Ibland vill vi människor göra saker och ting så enkla som möjligt för att göra det begripligt för oss själva och andra. En god tanke, men ibland blir vi överambitiösa och förenklar så mycket att det vi säger helt enkelt blir fel. I det dagliga arbetet som jag sysslar med så är det ofta frågan om att man vill ha enkla simuleringsprogram för att förutspå hur älgstammen kommer att se ut om några år om man skjuter på det ena eller andra sättet. Trots att det har visat sig genom försök och forskning att de biologiska systemen är så komplicerade att man inte kan få in dessa i enkla simuleringar så finns efterfrågan kvar. Att resultatet inte blir bättre än den fakta man stoppar in är en gammal sanning. Det som gör det ytterligare svårare är att vi inte har full koll på vilka fakta som styr och hur viktigt de olika faktorerna är i förhållande till varandra. 

Norrbotten kritiseras ibland för att det skjuts för mycket tjur och för lite kor av de vuxna älgarna. Även bland de som verkar i länet har framförts synpunkter att ”om man fortsätter på den inslagna vägen kommer tjurarna att ta slut om 3-4 år”. Att man sen kan visa att avskjutningen har sett likadan ut de senaste trettio åren och man trots det har en hög andel tjur i stammen (det här gäller inlandsområdena ska kanske tilläggas) avfärdas med att det inte stämmer med beräkningsmodellen… Det är lite som att man som orienterare ser att karta och verklighet inte överensstämmer och vill ändra på verkligheten!

Anledningen till att det här hamnade i tankarna idag var de nya uppgifterna som talar för att det som tidigare påstods ha att göra med klimatförändringar inte alls har det klara samband man tidigare trodde. Trädgränsen flyttas uppåt i de svenska fjällen – det borde bero på att det blir varmare, eller? Tydligen har man nu visat att den har krupit uppåt och nedåt förut oberoende av temperaturen. Betning av ren och insektsskador påverkar mer än klimatet. varmare klimat = fler skadeinsekter = trädgränsen trycks nedåt. Eller ger varmare klimat längre växtperiod så att trädgränsen flyttas uppåt? Se där, ett enkelt naturligt samband som var betydligt mer komplicerat än vad man har trott och sagt! Detsamma gäller nog mycket som händer i naturen. Därför vidhåller jag min syn på att viltförvaltning sköts bäst via att arbeta med trender och inte genom att lägga ner stora resurser på att ta fram exakta prognoser för framtiden. Problemet är att prognoser allt för ofta tas för sanningar även om även dessa i bästa fall är välgrundade gissningar.

Något annat vi kan lära av detta är också att inte vara alltför fastlåsta i våra ståndpunkter. Nya infallsvinklar på ett problem måste  självklart leda till funderingar och överväganden om man måste ändra på den egna uppfattningen. Kan inte låta bli i det här sammanhanget att citera Bertrand Russell, sen får man väl själv välja vilken sida man anser sig stå på!

”Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel”

En ganska bister ishavskyla har bitit sig fast över Norrbotten. Inte det som beskrivs som ishavskyla över Svealand med temperaturer ner mot -4 utan här närmare det sig och passerar under -20. För egen del känns det bra att isen lägger sig och att myrarna kälar ihop ordentligt. Det känns också rätt naturligt att älgjakten upphör i Norrbotten kommande helg. Kanske borde den redan ha avslutats, men lagstiftningen om minst 70 dagars jakt gör att vi hamnar i slutet av november. Men visst känns det som att de älgar som har klarat av jakten under september och oktober borde få gå ostörda när snön, kylan och mörkret kommer.

Nåja, det var en lite reflextion över våra älgar. Dom är självklart ett högintressant ämne nu när riksdagen inom en vecka ska ta beslut om hur dessa älgar i framtiden ska förvaltas. Förra helgen träffade jag företrädare för hela länets jaktvårdskretsar och en huvudfråga var hur länet skulle indelas i förvaltningsområden. Den frågan var också aktuell i helgen som gick då alla länsföreningars ordföranden samlades på Öster-Malma och i början på veckan då landets jaktvårdskonsulenter hade samling och bland annat fick lyssna på Naturvårdsverkets syn på detta. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns en drivkraft i älgförvaltningen som man till viss del har förbisett och det är det stora ideella engagemanget. Älgarna kommer alltid att förvaltas av de jägare som utför jakten. Att tro att man kan styra bättre genom mer administration är en utopi. Eller inte ens det förresten för en utopi ska väl vara en önskvärd men ouppnåelig dröm. För min del är det inte ens önskvärt att det skulle vara lösningen. Systemen måste anpassas efter jägarna och deras intresse för förvaltning, inte tvärtom. Jag är fortfarande mycket bekymrad över ekonomin i det föreslagna systemet. Trots kritik från Jägareförbundet är de ekonomiska konsekvenserna inte alls utredda. Kommer storleken på framtida förvaltningsområden styras av ekonomi istället för omtanke om förvaltningen. Ju färre områden, ju färre arvodera ledamöter! Jag hoppas inte det, men i det här avseendet så brister förslaget som mest i förhållande till utredningsdirektiv att göra älgförvaltningen mer kostnadseffektiv.

Framgången för svensk viltförvaltning har i stora delar byggt på en kombination av stort lokalt engagemang och en seriöst uppyggd kunskap om det svenska viltet genom forskning. Att ersätta det lokala engagemanget med något semi-proffesionellt kommer sannolikt inte att leda till några framgångar. Man pratar från vissa håll om att man kan besluta om att jägarna ska jaga på ett visst sätt. En amerikans forskare sa en gång på ett seminarium om vitsvanshjort i nordamerika att det går att lagstifta om att skjuta mindre, men det går inte att lagstifta om att skjuta mer! Här krävs samarbete och samförstånd och inte hårda nypor och tvång för att komma framåt.

1 december sägs riksdagen ta sitt beslut. Förhoppningsvis kommer då också ett tydligt uppdrag att lösa frågan om dubbelregistreringen av älgmark i renskötselområdet. Den frågan blev undanskuffad i propositionen men utskottet har lyft in frågan igen vilket är glädjande för en långsiktigt seriös älgförvaltning även i dessa områden!

Igår kom LRF och Swedbanks Skogsbarometer 2010. Resultaten, som även redovisas i ATL, visar att de privata skogsägarna aldrig varit så nöjda och fyllda av framtidstro när det gäller sitt skogsinnehav. Jag är en av dem, och jag kan bara instämma. Tillsammans äger vi mer än 60 % av skogsmarken i Sverige och vi är alltså rekordnöjda med tillväxten, avkastningen och framtidsutsikterna. Tidigare i höstas släppte SJF nyheten att samma grupp med stor majoritet tycker att den svenska älgstammen är lagom stor. Även här är det stora flertalet av oss alltså nöjda.

Storskogsbruket då? Även de har listat rekordavkastningar på löpande band under hösten, och uppvisar en stark framtidstro. Virkespriserna ökar, samtidigt som avverkningsanmälningarna ökar och ligger på en högre nivå än de senaste fyra åren, enligt Skogsstyrelsen. Det känns som om uttrycket att ”något går som tåget” är på gång att omdefinieras, så jag uttrycker det hela istället som att skogssektorn tveklöst går väldigt bra…

Samtidigt som skogsbruket går för fullt, så håller älgstammen på många håll på att återhämta sig kvalitetsmässigt. Detta är ett resultat av en medveten förvaltningsstrategi, där man satsar på att höja medelåldern på de vuxna djuren och beskatta kalvarna jämförelsevis hårt. Det ger en produktiv stam av hög kvalitet, och därmed möjligheten att hållbart göra samma jaktmässiga uttag i form av fällda djur från en mindre vinterstam än som annars vore möjligt.

Nästa vecka tas med största sannolikhet älgpropositionen av riksdagen, och under 2011 skall sedan detaljerna inom den nya älgförvaltningen läggas fast. Stort fokus kommer att ligga på lokal förvaltning i samråd, vilket är helt nödvändigt för att nå framgång.

Jag och vi tjatar oupphörligen om betydelsen av lokal förvaltning och samråd, om det så gäller älgar, vildsvin, vargar… you name it. Även om repetition måhända är kunskapens moder, och konceptet är en grundförutsättning för att komma vidare, så räcker det dock inte om inte viljan finns. I slutändan kommer framgången bestämmas av viljan att kompromissa och sedan arbeta gemensamt över ägogränser och intressegrupperingar. I fallet med älgen och skogen borde detta vara möjligt, eftersom vi har svarta siffror och glada miner på de flesta håll. Vill man lyfta fram lokala konflikter istället, så är förstås även det möjligt. ”Den som söker, han skall finna”, som det står skrivet… men det vore väl onekligen dumt i det här läget? Nu borde vi istället se framåt!

Bland det mest tillfredsställande som finns är att se andra människor lyckliga. Det kan handla om att se mina barn i godis- eller leksaksaffären, en jägare som just nedlagt ett vilt eller min bättre hälft som hittat (ännu) en suspekt svamp som är ”jättegod”…

Det är få förunnat att få uppleva detta på arbetstid och det är inte alla dagar som fylls av lyckliga människor på Jägareförbundet heller, men idag var vi tre kollegor som hade oförskämt kul på jobbet och nog log omotiverat mycket på eftermiddagen. Vi var nämligen och provsköt den nya inomhusskjutbanan på ”Jaktmarkerna” vid Virå bruk. Sällan har jag haft så kul och sällan har jag blivit så medveten om mina begränsningar som jägare och skytt.

Vi har idag ett problem bland de svenska jägarna. Vi skjuter inte så bra som vi borde. Vi har stenkoll på två jaktformer i Sverige, varg- och björnjakten, där varenda avlossat skott ska redovisas. Årsrapporterna redovisar skadeskjutningsfrekvenser som skrämmer, i alla fall mig. Faktum är att i en internationell jämförelse framstår vår svenska rovdjursjakt som mycket dålig och det är inte helt enkelt att förklara att de ”stora” jakterna på klövvilt ger helt andra skadeskjutningsfrekvenser. Vi börjar få allmänhetens ögon på oss och till viss del är det nog tyvärr motiverat. Vi är snart ett av de få europeiska länderna där man inte har någon form av årligt skjutprov och gör vi inget mer eller mindre drastiskt åt dagens situation lär det komma som ett brev på posten även här hemma, vare sig vi vill eller inte.

Vad är det då som är så fel? I mina ögon är svaret självklart, vi skjuter för lite. En stor norsk studie som gjordes för några år sedan visar helt klart att om man övningsskjuter mer än 100 övningsskott / år mer än halverar man sin ”skadeskjutningsfrekvens”. Inte bara för att man blir en bättre skytt utan också för att man lär sig sina begränsningar och hur man själv och kanske främst vapnet fungerar. Tyvärr tror jag skrämmande få jägare skjuter mer än 100 övningsskott / år och det är här eftermiddagens övningar kommer in i bilden.

Vi måste hitta nya former för vårt övningsskytte. Björnpasset har varit en succé, det har nog inte gjort oss till så mycket bättre björnskyttar, tyvärr, för jag tror att där spelar andra delar än skjutskickligheten in (”björnfrossa”). Men det har fått oss att skjuta, det visar inte minst det faktum att man skjuter väldigt många björnpass i södra verige där inga björnar finns…

Vi jobbar just nu med att hitta nya, enkla och lättillgängliga skytteformer som ska stimulera till ökat övningsskytte, på frivillig väg. Men jag vill också slå ett slag för skyttet på ”Jaktmarkerna”. Mer realistiskt skytte än på en filmduk som visar riktiga djur i riktiga miljöer där du skjuter med ditt eget vapen som smäller på riktigt kan det inte bli. Det är dessutom den ultimata miljön för att hitta sina gränser, misstagen kostar inte mer än en blick och ett fniss från kamraterna. Dessutom kostar det inte mer än några hundralappar / timme att skjuta där och du kan göra det året runt och inne i värmen. På två timmar hinner du lätt skjuta dina 100 övningsskott, jo så kul är det, och då har du mer än halverat din skadeskjutningsfrekvens och därmed gjort en insats för såväl min som din jakt i framtiden. Sist men inte minst får du se dina polare riktigt lyckliga, bara det kan vara värt en hundring eller två…

Den senaste tiden har varit intensiv för min del. En komprimerad jaktsäsong i norr gör att är svårt att övertyga folk om nödvändigheten av att ordna möten under hela perioden augusti till oktober. November är en månad då älgjakten börjar kännas färdig och dagarna så korta att man kan försöka ta tag i detta igen. Tur är det för nu är det hög tid att lägga uppplaner för vad som ska göras under kommande år i länet och ute hos kretsarna. Häruppe har vi sedan några år haft en tradition att ordna kretsträffar denna tid på året där några kretsar i taget samlas och diskuterar året som gått och funderingar på det som ska komma. Dessa träffar är positiva på flera sätt. Dels ger det en bra feedback på verksamheten och vad som har fungerat bra eller mindre bra. En i mitt tycke nödvändig förutsättning för en bra framtida verksamhet. Träffarna ger också en bra påminnelse om länets storlek och olika förutsättningar. Att ha fyra kvällsmöten på fyra kvällar varav ett är 20 mil västerut, ett 15 mil österut och ett tredje 35 mil norrut är självklart slitsamt, men samtidigt nyttigt. Länet är stort och nu åker man från ordentlig vinter med snötäcke i norr till en mer höstlik kust med barmark och plusgrader. Självklart påverkar både storleken och klimatet vad folk anser att man ska och kan göra.

På träffarna var självklart frågan om vad som händer med älgförvaltningen i framtiden en av huvudfrågorna. Hur ska vi jaga? Hur ska vi organisera oss? Vad innebär egentligen älgförvaltningsområdena?

En sak är klar, man är besviken på att frågan om dubbelregistrering av älgjakten inte är löst trots en total översyn av älgjaktsystemet. Få som inte jagar i dessa områden tror jag har insikt i problemet. Att två olika jakträttshavare har jakträtt efter älg (och övrigt vilt) på samma arealer samtidigt. Den ena är privata markägare, arrendatorer/jaktlag hos skogsbolag eller ortsbojaktlag på statens marker. Den andra är de som är medelemmar i aktuell sameby som har jakträtt inom hela samebyns område. Att det blir krockar både i den faktiska jaktutövningen och i synen på älgförvaltning är inget att förvåna sig över. Det man kan förvåna sig över är att man från beslutande myndigheter inte verkar inse att problemet är så stort att det behöver lösas!

Att man ska planera älgförvaltningen över stora områden är ett mantra som verkar ha gått hem. Jag har själv fört fram detta vid olika tillfällen. Men samtidigt måste man se hur verkligheten ser ut. Nu är det inte klart hur Jägareförbundet vill dela in Norrbotten men förslag finns att göra fyra förvaltningsområden. Kanske tanken kan vara tilltalande för en del, det blir i alla fall få arvoderade personer i grupperna! Men vid närmare översyn är jag övertygad om att områdena blir FÖR stora. En liten jämförelse kan vara på sin plats här. Stockholms län är enligt uppgift på ca 652 000 hektar. Vår minsta jaktvårdskrets i Norrbotten är på 98 000 hektar och den största på 1 500 000 hektar. Även om älgarna rör sig mer i Norrbotten än i Stockholm så kan man i vissa lägen undra om man kanske måste dela in kretsarna i mindre områden istället för att slå ihop dem till större enheter. Om man ska bryta kretsgränser eller inte är också en än så länge olöst fråga i Norrbotten, men det lär bli ett av huvudämnena att diskutera på vår kretsorförandekonferens om någon vecka. Älg, älg, älg .. finns det då inget annat häruppe!? Jo, vi fick just in en uppgift på en skjuten råget med en passad vikt på 22 kilo. Allt kanske inte är större i norr, men rådjuren verkar vara det i alla fall!  

Flera tidningar, bland annat DN och jaktjournalen, rapporterar idag om 132 anmälda jaktbrott i Skåne de senaste åren. Det konstiga i det hela är att ingen dömts och i sammanhanget har man hittat en ornitolog som hävdar att jägare åtnjuter straffrihet. Knappast. Är det över huvud taget möjligt att något brott med uppsåt helt enkelt inte begåtts i något av fallen?

För det första är majoriteten av de anmälda jaktbrotten anmälda av jägarna själva som begått ett misstag eller helt enkelt vill utreda om det de gjort är brottsligt.

För det andra kan ett anmält jaktbrott vara en så enkel sak som en bortblåst lapp med kontaktuppgifter på en fälla.

För det tredje är jakt en verksamhet som innefattar såväl mänskliga osäkerhetsfaktorer som djur som ibland agerar oberäkneligt. Det 100%-igt säkra skottet existerar tyvärr inte.

För det fjärde är en icke ringa del av anmälningarna rena trakasserier mot jägare eller större markägare. Något som är särkilt vanligt och organiserat just i Skåne.

För det femte är 132 felaktigheter på några år i mina ögon ett tecken på att det är en mycket väl kontrollerad och sund verksamhet vi håller på med. Jag ska förklara. Vi jagar årligen mer än 7 miljoner mandagar i landet. Under dessa jaktdagar släpper vi en hund cirka 2,5 miljoner gånger och skjuter mer än 2 miljoner skott och fäller sådär en knapp miljon vilt.

Testa att göra något några miljoner gånger så ska ni se att något väldigt konstigt inträffar. Ställ er till exempel ute på en gräsmatta och hoppa jämfota 2 miljoner gånger. Förutom brutna lårbenshalsar, en och annan mosad mus och ett ruskigt stort hål efter ett tag så kommer mycket märkliga saker att inträffa. Det gör nämligen det när man gör något väldigt många gånger. Jakt är en enorm verksamhet, vår kanske största folkrörelse. Givetvis går det snett ibland och har man betett sig dåligt ska man straffas. Vi lever i en demokratisk rättsstat och jag är rätt säker på att det finns skäl till att ingen enda av dessa 132 fall ledde till en fällande dom. Jägarna vill göra rätt och det går fel ibland, men det finns oftast en rimlig och logisk förklaring till varför det gick snett.

Läste precis en intressant artikel i Expressen. Det är onekligen slående hur identiskt WWF´s recept för hur man ska bevara tigern i Indien överensstämmer med SJF´s recept för hur vi ska kunna skapa en fungerande och acceptabel förvaltning och bevarande av vargen i Sverige. Mot bakgrund av den av Gunnar intill refererade framställan från WWF kan man dock fundera på hur det fungerar internt på WWF. Vad vet den nationella avdelningen som den internationella inte förstår? Eller tvärtom…

 ”- Vi måste minska konflikten mellan människor och tigrar. Bybor måste få snabbt och ordentligt betalt om en tiger river deras enda buffel. Utan lokalbefolkningens stöd kan vi aldrig skydda tigrarna.”

 Man betonar särskilt vikten av lokalt och regionalt medbestämmande i frågan och att det aldrig, aldrig går att tvinga lokalbefolkningen till acceptans, då dör tigern ut.

 Samma princip som jag en gång i tiden stötte på med t ex elefanter i dåvarande Burkina Faso. Elefanterna käkade böndernas majs och så länge ingen betalade mer för elefanterna än majsen såg man till att elefanterna försvann. Då kom rika amerikaner och betalade för att hålla en jaktbar stam av elefanter och nu köper man sin majs på marknaden för pengar från rika amerikanska elefantjägare och alla är glada, inklusive elefanterna.

 Tyvärr har jag svårt att se en lika enkel lösning på vargkonflikten i Sverige som de ovan nämnda konflikterna. Ingen lär betala dyrt för att jaga varg i Sverige så länge man kan skjuta dem gratis en bit österut och rovdjursturism a la indisk modell lär aldrig få att funka och dessutom lär den aldrig generera mer än enstaka procent av det bortfall vargen ger för övrig jaktturism. Återstår då att minimera antalet vargar och deras påverkan. Det är i ljuset av detta som jag blir uppriktigt ledsen när jag hör om skyddsjakten i Homna.

 Alla är överens om att vargar med det beteende vi har i Homna bör skjutas. Utom då den ”folkstorm” på 40 kopierade anmälningar som kommit in till JO. Jag kan nog fixa en större ”folkstorm” för bättre kaffe i fikarummet här på Öster Malma. Beslutet togs för två veckor sedan om skyddsjakt på en varg och än idag dribblar man med regelverket för skyddsjakten. Hur svårt kan det vara? Vargen ska skjutas. Punkt. För det första vill man ha en maxgräns på 30 jägare, är det inte bättre med 3000 så kanske man löser problemet snabbare och mer effektivt? För det andra vill man ha, offentliga, namnlistor på deltagarna. Jag har hört mer än en Edsbybo de senaste dagarna som bedömmer risken för liv och lem som betydligt mycket mindre om man skjuter en varg illegalt än figurerar på offentliga listor över vargjägare… För det tredje, vad är det som är så svårt att förstå med att lokalbefolkningens acceptans för förvaltningen är allt i detta läge? Det slås fast i all tillgänglig forskning och gäller såväl i Indien som i Homna. Då kan man inte dribbla runt med obegripliga och obefogade regelverk som ingen förstår. Målet är allt och det är att få bort denna varg snabbt och effektivt, inget annat.

 Jag är själv född och uppvuxen i detta område och jagar där fortfarande, dessutom har jag professionellt jobbat med rovdjur i 4 år. Jag har aldrig någonsin, någonstans ens varit i närheten av den negativa attityd gentemot vargen och vargförvaltningen som jag nu hör där hemifrån. Det är inte vargens fel, det är förvaltningens och människans. Tyvärr tror jag personligen att det är en mycket större utmaning att bevara vargen i Homna än tigern i Indien, och det är ett enormt misslyckande. Först den dag vi alla inser att vi måste jobba med lokalbefolkningens acceptans och tolerans även här hemma kan vi komma vidare. Idag känns den insikten tyvärr långt borta… Jag lovar att varenda en av dem som bor i Homnatrakten tror att staten och Länsstyrelsen försöker blåsa dem just nu och det kan man aldrig bygga en långsiktig förvaltning på.

 

009_6A.JPG

Viltförvaltning bedrivs över huvuddelen av Sveriges yta och är inget litet särintresse. Foto: Ulf Widemo.

Många av oss som har jakten som största fritidsintresse brukar hävda att jakt inte bara är en hobby utan en livsstil. Ju mer jag diskuterar viltförvaltning, naturvård och markanvändning, desto mer övertygad blir jag om att det stämmer. Samtidigt står det alltmer klart för mig att aldrig så målande beskrivningar av jägarkårens livsstil inte räcker för att beskriva jaktens eller jägarkårens betydelse. Jakt är en hobby och kan vara en livsstil, men är också en viktig och stor form av markanvändning.

Jakträtten är som bekant knuten till markägandet. Jägarens jaktutövande är därmed knutet till de delar av landskapet där han eller hon har jakträtten. Där skiljer sig följaktligen vår verksamhet från sådana som utövas med stöd av allemansrätten, som fågelskådning och svampplockning. Viltförvaltningen bygger på exakt samma grundprinciper som annan markanvändning och är en form av brukande, precis som jord- och skogsbruk. Jakt och viltförvaltning bedrivs också på den absoluta merparten av Sveriges yta.

Jägarkåren består av c:a 300 000 personer. Ofta hör man i debatten om olika jaktrelaterade frågor att ”jägarna bara utgör 3 % av befolkningen”, ”jakten bara är en hobby bland andra” och att ”ett litet särintresse inte skall få styra”. Är då detta verkligen rimliga påståenden?

Låt oss jämföra med några andra grupper som bedriver markanvändning. Sverige hade 2007 enligt SCB c:a 72 000 jordbruksföretag med 2 hektar åker eller mer. Cirka 178 000 personer var verksamma inom jordbruket, om man lägger samman företagare, heltids- och deltidsanställda samt familjemedlemmar. Det finns dessutom c:a 329 000 skogsägare. Överlappet mellan dessa båda grupper är självfallet stort och många av skogsägarna brukar inte själva aktivt sin skog. Man kan följaktligen konstatera att jägarkåren på intet vis är liten jämfört med de grupper som bedriver annan markanvändning. Detta avspeglas också i att Svenska Jägareförbundet har fler medlemmar än exempelvis LRF.

Jakt bedrivs i olika former över merparten av Sveriges yta. Vi jagar för att hållbart beskatta viltstammarna, samtidigt som vi reglerar dem utifrån olika förvaltningsmål som delvis sätts i dialog med resten av samhället. Den som arrenderar jaktmark betalar markägaren för att nyttja marken för hållbart brukande, precis som den arrendebonde som arrenderar åkermark för att odla den. Alltfler anpassar också sin markanvändning efter viltförvaltningen och köper kanske till och med en fastighet för att kunna jaga. Jakt är inget litet särintresse till sin omfattning, utan en stor men lågintensiv markanvändning.

Liksom för många andra brukare avspeglas sedan också våra val ofta i vår livsstil. Och i ekologisk insikt om vikten av ett hållbart samhälle…

 

Så är då älgjakten återigen igång i Norrbotten efter någon veckas uppehåll. Lagom till helgen kom också årets första snöfall i Norrbottenskusten så man kunde ha en lite bättre bild av älgtillgången genom ett hyfsat användbart spårsnötäcke. Septemberjakten kändes lite tung, mycket travande i skogen utan att hitta älg och allt kan inte skyllas på mindre bra hundar. Det var definitivt färre älgar i skogen än vi har vant oss vid de senaste åren. Hur blev då helgens resultat nu när det var spårsnö?

soluppgång o snö.JPG

Om inte annat så blev det intressant ur ett psykologiskt perspektiv! Det här med matematik är inte alltid helt enkelt och det är svårt att ta till sig helheter när man har egna erfarenheter av detaljer.

Självklart hittades det älg och några föll också, men totalt sett var det stora områden utan ett tramp från en älgklöv. Inte helt otippat hamnade passkyttarna i de områden där man såg älg och på någon liten yta sågs många älgar tillsammans. Har man suttit och tittat på sju älgar som går runt och betar är det självklart svårt att få en bild av en svag älgtillgång i markerna.

En annan nästan ogörlig ekvation verkar vara förhållandet mellan hur många man kan skjuta på hösten och hur många som måste finnas kvar i skogen efter att jakten är avslutad för att kunna skjuta lika många nästa år. Man tycker att man ser mycket älg, men att det måste finnas runt 4 vuxna älgar kvar för varje vuxen man skjuter ställer saken i en lite annan dager. Att det sen räcker med en kalv kvar för varje kalv man skjuter ställer också till det i matematiken för en del. Det SKA alltså vara allt svårare att se kalv i förhållande till hur svårt det är att se vuxna djur allt eftersom jakten fortgår!

Sen finns det vissa som anser att ser man älg så finns det älg kvar att skjuta. Inte för att man vill utrota älgstammen utan för att ”det säkert finns fler än vi ser i alla fall” Jag hoppas att tillräckligt många ser älgjakten som ett sätt att förvalta älgstammen och inte bara jaga för frysboxen i år. Då kanske vi kan minska dessa toppar och vågdalar som verkar vara nästan lika oundvikliga som högkonjuktur och lågkonjuktur i ekonomin, med en och annan krasch även där!

pröva själv att lägga pussel med en älgstam med runt 40% reproduktion och hur mycket man kan skjuta och ha kvar. Enklast blir det om du gör det genom att handfast lägga ut älgfigurer i form av vuxna och kalvar och sen plocka och se vad som händer…

 146-1x.JPG

Vildsvinet är ett inhemsk vilt som liksom andra arter ska förvaltas hållbart. Foto: Fredrik Widemo.

Vildsvinets återkomst till södra och mellersta Sverige har under de senaste åren orsakat en hel del debatt, inte minst genom att vildsvinen kan orsaka stora skador på växande grödor. Debatten har långt ifrån alltid varit saklig. Svenska Jägareförbundet och LRF har dock jobbat hårt för att finna en lösning på problemen, och tagit fram gemensamma viltförvaltningsrekommendationer och utbildningar. Där man lyckats få till en samverkan mellan jägarkåren och lantbrukarna har man också i de flesta fall lyckats hantera problemen och lösa de största konflikterna.

På senare tid har dock tonläget skruvats upp igen. Gårdagens artikel från SVT:s Sydnytt utgör ett nytt lågvattenmärke i debatten. Vildsvinet lyfts ensidigt fram som ett skadedjur, som står för ”lavinartade ökningar” av skador på grödor och jordbruksutrustning. Samtidigt lyfter man sensationslystet fram hur många stygn en jägare sytts med efter att ha attackerats av ett vildsvin under jakt, och hur en bil skrotats efter en vildsvinsolycka. Föraren ”kör alltid långsamt”, och har dessutom ”sett hur vildsvinen förstör skogsbruket i landskapet”.

Agendan står onekligen ganska klar och tydlig när man säger att det finns 150 000 vildsvin, vi skjuter 50 000 ”men det borde vara tre gånger så många för att hålla stammen konstant”. Utrotar man en art så hålls den förstås konstant…

Vildsvinet ett fascinerande djur och ett värdefullt jaktbart vilt med hemortsrätt i Sverige. Även om vildsvinet, precis som exempelvis bävern och vargen, varit utrotat under en period så är det en inhemsk art som skall förvaltas hållbart. Precis som inom all viltförvaltning så finns det motstående intressen, och förvaltningsmålen blir en avvägning mellan intressena.

Man vet inte riktigt om man skall skratta eller gråta över artikeln… Jag har sett exempel på mer osakliga artiklar, dock aldrig i statsfinansierade media. Inte ens den som matat (?) journalisten med propaganda kan vara lycklig över den övertydliga vinklingen och avsaknaden av att ens försöka framstå som objektiv.  TV-inslaget som länkas till artikeln är marginellt bättre, men inte mycket. Sprättade manslår gör sig tydligen bra i bild, och avslutningen skulle kunna användas som skolboksexempel för att förklara ordet ”tendentiöst”. Mitt förtroende för SVT:s regionala redaktioner sjönk just en hel del…

 

 FWRäv1.JPG

 Årets stora rävföryngring bör avspeglas i jakten. Foto: Andreas Widemo.

I stora delar av Sverige är det gnagarår i år. Det märks såväl när man sitter still i skogen, som när man kör bil.  Det förefaller dessutom vara rävår… jag tror aldrig jag sett så många rävar, och vi får liknande rapporter från stora delar av Sverige. När det är gnagarår så koncentrerar sig räven ofta på gnagare, vilket gör att rådjurskillingarna klarar sig bättre under den känsliga första månaden i livet. Därmed kan sommarens gnagartillgång delvis ha kompenserat för inverkan av fjolårets tuffa vinter på rådjursstammen. Samtidigt får vi dock genom gnagartillgången en större rävstam, som under kommande år kommer att beskatta rådjuren. Det är alltså läge att lägga litet extra krut på rävjakten i år, även om fokus just nu förståeligt nog kanske ligger på älgen…

 

Jakt och kultur

,

Jakten är ju en av mänsklighetens äldsta kulturyttringar. Beroende på vem man frågar så får man olika svar, men någon påstår till exempel att vårt språk tillkom som ett led i att samarbeta inom jaktlaget. Hällmålningar och hällristningar är andra tidiga kopplingar mellan jakt och kultur som är mer odiskutabla. I mer modern tid så finns det en lång rad författare och målare som har haft jakten som ett viktigt inslag i sin verksamhet, men dessa har med tiden blivit allt färre. Kerstin Ekmans ”dödsklockan” om ond bråd död i ett jaktlag i Uppland har inte haft många uppföljare även om miljön borde inbjuda till det! I alla fall inte förrän nu. Min vana trogen ögnar jag igenom utbudet av pocketböcker när jag passerar Arlanda flygplats på väg hemåt. Förra veckan fångades min blick av en bok som hette ”Svinajakten” skriven av Anna Bovaller – en titel som vilken jägare som helst stannar upp inför. En titt på bokryggen och mycket riktigt, det fanns en bas i jakten, den här gången vildsvinsjakt i Skåne. Självklart kunde jag inte motstå att köpa boken och har nu kommit halvvägs. Kanske inte den mest välskrivna deckaren jag läst. I mitt tycke allt för många personporträtt staplade på varandra i inledningen. Förhoppningsvis tar den fart mot slutet. Men jag uppskattar ändå idén med att jakten ingår som en självklar och naturlig del i en kriminalroman eller deckare.

En annan intressant diskussion som nu pågår i Norrbotten är filmen ”Jägarna 2” som nu är i slutfasen av inspelningen uppe i Överkalix. Känslor rörs upp från tiden då ”Jägarna” hade premiär för 15 år sedan. Det känns märkligt att så många är så upprörda över hur filmen ska få Norrbottningar eller jägare att framstå. Inte är det väl någon person som tar detta som en dokumentär?! Ungefär som om polisfacket skulle bli upprörda över att ”Die-hard” filmerna inte framställde polisarbetet riktigt korrekt. Eller någon informationsstrateg försökte stoppa filmerna om Jönssonligan eftersom Vanheden får Stockholmare att framstå i dålig dager? Nä, jag uppskattar att filmer spelas in där man kan känna igen sig i miljöer och språkbruk men där historien är en uppdiktad äventyrsberättelse eller drama. Jakten för en alldeles för undanskymd tillvaro i allmänhetens medvetande. Några faktaprogram på någon undanskymd TV-kanal och facktidskrifter gör bara de redan frälsta glada. Men tänk om vi fick fler författare och filmskapare att på ett naturligt sätt väva in jakten och den svenska landsbygden i sina historier, vilket lyft det vore för intresset! Kanske dags att instifta något pris för den som på ett bra sätt väver samman jaktkulturen med annan kultur i samhället!

All reklam kanske inte är bra reklam, men det finns all anledning att uppmuntra dem som ser jakten som en naturligt del i vårt vardagsliv och visar det i text och bild.

Det är dags att summera årets björnjakt. En jakt som började nästan omdelbart med journalister som ringde och var frågande över den låga takten i avskjutningen. Var norrbottens jägare intresserade av börnjakt? Man hittade personer som beklagade sig över byråkratin och skyllde på den. Desinformation om björnjakt inom viltvårdsområden spridde oro. Nu har vi facit på hur det gick. 10 dagar innan jaktentiden var över fälldes den sista björnen på tilldelningen. En bra facit och den högsta avskjutningen som vi har siffror på sedan mitten av 1800-talet. Tydligen så är administrationen runt en fälld björn inte så farlig! I alla fall verkar alla som fällt björn intresserade av att fälla en till! Visst är vissa delar överdrivna och övergången från skyddsjakt till icensjakt borde ha kunnat innebära lättnader, men istället har det i vissa lägen blivit ännu mer detaljerade regler. Förhoppningsvis är det en övergående fas! Nu återstår egentligen bara hanteringen av björnköttet. Dels ett förenklat regelverk runt att få ut björnkött till andra än jägarna, på samma sätt som man nu resonerar runt vildsvin. Problemet är ju detsamma på bägge arterna, risken för trikiner. Kan man lösa frågan för vildsvinen förutsätter jag att björnköttet följer med på köpet. Sen väntar jag spänt på den första björnkokboken för om vi kan sälja björnkött för att andra ska äta så kan vi väl äta själva!? Själv uppskattade jag tjälknölen på björn som serverades då kollegan Jonas Kindberg disputerade på björnförvaltning i Umeå.

Vad blev då summan av björnjakten, förutom att kvoten fylldes till den sista björnen. Ja, definitivt något som ingen journalist verkar intresserad av nämligen hur väl genomför jakten har varit. Mycket mer lokala jägare och samarbete över jaktlagsgränser. Behovet av utifrån kommande ”björnspecialister” minskar och de norrbottniska jägarna blir allt bättre på björnjakt. Takten i avskjutningen tyder på att björnjakten allt mer ses som en jaktform bland andra. Stressen uteblir och det visar sig i minimalt med påskjutna ej återfunna björnar. Varje påskjuten ej återfunnen björn är ett misslyckande, men ett tillfälle av sjuttiotvå är ändå bra gjort! Nu återstår bara att lära oss och myndigheterna fördelar med åteljakten! Att de kan nyttjas som draghjälp för att veta var det finns björn och om det finns ungar med. Men också lära sig att bygga gömslen som det går att sova i så att man kan nyttja det första gryningsljuset för åteljakt! Jag hoppas att försöket i Västerbotten kommer att ligga till grund för ett allmänt återinförande av jaktformen!

Jag har en trendspaning. Päls är superhett igen. Denna tes drev mig ikväll ut på surfning bland modebloggar där ute i cyberspace. Av det lärde jag mig 3 saker:

1. Päls är verkligen superinne igen.

2. Jägare är nog det närmsta vi kommer höstens modeideal med flanellskjortor, buskiga älgjägarskägg och grova skor.

3. Det finns förbannat gott om modebloggar.

När jag var ung, på det glada 90-talet, stod alla modeorakel som Madonna, Naomi Campbell och Cindy Crawford på barrikaden och fördömde päls. I höst poserar de allihop tillsammans med dagens modeikoner Jennifer Lopez, Beyoncé, Lindsay Lohan och Mary J Blige i päls helt obekymrat. Många av dem stöttar också pälsindustrin och hävdar att päls är det mest miljövänliga vi kan klä oss i. Jag snubblade faktiskt över ett bråk mellan Blondinbella och några andra ”kulturpersonligheter” där Bella faktiskt briljerade med sin sakliga argumentation för päls. Jag hade tamigtusan inte kunnat argumentera bättre själv för detta miljövänliga alternativ till energiintensiva konstmaterial eller bekämpningsmedelsintensiva bomullsodlingar.

Fakta är att päls är mycket hållbart, ekologiskt producerat och helt nedbrytbart. Tar vi pälsen från vilda djur så är den dessutom garanterat fri från lidande, synnerligen klimatsmart och förhoppningsvis närproducerad.

Enligt IFTF, en branschorganisation för pälshandlare, kunde man på modevisningarna för 5 år sedan se 148 pälskreationer från 37 designers. I höst har man kunnat se 1639 pälsplagg av 187 olika designers. Till och med jag fattar att päls är inne.

Nu är frågan snarast hur vi marknadsför den riktiga ”naturpälsen” från frilevande minkar, rävar och mårdar. Kanske ska vi satsa på ”viltpäls” precis som vi satsar på att marknadsföra viltmat? Jag minns ännu idag hur jag och Pappa, med god förtjänst, vittjade våra mårdfällor för 20 år sedan. Tänk om det kommer igen? Jag tror i vilket fall som helst att vi måste inse att päls inte längre är ”fult”. Alla, och då menar jag alla, stora klädkedjor och snart varenda kändis, inklusive mer intellektuella och trovärdiga, har päls i höst.

Det ultimata plagget jag surfade in på var faktiskt en lodjurspäls, designad av Karl Lagerfeld på det italienska modehuset Fendi. Ganska snygg om ni frågar mig. Och jag är ju numera att beteckna som något av ett modeorakel, jag ska bara tvätta bort brandröklukt och lite skumma kroppsodörer från mina jaktskjortor i flanell så ska ni få se…

Imorgon arrangerar ”wolf army sweden” en marsch för vargen i Stockholm. Jag blev tvungen att kolla upp detta då bara namnet på organisationen samt att de har en egen fana som de gärna viftar med gav mig lite kalla kårar. Nu visade det sig att organisationen särskilt betonar att man inte är emot varken jakt eller jägare men däremot fanns en hel del rätt märkliga uppfattningar i deras led.

Det jag främst vänder mig emot är den mycket utbredda uppfattningen att vi som har synpunkter på vargförvaltningen drivs av hat och rädsla samt är okunniga. I samband med de många utredningarna som görs just nu har en grupp samhällsforskare på SLU sammanställt en lång rad studier som rör just människors inställningar och attityder till varg. Ni hittar rapporten och ett referat från den här.

Man kan med rapporten i hand ifrågasätta en hel del av ”wolf army swedens” idéer. För det första är det solklart att inställningen till varg blir mer positiv med ökande avstånd till vargen. Således kanske det inte är jättesmart att jobba för förändrade attityder i Humlegården i Stockholm? Vad sägs om torget i Leksand eller bygdegården i Äppelbo?

För det andra är det solklart att jägarna är de som rent objektivt kan mest om varg. Skulle då okunnighet vara problemet? Knappast. Man kan aldrig utbilda bort den inställning jägarna och många landsbygdsbor har idag, de är redan de mest kunniga. Således borde vi inte ha rovdjurscentra i Dalarna eller Gävleborg, snarare Stockholm och Malmö. Det är inte ens säkert att mer kunskap skulle ge stadsbefolkningen en högre acceptans för varg, tänk om det blir tvärtom?

För det tredje brukar man gärna använda ord som ”hat” och ”rädsla” när man ska beskriva varför folk inte är odelat positiva till varg. Det finns inget som helst stöd för dessa utsagor, även om jag förstår att känsloord av den typen är mycket lämpliga om man vill svärta ned sin motståndare… Var 4:e svensk är rädd för varg men jägarna är underrepresenterade bland dem och jag finner ingenstans något stöd för att någon hatar varken varg eller något annat i de drygt 50 studier man sammanställt. Jägare hatar nog faktiskt inga djur alls, däremot får vi rätt ofta försöka förklara varför man inte bör hata tulpanätande rådjur eller fotbollsplansbökande vildsvin.

Nu får ”wolf army sweden” gärna marschera för min del, det är ett fritt land, men om de vill göra skillnad bör de nog tänka om. Och sist men inte minst, kunskap är en dygd, inte bara när det gäller varg, det gäller att veta vad man slåss emot också…