Taggarkiv: Jakt

Vi jägare fyller många syften. Ibland oanade. Bland annat bygger vår verksamhet upp en annan, faktiskt rätt rolig, grupps verksamhet här i Sverige, APU (Anti Poaching Unit). Denna grupp består av en samling lekfarbröder och -tanter vars huvudsyssla är att ogenerat smyga omkring i framför allt Roslagsskogarna och leta efter jägare som beter sig misstänkt.

jaktfika_mlewander
Vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar. Foto: Madeleine Lewander

Alla jägare är nämligen potentiella tjuvjägare. Gruppens tanke är också att ”skydda” vargarna mot dem, tjuvjägarna alltså.
Nu verkar också Värmland ha fått den äran.

Jag  vill i sammanhanget betona att Svenska Jägareförbundet tar bestämt avstånd från allt som har med illegal jakt att göra.

Gruppen hittar heller inte speciellt många tjuvjägare, faktiskt har de inte lyckats leta upp en enda i hela Roslagen. Polisanmälningarna från gruppen haglar men faktum kvarstår att precis allt de lyckats anmäla har lagts ner.
Ofta slår de också på stort när de polisanmäler. Räv- och vildsvinsfällor blir exempelvis misstänkta vargfällor och då skickas ärendet direkt till Länskriminalpolisen som utreder grova brott. Även där har allt lagts ner, enligt uppgift från Norrtäljepolisen.
Hundra procent bom sedan gruppen startade 2007 alltså!

Om det har med stora kunskapsluckor att göra eller bara ett rent jägarhat är svårt att veta. Förmodligen både och.

De skyddar enträget. I Roslagen händer det till och med att vargslagna älgar skyddas så intensivt av gruppen att inte ens vargarna själva vågar gå fram till sitt slagna byte och får äta någon annanstans. Det kallar jag effektivitet på hög nivå!

Gruppen smyger omkring i skogarna och spanar, dag som natt. En del jägare har uppmärksammat dem vid samling inför jakten eller under fikat i skogen när de har kommit ålande förbi i sina camoukläder eller helt sonika kört fram till jägarna i sina enorma, svartlackerade titta-här-kommer-jag-bilar.
De är förstås jättemystiska och kräver all respekt för i den här samlingen finns också alldeles riktiga…(sshh…jag viskar) poliser.

Nu har vargarna för tillfället, trots gruppens idoga spanande, vandrat ut eller på annat sätt försvunnit från Rialareviret i Roslagen. ”På annat sätt försvunnit” innebär förstås i den här lilla gruppen att vargarna är illegalt dödade.
Från början tjoades högt om att varenda utvandrad varg ”dödats av tjuvjägare”.
Och media hängde glatt på. Till och med den lokala morgontidningen skrev i sin ledare att vargarna sannolikt fallit offer för tjuvjakt.
Vartefter har det sedan uppdagats att vargarna, en efter en, mött helt andra öden. Det visade sig att de flesta vandrat över länsgränsen och blivit påkörda.

Nu saknas bara information om en varg. Vart den har tagit vägen vet ingen. Jo, lilla gruppen ”vet” förstås.

Det för tillfället vargtomma Roslagen skakade däremot gruppens hela existens. Vad var det nu för mening med att åla omkring i skogarna och se farlig ut i jättestora bilar?
Det ordnade sig. De har tills vidare sadlat om och istället blivit sakletare. Självaste Pippi Långstrump hade varit stolt!
Nu kryper de istället runt i skogarna och letar skrot. Och det är inte vilket skräpskrot som helst utan skrot som JÄGARNA har slängt! Förstås!
Och fortfarande letas intensivt efter fällor och åtelkameror. Hittar de en fälla är den alltid olaglig, det spelar ingen roll om den är laglig, den är olaglig i alla fall och ska polisanmälas. Helst ska också riksmedia upplysas om detta oerhört onda och, enligt gruppen, i jägarkåren allmänt förekommande fenomen.

Att det numera, efter en dom i Kammarrätten i Jönköping, anses att tillstånd ska ges för åtelkameror, spelar ingen roll i gruppens värld, för, ja ni vet, ”även om det är lagligt, är det ändå olagligt”.

Gruppen verkar nu också ha skaffat sig fäste i Värmland och ser ut att uppleva en ny vår. För här finns ju vargarna igen! Och en massa nya fällor och åtelkameror som ska polisanmälas. Livet i gruppen ser ut att ljusna!
Grattis Värmland! Dessutom är heeela riksmedia medbjudna på kalaset och många deltar utan minsta reflektion.

Vad gör man åt det här? Inte mycket, jag tror att de straffar ut sig själva vad det lider.
Och vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av de här nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar.
Värre är det då med media som blåögt sväljer gruppens tokerier utan att blinka. Hur seriöst är det? Trovärdigheten i mediarapporteringen som pumpas ut till oss alla har fått ännu en spark i skrevet.

Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander

Jaha, då var de påspädda igen via media, fördomarna om jägarna. Ett litet antal rikspuckon i Kronoberg beter sig illa mot några kvinnor på länsstyrelsen och vips är  jägarna, som grupp betraktad, sexistisk.

Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander Varje dag blir kvinnor behandlade som mindre värda av machotöntar, det händer överallt och drabbar inte bara en liten handfull kvinnor på en länsstyrelse i Kronoberg. Hur kan det plötsligt bli så att just jägarna får bära machotöntansvaret? Visst, media skriver hela tiden ”vissa jägare”. Men upprepa det ett antal gånger så har du lyckats i din strävan att peka ut jägarna som grupp. Varför ens ta upp det?

Vi har värsta jättegänget sexister i Sverige och i hela världen. När då en liten klick jägare i Kronoberg beter sig illa, varför vill någon göra en stor, fet story av just dem? Jag ser bara ett syfte. För det är ju bara att bestämma sig för vilken grupp man vill svartmåla: Vissa tandläkare, vissa pizzabagare, vissa pappor, kanske till och med vissa tennisspelare eller, ve och fasa, vissa svampplockare…?

Jag har jagat i en herrans massa år och känner lika många jägare. Har befunnit mig i underliga jaktkonstellationer och sovit i min sovsäck  i jaktstugans enda rum med en massa andra sovsäckar omkring, innehållande manliga jaktkompisar, eller kvinnliga. Ibland blir det så, ibland är man bara tjejer, bara killar, ibland blandat och ibland är man ensam tjej.

Och läs nu det här, för det är viktigt. Jag har alltid blivit jämlikt behandlad i jakten tillsammans med andra jägare. Med gamla, unga, män och kvinnor. I jakten finns en glädje att dela. Där finns även en grundmurad kärlek och respekt för naturen, viltet, hundarna och själva jakten. När en jägare möter en annan undrar jag om inte det där ligger och lurar i bakhuvudet. Jag skulle tro, utan att veta, att den delade passionen för allt detta visar sig i respekt och ger en känsla av gemenskap. Oavsett kön.

Naturligtvis med vissa undantag.

Däremot händer det med jämna mellanrum att jag blir lilla-gummad i andra situationer. Vi har till exempel jaktmotståndaren och vargkramaren som alltid benämner mig ”blondinen” före mitt namn, kan läsas i kommentarer och bloggar. Stort grattis till honom.

Jag gillar tekniska prylar, sladdar, teveapparater och sånt. För flera år sedan var jag och min man inne i en affär för att köpa ny teve. Jag ställde alla frågor till den manlige försäljaren men varje gång han svarade, tittade han bara på min man som inte sagt ett knyst. Det var väldigt konstigt. Vi köpte ingen teve där.

I vårdsammanhang har jag blivit lilla-gummad och även i jobbsammanhang. Som många andra kvinnor drabbas jag då och då. Och det borde vara en mycket större och viktigare fråga att ta upp än att försöka lägga något slags ansvar på jägarna för att ett fåtal korkade individer i Kronoberg beter sig som idioter.

 

Stella var trots att hon var så ung en starkt lysande stjärna på jämthundshimlen. Men tyvärr en stjärna som slocknade i ett stort svart hål.


Stella.

De senaste dagarna har varit fruktansvärda. Min 7 månader gamla jämthundstik dog i förrgår. En tänkt jaktkamrat ända fram till min pension dog i förtid. Det har nu gått nästan två dygn och tårarna sprutar fortfarande. Tänk att jag, en vuxen man, kan gråta i dagar för en liten hundvalp som jag bara fick två riktiga jaktdagar tillsammans med.
Stella var något utöver det vanliga. Jag har aldrig sett en valp som tog livet med sådan självklarhet. Hon var inte rädd för något, lät sig inte kuvas hur som helst. Vi slogs om ett ben en gång så att blodvite uppstod. Men humöret gick över när hon blev äldre, hon ville mest kramas här hemma. Den stora skogen var hennes hem. Vid fyra månaders ålder gick det inte att ha henne lös utan pejl. Hon drog en kilometer på sök efter något, hon visste nog fortfarande inte vad hon egentligen sökte. Men spännande var det och glatt kom hon tillbaka efter en halvtimme. Första gången hon var vid en sjö sprang hon rakt ut i vattnet efter en mås så att vattnet sprutade tills hon plötsligt upptäckte att det inte fanns någon botten. Men simma funkade lika bra, det fanns inte ens ett tecken på oro. Veckan efter hoppade hon från en halvmeter hög brygga rakt ut i sjön tillsammans med labben. Husse var imponerad, men hade helst sett att hon inte simmade alls eftersom sjöar och älvar kan vara dödsfällor speciellt när isarna lägger sig. När hon var sex månader gjorde jag ett mentaltest med färskt vildsvin på vajer. Några hundar var rädda, andra försiktiga och skällde nervöst på avstånd. Stella spetsade öronen när grisen kom farande och sprang utan minsta tvekan in på tre meter och öste på för full hals! Sen jobbade hon med grisen i 15 minuter tills jag kopplade henne.

Lördag och söndag i första älgjaktveckan blev hennes enda riktiga jaktdagar. På lördag sköt jag en kalv för henne. Det var egentligen dumt eftersom det var skenälgar. På söndag lät jag henne ansluta till min äldre jämtes ståndskall. Jag visste givetvis inte då att det skulle bli hennes första och sista ståndarbete.  Älgarna stod som älgar nästan aldrig gör, i en öppen gles tallskog. Jag kunde se allt som hände från första till sista stund. När hon i full fart sprang in på ståndet fanns inte minsta tvekan trots att jag inte vet om hon någonsin ens sett en levande älg. Hon sprang rakt förbi gammeltiken och öste på för full hals direkt på kon och kvigan. Först efter 45 minuter började hon fundera på var jag var. Hon tittade åt mitt håll och jag musade försiktigt på henne. Direkt sprang hon fram till mig och hälsade, satte sig bredvid mig och fick en Frolic. En klapp från mig, ett varsågod och så var det fullt ös igen tills jag 45 minuter senare sköt kvigan. En drömstart för husse och Stella, som också blev ett drömslut.

Stella var trots att hon var så ung en starkt lysande stjärna på jämthundshimlen. Men tyvärr en stjärna som slocknade i ett stort svart hål. Kanske är det de starkast lysande stjärnorna som just är på väg att sugas in i svarta hål?

Stella var en hund som såg fram emot att få fightas med älgar, vildsvin och björnar. Risken fanns givetvis att hon skulle komma att slitas i stycken av vargar. Nu blev det inte i sitt rätta element, skogen, hon dog. Det var istället sönderslitna vita blodkroppar som tog hennes liv. Stella dog i akut leukemi! Inte undra på att hon försökte hinna med allt som andra hundar behöver år för att göra.

I måndags, medan Stella kämpade för sitt liv, debatterade jag § 28 med Jan Bergstam, Rovdjursföreningen. Jag fick då en fråga av reportern som hade ställts i Nya Wermlandstidningen. Är det så att ni jägare släpper era hundar för att få tillfälle att skjuta varg? Just nu känns den frågan bara provocerande. Den visar på frågeställarens jaktfientliga inställning och totala brist på förståelse för vad jakt med hund betyder för många och vad en jakthund är. Jan Bergstam i sin tur svarade på en fråga från mig att lösningen varg-hund problematiken är att inte släppa sin hund.

Jan har fel. Stella var född till att jaga. Lika mycket som jag älskade den lilla gråa valpen. Lika mycket älskade hon att jaga. Precis som min äldre hund, Aika. Jämthunden är äkta en svensk ras som tagits fram för löshundsjakt på älg. En jämthunds liv ska inte bestå av promenader i koppel med bajspåse i handen på stadens asfalterade gator. En jämthund ska arbeta fritt tillsammans med sin husse i skogen. Att jaga älg utan hund är som att spela fotboll utan boll eller att spela golf utan klubbor. Löshundsjakten ska inte ifrågasättas och behöver inte ens försvaras med att hundarna faktiskt behövs för att förvalta klövviltstammarna. Löshundsjakten är ett kulturarv som har ett egenvärde och skall bevaras för sin egen skull. Löshundsjakten ger oss jägare och våra hundar mening i livet. Vi älskar det vi gör tillsammans. Därför blir också tragedin och saknaden över hundar som Stella så stor när de går bort.
Om tiotusentals hundägare vill fortsätta att leva ett liv med jakt och hundar är decimering av vargstammen ett lågt pris. Det är inte rimligt att vargkramare långt borta i städerna som ibland, med stöd av allemansrätten, kommer ut och tittar på vargspår och vargskit i vägkanterna på våra marker skall styra över hur vi ska leva våra liv.  Vi jägare älskar våra hundar och jakten med dem. Stellas efterföljare skall också få uppleva den glädje hon fick uppleva under sitt korta liv och framför allt få chansen att ge mig det Stella gav mig.

 

 

Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord!

Maltaforsens Chiva 7 månader
Maltaforsens Chiva 7 månader

Sliten efter en veckas älgjakt är jag tillbaka på kontoret. Båda mina hundar överlevde första älgjaktsveckan och jag sköt en kviga efter en och en halv timmes fast stånd för min 7 månaders jämthundstik. Men den glädje man tidigare kände över hundar som söker ut och som har ett bra förföljande har förbytts i oro för vargattacker. Även under fast stånd tänker man mest på hur man skall agera om vargar attackerar just då. Ger de sig på älgarna först eller hunden? Andra har inte haft samma tur, de har fått sina hundar dödade eller skadade av varg. Allt fler hundförare är på väg att ge upp, de finner inte längre glädje i jakten. Själv har jag inte en tanke på att ge upp, löshundjakt är det som gör älgjakten rolig. Att sitta på pass eller att hänga efter en hund i lina är inget alternativ. Löshundsjakten har ett egenberättigande. Det är inte den som skall ifrågasättas, det är antalet vargar!

Samtidigt som vi jägare jagar med hjärtat i halsgropen för att skjuta de älgar vi vill och dessutom förväntas skjuta, går Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob ut i media och misstänkliggör oss som vill försvara våra hundar eller tamdjur. Rovdjursföreningens propagandaminister, Jan Bergstam, hävdar att förändringen som innebär att det är länsstyrelsens besiktningsmän som först skall kontaktas istället för polisen vid § 28 skjutningar har lett till ”missbruk” av paragrafen. Att den enkla och självklara förklaringen till att fler vargar skjutits med stöd av § 28 är att antalet vargar ökat dramatiskt och att de sprider sig till nya områden bortser Bagdad Bob och Rovdjursföreningen helt ifrån. Inte heller redovisar de att i nästan alla de fall där vargar skjutits med stöd av § 28 har hunden eller tamdjur dessutom bevisligens skadats av vargen/vargarna.

Förändringen av § 28 initierades faktiskt av miljöåklagare Christer Jarlås. Nu påstår han att han ångrat sig! Inte heller han verkar begripa att dubbelt så många vargar betyder dubbelt så många angrepp och allt fler skjutna § 28 vargar.

Självklart är förändringen av § 28 bra. Nu kan man skjuta en varg som angriper tamdjur utan att bli av med vapnet på plats. Det har tagit upp till ett halvår att få tillbaka vapnet, trots att själva ärendet avskrivits nästan direkt. Dessutom är det väl bra att just skadegörande vargar skjuts när 100 vargar behöver skjutas enbart för att åtminstone stoppa tillväxten i stammen.

Rovdjursföreningen blir allt mer en liten sluten sekt för extremister. Jag har själv slutat läsa på deras facebooksida, jag mår fysiskt illa av att läsa det som skrivs där. Där florerar ett hat mot drabbade jägare, samer och tamdjursägare av sällan skådat format. Empati är ett främmande begrepp för dem.
Rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf association m fl. är extrema organisationer som i alla lägen ser människor som förövare medan vargar alltid är oskyldiga. De inser det inte själva, men deras utspel och lyckade försök att stoppa skyddsjakter som den i Skåne och på Junsele tiken håller på att vända opinionen mot varg snabbare än vargen själv hade lyckats med. Det håller på att byggas upp ett otroligt varghat i vargbygderna. Det i sin tur förstärks av att ingen jag träffar längre verkar tro att våra myndigheter och politiker på demokratisk väg skall lyckas få ordning på svensk vargförvaltning. Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord! Alliansen och Sossarna tycker egentligen samma sak, men chansen att få några extra röster i nästa års val är viktigare än att lösa våra problem! Fortsätter ni på det här sättet förtjänar ni inga jägarröster! Rovdjursfrågan måste få en långsiktig bred politisk majoritet, det är vad ni har lovat!

Medan jag skriver det här inlägget får jag meddelande om att ytterligare en jämthund dödats av varg. Politiker gör något, tillsammans!!!

#Älgjakten är något alla jaktmotståndare borde följa. Fast det ser kanske inte ut som de tänkt sig…

Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Foto: Madeleine Lewander
Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Foto: Madeleine Lewander

Jag tittar in en stund på TV4 Plays Älgjakten. Jakten rakt in i ditt vardagsrum 14-16 oktober. Jag ser Olle Häggström som sitter på pass i Uppland. Älgjakten följs också parallellt i Värmland och Småland. På halva skärmen ser man ett gäng jägare som fikar.

Funderar på vad jag tycker om det här och konstaterar att jag gillar det. Det är roligt och nästan lite gulligt. Fikat vid elden är mysigt, jägarna är trevliga och ser ut som människor gör mest. Precis som det är när man jagar älg alltså.
Bra att de också följer med hundförarna så att det kan bli lite mer spänning. Det där med att sitta på pass är kanske inte riktigt min grej.
Och det finns några kvinnor med, bra, jag hade gärna sett ännu fler.

Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Om det är några som borde hänga med på liveteven så är det de.
Men det kanske inte blev som de tänkt sig? Var är de stackars strykrädda hundarna som tvingas jobba och vart tog de otrevliga och hjärtlösa jägarna vägen? De som härjar fram i skogarna och skjuter vilt omkring sig?

Hoppsan! De finns inte! Då är det kanske inte så roligt att titta. Enklare då att gå ut i media som förbundsordföranden Camilla Björkbom från Djurens Rätt. I tidningen Metro kallar hon det hela osmakligt. Här går jägare omkring och tycker att det är roligt att jaga. En del skrattar till och med.
Om man nu måste jaga ska det vara tråkigt, tycker Djurens Rätt. Något man är tvingad att göra, som ett purket måste.

Hon har så fel. Att jaga är roligt och spännande och det är inget vi skäms för. Vid själva skottet är det dock allvar. Varje jägare vill åstadkomma ett bra och dödande skott. Det är vårt ansvar.
Men i undantagsfall blir det fel i alla fall. Det en av jägarens värsta mardrömmar. Att minska skadskjutningar är något vi alltid måste jobba med.

Älgen har levt ett fritt liv utan stress fram till det dödande skottet. För en älg är precis alla andra sätt att dö på värre. Älgköttet är det bästa tänkbara ekologiska kött som går att få tag i. Vi människor äter ju kött, det glömmer jaktmotståndarna ofta.

Nu har jaktlaget i Värmland fällt en tjur! Grattis till det!

 

 

 

Det har varit ett par intensiva veckor med älgjakt i praktik och teori. Jag skulle ljuga om jag sa annat än att den praktiska biten är den roligaste! Att jaga in en unghund kan ibland vara frustrerande och ibland väldigt kul, lite lika men ändå väldigt olika de diskussioner man har om älgförvaltning!

Initiativet som är taget i Norrbotten där älgförvaltningsgrupperna träffas för en tvådagsövning med praktiskt jakt, middag och en dag med överläggningar känns nu efter andra årets genomförande som ett bra upplägg. Dels lär man både inom och mellan grupperna känna varandra på ett annat sätt än att bara sitta vid förhandlingsbordet, dels blir diskussionerna lite mer otvugna vid en middag. Om man sen kommer längre i att lösa sina problem återstår ju att se. Något man definitivt tappar när man jobbar med samförståndslösningar är i alla fall intresset från media! För den gruppen är det konflikter som skapar intresse, något som ibland också kastar grus i begynnande samarbeten.

Självklart är inte allt rosenrött, det kommer alltid att finnas inbyggda konflikter mellan å ena sidan en bra älgjakt och å andra sidan markägare som vill ha upp obetad ungskog på sina hyggen. Men jag är övertygad om att man når längre med samtal än med piska och hot. Trots allt så är det ju jägarna som ser till att vinterstammen är betydligt lägre än höststammen och därmed gör mindre påverkan på skogen vintertid! Har man förtroende för att slutmålet är vad man säger blir det enklare. Jag upplever att många jägare upplever skogsbrukets mål som helt älgfria skogar. Misstänker man det så är det självklart lättare att man sätter sig på hälarna och stretar emot än om man litar på att man från markägarhåll menar vad man säger då man pratar om en älgstam av bra kvalité och meningsfull jakt (ett svårt ord att definiera!)

En liten fundering jag kan ha är att väldigt mycket fokus riktas på älgen även om skogens problem är större än så. När man i ÄBIN-resultatet ser en stor andel ”övrig skada” och mindre älgskador så kommer genast kommentaren att det kan vara en felbedömning av inventeraren. Att det kanske är det motsatta kommer aldrig på tal, alltså att älgen får skuld för mer än den gör. Man hävdar i sina redovisningar av ÄBIN att det inte räcker att asp och rönn ska vara konkurenskraftiga vad gäller höjden för att det ska vara OK, de ska till och med vara oskadade av viltbete. Varför det? De bidrar väl lika mycket till den biologiska mångfalden om de blir stora träd oavsett om de varit betade eller inte som mindre? Det finns alltså en hel del att fundera på rent pedagogiskt från markägaresidan för att övertyga jägarsidan om sina goda intentioner istället för att skylla all världens elände på älgen. Jag är nämligen rätt övertygad om att dessa goda intentioner finns hos de allra flesta eftersom de flesta jag känner på markägarsidan själva också är intresserade älgjägare!

En till viss del lika infekterad debatt har rört delar av björnjakten i Norrbotten. Inte så mycket att det jagas björn, för de anser de flesta att det ska göras. Vissa älgjägare ser gärna ännu fler fällda björnar medan renodlade björnjägare vill vara lite försiktigare så att det finns en stark björnstam att jaga på även kommande år. Nivåer kan alltid diskuteras liksom den onödiga byråkratin att dela upp länet i flera områden detta år. Men mer allvarligt för framtiden är de synpunkter som framkommer på hur jakten bedrivs och hur detta kommer påverka kommande års jakter. Delar av detta behandlas i det senaste numret av Svensk Jakt Nyheter. Vad som är rätt och fel, sant eller falskt i detta låter jag vara osagt. Det är nämligen diskussionerna det för med sig som är det allvarliga. Egentligen är det två separata problem som folk ringer till mig om. Det ena är de etiska och legala problemen med att överutnyttja den moderna tekniken med GPS-pejl och annat i kombination med nyttjandet av bilar för omplacering av passkyttar. Hur mycket det nyttjas och i hur stor utsträckning man i övrigt följer regelverk runt åtel och åtelkameror finns det helt säkert olika uppfattningar om. Rykten och anklagelser är en sak och behöver inte alltid vara en sanning. Det ökade intresset för björnjakt har helt klart ökat ryktesspridning om och mellan de som jagar björn mest intensivt. Men återigen, att diskussionen förs gör att de som sätter regelverket börjar fundera. Liksom i all annan jakt så måste vi jägare se till att sköta oss enligt regelboken oavsett vad vi tycker om den för att få behålla den frihet vi ändå har! Har vi synpunkter på denna regelbok så måste vi arbeta för att ändra denna, inte bryta mot den!

Den andra delen i björnjakten är hur vi säkerställer att de som jagar björn har jakträtt på den mark de nyttjar. En självklarhet tycker man, men vid allt för många tillfällen har jägare i den ordinarie jaktlaget på marken haft synpunkter på just detta. Till en del beror det nog på att man tidigare har varit tacksam för att någon har lyckat fälla en björn på deras marker och det har varit ovanligt och lite spännande.
Azzars första älg 2013Med tiden har det spridits en uppfattning att man kan gå över markgränser och jaga björn och sen löser man frågan om gästkort eller annat i efterhand. Återigen, för att björnjakten även framöver ska vara en seriös del av våra svenska jakttraditioner och ha en bred acceptans så måste de som jagar björn följa de regelverk som gäller. Visst finns det en viss förståelse för att man i en intensiv jaktsituation kan fara iväg längre än man tänkt sig, men i förlängningen skapar man bara begränsningar åt sig själv och andra. Så även om jakten fungerar bra på det viset att allt fler jägare och hundar har skaffat sig god erfarenhet av jakten och viltet så krävs en hel del eftertanke efter årets jakt så att vi kan fortsätta att på allvar införliva björnjakten som en seriös del i vår svenska jakt.

Foto: Björn Sundgren

Vad gäller den praktiska delen av jakten så kändes det i alla fall skönt att få fälla den första älgen för unghunden. En liten kalv men efter ett bra arbete av hunden. Veckan efter blev det ett kortare spårarbete till en påskjuten större älgtjur. Det är bara att hoppas att utvecklingen fortsätter i rätt riktning både för unghunden och för samtalsklimatet mellan jägare och markägare!

Foto: Björn Sundgren

Älgjakten rullar på och det finns fortfarande jaktlag som verkar relativt nöjda med älgtillgången. Men många är också de som är allvarligt bekymrade över att antalet älgar har minskat kraftigt. På allt fler håll hör man om att jaktlagen inför olika former av restriktioner för att ha kvar älgar till kommande år. Varför blir det så här men återkommande toppar och bottnar? Lär vi oss inte?

http://www.algforvaltning.se/algmodell/

Att älgstammen i länet har varit stor de senaste åren tror jag att de flesta är överens om. Däremot så framställs det ofta som att Norrbotten har en älgstam med liknande utveckling. För ett län som täcker 25% av landets yta med marker från skärgården och upp till kalfjället så är det självklart inte en sanning. På vissa håll har man för många år sedan sänkt stammen till en låg nivå medan man på andra håll bara de senaste åren har börjat plana ut älgstammens ökning. Det blir då fel att ropa på katastrof i skogen och krav på kraftiga sänkningar överallt. Man kan undra om värmlänningarna verkligen skulle tycka att det vore OK att de skulle tvingas justera sin älgstam om betet på ungskog enligt markägarna var för högt i Stockholmsområdet?

Men nu är man alltså återigen i det läget att man inte verkat ha balanserat sin älgstam utan man har skjutit ner den i botten på många ställen. Anledningen är enkel, man är både från jägarhåll och de som tilldelar älgar för trög i att anpassa sig. Man håller i en hög avskjutning för länge och man håller också i uppåtgående stammar en för låg avskjutning lite för länge. Det kommer alltid att finnas områden som har bra bete och bättre med älg än andra områden. Företrädare för dessa områden har ofta mångas öron när man pratar älgtilldelning. ”Nog är det fortfarande bra med älg!” Visst är det lockande att lyssna på dessa och inte begränsa sin avskjutning, i alla fall inte i år! Men det som händer är att man kommer till en tröskel. Under en ganska lång tid kan man skjuta mer än tillväxten i en älgstam och fortfarande tycka att det är bra med älg. Från ett år till ett annat kan det plötsligt upplevas som att älgarna plötsligt tog slut. Det här är särskilt tydligt i områden där man skjuter en hög andel kor.

Vill man se detta i en simulering kan man titta på det lilla programmet som SLU har tagit fram om förvaltning av älg i kombination med rovdjur. Där ser man tydligt att trögheten är stor i stammen om man över eller underbeskattar kalvarna och till viss del tjurarna. Om man däremot börjar röra i koavskjutningen upp och ner så ser man att vid en viss punkt går det från en hanterbar stam till kollaps!

Vad gälller det här med att fälla en stor andel kor för att åtgärda en upplevd sned könsfördelning har länge förespråkats, men i få fall gett resultat! Istället har vi områden i vårt län där man har den högsta andelen tjur i områden där man är försiktig med koavskjutningen. Vi har också områden som har skjutit rätt hög andel kor, men de uppvisar oftast den lägsta tjurandelen i älg-obsen. Oförklarligt säger man oftast. Jag hävdar att tjuröverskottet bland födda kalvar är större än vad man ofta räknar med. I SLU´s beräkningar har de till och med räknat med 50/50 medan man i andra sammanhang ser ett övervikt på tjur med siffrorna 52/48. Det är då intressant att rensa arkiven och hitta en liten skrift från 1980 av dåvarande jaktvårdskonsulent Rune Almqvist som skriver om just oron för tjurbrist efter ett antal år med koförbud i länet. Siffrorna liknar delvis de data vi har från avskjutningarna 1979-2012 där länet har ett tjuröverskott bland fällda kalvar på 54-58% med en högre andel ju närmare fjällen man kommer (områden där man under samma period har varit försiktig med koavskjutningen)

Men i slutändan är det ändå antalet djur som kan fällas utifrån hur många djur som produceras som avgör om stammen ökar eller minskar. Jag har börjat med en liten fråga varje gång det är dags för älgförvaltningsdisskusioner. Om man jagar på ett område som får en tilldelning av fem vuxna djur och lika mycket kalv, hur många djur måste man då ha på marken i inledningen av jakten? En tillsynes enkel fråga, men förvånansvärt ofta blir svaret långt under det antal som faktiskt behövs. Det här blir grunden för en överbeskattning! Om man tycker att man har ”bra med älg på markerna” för att man ser ett antal djur ute och betar på kvällarna inför jakten så är det ändå inte säkert att den tillgången räcker för den avskjutning man har planerat.

har du redan räknat ut svaret på frågan, eller vill du ha hjälp?

10 älgar ska skjutas, alltså måste 10 kalvar finnas i området innan jakt. För att producera 10 kalvar krävs i normalfallet runt 15 vuxna hondjur. Vi har då 25 djur på marken. Till det kommer tjurarna som oftast inte är lika många som korna. En hyfsad könsfördelning borde ändå innebära runt 10 tjurar. Allt som allt alltså 35 djur på marken innan jakt om man långsiktigt ska kunna skjuta 10. Det innebär också att det ska vara 25 kvar på marken när jakten är klar om man ska ligga på samma nivå nästa år också.

Nu tror säkert någon att jag förespråkar en ohämmad tillväxt av älg, men så är det inte! Jag skulle däremot gärna se en mer lugn upp och nedgång av antalet älgar och slippa dessa kast mellan för mycket och för lite och därtill hörande konflikter i olika läger! Kan vi bli bättre på att reagera på förändringar i stammarna så kan vi också undvika att snubbla över trösklarna. Jag tror alla skulle må bra av det. Men då måste vi alla lyfta blicken lite över vår egen jaktområdesgräns och lite längre fram i tiden än de kommande veckorna i älgskogen.

Äntligen sätter regeringen ner foten och bestämmer att alla stora rovdjurs i Sverige har en gynnsam bevarandestatus!


Nicko Foto:Lst Värmland

Det är en framgång för oss på SJF och äntligen tas vi som drabbas på allvar. Senast i morse blev kollega Olofs jämthund angripen av två vargar. Tack och lov hände det direkt efter släpp och i närheten så att han hann fram i tid innan de slitit Nicko i stycken. Trots att Olof både skrek och sköt i luften fortsatte angreppet. Inte ens skott direkt mot vargen som bet i Nicko hindrade den från att fortsätta. Det kostade vargen livet!

Rovdjurspropositionen är en framgång för vårt sätt att arbeta. Vi har ibland kritiserats för att vi valt att argumentera för färre vargar genom en vetenskaplig och juridisk tolkning av vad EU:s direktiv egentligen kräver. Arbetet har burit frukt. Nu är det förhoppningsvis en gång för alla klarlagt att gynnsam bevarandestatus inte är ett strikt vetenskapligt begrepp som naturvetare har ensamrätt att bestämma, det framgår både av proppen och av Vargkommitténs betänkande. Det är ett begrepp som bygger på vetenskap, men den ”högre ambitionen än att enbart förhindra utdöende” som direktivet kräver är inte vetenskap. Det är ett politiskt ställningstagande.
Nu hoppas jag att det blir en bred majoritet i riksdagen för rovdjurspropositionen. Regeringens förslag ligger mycket nära det som Socialdemokraterna drivit. Om jag förstått saken rätt gäller det även Sverigedemokraterna. Min uppmaning till de sex partierna är att släppa partitaktik och istället ägna er åt det ni är satta att värna, nämligen oss väljare! Utan en bred uppslutning i riksdagen för regeringens proposition kommer rovdjurspolitiken att fortsätta att vara en evig följetång och våra tamdjur och vår livskvalité fortsätter att hotas.

Bevarandesidan som hyllat vargkommitténs arbete och viljan till samförstånd rasar nu, trots att betänkandet är tydlig med att jakt följer på beslut om gybs. Som vanligt är det väl framför allt Jägareförbundet som står fast vid det som överenskommits. Vi har hållit i grunden samma linje i närmare 20 år som respekterar både internationella åtagnaden, den vetenskapliga grunden men framför allt inkluderar människor som drabbas.
Nu skall det bli spännande att se EU kommissionens eventuella reaktion, de har ju själva börjat prata om ”human dimensions” i rovdjursförvaltnngen, och hur övriga politiska partier agerar. Men framför allt skall det bli intressant att se om våra myndigheter klarar att gå från rent bevarande till förvaltning. Enbart trycksvärta dödar inga vargar!

Att jägarkåren är en allt mer förgubbad samling äldre män är något jag har hört sedan jag började med detta för drygt 20 år sedan. Det var inte en sanning då och det är definitivt inte en sanning nu. För vissa journalister verkar det dock finnas en orsak att fortsätta föda den myten!


Foto: Björn Sundgren
 

Jag är tillfälligt tillbaka bakom datorn efter att fågelpremiären är avklarad. Det blev både en tur med en fransk jaktjournalist i ryggen och en dag med unga entusiastiska jägare i fågelskogen. tyvärr verkar inte Norrbottens inland hålla några stora mängder fågel i år och definitvt inte många som vill sitta stilla för en norrbottensspets. Men det finns ju annat som gör att man trots allt uppskattar livet i skogen, även om ett bra fågelår gör det ändå roligare! För många här uppe i norr så tillbringas dagen på ett älgpass eller med älghunden i skogen. Själv tillhör jag ett av de allt fler jaktlag som väntar till helgen med att inleda årets jakt.

En intressant reflexion man gör när man går med en frasnk journalist i våra skogar är hur fantastiskt vi egentligen har det. Bara en sån enkel sak som att stanna och stoppa ett blåbär i munnen. För honom var det jämnförbart med att spela rysk roulette! ”Är du riktigt riktigt säker på att det inte är farligt!?!?” Han bodde och jagade i områden i Frankrike som sedan länge har dvärbandmasken i markerna, något som definitivt har påverkat hur de ser på naturen! Förändringar kommer för oss också, förhoppningsvis kan vi minska de värsta avarterna och fortsätta nyttja naturen fullt ut!

Åter till myten jag började med. På väg upp till jakten så blev jag uppringd av en lokal journalist. Han inledde lite ledande med att konstatera att den norrbottniske älgjägaren var en man 50+ och inga andra jägare fanns egentligen i hans värld. Jag tillbringade rätt lång tid med att både förklara historiken och nuläget. Jägarkåren har ungefär samma snittålder som våra riksdagsledamöter, en rätt bra bild av landets befolkning om man plockar bort alla under 18 (all jägarstatistik bygger på lösa jaktkort vilket man inte behöver göra före 18 års ålder). Att andelen äldre är högt har delvis att göra med en befolkning som orkar vara aktiv högre upp i åldrarna än förut. Att andelen ungdomar i jakten pekar kraftigt uppåt de senaste fem åren och att andelen kvinnor ökar stadigt. Att jakten är på väg att allt mer bli en familjeangelägenhet när fler kvinnor jagar vilket nog ytterligare triggar igång en uppåtgående kurva för de yngre jägarna. Att Jägareförbundet nu ser över verksamheten för att få även de yngre att inse fördelen med en stark medlemsorgansiation. Att vissa jaktformer ökar och andra minskar, möjligen beroende på hur vi lever idag. För 20 år sen var det få jägare som avbröt älgjakten för att hämta barn på dagis, men det förekommer idag. Att lockjakten tar över före vakjakten på räv eftersom den är kort intensiv och du kan planera när du kommer hem. Kort sagt, jag tyckte att jag gav en ganska heltäckande bild över en positiv bild av framtiden med yngre jägare, fler kvinnor och en jakt som anpassas till hur vi lever idag. Man kanske inte skulle bli förvånad över rubriksättningen, men lite trött blir man allt…

”Färre unga jagar älg” kunde man utifrån den intervjun läsa i NSD (Norrländska socialdemokraten) Lite utryckta citat från mig, delvis omarbetade för att passa ett syfte (vilket det nu är). Möjligen det närmaste man kom en korrekt återgivning var när vi pratade om vikten för samhället att behålla och föryngra jägarkåren även om också det blev si så där utifrån vad som faktiskt sas…

Man kan vinkla all statistik, visserligen är det korrekt att det är färre unga än äldre som jagar (om det är älg eller annat vilt framgår inte av siffrorna från jaktkorten) men att andelen unga ökar kraftigt de senaste åren nämns lite i en bisats som att ”det verkar som”… Trist, men man har tyvärr fått lära sig att leva med detta.

 

Svensk viltförvaltning vilar på grundprincipen att det jaktbara viltet ska vårdas. Genom att skapa goda förutsättningar för viltet minskar svängningarna i viltpopulationerna, exempelvis mellan år med milda och svåra vintrar.

Därmed får vi en mer stabil stam med individer i god kondition, som kan beskattas hållbart på en högre nivå. På så vis får vi mer viltkött, fler jakttillfällen och mindre lidande för viltet. Win-win, skulle man kunna säga.

 
Utfodring kan minska skador och svält, samt ge ett stabilt utnyttjande av en värdefull resurs. Foto: Fredrik Widemo.

När det gäller vildsvin finns det dock plötsligt krafter som hävdar att de inte skall få gynnas genom viltvård, ”eftersom det ändå går så bra för dem”.  Varför detta avsteg från grundprincipen? Går det inte bra för exempelvis rådjur, harar och älgar också?

Regleringsivrarna verkar framför allt vara rädda för att ”boosta” den redan höga potentiella reproduktionsförmågan. Tittar man på den vetenskapliga litteraturen så finns det dock definitivt inte något entydigt stöd för att utfodring påverkar reproduktionen hos vildsvin, vilket felaktigt hävdas av en del debattörer. Det finns studier som visar på en effekt, och andra studier som inte finner någon sådan. Att mängden ”naturligt” foder har en positiv effekt finns visat hyfsat tydligt, men att ytterligare tillförsel genom utfodring spelar roll är alltså inte tydligt från litteraturen. Ökande majsodling förklarar ökande populationer och problem på kontinenten, och utfodringsförbud har inte minskat problemen där sådana finns.

Detta är faktiskt inte heller så konstigt. Vildsvinet lägger som andra klövvilt upp energireserver under sommarhalvåret, då det finns gott om föda. Energin som lagrats som fett används sedan för delar av reproduktionen.

Alla som försökt åtla in vildsvin under de månader då det finns mognande spannmål eller naturlig tillgång till ek- eller bokollon vet att det ofta inte är enkelt eller ens möjligt. Vi konkurrerar helt enkelt på många håll med närmast obegränsad tillgång till föda på landskapsnivån.

Det är under den här perioden som vildsvinen äter upp sig inför vintern, och den kommande reproduktionen. Att utfodring under dessa perioder skulle ha någon större inverkan på reproduktionen är inte särskilt sannolikt, åtminstone i områden där det finns tillgång till spannmål eller ollon. Däremot kommer utfodring under vinterhalvåret troligen att ha betydelse för överlevnaden (vilket dock inte är välstuderat).

Utfodring kan tveklöst påverka vildsvinsstammens tillväxt. Jag är dock tämligen övertygad om att effekterna på överlevnad under svenska förhållanden är minst lika stora som effekterna på reproduktionen. Under år eller i landskap med god födotillgång är jag lika övertygad om att effekterna på överlevnaden kommer vara klart större än eventuella effekter på reproduktionen.

I den utsträckning man skulle få någon effekt av en begränsning i utfodring är det alltså i första hand genom svält, inte genom minskad reproduktion.

Min bestämda åsikt är att viltpopulationer inte ska regleras genom svält, utan genom jakt. Vi ska inte försöka svälta ned vildsvinspopulationen i de områden där man har problem, utan reglera ned den genom ökat jakttryck.

Denna strategi har dessutom stöd fullt ut i den vetenskapliga litteraturen, där den enda faktor som genomgående visat sig begränsa populationstillväxten och mängden skador är jakttrycket.

Utfodring och åtling är viktiga verktyg för att lyckas styra vildsvinen, och att öka jaktframgången. Avledande utfodring kan minska skador såväl på vallar under vårvintern, som på åkrar under sådden på våren och från mjölkmognad till skörden på hösten.

Eventuella begränsningar riskerar därmed att få direkt motsatt effekt, utöver att det för mig ter sig etiskt fullständigt förkastligt att försöka svälta ned en viltstam och att tvingas avstå från att utnyttja en fantastisk resurs på bästa sätt.

Vildsvinsförvaltningen skall precis som all annan viltförvaltning bedrivas med etiken i första rummet. Det innebär varken att viltet skall svälta eller att utfodring bedrivs så att man exempelvis orsakar nedskräpning eller använder otillåtet foder.

Utfodring skall ses som ett av verktygen för en god vildsvinsförvaltning med god etik, medan populationstätheten skall regleras genom jakt. Är överlevnaden god måste man jaga mer. Vilket rimligen är precis vad både jägare och bönder vill…

 

Länk till nyhet om torsdagens seminarium om vildsvinsförvaltning finns här.

Det känns att de flesta varvar upp inför de förestående jaktpremiärerna. Några har redan passerats och några är väldigt nära nu. En viss stress kan märkas för att hinna med det som ska göras mellan sommarsemester och jakterna. Det är nu förväntningarna är på topp!


Foto: Björn Sundgren

Veckan som gått har blandats med högt och lågt. Några kvällars spaning efter grävling och säsongspremiär för lillspetsen för att leta efter fågel kombinerat med möten i både Jämtland och Sörmland. Som alltid i augusti så är mycket av kontakterna med jägare och jaktlag som undrar vad man får och inte får göra inför jakten. Tyvärr rymmer de frågorna ofta mer eller mindre uttalade konflikter inom jaktlagen. I många jaktlag har det genom åren arbetats fram ett sätt att arbeta och en syn på hur det ”bör vara” som ibland ligger långt ifrån deras egna stadgar. Oavsett om det är viltvårdsområde eller jaktklubb så är ändå stadgarna det som ska ge just … stadga .. åt arbetet. När då någon påpekar att man kanske bör följa de regler man själv satt upp så leder det ibland till konflikter. Ofta med påföljd att en eller båda sidor ringer till oss på förbundet för att få vägledning. Efter många år så har man i alla fall lärt sig en sak. Om två personer ringer om samma fråga och de är på olika sidor i konflikten så är beskrivningen sån att det är svårt att känna igen att det rör sig om samma fråga! Att ta ställning efter att ha hört en sida är aldrig möjligt och ju fler år som går, desto tydligare är det att man får försöka vara torr och tråkigt faktamässig även om man ibland känner för att ”tycka till”.

Nåja, man får ju ändå intala sig att det är de som har störst problem som hör av sig och att hälsan tiger still, alltså att majoriteten av länets jägare faktiskt gör det man ska göra och ser fram emot en höst med rolig jakt i goda vänners lag!

Som alltid talas det om vilttillgång och det finns goda teceken vad gäller fågel i alla fall. Kanske inte att det ska krylla av dom, men i alla fall att det blir ett bättre år än fjolåret. Gårdagens släpp gav i alla fall kontakt med ett antal fågel inom ett ganska litet skogsområde så jag känner en viss förtröstan för en god jaktsäsong.

Denna vecka känns ändå som en slutspurt med tre kvällsmöten om älgjakt på olika håll i länet. Oklarheter i varför tilldelningarna har blivit som de blivit. Mycket frågor om hur älgarbetet fungerar idag i den nya förvaltningen. Det känns definitivt som att kontakten mellan jägarna och förvaltningsgrupperna måste bli bättre och öppnare, men det kommer säkert att utvecklas med tiden. Det visar också på ett fortsatt behov av aktivt älgarbete från kretsarna när det gäller att vara en kanal för frågor och synpunkter.

Dags att packa väskan och ge sig av till Niemisel nu. Ni övriga får ladda upp för fågel och björn under tiden.

En sista uppmaning! Var positiva till varandras framgångar på jakterna i höst. Jag har redan sett alldeles för mycket negativa synpunkter på att man borde skjutit det eller släppt det när jägare (ofta yngre och nya och glada över sin lyckade jakt) lägger ut information på sociala medier. Vi blir allt fler och många yngre kommer in i jakten nu, ta hand om dom genom att bemöta dom med respekt och uppskattning!

Under många år har jägarna talat sig varma för att tilldelningen av björn ska öka. Man har inte riktigt trott på de siffror på antalet som har presenterats officiellt. Oron för björnens predation på både kalv och vuxna älgar har ökat med en ökande björnstam. Nu i år kommer för första gången en brytning.


Foto: Kenneth Johansson

Eller fel av mig, det är inte första gången utan möjligen andra gången man från jägarkretsar börjar ha delade meningar om björnstammens utveckling och status. Den första gången var då ”Svenska Jägareförbundets avdelning i Norrbotten” 1891 gjorde en framställning till länsstyrelsen om att skottpengar på björn borde slopas för att inte påskynda björnens utrotning. Hela den processen finns att läsa i en liten skrift sammanställd av Einar Lönnberg kallad ”handlingar i björnfrågan 1935”. Men det var alltså på 1800-talet och det kan med fog kallas för jaktlig historia. Under min tid i Norrbotten som inleddes långt senare så har det i alla fall hela tiden fram till i år varit en dragkamp mellan myndigheter i form av Naturvårdsverk och Länsstyrelse på en sidan och jägare på andra sidan vad gäller i vilken takt kvoterna på björn borde höjas. Med allt med kunskap om björnens predation på renkalv så har trycket från renskötseln också ökat starkt. Det senare har bidragt till de senaste årens kraftigar höjningar av antalet björnar på både skyddsjakt och licensjakt i länet. Det har också lett till ett allt större antal jägare som specialiserar sig och sina hundar på rovdjursjakt med björn som huvudinriktning. Den utvecklingen har varit en medveten strategi, bland annat genom att vi fick igenom en separat jakttidsstart för björnjakten före älgjakten drog igång.

björnstatistik Norrbotten

Resultatet visade sig i Norrbotten i fjol. För första gången var det inte under älgjaktstiden som björnarna fälldes. Istället var det inledningen före älgjakten samt älgjaktsuppehållet som var topparna för björnjakten. En orsak är säkert att de tider då man inte jagar älg är jaktlagen mer villiga att bjuda in de björnjägare som nu finns i och utom länet. Det är nämligen fortfarande så att björnen och björnjakten väcker stor respekt hos många jägare som med varm hand överlåter jakten åt andra. Många är också oroade över risken att göra fel, skjuta hona som visar sig ha ungar och därmed automatiskt bli utredd för grovt jaktbrott.Så långt allt inget märkligt. Det som visade på vändpunkten var diskussionerna som uppkom efter årets beslut om tilldelning. Ännu ett år då länsstyrelsens tjänstemän var oeniga om tilldelningen, ännu ett år då landshövdingen satte ner foten på tårna på vissa tjänstmän och beslutet blev ytterligare ett år med 90 björnar i tilldelning, även om det nu var en områdesindelning av länet. Det som var nytt i år var att ett antal jägare börjar oroa sig för att tilldelningarna är för höga och björnstammen kommer att minska för mycket. Man tror sig inte ha anledning att satsa på speciella björnhundar om tilldelningarna i framtiden minskar för mycket. Samtidigt finns misstron kvar hos andra att det finns mycket mer björn än vad som officiellt sägs och räknas på. Man är fortsatt orolig för kalvpredationen. I den gruppen är man mest besviken på att man inte kan få jaga mer än 10 björnar i kustkommunerna.

Läget är nog oundvikligt när viltstammarna förändras och det tillkommer grupper av jägare som inte satsar på det traditionella utan provar att specialisera sig på det nya. Tidigare var älgjägare och björnjägare samma grupp, nu finns det en mer eller mindre klar uppdelning mellan dessa grupper. Som alltid gäller det att balansera mellan dessa. Älgjägarna vill att det ska jagas björn, björnjägarna vill självklart att det ska jagas björn. Frågan är bara vilken nivå björnstammen ska ligga på och vilken uthållig avskjutning vi kan räkna med. Sen är också frågan hur många renodlade björnjägare och björnhundar man kan hålla eftersom den nivå på avskjutning vi har idag troligen inte är något vi kan hålla hur länge som helst. Att skjuta 100 björnar i Norrbotten (inräknat skyddsjakter) lär inte få stammen att kollapsa på något sätt som vissa befarar, men min gissning är att vi så småningom kommer att hamna i området 50-60 björnar varje år. Hur många björnspecialister som känner sig manade att hålla på med den tilldelningen är det ingen som vet, men det var på den nivån som intresset på allvar börajde vakna.

Det är ändå intressant att både jägare och myndigheter ibland inte riktigt hänger med när viltstammarna förändras och kräver nytt tänk både vad gäller jaktformer och förvaltningsstrategier.
Foto: Björn Sundgren

För egen del ser jag fram mot jaktpremiären både för björn och älg och hoppas att unghunden visar lite mer framåtanda på björnspår än vad som var fallet i fjol. Björnjakten är speciell, men vi kommer aldrig ifrån att det är älgjakten som bär upp den större numerären av jägare i Norrbotten och så kommer det nog alltid att vara. Övriga jägargrupper må ursäkta…

Sommaren är väl inte över än, men semestern är för tillfället över. Som jägare har man nu fördelen att kunna se fram emot lite semestertid även under hösten som ska tillbringas med hundarna i skogen. Men först åter i jobb ett tag och samla ihop det som ska göras!


Foto: Björn Sundgren

Sommaren har kanske inte varit den bästa här uppe i norr, i all fall inte för de som uppsakttar en badsemester! Lite lägre temperaturer har ändå gjort att hundar har kunnat tränas även mitt på dagarna och förhoppningsvis har betet varit bra och frodigt hela sommaren så att älgarna är stora och välväxta inför vintern. Lite fiske har jag fått till i alla fall. En natt på sjön uppe i Arvidsjaur är aldrig fel när midnattstimmen ser ut så här!

midnatt Arvidsjaur 2013

Semestern avslutades rätt abrupt i fredags då sista handen skulle läggas på Jägareförbundets närvaro på O-ringen. En ganska fantastisk tillställnig med många tusen personer som samlas från hela världen för att springa ut i skogen och komma ut från skogen så fort som möjligt. Jag tror det är närmare 50 nationaliteter samlade och i all åldrar. För oss på Jägareförbundet i Norrbotten kändes det ganska naturligt att finnas på plats. En verksamhet som får ut tusentals personer i skogen och är duktiga på att dessutom få ut de yngsta är självklart något vi ska vara positiva till och det finns säkert mycket att göra gemensamt som vi inte har gjort än. Jag vet att det har funnits motsättningar. När jag började i förbundet för sisådär en 20 år sedan var det mest prat om ihjälstressade rådjur vid större orienteringstävlingar. Det känns som att det var länge sen man hörde den kritiken.

Nåja, även om åldrarna var allt från minsta barn till åldringar så är medelåldern i vårt tält definitivt inte mycket över tonåren. Den skyttesimulator vi har på plats drar enormt intresse från ungdomarna och de första dagarna har det varit kö till skjutningen från förmiddag till nio på kvällen! Det är roligt att de unga vill skjuta, mest pojkar men också en hel del tjejer, men vi saknar ändå de något äldre. De står och tittar på lite i bakgrunden men kliver inte fram. Det känns som att de inte vill konkurrera med tonåringarna och riskera att skjuta sämre. Jag gissar att det här också är en anledning till det ofta debatterade låga antalet jägare som går regelbundet på skjutbanan. Man är orolig att man inte håller måttet och vill inte att andra ska se hur man skjuter. Tyvärr är det just dessa vi måste få ut på skjutbanorna mer på ett eller annat sätt!

Men det är kul att se unga som aldrig har hållit i ett gevär prova på och börja träffa och de sen återkommer gång på gång för att skjuta mer. Ska man dra några generella slutsatser efter de första dagarna så är tjejerna mer intresserade av att lära sig grunder och få till ett bra första skott (vilket går förvånansvärt fort) medan många pojkar gillar när det smäller och prioriterar många skott framför ett koncentrerat bra första skott. Jag vet, man får inte bedömma folk efter sitt kön idag om man ska vara politiskt korrekt. Men ska jag vara ärlig så är jag politiskt inkorrekt i det avseendet. Jag tycker inte att jämställdhet innebär att alla ska vara lika, utan att alla ska få vara olika men lika mycket värda för det. Så jag fortsätter nog att hävda att det finns könsskillnader både i sättet att se på jakt och skytte och i andra sammanhang!

Nu fortsätter vi att väcka skytteintresse och prata mårdhund och annan verksamhet med orienterarna hela veckan ut, sen är det nästan augusti och den stora jaktpremiärmånaden. Dags att ladda upp alla apparater som den moderna jägaren ”måste” ha med sig ut i skogen…

Det är midsommarvecka och det märks. En intensiv vårperiod övergår mer och mer i en känsla av att folk sakta drar ner på tempot inför sommarsemestern.


Foto: Björn Sundgren

För oss i Norrbotten är barmarksperioden den första halvan av året oerhört intensiv. Mycket utbildningar måste läggas denna period eftersom vi direkt efter sommaren i princip startar jaktsäsongen och möjligheten att locka folk till utbildningar minskar drastiskt. Samtidigt genomförs årsmöte och den inledande planeringen inför verksamhetsåret 2014. Det känns alltså som att midsommar blir mer att luta sig tillbaka och hämta andan snarare än att det blir en helg i festens tecken.

Sen sist jag skrev har jag tillbringat några dagar med kollegorna nere på Öster-Malma för att ta vid där årsstämman slutade. Hur omsätter vi årsstämmobelsuten i praktiken från nu och åren som kommer. Självklart fanns även denna gång tankar runt att talet om förändring och förnyelse skulle skapa en känsla av oro. Men istället upplevde jag en stark känsla av att satsa framåt och göra något riktigt bra, nu när riktlinjerna är tydligare än förut. Glädjande nog finns många positiva signaler att ta fasta på också. Så här i sommartider spelas ju mycket Tomas Ledin på radion, så jag får väl sammanfatta känslan efter de två dagarna med ”Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända”!

Efter de dagarna har jag sysselsatt mig med att planera en älgutbildning för de som jobbar med förvaltningen i norr. Det är fortfarande stor skillnad hur man arbetar och resonerar beroende på vilket län man tillhör. Förhoppningsvis kan en utbildning där man träffas över länsgränserna lyfta saker framåt. Självklart finns det anledningar till att länen fungerar annorlunda och de kommer dom att göra även framöver, men kunskap om andra tror jag ändå kan skapa möjligheter att hitta lösningar.

Efter dessa övningar var det dags för lite mer praktiska saker, en helg med jaktledarutbildning. Den utbildningen firar i år tio-års jubileum i sin nuvarande form. Självklart har den justerats under resan, men grunden i konceptet är tio år i år. Mycket har hänt sedan starten. Jag brukar alltid kolla bland deltagarna vilken erfarenhet de själva har av att vara jaktledare före utbildningen. Den första kursen jag hade 2003 samlade ihop cirka 300 års jaktledarerfarenhet. Tio år senare ligger erfarenhetsnivån snarare runt tio år totalt. Utvecklingen har alltså gått från att befintliga jaktledare fortbildar sig till att de som är påtänkta som jaktledare skickas på utbildning. Det blir lite andra diskussioner nu, men det är fortfarande väldigt roligt att hålla på med denna kurs. En stor skillnad på dessa tio år är synen på hygien (inom jakt/slakt) och kötthantering som har blivit oerhört mycket bättre! Första kursen erkände kanske en av tio att de använde

Foto Björn Sundgren

handskar vid älgurtagning, idag är det en självklarhet för de allra flesta.
Något som däremot inte slår igenom lika stort trots att alla kursdeltagare säger att det är en aha-upplevelse när de själva provar är skytte med skjutstöd/skjutkäpp. Med tanke på hur pass mycket bättre samling det är på skjutserierna med än det är utan stöd så tycker man att genomslaget borde vara större. Men det är fortfarande ytterst få som kommer till kursen som regelbundet använder skjutstöd före kursen. Själv har jag svårt att förstå varför man inte använder det mer. Jag börjar till och med tycka att det är så självklart så det blir snart tveksamt att någonsin skjuta kula på frihand och jag tror inte att det har att göra med åldern!

Avslutningen på dessa veckor var en dag i skogarna runt Vindeln med det skogliga sektorsrådet för Norr- och Västerbotten. Inte så mycket jakt den dagen utan mer hänsyn till miljö och kulturminnen i skogsbruket.

Om visningsområdena faktiskt också omsätts i det normala brukandet av skogen så finns det helt säkert möjlighet att skogen blir en trevligare plats att vistas i och jaga i för framtidens jägare. Blandskogar, lövdominerade inslag, kvarlämnande av träd som ska bli gamla allt för att skapa en mer varierad skog. Ny skogspolitik som kanske till och med öppnar upp för andra brukningsformer än hyggesbruk. En intressant framtid, kanske vi någon gång till och med får OK för att avsätta områden för viltfoderproduktion på skogsmark på samma sätt som det avsätts viltåkrar på jordbruksmark!? Man kan väl få drömma i alla fall!

Ett kliv framåt

Så är man då åter i Norrbotten efter en helg på Öster Malma med årsstämma på schemat. En stämma som i det stora hela var positivt laddad och definitivt en känsla av avstamp.


Foto: Björn Sundgren

Som vanligt är en årsstämma en kombination av att lägga det gamla bakom sig och att blicka framåt. Samtidigt träffar man gamla bekanta och skapar nya kontakter från hela landet. Formalia och det sociala blandas alltså ganska intensivt under några dagar. Det var med en viss spänning jag for ner eftersom allt inte varit uppåt under det senaste året. Mycket fokus har legat på problem vad gäller medlemsantal, ekonomi och rovdjursfrågor. Någonstans i luften kändes det ändå som att det har vänt och att det börjar märkas i organisationen, bland medlemmarna och bland de jägare som ännu inte är medlemmar. Den känslan förstärktes när man pratade med de som kom inför stämman. Det var en allmän positiv stämning som man kanske inte hade förväntat sig med tanke på den ekonomiska redovisningen och pratet om åtstramningar!

När väl stämman kom igång så förstärktes bilden. Det var bitvis en livlig debatt men definitivt framåtsyftande. Den strategiska målbilden blev föremål för lite justeringar och vissa motioner dryftades rätt intensivt. I slutändan lämnade dock alla stämman i god anda.

Extra roligt är det att konstatera att medlemmarna strömmar tillbaka i betydligt bättre takt än vad vi har sett de senaste åren. Den ibland omdiskuterade gemensamma medlemsavgiften är med stor sannolikhet en orsak. Självklart är det också en fråga om att sättet att driva och visa upp våra frågor har blivit tydligare och bättre. Otydliga budskap i viktiga frågor gör det svårt att stå upp för frågorna regionalt och lokalt. Många har nästan känt sig obekväma med att stå upp för Jägareförbundets åsikter. Många gånger därför att man inte har varit helt klar över vad förbundet har stått för och varför. Här har arbetet det senaste året gjort storverk! Allt fler känner på allvar att Jägareförbundet gör skillnad. Det må vara rovdjur, jakttider, löshundsjaktens bevarande, hantering av blyfrågan eller i princip vilken annan jaktlig fråga man kan tänka sig. Så med stämman i ryggen och besluten på plats så är det väl bara att köra på! Ett smolk i glädjebägaren blev det så klart att en styrelsekollega valde att lämna sitt uppdrag på grund av en förvirrad och otydlig debatt rörande en motion. Vad som faktiskt beslutades verkar det som om ingen var helt klar över förrän dagen efter då allt hade analyserats. Frågan bottnade i den cirkus som har varit rörande beslut och överklaganden i vargfrågan den senare tiden. Självklart ska den som är sakägare ha rätt att överklaga myndighetsbeslut, den uppfattningen har nog alla. Frågorna rörde sig snarare runt vem och på vilka grunder man kan bli accepterad som sakägare i viltförvaltningsfrågor och vilken ställning Jägareförbundet har i dessa frågor. Vid några tillfällen har Jägareförbundet nekats talesrätt i viltförvaltningsfrågor och vi har fått arbeta genom enskilda medlemmar. Detta är självklart inte acceptabelt! Sen är målsättningen självklart att regelverket ska vara så klart utformat vad gäller all viltförvaltning att vi helt slipper att hantera våra viltfrågor i domstol!

Nåja, trots detta smolk så lämnade jag ändå stämman med en känsla av att vi nu kan kraftsamla framåt och att vi har ett gott läge inför framtiden. Jag har ju i grunden en positiv syn på saker, men det känns onekligen lättare när man kan dela den känslan med fler och så känns det nu!