Jägareförbundet och jägarnas roll
Maria Ripenberg går i sin ledare i UNT den 28/1 till hård attack mot Svenska Jägareförbundet och vårt allmänna uppdrag från staten. Nu besvarar vi Ripenbergs ledare.
Jägareförbundet bildades 1830 för att slå vakt om Sveriges viltstammar och för att bistå det nyligen grundade Riksmuseet med att samla in material och data på biologiska förändringar i naturen. År 1938 formaliserades kopplingarna till den offentliga naturvården och viltförvaltningen, genom att man inrättade det allmänna uppdraget. Samtidigt införde man en jaktkortsavgift, som avsattes i en viltvårdsfond. Idag betalar jägarna årligen 300 kronor till viltvårdsfonden, och ungefär hälften av medlen går tillbaka till jägarorganisationerna för att utföra specificerade uppdrag. Dessa omfattar exempelvis att bistå myndigheter med kompetens om hur jakt bedrivs, driva och administrera viltövervakning, utbilda jägarkåren och att administrera eftersöken på trafikskadat vilt. Det är alltså jägarnas jaktkortsavgifter som betalar dessa uppdrag. Uppdragen innebär dock självfallet på inget vis att vi kan påverka de politiska besluten när det gäller exempelvis rovdjursförvaltningen mer än någon annan intresseorganisation av motsvarande storlek.
Ripenberg tycks anse att jakt är negativt för den biologiska mångfalden. Detta är direkt felaktigt. Även Harald Nordlund uppvisar ett förlegat synsätt i sin debattartikel i UNT från den 29/1, då han enbart lyfter fram betydelsen av att skydda och bevara mångfalden samtidigt som han anser att viltförvaltningsbeslut skall fattas på nationell nivå. De viltförvaltningsdelegationer som nu bildas i länen utgör ett viktigt steg mot en lokal förankring av viltförvaltningen. De internationella konventioner om biologisk mångfald som Sverige undertecknat betonar just vikten av att skapa större delaktighet inom naturförvaltningen genom lokala beslut. Samtidigt trycker man på betydelsen av att hållbart nyttja, snarare än att ”bara” bevara mångfalden.
Det finns ingen del av Sveriges natur som inte är kraftigt påverkad av oss människor. Mycket av den biologiska mångfald vi ser runt omkring oss är också helt beroende av olika mänskliga aktiviteter. Bedriver man en mindre intensiv, viltanpassad markanvändning i delar av landskapet skapas variation samtidigt som den biologiska mångfalden gynnas. Detta gagnar i sin tur viltet, samtidigt som man får ett mer naturskönt landskap. Detta har jägarkåren vetat länge. Redan innan någon annan naturvårdsorganisation ens var bildad i Sverige gick Jägareförbundet exempelvis ut med rekommendationer om ett mer varierat skogsbruk på landskapsnivå.
En varierad och artrik biotop skapad för att gynna viltet i det brukade landskapet. Foto: Fredrik Widemo
Mycket av den viltvård jägarkåren bedriver går också ut på att återskapa sådan variation och artrikedom som försvunnit genom en alltmer intensiv och storskalig markanvändning. Viltvård och jakt, inklusive ett viltanpassat lågintensivt jord- och skogsbruk, gynnar mångfalden, precis som lieslåtter, skogsbete och fäbodbruk. Upphörde vi med alla dessa aktiviteter skulle mångfalden minska kraftigt.
”Naturen skall få sköta sig själv” är ett mycket dåligt argument mot den svenska jakten, eftersom alla andra mänskliga aktiviteter också påverkar viltstammarna. Jakt och viltförvaltning är istället ett utmärkt exempel på hur man hållbart nyttjar naturresurser.
Göteborgaren,
jag har inte sett några sådana siffror. Tidigare skadade älgar kommer säkert att med större sannolikhet tas nästa gång flocken jagar, så att mäta detta blir inte lätt…
Kerstin,
jag uppfattar inte att Göteborgaren ifrågasatt vargens existensberättigande, utan ditt argument att vargen ger en friskare älgstam. Det är två helt skilda saker.
Självfallet finns det levande älgar som skadats av tidigare möten med vargar eller björn. So what? Det kan enligt min mening inte anföras som ett argument för någonting…
Nu är det slutdiskuterat på detta spår i den här tråden.
Göteborgaren! Det är säkert så att vargen kan ha skadat bytet på olika sätt utan att ha lyckats fälla det, men därifrån till att ifrågasätta dess existensberättigande – ja, det låter sig helt enkelt inte göras enligt min uppfattning. Vargen jagar på det sätt den gör för att överleva, och naturen är verkligen ingen ”skyddad” verkstad.
Man talar ibland om vargförespråkarnas Disneyfiering av vargen, och samtidigt pratar vissa jägare om vargens ”inhumana” sätt att fälla sina byten. Snacka om Disneyfiering av hela naturen – inte bara ett enstaka djur.
Ska bli intressant att få svar av Fredrik kring hur mycket sanning det kan ligga i det du hört om: ”… i Värmland och Dalarna som säger att det är mycket vanligt att det skjuts eller avlivas svårt infekterade älgar med bettskador.” Jag har för mig att det sköts dryga 6000 älgar i Värmland förra året – hur många av dessa hade t ex svåra infektioner p g a skador efter varg?
Kerstin, visst är det nog så att vargen kan se eller känna lukten av att ett djur är sjukare än ett annat. En sak som sällan nämns är hur mycket djur som blir sårade och skadade av varg. Har läst någon stans att vargen lyckas i sina försök att ta bytesdjur i ca 20% (rätta mig om jag har fel) av försöken, men vad händer i resterande 80% av fallen. Ingen ska försöka inbilla mig att dom i 80% av sina jaktförsök inte hinner upp eller hinner att skada dessa djur genom bett och sedemera svåra infektioner som följd. Har pratat med folk från olika ställen i Värmland och Dalarna som säger att det är mycket vanligt att det skjuts eller avlivas svårt infekterade älgar med bettskador. Detta genererar ju också en delvis sjukare klövviltstam, något som i stort sett aldrig nämns någonstans. Är det någon som sitter på mer fakta om detta hade det varit intressant läsning. Kanske du Fredrik vet mer om detta, finns det några siffror?
Sorry,
arter som inte har en naturlig förekomst här och som påverkar andra arter negativt. Den amerikanska minken är ett klockrent exempel.
Hej igen Fredrik!
Tack för förklaringen.
Vad menas med ”invasiva arter”?
Nojjan,
visst kan jag det! För många jägare är förstås möjligheterna att jaga en av flera drivkrafter att bedriva viltvård. Indirekt gynnar därmed jakten mångfalden. Juridiskt ingår faktiskt dessutom jakten egentligen i viltvården, inte tvärtom, eftersom man är skyldig att som en del i viltvården bedriva en hållbar beskattning.
Genom jakt kan vi dessutom välja att begränsa vissa populationer, vilket ger större utrymme för andra. Vi kan genom jakt exempelvis reglera populationerna av klövvilt, så att vi får ett mer varierat betestryck. Ett medelhårt betestryck ger i skogsmark, precis som i betesmarker, positiva effekter på mångfalden av såväl insekter som växter. det är alltså varken gynnsamt med extremt starka, eller svaga, klövviltstammar för mångfalden. Vi gynnar alltså mångfalden samtidigt som vi hållbart beskattar klövviltstammarna.
Vidare så kan predatorkontroll vara en viktig åtgärd för att exempelvis hjälpa markhäckande fåglar. Det kan gälla att reducera invasiva arter som mink och mårdhund, men även inhemska predatorer som räv, grävling och kråka hotar idag rödlistade strandängsvadare.
Hej Fredrik!
Du skriver att ”Ripenberg tycks anse att jakt är negativt för den biologiska mångfalden. Detta är direkt felaktigt.”, men du nämner inga exempel som tydliggör ditt påstående. Viltvård kan, som du tar upp, vara positivt för den biologiska mångfalden, men hur är det med jakten?
Kerstin,
inte heller jägare jagar slumpmässigt. Det gäller såväl vid löshundsjakt som vifd annan jakt. Den dag det finns vetenskapliga studier av vargens effekt jämfört med jägarnas, och inte minst hur de kompletterar varandra skall jag gärna diskutera det igen.
Nu har vi gemensamt rört oss långt från blogginläggets egentliga innehåll; rättning i ledet ;-)!
Kerstin,
om du menar att vargens unika egenskap som ”friskvårdare” inte kommit fram tydligt nog kan du väl bara starta en egen tråd i ämnet, men tror du verkligen den svenska älgstammen (eller för den delen, vildsvinstammen) hade varit så mycket friskare om vargen skött om den så som SRF anser att det ska göras?
”Föreningens mening är att stammarna av rovdjur och bytesdjur skall tillåtas utvecklas parallellt. Naturliga cykliska variationer, där stammarna av rovdjur och bytesdjur varierar och påverkar varandra, skall eftersträvas.” (fr. SRF’s uttolkning av egen rovsjurspolicy)
Från en som är medlem i SJF och som tycker de sköter sitt uppdrag ganska bra.
Jan Bratt, även älgar (moose) har blivit infekterade med CWD i USA, men länken jag gav var bara som ett exempel på vargarnas speciella jaktteknik. Om du läser hela länken, så kan du där se jämförelsen med hur andra rovdjur i USA jagar: Det tycks bara vara vargen som – förutom att utskilja svagare djur – också har möjligheten att fälla dem.
Predation by mountain lions and coyotes appears not to have slowed the spread of the disease in Colorado and Wyoming. But wolves are a different kind of hunter, Smith and Miller said. Mountain lions are ambush specialists: They attack any deer or elk that they can surprise. Coyotes are too small to hunt adult deer, although they kill fawns and can severely injure adults.
By contrast, wolves CONSTANTLY TEST POTENTIAL prey, including elk, deer, moose and bison, looking for weakness. Sometimes wolves kill healthy adults, Smith said, but most of the time they find some vulnerability in their victim. It could be a calf or fawn separated from its mother, a bull or buck worn out from the rut, a doe caught in deep snow, a cow elk with arthritis.
This hunting style, Smith said, seems perfectly tailored to removing sick animals.
Att vargen oftast väljer älgkalvar, är nog just för att de är de svagaste. Bland de fullt utvuxna tycks de välja kor – kanske dräktiga sådana, och sist verkar vargen ge sig på fullt utvuxna friska tjurar – men det händer säkert också – om de inte finns något annat att välja på.
Det finns ju ingen anledning för vargen att utsätta sig för onödiga faror, eller ödsla på dyrbar energi.
Kerstin, ursäkta jag blandar mig i men här i Sverige har vi inte flockar av dessa hjortar du nämner, här äter vargen älgkalv och dessa kalvar uppvisar inget onormalt svaghetstecken, annars är det rätt som du säger att varg och förresten alla rovdjur märker dessa tecken väldigt väl, skadade djur utsöndrar speciella dofter, det behöver inte vara bloddofter.
Fredrik! Glöm inte bort det speciella med vargen, och den artens förmåga att se mycket små tecken på svagheter hos bytesdjuren. I USA talades det t o m om vargen som ”biologiskt bekämpningsmedel” för att komma till rätta med CWD bland hjortdjuren. http://www.cwd-info.org/index.php/fuseaction/news.detail/ID/34b9f5502d2485d8db29e78d4baeb68b
På just detta område kan människan ALDRIG ersätta vargen som toppredator, och det tycker jag bör komma fram tydligare i debatten.
Visst fyller människan delvis vargens funktion som toppredator idag, och våra olika aktiviteter är också ofta en förutsättning för mycket av den mångfald vi ser runt omkring oss. Både där vargen finns och inte finns. Mycket av argumenten om toppredatorernas viktiga roll för mångfalden kommer från studier av relativt slutna system där människan inte tagit vargens roll (fullt ut i alla fall), exempelvis i Yellowstone. Ett av de mest klassiska exemplen som de som propagerar för vargens betydelse använder är just att man där visat att den biologiska mångfalden ökade när man fick tillbaka vargen. Mycket av effekten berodde på att vargen decimerade de mycket starka klövviltstammarna, vilket gav ett mer varierat landskap då betestrycket minskade. Denna effekt hade man dock självfallet lika gärna kunna uppnå genom jakt på klövviltet, vilket är vad som sker utanför nationalparkerna såväl i USA som i Sverige.
När det gäller mellanpredatorer och asätare så lär de rimligen gynnas av vargen, och det gäller även en mängd insekter och annat som utnyttjar kadavren. Vargar i lagom mängd kommer att ha positiva effekter på mångfalden, men det gäller att man inte får så många att man får negativa effekter som överväger de positiva. Extremt stora klövviltstammar är negativt för mångfalden, precis som väldigt svaga stammar av klövvilt är negativt. Samma sak gäller för vargen och alla andra djur som är stora nog att påverka sin omgivning kraftigt.
Framgångsrik vilt- och naturförvaltning handlar ofta om att hitta avvägningar mellan behoven för olika viltarter och effekterna av olika former av markanvändning så att många arter kan samexistera i ett varierat landskap.
Jag förstår inte argumentet att vargen såsom toppredator skulle vara så viktig för den biologiska mångfalden. Detta argument håller ju bara om det inte kommer in en ANNAN aktör och fyller dess funktion, vilken människan skött med bravur de senaste 150 åren då vargen varit borta. Om det argumentet stämt skulle ju exempelvis Skåne ha väldigt liten biologisk mångfald, verkligheten (som Ripenberg nog inte lever i) är ju att Skåne är ett unikum av mångfald vilket tydligen gått Ripenberg totalt förbi.
Hej Nils,
ja det är ju onekligen litet svårt att förstå hur vi skall kunna skapa acceptans för rovdjuren och omflyttningar om vi inte får informera om dem…
Ser att Maria Ripenberg besvarat ert debattinlägg i sann ”Goddag yxskaft” anda..
På förekommen anledning: debattera gärna för eller emot vårt allmänna uppdrag, men gör det sakligt om ni vill få inläggen publicerade.