Oj, så rätt jag fick i mitt förra inlägg! Debatten efter att sårbarhetsanalysen presenterades var lika förutsägbar som ”amen” i kyrkan! Svenska Rovdjursföreningen gick som väntat längst, de kallar den för oanvändbar! De påstår att den bortser från det största hotet, genetiken! Det är inte sant! Den förutsätter däremot att det genetiska utbytet fortsätter, men det är något helt annat.

Det sägs vidare att Skandulv inte tagit hänsyn till inaveln i den svenska stammen när de gjort sina beräkningar. Inte heller detta är sant! Inaveln är fullt ut inkluderade i analysen. De 100 vargar som analysen kommer fram till att det krävs för att den skall vara livskraftig, bygger på exakt den inavelsgrad och de inavelsproblem som stammen har. Hur stor effekt inaveln har är det däremot ingen som vet. Men effekten, oavsett storlek, finns med i de data som utgör grunden för beräkningen. Varför skulle man överhuvudtaget bedriva vargforskning, mäta inavelsnivåer eller hålla koll på den illegala jakten om inte resultaten kan användas till något? Det tycks finnas debattörer därute som tror att det finns några andra ”bättre” värden att ”hitta på” än de verkliga som grund för beräkning. Delvis beror den uppkomna debatten på otydlighet från både Skandulv och Naturvårdsverket. I sin iver att poängtera att analysens resultat enbart gäller under förutsättning att det genetiska utbytet är tillräckligt stort, glömmer man bort att vara tydlig med vad beräkningen faktiskt inkluderar.

Nu finns det andra debattörer som vill använda analysen till att hävda att det ”bara” krävs 40 vargar för att stammen skall vara livskraftig. Även det är fel! På samma sätt som utdöende risken max 10 % och tiden för beräkningen 100 år har fastställts i riktlinjer som antagits av kommissionen ställs samma krav på att katastrofscenarier skall inkluderas. Alltså kan vi bortse från de 40 och utgå från MVP 100 vargar! Jag är övertygad om att vi som arbetar för att hålla en mindre vargstam förlorar om vi bara ”väljer” de delar av EU:s regelverk som passar oss! Den taktiken kan vi överlämna åt den andra sidan. Det gör bara deras argumentation ännu svagare! 

Inaveln är alltså inkluderad, men genetiken är inte löst! Fortfarande gäller att det genetiska utbytet måste upprätthållas. Om invandringen upphör gäller inte 100 vargar som MVP längre. Då försämras inavelsnivån igen och MVP hamnar förmodligen högre. Å andra sidan kan MVP bli lägre än 100 om invandringen ökar, eftersom inaveln just nu påstås ha en negativ effekt både på fertilitet och på vitalitet.

En annan intressant detalj i rapporten som missförstås fullständigt är den högsta dödligheten som vargstammen tål per år. I rapporten (sidan 42) sägs följande ”Furthermore, a wolf population is not viable if its annual mortality rate exceeds 0.35.” Det uppfattas nu av många som att vi inte får närma oss den siffran i förvaltningen för då riskerar stammen att dö ut! I själva verket är det precis tvärt om! För att balansera stammen måste man ligga så nära det värdet som möjligt. Det är nämligen vid en årlig dödlighet på ca 35 % som vargstammen har en tillväxt som ligger på 1.0. Det finns alltså lika många vargar vid slutet av år ett som vid slutet av år två osv. Anledningen till att utdöenderisken ökar vid just det värdet är att sårbarhetsanalysen låter stammen gå mot undergång genom att upprepa samma dödlighet utan att kompensera för att stammen minskar. I en verklig förvaltning hade vi inventerat och konstaterat att stammen minskat mer än beräknat och sänkt uttaget.
Så länge dödligheten styrs av legala beslut och uttaget kan justeras varje år blir utdöenderisken försumbar. Om däremot illegal jakt ökar, som inte går att reglera, kan dödligheten leda till en tillväxt som konsekvent ligger under 1.0 och då spelar det inte någon roll hur många vargar vi har. De kommer att dö ut.

Jag kommer att dra ner på bloggande, jag har nämligen semester fr o m idag! Men blir debatten lika fel som just nu,  får väl någon regnig dag offras! Annars på återseende i augusti!

Vi svenskar säger att vi gillar djur och natur. Samtidigt är det allt färre som är ute i naturen på riktigt. Vi gillar den alltså, fast helst på avstånd. Skogen har blivit läskig! Svenska Jägareförbundet håller ett seminarium i ämnet under Almedalsveckan.

Jag hörde ett inslag på radion häromdagen. Det handlade om en liten pojke som hade varit på skogsutflykt med förskolan. På kvällen klagade han över att det kliade i huvudet och föräldrarna hittade 50 fästingar som satt fast bakom ena örat! Totalt hade pojken ca 100 fästingar som bitit sig fast. Fästingar, ormar, myggor, vildsvin och vargar skrämmer bort vanliga människor från skogen. Dessutom kan man ju gå vilse.

Vad beror det på att vi svenskar som älskar skog och natur samtidigt tycker att den blir allt mer läskig? Jag är övertygad om att det har med okunskap att göra. På väg på ett möte häromkvällen lyssnade jag på ett annat radioinslag, det handlade om engelska ungdomars kunskap om mat. Mindre än en tredjedel visste inte att ägg kommer från hönor, färre än hälften vet att smör kommer från kor, mindre än 40 procent vet att mjölk också kommer från kon, bara en tredjedel vet att bacon kommer från gris och 7 % tror att mjölk görs av vete. Ni kanske tror att det handlade om små barn. Nej, åldern var 16-23 år. Det var alltså ungdomar i gymnasieåldern och vissa går väl redan på universitet.

Vi kan skratta åt dumma engelsmän eller amerikanska barn som inte känner igen en tomat eller en morot, men som alla känner igen pommes frites och chicken nuggets. Skrattet sätter emellertid sig lätt i halsen när vi får svar på hur långt det gått även i Sverige.
Jag har hållit utbildningar för lärare och lärarstudenter om våra vanligaste viltarter t ex älg, rådjur, grävling och mård. Om jag säger att hälften känner igen en uppstoppad grävling är jag nog snäll. Högst en på tio vet hur en mård ser ut. Att skilja på en kronhjort och en dovhjort är en 10 000 kronors fråga! Får älgen verkligen nya horn varje år? Det enda alla ”vet” är att grävlingen biter tills det krasar, därför skall man ha kol i stövlarna.

Det är mot den bakgrunden inte konstigt att vargdebatten emellanåt blir konstig. Jägare som i alla undersökningar visat sig ha störst kunskap om djur och natur hånas som okunniga av en grupp som inte sällan helt saknar kunskap. Sin bild av naturen och jägaren, har de som Arne Weise sa, fått genom av Walt Disneys bild av djur och natur. Djuren förmänskligas och ges känslor och tankar som de inte besitter. Naturen är god, jägaren är ond. Alla minns vi kommissionens tjänsteman som sa sig företräda det goda i vargdebatten.

Förra hösten startade mitt blogginlägg ”Drömbilden” Hellesö affären. Jag borde ha insett att inte alla skulle se det jag såg i hans bilder, en uppenbar bluff. Människor vill låta sig förledas, de vill att naturen skall vara god. Därför var det inte heller märkligt att så många på allvar trodde på historier om naturfotografen som blivit vän med skogens alla lodjur. Att jag som jägare och vargjaktsförespråkare dessutom hade det dåliga omdömet att ifrågasätta en ledande naturfotograf som dessutom tagit vargens parti ledde till omdömen om mig som jag inte ens kund publicera. Mest förvånad var jag över hur personer som borde vara experter, antingen inte ville se det jag såg eller helt enkelt inte hade kunskap nog för att se att lodjuret i juligrönskan hade vinterpäls eller inte kunde genomskåda manipulationen med en för årstiden alldeles för liten unge på lodjurshonans rygg.

Nu vill jag inte påstå att alla som är för varg också är okunniga, långt därifrån. Men debatten rider på okunnighetens vågor. Våra, mera jordnära argument, blir konstiga och avfärdas inte sällan som myter av alla som för länge sedan tappat kunskapen som generationer för oss har haft. Hur skall jag lyckas förklara för dem varför älgjakten och köttet från älgen är viktigt för mig?

Jag brukade skratta åt tävlingar i TV där vanliga svenskar försöker placera filén eller rostbiffen på en bild av t ex en älg. Det stora problemet börjar nu bli att man inte ens vet att filén överhuvudtaget kommer från en älg.

Det är mot den samhällsutvecklingen inte konstigt om det blir svårt att få till en klok vargförvaltning. Vargar är vackra och sociala djur som vi människor påstås ha mycket att lära oss av. Sanningen är väl egentligen att vargens liv innehåller allt det vi motarbetar i vårt samhälle. De har ett kraftigt hierarkiskt dominanssystem med tydlig hackordning, krig med grannarna, intolerans mot invandrare och kannibalism. De tar visserligen väl hand om sina ungar, men det gör väl alla arter. Missförstå mig inte, jag klandrar inte vargen, den är bara varg. Att däremot försöka göra vargen till något den inte är och aldrig kommer att bli, är däremot ett uttryck för total okunskap om hur verkligheten ser ut där ute i den ”läskiga skogen”!

Igår dödade en vargflock i Kolmårdens djurpark en kvinnlig djurskötare. Det är både tragiskt och onödigt samtidigt som alla givetvis lider med de anhöriga. Jag nåddes av budskapet på resa i Finland och det dröjde inte många minuter innan telefonen gick varm, så också debatten på nätet.

De som vill ha fler vargar skyndade direkt till vargens försvar. Det som inte kunde hända har nu hänt, men ”bara” i en djurpark! ”Djurparksvargar är inte alls detsamma som vilda vargar.” De vilda har inte dödat en människa sen 1800-talet och även det var en varg uppfödd i fångenskap.

De som vill ha färre vargar talar givetvis om att det var väntat och att samma sak kommer att hända imorgon eller åtminstone i en mycket nära framtid även i det vilda. För vilda vargar dödar faktiskt människor, det är fakta. Speciellt sådana som tappat respekten för oss.

Så vilka har rätt? Jag skulle vilja påstå att båda sidor har rätt. Det är givetvis större risk med djurparksvargar än med vilda. Men inte för att de är annorlunda än de vilda, det är exakt samma djur. Det som skiljer vargarna i Kolmården från de vilda är att de är vana vid människor, men har lärt sig att ha stor respekt för sina skötare. De ser väl närmast skötarna som en dominant flockmedlem, ungefär som jag tror att mina hundar uppfattar mig. Alla som vet något om vargar vet att den vanligaste eller åtminstone en av de vanligaste dödsorsakerna i Nordamerika för vilda vargar är att de dödas av andra vargar. Att hålla tama vargar som man gosar med är alltså detsamma som att leka med döden. Inte vargens fel, den är bara varg!

Det är för att vargen är en varg som även de som förväntar sig angrepp i det vilda har rätt, även om det kanske inte händer just i morgon eller ens de närmaste åren. Ojagade vargar är farligare än jagade. Jagade vargar har stor respekt för människan och lär sina valpar att undvika oss. Den utveckling vi nu istället ser är att allt fler vargar uppehåller sig i eller omkring bebyggda områden. Vargar fotograferas vid lekparker, i skenet av julgranen i trädgården och människor möter vargar när de är ute på promenader. Vargarna står inte sällan helt ogenerat och betraktar oss. Den försöker klura ut om den där konstiga tvåbenta figuren, som inte alls påminner om något den ätit eller ens sett på nära håll tidigare, är något den bör vara rädd för eller inte. Det vargen lär sig just då är att människor inte är farliga, den naturliga respekten minskar. Vad lär den sig nästa gång? Kolmården vargarna lärde sig snabbt redan för tre månader sedan att människor inte biter tillbaka när man biter dem! Andra gången, eller om det var den tredje, tog de steget fullt ut och dödade en av dem som kuvat dem så länge. Det var en helt vanlig dag i en vargflocks hierarkiska liv.

Jag vet redan hur det kommer att låta i media och på debattsidor den närmaste tiden. Svenska Jägareförbundet med deras rovdjursansvarige i spetsen försöker utnyttja tillfället till att svärta ner vargen och skapa rädsla. Men ta er en funderare, vem är det som skapat rädsla? Kolmården och andra djurparker har försökt lära svenska folket att gilla vargar. Inte ens incidenter med bitna barn har stoppat dem. Vargar skall till varje pris framställas som trevliga sociala djur och det är bara vi obildade lantisar som ogillar dem eftersom vi påstås ha läst för många sagoböcker. Men verkligheten hann ifatt ”vargkramarna”. Vargarna ville inte bli kramade.

Om det nu är så att vargar i det vilda är helt ofarliga, som så många experter nu tvärsäkert påstår. Varför rekommenderar samma personer oss som möter vargar att skrika, inte visa rädsla och inte springa. Det enda rätta vore väl i så fall att svara att man bara kan njuta av ögonblicket? Vilda vargar är ju ofarliga.

Jag har länge varnat för att det som hände igår i djurparken, skulle hända. Det kommer att hända med våra vilda vargar också. Frågan är bara när och om det går att minska risken? Svaret är enkelt. Jaga dem! Jagade vargar är i det närmaste ofarliga, ojagade är farligare. Hur mycket farligare och hur mycket större är risken? Jag har inte en aning. Är det värt att vänta på svaret?

Desperationen hos vissa betraktare blir allt mer uppenbar. Nu senast är det Uffe Stridsberg, tidigare i ledningen för Rovdjursföreningen, som försöker påverka opinionen så att riksdag och regering inte skall ta hänsyn till oss som påverkas negativt av rovdjuren och framför allt vargen. Han gör det i en insändare i Västerbotten Kuriren.

Insändaren är i sig intressant för den visar på omfattningen av kritiken mot dagens rovdjurspolitik. Stridsberg räknar upp LRF, Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, samerna, fäbobrukarna, Svenljungagruppen, stockholmsdamer som bildat ett nytt parti som kandiderar till riksdagen och enskilda skogs- och sågverksägare. Jag kan lägga till Svenska Kennelklubben, Jordägareförbundet, Länsstyrelser, riksdagsledamöter, Folkaktionen ny rovdjurspolitik, Dalastrejken m fl. Samtidigt blottlägger insändaren hur medvetna lögner sprids om oss som drabbas av rovdjuren. Stridsberg drar sig inte för att både namnge mig och påstå saker som jag vare sig sagt, skrivit eller driver.

Stridsberg påstår att jag på min blogg, skrivit två saker som förväntas uppröra svenska folket. Båda är ren lögn! Det vet han eftersom jag svarat honom just här på bloggen, ändå försöker han klistra på mig åsikter som jag inte har. För det första hävdar han att jag vill att vi jägare skall ersättas med skattemedel för de älgar som vargen tar. Det är inte sant! Helt enkelt för att jag vill fortsätta att bedriva mitt största intresse här i livet, jakt. Något som inga pengar i världen kan ersätta. Däremot vill jag att rovdjurstammarna skall hållas på rimliga nivåer så att vi som äger marken eller arrenderar jakt kan fortsätta att jaga och hämta världens godaste och klimatsmartaste mat från våra skogar. Stridsberg ser hellre älgen utskiten på våra skogsbilvägar eller som mat åt asätare och dödgrävare än att vi skall få fortsätta att bruka viltet som resurs.

Den andra lögnen är att jag skulle klagat på att genetiker får statliga pengar. Det jag skrivit är att det inte är rimligt att jägarna, den grupp som redan betalar det högsta priset för vargens återkomst, också skall finansiera genetisk grundforskningen på varg. För just så är det. 1,2 miljoner av pengar som jägarna, inga andra, betalat in till viltvårdsfonden. Skall finansiera en genetisk studie om varg. Om varg är en nationell angelägenhet för svenska folket är det väl rimligt att just svenska folket betalar via skattsedeln, inte bara vi jägare. Forskningen i sig har jag inget emot, vilket jag också tydligt skrivit.

På en punkt är jag överens med Stridsberg, det råder ett flerfrontskrig om vargen. Men det är inte någon av de ovan uppräknade organisationerna som startat kriget. Sveriges riksdag beslutade 2009 om en rovdjurspolitik, med 85 procents majoritet, som hade stor chans att vinna bred acceptans hos en överväldigande majoritet av dem som lever med vargen i sin vardag. Den möjligheten har skjutits i sank av fyra naturvårdsorganisationer som uppenbarligen tycker att svensk rovdjurspolitik sköts bättre av byråkrater i Bryssel än av svenska folket via Sveriges riksdag. Undrar om det gäller i fråga om snus och ekonomi också?

Det framgår tydligt, om än inte direkt uttalat, att Stridsberg är kritisk till att Grimsö fått uppdrag att göra en sårbarhetsanalys. Man kan undra varför. Den syftar ju till att visa hur många vargar som minst krävs för att stammen skall vara livskraftig! Kan det vara så att han är rädd att alla tvärsäkra uttalanden från företrädare för naturvården om att det krävs många hundra eller tusentals vargar kommer på skam? Hur som helst stöder Jägareförbundet regeringens beslut att genomföra en sårbarhetsanalys. Det är nämligen vi som vill att de ”politiska beslutsfattarna skall ta kloka och väl förankrade beslut, grundade på vetenskapliga underlag, när det gäller vargens vidare liv i vårt land?” Inte som vissa vill, på subjektiva vetenskapliga och juridiska grunder som förevändning för att strunta i dem som drabbas!

Ofta framhåller vi urbaniseringen som ett stort hot såväl mot förståelsen för naturen, som mot förståelsen för jakt som ett hållbart nyttjande av en värdefull resurs. Samtidigt slår vi jägare inte sällan oss själva för bröstet när det gäller kunskap om naturen och ekologiska processer. För detta finns det även gott stöd, både i forskningen och när man ser hur väl vi lyckas med att förvalta det jaktbara viltet. Alla verkar dock tyvärr inte vara lika insiktfulla…

Min grundmurade tro på vår klokskap står stark. Läser man kommentarsfältet på Jakt & Jägare kan man dock ibland börja fundera… eller till och känna ett tillfälligt mått av uppgivenhet. Nu senast reagerar jag över en artikel om hur en varg slagit en älgkalv. Själva texten har jag inga invändningar emot, men bilderna och bildantalet… För att inte tala om kommentarerna! Jag väljer att tro att en bunt jaktmotståndare lyckats få in en svärm kommentarer i avsikt att misskreditera jägarkåren. Samtidigt lockar dock bildvalet just till denna typ av känslor och kommentarer.

Vargar är rovdjur. SJÄLVKLART slår de älgkalvar och äter upp dem. På samma sätt som rävar tar rådjur och sorkar, duvhökar tar skator, sparvhökar tar grönfinkar osv osv. Den enda logiska slutsatsen jag kan dra är att man menar att vi ska utrota alla rovdjur? Den som vill marginalisera jägarna och jakten, samt se till att vi tappar all form av anseende i samhällets ögon, bör absolut följa på den inslagna linjen om hur grym naturen kan vara och att vi borde rätta till detta. Detta om något luktar storstadstänk från sådana som aldrig sätter sin fot ”i spenaten”.

Själv skakar jag titt som tätt på huvudet åt veganer. De här debattörerna förefaller dock vilja göra om hela ekosystemet till ett vegansystem?! För vårt anseende är denna linje till och med värre än en militant nollvision mot varg. Om det är jägare som kör dessa argument så tycks det finnas plats för en dumstrut ovanpå foliehatten… alternativt har man inte tänkt över konsekvenserna av vad man säger. Det råder dock knappast någon tveksamhet om hur ickejägare kommer att se på det hela, eller hur våra motståndare kommer att utnyttja argumentationen i debatten om jakt i allmänhet och rovdjursförvaltningen i synnerhet.

Kunskap är makt, och att omsätta kunskapen i ansvarsfull förvaltning ger oss ytterligare styrka i debatten om betydelsen av jakten. Allt detta ger oss en närmast ovärderlig ”cred” i samhällets ögon. Lämnar vi den kunskapsbaserade approachen till viltförvaltningen raseras dock allt detta. Jag är fullständigt övertygad om att detta är helt fel väg att gå om man vill skapa förtroende för viltförvaltningen och jägarkåren. Det gäller i synnerhet om man vill att vi även skall få förvalta de stora rovdjuren genom jakt.

Jag väljer som sagt att tro och hoppas att det är jaktmotståndare som skrivit kommentarerna. Alternativt hoppas jag verkligen att man tänker till, och tänker om. Är det jägare som på allvar försöker vinna förståelse för vår situation och verksamhet är jag dessutom synnerligen glad över att det finns två jägarorganisationer…

Vargdebatten är allt mer polariserad. Förtroendet för politiker och myndigheter är sämre än någonsin i vargfrågan. Speciellt bland jägarna och markägarna som är den grupp som förlorar mest på de ökande rovdjursstammarna. Det handlar om flera hundra miljoner per år. Givetvis förlorar andra intressen, som ren- och tamdjursnäringen. Men de får till skillnad från oss, ersättning och bidrag för sina förluster. Vi jägare och markägare däremot möts av kalla handen i frågan. Våra förluster och krav avfärdas med att ”ingen äger viltet”. Därför framförs det inte sällan att vi inte förlora något.

Det synsättet är inte bara provokativt, det bidrar till att öka polariseringen ytterligare. Det går inte att fortsätta att låtsas som om påverkan på viltstammarna och jakten inte är ett stort problem. Det finns redan idag enskilda markägare som förlorar sexsiffriga belopp per år, enbart till varg. Samtidigt är det glädjande att konstatera att frågan numera börjar lyftas på allvar. Det pågår en intensiv debatt i markägarleden och jag hör allt oftare högt uppsatta myndighetspersoner beklaga sig över situationen. Budskapet är ungefär det samma från alla, ”det går inte att avfärda påverkan på viltbruk, som man gjort hittills”.

Samtidigt som vi jägarna är den grupp som överlägset förlorar mest på vargens återkomst får vi samtidigt betala forskning och projekt via viltvårdsfonden som direkt eller indirekt används emot oss och våra intressen.

Nu senast fick ett par genetiker vid Stockholms universitet beviljats 1,2 miljoner kronor av pengar som vi jägare betalat in för en studie av hur många vargar det krävs i en metapopulation för att den skall ha evolutionär potential. Jag är inte emot forskning, men vet att just dessa forskare inte direkt är kända för att se de socioekonomiska aspekterna som viktiga i vargpolitiken. Syftet är kristallklart för mig, de vill hitta argument för att tvinga fram fler vargar i Sverige. Det står dem givetvis fritt att argumentera för sin sak, men frågan är om jägarna skall betala kalaset. Svenska Jägareförbundet har två representanter i Viltkommittén som yttrar sig över ansökningarna. Självklart har dessa ifrågasatt det riktiga i att tilldela 1,2 miljoner ur viltvårdsfonden.

Det sägs ofta att vargen är en nationell angelägenhet och att en majoritet vill ha varg i Sverige. Låt då denna majoritet betala! Det är inte vara rimligt att jägarna ensamma skall betala för den här typen av grundforskning! Det är direkt provocerande och kommer att leda till att klyftan och polariseringen ökar ännu mer.