I modeprogrammet STIL på P1, talade man nyligen om att senaste pälstrenden är fusk. Även om det är riktig päls – ska det se ut som fuskpäls! Ja, du hörde rätt. Att även äkta ska se ut som fusk! (Inte att fusk ska se ut som äkta)
Men varför kanske du tänker?

Räven raskar över isen. Foto: Mostphotos

Är det en trend som gäller fler saker? Att vi hellre föredrar fusk framför äkta vara? -Vad blir i så fall nästa steg?
Inte fusk, inte äkta, inte fusk som ser ut som äkta eller äkta som ser ut som fusk!

Jag som trodde vi ville bort från fake och sträva efter det ärliga, det äkta?

Är det kanske så att man inte kan skilja på äkta och falskt – man vet helt enkelt inte hur ett rävskinn ser ut på riktigt? Eller är det av omsorg om djuren och ogillar pälsfarmar där djur föds upp enbart för pälsens skull?

Men skinn och päls från vilda djur är något helt annat. Precis som att kött från vilda djur är bland det mest klimatsmarta och hållbara man kan äta borde viltskinn vara lika populärt.  Älg, hjort, räv, bäver och andra svenska arter har fantastisk fin päls. Och när vi ändå ska hålla nere viltstammarna på lagom stora nivåer och ta vara på det hållbara viltköttet, kan vi samtidigt ta vara på skinnet – istället för att kasta bort det.

Visserligen ligger det mycket jobb bakom skinnhantering även av vilda skinn. Särskilt om det ska vara ekologiskt garvning och inte kromgarvning. Men päls från vilda djur brukar hålla väldigt länge, ja genom generationer. Gamla pälsar är slitstarka och sys om när de är omoderna. Min dotter klär sig gärna i min mormors gamla päls när minusgraderna kryper ner. Att åter- och återanvända innebär dessutom extremt liten miljöbelastning. Second, third, fourth hand… Ju längre pälsen används – desto mer av jordens resurser sparas. Men allt färre kan ta vara på skinn på ett bra sätt. Och körsnärer blir alltmer sällsynta. I år tog Statistiska Centralbyrån bort körsnärer som en egen yrkeskår – eftersom det är för få utövare. Jag hoppas istället att körsnärer blir ett framtidsyrke – både för att sy om och för att ta vara på skinn och päls av vilda djur.

En fuskpäls däremot görs av syntetiska textilier som i sin tur utvinns ur råolja – vilket är en icke förnybar produkt. Fuskpäls är mycket resurskrävande att ta fram och akrylen – som det oftast består av – släpper ifrån sig mikroplast som bryts ner mycket långsamt i naturen. Akryl, sägs ha den värsta miljöpåverkan av alla textilfibrer!

Du som är naturintresserad, frusen och gillar hållbara julklappar – önska dig en begagnad äkta och varm päls i vinter! Lär dig om djuret du bär och hedra det – i stället för att kasta bort det vackra skinnet eller fuska till det.

Jag önskar God Jul med äkta räv som raskat över isen.

PS: Och julgranen då? Det blir väl en äkta gran med barrdoft – som du inte försöker få att se ut som plast?

”Du blir så otroligt levande när du jagar!”

Det sa Natasha Illum Berg, professionell jägare i Tanzania nyligen i P1s Söndagsintervju. Hon sa också ”att vid jakt är dina sinnen väldigt vakna, tvingade att vara vakna.”

Jag har gått och tänkt på Natashas beskrivning av jaktens krav på sinnenas närvaro. Att stunden blir mer och upplevelsen djupare när man skärper sina sinnen.

Att jakten kräver total närvaro och därmed total frånvaro av sådant som distraherar, t ex mobiler.

Handen på hjärtat, var har du själv mobilen när du jagar?

Och jag vill lägga till en fråga; kanske ligger den bredvid tallriken när du äter också?

Nej, jag är inte teknikfientlig. Älskar mobilen och sociala medier. Men vi väljer bort något när vi tar fram mobilen – det är det jag vill lyfta fram. Att istället uppleva maximalt, med alla sinnen. Som att samarbetet mellan smak, lukt, känsel och syn ökar både chansen att få syn på viltet i god tid och smakupplevelsen när vi äter.

En sak i sänder – inte många samtidigt. För maximal upplevelse. För jo, vi har tid. Faktiskt har vi 20 gånger mer tid idag än för hundra år sedan. I alla fall om man ska tro Roland Paulsen i boken Arbetssamhället. Han skriver

Det välstånd som i slutet av 1800-talet krävde 20 människors arbete kan idag produceras av en enda människa” (med hjälp av effektivare verktyg, maskiner, kommunikationer, tillgång till information via datorisering och digitalisering). Vår produktivitet kan alltså sägas ha ökat med 20 gånger. Men om vi blivit lika många gånger effektivare skulle jag kanske inte våga säga.

Men 20 gånger mer….! Kanske dags att reflektera över vad vi gör med all ny tid vi får?  Att ägna den åt att ständigt vara uppkopplad sägs dessutom vara skadligt för hjärnan, enligt forskningsrapporter.

Så jag ska i alla fall försöka bli mer levande när jag jagar nästa gång. Och när jag äter. Jag ska koppla på sinnena lite extra.

Då kanske jag blir en så där jägare som kan lukta mig till vildsvinen i tätningen, upptäcka älgben stå stilla bland de unga björkarna och höra rävens ljudlösa tassande i gräset.

Och njuta av den rosmarinkryddade älgfärsbiffen i skogsdoftande trattkantarellsås med mörkröda rårörda lingon.

Jag har tröttnat på att det internationella nätverket Köttfri måndag trummar ut hur vår köttkonsumtion leder till miljö- hunger och hälsoproblem.
Jag tycker istället att det är dags att hylla viltköttet och lyfta fram hur hälsosamt och hållbart det samtidigt som det är bra för den biologiska mångfalden med mera!

Dags att införa viltfredag! Kanske en gryta? Foto: Lena Runér

Nu har jaktsäsongen dragit igång så snart fylls frysar och köttdiskar med ekologiskt viltkött som är magert, jättegott, fritt från tillsatser och fullt med nyttiga ämnen.
Och viltkött har framtiden för sig. Det bekräftades nyligen i en Sifo-undersökning där det framkom att ungefär var fjärde stockholmare vill äta mer vilt om fem år, än vad de gör idag. Norrbottningarna är ännu hetare, nästan varannan norrbottning vill äta mer vilt. Undersökningen visade att man vill bo närmare skogen (43%) och att en stor andel överväger att till och med börja jaga för att införskaffa föda.

Men varför just viltfredagar, kanske du undrar?
Om måndagar ska vara köttfria, så har vi sex dagar kvar att välja bland. Tisdagar var fiskdagar när jag var barn. Det fanns helt enkelt ingen färsk fisk på måndagar eftersom fiskarna inte jobbade på söndagar. Men på tisdag var fisken färsk.
Och på torsdagar åts det soppa. Historiskt serverades det ärtsoppa och pannkakor (och punsch). Ja ärtsoppan är verkligen historisk för i Sverige har vi ätit det sedan 1200-talet. Förmodligen för att fredag var fastedag under den katolska medeltiden och att man därför laddade upp med ett ordentligt skrovmål dagen innan. Förresten var ärtsoppa August Strindbergs favoriträtt.
Men onsdagar då? Eller lördag, söndag…? I min familj åt vi oftast vilt på söndagar – och lyssnade på pappa som berättade lååånga historier om hur viltet vi åt hade jagats och nedlagts. ”Jag ställde PG vid vägknölen och Olle på bakpasset, Lennart stod på hygget. Det dröjde innan hunden tog upp, men sen drev den västerut och ingen hörde skallet förrän….” Och till slut hade rådjuret blivit en underbar söndagsstek.

Ja – man kan ju välja vilken dag man vill förstås. Många barnfamiljer har tydligen tacos på menyn på fredagar. Men tacos kan ju ätas med viltfärs!
Den svenska matkulturen innehåller många mattraditioner som inte är så gamla som man kan tro. Det svenska köket har alltid varit öppna för främmande influenser, alltifrån turkinspirerade kåldolmar och franska rätter, italiens pizza och pasta och nu det asiatiska köket. Men viltet har alltid haft en plats på svenska bord. Så kanske dags skapa en ny tradition med viltfredag?
Köttkonsumtionen skiljer sig mycket från olika länder. I Sverige äter vi ca 88 kg kött per år och person. Att jämföra med USA där konsumtionen ligger på 120 kg kött. Längst ned på köttskalan ligger länder som Bangladesh på dryga 4 kg kött. I Sverige äter vi mest gris- och nötkött. Därefter fågel och sedan lammkött och vilt. Själv är jag väldigt selektiv. När jag äter kött ska det vara bra kött och då blir valet enkelt, det blir oftast viltkött. Köttkonsumtionen kan man reglera som man själv vill. Du behöver inte äta så mycket kött, det kan räcka med en mindre bit – men med riktigt god kvalitet.

Jagar du inte själv, eller känner en jägare, finns viltkött att köpa i de flesta livsmedelsaffärer – och har de ej vilt hemma kan de snabbt beställa hem. Roligast är förstås om man själv nedlagt viltet. Då vet man var det levt, att det dött under etiska former och att det är tillvarataget på ett hygieniskt sätt.
Tillhör du dom som kanske är osäker på hur man tillagar viltkött? I så fall kan du vara lugn, det är lika lätt som att laga annat kött. Och vill du ha tips och goda råd, titta på viltmat.nu
Så vad säger du, visst är våra svenska fantastiska viltresurser värda en egen dag i veckan?
Vilda fredagar.
Ska vi köra på det?

Vet du varför du jagar? Och hur förklarar du det? Foto Mostphotos

 

Har du någon gång försökt sätta ord på vad det är i jakten som gör att du lämnar en varm säng tidigt på morgonen för att frysa, svettas och bli blöt. Därefter stå still i många timmar – oftast utan att se någonting. Och trots detta ge dig ut i skogen dagen efter…
Jag tror vi alla har försökt. Men ingen har nog riktigt lyckats förklara för en person som inte själv varit med.

Martin Källberg berörde detta ämne i senaste Svensk Jakt. Det är onekligen intressant att vårt arv från människans barndom fortsätter att styra oss.
Jägaren och samlaren i oss driver människan till att jaga; karriär, upplevelser, materiella ting, självhushållning, bollar, rekord och mycket annat. Den som inte inser att tävlingen, fotbollsmatchen och äventyrslusten långt tillbaka bottnar i driften att jaga har nog inte analyserat fenomenet tillräckligt.
När jag försökt svara på frågan har jag ofta börjat med upplevelsen, gemenskapen och naturupplevelsen. Eftersom de är mycket viktigare för mig än skott och spänning. Därefter har jag nog berättat om hunden, viltköttet och avbrottet i vardagen, om hur jag laddar batterierna långt ifrån vardagens stress.
Men jag har aldrig känt att jag nått fram – att de verkligen förstått. Därför ska jag nu förklara detta på ett annat sätt. Jag ska säga så här:

Vi är alla jägare i någon form. Det är ett förhistoriskt arv. Oavsett hur vi beter oss kommer denna drift att ta sig uttryck i olika former. Det handlar inte om lust eller vilja. Det beror på något mycket djupare än så, en drift som är så basal att den omprioriterar allt vi har i vår omgivning.
Den får oss att göra saker som vi normalt sett aldrig annars skulle göra. Den gör oss levande och kännande. Närvarande och uppfyllda. Utan jaktbeteendet är vi ingenting.
Utan något att jaga försvinner troligen meningen med livet. Vi är gjorda för att jaga – och alla gör det, oftast i många olika former. Människan behöver något som driver den. Något som får den att vilja mer.
Din och min jakt ser förmodligen olika ut. Jag vet inte vad du jagar. Kanske är det pengar, upplevelser, en fotboll eller något annat? Men jag jagar på ungefär samma sätt som mina förfäder. Jag drivs mot naturen och djuren. Jag följer de spelregler som samhället har mejslat ut. Jag tvingas använda alla mina sinnen för att lyckas. De allra flesta gångerna får jag inget byte. Men upplevelsen och behållningen är stark ändå.
Skillnaden mot mina förfäder är att jag inte måste jaga för min överlevnad. Utan jag gör det för att orka leva och få mening med livet. Förstår du hur stark driften är?
Och eftersom driften är så stark upplever jag nya lagar, påhitt och regler som begränsar mina möjligheter att jaga som en attack mot mitt kulturarv och de drifter som gör oss till människor. Du har säkert också något som betyder lika mycket för dig.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att evolutionen inte har slipat bort allt som gjorde oss till den mest framgångsrika varelsens i jordens historia. Så svaret på frågan varför jag jagar är egentligen ganska enkelt.
Jag jagar för det är det vi människor gör, när vi inte samlar.

När det våras är det mycket som ska hinnas med. Till exempel att hoppa i joggingskorna (Revolution, Cloudflyer, Energy Boost och allt vad dom heter) för att njuta av våren och bli lyckliga.
Eller?

I en ny studie beställd av BBC, framkom att människor som tittar på klipp med djur lyfts av positiva känslor och minskar sina stressnivåer. Foto: Oscar Lindvall

Eller så räcker det med att bara titta på naturen!
I en ny studie beställd av BBC, framkom att människor som tittar på klipp med djur lyfts av positiva känslor och minskar sina stressnivåer. Glädje, nyfikenhet, förundran och underhållning – var känslor som ökade, medans nervositet, oro, rädsla och stress sjunker.

Så då tänker jag – att om man bli så lycklig av att bara titta på film om djur och natur – hur lycklig blir man då inte av att uppleva djur och natur på riktigt?
Och hur harmonisk blir man inte om man går ett steg till och plockar bär, svamp, fiskar en fisk, jagar en hjort i naturen– som man sen tar hem och tillagar, kanske bjuder sina vänner på?
Ursäkta alla joggingskotillverkare – men lyckan finns ju närmare och billigare än man anar!
Och du behöver inte alls vänta till höstens skördetid, nej – det är redan dags att ge sig ut och ta för sig. Här är några tips: Ta till exempel björk som man både kan tappa björksav på, eller plockat de första björklöven och blanda i salladen. Brännässlan blir nyttigaste soppan eller kryddar brödbaket och kirskålen blir sallad, liksom maskrosbladen. Näringsrikt och stärkande som sjutton. En del piggar upp salladen med några gökärtsblommor – jättevackert. Och plocka gärna några harsyreblad och lägg i vattenkaraffen – det ger en svag citrussmak. Violerna kan gärna få dekorera chokladtårtan, antingen som de är eller kanderade.

Själv plockar jag gärna också ramslöksblad på våren, det blir en suverän pesto till fisken.
OBS – du behöver inte tillaga allt detta, det räcker som sagt med att titta på det; maten/naturen.
Låter nästan för lätt att bli lycklig, eller hur?
Naturen som lyckopiller? Absolut.

Såg du TVs Historieätarna, när Lotta Lundgren och Erik Haag grimaserade över gamla maträtter och tillagningssätt? Tror du dina förfäder tyckte att det var lika äckligt? Och kommer våra barnbarnsbarn tycka att våra viltköttbullar är oätliga?

Viltköttbullar i stekpanna

Kommer våra barnbarnsbarn tycka att våra viltköttbullar är oätliga? Foto: Lena Runer

Jag frågar mig om utvecklingen verkligen går mot en alltmer förfinad smak eller är det mode eller bara omväxling? Vi har ju ändå inte ändrats mycket rent biologiskt medan vår kost har ändrats desto mer.
Förrivärldenmänniskan skulle kanske föredra våra kokkonster men när det gäller smaker så har dagens processade livsmedelstillverkning gjort råvarorna alltmer smaklösa.
Så vad vill vi ha? Jo – tillbaka till rötterna.
Stenåldersmat är en av de populäraste dieterna just nu. Våra kroppar är inte anpassade att äta skräpmat, socker och snabba kolhydrater som bara ställer till det med folksjukdomar, menar anhängarna av stenålderskost eller sk paleokost, alltså den vi åt som jägare och samlare fram till jordbrukssamhällets början. Och självklart ingår viltkött i paleokosten.

Så jag lyssnade extra noga när jag fick ett bra tips under en ripjakt i polcirkeln nyligen, på hur man tog hand om älgkött förr. Istället för att släpa alla kilo älgkött ner från fjället, genom skogen och hem, styckar du det på plats. Därefter, gräv en grop, täck med sten runtom, lägg snö i botten, sen köttet, mer snö och på med sten igen så inte rovdjuren tar det.
Gå hem. När vårfåglarna börjar kvittra, gå tillbaka och hämta köttet. Då har det frusit, tinat, frusit, tinat….alltså mörat klart.
Det är nu du saltar och röker det. För att slutligen äta det.
Om du däremot tar ner det från fjällen direkt – kan du ställa ett badkar på taket, och göra om samma procedur. Det går lika bra sa dom.
Hur det smakar? Som förr förstås!
Och fortsätt ät viltköttbullar –innan nån säger att de är oätliga.

Recept på viltköttbullar hittar du här!