Skall jägarna betala genetisk grundforskning på rovdjur?
Vargdebatten är allt mer polariserad. Förtroendet för politiker och myndigheter är sämre än någonsin i vargfrågan. Speciellt bland jägarna och markägarna som är den grupp som förlorar mest på de ökande rovdjursstammarna. Det handlar om flera hundra miljoner per år. Givetvis förlorar andra intressen, som ren- och tamdjursnäringen. Men de får till skillnad från oss, ersättning och bidrag för sina förluster. Vi jägare och markägare däremot möts av kalla handen i frågan. Våra förluster och krav avfärdas med att ”ingen äger viltet”. Därför framförs det inte sällan att vi inte förlora något.
Det synsättet är inte bara provokativt, det bidrar till att öka polariseringen ytterligare. Det går inte att fortsätta att låtsas som om påverkan på viltstammarna och jakten inte är ett stort problem. Det finns redan idag enskilda markägare som förlorar sexsiffriga belopp per år, enbart till varg. Samtidigt är det glädjande att konstatera att frågan numera börjar lyftas på allvar. Det pågår en intensiv debatt i markägarleden och jag hör allt oftare högt uppsatta myndighetspersoner beklaga sig över situationen. Budskapet är ungefär det samma från alla, ”det går inte att avfärda påverkan på viltbruk, som man gjort hittills”.
Samtidigt som vi jägarna är den grupp som överlägset förlorar mest på vargens återkomst får vi samtidigt betala forskning och projekt via viltvårdsfonden som direkt eller indirekt används emot oss och våra intressen.
Nu senast fick ett par genetiker vid Stockholms universitet beviljats 1,2 miljoner kronor av pengar som vi jägare betalat in för en studie av hur många vargar det krävs i en metapopulation för att den skall ha evolutionär potential. Jag är inte emot forskning, men vet att just dessa forskare inte direkt är kända för att se de socioekonomiska aspekterna som viktiga i vargpolitiken. Syftet är kristallklart för mig, de vill hitta argument för att tvinga fram fler vargar i Sverige. Det står dem givetvis fritt att argumentera för sin sak, men frågan är om jägarna skall betala kalaset. Svenska Jägareförbundet har två representanter i Viltkommittén som yttrar sig över ansökningarna. Självklart har dessa ifrågasatt det riktiga i att tilldela 1,2 miljoner ur viltvårdsfonden.
Det sägs ofta att vargen är en nationell angelägenhet och att en majoritet vill ha varg i Sverige. Låt då denna majoritet betala! Det är inte vara rimligt att jägarna ensamma skall betala för den här typen av grundforskning! Det är direkt provocerande och kommer att leda till att klyftan och polariseringen ökar ännu mer.
Det finns inget djur i sverige som det forskats så mycket om som vargen! Nu vill en C-partiledare ha en konsekvensanalys om hur mycket vargen kostar. Har ni på Jägarförbundet varit otydliga eller talar ni för döva öron eller bara för stollar? Jag har varit och lyssnat på svenljungagruppen håller fullständigt med deras åsikter vi måste agera nu!
Uffe Stridsberg, ibland undrar jag över om du överhuvudtaget tänker på annat än att hitta på idiotiska argument och provocera. Ditt inlägg är så dumt att klockorna stannar.
För det första har jag väl aldrig skrivit att staten skall ersätta mig för de älgar eller rådjur som rovdjuren tar! Det enda jag vill är att samhället hittar nivåer på stammarna som möjliggör fortsatt jakt och avkastning från den samma. Jag är inte ett dugg intreserad av pengar, det är jaga jag lever för. Däremot förlorar markägarna intäkter pga av rovdjuren. Det betyder att värdet av den jakt de kan sälja minskar och därmed intäkter för både enskilda och staten. Men jag som arrenderar mark skall inte betala skatt på det jag köpt! Har du någonsin hört att du skall betala skatt för gäddorna du fångat när du väl löst fiskekort?
Jo, jag hör ständigt fritidsfiskare som driver exakt samma linje som jag. Här i Värmland är älvarna reglerade och laxen måste hjälpas förbi kraftverken. Smolten minskar och därmed fiskarnas fångster. De kräver precis om jag att skarvar hålls efter och att mera smolt sätts ut för att de skall kunna bedriva sitt fiske. Trots att ingen äger fisken! Det handlar om vad vi vill ha, eller inte ha.
Du skriver att ”kostnaden för att jaga styrs förstås av ”marknaden” och den avgör vilket arrende markägaren kan ta ut av dig som jägare. Men det är en helt annan sak.” Nej, det är exakt samma sak. Någon förlorar möjlighet till inkomster som de hade haft utan t ex varg. Att inte inse det är korkat, provocernade, kontraproduktivt och samhällsekonomiskt stolleprov. Om mitt jaktarrende sänks pga av rovdjur anpassas min kostnad till vad som markägaren har at sälja. Men det enda man gör är att flytta kostnaden från mig till markägaren. Du däremot som vare sig jagar eller säljer jakt struntar väl i det. Din kostnad är NOLL! Det är lätt att vara generös med andras pengar eller värden!
I princip en generellt viktig problemställning hur metapopulationer fungerar, men den starka kopplingen till varg i Sverige är olycklig, populistisk och kan leda till ytterligare polarisering. Därför hade det varit bättre om projektet finansierats av en finansiär med mindre direkt koppling till praktisk svensk viltvård. Självklart klarar sig den nordeuropeiska vargen utan en enda varg i Sverige, det finns inget minimiantal för vad som fordras i Sverige och vetenskapen är inte utvecklad nog. Men det finns ett rimligt ansvar för Sveriges del av bevarandet av den nordeuropeiska vargen och dess gener. Det är förstås bättre ju fler de är, men det är en frågan om balans och rimlighetsbedömningar snarare än absoluta minimigränser. Även om den nordeuropeiska vargen för närvarande är species of least concern, så är risken uppenbar att den så småningom kommer att bli alltmer fåtalig, fragmenterad och glest utspridd även i Ryssland. Sveriges internationella bidrag är för närvarande ytterst lågt eftersom väsentligen genmassa från endast tre vargar bevaras i Sverige, det viktiga på kort sikt för att Sverige skall ge ett internationellt bidrag är fler ”founders” och lägre inavel, inte ett högre antal. Det är för tidigt att diskutera konsekvenserna för Sverige av vargmetapopulationers struktur, det kan vara dags om några decennier. Inom den överskådliga framtiden är det inaveln som skall reduceras och det önskemålet som bör vara styrande för vargantalet. Ju fler vargar, ju svårare blir det att sänka inaveln.
Mats S Johansson.
Jodå, jag tycker nog att det vore något för Daniel Lignés svar till NVV. Bara det faktum att misstanken finns sänker NVVs förtroendekapital.
Jag tycker som du, vi sköter jakten och viltvården exemplariskt, ställer upp på eftersök och skyddsjakter. OK, hundarna får stå några år, men resultatet kommer inte att låta vänta på sig!
Eftersöksbojkotter ger ingenting eftersom varken politiker, media eller allmänheten bryr sig om skadade djur. det gör helt enkelt inte tillräckligt ont, vare sig känslomässigt eller ekonomiskt. Det är bara vi jägare och Djurens Rätt som mår illa av att skadade djur linkar omkring i skogarna…
Enda alternativet är en total jaktbojkott, men det kommer det aldrig att gå att få en uppslutning kring. Men det skulle bli enorma ekonomiska effekter för samhället på ett par år.
Nej, vi sköter våra uppdrag, låt andra förstöra för djurhållare, samer och landsbygdsbefolkning. När sen rovdjurskatastrofen spritt sig över de mer tättbefolkade ytorna kommer vi att bli efterfrågade. Det kommer inte att dröja länge eftersom politikerna vägrar göra sitt jobb.
Andreas Mårtensson skriver något som jag fäste mig vid. (Hur kan tex SRF vara berättigade till anslag? När dess medlemmar inte bidrar till den samma).
När det gäller nästan alla typer av ansökningar om pengar kommer dessa pengar från våra skatter. Viltvårdsavgiften är unik på sitt sätt genom att en grupp människor måste betala en avgift till en fond som andra icke betalande kan söka.
Det kanske vore på sin plats att de som vill vara med och påverka också får betala viltvårdsavgift och varför inte naturfotografer som till och med kan tjäna en slant på några fina bilder. Det finns jägare som jagar ett par ggr per år, kanske inte skjuter något men betalar jaktkortet troget varje år. En naturfotograf kan vara ute varje dag och komma hem med full rulle eller minneskort eller vad man nu har och utan att betala någonting, de sista meningarna är förstås ytterligheter men med minskade rådjursstammar och även ont om älg på vissa ställen kommer det bli allt vanligare att det inte kan skjutas på den egna eller arrenderade marken, men viltvårdsavgift skall ovillkorligen erläggas.
Slutligen undrar jag hur en person är skapt som kan söka och ta emot pengar från en grupp människor som hon sedan föraktar.
Själklart skall denna typa av forskning INTE finansieras av viltvårdsfonden! Det är en sak om forskningen handlar om hur vi skall förvalta stammen av varg, men så verkar det ju definitivt inte som fallet är här….
På allvar tycker jag att vi skall ta upp frågan om det statliga jaktkortets vara eller icke vara. Förstå mig rätt, jag tycker och betalar gladeligen avgiften till/för jaktkortet om det kommer oss jägare och viltförvaltningen till gagn.
Men som det ser ut idag är det organisationer och verk som tar del av den som går så stick i stäv med vad viltvård är (eller iaf vad jag betraktar som viltvård) och skall vara.
Hur kan tex SRF vara berättigade till anslag? När dess medlemmar inte bidrar till den samma.
Jag kan tänka mig att betala denna avgift tom den dubbla summan direkt till jägareförbunden och att förbunden i sin tur betalar staten efter att kostnaderna för det allmänna uppdraget är avdraget. Eller kanske skall det tom vara så att förbunden sitter på hela summan och fördelar det till organisationer och verk efter egen utvärdering!?
Måste även ge mitt stöd till Mats S Johanssons teori, känns som den är ganska nära sanningen……..
Men lugna dej Gunnar!
Att markägare som företagare deklarerar inkomster (och utgifter) förutsätter jag och det var inte vad det handlade om. Min fråga var hur ni/du jägare gör.
Ni som köper er rätt att jaga på samma sätt som man köper sig en rätt att fiska. Ni säger ju er förlora ett byte ni inte fått och värderar förlusten i pengar.
Dessutom ondgör du dig över att ni jägare inte får samma ersättning som ren- och tamdjursnäringen får vid deras uppenbara förluster. Ni vill alltså ha samhällets ersättning för uteblivet beräknat jaktbyte, men vill alltså inte bidra till sammhällskassan när jaktbytet är vad som ni beräknat det ska bli.
Helt ologiskt Gunnar och det är därför jag ställde frågan.
För grejen är att man köper sig en rätt att jaga eller fiska, men man äger inget byte eller fångst – förrän man nedlagt byte eller landat fångst. Man kan inte förlora någonting fysiskt man inte äger. Du kan ju försöka gå till försäkringsbolag och försäkra det byte du tänker fälla – innan du fällt det.
Jag har för övrigt aldrig, på motsvarande sätt, hört en fiskare (förutom yrkesfiskare) säga att man förlorar fångst på samma sätt som du som jägare säger dig förlora byte. Men det visar hur du ser på ditt jaktutövande. Det handlar främst om bytet, inte upplevelsen. Värdet av din upplevels kan då minska när bytet är det primära, men det samlade värdet av jakten och kostnaden för att jaga styrs förstås av ”marknaden” och den avgör vilket arrende markägaren kan ta ut av dig som jägare. Men det är en helt annan sak.
Så Gunnar, lägg ner tjafset om samhällsersättning för byten som du som jägare inte får fälla för att rovdjuren tagit sin rättmätiga del av det du tänkt dig få bära hem till frysen. Försök se varje fällt byte som en välkommen vinst istället.
Du skriver att du ”egentligen” inte längre svarar mej. På detta forum styr du både om mina inlägg skall tas in och om du ska sträcka dej till att svara, så är upp till dig. Du chef!
Uffe Stridsberg, jag har egentligen slutat svara dig, men eftersom dit inlägg är både provocerande och dessutom verkar vara ditt och andra vargvänners senaste argument mot dem som drabbas av vargar gör jag ett undantag.
Självklart deklarerar markägarna jag skriver om sina intäkter. En av de privata markägare jag skriver om förlorar minst 200 000 kr per år till varg. Det är inget stor multinationellt bolag jag skriver om.
Vad gäller mina egna förluster blir du nästan komisk. Vad skulle jag deklarera? De rådjur jag skjuter?
Ett exempel från en mark jag arrenderar. Vi är 4 st och arrenderar ca 400 ha. För det betalar vi ca 20 000 kr per år. Vi skjuter 1 vuxen älg och en kalv om vi har tur per år. Vi har därutöver inte skjutit ett enda rådjur på tre år. Förr sköt vi ca 10 st på den marken. Älgarna om vi skjuter båda är värda ca 10 000 kr. Rådjuren vi sköt tidigare var värda ca 5000 kronor. Salt stenar, resor, älgtrack, hundar, vapen, jaktkort m.m. kostar säkert ytterligare ett par tusen kr per år oss var. Vi förlorar alltså 10 000 kr per år i uteblivet rådjurskött. Men arrendena har ökat under samma tid.
Så visst kan du driva linjen att vi jägare borde ta få ta upp vår jakt i deklarationen, det skulle vi vinna massor på. Oj, vad många avdrag det blir för inkomstens förvärvande och underskott varje år sen jag började jaga! Undrar om man kan få tillbaka retroaktivt? Ripjakten hur är det med den? Skall vi ta upp riporna också tycker du? Då kan vi ju dra av för resorna till fjällen, hundar, boende m.m.
Nej, Uffe lägg av och inse att vi faktsikt förlorar på rovdjuren. Ditt och andras påstående om att ingen äger viltet och att vi därför inget förlorar håller inte. Allt fler börjar inse det.
”Speciellt bland jägarna och markägarna som är den grupp som förlorar mest på de ökande rovdjursstammarna.” ”Det finns redan idag enskilda markägare som förlorar sexsiffriga belopp per år, enbart till varg.” Detta skriver Gunnar.
Då har jag en undran. Den intäkt jägare säger sig idag förlora till varg, hur deklarerade jägare den intäkten innan vargen tog den? Eller snarare, deklarerade man den?
Du Gunnar har ju åt mej räknat ut hur mycket du förlorat i form av rådjur som lodjuren tagit. Och det var ju inte lite. Hur deklarerade då tidigare dina rådjursköttintäkter av rådjursjakten?
Jag tycker nog att jägartjugan är bra, den styr vi själva över och kan prioritera projekt som är viktiga för oss som jägare. Så har jag i alla fall uppfattat att det fungerar, rätta mig om jag har fel. Jaktkortsavgiften styr vi inte över.
Gunnar Glöersen, jag sågar svensk varg- och rovdjursforskning med fog. Men jag säger inte att forskning om våra vilda djur inte behövs, vilket du påstår. Tvärtom – det finns ett stort behov av kompetent, objektiv och allsidig forskning som syftar till mänsklig konkret eller abstrakt nytta. Men såväl vilja till sådan forskning som kompetenta forskare saknas. Visserligen hävdar många forskare att de absolut inte har nytta som mål för sin forskning. Det må vara sant i sig, men å andra sidan så lär skattebetalarna inte vara villiga att finansiera meningslös eller skadlig forskning. Inte ens den mest inbitne forskare kan tro att samhället vill betala för skadlig forskning som exempelvis syftar till att fler blinda barn föds eller meningslös forskning, exempelvis att alla får röda naglar när de hostar? Självklart finns det ingen som delar ut medel till sådan forskning, utom när det gäller bl a rovdjuren. Här finns det personer som begär och lyckas få medel för undermålig forskning som är just meningslös och/eller skadlig/ond. Tag till exempel vargforskningen, där precis som du säger forskarna kan välja begynnelsevillkor och randvillkor som de vill och därmed få ett godtyckligt men önskat beräkningsresultat. Om Linda Laikres forskning skall ge så säkra resultat att man skall kunna stifta lagar på dessa resultat så anser jag att Laikre måste göra försök med säg minst 1000 olika vargpopulationer som får utvecklas i kontrollerade miljöer med hänsyn till de teser man vill testa, försöken bör pågå till dess att minst hälften av populationerna är utdöda. Sedan måste försöken upprepas och verifieras av andra forskare. Detta är självklart inte möjligt – antal vargar som ”behövs” är inte beräkningsbart. Laikre söker pengar för att göra meningslösa matematiska beräkningar utförda av personer med bristfälliga matematiska kunskaper, det svar sådana beräkningar ger är beroende av vilka gissningar och antaganden forskarna gör – dvs. resultaten speglar forskarnas förhoppningar och inget annat. För att slippa konkurrens och obehaglig granskning så tar hon genvägen genom att söka medel ur fonden med jägarnas viltvårdsavgifter. Och där finns det ingen som stoppar galenskaperna. Genom sitt deltagande så har SJF ett ansvar, det räcker inte att förklara att man saknar vetorätt.
Ett trängande behov är forskning om hur vargepoken skall avvecklas så att samhället kan återgå till den ordning som utvecklats under mycket lång tid. Vem skall betala? Hur och av vem skall alla vargar avlivas? Hur skall förbuskad jordbruksmark återställas? Hur skall dvärgbandmasken utrotas? Hur skall landbygden återbefolkas? Hur skall Sverige producera mat som räcker till alla i Sverige? Frågorna är många och svaren måste fram. Men inte söker vår regering några svar, minister Erlandsson tycker vargen är besvärlig, han jobbar på att Sverige skall bli VÄRLDENS bästa matland och bästa skogsland! Minister Ek letar troligen gmo-vargar i Ryssland, gärna osynliga men eu-godkända. Reinfeldt har ingen aning om hur vargproblemet skall lösas, ett problem som utan nåd växer exponentiellt.
Gunnar.
Om du menar att det här är off topic eller olämpligt kan du bara låta bli att släppa igenom den här kommentaren, men jag har följt den här debatten ett bra tag nu och tycker mig se ett mönster i det någon kallar vargkriget men som jag tror är något mycket större. Jag håller med i mycket av det Björn I skriver men jag är tydligen mer konspiratoriskt lagd och jag påstår att det som händer är, och har i flera år varit, styrt av tjänstemän på NVV.
– Utredning efter utredning om det allmänna uppdraget, alltid initierade/framtvingade från samma håll.
– Stragtegiskt placerade pensionärer med sedan gammalt goda kontakter i de rätta korridorerna.
– (extremist)Föreningar som bildas med lite för perfekt timing och som får ett inflytande som om de hade varit 100 ggr större än de är.(SRF)
– En kedja av ”talesmän” helt från de mest militanta motståndarna till jakt till mer rumsrena miljöorganisationer med tillgång till jurister och kontakter t.o.m över huvudet på svenska politiker och där ingen behöver ta ansvar för var andra ”länkar” i kedjan gör och säger. Är det mer än en ”länk” emellan kan man t.o.m ta avstånd från vad som sagts och gjorts och vinna en poäng på det sättet.
– Stöd från politiska partier som kortsiktigt ser en chans att få mer makt än de har röstunderlag för genom att surfa in i nästa val på en ”naturvåg”.
– Stort inflytande på media eftersom ”den tredje statsmakten” till stor del stödjer de samma partierna.
Allt pekar, som jag ser det, i en riktning och det är mot NVV. Jag är rädd att de är, som Björn I skriver i sin kommentar 08:41, på god väg att lyckas bl.a genom att splittra oss jägare och få oss att framstå som rättshaverister.
Om jag satt på motståndarsidan skulle jag se två potentiellt stora hot mot det verkliga målet som givetvis inte är livskraftiga rovdjurstammar med Linda L’s, eller EU’s för den delen, definition i Sverige.
1. Medelsvenssons förtroende för svensk forskning. (ingen fara det är bara att ta kontrollen över hur forskningsmedlen fördelas och det har man redan)
2. Vargen. Som i alla andra krig kan vissa vapen bli så effektiva att de blir farliga även för de egna leden. Om man inte hinner ta makten över den svenska viltvården (det verkliga målet) innan vargstammen blir för stor riskerar man att ens viktigaste vapen exploderar i händerna på en själv.(läs NVV)
Mitt förslag:
Använd jujutsu/jujitsu. D.v.s använd motståndarens angrepp till din egen fördel. Slut fred med de rätta politikerna så att de ser till att inga avgörande beslut tas de närmaste åren och låt rovdjurs- och speciellt varg-stammen växa fritt ett par tre år. Inga kan som rovdjuren bevisa hur fel motståndarsidan har och politikerna kan alltid skylla ifrån sig och byta ut tjänstemännen när det börjar brännas för mycket. Fortsätt att jaga övrigt vilt på ett exemplariskt sätt, stöd viltforskning, ställ upp när vildsvinen bökar upp golfbanan, ställ upp på inventeringar, skyddjakter och eftersök även om de blir svårare och längre och bjud in den ickejagande grannen på grillfest med viltkött. Två nya vänner per jägare i form av ickejagande men röstande grannar/fotbolls- eller golf-spelare och vi är en maktfaktor att räkna med.
Inget för Daniel L’s remissvar kanske…
Anders Hermasson, du sågar viltforskning i allmänhet. Det är fel enligt min mening. Däremot måste forskning som jägare betlar ha en tydlig koppling till just jakt och viltvård. Grundforskning som hur många individer det behövs för att uppnå evolutionär potential är hör knappast dit. Det är orimligt att vi skall betala sådant. Dessutom är som jag skrivit syftet att påvisa att det behövs många vargar i Sverige. Men Art- och habititatdirektivet anger inte evolutionär potential som ett krav. Dessutom kan forskare ange precis vilka värden de vill i fråga om katastrofer och miljövariation i syfte att få ”rätt” svar. Den typen av bedömningar kan aldrig bygga på annat än subjektiva värderingar.
Låt säga att klimatförändringen blir dramtatisk, hur påverkar den en art som varg? Kanske gynnas den? Dessutom torde EU, jordens befolkningen i ett sådant scenario stå inför betydligt större utmaningar än att värna vargen i Sverige.
Förtroende för forskning är i grunden medborgarnas tillit, dvs. för att kunna motivera inför skattebetalarna forskningens stora kostnader så måste samhället ha förtroende för forskare och universitet om att forskarna är kompetenta, att forskningen är fri, ärlig, neutral och syftar till ökat vetande som kan skapa nytta i någon mening. I ”förtroendetoppen” ligger normalt medicin, fysik och ingeniörsvetenskaper mm., medan jumbo är humaniora och utbildning. Tittar man på SOM-institutets mätningar så är det slående hur snabbt opinioner kan skifta och det gäller även folkets förtroende för forskning i allmänhet. Att statens slöseri med skattemedel på en skandalöst undermålig och ideologiserad vargforskning (och övrig rovdjursforskning) ännu inte har kommit till den breda allmänhetens kännedom torde med viss sannolikhet bero på en lika skandalös brist på kompetens som på en allsidig och objektiv rapportering i svenska massmedia. Detta samtidigt som medicinsk forskning står inför stora, akuta utmaningar men saknar medel. Vargforskningen är en skandal av så stora mått att förr eller senare så blir lukten för stark och byken måste tvättas. Och det är bra, men det kommer trist nog att dra ner förtroendet och därmed skada även seriös och produktiv forskning. När ”shit hits the fan” står politikerna i värsta draget, vilket i detta fall kommer att kännas rättvist. Vargforskningen är inte vetenskap, utan är teologi med naturen som gud och vargen som jesus och med biologer som leker präst. Sådant skall hanteras som ideologi och inte som vetenskap, och skall som all ideologisk verksamhet betalas av de troende. Skarpa krav på matematisk bildning hos de som antas till studier i biologi är nödvändigt om biologin som vetenskap skall kunna ta sig ur nuvarande ekosofiska kunskapsträsk. Skattefinansierad forskning skall utsättas för konkurrens och ske vid universitet och underställas kompetent granskning innan medel tilldelas. Jägartjugan är en genväg för undermåliga projekt. Lägg ner Jägartjugan! Den skadar forskningen och är inte till nytta för medlemmarna.
Det är som flera här skriver ytterst provokativt och stötande att det är troende biologer och inte politiker som styr och ställer med vargpolitiken, till råga på allt med jägarnas pengar. Som när de dödsdömda tvingades avlöna sin bödel.
Björn Isaksson, jag tror att det är skatteintäkterna som gjorde att politikerna försvarade snuset
skatten på snus är 382 kr/kg och det finns ca. 1 miljon snusare som förbrukar 8000 ton snus det genererar en skatteintäkt på 3056 miljoner kr så man kan inte annat än att fundera på vem som sa åt Liljelund att strunta i ekonomiska analyser.
Ja, Gunnar, jag håller med.
Grundforskning om varg ska inte finansieras med jägarpengar, det är direkt provocerande.
Men, som sagt, ibland får jag för mig att det är det man är ute efter.
Tyvärr är ju våra politiker så svaga, fega och okunniga att man inte sköter sitt jobb, utom när det gäller snuset förstås;).
Det är ju faktiskt så att jakten är ett samhällsintresse, utan jakt skulle samhällets kostnader bli kopiösa.
Den nu pågående eftersöksbojkotten är det bara vi jägare och Djurens Rätt som lider av. Samhället i stort skiter i hur det går för påkörda rådjur och älgar, ibland får jag för mig att man bara rycker på axlarna åt djurens lidande.
Rovdjursivrarna ser trafikskadorna som rovdjursmat, vilket är betydligt hederligare.
Björn Isaksson, din kommentar är relevant. Så länge naturvetare får styra allt i en så konfliktfylld fråga som denna kommer polariseringen att öka. Borde inte viltkommittén t ex kompletteras med samhällsvetare som kan bedöma om jägarnas pengar används till gagn för jakt och viltvård? Den som vill studera varggenetik får gärna göra det, men med andra pengar.
Just vargenetiken och Laikres arbete riskerar dessutom att användas inte bara emot oss jägare utan i lika stor grad för att undergräva regeringens och riksdagens politik. Jag har skrivit det förut och gör det igen. Det är politikerna som skall sätta risknivåer, tolka direktivet och beställa analyser därefter. Men i Sverige fortsätter man att låta naturvetare med egna mål och värderingar forma rovdjurspolitiken. Det kan bara leda till motsättningar. Det är dags att politiker, som man kan kräva ansvar av, sätter ner foten och sen är beredda att ta konsekvenserna av det.
Ibland slår det mig som om det samlade handlingschemat från våra myndigheter och politiker är ägnat att reta upp jägarna så till den milda grad att vi framstår som rättshaverister.
Om det är så, kan det långsiktiga syftet vara att vi ska tröttna på det allmänna uppdraget och dra oss ur alla former av samarbete med myndigheterna.
Det verkar också som om man är på väg att lyckas, jägarna splittras i olika bojkotter, jägarna slutar betala jaktkortet, deltar inte i inventeringar mm.
Det kanske inte är så konstigt med ”Vargkriget” som det verkade då? Ibland får jag för mig att det var en framtidsvision som visar hur det går när storsamhället förklarar krig mot landsbygden.
Vi har miljöklagare som möjligen häktar folk på lösa grunder, dvs påståenden från naturbevakare och tjäderfjädrar.
Lst som så fort det hittas en död varg eller lo, till media antyder att den är förgiftad eller skjuten.
Enskilda tjänstemän på lst som driver egna agendor ostraffat. Politiker som säger att skyddsjakt ska bli enklare, när det blir svårare.
EU-företrädare som likt Fantomen står på de godas sida, underförstått att jägare är onda.
Om jag ser det här i det nu beskrivna konspiratoriska sammanhanget så känns bilden klar.
Men tyvärr tror jag bara att det är ignorans och okunnighet som styr.
Hur många vargar det krävs i en metapopulation för att den skall ha evolutionär potential.
Om man utgår från vad ansökan avser, att studera hur stor lokal population som krävs av en art för åstadkomma goda förutsättningar för genetiskt utbyte mellan grupper med olika genetiska sammansättningar är ju detta just vad man kan förvänta sig av genetiker. Det kommer leda fram till ett resultat som säger att bästa förutsättningar är när det finns två obesläktade friska djur i en population. Med ökat antal i en population ökar inavelsgraden, och med det minskar möjligheterna till avel med friska djur utan att försämra populationen, men ännu värre, en ökad risk för att med sjuka djur försämra population. Alltså utgör alltid ett ökat antal revirbildande djur i en vild population, problem för artens genetik, men påverkar aldrig bevarandestatusen för arten nämnvärt, att tvångsmässigt införa djur i dessa populationer utan att veta dess genetiska arvbarhet är ett vågspel som äventyrar en population, men inte en art
Finns det överhuvudtaget något forskningsprojekt som väger in dom sociala och ekonomiska bitarna av rovdjurspolitiken?
Jag känner inte till något.
Ett sådant hade väl varit högst motiverat iallafall, den rent genetiska forskningen och den som enbart utgår från hur naturen reagerar, finns ju redan och man kan undra om det verkligen är nödvändigt att på detta provocerande sätt pumpa in nya miljoner i den.
Förslag till rubriksättning i DN: ”Betala er vargdyrkan med egna kulor”.
När det kommer till att betala för vargen föreslår jag ett särskilt kryss på skattsedeln. Det skulle lösa många knutar:
1) Svart på vitt hur stort folkligt stöd som finns (samt var dessa vargivrare finns).
2) Pengar till de faktiskt drabbade (för stängsling och andra åtgärder, t.ex. skyddsjakter).
3) Frihet att avstå.
Jag skulle däremot gärna finansiera ett projekt som går ut på att testa hur få vargar man behöver för att kunna tillgodoräkna sig en population. Folk hävdar ju gärna att vargen aldrig varit utdöd i Sverige, trots att det bara gjordes någon enstaka observation under 1970-talet. Hur få vargar hade vi då? Varför inte genomföra en seriös fallstudie på detta igen: Jag betalar gladeligen för ett långsiktigt försök med 1-3 vargar. Låt lekstugan och miljonrullningen börja! Skit i termer av ”gynnsam bevarandestatus”. Det där är bara en terminologi som vi slänger oss med. Syns vargen så finns den. Finns den så syns den. Den svenska naturen kommer givetvis inte på något sätt att påverkas negativt om vi får från fyra hundra vargar till två vargar. Tvärtom kommer vi att återfå ett naturbete värt namnet och lite liv och rörelse i den Mellansvenska skogarna igen. Vi slipper också enorma stängslingskostnader samt minskat lidande för djur och människa. Potentialen för projektet är således enorm. Så låt forskningen genast påbörjas!
Gunnar.
Jag är inte generellt emot att en del av jaktvårdsavgiften går till forskning, men när jag läser den här ansökan och konstaterar att den beviljats reser sig nackhåren av flera skäl. citat ur ansökan. ”Enligt nationella och internationella miljömål ska livskraftiga rovdjursstammar finnas i Sverige.” slut citat.
– var det den här definitionen av ”långsiktigt livskraftiga” som politikerna avsåg 2001?
– är ens EU tillräckligt stort för att hantera stora rovdjurs långsiktiga livskraft med den här definitionen?
Vi fårväl hoppas att det de inte avser att göra långtidsstudier (för statistisk signifikans krävs åtminstone 100 år) utan avser att göra bedömningar som ju inte kan vara mer än forskarnas personliga tyckanden med referens till andras studier som inte baseras på den skandinaviska verkligheten. För statiskisk signifikans krävs konstanta förhållanden inte slumpmässiga variationer i underlaget framför allt inte sådana som varit oförutsedda eller negligerade Resultatet kan därför bara bli blaha.