Det går bra för skogen & älgen!
Igår kom LRF och Swedbanks Skogsbarometer 2010. Resultaten, som även redovisas i ATL, visar att de privata skogsägarna aldrig varit så nöjda och fyllda av framtidstro när det gäller sitt skogsinnehav. Jag är en av dem, och jag kan bara instämma. Tillsammans äger vi mer än 60 % av skogsmarken i Sverige och vi är alltså rekordnöjda med tillväxten, avkastningen och framtidsutsikterna. Tidigare i höstas släppte SJF nyheten att samma grupp med stor majoritet tycker att den svenska älgstammen är lagom stor. Även här är det stora flertalet av oss alltså nöjda.
Storskogsbruket då? Även de har listat rekordavkastningar på löpande band under hösten, och uppvisar en stark framtidstro. Virkespriserna ökar, samtidigt som avverkningsanmälningarna ökar och ligger på en högre nivå än de senaste fyra åren, enligt Skogsstyrelsen. Det känns som om uttrycket att ”något går som tåget” är på gång att omdefinieras, så jag uttrycker det hela istället som att skogssektorn tveklöst går väldigt bra…
Samtidigt som skogsbruket går för fullt, så håller älgstammen på många håll på att återhämta sig kvalitetsmässigt. Detta är ett resultat av en medveten förvaltningsstrategi, där man satsar på att höja medelåldern på de vuxna djuren och beskatta kalvarna jämförelsevis hårt. Det ger en produktiv stam av hög kvalitet, och därmed möjligheten att hållbart göra samma jaktmässiga uttag i form av fällda djur från en mindre vinterstam än som annars vore möjligt.
Nästa vecka tas med största sannolikhet älgpropositionen av riksdagen, och under 2011 skall sedan detaljerna inom den nya älgförvaltningen läggas fast. Stort fokus kommer att ligga på lokal förvaltning i samråd, vilket är helt nödvändigt för att nå framgång.
Jag och vi tjatar oupphörligen om betydelsen av lokal förvaltning och samråd, om det så gäller älgar, vildsvin, vargar… you name it. Även om repetition måhända är kunskapens moder, och konceptet är en grundförutsättning för att komma vidare, så räcker det dock inte om inte viljan finns. I slutändan kommer framgången bestämmas av viljan att kompromissa och sedan arbeta gemensamt över ägogränser och intressegrupperingar. I fallet med älgen och skogen borde detta vara möjligt, eftersom vi har svarta siffror och glada miner på de flesta håll. Vill man lyfta fram lokala konflikter istället, så är förstås även det möjligt. ”Den som söker, han skall finna”, som det står skrivet… men det vore väl onekligen dumt i det här läget? Nu borde vi istället se framåt!
