Taggarkiv: Jakt

Älgar älgar och nån björn

, •

Det har varit ett par intensiva veckor med älgjakt i praktik och teori. Jag skulle ljuga om jag sa annat än att den praktiska biten är den roligaste! Att jaga in en unghund kan ibland vara frustrerande och ibland väldigt kul, lite lika men ändå väldigt olika de diskussioner man har om älgförvaltning!

Initiativet som är taget i Norrbotten där älgförvaltningsgrupperna träffas för en tvådagsövning med praktiskt jakt, middag och en dag med överläggningar känns nu efter andra årets genomförande som ett bra upplägg. Dels lär man både inom och mellan grupperna känna varandra på ett annat sätt än att bara sitta vid förhandlingsbordet, dels blir diskussionerna lite mer otvugna vid en middag. Om man sen kommer längre i att lösa sina problem återstår ju att se. Något man definitivt tappar när man jobbar med samförståndslösningar är i alla fall intresset från media! För den gruppen är det konflikter som skapar intresse, något som ibland också kastar grus i begynnande samarbeten.

Självklart är inte allt rosenrött, det kommer alltid att finnas inbyggda konflikter mellan å ena sidan en bra älgjakt och å andra sidan markägare som vill ha upp obetad ungskog på sina hyggen. Men jag är övertygad om att man når längre med samtal än med piska och hot. Trots allt så är det ju jägarna som ser till att vinterstammen är betydligt lägre än höststammen och därmed gör mindre påverkan på skogen vintertid! Har man förtroende för att slutmålet är vad man säger blir det enklare. Jag upplever att många jägare upplever skogsbrukets mål som helt älgfria skogar. Misstänker man det så är det självklart lättare att man sätter sig på hälarna och stretar emot än om man litar på att man från markägarhåll menar vad man säger då man pratar om en älgstam av bra kvalité och meningsfull jakt (ett svårt ord att definiera!)

En liten fundering jag kan ha är att väldigt mycket fokus riktas på älgen även om skogens problem är större än så. När man i ÄBIN-resultatet ser en stor andel ”övrig skada” och mindre älgskador så kommer genast kommentaren att det kan vara en felbedömning av inventeraren. Att det kanske är det motsatta kommer aldrig på tal, alltså att älgen får skuld för mer än den gör. Man hävdar i sina redovisningar av ÄBIN att det inte räcker att asp och rönn ska vara konkurenskraftiga vad gäller höjden för att det ska vara OK, de ska till och med vara oskadade av viltbete. Varför det? De bidrar väl lika mycket till den biologiska mångfalden om de blir stora träd oavsett om de varit betade eller inte som mindre? Det finns alltså en hel del att fundera på rent pedagogiskt från markägaresidan för att övertyga jägarsidan om sina goda intentioner istället för att skylla all världens elände på älgen. Jag är nämligen rätt övertygad om att dessa goda intentioner finns hos de allra flesta eftersom de flesta jag känner på markägarsidan själva också är intresserade älgjägare!

En till viss del lika infekterad debatt har rört delar av björnjakten i Norrbotten. Inte så mycket att det jagas björn, för de anser de flesta att det ska göras. Vissa älgjägare ser gärna ännu fler fällda björnar medan renodlade björnjägare vill vara lite försiktigare så att det finns en stark björnstam att jaga på även kommande år. Nivåer kan alltid diskuteras liksom den onödiga byråkratin att dela upp länet i flera områden detta år. Men mer allvarligt för framtiden är de synpunkter som framkommer på hur jakten bedrivs och hur detta kommer påverka kommande års jakter. Delar av detta behandlas i det senaste numret av Svensk Jakt Nyheter. Vad som är rätt och fel, sant eller falskt i detta låter jag vara osagt. Det är nämligen diskussionerna det för med sig som är det allvarliga. Egentligen är det två separata problem som folk ringer till mig om. Det ena är de etiska och legala problemen med att överutnyttja den moderna tekniken med GPS-pejl och annat i kombination med nyttjandet av bilar för omplacering av passkyttar. Hur mycket det nyttjas och i hur stor utsträckning man i övrigt följer regelverk runt åtel och åtelkameror finns det helt säkert olika uppfattningar om. Rykten och anklagelser är en sak och behöver inte alltid vara en sanning. Det ökade intresset för björnjakt har helt klart ökat ryktesspridning om och mellan de som jagar björn mest intensivt. Men återigen, att diskussionen förs gör att de som sätter regelverket börjar fundera. Liksom i all annan jakt så måste vi jägare se till att sköta oss enligt regelboken oavsett vad vi tycker om den för att få behålla den frihet vi ändå har! Har vi synpunkter på denna regelbok så måste vi arbeta för att ändra denna, inte bryta mot den!

Den andra delen i björnjakten är hur vi säkerställer att de som jagar björn har jakträtt på den mark de nyttjar. En självklarhet tycker man, men vid allt för många tillfällen har jägare i den ordinarie jaktlaget på marken haft synpunkter på just detta. Till en del beror det nog på att man tidigare har varit tacksam för att någon har lyckat fälla en björn på deras marker och det har varit ovanligt och lite spännande.
Azzars första älg 2013Med tiden har det spridits en uppfattning att man kan gå över markgränser och jaga björn och sen löser man frågan om gästkort eller annat i efterhand. Återigen, för att björnjakten även framöver ska vara en seriös del av våra svenska jakttraditioner och ha en bred acceptans så måste de som jagar björn följa de regelverk som gäller. Visst finns det en viss förståelse för att man i en intensiv jaktsituation kan fara iväg längre än man tänkt sig, men i förlängningen skapar man bara begränsningar åt sig själv och andra. Så även om jakten fungerar bra på det viset att allt fler jägare och hundar har skaffat sig god erfarenhet av jakten och viltet så krävs en hel del eftertanke efter årets jakt så att vi kan fortsätta att på allvar införliva björnjakten som en seriös del i vår svenska jakt.

Foto: Björn Sundgren

Vad gäller den praktiska delen av jakten så kändes det i alla fall skönt att få fälla den första älgen för unghunden. En liten kalv men efter ett bra arbete av hunden. Veckan efter blev det ett kortare spårarbete till en påskjuten större älgtjur. Det är bara att hoppas att utvecklingen fortsätter i rätt riktning både för unghunden och för samtalsklimatet mellan jägare och markägare!

Foto: Björn Sundgren

av

Har vi snubblat igen?

, •

Älgjakten rullar på och det finns fortfarande jaktlag som verkar relativt nöjda med älgtillgången. Men många är också de som är allvarligt bekymrade över att antalet älgar har minskat kraftigt. På allt fler håll hör man om att jaktlagen inför olika former av restriktioner för att ha kvar älgar till kommande år. Varför blir det så här men återkommande toppar och bottnar? Lär vi oss inte?

http://www.algforvaltning.se/algmodell/

Att älgstammen i länet har varit stor de senaste åren tror jag att de flesta är överens om. Däremot så framställs det ofta som att Norrbotten har en älgstam med liknande utveckling. För ett län som täcker 25% av landets yta med marker från skärgården och upp till kalfjället så är det självklart inte en sanning. På vissa håll har man för många år sedan sänkt stammen till en låg nivå medan man på andra håll bara de senaste åren har börjat plana ut älgstammens ökning. Det blir då fel att ropa på katastrof i skogen och krav på kraftiga sänkningar överallt. Man kan undra om värmlänningarna verkligen skulle tycka att det vore OK att de skulle tvingas justera sin älgstam om betet på ungskog enligt markägarna var för högt i Stockholmsområdet?

Men nu är man alltså återigen i det läget att man inte verkat ha balanserat sin älgstam utan man har skjutit ner den i botten på många ställen. Anledningen är enkel, man är både från jägarhåll och de som tilldelar älgar för trög i att anpassa sig. Man håller i en hög avskjutning för länge och man håller också i uppåtgående stammar en för låg avskjutning lite för länge. Det kommer alltid att finnas områden som har bra bete och bättre med älg än andra områden. Företrädare för dessa områden har ofta mångas öron när man pratar älgtilldelning. ”Nog är det fortfarande bra med älg!” Visst är det lockande att lyssna på dessa och inte begränsa sin avskjutning, i alla fall inte i år! Men det som händer är att man kommer till en tröskel. Under en ganska lång tid kan man skjuta mer än tillväxten i en älgstam och fortfarande tycka att det är bra med älg. Från ett år till ett annat kan det plötsligt upplevas som att älgarna plötsligt tog slut. Det här är särskilt tydligt i områden där man skjuter en hög andel kor.

Vill man se detta i en simulering kan man titta på det lilla programmet som SLU har tagit fram om förvaltning av älg i kombination med rovdjur. Där ser man tydligt att trögheten är stor i stammen om man över eller underbeskattar kalvarna och till viss del tjurarna. Om man däremot börjar röra i koavskjutningen upp och ner så ser man att vid en viss punkt går det från en hanterbar stam till kollaps!

Vad gälller det här med att fälla en stor andel kor för att åtgärda en upplevd sned könsfördelning har länge förespråkats, men i få fall gett resultat! Istället har vi områden i vårt län där man har den högsta andelen tjur i områden där man är försiktig med koavskjutningen. Vi har också områden som har skjutit rätt hög andel kor, men de uppvisar oftast den lägsta tjurandelen i älg-obsen. Oförklarligt säger man oftast. Jag hävdar att tjuröverskottet bland födda kalvar är större än vad man ofta räknar med. I SLU´s beräkningar har de till och med räknat med 50/50 medan man i andra sammanhang ser ett övervikt på tjur med siffrorna 52/48. Det är då intressant att rensa arkiven och hitta en liten skrift från 1980 av dåvarande jaktvårdskonsulent Rune Almqvist som skriver om just oron för tjurbrist efter ett antal år med koförbud i länet. Siffrorna liknar delvis de data vi har från avskjutningarna 1979-2012 där länet har ett tjuröverskott bland fällda kalvar på 54-58% med en högre andel ju närmare fjällen man kommer (områden där man under samma period har varit försiktig med koavskjutningen)

Men i slutändan är det ändå antalet djur som kan fällas utifrån hur många djur som produceras som avgör om stammen ökar eller minskar. Jag har börjat med en liten fråga varje gång det är dags för älgförvaltningsdisskusioner. Om man jagar på ett område som får en tilldelning av fem vuxna djur och lika mycket kalv, hur många djur måste man då ha på marken i inledningen av jakten? En tillsynes enkel fråga, men förvånansvärt ofta blir svaret långt under det antal som faktiskt behövs. Det här blir grunden för en överbeskattning! Om man tycker att man har ”bra med älg på markerna” för att man ser ett antal djur ute och betar på kvällarna inför jakten så är det ändå inte säkert att den tillgången räcker för den avskjutning man har planerat.

har du redan räknat ut svaret på frågan, eller vill du ha hjälp?

10 älgar ska skjutas, alltså måste 10 kalvar finnas i området innan jakt. För att producera 10 kalvar krävs i normalfallet runt 15 vuxna hondjur. Vi har då 25 djur på marken. Till det kommer tjurarna som oftast inte är lika många som korna. En hyfsad könsfördelning borde ändå innebära runt 10 tjurar. Allt som allt alltså 35 djur på marken innan jakt om man långsiktigt ska kunna skjuta 10. Det innebär också att det ska vara 25 kvar på marken när jakten är klar om man ska ligga på samma nivå nästa år också.

Nu tror säkert någon att jag förespråkar en ohämmad tillväxt av älg, men så är det inte! Jag skulle däremot gärna se en mer lugn upp och nedgång av antalet älgar och slippa dessa kast mellan för mycket och för lite och därtill hörande konflikter i olika läger! Kan vi bli bättre på att reagera på förändringar i stammarna så kan vi också undvika att snubbla över trösklarna. Jag tror alla skulle må bra av det. Men då måste vi alla lyfta blicken lite över vår egen jaktområdesgräns och lite längre fram i tiden än de kommande veckorna i älgskogen.

av /3 Kommentarer

Rovdjursproposition som ger hopp!

, , , •

Äntligen sätter regeringen ner foten och bestämmer att alla stora rovdjurs i Sverige har en gynnsam bevarandestatus!


Nicko Foto:Lst Värmland

Det är en framgång för oss på SJF och äntligen tas vi som drabbas på allvar. Senast i morse blev kollega Olofs jämthund angripen av två vargar. Tack och lov hände det direkt efter släpp och i närheten så att han hann fram i tid innan de slitit Nicko i stycken. Trots att Olof både skrek och sköt i luften fortsatte angreppet. Inte ens skott direkt mot vargen som bet i Nicko hindrade den från att fortsätta. Det kostade vargen livet!

Rovdjurspropositionen är en framgång för vårt sätt att arbeta. Vi har ibland kritiserats för att vi valt att argumentera för färre vargar genom en vetenskaplig och juridisk tolkning av vad EU:s direktiv egentligen kräver. Arbetet har burit frukt. Nu är det förhoppningsvis en gång för alla klarlagt att gynnsam bevarandestatus inte är ett strikt vetenskapligt begrepp som naturvetare har ensamrätt att bestämma, det framgår både av proppen och av Vargkommitténs betänkande. Det är ett begrepp som bygger på vetenskap, men den ”högre ambitionen än att enbart förhindra utdöende” som direktivet kräver är inte vetenskap. Det är ett politiskt ställningstagande.
Nu hoppas jag att det blir en bred majoritet i riksdagen för rovdjurspropositionen. Regeringens förslag ligger mycket nära det som Socialdemokraterna drivit. Om jag förstått saken rätt gäller det även Sverigedemokraterna. Min uppmaning till de sex partierna är att släppa partitaktik och istället ägna er åt det ni är satta att värna, nämligen oss väljare! Utan en bred uppslutning i riksdagen för regeringens proposition kommer rovdjurspolitiken att fortsätta att vara en evig följetång och våra tamdjur och vår livskvalité fortsätter att hotas.

Bevarandesidan som hyllat vargkommitténs arbete och viljan till samförstånd rasar nu, trots att betänkandet är tydlig med att jakt följer på beslut om gybs. Som vanligt är det väl framför allt Jägareförbundet som står fast vid det som överenskommits. Vi har hållit i grunden samma linje i närmare 20 år som respekterar både internationella åtagnaden, den vetenskapliga grunden men framför allt inkluderar människor som drabbas.
Nu skall det bli spännande att se EU kommissionens eventuella reaktion, de har ju själva börjat prata om ”human dimensions” i rovdjursförvaltnngen, och hur övriga politiska partier agerar. Men framför allt skall det bli intressant att se om våra myndigheter klarar att gå från rent bevarande till förvaltning. Enbart trycksvärta dödar inga vargar!

av

Svår myt att bryta

, •

Att jägarkåren är en allt mer förgubbad samling äldre män är något jag har hört sedan jag började med detta för drygt 20 år sedan. Det var inte en sanning då och det är definitivt inte en sanning nu. För vissa journalister verkar det dock finnas en orsak att fortsätta föda den myten!


Foto: Björn Sundgren
 

Jag är tillfälligt tillbaka bakom datorn efter att fågelpremiären är avklarad. Det blev både en tur med en fransk jaktjournalist i ryggen och en dag med unga entusiastiska jägare i fågelskogen. tyvärr verkar inte Norrbottens inland hålla några stora mängder fågel i år och definitvt inte många som vill sitta stilla för en norrbottensspets. Men det finns ju annat som gör att man trots allt uppskattar livet i skogen, även om ett bra fågelår gör det ändå roligare! För många här uppe i norr så tillbringas dagen på ett älgpass eller med älghunden i skogen. Själv tillhör jag ett av de allt fler jaktlag som väntar till helgen med att inleda årets jakt.

En intressant reflexion man gör när man går med en frasnk journalist i våra skogar är hur fantastiskt vi egentligen har det. Bara en sån enkel sak som att stanna och stoppa ett blåbär i munnen. För honom var det jämnförbart med att spela rysk roulette! ”Är du riktigt riktigt säker på att det inte är farligt!?!?” Han bodde och jagade i områden i Frankrike som sedan länge har dvärbandmasken i markerna, något som definitivt har påverkat hur de ser på naturen! Förändringar kommer för oss också, förhoppningsvis kan vi minska de värsta avarterna och fortsätta nyttja naturen fullt ut!

Åter till myten jag började med. På väg upp till jakten så blev jag uppringd av en lokal journalist. Han inledde lite ledande med att konstatera att den norrbottniske älgjägaren var en man 50+ och inga andra jägare fanns egentligen i hans värld. Jag tillbringade rätt lång tid med att både förklara historiken och nuläget. Jägarkåren har ungefär samma snittålder som våra riksdagsledamöter, en rätt bra bild av landets befolkning om man plockar bort alla under 18 (all jägarstatistik bygger på lösa jaktkort vilket man inte behöver göra före 18 års ålder). Att andelen äldre är högt har delvis att göra med en befolkning som orkar vara aktiv högre upp i åldrarna än förut. Att andelen ungdomar i jakten pekar kraftigt uppåt de senaste fem åren och att andelen kvinnor ökar stadigt. Att jakten är på väg att allt mer bli en familjeangelägenhet när fler kvinnor jagar vilket nog ytterligare triggar igång en uppåtgående kurva för de yngre jägarna. Att Jägareförbundet nu ser över verksamheten för att få även de yngre att inse fördelen med en stark medlemsorgansiation. Att vissa jaktformer ökar och andra minskar, möjligen beroende på hur vi lever idag. För 20 år sen var det få jägare som avbröt älgjakten för att hämta barn på dagis, men det förekommer idag. Att lockjakten tar över före vakjakten på räv eftersom den är kort intensiv och du kan planera när du kommer hem. Kort sagt, jag tyckte att jag gav en ganska heltäckande bild över en positiv bild av framtiden med yngre jägare, fler kvinnor och en jakt som anpassas till hur vi lever idag. Man kanske inte skulle bli förvånad över rubriksättningen, men lite trött blir man allt…

”Färre unga jagar älg” kunde man utifrån den intervjun läsa i NSD (Norrländska socialdemokraten) Lite utryckta citat från mig, delvis omarbetade för att passa ett syfte (vilket det nu är). Möjligen det närmaste man kom en korrekt återgivning var när vi pratade om vikten för samhället att behålla och föryngra jägarkåren även om också det blev si så där utifrån vad som faktiskt sas…

Man kan vinkla all statistik, visserligen är det korrekt att det är färre unga än äldre som jagar (om det är älg eller annat vilt framgår inte av siffrorna från jaktkorten) men att andelen unga ökar kraftigt de senaste åren nämns lite i en bisats som att ”det verkar som”… Trist, men man har tyvärr fått lära sig att leva med detta.

 
av

Vem vill svälta ut vildsvinen?

, , •

Svensk viltförvaltning vilar på grundprincipen att det jaktbara viltet ska vårdas. Genom att skapa goda förutsättningar för viltet minskar svängningarna i viltpopulationerna, exempelvis mellan år med milda och svåra vintrar.

Därmed får vi en mer stabil stam med individer i god kondition, som kan beskattas hållbart på en högre nivå. På så vis får vi mer viltkött, fler jakttillfällen och mindre lidande för viltet. Win-win, skulle man kunna säga.

 
Utfodring kan minska skador och svält, samt ge ett stabilt utnyttjande av en värdefull resurs. Foto: Fredrik Widemo.

När det gäller vildsvin finns det dock plötsligt krafter som hävdar att de inte skall få gynnas genom viltvård, ”eftersom det ändå går så bra för dem”.  Varför detta avsteg från grundprincipen? Går det inte bra för exempelvis rådjur, harar och älgar också?

Regleringsivrarna verkar framför allt vara rädda för att ”boosta” den redan höga potentiella reproduktionsförmågan. Tittar man på den vetenskapliga litteraturen så finns det dock definitivt inte något entydigt stöd för att utfodring påverkar reproduktionen hos vildsvin, vilket felaktigt hävdas av en del debattörer. Det finns studier som visar på en effekt, och andra studier som inte finner någon sådan. Att mängden ”naturligt” foder har en positiv effekt finns visat hyfsat tydligt, men att ytterligare tillförsel genom utfodring spelar roll är alltså inte tydligt från litteraturen. Ökande majsodling förklarar ökande populationer och problem på kontinenten, och utfodringsförbud har inte minskat problemen där sådana finns.

Detta är faktiskt inte heller så konstigt. Vildsvinet lägger som andra klövvilt upp energireserver under sommarhalvåret, då det finns gott om föda. Energin som lagrats som fett används sedan för delar av reproduktionen.

Alla som försökt åtla in vildsvin under de månader då det finns mognande spannmål eller naturlig tillgång till ek- eller bokollon vet att det ofta inte är enkelt eller ens möjligt. Vi konkurrerar helt enkelt på många håll med närmast obegränsad tillgång till föda på landskapsnivån.

Det är under den här perioden som vildsvinen äter upp sig inför vintern, och den kommande reproduktionen. Att utfodring under dessa perioder skulle ha någon större inverkan på reproduktionen är inte särskilt sannolikt, åtminstone i områden där det finns tillgång till spannmål eller ollon. Däremot kommer utfodring under vinterhalvåret troligen att ha betydelse för överlevnaden (vilket dock inte är välstuderat).

Utfodring kan tveklöst påverka vildsvinsstammens tillväxt. Jag är dock tämligen övertygad om att effekterna på överlevnad under svenska förhållanden är minst lika stora som effekterna på reproduktionen. Under år eller i landskap med god födotillgång är jag lika övertygad om att effekterna på överlevnaden kommer vara klart större än eventuella effekter på reproduktionen.

I den utsträckning man skulle få någon effekt av en begränsning i utfodring är det alltså i första hand genom svält, inte genom minskad reproduktion.

Min bestämda åsikt är att viltpopulationer inte ska regleras genom svält, utan genom jakt. Vi ska inte försöka svälta ned vildsvinspopulationen i de områden där man har problem, utan reglera ned den genom ökat jakttryck.

Denna strategi har dessutom stöd fullt ut i den vetenskapliga litteraturen, där den enda faktor som genomgående visat sig begränsa populationstillväxten och mängden skador är jakttrycket.

Utfodring och åtling är viktiga verktyg för att lyckas styra vildsvinen, och att öka jaktframgången. Avledande utfodring kan minska skador såväl på vallar under vårvintern, som på åkrar under sådden på våren och från mjölkmognad till skörden på hösten.

Eventuella begränsningar riskerar därmed att få direkt motsatt effekt, utöver att det för mig ter sig etiskt fullständigt förkastligt att försöka svälta ned en viltstam och att tvingas avstå från att utnyttja en fantastisk resurs på bästa sätt.

Vildsvinsförvaltningen skall precis som all annan viltförvaltning bedrivas med etiken i första rummet. Det innebär varken att viltet skall svälta eller att utfodring bedrivs så att man exempelvis orsakar nedskräpning eller använder otillåtet foder.

Utfodring skall ses som ett av verktygen för en god vildsvinsförvaltning med god etik, medan populationstätheten skall regleras genom jakt. Är överlevnaden god måste man jaga mer. Vilket rimligen är precis vad både jägare och bönder vill…

 

Länk till nyhet om torsdagens seminarium om vildsvinsförvaltning finns här.

av

Med full fart in i jakten

, , , •

Det känns att de flesta varvar upp inför de förestående jaktpremiärerna. Några har redan passerats och några är väldigt nära nu. En viss stress kan märkas för att hinna med det som ska göras mellan sommarsemester och jakterna. Det är nu förväntningarna är på topp!


Foto: Björn Sundgren

Veckan som gått har blandats med högt och lågt. Några kvällars spaning efter grävling och säsongspremiär för lillspetsen för att leta efter fågel kombinerat med möten i både Jämtland och Sörmland. Som alltid i augusti så är mycket av kontakterna med jägare och jaktlag som undrar vad man får och inte får göra inför jakten. Tyvärr rymmer de frågorna ofta mer eller mindre uttalade konflikter inom jaktlagen. I många jaktlag har det genom åren arbetats fram ett sätt att arbeta och en syn på hur det ”bör vara” som ibland ligger långt ifrån deras egna stadgar. Oavsett om det är viltvårdsområde eller jaktklubb så är ändå stadgarna det som ska ge just … stadga .. åt arbetet. När då någon påpekar att man kanske bör följa de regler man själv satt upp så leder det ibland till konflikter. Ofta med påföljd att en eller båda sidor ringer till oss på förbundet för att få vägledning. Efter många år så har man i alla fall lärt sig en sak. Om två personer ringer om samma fråga och de är på olika sidor i konflikten så är beskrivningen sån att det är svårt att känna igen att det rör sig om samma fråga! Att ta ställning efter att ha hört en sida är aldrig möjligt och ju fler år som går, desto tydligare är det att man får försöka vara torr och tråkigt faktamässig även om man ibland känner för att ”tycka till”.

Nåja, man får ju ändå intala sig att det är de som har störst problem som hör av sig och att hälsan tiger still, alltså att majoriteten av länets jägare faktiskt gör det man ska göra och ser fram emot en höst med rolig jakt i goda vänners lag!

Som alltid talas det om vilttillgång och det finns goda teceken vad gäller fågel i alla fall. Kanske inte att det ska krylla av dom, men i alla fall att det blir ett bättre år än fjolåret. Gårdagens släpp gav i alla fall kontakt med ett antal fågel inom ett ganska litet skogsområde så jag känner en viss förtröstan för en god jaktsäsong.

Denna vecka känns ändå som en slutspurt med tre kvällsmöten om älgjakt på olika håll i länet. Oklarheter i varför tilldelningarna har blivit som de blivit. Mycket frågor om hur älgarbetet fungerar idag i den nya förvaltningen. Det känns definitivt som att kontakten mellan jägarna och förvaltningsgrupperna måste bli bättre och öppnare, men det kommer säkert att utvecklas med tiden. Det visar också på ett fortsatt behov av aktivt älgarbete från kretsarna när det gäller att vara en kanal för frågor och synpunkter.

Dags att packa väskan och ge sig av till Niemisel nu. Ni övriga får ladda upp för fågel och björn under tiden.

En sista uppmaning! Var positiva till varandras framgångar på jakterna i höst. Jag har redan sett alldeles för mycket negativa synpunkter på att man borde skjutit det eller släppt det när jägare (ofta yngre och nya och glada över sin lyckade jakt) lägger ut information på sociala medier. Vi blir allt fler och många yngre kommer in i jakten nu, ta hand om dom genom att bemöta dom med respekt och uppskattning!

av

Björnen och jägarna

, •

Under många år har jägarna talat sig varma för att tilldelningen av björn ska öka. Man har inte riktigt trott på de siffror på antalet som har presenterats officiellt. Oron för björnens predation på både kalv och vuxna älgar har ökat med en ökande björnstam. Nu i år kommer för första gången en brytning.


Foto: Kenneth Johansson

Eller fel av mig, det är inte första gången utan möjligen andra gången man från jägarkretsar börjar ha delade meningar om björnstammens utveckling och status. Den första gången var då ”Svenska Jägareförbundets avdelning i Norrbotten” 1891 gjorde en framställning till länsstyrelsen om att skottpengar på björn borde slopas för att inte påskynda björnens utrotning. Hela den processen finns att läsa i en liten skrift sammanställd av Einar Lönnberg kallad ”handlingar i björnfrågan 1935”. Men det var alltså på 1800-talet och det kan med fog kallas för jaktlig historia. Under min tid i Norrbotten som inleddes långt senare så har det i alla fall hela tiden fram till i år varit en dragkamp mellan myndigheter i form av Naturvårdsverk och Länsstyrelse på en sidan och jägare på andra sidan vad gäller i vilken takt kvoterna på björn borde höjas. Med allt med kunskap om björnens predation på renkalv så har trycket från renskötseln också ökat starkt. Det senare har bidragt till de senaste årens kraftigar höjningar av antalet björnar på både skyddsjakt och licensjakt i länet. Det har också lett till ett allt större antal jägare som specialiserar sig och sina hundar på rovdjursjakt med björn som huvudinriktning. Den utvecklingen har varit en medveten strategi, bland annat genom att vi fick igenom en separat jakttidsstart för björnjakten före älgjakten drog igång.

björnstatistik Norrbotten

Resultatet visade sig i Norrbotten i fjol. För första gången var det inte under älgjaktstiden som björnarna fälldes. Istället var det inledningen före älgjakten samt älgjaktsuppehållet som var topparna för björnjakten. En orsak är säkert att de tider då man inte jagar älg är jaktlagen mer villiga att bjuda in de björnjägare som nu finns i och utom länet. Det är nämligen fortfarande så att björnen och björnjakten väcker stor respekt hos många jägare som med varm hand överlåter jakten åt andra. Många är också oroade över risken att göra fel, skjuta hona som visar sig ha ungar och därmed automatiskt bli utredd för grovt jaktbrott.Så långt allt inget märkligt. Det som visade på vändpunkten var diskussionerna som uppkom efter årets beslut om tilldelning. Ännu ett år då länsstyrelsens tjänstemän var oeniga om tilldelningen, ännu ett år då landshövdingen satte ner foten på tårna på vissa tjänstmän och beslutet blev ytterligare ett år med 90 björnar i tilldelning, även om det nu var en områdesindelning av länet. Det som var nytt i år var att ett antal jägare börjar oroa sig för att tilldelningarna är för höga och björnstammen kommer att minska för mycket. Man tror sig inte ha anledning att satsa på speciella björnhundar om tilldelningarna i framtiden minskar för mycket. Samtidigt finns misstron kvar hos andra att det finns mycket mer björn än vad som officiellt sägs och räknas på. Man är fortsatt orolig för kalvpredationen. I den gruppen är man mest besviken på att man inte kan få jaga mer än 10 björnar i kustkommunerna.

Läget är nog oundvikligt när viltstammarna förändras och det tillkommer grupper av jägare som inte satsar på det traditionella utan provar att specialisera sig på det nya. Tidigare var älgjägare och björnjägare samma grupp, nu finns det en mer eller mindre klar uppdelning mellan dessa grupper. Som alltid gäller det att balansera mellan dessa. Älgjägarna vill att det ska jagas björn, björnjägarna vill självklart att det ska jagas björn. Frågan är bara vilken nivå björnstammen ska ligga på och vilken uthållig avskjutning vi kan räkna med. Sen är också frågan hur många renodlade björnjägare och björnhundar man kan hålla eftersom den nivå på avskjutning vi har idag troligen inte är något vi kan hålla hur länge som helst. Att skjuta 100 björnar i Norrbotten (inräknat skyddsjakter) lär inte få stammen att kollapsa på något sätt som vissa befarar, men min gissning är att vi så småningom kommer att hamna i området 50-60 björnar varje år. Hur många björnspecialister som känner sig manade att hålla på med den tilldelningen är det ingen som vet, men det var på den nivån som intresset på allvar börajde vakna.

Det är ändå intressant att både jägare och myndigheter ibland inte riktigt hänger med när viltstammarna förändras och kräver nytt tänk både vad gäller jaktformer och förvaltningsstrategier.
Foto: Björn Sundgren

För egen del ser jag fram mot jaktpremiären både för björn och älg och hoppas att unghunden visar lite mer framåtanda på björnspår än vad som var fallet i fjol. Björnjakten är speciell, men vi kommer aldrig ifrån att det är älgjakten som bär upp den större numerären av jägare i Norrbotten och så kommer det nog alltid att vara. Övriga jägargrupper må ursäkta…

av

Sommar, sol och skjutglada ungdomar

, , •

Sommaren är väl inte över än, men semestern är för tillfället över. Som jägare har man nu fördelen att kunna se fram emot lite semestertid även under hösten som ska tillbringas med hundarna i skogen. Men först åter i jobb ett tag och samla ihop det som ska göras!


Foto: Björn Sundgren

Sommaren har kanske inte varit den bästa här uppe i norr, i all fall inte för de som uppsakttar en badsemester! Lite lägre temperaturer har ändå gjort att hundar har kunnat tränas även mitt på dagarna och förhoppningsvis har betet varit bra och frodigt hela sommaren så att älgarna är stora och välväxta inför vintern. Lite fiske har jag fått till i alla fall. En natt på sjön uppe i Arvidsjaur är aldrig fel när midnattstimmen ser ut så här!

midnatt Arvidsjaur 2013

Semestern avslutades rätt abrupt i fredags då sista handen skulle läggas på Jägareförbundets närvaro på O-ringen. En ganska fantastisk tillställnig med många tusen personer som samlas från hela världen för att springa ut i skogen och komma ut från skogen så fort som möjligt. Jag tror det är närmare 50 nationaliteter samlade och i all åldrar. För oss på Jägareförbundet i Norrbotten kändes det ganska naturligt att finnas på plats. En verksamhet som får ut tusentals personer i skogen och är duktiga på att dessutom få ut de yngsta är självklart något vi ska vara positiva till och det finns säkert mycket att göra gemensamt som vi inte har gjort än. Jag vet att det har funnits motsättningar. När jag började i förbundet för sisådär en 20 år sedan var det mest prat om ihjälstressade rådjur vid större orienteringstävlingar. Det känns som att det var länge sen man hörde den kritiken.

Nåja, även om åldrarna var allt från minsta barn till åldringar så är medelåldern i vårt tält definitivt inte mycket över tonåren. Den skyttesimulator vi har på plats drar enormt intresse från ungdomarna och de första dagarna har det varit kö till skjutningen från förmiddag till nio på kvällen! Det är roligt att de unga vill skjuta, mest pojkar men också en hel del tjejer, men vi saknar ändå de något äldre. De står och tittar på lite i bakgrunden men kliver inte fram. Det känns som att de inte vill konkurrera med tonåringarna och riskera att skjuta sämre. Jag gissar att det här också är en anledning till det ofta debatterade låga antalet jägare som går regelbundet på skjutbanan. Man är orolig att man inte håller måttet och vill inte att andra ska se hur man skjuter. Tyvärr är det just dessa vi måste få ut på skjutbanorna mer på ett eller annat sätt!

Men det är kul att se unga som aldrig har hållit i ett gevär prova på och börja träffa och de sen återkommer gång på gång för att skjuta mer. Ska man dra några generella slutsatser efter de första dagarna så är tjejerna mer intresserade av att lära sig grunder och få till ett bra första skott (vilket går förvånansvärt fort) medan många pojkar gillar när det smäller och prioriterar många skott framför ett koncentrerat bra första skott. Jag vet, man får inte bedömma folk efter sitt kön idag om man ska vara politiskt korrekt. Men ska jag vara ärlig så är jag politiskt inkorrekt i det avseendet. Jag tycker inte att jämställdhet innebär att alla ska vara lika, utan att alla ska få vara olika men lika mycket värda för det. Så jag fortsätter nog att hävda att det finns könsskillnader både i sättet att se på jakt och skytte och i andra sammanhang!

Nu fortsätter vi att väcka skytteintresse och prata mårdhund och annan verksamhet med orienterarna hela veckan ut, sen är det nästan augusti och den stora jaktpremiärmånaden. Dags att ladda upp alla apparater som den moderna jägaren ”måste” ha med sig ut i skogen…

av

Slutspurt

, •

Det är midsommarvecka och det märks. En intensiv vårperiod övergår mer och mer i en känsla av att folk sakta drar ner på tempot inför sommarsemestern.


Foto: Björn Sundgren

För oss i Norrbotten är barmarksperioden den första halvan av året oerhört intensiv. Mycket utbildningar måste läggas denna period eftersom vi direkt efter sommaren i princip startar jaktsäsongen och möjligheten att locka folk till utbildningar minskar drastiskt. Samtidigt genomförs årsmöte och den inledande planeringen inför verksamhetsåret 2014. Det känns alltså som att midsommar blir mer att luta sig tillbaka och hämta andan snarare än att det blir en helg i festens tecken.

Sen sist jag skrev har jag tillbringat några dagar med kollegorna nere på Öster-Malma för att ta vid där årsstämman slutade. Hur omsätter vi årsstämmobelsuten i praktiken från nu och åren som kommer. Självklart fanns även denna gång tankar runt att talet om förändring och förnyelse skulle skapa en känsla av oro. Men istället upplevde jag en stark känsla av att satsa framåt och göra något riktigt bra, nu när riktlinjerna är tydligare än förut. Glädjande nog finns många positiva signaler att ta fasta på också. Så här i sommartider spelas ju mycket Tomas Ledin på radion, så jag får väl sammanfatta känslan efter de två dagarna med ”Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända”!

Efter de dagarna har jag sysselsatt mig med att planera en älgutbildning för de som jobbar med förvaltningen i norr. Det är fortfarande stor skillnad hur man arbetar och resonerar beroende på vilket län man tillhör. Förhoppningsvis kan en utbildning där man träffas över länsgränserna lyfta saker framåt. Självklart finns det anledningar till att länen fungerar annorlunda och de kommer dom att göra även framöver, men kunskap om andra tror jag ändå kan skapa möjligheter att hitta lösningar.

Efter dessa övningar var det dags för lite mer praktiska saker, en helg med jaktledarutbildning. Den utbildningen firar i år tio-års jubileum i sin nuvarande form. Självklart har den justerats under resan, men grunden i konceptet är tio år i år. Mycket har hänt sedan starten. Jag brukar alltid kolla bland deltagarna vilken erfarenhet de själva har av att vara jaktledare före utbildningen. Den första kursen jag hade 2003 samlade ihop cirka 300 års jaktledarerfarenhet. Tio år senare ligger erfarenhetsnivån snarare runt tio år totalt. Utvecklingen har alltså gått från att befintliga jaktledare fortbildar sig till att de som är påtänkta som jaktledare skickas på utbildning. Det blir lite andra diskussioner nu, men det är fortfarande väldigt roligt att hålla på med denna kurs. En stor skillnad på dessa tio år är synen på hygien (inom jakt/slakt) och kötthantering som har blivit oerhört mycket bättre! Första kursen erkände kanske en av tio att de använde

Foto Björn Sundgren

handskar vid älgurtagning, idag är det en självklarhet för de allra flesta.
Något som däremot inte slår igenom lika stort trots att alla kursdeltagare säger att det är en aha-upplevelse när de själva provar är skytte med skjutstöd/skjutkäpp. Med tanke på hur pass mycket bättre samling det är på skjutserierna med än det är utan stöd så tycker man att genomslaget borde vara större. Men det är fortfarande ytterst få som kommer till kursen som regelbundet använder skjutstöd före kursen. Själv har jag svårt att förstå varför man inte använder det mer. Jag börjar till och med tycka att det är så självklart så det blir snart tveksamt att någonsin skjuta kula på frihand och jag tror inte att det har att göra med åldern!

Avslutningen på dessa veckor var en dag i skogarna runt Vindeln med det skogliga sektorsrådet för Norr- och Västerbotten. Inte så mycket jakt den dagen utan mer hänsyn till miljö och kulturminnen i skogsbruket.

Om visningsområdena faktiskt också omsätts i det normala brukandet av skogen så finns det helt säkert möjlighet att skogen blir en trevligare plats att vistas i och jaga i för framtidens jägare. Blandskogar, lövdominerade inslag, kvarlämnande av träd som ska bli gamla allt för att skapa en mer varierad skog. Ny skogspolitik som kanske till och med öppnar upp för andra brukningsformer än hyggesbruk. En intressant framtid, kanske vi någon gång till och med får OK för att avsätta områden för viltfoderproduktion på skogsmark på samma sätt som det avsätts viltåkrar på jordbruksmark!? Man kan väl få drömma i alla fall!

av

Ett kliv framåt

•

Så är man då åter i Norrbotten efter en helg på Öster Malma med årsstämma på schemat. En stämma som i det stora hela var positivt laddad och definitivt en känsla av avstamp.


Foto: Björn Sundgren

Som vanligt är en årsstämma en kombination av att lägga det gamla bakom sig och att blicka framåt. Samtidigt träffar man gamla bekanta och skapar nya kontakter från hela landet. Formalia och det sociala blandas alltså ganska intensivt under några dagar. Det var med en viss spänning jag for ner eftersom allt inte varit uppåt under det senaste året. Mycket fokus har legat på problem vad gäller medlemsantal, ekonomi och rovdjursfrågor. Någonstans i luften kändes det ändå som att det har vänt och att det börjar märkas i organisationen, bland medlemmarna och bland de jägare som ännu inte är medlemmar. Den känslan förstärktes när man pratade med de som kom inför stämman. Det var en allmän positiv stämning som man kanske inte hade förväntat sig med tanke på den ekonomiska redovisningen och pratet om åtstramningar!

När väl stämman kom igång så förstärktes bilden. Det var bitvis en livlig debatt men definitivt framåtsyftande. Den strategiska målbilden blev föremål för lite justeringar och vissa motioner dryftades rätt intensivt. I slutändan lämnade dock alla stämman i god anda.

Extra roligt är det att konstatera att medlemmarna strömmar tillbaka i betydligt bättre takt än vad vi har sett de senaste åren. Den ibland omdiskuterade gemensamma medlemsavgiften är med stor sannolikhet en orsak. Självklart är det också en fråga om att sättet att driva och visa upp våra frågor har blivit tydligare och bättre. Otydliga budskap i viktiga frågor gör det svårt att stå upp för frågorna regionalt och lokalt. Många har nästan känt sig obekväma med att stå upp för Jägareförbundets åsikter. Många gånger därför att man inte har varit helt klar över vad förbundet har stått för och varför. Här har arbetet det senaste året gjort storverk! Allt fler känner på allvar att Jägareförbundet gör skillnad. Det må vara rovdjur, jakttider, löshundsjaktens bevarande, hantering av blyfrågan eller i princip vilken annan jaktlig fråga man kan tänka sig. Så med stämman i ryggen och besluten på plats så är det väl bara att köra på! Ett smolk i glädjebägaren blev det så klart att en styrelsekollega valde att lämna sitt uppdrag på grund av en förvirrad och otydlig debatt rörande en motion. Vad som faktiskt beslutades verkar det som om ingen var helt klar över förrän dagen efter då allt hade analyserats. Frågan bottnade i den cirkus som har varit rörande beslut och överklaganden i vargfrågan den senare tiden. Självklart ska den som är sakägare ha rätt att överklaga myndighetsbeslut, den uppfattningen har nog alla. Frågorna rörde sig snarare runt vem och på vilka grunder man kan bli accepterad som sakägare i viltförvaltningsfrågor och vilken ställning Jägareförbundet har i dessa frågor. Vid några tillfällen har Jägareförbundet nekats talesrätt i viltförvaltningsfrågor och vi har fått arbeta genom enskilda medlemmar. Detta är självklart inte acceptabelt! Sen är målsättningen självklart att regelverket ska vara så klart utformat vad gäller all viltförvaltning att vi helt slipper att hantera våra viltfrågor i domstol!

Nåja, trots detta smolk så lämnade jag ändå stämman med en känsla av att vi nu kan kraftsamla framåt och att vi har ett gott läge inför framtiden. Jag har ju i grunden en positiv syn på saker, men det känns onekligen lättare när man kan dela den känslan med fler och så känns det nu!

av

Sommar och älgar

, •

Oj, det tog tid att få klart nästa inlägg efter det att jag gjorde en omstart efter nyår! :-) Inte bara mitt eget fel, lite teknikstrul spelade också in, men nu ska jag vara igång igen. Våren har rusat förbi med en hel del frustrerade frågor rörande älgförvaltningen. Det är alldeles uppenbart så att systemet inte har ”satt sig” ordentligt i alla led.

Som vanligt vid förändringar måste vi nog gå en full cirkel innan man hittar sina rutiner och vi börjar snar närma oss det. Nu kan vi se vad som fungerat bra och vad som fortfarande måste justeras i själva modellen innan vi på allvar kan sätta tänderna i att förvalta våra älgar långsiktigt! Samarbetet inom förvaltningsgrupperna verkar i mitt län försigå i relativt samförstånd och med god dialog. Det finns självklart olika åsikter, men i det stora hela har man funnit en samtalsnivå som de flesta är nöjda med.

En fördel som ofta framförs är att man träffas fler gånger per år jämfört med tidigare lokala samråd med ett möte per år. Det som fortfarande känns som brister som måste åtgärdas är förankringsarbetet utåt från förvaltningsgrupperna. Beroende på vem som sitter i gruppen och vem man representerar så går det här olika smidigt. Men grunden måste ändå vara att alla grupper jobbar så öppet som möjligt, även under tiden man förbereder förslag. Att jobba inom gruppen och sedan åka runt på informationsturer när förslagen är klara tror jag kan väcka lika mycket irritation som det ger insyn i arbetet. Man kan ha olika syn på hur grupperna arbetar, det är helt självklart, men ju mer alla känner sig delaktiga i förslagen ju mer möjlighet finns det till att förslagen översätts till praktik under jakten. Det här gäller både lyhördhet mellan markägare och jägare och öppna kanaler mellan de enskilda personerna i grupperna och de som berörs av arbetet ute i jaktområdena.

Självklart är det här en balansgång, men jag är helt övertygad om att man vinner i längden på att vara överdrivet öppen i arbetet i början. Något som jag saknar inför årets jakt när förvaltnignsgruppernas förslag lämnas in är en långsiktig målsättning med vad man vill ha ut av sin älgstam. Inte några torra siffror om älgar per 1000 hektar i vinterstam efter tre år, utan vad man eftersträvar långsiktigt! Här brister man minst lika mycket på jägarmöten när kretsarna försöker få in underlag till förvaltningsgrupperna. Det är lätt att prata om vad man vill ha i tilldelning till kommande jakt, men vad VILL man med sin älgstam långsiktigt?

En älgstam i balans med fodret känns ju rätt givet att säga, men hur ser dagens situation ut jämfört med vad man vill ha? Är det för lite foder i förhållande till antal älgar, kan man då skapa mer foder eller måste stammen sänkas? Vad menar man med bra kvalité i stammen? Är det många tillfällen till skott för jägarna? Är det stora djur med bra utdelning i köttbacken? Vill man öka antalet stora trofétjurar? Man kan inte få allt, man måste välja väg.

Tyvärr försvinner dessa målsättningar i detaljstyrandet av några decimaler i olika typer av excelsnurror. Den tid som återstår tills att älgjakten rullar igång igen (det är inte så långt borta!) kanske man ska ta sig en funderare på sin älgstam ur en liten annan vinkel än man vanligtvis gör!? Jag hoppas att det är dessa diskussioner som tar över nu när systemet så småningom börjar hitta sina former inte bara på pappret utan även i praktiken.

av

Hur lurar man en norrman?

, •

Läste precis på Svensk jakts hemsida att drygt hälften av norrmännen inte ser något värde med varg och inte tycker de behöver finnas i Norge. Hoppsan. Givetvis präglas dessa resultat av det faktum att norrmännen har en helt annan syn på landsbygden och 3 miljoner mer eller mindre ostängslade får. Det är dock samma norrmän som ständigt spöar oss i skidåkning och som vi ska samförvalta vargen på den skandinaviska halvön med.

Nu föreslog i och för sig de utländska experterna i den pågående rovdjursutredningen att vi också skulle räkna med Finlands och Ryska Karelens vargar. Finland har nästan halverat sin vargstam de senaste åren och i Karelen är vargen laglös. Hoppsan igen. Det här blir inte lätt.

Man kan ju nu bara hoppas att alla inser att det inte funkar att basera en rovdjursutredning eller rovdjurspolitik på enbart biologi. Utan folkets välvilja, vilket då också gäller norrmän, och en förvaltning som primärt tar hänsyn till människor går det dåligt för det vilda. I vårt fall förefaller det som om vi måste ta ett snack med norrmännen om vi ska kunna ha varg på vår halvö. Vi kanske kan muta dem? Det lär knappast gå att ge dem lite större försprång i skidåkningen men de kanske skulle kunna få vinna i riktiga sporter, som fotboll eller hockey, ett par gånger alternativt jaga lite ripa i våra fjäll om de tar emot lite mer varg? Eller kanske vi skulle börja fundera på en ”vargstraffskatt” på bolaget i Strömstad?

av /35 Kommentarer