Utbildning i sommarvärme

Måndag förmiddag och jag sitter och samlar ihop intrycken från både en helg med utbildning av jaktledare och ett årsmöte med det nationella viltolycksrådet. Jaktledarutbildningen är en trevlig sysselsättning. Ett par dagar med engagerade jägare som vill både lära sig och dela med sig av kunskaper. När vi började med de här utbildningarna för så där en tio år sedan var kursdeltagarna inte riktigt samma kategori som idag. På den tiden var det gamla erfarna jaktledare som gick utbildningen. Den samlade tiden som jaktledare under en av mina första kurser var runt 250 år, en lång erfarenhet att ösa intryck från. Dagens utbildningar består ofta av personer som är påtänkta som jaktledare men ännu inte hunnit skaffa egen erfarenhet. Det blir inte sämre, men det blir något annorlunda när man hamnar i diskussioner. Självklart har de flesta en rätt lång jaktlig erfarenhet och har sett jaktledarens arbete på nära håll, men det blir något annat att själv stå där. Helgen blev i alla fall en trevlig tillställning med många bra diskussioner både om jakt, jägare, hundar, kötthantering och skytte.

Skytte med stöd är att föredra

Förra veckans möte med Nationella viltolycksrådet var ett helt annat typ av sammankomst. Intressant den också och även där en hel del människor med samma intresse för jakt och vilt. Men självklart blir fokus ett annat då man träffas för att prata om en gemensamt uppbyggd organisation och hur den fungerar idag och vad som kan göras bättre. Det som var tydligt var att den eftersöksorganisation som har byggts upp under ett antal år nu börjar bli så klar att fokus kan riktas mer till förebyggande åtgärder. Fortfarande finns det kvar en tydlig gräns mellan hur man ser på verksamheten från centralt håll och de som jobbar med frågorna ute i landet. Så är det nog i all verksamhet, särskilt när det gäller att följa regler och lagar och vara styrd av hur jurister tolkar texter i förhållande till vad man själv anser vara det smidigaste sättet att lösa ett problem på. Självklart finns också ett ännu tydligare fokus på säkerheten för de som genomför eftersöken efter fjolårets tragiska dödsolycka vilket också kommer att påverka upplägget av arbetet framöver. Men jag tror att alla var överens om att systemet ska vara till för att de som utför grovjobbet ute längst våra vägar. Att sen landet är långt och exakt samma lösning kanske inte fungerar lika bra överallt måste man acceptera och lära sig leva med. Sen finns det tyvärr kvar en viss klåfingrighet i vissa frågor där jag upplever att man är övernitisk från centralt håll, men förhoppningsvis gjordes det så pass klart på mötet vad man tyckte om det att det kommer att påverka de revideringar av reglerna som så småningom är på gång i en positiv riktning.

Mötet genomfördes på en båt på resa mellan Stockholm och Åland. Sommarvärme och vindstilla gjorde resan rätt behaglig. Men det går ju inte att helt hålla sig borta från att åsynen av de skarvkolonier som har slagit sig ner i dessa vatten inte känns så fräscht. Man påstår att öarna så småningom överges och grönskar mer än tidigare. Men dels så ser dom ut som dom gör nu, dels kommer de nu döda martallarna fortsätta att vara döda och några ersättare för dessa kommer att dröja länge… Vacker eller fult, naturligt eller inte, biologisk mångfald eller enfald är väl upp till var och en att avgöra själv. Personligen har jag svårt att se denna förändring av naturen som något positivt…

 

En skarvkoloni i Stockholms skärgård