för riksdagen

, •

Mitt i de heta debatterna om varg och lite fokus på ny älgförvaltning så har också jakten på statens marker i fjällen blivit aktuella. Redan i valrörelsen så flaggade alliansen för att se över hur man skulle kunna justera systemet för att göra det bättre. Samtidigt var företrädare för Socialdemokraterna ute och drev frågan om en återgång till hur reglerna var före 2007, då man positivt särbehandlade boende i Sverige vad gäller vissa delar av regelverket. Synpunkterna har varit många och varierat från helt fri tillgång för både boende i Sverige och resten av EU till idéer om att bara ortsbor skulle få jaga utan guide. Någon form av kunskapskrav för att få jaga på egen hand har varit uppe till diskussion. Men fram tills nu har det varit rätt förutsättningslösa diskssioner utan något konkret att kunna visa upp.

Efter förra veckans möte i riksdagens miljö- och jordbruksutskott så ställs frågan lite mer på sin spets. De röd-gröna partierna hävdar, liksom innan valet, att de vill återföra reglerna till hur de var före 2007. Skillnaden nu är att Sverigedemokraterna har kommit in i bilden och då valde att ställa sig på de röd-grönas sida i denna fråga. Nu ska frågan upp i riksdagen i början av februari och det ska bli intressant att följa den debatten, för jag gissar att det blir debatt! Att ”se över §3” är kanske en lite luddig formulering men tanken bakom är klar, en förändring måste till!

Som arbetande i Norrbotten sedan 1993 har fjälljaktsfrågan självklart varit stor under alla dessa år. Vågorna har ibland gått höga och som alltid när man har frågor som engagerar folk så blir det ibland snålblåst när man inte tycker sig få gehör för sina åsikter. Att myndighetsbeslut inte alltid blir som man vill får man räkna med. Att fortsätta jobba med frågan är självklart. Oavsett utfallet i den här debatten så är frågan i alla fall uppe på agendan igen och arbete på alla plan helt nödvändigt! Frågan är större än att ”bara” jaga ripor i fjällen, även om man ibland får för sig att det är den enda jaktformen och den enda frågan. Utöver det så kommer rättighetsfrågor och symbolfrågor in som är oerhört svåra att greppa och reda ut. Jägareförbundet driver självklart frågan vidare att de som är bosatta i Sverige ska ha rätt till jakt på statens marker. Finns det behov av regleringar och begränsningar så ska de i sista hand drabba de som är bosatta i landet. En självklarhet på de flesta håll i världen, men i dagsläget inte i Sverige. Självklart har vi plats även för jägare från andra håll i världen, men då i ett regelverk som gynnar både jägarna inom Sverige och de turistföretag som finns i dessa områden och vill skapa sysselsättning runt jakt. Ett välreglerat system med större guidekrav än idag borde gynna alla parter.

Utöver denna grundfråga finns mycket övrigt att önska av dagens rätt överadministrerade system för jaktkortslösande och återrapportering. Även regler för avlysning borde kunna ses över, det är inte rimligt att t.ex stoppa rävjakten för att man tycker att det har varit för många ripjägare inom ett område under augusti-september! Krav på aktivering av jaktkort gör också fällfångst av mink och mård oerhört svår att bedriva om man vill följa regelverket. Som sagt, utöver den hetaste frågan om jaktmöjligheten för jägare boende i Sverige kontra jägare boende i andra länder så finns ytterligare en hel del frågor att hantera. Kanske inte minst frågan om älgjakt kontra småviltjakt som tyvärr inte alltid löper gnisselfritt.

av /6 Kommentarer