Taggarkiv: Attityder

Ingen slump att efterfrågan på viltkött ökar

, , , •

Allmänheten börjar upptäcka viltköttets kvaliteter och mångsidighet. Här en vilthamburgare Foto Lena Runer

Har du märkt att allt fler vill äta viltkött? Samtidigt försöker allt fler regioner och offentliga storkök få in vilt på menyn.
Detta är en stor framgång för Svenska Jägareförbundet – och jakten.

För cirka tio år sedan bestämde Jägareförbundet sig för att höja statusen på viltkött och försöka öka tillgången på köttet. En bakomliggande orsak till satsningen var att forskare hade kommit fram till att en av de viktigaste faktorerna som skapar acceptans för jakt var viltköttet. Egentligen är den uträkningen ganska enkel. Vill man äta viltkött är det omöjligt att vara emot jakt. Men det fanns naturligtvis många andra parametrar och aspekter som också låg bakom forskningsresultaten.
I början av satsningen var det många jägare som var tveksamma. De jagade inte för att fylla någon annans frys. Att jaga och sedan sälja köttet ansågs som att bryta mot hållbarhetstanken i jakten – att bara skörda av räntan och själv ta hand om bytet.

Vägen till framgång är sällan snabb, utan baserar sig oftast i en smart plan, långsiktighet och enträget nötande. Så har det varit med viltköttet också.
Förbundet började att genomföra olika projekt. Ett av de första projekten handlade om att få ett antal kockar att ta jägarexamen och presentera dem för en naturlig råvara. Sedan har det fyllt på många olika projekt och initiativ. Här är ett axplock:
• Öka jägarnas kunskap om tillvaratagning och hygien i många olika steg
• Stimulera framtagandet av nya köttprodukter
• Utbilda köttansvariga i affärer om viltkött
• Ta fram skyltnings- och exponeringsmaterial i affärer
• Delta i matmässor
• Skapa synlighet i tidningar och tv.
• Ta fram koncept för storkök
• Ta fram koncept för en vild vecka i skolor
• Arbete för att förenkla regler om viltkött
• Skapa efterfrågan på viltkött
• Lyfta fram alla positiva egenskaper på viltköttet, med mera.

Att WWF:s köttguide slog fast att viltkött är det klimatsmartaste köttet har självklart också bidragit i en positiv riktning.
Idag syns viltkött ofta i matlagningsprogram på tv. Man kan man med jämna mellanrum läsa om regioner och storkök som fattat beslut om att de vill ha lokalproducerat viltkött på sina matsedlar och mycket annat. Satsningen som förbundet gjorde har gjort nytta.

Om det finns efterfrågan för köttet kan vi också få betalt för våra fällda hjortar, älgar, vildsvin, rådjur och fåglar. Tidigare har många vilthanteringsanläggningar slutat att ta emot fällda vildsvin, eftersom de inte blir av med köttet. Och de uppköpare som väl köpte in vildsvin betalade så lite att pengarna ofta inte ens täckte bensinkostnaden.
Viltköttet kommer aldrig kunna konkurrera ut kyckling-, svin- eller nötkött. Så mycket vilt finns inte. Men det kan bli ett nyttigt, hållbart, lokalproducerat och klimatsmart komplement.

Utan Svenska Jägareförbundets enträgna arbete hade viltköttet inte haft den position det har idag. Och då hade troligen inte samhällets acceptans för jakt sett ut som den gör.
Detta är bara en sak som förbundet gör för dig – och hela jägarkollektivet. Vi jobbar för att du ska få jaga i framtiden. Just därför bör man vara medlem.
Är du inte det. Bli det.
Du swishar bara 600 kronor till 123 6261 986 (glöm inte att skriva ditt personnummer).

av

Vi är jägare – vi står stadigt mot hoten

, , •
Rikard Lewander

Jag har sett filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel i jul – igen. I en sekvens av filmen står hjälten mitt på en hängbro över en djup dal. Fienden närmar sig från båda håll. Bron gungar betänkligt.

Vårt sätt att leva angrips från flera håll. Men vi står stadigt kvar. Foto: Rikard Lewander

Det kan ha att göra med att jag sett filmen flera gånger men när Indy och hans polare står där på hängbron och försöker mobilisera sina yttersta krafter när angriparna sakta närmar sig från alla håll inser jag att just där befinner vi oss, vi jägare, på mitten av bron.

Vi byter ut huvudpersonerna i filmen mot svenska jägare, vår natur och lägger förstås till alla andra som lever i och brukar den, viltet, tamdjuren och den biologiska mångfalden.
Då blir vi ett rätt stort gäng hjältar som står där och gungar på mitten för att försvara det som är vårt liv och det vi tror på medan destruktiva krafter sakta närmar sig från varsitt håll.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Från ena sidan anfaller lystna vinstmaskiner som i stort sett vill radera delar av viltstammarna för att kunna nå så höga resultat som möjligt utan att behöva ge något tillbaka. Läs stora skogsbolag och tjänstemän på ett antal myndigheter och verk med alldeles för mycket makt.

De trängs med politiker, (långt ifrån alla vill jag poängtera, tack och lov för det), organisationer och myndigheter som gjort till sitt kall att så långt det är möjligt inskränka äganderätt och människors möjligheter att bo och verka i naturen.
En slags offentlig stöld av människors hela liv. Inte för att de misskött sig utan för att den lilla människan inte längre ska få ha något att säga till om.
De trampar på människor. Små viltstammar ska bli ännu mindre. De vill skjuta bort i stort sett alla älgar, helst året runt ska jakten ske.  Eller hitta på nya lagar och regler så att små fanatiska grupperingar får utrymme att påverka jägarnas hållbara nyttjande av naturen, stoppa privata skogsägare att bruka sin skog, tvivelaktiga krafter tar alla chanser att nagga äganderätten i kanten .
En myndighet vill att vargjakter stoppas och vargar ska flyttas runt i landet – igen.  En annan myndighet vill inskränka träningsskyttet för jägarna till en så orimlig nivå att viltet drabbas.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Klipp ur filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel. via GIPHY

Från andra sidan bron anfaller en urbaniserad, skoglös, grå massa och där finns också fascisterna, djurrättsterroristerna som vill tvinga oss att sluta jaga. Nobelpris delas ut av stadspräglade individer, till jakthatande pristagare som ges gott om utrymme att offentligt och utan sakargument svartmåla jakten och till och med vår jagande kung.

Mot oss på mitten av bron närmar sig också de som tror att deras åsikter är gudasända och ska tvingas på alla andra. De som skriker, slår, hånar och trakasserar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

De vill att över 60 000 vilda djur i Sverige sakta ska plågas ihjäl efter viltolyckor. Utan jägare, inga eftersök och ingen som längre förkortar de skadade djurens lidande.

Djurrättsterroristerna vill nu också låta, av människan, importerade främmande, invasiva arter leva kvar i landet och sprida livsfarliga sjukdomar till våra inhemska tama och vilda djur som till slut kan leda till att våra inhemska arter dör ut.
De vill tvinga våra hundar att sluta jaga. Jakthundarna, de som verkligen lever på riktigt och gör det de älskar att göra. Och tvinga i dem veganmat. Idiotin tar aldrig slut. Det är inget annat än djurplågeri.

De vill också med tvång få oss sluta äta nyttigt, klimatsmart kött och istället gynna profiterande kosttillskottsföretag och göra oss alla beroende av kemiskt processade livsviktiga vitaminer som i naturligt bara finns i animalier.
De vill att vilda djur ska lida mer när de dör, en självklar konsekvens utan svensk jakt.

De motarbetar klimatarbetet för en sund nationell process och för en logisk balans när det gäller vår inhemska matproduktion. I deras värld handlar det bara om att stoppa köttätandet medan det är okej att importera vilket grönt skit som helst från fjärran länder.
Verklighetsfrånvända människor som tror på mat utan våra bönder, utan tamdjur, utan betade marker, gröna ängar, naturligt gödsel och utan jakt, eftersöksjägare och jakthundar.
De fantiserar om att det är en enkel sak att hantera viltskador utan att jaga, hägna bara in hela Sverige eller varför inte hela världen i små rutor.
De tror att biologisk mångfald handlar om oändligt många vargar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

Vi står på mitten av hängbron och håller balansen, ett sjujävla starkt gäng, mitt i verkligheten. Vi växer men behöver växa ännu mer.
Vi tänker ett steg till, ser logiken, behåller det sunda förnuftet och stannar kvar i den natur som vi alla tillhör.
Vi ser samspelet och kan hålla balansen. Vi kommer att överleva för vi vet hur man gör. Och vi kämpar för att behålla friska viltstammar i värdiga storlekar och en blomstrande biologisk mångfald. Den som är på riktigt.

Vad gäller hängbron är det rätt uppenbart vem som till slut faller. Och det är varken vi jägare eller våra bönder.

av

Därför räknas inte jägarnas berättelser om vargangrepp

, , , , •
Madeleine Lewander

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

av

#Metoo på agendan – igen

, , •

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.
av

Jakt som företeelse är alltid rätt

, •

Jag fick en fråga om det är moraliskt rätt att jaga. Jag har funderat en del på det. Det finns egentligen tusen svar och det är lätt att drunkna i någon typ av moralträsk.
Diskussionen om moral måste självklart handla om jakten som företeelse. Själva fenomenet jakt, att döda ett vilt djur.
Alltså exempelvis inte i förhållande till hur många bilar som kör på vilda djur och inte heller hur många jakttorn som sågas sönder av korkskallar.
Jakt finns i oss alla och det är tack vare den vi människor existerar över huvud taget. De senaste årens motstånd mot jakten som sådan måste ses som en evolutionär avart, en millisekunds stolpskott i mänsklighetens historia.

Jakt är som företeelse alltid rätt.  Den kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämt sig för att den är det. Foto: Privat

 

Bland jägarfolken, det vill säga innan människor började använda mark för odling och hållning av tamdjur förekom ingen motsättning eller konflikt i jakten, vilket historien också visar.
Att människan för sin överlevnad senare tagit marker i anspråk för odling och överlevnad vilket då medförde konflikt mellan människor och människor och djur är en annan diskussion och påverkar över huvud taget inte företeelsen jakt.

Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på.

  • Jakt är motsatsen till många av de nya ytliga och gravt polariserade moderna ”levnadssätt” som sveper med sig människor som tappat greppet om sin egen roll i naturen. Människor som glömt men som vilset försöker hitta något att tro på.
  • Jakt är en representant för stabilitet och genuinitet. Den är en grundläggande del i sättet att se på världen. Den visar vem och vad jag är och ger en bild av var jag står i allt detta kaos många lever i idag. Jakten och storheten som den delvis representerar, är en del av något vi alltid kan falla tillbaka på. Något som alltid funnits där och inger oss respekt. Jakten som visat sig fungera i tusentals år, fått mänskligheten att överleva och som för jägaren stillar dagens själsliga oro. En insikt i den lilla människans del och ansvar i någonting mycket större.
  • Jakt är lugn, kärlek till naturen och möjlighet att se naturen som den verkligen är, oförskönad, men samtidigt en förtröstan av att få vara där, att få andas på riktigt och att respektera. Och så jag, människan, som en naturlig del i all detta.
  • Jakt är djur som lever i frihet och dör. Idag innebär det i Sverige generellt en snabb och smärtfri död. Dagens jägare har således höjt etiken åtskilliga snäpp.  Det handlar idag om djur som ger oss världens finaste kött utan stress och antibiotika.
    Människan överlever inte utan de vitaminer, framför allt B12, järn och andra näringsämnen som enbart återfinns i animalier. Där kan man också sätta köttet i perspektivet naturligt för överlevnad, där ”för överlevnad”, är ett viktigt tillägg. I naturen måste vi människor äta animalier för att överleva.
    Där vinner viltköttet med respekt, hållbarhet, ödmjukhet inför naturen moralpriset utan konkurrens i jämförelse med ett vinstkrävande syntetiskt laboratorie-processat kosttillskottsalternativ.
  • Jakt är ett sätt att ge mig legitimitet på jorden under min korta tid här. Rätten att få finnas till eftersom jag är en del av naturen. Jag är en stolt människa och jägare, delaktig i kretsloppet.
    Människan idag bombarderas allmänt med anklagelser om hur vi förstör, att vi står utanför allt.  Att mänskligheten egentligen inte har rätt till något alls, inte ens vår egen existens. Många tyngs av skam.
    Medan jakten istället fullt ut rättfärdigar människan som en del av naturen. Utan jakten hade vi inte ens funnits.

Jakten som företeelse är därför alltid rätt. Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på. Jakt kan däremot utföras på olika sätt. Men det är en helt annan diskussion.

 

av /2 Kommentarer

Älgar, skog och historien

, , , , , , •

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

av

Att önska livet ur jägarna – löser det vargfrågan?

, •

Slö propaganda kryddad med fördomar. På senaste tiden har det slagit mig att så argumenterar så många jaktmotståndare slentrianmässigt. Åtminstone på sociala medier. Deras sätt att kommunicera påminner om färdigtryckta etiketter som används som svar på precis allt vi säger. Orden trillar ut reflexmässigt. Det finns ingen logisk tanke bakom, bara färdiga klyschor.

Det finns människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa. Foto: Madeleine Lewander

 

Dessa goda jakthatare är så fromma att hela universums stjärnor blinkar hänfört varje gång de skriker ”Karma” åt en jägare. Det är väldigt mycket godhet det.

Det här handlar naturligtvis bara om deras egen självbild. Min bild är att de är enfaldiga och ytliga och köper sin så kallade godhet på sina medmänniskors bekostnad.

Jägareförbundet har i dagarna gått ut med en intressant information om hur vargfrågan ser ut i dagsläget, förbundet har på ett enkelt och bra sätt förklarat turerna kring miniminivåer, Högsta förvaltningsdomstolar, Naturvårdsverket, riksdagen och EU.
Dessutom på ett korrekt och väl underbyggt sätt förklarat var förbundet står i rovdjurs- och kanske framför allt vargfrågan.

Är det vad vargdebatten handlar om? Jägarnas föräldrars släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?

Förbundet radar upp det ena, med bakgrundsfakta, väl underbyggda argumentet efter det andra. Där finns logik och verklighetsförankring. Exempelvis att också ta hänsyn till människors vardag i rovdjursområden, om balans i viltstammarna men även, ack så viktigt, balans mellan människa, natur och viltstammar.

Förbundet försöker väga in de människor som tvingas leva bland rovdjur i syfte att få fram ett bra beslut om hur många vargar vi ska ha för att det över huvud taget ska funka.
Vi funderar också på hur det ska bli med älgjakten, på dödade och skadade tamdjur, tamdjursägares oro och mycket mer.

Förbundet ger förslag på åtgärder och följer frågan under lupp för att informera och vara pålästa. De informerar, lyssnar och försöker föra sakliga diskussioner.

Och så presenteras detta på sociala medier. Informationen mottas positivt av de allra flesta, det ska ändå sägas.
Men kvaliteten på den negativa kritiken är bedrövlig, rent ut sagt korkad. Knappt någon går in på sakfrågorna.
Det som skrivs är ”Rädda alla vargar”,  ”Jävla inavlade människor, låt djuren leva” till ”Dö vidriga jägarpack”.

Jaha?

Det är svårt att försöka åstadkomma en konstruktiv diskussion utifrån detta.
Är det vad vargdebatten handlar om? Att jaktmotståndare svarar ”Rädda alla vargar” på allt och inte behöva tänka ett steg längre. Eller kontra med jägarnas föräldrars eventuella släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?
Vi jägare måste också förhålla oss till argumenten: ”Jag vill minska idioter i Sverige, kan vi skjuta ner den stammen också?” eller standardsvaret utan minsta eftertanke: ”Människor ska inte lägga sig i naturen”.
Vi ska alltså diskutera om vi ska skjuta idioter. Eller strunta i allt och alla, för naturen sköter sig själv.  Är det så vi kommer vidare?
Det verkar vara så den samlade jakthatareliten tycker att vi kommer framåt i rovdjursfrågan.

Saker kan diskuteras. Istället möts vi av ett ologiskt gapande som saknar grund i sakfrågorna och leder iväg till en verklighetsfrånvänd godhetskamp där glåporden haglar. När universums godaste godbitar talar då behövs uppenbarligen ingen logik.

Jag tycker att de bara rakt ut kan säga att de skiter i alla våra argument, de tänker inte ens ta del av dem. Och ärligt talat tror jag inte att de har några logiska argument själva, det är bara ett mantra som upprepas utan närmare eftertanke. Man tror att man är snäll.

Huvuddelen av jakthatarna försöker inte ens fundera på att det finns medmänniskor där ute som faktiskt kan vara av en annan åsikt utan att vara djävulens påfund. Människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa.

Helt uppenbart har de flesta jakthatare inte ens bemödat sig att läsa texten eller se de informativa filmklippen som Jägareförbundet gjort. Men det är inte för sent!
Du kan läsa allt här och se filmklippen!
Det som skrivs och sägs av Jägareförbundet där, står jag som medlem i Svenska Jägareförbundet stolt upp för. För det handlar om väl underbyggda och sakliga argument, väl förankrade i det som kallas verkligheten.

av

Årets nötter ur en jägares synvinkel

•

Det finns mycket bra som händer i Jägarsverige. Samtidigt händer saker som får de flesta jägare att ta sig för pannan. Vi får ständigt stå upp för vår jakt men vi gör det bra, med fakta och stolthet. Vi tar inte osaklig skit.
Jag listar några underligheter men du kan vara helt säker på att det finns fler att lägga till.
Här är några av årets knäppaste:

1. Rovdjursföreningen, som sprider falsk propaganda genom att direkt, utan källangivelse, förutsätta att den varg som hittades död i slutet av november i Värmland var tjuvskjuten. I kommentarerna som följde frodades jägarhatet friskt. Vargen konstaterades senare, av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), ha blivit ihjälsparkad av älg

 

2. SVT som tror att det går att göra ett opartiskt teveprogram om varg med en partisk programledare #publicservice

 

3. De som hävdar att EU sköter Sveriges vargförvaltning bäst.

 

4. Jaktsabotörer som tycker att de är duktiga när de välter jakttorn.

 

5. Människor som tvingar sina hundar att äta veganmat. #djurplågeri

 

6. Grupper av verklighetsfrånvända människor som på allvar strävar efter att hela jordens befolkning ska bli veganer och tvingas knapra kosttillskott.
Vissa vill tvinga oss att sluta äta allt kött, till och med svenskt viltkött och kött från naturbetande tamdjur i tron att de gör något bra. När det är precis tvärtom.

 

7. Föreningar och enskilda personer som oförtrutet och envetet fortsätter sprida lögnen att det är skattebetalarna som bekostar Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag.
Vi tar det igen: Det är jägarna själva som betalar!

 

8. Puckon som, istället för att försöka stoppa djurplågeri på riktigt,  attackerar människor som bär farfars gamla rävskinnsmössa. 

 

9. De som vill skjuta fler älgar för att granarna blivit för många.
Det är ”helt avgörande för betesskadesituationen att vi föryngrar med rätt trädslag. Redan 2008 gjorde Skogsstyrelsen en skoglig konsekvensanalys som tydligt visade på en massiv förgraning av hela Sverige. Nu tio år senare är situationen inte ett dugg bättre”, säger Jägareförbundets Daniel Ligné.

Det kan bli för många granar. Foto: Mostphotos

 

10. De som tror att hundar som spenderar sitt liv i koppel mår bättre än jakthundar och vill förbjuda löshundsjakten.
Den optimala kärleken mellan hund och en människa uppstår när de jagar tillsammans. En djup, urtida samhörighet förankrad i reptilhjärnan hos människa och hund. Det finns inget som slår det.

vs

Jämthund under jakt. Foto: Mostphotos

av

Inför jakten är vi lika – ändå blir det olika

•

Jag är kvinna och jag jagar. Det är bra. Både att vara kvinna och att jaga. Det slår mig också ofta hur bra jag har det. Att jag har möjlighet att få leva med jakten att vara den typ av jägare jag själv vill vara fullt ut. Men det här är inte självklart.

Individens val kommer aldrig att bli en snygg matematisk uppdelning där varje ”grupp” finns representerad med lika stora delar i varje del. Inte heller i jaktens värld. Foto: Privat

I skogen och i jakten är det lättare att andas, att vidga sinnena, att vara ett med allt omkring. Det slår mig hur bisarrt det vore om jag, bara för att jag är kvinna, skulle förvägras att gå här med min bössa och min hund. Om någon sa ”nä du är kvinna, du får inte vara här”. Irriterande tanke.

Som fri människa och kvinna har jag rätten att välja men jag har också rätten att välja bort. Jag har valt bort ballistiska djupdykningar och känner mig inte speciellt diskriminerad för det.

Jakten i sig är som den är och struntar i vem som håller i bössan. Vill du kalla dig jägare, då kan du din jakt och sköter den. Som jägare är du identitetslös. Du är bara jägare.
Det finns ingen som begränsar dig. Du ska själv kunna välja vad du vill jaga, när du vill jaga och hur du vill jaga, inom lagens råmärken förstås.
Frihet.
Dina jaktmöjligheter kan naturligt begränsas av en del, tillgång på jaktmark, arbetstider, familj, hälsa och en rad olika saker. Att livet knackar på och gör inskränkningar, så kan det vara. Det kan vi acceptera.
Men när någon inskränker din frihet och dina rättigheter på grund av en påstådd grupptillhörighet då är något fel. Om någon förväntar sig att du ska bete dig, eller låta bli att bete dig på ett speciellt sätt för att du är kvinna, man, homosexuell eller något annat, då är någon ute på hal is.
Begränsningarna är få inom den genuina jakten. I jaktlaget hjälps man åt.
Nästan vilken jägare som helst kan lära sig att purscha ett rådjur, skjuta, passa, släpa eller bära hem djuret, flå, stycka och tillaga. Det har inte ett skit med exempelvis kön att göra.
När jag började smyga och vakta på rådjur för många år sedan slogs jag av att det faktiskt inte var värre än så. Jag hade läst jaktreportage om skäggiga män med svällande muskler som med blod svett och tårar lyckades fälla och släpa hem råbocken efter en intensiv smygjakt. Att bli smygjägare verkade ouppnåeligt.
Men så var det inte. Lilla jag utan skägg och stora muskler. Jag lärde mig jakten, smög ut, sköt mitt rådjur, tog ur det och släpade hem. Och fortsatte med flera. Och älskade det.
Det var inga konstigheter, hur jag än funderade fann jag inget som var förknippat med kön eller ens muskler i detta. Det var bara jakt.
Jakten har istället andra tuffa regler som alla har att förhålla sig till. Regeln är, sköt din jakt, ta ansvar, var jägare!

Tala heller inte om för mig vilka vägar jag ska välja i jakten. Jag kommer exempelvis aldrig att börja handladda, även om jag har djup respekt för företeelsen. Jag är lika intresserad av handladdning som att se färg torka. Ingen kan tvinga mig att hantera en kronograf eller pilla med krutpuffar på en liten pyttevåg. Samtidigt som människor i min närhet kan babbla kulvikter som i trans i timmar.
Det är oftast killar som är intresserade av detta. Okej, jag har inga som helst problem med det.

Det handlar som jag sa om frihet. Frihet att handladda patroner om man vill. Eller inte.
Som en fri människa och kvinna har jag rätten att välja men jag har också rätten att välja bort. Jag har valt bort ballistiska djupdykningar och känner mig inte speciellt diskriminerad för det. Tvärtom rätt nöjd.
Men så många maskulina individer samlade på ett enda ställe med ett gemensamt intresse, får det verkligen vara så?
Ja. Det är nämligen kontentan av människors fria val. Då är det svårt att styra utfallet. Utfallet är oviktigt.
Om tiotusen män och bara tre kvinnor handladdar så är det okej så länge de tre kvinnorna är välkomna in i laddningsgemenskapen. Det är frihet och jämlikhet. Lite samma grej, eller hur.

Vi är alla fria att hitta vår egen plats i jakten och vi ska få ta plats.
Oftast är det också så men undantag finns tyvärr. Det finns en särskild plats i helvetet för de respektlösa som vill begränsa andra människor på grund av kön eller annan ”grupptillhörighet”.
Låt alla få hitta rätt i jakten, det som passar individen bäst. Men, och det här är viktigt, resultatet kan bli att jag gillar det där som väldigt många andra kvinnor också gillar eller det som väldigt många män tycker om.
Det har ingen annan med att göra.
Individens val kommer aldrig att bli en snygg matematisk uppdelning där varje ”grupp” finns representerad med lika stora delar i varje del. Inte heller i jaktens värld.

Jag tror (obs killgissning ;) exempelvis att många kvinnor väljer hunden framför mycket annat i jakten. Jag är en av dem. Så vill jag att min jakt ska se ut.
Var din egen fria unika jägare och välj själv. Sköt din jakt och den bjuder på i det närmaste obegränsade möjligheter. För alla.

av

Stå upp för jakten – mot idioterna!

, , , •

Emellanåt hör jag talas om jägare som vill gömma sig, inte tala om att de är jägare, inte på något sätt visa att de jagar, gömma namn och i stort sett hela sin existens.

Att vara jägare är en av de saker i livet jag är mest stolt över. Jag äter världens bästa kött från djur som levt hela sitt liv i frihet och dött utan stress och utan att vara fullproppade med antibiotika och annan skit.

Jag står upp för jakten alla dagar i veckan. Det borde alla göra. Foto: Rikard Lewander

 

Men vissa verkar inte våga stå för sin jakt. Bland annat såg jag rädda diskussioner när Jägareförbundet marknadsförde sin nummerplåtshållare i sociala medier.

Flera personer i tråden var övertygade om att om de skaffade en sådan skylt skulle det snart att krylla av vapentjuvar, jaktsabotörer och andra banditer som vandaliserar familj, bil, bostad och stjäl alla vapen.
Det är klart att något sådant kan hända. Fast tråden till den kopplingen är oerhört tunn.
All tillgänglig forskning i ämnet visar att skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige nästan aldrig används vid kriminell verksamhet.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av brottslingar och ett gäng idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott?

Jag står upp för jakten, i givakt om så krävs, alla dagar i veckan. Jakten är en av våra viktigaste grundbultar som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i naturen.
Vi ska stå upp för jakten, stå upp för det vi gör. Jag har respekt för att någon är rädd, speciellt den som drabbas. Men om vi gömmer oss vinner de som vill tysta.

Veganer får äta vad de vill. Jag skiter högtidligen i vad de stoppar i sig. Men det är vi jägare som försöker skydda ”deras” gröda från viltskador. Det är vi som försöker hålla nere exempelvis vildsvinsstammen.
Det är vi som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva med vår viltvård. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.
Det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben.
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.
Vi älskar också våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för, jaga.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av ett gäng brottslingar och idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott som i stort sett ingen köttätare behöver?
Och om någon nu drabbas av dessa brottslingar är det väl bättre att visa att vi är många, att vi finns och att vi stöttar.
Våga stå för det som är rätt. Stå upp för att du är jägare, för jakten och för demokratin.

av

Journalister med egen vargagenda?

, , •

Att vara objektiv. Att inte försöka påverka åt det ena eller andra hållet. Objektivitet, ett ledord för varje journalist kan man tycka.
Så är det inte alltid idag. Ett tydligt exempel är medias rapportering av en nyligen genomförd undersökning om människors inställning till antalet vargar i vargområden. En rapportering som haltar betänkligt på sina ställen.

Det går sådär när medierna ska tolka vargstatistik. Foto: Madeleine Lewander

Undersökningen gjordes av Novus på uppdrag av Sveriges radio P4-kanaler i Mellansverige.

Den visar i sin helhet att 29 procent av dem som deltog i undersökningen vill ha färre vargar, 13 procent vill ha fler vargar, 41 procent tycker att det är bra som det är och 18 procent vet inte.

Några medier förmedlade en neutral bild, kredd bland annat till P4 Värmland som verkligen tänkte till före publiceringen.

Efter flera mediers egentillverkade tolkningar gjorde också P1 Medierna i helgen en välkommen granskning i ämnet där flera nyhetschefer fick försöka förklara sig, med varierande framgång.

Du kan höra inslaget här:

”När Sveriges radios P4-stationer i veckan rapporterade om invånarnas inställning till varg var det med en rejält hemmasnickrad tolkning av statistiken de fått i sin hand” skriver Medierna bland annat och fortsätter:
“Gävleborgarna är positiva till varg” slogs det fast i en rubrik. Liknande formuleringar kom det även från P4-Dalarna och P4-Örebro. Men med lite närmare granskning tål de här tolkningarna inte så mycket solljus.”

Om vi ändå är igång och tolkar, resultatet visar med all önskvärd tydlighet att om vi ska behålla antalet vargar som finns idag, eller minska det, vilket den allra största gruppen av människor i undersökningen vill, så borde jakten anpassas därefter.

TT går helt frankt ut med rubriken ”Mätning: Fler vill ha många vargar” som sedan förbehållslöst publicerades vidare i press, radio och teve.
Metro trumpetar ut i rubriken att ”Invånare i vargtäta län positiva till vargbestånd”. Det handlar fortfarande alltså om 13 procent som är uttalat positiva.
Vad som hänt är att Metro med flera har valt att baka in även de som tycker att stammen är bra som den är, att det räcker nu, i den positiva gruppen.
De har aldrig sagt att de är positivt inställda, de har heller inte sagt att de är negativt inställa. Om jag tänker ”nu får det fan vara bra” hamnar jag i samma kategori. Det känns inte så positivt.
Alternativet är neutralt på det viset. Tolkningar åt ena eller andra hållet blir subjektivt tyckande.
I mina ögon är det en solklar tendens att vilja påverka opinionen genom att försöka påvisa att de som vill ha färre vargar är försvinnande få, vilket alltså inte stämmer.
Metro nämner inte med ett ord i sin artikel att den andel som vill ha färre vargar var genomgående högre i alla varglänen än de som vill ha fler. De är dock av någon anledning tydliga med att berätta att många personer över 65 år är negativt inställda.

Jag hade önskat att undersökningen också visade inställning till vargen landsbygd kontra stad. Varför tycker man att den tillfrågades ålder är en viktig faktor medan man helt utelämnar den faktiska närheten till varg? En person som bor och lever sitt liv mitt inne i Örebro stad kan knappast sägas tillhöra den del av befolkningen som lever med vargen i sin närhet och som påverkar det faktiska livet dygnet runt.

Om vi ändå är igång och tolkar, resultatet visar med all önskvärd tydlighet att om vi ska behålla antalet vargar som finns idag, eller minska det, vilket den allra största gruppen av människor i undersökningen vill, så borde jakten anpassas därefter. Annars ökar stammen mer än majoriteten av de tillfrågade i undersökningen önskar.

Här är Novus undersökning i sin helhet

av

Döda djur är inga leksaker

, •

På en officiell Facebook-sida finns ett foto där barn ser ut att leka med två döda djur, i det här fallet lodjur. Ett barn håller upp ett bakben, ett annat barn grejar med ett framben. De döda djuren ligger konstigt. Snön är blodig omkring dem. Det finns flera bilder men den jag ser saknar respekt för det fällda viltet.

Ett dött djur ska visas respekt. Foto: Madeleine Lewander

Det är inget fel i att låta barn komma i kontakt med döda djur. Döden är en naturlig del av livet. För alla som äter kött ska ett djurs död vara självklar. Att försöka tysta ner att kött faktiskt kommer från ett dött djur är en grym lögn mot barnet och visar även en total respektlöshet mot djuret vars liv inte räknades utan bara blev en köttbit på en tallrik.

Man kan fotografera ett dött djur. Men respekten måste finnas med, lysa igenom och vara ett tydligt budskap i själva bilden.

Därför är det bra att barn kommer i kontakt med hela kedjan. De tycker inte att det är konstigt. Det är vi vuxna som skapar hysteriska spektakel av det hela. Alla mina barn är uppväxta med jakt. De har aldrig tyckt att ett dött djur är konstigt eller otäckt, hur man nu kan tycka det. De har varit med hela tiden, på jakt, när vi styckar, maler kött, lägger i påsar och ner i frysen.
Om barnen undrar är deras frågor raka och klara, ofta vettigare än en vuxen persons. Och under själva jakten är vårt vuxna ansvar att förmedla respekten för det fällda viltet till våra barn. Döda djur är banne mig inga leksaker.
Ett fällt djur ska behandlas med respekt. Det är ett avslutat liv, något att känna vördnad inför.

Man kan fotografera ett dött djur. Men respekten måste finnas med, lysa igenom och vara ett tydligt budskap i själva bilden. Respekt, jag kan inte säga det nog många gånger.
Därför blir jag också så förbannad när människor lägger ut foton på döda djur i alla möjliga förnedrande ställningar, lyfter upp dem på ett konstigt sätt, sitter på dem eller har lagt dem i onaturliga ställningar, massor av blod. Bara sluta!

Inte för att jag tar avstånd från jakten eller är extra känslig, jag är uppväxt med det. Inte heller för att djur dör under jakt utan för den totala bristen på respekt i ett fotografi eller ett filmklipp på Youtube.
Det håller inte i längden att säga att man inte tänkte sig för. Att det bara blev så. Ansvaret vilar tungt över alla och det är ett icke förhandlingsbart krav att tänka till innan man lägger ut foton eller filmer på sociala medier. Respektlösheten drabbar inte bara den som lägger ut, den förstör för oss alla. Vi, gruppen jägare, får en stämpel i pannan som inte stämmer med verkligheten.

Respekten gäller alla djur. Så göm inte sanningen men visa den med den aktning den förtjänar.

av /1 Kommentar

Sluta dela jaktkritiska artiklar

, , •

Vill vi hjälpa jaktmotståndare att sätta sina frågor på agendan? Faksimil från Expressen.

 

Jag kan förstå att jägare reagerar starkt på en del dumheter som skrivs i debattartiklar (och även journalistiska artiklar). Jag kan förstå att man vill diskutera bristen på fakta och de felaktigheter som finns. Men alla är nog inte medvetna vad detta delande av jaktkritiska artiklar leder till.

Alla tidningar som har digitala kanaler är väldigt noga med att mäta hur olika artiklar slår igenom, hur mycket delningar de får etc. De kartlägger ämnen och skribenter. Främst eftersom det handlar om pengar.
De allra flesta tidningarna finansieras helt eller delvis via annonser. Och de digitala annonserna mäts idag med CPM (kostnad för 1000 visningar). En artikel med bra spridning genererar med andra ord intäkter till tidningen.
Vad händer när många jägare delar en kritisk debattartikel av Nisse Nissesson?
Jo, tidningen konstaterar snabbt att ämnet (jaktkritik) lockar många läsare och det genererar intäkter. Nisse Nissesson blir en skribent som drar trafik till tidningens sajt.
Nästa gång samma person vill ha in en jaktkritisk artikel så vet tidningen att artikeln förmodligen kommer att beröra många människor och att Nisse Nissesson levererar intäkter.
I praktiken har vi jägare hjälpt en person som vill förbjuda och inskränka jakten till att skaffa sig en position som en attraktiv debattör.
Även om det aldrig var jägarnas syfte blir resultatet i praktiken så. Detsamma gäller även när vi delar vanliga journalistiska artiklar. Ämnet blir intressant om vi ger det uppmärksamhet.

Värt att beakta är att det är väldigt få människor som är kritiska till jakt i samhället. Det vet vi genom SIFO-mätningar. Den jaktkritiska debatten i tidningarna motsvarar därför inte antalet kritiska debattörer. Dessa är nämligen få till antalet.
Fundera därför både en eller två gånger innan du delar inlägg som vill försvåra, begränsa eller förbjuda jakt. Vi jägare hjälper nämligen dem att sätta sina frågor på dagordningen.
Ifall du verkligen vill sprida budskapet ta istället en skärmdump eller kopiera texten.

Ännu bättre är naturligtvis att vi delar artiklar som visar upp jakten på ett bra sätt. Att vi får en bra beskrivningar av vilt och viltförvaltning  – som genererar intäkter till tidningarna. Då hjälps vi åt att stärka jaktens betydelse.

 

av

Då knäcker vi jaktmotståndarnas myter!

, •

Många jaktmotståndare sprider gärna elaka rykten om jägare som grupp. Det är klart att det finns idioter även bland oss men den mesta skit som sprids är illasinnade myter, rena lögner. Vi tar och knäcker några nu.

1. Vad de tror att vi gör

Sanningen

Foto: Åsa Norrby

 

2. Vad de tror om våra jakthundar

Sanningen

Jägare älskar sina hundar. Foto: Rikard Lewander

 

3. Varför de tror att vi jagar

Sanningen

Foto: Oscar Lindvall

och

Foto: Lena Runer

 

4. Hur de tror att vi beter oss under jakt

Sanningen

Foto: Madeleine Lewander

 

5. Vilka de tror att jägarkåren är

Sanningen

Foto: Madeleine Lewander

 

av /11 Kommentarer

Sluta ljuga om jakten!

, •

Jag står upp för jakten. Den är en grundbult som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i  naturen.

Nej, vi är inte blodtörstiga, har inte små snoppar, pussar inte på våra patroner. Foto: Madeleine Lewander

Jag tror inte på att hela mänskligheten ska bli veganer genom tvång och vara tvungen att käka kemiskt processad B12-vitamin för att överleva. Det är inte realistiskt. B12 är för övrigt ett nödvändigt vitamin för överlevnad och det återfinns i sitt rätta element ENBART i animalisk föda.
Jag tror heller inte heller på klimatvidriga djurfabriker med vanvårdade djur och djur som i stort sett torteras ihjäl för att människor ska få kött på sina tallrikar. Många blundar för fenomenet.
Inget av det där håller. Det är nya ytliga och gravt polariserade moderna ”levnadssätt” som sveper med människor som tappat greppet om sin egen roll i naturen. Människor som glömt. Men som vilset försöker hitta något att tro på. Eller bara struntar i det. Och så blir det fel.

Det finns något däremellan.

Jakten representerar stabilitet i min värld, genuinitet. Den är en del i ett sätt att se på världen. Den visar vem och vad jag är och ger en bild av var jag står i hela detta kaos många lever i idag. Jakten och storheten som den är en del av är något jag alltid kan falla tillbaka på som alltid funnits där, något som visat sig fungera i tusentals år och som stillar min oro.
Den ger mig lugn, kärlek till naturen, möjlighet att faktiskt se naturen så som den är, förtröstan av att vistas i skogen, den ömsesidiga kärleken till mina hundar. Djur som lever och dör snabbt och smärtfritt efter ett liv i frihet. Djur som ger oss världens finaste kött, utan gift, stress och antibiotika.
Och så jag, människan, som en naturlig del i all detta. Hållbarhet. Respekt.
Det ger mig behörighet att få tillhöra den här världen. Jag känner rätten att få finnas till. Jag är en del av det hela. Jag är en stolt jägare, delaktig i kretsloppet. Det är en trygghet. Jag finns.

Så tror jag inte många känner idag. Människan över lag bombarderas med anklagelser om hur dåliga vi är, vi förstör, vi står utanför naturen och kretsloppen, mänskligheten har inte rätten till något. Vi borde egentligen inte finnas.
Jag tror på människan, jag är jägare. Det är klart att varken jakten eller vi jägare är felfria. Det är också självklart att vi vill lösa problem och utmaningar som finns.

Vi får istället en debatt som handlar om att förminska våra upplevda problem och att kategorisera och stereotypisera jägarna mer än att diskutera sakfrågor. Vi tillskrivs påhittade åsikter, gärningar och känslor.

Och vi försöker så gott vi kan men delar av dagens samhälle gör det svårt. Vi överhopas av anklagelser som är rena lögner och fantasier. Vi får försvara oss mot lögner och anklagelser som blir allt fjolligare, allt mer korkade och världsfrånvända.
Det är klart att vi vill diskutera jakt och att jakten ska vara bra men de utmaningar vi och många ser dränks i påhopp som inte har det minsta med verkligheten att göra.
Vi får koncentrera oss på att släcka anlagda låtsasbränder med anklagelser där jägarna helt och hållet lindas in i påklistrade epitet där allt det äkta och viktiga vi gör relativiseras av människor som saknar all kunskap. De försöker inte ens lära sig.
Vi får istället en debatt som handlar om att förminska våra upplevda problem och att kategorisera och stereotypisera jägarna mer än att diskutera sakfrågor. Vi tillskrivs påhittade åsikter, gärningar och känslor.
Det är dumt, fördomsfullt och framför allt lögn.

Det finns så mycket som är viktigare. Vi behöver sakligt diskutera förvaltning av ALLT vilt, småskalig försäljning av viltkött, etik, övningsskytte, fler människor i naturen, säkerhet, viltsjukdomar, eftersök, jakthundar och jakt över huvud taget.
Kort sagt, vi behöver gå vidare med verkligheten.

Istället får vi koncentrera oss på att spräcka myter och substanslösa lögner. Vi får lägga energi på ren skit.
Nej, vi är inte blodtörstiga, har inte små snoppar, pussar inte på våra patroner. Vi är inte heller fulla, inte bara gubbar, inte inavlade, hatar inte våra hundar eller vilda djur, skadskjuter inte medvetet, slåss inte, mördar inte, tycker inte illa om kvinnor…

Klickkåta antagonister som egentligen inte vet varför de hatar jakt fantiserar ihop det ena värre efter det andra. Substans och källkritik saknas.
Och skulle någon jägare verkligen visa sig vara ett rötägg, då läggs extra kol på att svartmåla jägarna som grupp.
Och vi fortsätter outtröttligt att försöka försvara oss mot allt galnare angrepp. Vi ger inte upp, det är vår livsstil vi försvarar. Vi försöker förklara med fakta men det spelar ingen roll. Samma substanslösa dynga fortsätter att spridas. Syftet är allt för lätt att förstå. Det handlar om propaganda, ren svartmålning av jakt.
Spridningen sker fritt, även i så kallade etablerade medier. Tänk om dessa medier istället bara ”har du ingen saklig fakta som underbygger dina påståenden? Då publicerar vi inte!”
Jag vill ha tillbaka diskussionen i sakfrågor. Diskutera verkligheten utifrån kärnfrågan, som den verkligen är, och inte dölja den bakom grundlösa fantasifoster framhetsade av klickhysteriska rena propagandister.

av /1 Kommentar