Jakt på Koster

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg där jag starkt ifrågasatte hur man kunde tillåta räktrålning i Kosterhavets nationalpark, när man förbjudit jakt. Sedan jag skrev inlägget har jag uppmärksammats på att man inte alls helt förbjudit jakt, så som rapporterades i media i onsdags. Efter att jag nu gjort vad jag borde ha gjort från början, dvs kollat källorna genom att  läsa föreskriften för nationalparken, får jag raskt göra avbön och ge litet beröm istället.

 

Enligt föreskriften kommer jakt att medges enligt riktlinjerna i skötselplanen för nationalparken. Någon fastställd sådan finns ännu inte, åtminstone inte i publicerad form på nätet, men enligt remissversionen kommer medlem i den lokala jaktvårdsföreningen att få jaga ett begränsat antal arter fågel samt hare. Jakten kommer att begränsas i tid och omgärdas av omfattande rapporteringskrav. Man kommer också att bedriva riktad skyddsjakt efter mink.

 

Följer man remissförslaget till skötselplan så blir det till delar ett fall framåt, eftersom man fastställer att jakt som sker på ett långsiktigt hållbart sätt och med höga etiska hänsyn är ett rimligt sätt att nyttja de förnybara naturresurserna som viltet utgör. Däremot förefaller förslaget att undanta rödräv, grävling, mård samt alla kråk- och måsfåglar från allmän jakt, samt förslaget att ”jakt i syfte att begränsa naturligt förekommande arter ska inte ske” mindre välbetänkt.

 

I skötselplanen uttalar man att det varit en strävan i planeringen av Kosterhavets nationalpark att göra så små inskränkningar som möjligt i det traditionella nyttjandet av områdets resurser. Klockrent! Jag är fortfarande tveksam till det kloka i att tillåta trålning, som måste vara ett betydligt större hot mot vad man söker skydda än all jakt, men måste medge att logiken inte haltar lika mycket som jag trodde från början.

 

Jag kommer att kolla mina källor bättre framöver, och ber om ursäkt om jag bidragit till att vilseföra någon genom mitt förra inlägg…

Åter på kontoret efter en vecka i östjämtlands älgskogar. Det är med blandade känslor man sitter här på Öster Malma och tänker tillbaka, där hemma ligger nämligen en ganska sargad och omskakad gråhund. Han överlever säkert men både hans och min jaktglädje fick sig en rejäl törn i fredags…

Älgjakten hade gått bra och som vanligt i dessa älgtäta trakter skjuter vi lika många älgar som vi är jägare i laget på en knapp veckas jakt, så humöret var på topp när jag och den andre hundföraren mer eller mindre samtidigt kunde konstatera färska björnspår i markerna direkt vid släpp på fredagens morgon. Min gamle vapendragare Assar, en gråhund, tog an spåren och efter en halvtimmes spårarbete kom så upptaget, en dryg kilometer in på grannmarken. Nu är det inte något problem då alla omgivande lag gärna släpper in varandra om behov uppstår. Efter ett telefonsamtal började således ansmygningen och efter en timme låg jag inom 10 meter från en mindre björn och Assar. Jag såg björnen till och från under 15 lååånga minuter men aldrig så pass stor del att jag vågade mig på ett skott. Då jag lite het och orutinerad vågade mig på att ytterligare närma mig gick det loss och den rätt aggresiva ungbjörnen gick undan under ett fasligt liv från både hund och björn.

Efter ytterligare 600 meter stod det åter mer eller mindre fast i ett deltalandskap som bildats runt en bäck. Blöt från topp till tå låg jag efter 45 minuter väldigt nära ståndet och såg under vegetationen björnens ben med jämna mellanrum. Det var då det hände. Jag hörde bara dunsar och en andhämtning bakom ryggen då en större björn passerade mig på bara några meters avstånd i djungeln och direkt attackerade den helt överraskade Assar. Jag hörde bara hundens skrik, björnarna som försvann och innan jag hunnit de 10 metrarna fram till platsen där det hände var allt helt stilla.

Jag hittade rätt snabbt ett avslitet pejlhalsband på botten av bäcken och efter en stund också bössan som jag uppenbarligen slängt på väg fram för att rädda hunden. Efter en kvart hittade jag också Assar helt okontaktbar och strandad 50 meter nedströms. Jag fick bära honom rätt länge innan han vaknade till och väl i bilen kräktes han rätt rejält. Jag får väl erkänna att hoppet inte var stort att han skulle klara sig. Nu ligger han där hemma med ”enbart” mjukdelsskador, ett sargat öra och, antar jag, ett rätt stukat självförtroende. Jag får väl erkänna att det inte var en helt självsäker hundförare som gick därifrån med hunden i famn och jag lär säkert tänka till en extra gång då jag nästa gång kryper på ett björnstånd. Men ger man sig in i leken får man leken tåla och på torsdag morgon står jag där på samma myr vid samma bäck i gryningen och känner jag gamle Assar rätt så är han lika sugen på revansch som jag…

 

Assar13.jpg

Ko med kalvar.jpg

SIFO har gjort en undersökning om vilket djur som passar bäst som symbol för Sverige. Tre alternativ gavs, dalahästen, vargen eller älgen. Älgen vann en jordskredsseger! Sextiotre procent ville ha älgen som symbol för Sverige. Sist och hopplöst efter kom vargen med ynka två procent. Man föredrar alltså även en röd träbit som djursymbol för Sverige, framför vargen!

Nu skall man inte dra för stora växlar på en sådan fråga, det betyder inte nödvändigtvis att svenska folket inte vill ha varg. Däremot är det intressant för alla dem som säger att vargen är en stor turistmagnet. Jag har sagt det många gånger förr och säger det igen, vargen kommer aldrig någonsin att locka turister i en sådan omfattning att den ens kommer i närheten av älgens dragningskraft. Det finns flera enkla förklaringar till det. För det första finns vargar i de allra flesta europeiska länderna och vargen är, näst efter människan, den art som har den största naturliga geografiska utbredningen på norra halvklotet. Älgen, däremot, finns bara i Nordeuropa. Dessutom skapar vargen negativa rubriker och konflikter överallt där den finns. En art i toppen av näringskedjan kan inte bli lika många som de djur de lever av. Därför är det är helt enkelt lättare för en turist att få se en vild älg än en vild varg. Men framför allt är en älg betydligt mera exotiskt än en varg.

OBS- tråden låses, eftersom det visat sig att man inte alls helt förbjudit jakt i Kosterhavet, vilket rapporterades i media.

 

Igår invigdes Kosterhavets nationalpark, och Sveriges kanske artrikaste havsområde har därmed skyddats. Hundra år efter att vi fick den första nationalparken på land har vi fått vår första marina nationalpark, och det var verkligen på tiden. Man blir dock fullständigt mållös när man hör att man förbjudit jakt i området, medan man fortfarande får tråla räkor!!! Alla som trålat räkor vet att man får rikligt med bifångster av fisk, musslor och andra bottenlevande djur. Det är också välkänt att trålningen skadar mjukbottnarna. Trålfisket ligger, till skillnad från jakten, generellt långt ifrån att kunna kallas för ett hållbart nyttjande av en resurs. För att citera Isabella Lövin, författare till boken Tyst hav, från hennes föredrag på Artdatabankens Flora & Faunavårdskonferens förra året: det är som om jägarna helt lagligt skulle lämna drivor av döda blåmesar som bifångst i diket när det skjutit ett rådjur.

 

Enligt konventionen om biologisk mångfald har vi förbundit oss att bevara och hållbart nyttja den biologiska mångfalden. De arter som det är allmän jakttid på finns i starka och beskattningsbara populationer; jakt innebär därmed inte ett hot mot den biologiska mångfalden, och jakt i kombination med viltvård är ett av de bästa exemplen på hur vi verkligen kan nyttja mångfalden hållbart i enlighet med konventionen. Enligt Naturvårdsverkets rekommendationer skall jakt inte heller förbjudas i skyddade områden, såvida inte syftet med skyddet är att gynna just det jaktbara viltet. När det gäller naturreservat så följs rekommendationerna av vissa länsstyrelser, medan andra helt slentrianmässigt förbjuder jakt i skyddade områden. Detta sker alltså i strid med NV:s rekommendationer. Det gör det dessutom inte direkt lättare att få en lokal förankring för beslut om att skydda ett område, om vi säger så… För nationalparker är det ännu vanligare att man förbjuder jakt. Inte heller här finns det dock något juridiskt stöd för detta. Självfallet kan det vara befogat att inskränka den tid man får jaga i områden som skyddas för att kunna utnyttjas för annat friluftsliv än jakt. Att slentrianmässigt helt förbjuda jakt finns det dock inget fog för, inte minst som många av de skyddade områdena knappast alls nyttjas av allmänheten under den del av året som det är jaktsäsong.

 

Jakt i Kosterhavets nationalpark kan omöjligt hota de värden man sökt bevara, vilket däremot trålning gör. Jakt på exempelvis mink och kråkfåglar kan till och med gynna mångfalden. Det är väldigt svårt att förstå hur man tänkt när man fattade dessa beslut…

Det är intressant hur vissa saker nästan är omöjliga att ändra på i människors medvetande! Nu senast några olika uppgifter om hundens ursprung och om hunden verkligen är en tam varg eller inte. Det finns ingenting som tyder på att människan har tämjt det som vi i vardagligt tal kallar vargar, alltså den nordliga skogsvargen. Däremot har olika former av vildhundar troligen sökt sig till människan redan för många tusen år sedan för att leva av matavfall och kanske införlivats i stammen som kombinerad vakt och vandrande födoresurs. De första mosshundarna i Sverige är förvillande lika gråhunden och är inte alls en nordlig varg och de är runt 10 000 år sedan! Nu säger forskare ur olika forskningsgrenar att vargen och hunden borde räknas som olika arter. Trots det vill man lägga in små kommentarer om att skillanden mellan varg och hund troligen har skett via avel och hunden ”på vägen” har tappat bort sitt vargursprung. Det troligaste scenariot är ju att hunden aldrig har varit en varg utan just en hund fast i vilt tillstånd. Men kanske tappar hundägandet lite av sin dragningskraft om vi inte går omkring till vardags med ”tama vargar” i stil med fantomen!? Kanske är den ibland hätska debatt som förs om vargen i det vilda egentligen ett försvar för de egna hundarna? Tänk om vargen inte alls är hundens urfader, då tappar debatten fotfästet och vargen blir som vilket vilt djur som helst! Det intressanta med det här är att inte ens jägarna riktigt vill ta till sig det här med att hunden aldrig har varit varg. Kanske är det av samma anledning, det är häftigare att ha en tam varg än något som aldrig har varit annat än en hund? Vill man sen kalla alla vilda hunddjur för vargar så hamnar saken i ett annat läge. Ännu har jag inte sett vilken vargart/hunddjursart som man anser att kineserna tämjde för 15 000 år sedan men om det inte var vår nordliga varg så är informationen förvillande eftersom alla i vardagslivet förknippar ordet varg med vår nordliga skogsvarg. Låt alltså hunden vara hund och vargen varg i fortsättningen! För er som fortfarande är skeptiska till det här med varg/hund vill jag passa en tanke ni kan fundera över. Vargen är bland det vanligaste och mest spridda djuret på det norra halvklotet och i detta område har det funnits naturfolk under tusentals år. Varför finns det då ingenstans några belägg för att människan har hållit tama vargar? varför skulle det bara ha hänt en gång för 15 000 år sedan i Kina och sedan aldrig mer någonstans? Är det inte troligare att de vildhundar som finns i Asien har införlivats med människan?  Vilket är rimligast från en logisk synvinkel om den känslosamma delen att man vill ha en ”tam varg” i hemmet är bortskalad?

Kulturkrockar?

För alla er som är avundsjuka på att vi i norrland har börjat jaga älg kan jag meddela att jag själv börjar jaga först på fredag, så fram tills dess så är det norrbottenspetsen som får leta fågel istället den tid jag inte är inne på kontoret och svarar på de få telefonsamtal som kommer. Gårdagen var till största delen lugn men några saker fick mig i alla fall att fundera över skillnaden mellan norr och söder. Själv har jag bott häruppe 17 år och dessutom i en omgång tidigare något år. Jag tror att jag har anammat rätt mycket av det norrbottniska sättet att argumentera. Därför är det intressant att se att folk längre söderut i landet nästan kan bli lite förskräckta om vi häruppe kritiserar något. Man tror att vi är våldsamma motståndare och upplever det som nästan aggresivt fast vi bara ser det som ett rakt och tydligt sätt att tala om vad vi tycker. Det kan vara bra att tänka på från bägge håll när man pratar med varandra!

Anledningen till att funderingen kom just nu var att svaret från Jägareförbundet Norrbottens styrelse på remissen om det nya älgförvaltningssystemet har kommit till allmän kännedom. Från lokalpress ändå till ATL´s web-nyheter. Tanken med en remiss är väl att folk och föreningar ska säga sin mening om de förslag som finns, alltså borde det inte förvåna någon om man är kritisk. Men uppenbarligen så har en del reagerat starkt och jag fick en fråga varför vi var så aggressiva. När jag läser svaret från Norrbotten så ser jag inget aggressivt utan bara klara ställningstaganden som inte alltid går hand i hand med utredaren. Äntligen kom älgfrågan upp på pressbordet men inte hade man väl räknat med att alla skulle göra vågen när utredningen kom? Nu är ju det här bara svaret från en länsförening vilket ger en bild av hur jägarna ser på utredningen. Hur övriga Sverige svarar vet jag inte idag, hoppas bara att det ger klara besked och inte lindar in sina svar för att inte verka aggressiva!

Såg förresten på TV4 igår att det finns en del förklarande om jakten kvar att göra! När de i morgonsoffan undrar om det är en maktkänsla att nedlägga en stor älgtjur så känns det i alla fall väldigt främmande för mig. Var och en har sina egna svar på varför man jagar, men jag har aldrig hört någon av mina bekanta koppla ihop fällande av vilt med maktkänsla. Du som läser det här kan väl själv lämna någon kommentar om varför just du jagar så får vi se om jag har rätt eller fel….

Svintid(igt)

Jag gissar att det är fler än jag som något avundsjukt sneglar åt Norrland, där älgjakten nu drar igång med buller och bång… Medan vi otåligt väntar ännu en månad så finns det dock många goda skäl att satsa på att jaga vildsvin! Nu exponerar sig vildsvinen på de tröskade åkrarna för att äta spillsäd, men det gäller att vara ute så man utnyttjar det absolut sista eller första ljuset. Jag missade själv en galt härom morgonen, eftersom han drog sig undan medan jag smög och det ljusnade allt mer.

Det finns självfallet ännu större anledningar att satsa på att decimera stammarna där skörden ännu inte är bärgad. Igår kväll var jag ute på hemmamarken, och hade inte gått mer än femtio meter innan jag hörde lyckliga små grymtanden och såg en lång rad svarta ryggar röra sig inne grannens rybs. Nu är grödorna höga, mogna och välsmakande; det finns liten anledning för vildsvinen att alls röra sig ut ur fälten. Produktionsbortfallet för växtodlaren kan bli mycket stort, och här MÅSTE vi få till en bättre dialog och samverkan mellan jägarkåren, markägare och arrendatorer. Det kommer självfallet att krävas att alla bjuder till!

Det går att bedriva lönsam växtodling där det finns vildsvin, men det kräver inte sällan att man anpassar val av grödor och/eller brukningsformer, samtidigt som det krävs regelbundna jaktinsatser och störningar under växtsäsongen. Om inte markägaren eller arrendatorn själv jagar och är villig att regelbundet ge avkall på nattsömnen gäller det att man har lokala jägare som ställer upp. Det krävs också att jägarkåren tar sitt ansvar när det gäller utfodring och avskjutning.

Jägareförbundet håller tillsammans med bland annat LRF och Jordägareförbundet som bäst på att lägga sista handen vid gemensamma rekommendationer för vildsvinsförvaltning. Parallellt har Jägareförbundet tagit fram en ny vildsvinsutbildning. Just nu är det faktiskt något av en ödesfråga att vi uppnår en bättre samverkan när det gäller vildsvinen i södra och mellersta Sverige.

Gör en insats för att bättra på relationerna till markägare och bönder genom att jaga vildsvin nu i september!

Galt4.JPG

 

Fotnot. Familjegruppen i grannens rybs fick passera utan åtgärd igår, eftersom jag inte har jakträtten där. Däremot smög jag mig in på 30 m från denne galt, som stod framme på min åtel längre upp i skogen.

Det hann bli en kortare tur med norrbottenspetsen i skogen innan regnet började ösa ner. Ett brett skifte med äldre tallskog som alltid har brukat ha några fåglar hade till i år kapats ner och låg travat i högar. Lite trist, men sånt är nu skogsbruket, det blev ändå några fågelkontakter och ett riktigt bra ståndskall, men orrhönan hann lätta innan jag hade fått in henne i siktet så det blev att gå hem med tom ryggsäck.

Har tillbringat eftermiddagen på kontoret med att kolla igenom hemsidan efter omläggningen. Det verkar ha fungerat på de sidor jag har hand om, även om det säkert finns justeringar att göra. Annars är telefonerna rätt tysta, det märks att jägarna laddar upp för älgpremiären på måndag och det mesta av frågetecknen som de brukar ringa om får vänta någon vecka. Som vanligt ringer pressen och vill veta vad som är på gång, men i det stora hela så rullar det på i de vanliga hjulspåren, i alla fall vad gäller just älgjakten. En viss oro märks i vissa viltvårdsområden där det finns enstaka personer som vill testa gränserna för vad man får och inte får göra. Tyvärr ett bra sätt att skapa osämja i jaktlaget och byn, men vissa verkar trivas när det skapas konflikter runt principfrågor. Jag hoppas att det ändå avlöper lugnt under jaktsäsongen. Sen pratas det naturligtvis en del om älgutredningen, men i betydligt mindre omfattning än vad jag hade trott. Antingen så tror man inte på att utredningen blir verklighet eller så tror man sig inte om att kunna påverka. Personligen tror jag inte på ett beslut grundat på utredningen som den ser ut idag, det finns alldeles för mycket brister och feltänk i den och bristerna rör både ekonomiska konsekvenser, rättssäkerhet och synen på älgen som resurs istället för problem. Jag är rätt säker på att jag kommer att återkomma till älgutredningen längre fram.

Jag tillbringade också någon dag nere på Öster Malma i veckan för att gå igenom nytt utbildningsmaterial som kommer under nästa år. Alltid intressant att vara med i framtagande av nya material. Problemet nu är inte bara vad man ska utbilda i för ämnen, nu måste man dessutom fundera över i vilka former utbildningen ska bedrivas. När jag började inom förbundet så var det i stort sett bara studiecirklar, nu ska det vara kortkurser, distansutbildningar, internetbaserad utbildning, material på CD och DVD…. ja, listan kan göras lång för att tillfredsställa önskan om individanpassning av utbildningen. Bra grundidé men det underlättar inte framtagande av material… :)

Nä, fredag eftermiddag och en björnjaktshelg kvar innan älgjakten börjar! Dags att logga ut!

Vindkraft & vilt

Jag får titt som tätt frågor om vindkraftens inverkan på vilt och jakt, både från jägare och från projektörer. Hittills har många hängt upp sig på problemet att det krävs skottlossningstillstånd för att skjuta inom detaljplanerat område (vad som tidigare kallades stadsplanerat område), vilket vindkraftsparker är. Eller åtminstone ska vara, även om man inte följt detta på sina håll… Jägareförbundet har engagerat sig i den frågan, som nu har fått en lösning då nyetablering av verk inte detaljplaneläggs om de inte ligger i miljöer som ändå bör omfattas av detaljplaner. För redan befintliga vindkraftsparker gäller dock samma regler som tidigare.

Vindkraft.JPG

Vilken inverkan vindkraftverk som placerats på detta vis får vet vi ännu inte…

 

När det istället gäller inverkan på viltet är det tyvärr så, att man vet väldigt litet om vilka effekter vindkraftverk har… och när det gäller klövvilt vet man i princip inget alls! Det finns en hel del forskning utförd på risken för att fåglar skall kollidera med vindkraftverk, förmodligen eftersom det är lätt att inse att det kan vara ett problem. De studier som utförts visar att kollisioner är ovanliga, och huvudsakligen är ett problem för fåglar som örnar, vråkar och andra så kallade termikflygare (som utnyttjar luftströmmarna i sin flygning). Däremot är det vanligt att fåglar störs av vindkraftverk, och att flyttvägarna påverkas. Änder, vadare och skogshöns hör till de mest känsliga grupperna, och man har visat att fåglarna aktivt undviker områden upp till en kilometer från verken. För sträckande ejder har man visat att de börjar väja för vindkraftverk redan på ett par kilometers håll, och man kan alltså styra om hela sträcket genom att sätta upp vindkraftverk på regelbundna avstånd i skärgården.

 

Vindkraftverk i skogsmiljö är en så ny företeelse, att det inte finns några publicerade studier på hur vårt klövvilt påverkas ännu. Under uppförandet av verken och all infrastruktur runt dem kommer viltet självfallet att påverkas, precis som vid vilket bygge som helst, men om driften och underhåller stör vet vi alltså inte idag. Här behöver det forskas!!! Visst behöver vi ta krafttag för att komma till rätta med klimatförändringarna, men etablering av vindkraftverk måste rimligen ske med samma typ av miljöhänsyn baserad på kunskap som annan byggnation. 

 

Summa summarum vet vi att etablering av vindkraftverk åtminstone påverkar fågellivet, och därmed bör vindkraftverk inte uppföras i närheten av viktiga fågellokaler. Man kan räkna med en effekt på förekomsten av fågel även i andra miljöer, vilket självfallet kan innebära mindre tillgång till vilt att jaga. Kanske borde uppförande av vindkraftverk därmed också påverka jaktarrendena? Om klövviltet påverkas återstår som sagt att se…

På björnpass

I helgen samlades Svenska Jägareförbundets rovdjursråd för sammanträde och björnjakt. Första kvällen presenterade Nordiska Plotthundsklubben sin verksamhet och berättade om plotthundens historia, både i USA och i Sverige. Jörgen Korpelainen och Anders Bodin berättade om plottens sätt att jaga och om den debatt som drog ingång förra året om jakt på björn med flera hundar. Föga anade vi då vilken uppvisning vi skulle få redan dagen därpå!

Mindre än en halvtimme efter att vi ställt ut i första såten rapporterade en av skyttarna att han såg en, möjligen två lika stora björnar som gick in i såten. Avståndet var långt.
En av hundförarna gick snabbt till inspåret och släppte sin jämthund ungefär en halvtimma senare. Hunden tog an spåret men följde det inte någon längre bit, det fanns kanske färskare spår efter älg i området. Så vi bestämde oss för att ringa till Jörgen och be honom komma med sina plottar. Nästan tre timmar efter den första observationen släpptes två hundar. De sågs ivrigt följa spåret ut ur såten. Vi bestämde därför oss för att byta pass, hundarna hade ännu inte kommit ikapp björnen. Jag fick via radion besked om att förflytta mig till pass 26A. Jag hann inte dit!
Redan halvvägs in till passet hörde jag gångståndet närma sig och eftersom inga andra skyttar fanns i närheten kunde jag ladda och försöka genskjuta björnen. Problemet, som så ofta, var att det var mycket tät skog. Jag hittade en liten öppning, fyra ggr tjugo meter. Där stannade jag, hundarna och björnen var nu helt nära. Nästan direkt såg jag något mörkt röra sig i öppningens bortre ända. Kanske 30 sekunder senare kliver en ljus vuxen björn ut i öppningen knappt 20 meter från mig, med bredsida mot mig. Perfekt läge, även om avståndet var i kortaste laget för att jag som nybörjare som björnjägare skulle tycka att det var optimalt.

Nu stod jag plötsligt i just den situation som jag skrev om före jakten. Var björnen ensam? Vad var det första jag såg? En unge eller ”den andra vuxna björnen”? Var det verkligen två ”lika stora björnar” eller bara en stor? Många tankar hinner fara genom huvudet på några sekunder. Att jag dessutom tituleras ”Jägareförbundet rovdjursexpert” gjorde valet mellan att skjuta och inte skjuta ganska enkelt. Jag avstod från skott. Sen fortsatte ett fascinerande skådespel inom 30 meter i närmare 5 minuter. Björnen exploderade i attacker mot hundarna flera gånger, jag insåg att marginalerna om den anfaller efter ett dåligt första skott, inte är stora. Redan efter ett par minuter var jag tämligen säker, den är ensam! Men jag fick inget mer skottillfälle. En lite mer erfaren björnjägare hade kanske tagit de där sista metrarna för att få ett nytt läge, men jag lätt bli. Men tänk om jag inte sett ”något mörkt” och jag skjutit efter 5 minuter och det sedan visat sig att det trots allt var en ungbjörn med. Är fängelse då lämpligt ett straff?

Efter det arbetade hundarna på ett fantastiskt sätt med björnen, för den var ensam. Den som säger att plotthundar hetsar björnen, vet inte vad han talar om. Jag gavs möjligheten att fortsätta att följa stånden/gångståndet hela tiden. När jag gick i snabb takt höll jag samma takt som björnen, när jag sprang tog jag in på den. Det var inte en tillstymmelse till hetsjakt!

Sju av 10 jägare såg björnen, men ingen kom till skott. Det var björn i rörelse på för långt håll, löpande björn i stamskog eller hundar i vägen. Visst hade det varit roligt att få avsluta med en fälld björn, men ingen var ändå speciellt besviken efteråt. Vi tackar Jörgen och Tommy för en hunduppvisning i världsklass!

Efter jakten återgick vi till teorin igen. Vi förberedde uppvaktningen av Miljö- och jordbruksutskottet som var i måndags och diskuterade formerna för den vargjakt som skall bli av i vinter.

Igår uppvaktade jag tillsammans med riksjaktvårdskonsulent Hans von Essen miljö- och jordbruksutskottet inför riksdagsbeslutet om en ny rovdjurspolitik. Vi framförde vikten av att ta hänsyn till våra och andra landsbygdsbors intressen. Vi poängterade att vi inte ställer oss bakom inplantering av varg och att vi anser att flyttning inom landet endast bör ske om den naturliga invandringen visar sig bli otillräcklig. I det sammanhanget framförde vi att det vore synnerligen olyckligt om ”flyttade” vargar skulle få ett allt för stort skydd, det kommer ”mottagarna” aldrig att acceptera. Skyddsjakt skall alltid vara möjligt, oavsett det är ”värdefulla” vargar eller inavlade sådana. Vi var också tydliga med att vargjakten i vinter verkligen måste få en sådan amfattning att den verkligen ”fryser” vargstammen på maximalt 210 vargar.

Som avslutning ställde utskottet några frågor bl a om jakt på just de värdefulla vargarna och om gynnsam bevarandestatus. Eftersom det är frågor som jag verkligen fördjupat mig i var det inte svårt att förklara att det inte alls krävs så många vargar som t ex SNF och SRF säger för att uppnå gynnsam bevarandestatus. En fråga var speciellt intressant. Utskottet sa att SNF, SRF och WWF (någon av dem eller alla?) hade sagt att endast 0,1 procent av befolkningen var negativa till varg, nämligen jägarna. Tillsammans med de fem andra organisationerna som vi samarbetat med på senare tid har vi mer än 700 000 medlemmar. Hur det kan bli 0,1 procent av befolkningen förstår inte jag. Samtidigt hade ” de tres gäng” framfört att det finns ett brett stöd för rovdjur i Sverige. De försöker göra det till en fråga om rovdjurens existensberättigande eller inte. Men det är ju inte det frågan handlar om, det handlar om ”hur många” rovdjur vi kan ha utan att äventyra jägarnas, rennäringen och lantbrukarnas intressen. Givetvis finns det även andra grupper som påverkas negativt av rovdjursförekomsten.

SRF framför allt oftare att vi i Jägareförbundet får miljoner i skattepengar, det är inte sant. Vi får del av de pengar från viltvårdsfonden, som jägarna ensamma betalar till. SRF får också årliga bidrag, rena skattepengar. Jag återkommer i ett nytt inlägg med hur många kronor de får per medlem, jämfört med våra 190 000 medlemmar, när jag fått fram siffrorna.

Så har man då återigen blivit citerad av massmedia och ibland undrar man om de verkligen vill missuppfatta vad man säger eller om det är så att man säger saker på ett sätt som de faktiskt inte förstår. Nu är det den ständigt pågående debatten om älgar som äter på tallar. Att debatten och avgöranden ska ske på lokal nivå i samråd och utan centrala pekpinnar var inte så viktigt, däremot ansågs det tydligen vara av intresse att Skogsstyrelsen och Jägareförbundet båda ville skjuta mer kor och kalvar.. hm, hade jag verkligen sagt det?? En minst sagt förenklad och förvriden bild av vad vi pratade om. Sanningen att man i områden där man är överens om att älgstammen bör minska inte behöver öka licenstilldelningarna. En ökad andel kor i avskjutning leder till minskade stammar. Men det är något helt annat än en allmän rekommendation att skjuta mer kor. Nåja, varje gång man är i massmedia riskar man att bli felciterad eller feltolkad, det är väl bara att acceptera det kanske? Problemet är nog vi i den så kallade allmänheten. Om tidningar, radio och TV hade sålt goda nyheter och fakta lika bra som katastrofer, konflikter och ryktesspridning så hade vi troligen haft en helt annan nyhetsrapportering. 

Nu ska jag packa ihop för en tur ner till Öster-Malma några dagar och prata lite utbildnignsmaterial. Sen blir det lite tid i skogen till helgen för att försöka få tag på björnen som har gäckat oss i helgen som gick. Som tur är så finns det andra jägare i länet som lyckas bättre med björnjakten i år!

Kommande helg skall jag jaga björn, förutsatt att det finns djur kvar på tilldelningen. Kommer det att sluta med att jag hamnar i fängelse? Frågan är inte helt irrelevant. Förra året råkade två jägare av misstag skjuta en björnhona och hennes unge. Nu skall en åklagare pröva fallet i domstol, det kan enligt honom bli fråga om grovt jaktbrott. Fälls männen för grovt jaktbrott är minimistraffet 6 månaders fängelse.

Självklart skall uppsåtliga jaktbrott prövas av domstol, oavsett det avser rovdjur, klövvilt eller något annat vilt. Det vill alla jägare. Även den som av oaktsamhet fäller ett djur som inte är lovligt bör riskera påföljd. Den jägare som sköt en älgkalv på vildsvinsåtel för en tid sedan accepterar säkert någon påföljd, t ex böter. Men inte skall han sitta i fängelse! Det skall inte björnskyttarna heller. Att samhället överhuvudtaget ens överväger något så absurt är skrämmande.

De senaste åren har björntilldelningarna ökat för varje år. Även björnstammen har ökat till nivåer som ingen ens kunnat drömma om bara för ett tiotal år sedan. Stammen ligger idag tre gånger över den beslutade miniminivån. De två jägarna jagade på lovlig tid, björn fanns kvar på tilldelningen och de hade jakträtt där de jagade. De anmälde sig själva till polisen när de upptäckte vad som skett. Deras ”misstag” var att de bara såg en björn, inte två. För det tycker åklagaren att de bör sättas i fängelse.

Det är inte rimligt! BRÅ kommenterade i sin rapport om den illegala jakten det faktum att ”fel” personer hamnade i fängelse med att säga att ”det är bara biskoparna som har ett lika kort straffregister som de personer som samhället klarar att sätta i fängelse. De som förtjänar det slipper undan”. Jag hoppas verkligen att åklagarens beslut att åtala männen inte kommer av frustration över att inte kunna åtala ”verkliga tjuvjägare”.

Det är ingen hemlighet att båda jägarna som nu skall ställas inför rätta är synnerligen välutbildade jägare, båda har jakt och/eller vilt som yrke. Den ena är kollega till mig och den andra är flitigt engagerad i rovdjursforskningen. Det visar att alla kan göra misstag.

Åklagaren motiverar sitt beslut med att björnen är ett skyddat vilt och att det per automatik blir fråga om grovt jaktbrott.

I rovdjursutredningen påpekade jag det orimliga i detta. Än så länge utan att få gehör. Men kanske det är fler som vaknar när man ser konsekvensen av regelverket. Ett litet misstag eller en olycklig omständighet, t ex några täta granar i en snabb jaktsituation på en lovlig art kan vara skillnaden mellan jaktlycka och fängelse. Är det så vi skall ha det i Sverige?

Björn

Lucky Luke drar snabbare än sin egen skugga och ibland finns faktiskt anledning att dra paralleller till jägarna och Jägareförbundet. Skogsstyrelsen gick med buller och bång ut i riksmedia härom veckan och deklarerade med eftertryck att nu skenade älgstammen i södra Sverige, till följd av Gudrun, så nu var krafttag i avskjutningen ett måste.
Nu ska man kanske inte jämföra Skogsstyrelsen med bröderna Dalton men de är onekligen inte lika snabba som Jägareförbundet och Lucky Luke.
Analyserar vi älgavskjutningen för några av de län som härjades hårdast av Gudrun, Kalmar, Kronoberg och Jönköping, så ökades avskjutningen med 23% i höstas. En mycket snabb reaktion och ökning!
Denna ökning grundlades redan under de samråd i Jaktvårdskretsar och Älgskötselområden som hölls våren 2008, mer än ett år innan Skogsstyrelsens reaktion. Detta visar med all önskvärd tydlighet att älgstammen ska skötas lokalt / regionalt av de som kan sina älgar och skogar. Vi ser här också vikten, och resultatet, av att de redskap vi tillhandahåller, främst Viltdata.se, används och fungerar i realtid.

Att sedan älgstammen ökade i dessa områden långt innan gudrunhyggena producerade någon mat är en helt annan historia. Huvudsaken är att vi gör rätt och det i rätt tid. Precis som Lucky Luke…

PICT2260.JPG

Lucky Luke och Ratata?

Jag hade förmånen att sitta med i rovdjursutredningen som representant för jägarkåren. Även den ideella naturvården hade en representant som hämtades från Svenska Rovdjursföreningen (SRF). Under hela utredningstiden upprepade representanten, som ett mantra, att vargarna är utrotningshotade eftersom de är så starkt inavlade. ”De kommer att dö ut om de inte blir minst 500-1000 stycken”. I det slutliga betänkandet skrevs ett särskilt yttrande som i huvudsak gick ut på samma sak. Vargarna måste bli fler eftersom stammen har en allvarlig genetisk situation.  

Häromdagen fick jag se deras ”aktionsbrev” mot regeringens proposition om en ny rovdjurspolitik. Där finns inte en enda rad om inavel eller den genetiska situationen! Nu har SRF helt bytt argument. Nu behövs fler vargar för att de skall kunna återta sin ekologiska roll.

När vi tillsammans med fem andra organisationer skickade en skrivelse till regeringen om flyttning av varg i syfte att lösa den genetiska situationen, sopade vi samtidigt bort SRFs viktigaste argument. Så länge vi inte kunde presentera en lösning på inavelsproblemet hade SRF trumfkort på hand. De hade nämligen forskarna på sin sida, vi riskerade att inte nå gynnsam bevarandestatus. Men med flyttningen kommer den genetiska situationen snabbt att förbättras och vi kommer också att nå gynnsam bevarandestatus, vilket är vårt internationella åtagande. Därav SRFs lappkast!

SRFs huvudmål har hela tiden varit många vargar, utan hänsyn till de människor som lever med problemen. Numera heter det att vargen skall återta sin ekologiska roll. I klartext innebär det att SRF tycker att det är bättre att älgstammen blir uppäten av vargar och asätare än att vi människor förvaltar den genom jakt. Självklart står det SRF fritt att ha den uppfattningen. Men att bara tycka att det är häftigt med många vargar är knappast ett argument som EU kommissionen fäster någon större vikt vid. Regeringens föreslagna rovdjurspolitik uppfyller nämligen våra internationella åtaganden och EUs nya riktlinjer för rovdjursförvaltningen. Den tar också hänsyn till andra EU direktiv och internationella åtaganden som värnar enskilda människors rätt och behov.

Räkna alltså med licensjakt på varg i vinter!