Ja, sommaren rullar på utan att riktigt komma loss från gråväder och regnstänk (ja, häruppe är det inte mer än stänk faktiskt!) Fisket går så där, men man håller sig med middagsmat på färsk fisk i alla fall! Tittar in i burken då och då och blev igår tipsad om en hemsida med en ny video om varför man jagar. Ja, ny förresten? Den ser ut att ha släppts i maj, men allt är relativt! Den kommer från California waterfowl, alltså klubben för sjöfågeljägare i Kalifornien. En mycket bra video – även om jag nu har bott så länge i Norrbotten att jag numera använder uttrycket ”inte så dålig” oftare än ”riktigt bra”, därav rubriken. Jag tror jag återkommer till det vid ett annat tillfälle! :)

Videon är ett seriöst försök att förklara grunderna i jakten och varför jakt är försvarbart. Visserligen kan vi som jagar tycka att svaret är självklart, men det kan ibland vara svårt att formulera svaret om man pratar med någon som är mer tveksamt inställd till jakt och jägare. Även om man har alla svaren klara för sig så kan det alltd vara bra att få något nytt. Som trädgårdsmästeren som älskar sina specialodlade rosor, men ändå klipper av dom och sätter dom i vas… Jag tycker att videon från USA har många bra infallsvinklar om vilket budskap vi ska lägga fram för att i alla lägen stå upp för och försvara vår jakttradition. Att vi sen inte har speciellt många ställen med den fågeltillgången som visas i filmen spelar mindre roll även om jag skulle tycka att det vore en upplevelse att få sitta under ett sådant andsträck någon gång!

 http://www.calwaterfowl.org/web2/programs/heritage/whyhuntvideo.htm

Ta en liten stund och titta på denna film, jag tyckte att det var värt det! 

Jag tillbringade helgen uppåt skogarna för lite fiske. Sommarvädret höll inte riktigt i sig, men fisken fanns ju kvar om än något mindre huggvillig… Köpte med mig aftonbladet på lördagen, inget konstigt i det. Men funderade sen över några saker efter att ha läst igenom den. Först riktas naturligtvis mina tankar till Mathias Göranssons familj och vänner i Filipstad! För er som inte känner till det så dödades Mathias av blixten då han och hans son jagade kråkor på soptippen. Nu kan någon säga att det dör människor varje dag, varför fundera så mycket mer på någon man aldrig träffat eller känner? För min egen del så är det inte det overkliga i att dö av blixten som gör det speciellt utan Mathias engagemang för jakten och ungdomarna. Jag har sällan eller aldrig läst om jakten i så positiva ordalag som i aftonbladet i lördags! Visst är det sorgligt att det ska till en sådan händelse för att även rikspressens journalister ska upptäcka att enskilda eldsjälars arbete i jaktvårdskretsarna faktiskt uppskattas av skolorna och barnen! Att det finns en positiv koppling mellan att lära barnen om viltet, skogen och jakten. Att jakten är ett fanastiskt sätt att överbrygga generationsklyftor! Som sagt jag kände inte Mathias, men han var uppenbarligen en genuin jägare som dessutom drabbades av blixten under pågående jakt. En själsfrände är borta och det känns tungt även om vi aldrig sågs. Det är något annat som har förundrat mig – att man känner mer för någons öde för att denne är en jägare. Vad det beror på kan säkert någon försöka förklara, själv konstaterar jag bara att det är så det är. Nu kan man bara hoppas på att rikspressen kan fortsätta framställa jakten i en positiv dager även utan att det ska behöva inramas av en tragedi. Ett sista tack till Mathias för det arbete du gjorde för jakten!

En varm fredag i Norrbotten – inte långt från +30 och klarblå himmel. Det känns onekligen skönt att man sitter och lägger händerna på det som är de sista uppgifterna innan några veckors sommarsemester. Som vanligt har perioden mellan snösmältning och semestermånad varit hektiska. Man skulle kunna tro att mycket blir slentrian efter några år, man har ju ändå hållit på med detta under de senaste 17 åren, men det är ett av det här jobbets bästa sidor – det blir väldigt sällan upprepningar! Visst kan man hålla ett flertal jaktledarutbildningar, björnjaktsutbildningar eller liknande, men varje utbildning blir unik eftersom deltagarna växlar och med det också frågor och infallsvinklar. Sen händer det mycket i övrigt som gör att man får skärpa till sig och tänka till lite extra. Den nya älgutredningen är en sån sak, var den landar återstår att se men det finns en hel del oklarheter som återstår att reda ut! Beslutet om björnjakten kom i veckan också, fortfarande ett envist motstånd mot åteljakt som fortfarande vilar på väldigt svaga argument! Lite längre jakttid i delar av Norrbotten är ju ändå en litet fall framåt. Men medan vi lägger vårt förslag för att björnstammen ska börja minska mot nivån 2005 så är Naturvårdsverket oroliga för att tillväxttakten kan komma att avstanna med denna tilldelning. Till och med journalister missförstår detta, alltså att tillväxttakten minskar innebär INTE att björnstammen minskar utan bara att den ökar lite långsammare. Språkförbistring….

Måste också nämna med någr rader om ungdomslägret som vi hade under veckan som gick. Fantastiskt roligt med engagerade ungdomar i högstadieåldern som verkligen är intresserade och vill veta mer om jakten och viltet. Något som slår mig när man ser på vad som uppskattas mest och vad alla ungdomar vill ha mer av är – vad händer på vägen till ”mogen jägare”? Ungdomarna tycker det är roligt med skytte, det ska smälla och det ska ryka. Efter några år kan man tro att skytte på skjutbana är ett nödvändigt ont som man gör bara om jaktlaget sätter regler att man måste…. var tar lusten slut någonstans??? Kostnaden säger nån, men tillåt mig tvivla! Det måste finnas något i skyttet som bedrivs som gör att många inte längre tycker att det är kull att gå till skjutbanan. Vi säger att jakten ska vara rolig och trevlig, men där har vi dessutom ett stort ansvar att skjuta så att varje skott är ett dödande skott. På en skjutbana verkar det vara mer som om varje skott måste vara en perfekt träff men vi ska inte ha roligt! Kan det vara så? Kanske är det inte bara roligare skytte på banorna med mindre av tävlingsinslag som måste till, kanske ska man titta mer på att det också ska finnas utrymme för socialt umgänge mellan skjutserierna, en raststuga, grillplats eller annat ställe där man kan prata med likasinnade. Det finns säkert många bra idéer, men börja med att fundera på var någonstans skytteträningen slutade att vara rolig och övergick till ett måste.

Nu är det semestertider och vi får se när jag tar mig in från fiskevattnen och skjutbanorna för att lämna någon rapport här – men om ni inte hör ifrån mig så vet ni varför!

Att ge sig in i debatten om älgutredningen och om hur älgstammen skall skötas är som att stoppa huvudet i ett jordgetingsbo, t o m värre  än vargdebatten. Reaktionerna på bloggen och de telefonsamtal som redan kommit visar på ett enormt engagemang i frågan. Men inte alla vill eller har förmågan att förstå de budskap som skickas ut. En av blogg kommentarerna kommer från någon som kallar sig 1%aren. Redan valet av alias verkar syfta till att provocera alla som ser älgen som resurs och inte bara som kompis till snytbaggen.

Idag på morgonen har många jägare och markägare oroade ringt för att få klarhet i vilka konsekvenser förslaget kan tänkas få. För att vissa personer inte skall fortsätta att gå fullständigt i spinn inleder jag med att säga att ingen klok vill driva en älgpolitik som innebär att möjligheten att bedriva skogsbruk helt äventyras. Det är inte heller jägarna ensamma som skall bestämma älgstammens storlek, det är i huvudsak en markägarfråga och så har det ju alltid varit. Älgen skall också förvaltas över stora områden med likartade förhållanden. Nu när det är sagt kanske magsyranivån sjunkit något hos ”procentjägarna”, så att resten av budskapet eventuellt når fram.

Min huvudsakliga kritik mot förslaget är att alla de älgskötselområden som idag fungera väl och där markägarna och jägarna enats om ett mål plötsligt inte skall ha rätten längre. Jag sitter själv i styrelsen för ett framgångsrikt skötselområde där vi samarbetat i 20 år och inom ramen för äso i 10 år. Vi har hållit älgstammen på ungefär samma nivå hela tiden. Jägarna och markägarna är helt eniga om att samarbetet är det bästa som hänt. Vi har inga konflikter. En av de största markägarna motionerade t o m om att Svenska Jägareförbundet skulle verka för att älgskötselområdena i sin nuvarande form skulle få bestå, just för att samarbetet har skapat en samsyn och gemenskap som inte fanns tidigare. Motionen gick igenom hela vägen upp till Svenska Jägareförbundets årsstämma, där den antogs.

Vad Norrfalk nu föreslår är att vårt älgskötselområde inte längre skall ha rätt att besluta om älgstammens storlek. Det skall göras av en liten grupp (5 personer) som kallas förvaltningsgrupp. Inom ramen för vad de beslutat skall sedan vårt älgskötselområde ta fram en plan för hur man fördela älgar. Nu skall man ju inte alltid måla f-n på väggen, de finns säkert kloka människor som inte kör över eniga jägare och markägare som samarbetar över 20 000 hektar i en framtida förvaltningsgrupp. Men redan tanken på att ”våra” markägare inte längre skall ha beslutanderätten över hur de skall förvalta resursen älg skrämmer. Det står ganska tydligt på flera ställen i utredningen att jagande markägare är ett problem. Om jag förstår saken rätt innebär det att de diskvalificeras som markägarrepresentanter i framtiden, eftersom de inte sätter skogsproduktion framför älgen som resurs. Storskogsbrukets aktieägarintressen skall uppenbarligen gå före de privata markägarnas intressen av att vårda sin resurs, älgen.

Det finns ingen motsättning i att vilja vårda älgstammen och samtidigt bedriva skogsbruk. Älgen täcker väl sina egna kostnader. ”Patetiskt” blir det, bästa 1%are, när en statlig utredning skriver att skogsbruket genererar 201 miljarder om året och jämför det med de 1,5 miljarder som älgjakten inbringar och utifrån det drar slutsatsen att älgstammen måste minskas. Som om det ena skulle utesluta det andra!

Min vän 1%aren verkar vidare fullständigt ha missförstått vad jag skrev om SLU. Min poäng var att ingen, vare sig Svenska Jägareförbundet eller SLU kan tvinga markägare och jägare om de inte är mottagliga. Svenska Jägareförbundet däremot, till skillnad från SLU som är en myndighet, är en ideell organisation som finns i hela landet. Det gör oss unika och att inte utnyttja detta vore ett stort missbruk av pengar och ideella resurser.

Det finns bara en väg till framgång i den här frågan, samarbete. För den verkliga makten besitter den markägare eller jaktarrendator som väljer att kröka finger eller väljer att avstå. Det kan inte ens procentjägarna ändra på.