Problemet är ointresset
Under många år så har jag funderat på detta med motsättningar mellan olika intressen som i grunden har samma målsättning. Det är inte alltid lätt att se varför diskussionerna tar de vändningar de tar. Den här motsättningen finns på alla nivåer, både utom och inom jägarkåren. Ser vi till jägarna så har vi ett flertal jaktformer att syssla med, men betydligt fler hundraser än det finns jaktformer – är det nödvändigt egentligen? Ja, kanske finns det behov av ett stort antal stående fågelhundar, stövare eller älghundar, det får var och en avgöra. Men oavsett det så borde alla sluta upp tillsammans om grunden för deras jaktform påverkas negativt av någonting, eller hur!
Går man utanför det jaktliga sammanhanget så kan jag ibland ifrågasätta hur många hjälporganisationer det egentligen behövs!? Nu senast är det den fruktansvärda katastrofen i Haiti som svenskarna enligt uppgift har samlat in närmare 150 miljoner kronor till på några veckor. Mycket lovvärt, men behöver verkligen insamlingen skötas av så många organisationer att man har svårt att hålla koll på vem som gör vad. Vore det inte bättre att samla ihop sig och gemensamt arbeta mot det som ändå verkar vara ett gemensamt intresse? Alltså inte strida om hur man bäst hjälper utan gemensamt försöka få hjälp även av de som verkar ointresserade av att bidra.
Nu kanske någon funderar hur jag ska knyta ihop detta med dagens debatt om jakten och jägarna…?
Om vi ställer oss frågan: Vem vill ha en levande, frisk, artrik natur? gärna i sitt närområde men också nationellt och globalt? Som jägare känns det självklart att säga ja på den frågan. Jag gissar att de flesta ornitologer och allmänt naturintresserade håller med också. Målsättningen är alltså densamma, även om det finns skillnader i hur vi förhåller oss till denna levande natur när vi väl befinner oss där. Men är det inte så att den skillnaden gör att vi blir blinda för det verkliga hotet, nämligen vad som kan slå undan grunden för denna levande natur rik på vilt. Vi blir kanske också blinda för att väldigt många människor i Sverige faktiskt inte bryr sig om vad som finns utanför stadskärnan där man bor, möjligen bortsett från hur turistorterna ser ut där man ska semestra och bada.
Att fokusera på gemensamma mål om en levande natur och arbeta mot ointresse eller exploatering som leder till utarmning av naturen borde vara självklara mål för jägare och andra naturintresserade. Medan vi krigar mot varandra om de detaljer som skiljer oss åt så kommer vi inte att komma framåt i de stora frågorna. I svallvågorna från den senaste månadens mediastorm så bör vi kanske alla sätta oss ner och fundera på vad som är viktigt – de stora frågorna eller detaljerna. Det hoppas jag kunna göra i helgen på skidorna i en snötyngd skog tillsammans med mina hundar !
Hur det gick med jakten i Holland? Det gick inte alls!
Möjligen någon form som kallas skyddsjakt, på räv, mink
Jo, Jan det är nog en hel del samma tankar jag har som du beskriver. Just därför anser jag att det är viktigt att de som angriper jakten och jägarna faktiskt redogör varför de bedriver den argumentation mot jakten. Upp med korten på bordet! Vi hade ju en förening (vet faktiskt inte om den finns kvar) som sa att jakt skulle finnas bara den var ”hänsynsfull” – men det var inte så hänsynsfullt att ta ihjäl djur alltså blev resultat – ingen jakt. Om de som nu angriper oss faktiskt anser att en levande natur är det viktigaste så kanske de också kan inse att det finns reella hot mot en levande natur. Jakten är definitiv inget hot, jägarnas intressen är precis desamma som deras! Kan problemet vara att vissa organsiationer är uppbyggda runt hotade rovdjursstammar och deras finansiering/medlemsuppbyggnad beroende av detta. När rovdjuren inte längre är hotade slås också grunden undan för medlemskapet. Kanske det är därför de fortsätter att blanda ihop en vilja att jaga varg med ett uttalat mål att utrota vargen, ett medvetet sätt att blanda bort korten! Det kanske blev rörigt det här också!? :-)
Intressant, men också väldigt självklart.
Eller kanske inte? För en del är det väl en svår ekvation att få ihop. Levande natur – Skjut några djur.
För min del är det så svårt att förstå varför vi inte ska jaga. Det är ju det självklara, det naturliga och vårt alldeles ursprungliga.
All jakt är tillåten, som inte är förbjuden.
All jakt är förbjuden, som inte är tillåten.
Det är en jävla skillnad.
Stort nyfiken är jag på hur det gick med jakten i tulipanernas rike.
Snälla Jan Bratt, upplys mig.
Björn, motsättningar är kanske inte alltid vad de ser ut att vara.
Om jag själv vore en stor engagerad vän av detta varg skulle jag nog tycka att förslaget med en liten livskraftig stam och där man släpper in individer utifrån, detta skulle ju vara intressant då jag också vet vilken dålig acceptans djuret har både här hemma och säkert överallt där denna typ av varg finns. Om detta projekt lyckas kan det kanske betyda hel del för vargen på andra håll i andra länder.
Men! De så kallade vargvännerna slår blint omkring sig och vägrar befatta sig i allt som jägarorganisationerna framför. Vi ser idag hur varg, björn och lodjuret beskattas och dessa stammar bara ökar, ändå samlar WWF via kampanjer in pengar, säkert inte till vargen utan till andra verksamheter. Då frågar man sig. Vargvänner finns dom? Ja, en del tycker förstås detta, men det verkar mer och mer som om vargen tas som en ursäkt att helt enkelt bekämpa jägaren och jakten. Jaktfientliga personer och organisationer passar med all säkerhet på att ta dessa gyllene tillfällen i akt, man kan tämligen lätt blanda in jaktfientlig propaganda i debatterna utan att man ser dessa strukturer.
Det finns överhängande hot mot hela vår jaktkultur som man måste ta på allvar och på alla sätt bemöta om det inte skall sluta som med jakten i ett visst annat land känt för sina vackra tulpaner.