Det ska böjas i tid

•

Familjejakt 4.jpg

En lågintensiv familjejakt är en både trevlig och viktig aktivitet! Foto: Fredrik Widemo

 

Idag står en dust med obegripligt långa vaccinationsköer då dagordningen… en liten tröst är då gårdagens fantastiskt lyckade familjejakt! Vi var fyra vuxna och sex barn som jagade, med fokus på snabba såtar, säkra kort och mycket fika & grillning. I första såten tog taxen upp efter sju minuter, och fyra minuter senare låg en killing. Samling, och därefter fika med lekpaus vid närliggande bäck som var full med vatten. Omställning för en snabb stötsåt, där en ensam vuxen älg (ej skjutbar) gick rakt på passet där två söner ställts för att agera motare. Efter mycket upphetsat radioprat från barnen gick älgen förbi en passkytt och in i såten vi redan jagat av. Inget sköts i stötsåten, men tack vare älgen och att det gick fort var det inga sura miner för det. Förflyttning följt av en rejäl grillning gjorde oss redo för ännu ett drev, men med ny tax. Jag och yngste sonen stod för långt bort för att jag skulle höra upptaget säkert, men jag gissar att vi tillbringade c:a fem minuter på passet innan nästa killing hade nedlagts. Dessutom av hundföraren som hade med sig sin fyraåring och min åttaåring. Återsamling, passning och fika följdes av en sista stötsåt. Där gick ett rådjur på nära håll längs hela drevkedjan och visade upp sig, men undkom eftersom drevledaren endast medförde bruten bössa.

När dagen summerades kunde vi bara konstatera vilken obegriplig tur och utdelning vi haft. Visst hade de vuxna jägarna och hundägarna säkert gärna lyssnat på klingande drev litet längre än sammanlagt c:a 10 minuter, men för otåliga barn kändes det nog helt lagom. De enda som väl inte var helt nöjda var de två taxarna som knappt luftats…

 

Förra året genomförde Svensk Jakt kampanjen Framtidens jägare, för att stimulera jägarkåren att ta med barnen ut på jakt. Viltvårdskampanjer och kråkjaktskampanjer i all ära, men det känns som att slå vakt om nästa generation av jägare hör till det viktigaste vi kan göra. Ta med barnen ut du också, eller kanske grannens barn är intresserade? Vi kommer alla att få igen den investeringen…

av /8 Kommentarer

Den adaptive svenske jägaren

•

Sträckt hals.jpg

Den svenska älgförvaltning är adaptiv, tack vare jägarnas insatser och Viltdata.  

Foto © Fredrik Widemo

 

Fredag eftermiddag, och vi har just avslutat ett tvådagarsmöte för alla viltforskare som finansieras genom vår forskningstjuga (dvs medlemsmedel) och dem som finansieras genom viltvårdsfonden (dvs med medel från jaktkorten, vilket hanteras av Naturvårdsverket). Två dagar med mycket intressanta diskussioner oss forskare emellan, och där vi också diskuterat med finansiärerna hur man kan försöka se till att den nya kunskapen verkligen når ut till myndigheter och jägarkår.

 

Efter att själv ha analyserat och pratat om resultat från Viltdata, dvs jägarnas rapporterade älgobs och älgavskjutning, kan jag bara än en gång konstatera att jägarkåren gör ett enormt stort och viktigt jobb!

 

Vi står nu inför något som kommer att bli svårt att genomföra fullt ut inom viltförvaltningen, nämligen konceptet ”Adaptiv förvaltning”. Idén är att det inte finns några statiska förvaltningsgrepp som fungerar, eftersom markanvändning, viltstammar osv skiljer sig mellan områden och dessutom ändras med tiden. Alla fungerande förvaltningsmodeller måste därför kunna anpassas efter gällande förhållanden, som alltså dessutom är föränderliga. Detta hör till de viktigaste övergripande slutsatserna från ett flerårigt forskningsprogram, som Naturvårdsverket finansierat med totalt 42 miljoner.

 

Detta låter väl egentligen ganska självklart, men sätter tydligt fokus på behovet av att utvärdera effekterna av åtgärder inom förvaltningen. Här tvingas forskare, myndigheter och jägarkåren samarbeta betydligt mer än förut. Forskarna sitter lika litet inne med ett färdigt facit som jägarkåren. För detta kommer det att krävas resurser. Framöver kommer vi i allt större utsträckning se att vi baserat på forskningsresultat och praktisk kunskap från förvaltare tar fram förvaltningsmodeller. Dessa kommer gissningsvis att fungera på sina håll, men inte överallt. Genom kontinuerlig utvärdering anpassar man då förvaltningsmodellerna, eller -verktygen, i ett nytt försök att nå förvaltningsmålen. Som i sig dessutom kan ändras med tiden. Detta kommer att kräva en kontinuerlig process av utvärdering och anpassningar. Låter det bekant?

 

Det riktigt intressanta är att vi jägare genom Viltdata har verktyget för att bedriva en adaptiv förvaltning. Tittar man på resultaten från de senaste åren så ser man att vi i genomsnitt skjuter mindre tjur, större andel kalv och att antalet kalvar som produceras per hondjur ökar. Vi är på god väg mot två av de tre mål som finns uppsatta i vår Handlingsplan älg, och det tredje är uppfyllt. Samtidigt kan man också se att jägarkåren inte bara sparar tjur, utan sparar en större andel tjurar där det var ont om tjur förra året. Vi har redan en adaptiv älgförvaltning! Det är tack vare alla er som rapporterar in älgobs och avskjutningen som vi har det verktyget för att följa populationen. Nu finns det också slaktvikter och ålder från tillräckligt många djur i varje län för att det skall gå att göra riktigt intressanta analyser. Vi kommer att sammanställa detta material inom kort, för att visa vad ni möjliggjort genom ert arbete!

av

skitkul jobb väntar…

•

Återigen en vecka mer eller mindre på resande fot. En dag i Umeå för att prata om hur fortsättningen ser ut vad gäller att få mårdhundsarbetet att flyta på så bra som möjligt. Än så länge har vi lyckats bra i samarbete med alla aktiva jägare. Visserligen finns det strörapporter om mårdhund från andra delar av landet, men ännu inget bekräftat. Det känns alltså inte som en helt hopplös uppgift än att hålla tillbaks dom runt Finska gränsen.

Gårdagen fördrevs nere i Märsta med att titta igenom kommande utbildningsmaterial. Ett jättejobb nedlagt på texter och ibland känns uppgiften som korrekturläsare/faktagranskare nästan otrevlig, man ska ju bara påpeka oklarheter och eventuella fel hela tiden. Men vår grupp har det ganska väl förspänt eftersom grunden är så välgjord. Med lite bilder och snygg layout så kommer det här bli riktigt bra!

Nu är man tillbaka i Luleå och försöker få lite ordning på pappren inför morgondagens möte med Länsstyrelsen och planerna för nästa års spillningsinventering av björn i Norrbotten. Det här skulle egentligen varit gjort redan i höstas, men det blev grus i maskineriet på Länsstyrelsen och vi tar ny friska tag inför 2010. Nu kanske det var positivt när vi har facit eftersom planerna är att göra klart hela länset under en och samma säsong. Enda hindret i de planerna skulle vara att pengarna från Naturvårdsverket inte räcker till. Men även Naturvårdsverket har ju sagt att Norrbotten är viktig att inventera. Dels är det ett stort län med två av de ursprungluga kärområdena för björn, dels är det nu bara Norrbotten av alla ”björnlän” som inte har spillningsinveterat. Alla rapporter tyder på en fortsatt ökning av björnstammen, möjligen undantaget Jokkmokk, men vår björn-obs är inte färdigredovisad än så inget är säkert. Ska man räkna med samma antal påträffade färska spillningar av björn nästa år som i höstas så får i alla fall jag se till att ha ett ordentlig lager med provrör i ryggsäcken! Särskilt intressant blir resultatet då Länsstyrelsen säger sig vilja sänka björnstammen kraftigt! Hur det speglar sig i 2010 års tilldelning vet vi om ett halvår… 

av /11 Kommentarer

Forskarens roll inom viltförvaltningen

•

I slutet av veckan anordnas det viltforskardagar här på Öster Malma för oss som har forskningsmedel från Jägareförbundet forskningstjuga (finansieras genom medlemsavgifter till SJF) och dem som har medel från Naturvårdsverkets viltforskningsmedel (finansieras av Viltvårdsfonden, dvs jaktkortsavgifter). Mötet är internt för forskare och finansiärer, där vi uppdaterar varandra på vad vi gör och bland annat diskuterar strategier för hur vi kan föra ut resultaten till jägarkåren, myndigheter osv.
Vilken roll en forskare har, och tar, är en viktig fråga eftersom det kan påverka debatten och om forskaren ses som objektiv. Detsamma gäller självfallet hur en åhörare ser forskarens roll, om nu det skiljer sig från hur forskaren själv ser på det hela. Hur man som forskare, respektive som forskningsfinansiär eller mötesarrangör, bör agera för att slå vakt om trovärdigheten för resultaten är i mina ögon väldigt viktigt. Om man exempelvis genom en luddig rollfördelning på ett möte skjuter trovärdigheten för såväl forskningsresultat som en förvaltningsmodell i sank, så är det ett väldigt resursslöseri och direkt kontraproduktivt.
En god viltförvaltning måste baseras på kunskap. Vi behöver känna till viltstammarnas täthet, tillgången till resurser för viltet, hur viltet påverkar varandra och vilka effekter man får av ändrad beskattning och markanvändning. De mer generella mönstren studerar ofta forskaren, medan det även krävs traditionell, praktisk kunskap och lokalkännedom för att omsätta forskningsresultaten i praktisk förvaltning. Ofta är det dessutom jägarkåren som samlar in de data som ligger till grund för förvaltningen, exempelvis genom att inventera viltstammarnas tätheter.
En forskares första och största uppgift är att vara opartisk och att försöka kritiskt och objektivt samla in och analysera data. Resultaten av analyserna sätts in i ett sammanhang som ofta ges av andra redan tidigare utförda vetenskapliga studier, och tänkbara förklaringar till varför resultaten ser ut som de gör presenteras. När man som forskare bjuds in som expert, exempelvis till ett möte med jägarkåren, så ombeds och förväntas man ofta att utifrån sina egna och andras forskningsresultat generalisera och föreslå förvaltningsåtgärder. Självfallet är det också ofta just det som intresserar åhörarna. Forskaren sitter nu i en expertroll, där han/hon självfallet fortfarande har samma krav på sig att göra sitt yttersta för att förhålla sig objektiv och tydlig med vad som är (välgrundade) spekulationer och vad som kan backas upp av data och resultat.

Forskarens roll och ansvar skall vara kristallklar för forskaren. Rent praktiskt blir det dock lätt otydligt utåt när man bjuds in som expert av en intresseorganisation, och kanske dessutom har delar av sin forskning finansierad av samma organisation. Här finns det en hel del att tänka på när det gäller rollfördelning och tydlighet, för att vi verkligen skall få avkastning fullt ut för de medel som satsas på viltforskning och -förvaltning.

av

Vem får jaga varg?

•

Jag blev uppringd häromdagen av en man som bad mig skriva ett blogginlägg om den kommande vargjakten. ”Det förekommer så otroligt mycket spekulationer om hur många vargar som kommer att tilldelas, var vi får jaga och vem som kommer att få jaga, att det vore bra om du som är insatt kan ge någon form av besked”, sa han.

Det är roligt att så många ser bloggen som en källa till information. Flera direkta kommentarer har också gett mig uppslag till nya ämnen att ta upp. Jag har t ex lovat signaturen ”Kerstin” att skriva mer om älgförvaltning i vargområden, men det får vänta ytterligare en liten tid.

Riksdagen har alltså beslutat om att frysa vargstammen på maximalt 210 vargar, samtidigt finns etappmålet kvar på 20 föryngringar. Lite förenklat kan vi säga att Naturvårdsverkets uppdrag är att försöka hamna i spannet 200-210 vargar när jakten är slut. Vi jägare som kan viltförvaltning vet att det inte är ett helt lätt uppdrag.

Först och främst får inte länen rätt att besluta om vargjakten själva, det beslutet tar Naturvårdsverket, eftersom riksdagens beslut endast ger rätt att besluta om licensjakt om det finns en miniminivå och någon sådan finns inte. Naturvårdsverket har däremot skickat ut en förfrågan till länsstyrelserna om hur många vargar som bör skjutas i respektive län. En fråga som inte är helt lätt att svara på eftersom forskarna ännu inte är klara med sin rapport om hur stor avskjutning som kan tillåtas för att nå målet 200-210 vargar. Det spekuleras vilt på olika webbsidor om allt från inga vargar alls till flera hundra!

Sanningen torde ligga i spannet 20-40 vargar i Sverige. Ju fler vuxna som fälls ju färre kan skjutas och tvärt om. Från dessa vargar skall alla skyddsjaktsvargar avräknas, d v s de som skjutits efter den 1 oktober och förväntas skjutas fram t o m april månad. Resten skall fördelas ut på de fem län som har haft vargföryngringar minst tre år i rad, enligt riksdagsbeslutet. Det är Gävleborgs-, Dalarnas-, Örebro-, Värmlands- och Västra Götalands län som uppfyller det kravet. Västmanlands län ligger på gränsen, de har haft föryngring tre av fyra år, men inte tre år i rad. Inget annat län kan komma i fråga för licensjakt. Skyddsjakt kommer däremot att kunna beviljas precis som förut.

De tilldelade vargarna skall sen fördelas mellan länen. Ett revir kommer att undantas från jakt, Galvenreviret, eftersom det finns en ”genetiskt värdefulla vargar där”. Hans avkommor från förra året kommer också att skyddas i den mån man vet var de finns. Idag vet vi endast om två-tre sådana, varav två är utanför licensområdet, den tredje kan eventuellt tangera län som har jakt. Riksdagen har också sagt att de län som har mest varg skall få högst tilldelning, det tolkar jag som att antalet vargar/vargpar kommer att vara vägledande för fördelningen av licensen mellan länen. I klartext, huvuddelen av tilldelning kommer att hamna i Dalarna och Värmland!

Vår målsättning, som jag tror delas även av länsstyrelserna, är att jakten skall bedrivas av vanliga jägare på samma sätt som lodjursjakten. Exakt hur tilldelningarna kommer att se ut vet vi inte, men det är möjligt att länens tilldelningar delas upp i olika delar, t ex i en nordlig och en sydlig. Dessutom kan det hända att vissa ”problemrevir” pekas ut där en större andel av vargarna skall skjutas.

Det första årets jakt kommer att fungera som ett försök. Jakttider, jaktformer och tilldelningen kommer att anpassas till kommande år utifrån de erfarenheter som jakten ger. Ett par organisationer har redan sagt att de tänker anmäla jakten till EU. Mot den bakgrunden är det viktigt att den jakt vi får sköts på ett klanderfritt sätt. I annat fall riskerar vi att förlora hela eller delar av den. Därför kommer vi troligen också att få skärpta krav jämfört med lodjursjakten om rapporteringstid och kontroll av avskjutningsläget.

Parallellt med diskussionen om vargjakten förs en om det ”verkliga” antalet vargar. Jag tar inte upp hela den frågan igen, men påminner om att endast de vargar som finns med i den officiella statistiken utgör underlag för vargjakt. Ju fler vargar vi kan hjälpa länsstyrelsen att hitta och kvalitetssäkra, ju fler får vi jaga.

Naturvårdsverket har aviserat att vargjaktsbeslutet skall vara klart senast 15 december, då har vi facit.

 

 

av /47 Kommentarer

Ett fantastiskt land!

•

Ibland blir man faktiskt lite osäker på om man ska skratta eller gråta när man hör nyheterna! Det som har varit aktuellt de senaste dagarna uppe hos oss är den tragiska händelsen när närmare 300 renar gick genom isen och drunknade. Naturligtvis är det inte den delen av historien som man blir kluven av, det var bara hemskt. Men det som sen följer är helt makalöst! Renarna har varit uppe på fjället hela sommaren och hösten och var på väg ner till vinterbete, de hade säkert dödats någon ren av rovdjur ur denna flock under denna tid. Så vad ska man då göra med 300 döda renar? Det borde väl vara självklart!? Lägg upp dom på fjället till fjällrävar och örnar som i alla fall matas varje år, eller? Nä, det var enligt EU-regler inte tillåtet – de måste grävas ner eller brännas! Något grävande gick inte att ordna under vintern så då skulle de täckas med presseningar!? Nu är nästa idé att de ska användas till att utfodra lejonen på Kolmården. Så renar som strövar fritt på fjället får inte dö på fjället och bli kvar där som mat åt rovdjur. Men samma renar kan transporteras ut från fjället och bli mat på en djurpark!? Hur är regelverket då för de renar som dödas av lo eller järv under anna tid på året, är det säkert att rovdjuren får äta upp dessa renar innan de blivit veterinärbesiktade? Ja, vad ska man säga? EU är fantastiskt eller ur led är tiden??

av /5 Kommentarer

Allting är relativt!

•

Här sitter man i ett grått och dystert Luleå och tycker att dagarna som går faktiskt bekräftar November som ett rätt dyster månad. Märkligt då att se på TV i morse att Luleå är den ort på Sveriges fastland som har flest soltimmar under November månad! Bara två timmar färre än Visby som är i ledningen. Visserligen är det än så länge bara 12 timmar solsken under månaden, men i all fall bättre än de flesta andra ställen där soltimmarna ligger under 10 på 18 dagar. Ibland sägs det att alla skulle må ganska bra om man bara inte hela tiden jämförde med hur andra har det, men idag var det precis tvärt om! Fast vädret är ju helt OK för sysselsättningen att korrekturläsa utbildningsmaterial, för det behövs ingen sol!

av

Dold agenda?

•

Hösten har bitvis varit en tung uppförsbacke vad gäller myndigheternas agerrande i viltvårdsområdesfrågan. Det känns som om det man kallar ”lagstiftarens intentioner” inte väger speciellt tungt när man i olika sammanhang ser hur myndigheterna hanterar VVO-frågan. I utredning efter utredning talas om vikten av stora, stabila och sammanhängande jaktliga enheter för att säkerställa en god viltförvaltning. Nu senast i både rovdjurs- och älgutredningen. Förutom de stora skogsbolagen finns bara en variant till som uppfyller dessa krav och det är viltvårdsområden. Ändå verkar man från flera håll vara beredd att offra denna modell av olika dunkla anledningar. Den senast attacken mot systemet kommer från Länsstyrelsen i Norrbotten som dessutom ger dubbla budskap som inte gör annat än skapar än mer förvirring i frågorna. I det senast beslutet sägs att man inte får besluta vilka dagar gemensamhetsjakt efter älg ska bedrivas. Men hur ska man planera en välorganiserad gemensamhetsjakt UTAN ett sådant belsut? Man hänvisar till lagen som säger att man inte får inskränka på jakttiderna eller någons rätt att jaga i området. Jag köper den motivationen när det gäller vilt som man inte jagar gemensamt, älgjaktlaget kan alltså inte få igenom att småvilt bara får jagas på veckodagar. Beslut om gemensamhetsjakt innebär per automatik att beslut också måste tas om vilka dagar man ska jaga. Sen kommer nästa märkliga uttalande – att föreningen inte får besluta om att fälla färre älgar än de är tilldelade av Länsstyrelsen. Ett helt obegripligt påstående eftersom Länsstyrelsen i sina tilldelningsbeslut i många år har hävdat behovet av en generell övertilldelning och lämnat över till jägarna att ”ta sitt ansvar” och avsluta jakten då lämpligt antal älgar är fällda. I de stadgar som Länsstyrelsen själva har godkänt sägs att stämman ska besluta om omfattning, inriktning, tid och sätt för jakten. Nu säger samma Länsstyrelsen att så får man inte göra. I samma skrivelse säger de däremot i ett avslutande stycke att precis dessa beslut naturligtvis måste tas i alla fall! Man hänvisar föreningen att ta dessa beslut på ett jägarmöte eftersom dessa beslut inte kan överklagas till Länsstyrelsen…

Jag börjar fråga mig om Länsstyrelsen har en egen dold agenda för att se till att få bort viltvårdsområdet som modell? De VVO som har problem genererar en del arbete för Länsstyrelsen det är sant. Men viltförvaltningen och jakten kommer att bli kaotisk om dessa områden faller i någon större omfattning. Vi ser i de områden där VVO har ombildats till jaktklubbar att markerna är splittrade och betydligt mindre. Jakten blir osammanhänande och jakten med hund både på älg och annat vilt blir i det närmaste omöjlig. Jag hoppas att den dolda agendan inte finns och att det hela är en osäkerhet och förvirring efter det senaste årets turbulens i frågor rörande VVO. Men Länsstyrelsen borde ha ett ansvar att stabilisera frågan istället för att som nu ytterligare spä på förvirringen. Just nu är det myndigheterna själva som är det största hotet mot våra viltvårdsområden! Jag hoppas att vi får någon klarhet i dessa frågor innan alltför många stora, sammanhängande och stabila jaktliga enheter faller sönder i småbitar. 

av

Älgexplosion i vargens spår?

•

Älgtjurar sommar

Foto:Gustav Glöersen

 

Älgstammen ökar igen efter att ha minskat under ett tiotal år. Spillningsinventeringar visar att ökningen gått ganska fort. Det finns områden i Mellansverige som har älgtätheter en bra bit över 15 älgar per tusen hektar. I några områden har målsättningen varit tydlig, älgstammen skall öka för att ”i viss mån” kompensera för vargens uttag. Några älgskötselområden har ställt in älgjakten helt eller kraftigt minskat avskjutningen under ett par år för att stammen snabbt skall öka. Eftersom älgstammen har en potential att fördubbla sig på två år visar sig resultatet snabbt.

Frågan är om jaktstopp är en bra metod? Resultatet visar sig visserligen snabbt, men kan jägarna och markägarna klarar omställningen från ingen jakt alls till ett stort uttag från ett år till annat? Det finns tecken som tyder på att de ”nya” tilldelningarna efter jaktstoppet inte blir tillräckligt stora, vilket gör att älgstammen fortsätter att växa snabbt. Det i sin tur leder till nya konflikter med skogsnäringen och diskussioner om viltolyckor. Personligen tror jag att en mindre neddragning i älgavskjutningen med efterföljande successiva ökning är lättare att få att fungera om man vill kompensera för varg.  

Parallellt med att vi redovisar att älgstammen ökar, börjar vissa grupper att använda det som intäkt för att vargen inte är ett problem för älgförvaltningen. Inget kan vara mer fel! Problemet har bara flyttat från jägaren till markägaren. När älgstammen är mindre ”drabbas” jägarna genom minskad avkastning. När älgstammen tillåts öka får jägarna tillbaka delar av det de förlorat, men samtidigt innebär det att markägarna får ”betala” för den större vinterstammen. Nu tillhör jag dem som tycker att det är rimligt att även markägarna får ta sin del av ansvaret för den förda rovdjurspolitiken, inte bara jägarna. Men alla skall vara medvetna att det bara handlar om att omfördela kostnaderna, inget annat. Någon får alltid ”betala” för vargens uttag av älg.

Det är alltså inte så att markägarna tjänar på att vargen tar älg, vilket för den oinvigde kan förefalla logiskt när skogsägarna klagar på älgskador. Istället tar vargen enbart hela eller delar av årsproduktionen, vilket skall täcka kostnaderna för det älgen kan ha orsakat. Den som hävdar att vargen är lösningen på skogsskador och viltolyckor har mycket att lära om viltförvaltning.

av /49 Kommentarer

Åter i vardagen

•

Man brukar prata om gråa måndagar. Inget stämmer bättre på det än idag! Förra veckans snö och minusgrader byttes i helgen ut mot tö och natten mot idag till och med regn. Slask och dis gör visserligen att skogen inte lockar riktigt lika mycket som vanligt, men visst är det skönare att vakna upp till vit snö än slask även om man bara ska till kontoret!?! Nåja, det är väl så november är numera, även i Norrbotten, bara att gilla läget!

Nu har man en vecka i lite mer ordnade former framför sig efter att ha varit på resande fot och möten hela förra veckan med kretsordförandekonferens, konsulentdagar och länsordförandekonferens. Delvis är det samma frågor på alla tre träffar, men ur lite olika perspektiv. Dels är det frågor som direkt påverkar arbetet kommande år som eftersöksorganisation, arbete med älgfrågor (beroende på hur en eventuell ”älgpropp” kommer att se ut) rovdjursfrågor m.m. Men sen är det också mer långtgående funderingar över framtiden och var som händer på längre sikt. Naturligtvis ingen som kan svara säkert på det, men man måste hålla frågan om framtiden levande hela tiden. Att vi kommer att fortsätta koncentrera oss i stadsmiljö verkar vara oundvikligt vilket gör att fler och fler växer upp utan att vara ute i naturen ”av sig själva”. Svenskarna sägs vara ett naturälskande folk samtidigt som allt fler barn inte kommer ut i skogen. Är det en märklig utveckling? Nja, om man jämför naturintresset med till exempel svenskarnas intresse för mat så går det hand i hand. Det sägs att det ges ut en ny kokbok om dagen i Sverige och TV´n fylls av Per Morberg, Leila och en massa andra matlagningsprogram. Jag gissar att de flesta matintresserade svenskar följer dessa program med stort intresse samtidigt som man får i sig en microvärmd färdig-middag. På samma sätt visar sig naturintresset, bättre att låta någon annan vara ute och skita ner sig så kan man se djuren på närmare håll i TV-ruten än man skulle lyckas själv med ute i skogen. Jag hoppas att den här trenden bryts och folk börjar inse vad man förlorar då man inte kommer ut själv. Visserligen kanske man inte får så många häftiga närbilder på djur i action när man är ute själv, men man får lukter, ljud och känslan av stenar under fötterna och allt annat som gör upplevelsen total. Jakten tillför även en ytterligare dimension, nämligen total närvaro. Som naturvandrare kan du koppla av på samma sätt som om du sitter på läktaren under en fotbollsmatch, som jägare måste du vara lika fokuserad som spelarna på planen. Så för alla som tror att natur kan upplevas på TV, tänk om! På samma sätt är det med mat förresten. Det räcker med att en gång ha ätit en middag på Öster-Malma för att inse att bra kockar och bra råvaror kan göra underverk!

av /1 Kommentar

Naturvård med bössan i hand

•

Under den gångna veckan arrangerade Jägareförbundet en workshop, där vi diskuterade vilt- och naturvårdsåtgärder i skogen med myndigheter och företrädare för skogsnäring och viltförvaltning. Svininfluensan satte tyvärr en del käppar i hjulen för de planerade aktiviteterna, och begränsade även antalet deltagare en del. Även om vi inte var fler än ett tjugotal, så känns det bra att efteråt än en gång kunna konstatera att vi alla är överens om att vi har många gemensamma mål och att det finns massor att vinna på samarbete. Utvecklingen mot en markanvändning i samverkan mellan olika aktörer känns riktigt positiv!

 

Naturförvaltning0001.JPG

Viltförvaltning eller naturvård? Markanvändning och naturförvaltning!  Foto © Ulf Widemo 

 

Även om övningen i mina ögon som arrangör genomfördes under stor enighet, så kan jag inte låta bli att fundera en del över den retorik som annars används i debatten om klövviltstammarnas storlek. Företrädare för skogsnäringen, en del myndigheter och vissa naturvårdsorganisationer närmast kräver att jägarkåren skall skjuta ner klövviltstammarna, som man bland annat hävdar utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Det intressanta är att samma personer och organisationer inte sällan kritiserar jägarkåren för att vilja ”bedriva naturvård med bössan i hand” när det gäller predatorkontroll. På vilket sätt skiljer sig att skjuta räv för att kunna beskatta rådjursstammen, från att skjuta en älg för att kunna producera mer talltimmer eller få fler obetade ungaspar i ett naturreservat?

I mina ögon skiljer det sig självfallet inte alls. Jägarkårens syn på klok och hållbar förvaltning av våra resurser innebär att den biologiska mångfalden inte bara skall bevaras, utan brukas hållbart. Hur vi beskattar viltpopulationerna påverkar som alla jägare vet olika processer i naturen, till exempel predationstryck och konkurrens om föda. Viltvården och viltförvaltningen är en del av naturvården och -förvaltningen; bössan är ett av våra verktyg för att påverka populationstätheter och därmed olika ekologiska processer. Det gäller när vi beskattar älgstammen, precis som när vi skjuter kråkor och rävar för att gynna harar. Eller för att hjälpa starkt hotade sydliga kärrsnäppor…

Måhända skall man dock se inkonsekvensen i retoriken som ett första steg mot insikten att god naturförvaltning oftare handlar om skötsel än bevarande, eller kanske snarare bevarande genom skötsel och brukande. Där kan såväl bössan som exempelvis en lie vara rätt verktyg!

av

Hopp inför framtiden!?

•

Man säger ibland att jägarkåren håller på att ”förgubbas” – det är jag övertygad om är en myt! Jägarkåren idag har ungefär samma medelålder idag som på 50-talet. Medleåldern på jägarna är densamma som för våra riksdagsledamöter, också det en sysselsättning som kräver att man är myndig. Pratet om en förgubbning rår vi själva delvis för i en missriktd iver att få igång ungdomsarbete. Man börjar fundera mer över det här med ”förgubbning” när man själv börjar hamna i det läget att man inte längre bidrar till att sänka medleåldern i jaktlaget eller jägarkåren, nu balanserar man mitt i istället! Särskilt tydligt blev det i veckan nere på Öster-Malma när landets jaktvårdskonsulenter träffades för att prata aktuella jaktfrågor. Plötsligt är man en av de äldre och har jobbat så länge att det snart inte räcker med att ta av sig barfota för att räkna antalet tjänsteår i förbundet. Höstarna rusar fram och man undrar var denna jaktsäsong tog vägen. Visst det finns mycket jakt kvar, men i Norrbotten är det höstmånaderna som är den intensiva perioden. Då värmer det att läsa artikeln som jag hittade på nätet igår! Wes Libbey i Grand Rapids USA förbereder sig inför jaktsäsongen på vitsvanshjort. Han pratar om hur frustrerad han var då han som 16-åring jagade sin första hjort och bommade den första han sköt på. Det kanske har hänt fler, men för Wes hände detta för 84 år sedan! Han är alltså 100 år och ska ut och jaga, ibland tillsammans med sin 96-åriga fru. Med detta som ledstjärna har man alltså 55 jaktsäsonger kvar! Kanske inte alla dessa som hundförare men det får man väl lov att acceptera gissar jag. Men helt klart är det så att en gång jägare – alltid jägare!

Kom ihåg – det är inte de gamla jägarna som är ett problem, inte heller intresset bland de unga. har vi problem så är det att skapa bryggor mellan intresset för jakt och förverkligandet av att komma ut och jaga, det gäller oavsett ålder på den intresserade!

av

Dags att intesifiera jakten och ta in nya jägare i jaktlagen?

•

Så här halvvägs in på jaktens högsäsong börjar vi få ordning på älgobs, avskjutningsdata och andra inventeringar och rapporter från jägarna. I år är bilden tämligen entydig, allt ökar!

Älgstammen ökar av allt att dömma i stort sett i hela landet, rådjuren uppvisar ett trendbrott och verkar öka igen, vildsvinsstammarna ökar jättesnabbt och avskjutningen bromsar på intet sätt tillväxten, såväl dov- som kronhjort ökar såväl i antal som utbredning.

Givetvis är detta glädjande för många jägare men myntet har som bekant också en baksida. Risken är nu uppenbar att vi får kritik för att detta går oss ur hand och att vi inte klarar av att bemästra situationen. Av erfarenhet vet vi att jägarna är såväl en smula konventionella som inte alltid blixtsnabba i reaktionerna på viltstammarnas utveckling. Typiskt så brukar det ta 2-3 år innan man reagerar på en tydlig upp- eller nedgång. Det är därför vi får de så typiska svängningarna i t ex älgavskjutningen. När nu allt ökar och vi dessutom har vilt, som t ex vildsvinen, som har en helt annan reproduktionspotential än älg och rådjur, så är jag en smula orolig för konsekvenserna. Jag känner redan av reaktionerna från media och makthavare att det nog är dags att ta ansvar om vi fortfarande ska kunna hävda vår förvaltning och ”frihet under ansvar”.

Givetvis ska viltet förvaltas lokalt där kunskap och erfarenhet finns men det är ingen hemlighet att det nu är dags att intesifiera avskjutningen av klövviltet på väldigt stora områden och jag tror att det enda sättet att verkligen nå snabba och ändamålsenliga resultat är att ta in nya jägare i jaktlagen. Jag tror faktiskt jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av våra svenska jaktlag gör klokt i att fylla på så snart som möjligt. Annars lär det snart komma rop på att andra ska vara med och förvalta viltet, jägarna klarar inte av det ansvaret ensamma… Så ta en diskussion runt korvbrasan i helgen om ni inte skulle behöva lite fler friska jägare eller hundar som passar för det nya viltet.

av

Jag är en stolt lobbyist!

•

Så här i efterdyningarna av Rovdjursproppen har jag en känsla av att mer än ett mediaorgan just nu granskar vårt politiska arbete inför riksdagsbeslutet. De av er som såg Aktuellt i söndags kväll kanske uppmärksammade att Jägareförbundet var en av de allra flitigaste besökarorganisationerna i Riksdagshuset. Som anställd och vanlig medlem blir jag stolt över vårt målmedvetena och effektiva arbete men magkänslan säger mig att vi lär få en del snaskiga artiklar om ”jägarmaffian” och diverse insinuationer om oärliga metoder i media om en vecka eller så…

Fakta är att lobbyism idag är ett fullständigt rumsrent och till och med helt nödvändigt inslag i det demokratiska samhället. Även om kvällspressen gärna spinner på ”vanligt” folks föreställningar om att lobbyism innebär spritdrypande bjudmiddagar med tveksamma kvällsnöjen till kaffet. Ingen politiker klarar sig idag utan hjälp med information från lobbyister och är det längre någon som tror att de nyligen inlämnade motionerna i Riksdagen skrivits av ensamma riksdagsmän sena kvällar i en mörk övernattningslägenhet? Själv brukar jag roa mig med att räkna hur många motioner som är direkt kopierade från Djurens Rätts informationsmaterial mot jakt. I år var det bara ett par stycken vilket är en tydlig nedgång från toppåret 2006 då det var ett nästan tvåsiffrigt antal.

Nåväl, jag förstår att media intresserar sig för ett riksdagsbeslut som var en så tydlig framgång för jägarna och motgång för ”bevarandeintresset”. Kanske beror framgången också på att vi varit skickligare att föra fram saklig och korrekt information, dvs lobbat väl? Inget konstigt med det i så fall. Så avgörs alla frågor idag. Väljarna agerar genom sina intresseorganisationer och Jägareförbundet är en av landets i särklass största, så det vore väl konstigt om vi inte la tid och kraft på att informera våra folkvalda i våra hjärtefrågor? Det finurliga med Jägareförbundet är idag att vi kan lobba på alla nivåer, såväl i Riksdagen som på länsnivå och ut i varenda by där en riksdagsman väljs. Det är en stor styrka och givetvis ska vi nyttja den. Det är varken fult, oschysst eller oärligt. Det håller varenda politiker med om, även om Carl Schlyter i söndagens debatt låtsades som om han inte ägnat rätt långa stunder i stängda överläggningar med de i EU så mäktiga och rika djurrättsorganisationerna…

av /2 Kommentarer

Vad ska vi göra 2010?

•

Till helgen har vi träff med Norrbottens alla kretsordföranden. Det är hög tid att lägga detaljplaner inför kommande år vad gäller utbildningar och verksamhet. Dessutom är det till kommande helg en träff med landets samtliga länsordföranden på Öster-Malma så då kan det vara idé att samla intryck från länet att ta med sig dit.

Liksom tidigare år (alla år) så kommer första halvåret att fyllas upp med utbildningar. Oftast är det vissa justeringar i ämnen men grunden finns alltid kvar, viltvård, skytte och hund. Utöver det så är det lite fördjupning och tillägg. De tunga utbildningsinsatserna för nästa år kommer troligen att bli just de tre huvudområdena plus en extra satsning på jägarskolan då det nya materialet är ute på marknaden. Att få ordning på det nya regelverket runt trafikeftersök kan säkert ta lite tid också. Att få igång Norrbotten som det sista länet in i viltdata.se är en annan prioriterad verksamhet. Vad som händer med älgutredningen/-remissen får vi väl se till våren. Om det det blir något av denna utredning vet vi framåt våren och det kan naturligtvis leda till en hel del nytt arbete. Oavsett utredning, proposition eller inte så kommer utbildning och information runt älg och älgjakt som alltid vara en viktig bit och oftast det som är lättast att väcka intresse runt. För vår del i Norrbotten så är naturligtvis arbetet med/mot mårdhunden ett stort inslag i verksamheten och vinterns utslag i rättsfall inom viltvårdsområden kommer att bli avgörande för hur arbetet med dessa kommer att se ut kommande år.

Det finns alltså en uppsjö med arbetsområden och ämnen inför kommande år som dessutom är ett valår. Visserligen är Jägareförbundet en partipolitisk obunden organisation, men det innebär inte att jakten är oberörd av politiska frågor, snarare tvärtom. Därför kommer vi naturligtvis behöva avkräva alla politiker svar i jaktliga frågor innan valsedlarna hamnar i urnorna! Hur arbetet ska läggas upp och fördelas mellan oss i personalen och all förtroendevalda i länsföreningar och kretsar blir alltså en av huvudpunkterna på helgens konferens!

av /2 Kommentarer