Varggenetikens mysterier

•

Fortfarande har det inte kommit något svar på frågan om Naturvårdsverkets förslag till gybs för varg bygger på beräkningar av en avsnörd påhittad population eller på den verkliga Skandinaviska populationen. Allt tyder dock på att det är en påhittad stam som utgör grunden för NV:s krav på nästan en invandrare per år för att nå gybs.

Det är dock uppenbart att många fortfarande inte förstår på vilket sätt detta är viktigt. Jag får frågor om det varje dag. Så jag göra ett försök att förklara, så gott jag kan. Jag är som sagt inte genetiker. Det innebär att jag sänker garden något och vissa kommer inte att vara sena att slå in en rak höger om jag har fel. Men jag tar risken.

Allt handlar om DNA, dvs den genuppsättning vi alla bär med oss. För varje anlag får vi en genvariant (allel) från modern och en från fadern. En del genvarianter är skadliga andra ger livskraft. Så länge en av genvarianterna i paret är bra så spelar det ingen roll att vi också har den skadliga. Det är alltså bra om vi får olika genvarianter från modern och fadern, dvs är heterozygot. Motsatsen är att vi fått samma genvariant från båda föräldrarna, homozigot. Om den genvarianten är dålig riskera vi att dö eller få nedsatt livskraft. Inavel leder till större risk för att vi får samma genvariant från både modern och fadern, dvs större risk för att vi drabbas av effekter av skadliga gener. Så långt är det inget hokus pokus. 

En del av NV rapporten om GYBS för varg handlar om genetisk variation, dvs. hur många olika genvarianter det finns av varje anlag i stammen. NV har bestämt, utifrån krav från bevarandebiologisk expertis, att vi inte får förlora mer än 5 % av den genetiska variationen på hundra år för att nå GYBS. I Art- och habitat direktivet finns inte det specifika kravet angivet, men regeringen har tyvärr valt att överlåta tolkningen av juridiken till naturvetare.
Utifrån den grunden har sedan genetikerna presenterat beräkningar av hur många nya individer som måste komma in i stammen per generation (5 år) för att kunna hålla t ex 790, 380 eller 180 vargar. Upptäckten nu i efterhand är att genetikerna troligen räknat på en påhittad avsnörd population med stor genetisk variation som aldrig varit mindre än 100, 200, 400 eller 800 vargar istället för att räkna på vår Skandinaviska stam som byggts upp från 5 individer. Det är det här som flera har svårt att förstå betydelsen av.

Eftersom genetikerna valt att formulera gränsen för gybs som att vi inte får förlora mer än en viss procent genetisk variation på en given tid har det stor betydelse. Den Skandinaviska vargstammen har byggts upp av fem individer och Grimsö följer utvecklingen av stammens genetiska variation. De tittar på vissa genplatser (loci) i DNA:t. Dessa förutbestämda platser får representera den genetiska variationen. På de 29 genplatser som man studerar fanns 80 genvarianter hos de två första vargarna. Tio procent, dvs 8, av dessa gick förlorade eftersom stammen under 10 år inte var fler än 10 individer. Den nya Gillhovhanen 1991 tog med sig 20 nya genvarianter, två av dessa förlorades fram tills Galven och Kynna vargarna dök upp 2009. De tog i sin tur med sig 24 nya genvarianter plus 2 av de gamla som förlorats tidigare. Den genetiska variationen har alltså på drygt 30 år ökat från 80 genvarianter till 116, med tre nya invandrare. Dessutom har den röda tiken, som ännu inte spridit sina gener, med sig ytterligare 7 nya genvarianter plus två av dem som försvann på 80-talet. Så nu finns 125 genvarianter. Just nu är det alltså 56 procent större genetisk variation i vår stam än det var från början!

I NV:s komplettering till förvaltningsplan för varg har de i sin redovisning av behovet av invandringstakt haft ett givet antal vargar som utgångspunkt som har en påhittad stor genetisk variation. Det betyder, rent matematiskt, att få enskilda vargar kommer att ha en given genvariant, helt enkelt för att det finns få vargar att fördela dem på. Om vi genom jakt håller en sådan påhittad avsnörd stam på en given nivå, t ex 200 djur kommer slumpen att spela en större roll än den gör i vår vargstam med begränsad genetisk variation. Helt enkelt för att varje enskild genvariant finns hos färre enskilda individer i NV:s påhittade vargstam än i den verkliga Skandinaviska vargstammen. Ingen enskild varg kan ju ha mer än två genvarianter på varje plats. Ju fler genvarianter, ju färre enskilda individer finns det att fördela dem på vid en given populationsstorlek.

För att kompensera för förlorade gener krävs invandring. Men eftersom givarpopulationen (den finsk/ryska) i NV:s rapport i grunden har samma genetiska variation som den påhittade måste det till många nya invandraren för att slumpen skall göra att just de har med sig nya gener eller återför sådan gener som vi råkar plocka bort ut vår stam genom t ex jakt. Risken är istället stor att de invandrande vargarna bara tar med sig gener som redan finns i den Skandinaviska, dvs. inte kompenserar för gener som gått förlorade. Det krävs därför många invandrande vargar för att kompensera för dem vi förlorar.

I vår verkliga Skandinaviska stam däremot är genuppsättningen begränsad och många vargar har således samma gener. Det innebär att samma jaktliga uttag som i exemplet ovan inte innebär lika stor risk att en viss genvariant helt försvinner. De är ju fördelade på fler enskilda individer vid samma populationsstorlek som i exemplet ovan. Men framför allt är den stora skillnaden att varje ny invandrare har stor sannolikhet att ta med sig nya genvarianter som ännu inte finns här, just för att vi har mindre genetisk variation än den finsk-ryska populationen. Precis som skett med de fyra senaste invandrarna.

Jag vet precis vilka invändningar som nu kommer från genetikerna och vargkramarna. En stam med begränsad genetisk variation, är inte bra på lång sikt. Det är ju stor genetisk variation vi vill ha. Men se, det är här som genetikerna och alla som drivit sin tes om förlust av genetisk variation trampade i sin egen vargsax. Konsekvensen av att de själva satt upp ett procentuellt krav för genetisk variation för att nå gybs är nämligen att den inte tar hänsyn till den genetiska variationen i sig. Genetikernas krav mäter enbart förändringen av den genetiska variationen. Och ingen kan hävda att Sverige för närvarande tappar genetisk variation. Inte ens en årlig beståndsreglerande jakt skulle vara en risk med den naturliga invandringtakten vi har.

Innan jag skrev det här blogginlägget lyssnade jag på nätet på ett gammalt föredrag av Laikre, jag vill minnas att jag t o m var närvarande. Föredraget är intressant för den som inte kan något om genetik. Men ännu intressantare är att hon faktiskt, som jag ser det, talar för vargjakt. Hon säger några saker som viktiga.

För det första bekräftar hon att 200 vargar räcker (Ne 50) för överlevnad i 100 år, enligt den vedertagna principen och EU:s regelverk. För det andra säger hon att founders (grundarna) bör få möjlighet att sprida sina gener så att deras andel bli proportionell med dem som grundade stammen.  Det kan som jag ser det endast ske om stammen begränsas och invandrarna och deras avkommor gynnas. Visserligen verkar invandrarnas avkommor vara mera framgångsrika än de inavlade, men färre vargar och riktad jakt kombinerat med den förstärkande effekten kommer att snabbare leda till det gynnsam bevarandestatus.

Regeringen och Naturvårdsverket har nu världens chans att återföra svenska rovdjursförvaltningen från Bryssel tillbaka till Sverige där den hör hemma. Rovdjursriktlinjerna anger att genetiskt utbytet motsvarande en varg per generation är tillräckligt för att uppfylla direktivets krav. Det senaste avslöjandet visar att det beslutsunderlag som Naturvårdsverket haft inte är relevant. Vi uppfyller redan, med de senaste årens invandring alla krav som kan ställas för att nå gybs.
Tyvärr är att den här frågan är på väg att falla i ”glömska”, trots att ingen annan kunskap på senare tid ger så tydligt stöd till regeringens mål om ett referensvärde på 180 vargar. Det är en otrolig skillnad mellan en invandrare per generation och en ny invandrare per år för att uppfylla våra juridiska åtaganden mot EU.
Låt inte de krafter som nu försöker dribbla bort den här frågan lyckas. Regeringen och Lena Ek har nu vetenskaplig kunskap bakom sig för 180 vargar och NVs krav på 380 vargar har fallit platt. Den enda anledningen till att NV valde den högre nivån var att de inte trodde på naturlig invandring på 8 individer per tioårsperiod, däremot tror de på 7 under samma tid. Genetisk förstärkning med två nya vargindivider per tioårsperiod kan inte ens de värsta vargkramarna förneka att vi redan har, genom naturlig invandring.

 

av /104 Kommentarer

Jakt i Polen

•

Jag har jagat vildsvin förr, men aldrig skjutit annat än på åtel. När chansen dök upp att få jaga i Polen, tvekade jag inte en sekund. Äntligen skulle jag få uppleva en riktig drevjakt på vildsvin.

Mina jaktkamrater var från Sverige, Frankrike, USA, Tyskland och England. Redan första kvällen utmanade fransmännen oss svenskar. Inte bara jaktkung skulle utses utan det skulle bli landskamp, med tre lag. Fransmän, svenskar och resten av världen! Nu kanske man inte skall tävla just i jakt, men på kontinenten och givetvis även i Polen utses alltid en jaktkung vid en högtidlig ceremoni vid jaktdagens slut. Det är inte bara antalet fällt vilt som avgör vem som blir jaktkung, att t ex fälla en kronhjort medan andra skjuter flera vildsvin gör hjortskytten till jaktkung. Viltet har alltså olika status och de läggs efter ”rang” på viltparaden.

Jag måste säga att tempot och organisationen imponerade. Vi hann med 8-11 såtar per dag och det var vilt i alla. Sista dagen såg jag själv 55 klövvilt i de olika dreven. Tyvärr hade vi otur med vädret. Inte under själva jakten, det var perfekt. Men även i Polen har det regnat hela hösten så majsfälten var oskördade och huvuddelen av vildsvinen gömde sig i dem. Det är omöjligt att få ut vildsvin ur ett 50 hektars majsfält. En synnerligen intressant lärdom, som kan vara bra att känna till, är ersättningssystemet för viltskador. Precis som i Tyskland måste jakträttshavarna ersätta skador på gröda. Den som tycker att det låter som ett bra system skall fundera på följande. Det visade sig att det var tyskar och holländare som odlade majsen i området där jag jagade. År med dåliga priser på majs bryr man sig inte om att skörda, de nöjer sig med ersättningen för viltskadorna! Jordbrukare kalkylerar alltså med att det skall finnas så mycket vilt att de får stora skador som ger intäkter! Det måste betyda att jordbruksmark är mest attraktiv där viltstammarna är som störst. Dessutom gäller ersättningen alla skador t o m sista oktober. Perfekt om det blir en regnig höst. Tänk er det scenariot i t ex Södermanland. Jag hoppas att översättningen från franska inte blev fel, men så uppfattade jag budskapet.

Vi svenskar har en del att lära av deras drevjaktsupplägg. Men även polackerna skulle må bra av att ta till sig lite av det vi prioriterar. Framför allt tänker jag på eftersöken, där har vi i Sverige otroligt mycket att lära ut. Vår jaktetik, i den delen, är vida överlägsen. Säkerheten är något som vi istället kan lära oss av. Jag har aldrig varit på en älgjakt i Sverige där man står med ryggen mot såten, givetvis delvis beroende på att vi har stora såtar. Men här var det endast tillåtet att skjuta vildsvin och räv inåt i såten och på högst 40 meters håll så att skotten gick marken. De högre hjortdjuren fick enbart skjutas när de passerat ut ur såten. Hur många hundförare har inte upplevt långhållsskytte rakt in i svenska såtar. Stående skog är inte kulfång!

När jag som boende och jagande i Värmland upplever de vilttätheter som finns i Polen påminns jag om vilken viltöken det börjar bli här till följd av överstora rovdjursstammar. Visst, det finns motsvarande vilttätheter i andra delar av landet, t ex i Södermanland. Men den som rör sig i markerna i skogsbygderna i Mellansverige inser varför jägarkåren är förbannad. Det finns snart inget kvar att jaga och det som vargar och lodjur inte tagit vill skogsbruket att vi skall skjuta. Vilttomma marker verkar vara målet.

Hur det gick för mig? Jo, jag sköt en räv, ett rådjur, tre vildsvin och en kronhjort.

av /16 Kommentarer

Genetiker med egen vargagenda!

•

På vägen till jobbet i morse hörde jag Ryman och Laikre i Ekot, genetiker vid Stockholmsuniversitet, kritisera vargpolitiken. Det är samma genetiker som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, ”Varggenetik bluffen avslöjad”. Lite naivt trodde jag att avslöjandet, att de gett ett rätt svar men på fel fråga, skulle få dem att undvika att politisera sina uttalanden. Men oj så fel jag hade.  

I Ekots nyhetssändning säger de att regeringens planer på att skjuta en del de mest inavlade vargarna är fel. Laikre säger, ” även om individer kan vara inavlade kan de ha genetiskt material som är värdefullt, det är att äventyra den här populationens framtid. Risken är att vi plockar bort genetisk variation som är helt central för den här arten på sikt, som vi inte vet om nu för vi kan ju inte förutsäga vilken genetisk variation som kommer att vara värdefull på sikt”.  Ryman säger, ”en hotad population gynnas av en hög numerär, det är alltid bättre att vara många än att vara få”.

Det är ungefär lika relevant som att säga att PSG har större chans att vinna sina fotbollsmatcher om de har 22 dåliga spelare än 11 av världsklass, för om de åker högsta divissionen och ner i gärdsgårdsserien kan ju nån medelmåttig beknäckare göra skillnaden! PSG trodde mer på att köpa Zlatan och ett antal världsspelare till. På samma sätt är det med vargenetiken. Planen är att ”köpa in” vargar med bra genetik istället för att ha inavlade vargar som är närmare släkt med varandra än avkommor från helsyskon parning. Just den detaljen undvek Ryman och Laikre att nämna i radioinslaget. De ”glömde” också att nämna att den genomsnittliga inavelsgraden hos avkommor har sjunkit med 20 % på 6 år och att den genetiska variationen har ökat med ca 50 % sen vargarna återkom till Sverige.

I dagens uttalande finns inget fel i sak, men att undanhålla viktiga delar av sanningen är det samma som att ljuga. De båda vet mycket väl att vargpolitiken förutsätter genetisk förstärkning. Men inte alls i den omfattning de hävdar! Om deras egna beräkningar vore riktiga borde den genetiska variationen i den Skandinaviska vargstammen ha minskat istället för att ha ökat med ca 50 %. Invandringstakten har ju varit mycket lägre än den de hävdar krävs för att inte förlora genetisk variation. Det är tyvärr uppenbart att två av Sveriges ledande genetiker fritt får driva en egen agenda. Den synnerligen viktiga frågan om de, som underlag för NV beslut, har beräknat framtida förlust av genetisk variation på en teoretisk stam eller på den verkliga Skandinaviska vargpopulationen har vi fortfarande inte fått något svar. Media verkar inte heller vilja ställa frågan till dem.

Argumenten för vissa genetiker och alla som av ideologiska skäl vill ha många vargar börjar tryta. Vi har på vetenskaplig grund lyckats slå sönder alla deras argument, nu senast kravet på mängder på invandrare. Nu tar de till det sista halmstrået, att kräva genetisk variation som den här vargstammen aldrig har haft. Jag är rädd att vissa tjänstemän på naturvårdsverket kommer att driva den linjen, en intervju av JoJ tyder på det. Men vi kommer ALDRIG att acceptera att enskilda tjänstemän får fortsätta att ha lekstuga på vår bekostnad. Det finns INGA juridiska eller biologiska krav kvar som är viktigare än de människor som drabbas av en stor vargstam. Sverige uppfyller alla juridiska, ekologiska och genetiska krav med 200 vargar i Skandinavien och en invandrare per generation. Det är hög tid att plocka bort ekosoferna från vargfrågan. Våra politiker är valda att representera befolkningen, inte vargarna, och tjänstemännen skall enbart verkställa deras beslut inte driva egen agenda. Majoritetens vilja är en liten men frisk vargstam!

av /74 Kommentarer

Varggenetik bluffen avslöjad!

•

Igår hade jag ett långt samtal med Naturvårdsverket. Jag framförde återigen kritik mot deras slutsats i förvaltningsplanen att det behövs 380 vargar istället för 180 för att nå gybs, trots att en ny varg extra per tioårsperiod ger samma bevarandestatus för vargen. Den stora skillnaden är att vi som skall ta kostnaderna slipper 200 vargar! Svaret från NV var att en sänkning av stammen från dagens officiella siffra drygt 300 vargar till 180 skulle kunna leda förlust av genetisk variation. Jag invände intuitivt att förlusten av eventuella förlorade gener mer än väl kompenseras av att det kommer in 8 nya vargar per tioårsperiod. Det retar mig är att jag inte redan då insåg hur fel ute naturvårdsverket och delar av Skandulvrapporten är. Men jag har som så många andra låtit mig luras av att de ”untouchables”, Laikre och Ryman, som har fått monopol på varggenetiken.

Senare på dagen fick jag ett mail från genetikprofessorn Dag Lindgren. Han bifogade ett utkast till blogginlägg som han avsåg att publicera idag, lördag. Jag började inse att det fanns ett viktigt budskap som alla har missat. Genetikspöket är avslöjat!
Fortfarande var jag osäker på vad Lindgren exakt menade så jag kontaktade Olof Liberg och bad honom läsa utkastet till blogginlägg. Liberg förstod genast vad Lindgren menade! Lindgren menar att den del i Skandulvrapporten som bygger på data från Stockholms universitet är rappakalja!

Felet är så uppenbart och graverande att man undra hur det har kunnat passera rovdjursutredningen, den internationella expertgruppen, NV:s experter, Skandulv, mig själv och alla andra. När Ryman och Laikre beräknat förlusten av genetisk variation över en hundra årsperiod har de INTE räknat på den svenska vargstammen som byggts upp av 5 individer till dagens nivå och med sin begränsad genetiska variation. De har istället utgått från en fiktiv population på 100, 200, 400 och 800 vargar som snörpts av från en stor population med stor genetisk variation. Det är förklaringen till varför det enligt naturvårdsverket krävs så många invandrare för att inte förlora mer än 5 % av den genetiska variationen på hundra år. Vad NV därmed kräver är att vi inte skall förlora genetisk variation som vi aldrig har haft. Verklighet borde också ha lett till att varningsklockorna ringde. Vi har fått i 5 genetiskt effektiva individer på 30 år. Den genetiska variationen borde därför enligt Laikre och Rymans beräkningar ha minskat. I verkligheten har den nästan ha fördubblats. Som Lindgren skriver, NV har fått rätt svar, men på fel fråga! F-n vad det retar mig att jag inte hittade felet själv, jag argumenterade för det utan att förstå varför! Men jag är i gott sällskap.

Kan Dag Lindgren ha fel? Själv säger han att han med 99% säkerhet har rätt. Jag är inte genetiker, men är naturvetare som brukar förstå samband mellan olika värden. Min intuitiva känsla är att Lindgren givetvis har rätt. Det är omöjligt att det skall behövas nästan en ny effektiv individ per år för att inte förlora mer än 5 % genetisk variation i dagens stam. Det kommer ju i så fall in fler nya vargar per tioårsperiod än det gjort de senaste trettio åren! Dessutom innebär det, om jag förstår saken rätt, att givarpopulationen inte alls behöver vara så stor som det sägs, eftersom den har betydligt större genetisk variation än den skandinaviska. I Laikre och Rymans beräkningar är den genetiska variationen i givar och mottagarpopulationen lika stor!

Jag kom som vanligt hem från jobbet, en fredagskväll, med telefonen vid örat. Alla som inser vidden av det fel Lindgren hittat och jag nu skrivit om förstår att telefonen gick varm. Fredagsmyset fick vänta en stund. Men min sambo är väl värd den bukett rosor jag köpte åt henne för att hon står ut med att leva med en person som ständigt pratar älg, varg, genetik och annat som rör jobbet. Rosorna står i vasen framför mig som ett minne av en bra dag. Taggarna kanske jag skickar till någon lämplig person när väl buketten vissnat. En stor bukett borde även skickas till Dag Lindgren som såg det vi andra missade.

 

P.s. Jag åker i morgon, söndag, på jaktresa till Polen. Det är förklaringen om ni inte får era kommentarer publicerade. D.s.
av /44 Kommentarer

Det är synd om dem som inte är jägare

•

Så var det dags igen. Överallt runt omkring mig beklagar sig unga som gamla över att det är grått, mörkt och kallt. Och nu till och med snö… BURR! ”Man borde flytta söderut” samsas med påståenden som ”Jag ser då inte bara nackdelar med klimatförändringarna…”. Själv njuter jag bara, men har lärt mig att utåt lägga litet band på min glädje över årstidernas växlingar. Annars händer det nämligen inte sällan att icke-jägarna blir ännu mer uppretade. Vilket knappast kan vara nyttigt för dem, och dessutom blir de sura på mig...

Hällregn är för all del inte roligt. Men finns det egentligen något negativt med en riktigt grå novemberdag, då fukten hänger i luften och får alla ljud att bli dova? Själv känner jag starkt hur skogen kallar sådana dagar, kanske nästan mer än om vädret är soligt. Säkert beror det i stor utsträckning på att jag jagat mycket på hösten, vilket gör att jag förknippar höstväder med något positivt. Samma sak gäller snöfall. Visst kan det vara träligt att ploga gårdsplanen för femtioelfte gången, men varje snöfall innebär spårsnö… och i bästa fall upplega. Vilket i min värld uppväger alla eventuella nackdelar.

Jag var helt fiskegalen under min uppväxt, men inte särskilt intresserad av isfiske. Jag minns därför väl hur jag tyckte att snö, men framför allt is, var ett elände som begränsade mitt fiske. Jag minns även en ahaupplevelse runt 15-16, då jag började jaga på allvar. Plötsligt fanns det något minst lika intressant att fylla vinterhalvåret med. Sedan dess uppskattar jag alla årstidsväxlingar, vilket närmast känns som en ynnest när alla andra beklagar sig.

Få om några andra tillbringar lika mycket tid i skog och mark som vi jägare, och vi gör det i ur och skur. Flera undersökningar av svenska friluftsliv har lyft fram detta och de självklara positiva effekterna på jägarnas hälsa. Personligen tror jag dock att man kanske underskattat betydelsen för den mentala hälsan. Utöver att jakt samtidigt är både spännande och avstressande, så tror jag det för många även en ger en mer positiv syn på vårt klimat i vardagen. Så funkar det i alla fall för mig.

Det är synd att inte fler är jägare. Då hade fler kunnat njuta i fulla drag av en grå novemberdag. Eller av den första morgonen i slutet av sommaren då morgonluften äntligen känns kall och klar… Det är dock aldrig för sent att börja jaga!

Och som ett tecken från ovan faller de första flingorna, just som jag satt och funderade på en avslutande mening. Och jag ler därmed brett… inte minst som snålblåsten gör att jag kan smyga tyst.

av /13 Kommentarer

SNF, WWF och SRF sprider osanningar

•

Så var cirkusen igång igen. Svensk vargförvaltning skall skötas av en miljökommissionär i Bryssel tycker SNF, WWF och SRF. Undar vad vargkommitten skall diskutera på kommande möten?
Hur som helst är det intressant att studera deras brev till kommissionären. Lögnerna är häpnadsvärt många! Jag orkar inte översätta deras påståenden men kommenterar på svenska. Man kan ju hoppas att kommissionären regelmässigt översätter min blogg! 

A national ceiling of 180 wolves can never be in conformity with the Habitat Directive’srules on favourable conservation status. A decimation of about 40 per cent of the population censused last winter will threaten the fragile population. Even in a hypothetical future with a wolf population in genetically perfect condition, such a limitationwould seriously endanger the population, in particular in a long-term perspective, due to higher vulnerability to diseases, poaching, traffic accidents, nativity variation and other random events.

Lögn! Eftersom frågan handlar om att sätta referensvärde (gybs) enligt artikel 17 anvisningarna så är 180 vargar ett golv för vargstammen. Men det finns inget formellt hinder vare sig i direktivet eller riktlinjerna mot att golvet också blir förvaltningsmål, dvs tak.
Lena Ek har dessutom aldrig sagt att vi skall ner till 180 vargar redan i vinter. Att skriva som de gör är ett sätt att medvetet vilseleda kommissionären och möjligen inger det också falska förhoppningar till de drabbade. Jag önskar att det vore sant, men det är lögn!
Dessutom kräver inte EU kommissionen mer än en invandrare per generation för att nå gybs. Att inte regeringen och NV insett det är obegripligt. Istället målar vi in oss längre och längre in i ett hörn.
De bortser också helt från sårbarhetsanalysen som just tog höjd för sjukdomar, tjuvjakt m.m Vetenskap är enbart bra om den stöder deras sak. Om inte låtsas de som om den inte finns. Shame on you!

The statement on 180 wolves is not founded on sound scientific ground and was recently expressly considered as unreasonable by the SEPA in the light of actual difficulties to realize the effective immigration needed. SEPA specifically stated this in its recent addition to the wolf management plan released 19th October.

Lögn! Det skiljer en enda invandrad utsatt varg mellan Naturvårdsverkets förlag och Lena Eks! Hur den ena vargen kan vara skillnad mellan vetenskap och det som inte är det är obegripligt och endast ful retorik.

The Swedish Environmental Protection Agency itself proposed a minimum of 380 wolves in Sweden, just a few hours before being contradicted by the Environment Minister. SEPA’s proposal is based on two absolute prerequisites: First, that 20 genetically unrelated wolves will be incorporated into the population as of 2014 (decided by Swedish Parliament). Secondly, that thereafter at least 3.5 genetically unrelated wolves migrate into the population per every five-year cycle.

Lögn! Det bygger på samma grund, men med olika ambition för den genetiska förstärkningen. Det som skiljer är att NV struntar i de drabbade medan miljöministern ser möjligheter att ta hänsyn till oss som drabbas!

This should be seen in relation to the fact that in the previous three years, since the attempts to achieve genetic reinforcement were required by the Swedish parliament, not one single wolf has been added to the population. The Swedish government still hasn’t been able to reinforce the Scandinavian wolf population with new wolves from abroad to improve the poor genetic status.

Lögn! Flera vargar har flyttats just i syfte att stärka genetiken. Ingen förutom de klagande, inte ens kommissionen, har t ex missat att en röd varg har flyttas tre ggr. Hon finns dessutom kvar och allt tyder på att hon har en partner.

The present rate of effective immigration is 5 wolves in total since 1983. This corresponds to a rate of 5 wolves in 29 years. The target set by SEPA must therefore be consideredhighly implausible.

Lögn, eller åtminstone vilseledande. Tre vargar har vandrat in sedan 2007. Det ger drygt en varg vartannat år. Men den som vill ge skenet av problem väljer tidsperiod som de klagande.

Furthermore, both SEPA’s and Ms Ek’s proposals are in stark contrast to the findings of an International Panel of experts on conservation biology employed by the latest Swedish Large Carnivore Inquiry, as well as to the recommendations of leading national scientists on population genetics. According to these scientists, an isolated population, to be long-term viable, must be in the order of several thousand animals, and preferablybe shared between several countries. In a science-based scenario, providing other countries (Norway, Finland, Russian Karelia) take their fair area-based share, a figure of 700 wolves was presented for Sweden by the international expert panel referred to above. We will provide a more in depth analysis of these figures, as well as further suggestions for favourable conservation status for Swedish wolves, on November 6th when we meet with the Commission at DG XI.

Sant, men inte relevant. Expertgruppens ställningstagande bygger inte på data från den Svenska populationen utan bygger på allmänna “önskemål” inom bevarandebiologin. En synsätt som innebär att man struntar i vetenskapligt data från den berörda populationen och gör forskning onödig. Dessutom kan man fundera på hur Finland kan sätta 200 vargar, Slovenien 50 vargar och Frankrike 150 vargar som gybs om Sverige tvingas ha 700! De klagande underkänner svensk vargforskning och data från samma genetiker som de tidigare använt sig av. Nästan komiskt.

 

No wolf cubs from zoological parks have yet been transferred to wild wolf packs. According to representatives of the Swedish Association of Zoological Parks, Swedish parks today keep two breeding pairs that can produce offspring suitable for release into the wild. If present problems can be solved, it is estimated that genetic reinforcement with wolves from zoological parks – at the best – can be realized by 2016, assumingeverything works perfectly according to plans. This will not, however, result in more than a rather insignificant reinforcement.

Sant! Det tar tid, men så har väl ingen sagt att det är bråttom! Det enda som är bråttom är att ta hänsyn till oss som drabbas. Däremot har de klagande bråttom med att stjälpa alla försök till att normalisera vargförvaltningen.

The conservation status of the Swedish wolves is still unfavourable. The inbreeding coefficient is still too high, the population number too low and the population is still isolated and severely restricted to exist in only a part of the natural population range (the latter a problem that neither the minister not the SEPA has dealt with at all).

Lögn, eller åtminstone början till en lögn. Det finns inget krav i direktivet på att varg skall finnas överallt i sitt naturliga utbredningsområde.(se anv, till artikel 17 rapporteringen sid 17 sista stycket)

The ban on wolves in most of the northern half of the country has not been abolished, which means that most wolves appearing in this area are shot, and any attempts to formpairs and reproduce are effectively stopped.

Sant, det skall bli spännande att se om kommissionen tar kampen mot ursprungsbefolkningen. Dessutom har EU beviljat undantag för varg i hela det finska renskötselområdet.

The decisions about a national ceiling of 180 wolves and a renewed license hunt on wolves have not been part of the discussions in the numerous consultations held by the government. Despite our participation in the new Swedish Wolf Committee and a number of stakeholder meetings organised by the Swedish authorities, no information what so ever about a new set ceiling of 180 wolves had reached us before the Friday’s statement.
On the contrary, the Wolf Committee had a meeting on the 17th of October, when no information at all was given by the government.

Lögn eller åtminstone nästan! Alla visste att NV fick uppdraget av Ek att sätta värde för gybs. NV presenterade två siffror, 180 och 380. NV förordade 380 men Ek som ansvarig minister valde 180. INGEN fick veta siffrorna i förväg och man kan fundera över om de låtit bli att klaga om de fått information en dag tidigare!

No acceptance for reinforcements of the wolf population among the hunter organizations has been achieved. On the contrary, the hunter organizations have abandoned the agreement with the Swedish Government. One of them has recently even suggested zero tolerance for wolves in nature.

Lögn! Ingen annan organisation, speciellt inte på bevarandesidans har ägnat en enda timme åt förankringsarbete. SJF däremot mötte 2000 jägare/markägare 2010 och 2011. Sen valde regeringen att lämna uppgörelsen pga att naturvårdsorganisationerna valde att stoppa nationellt självbestämmande till förmån för tjänstemanna styre långt borta I Bryssel. SJF kan knappast förväntas fortsätta som om inget hänt. Däremot har vi inte stängt dörren för framtida delaktighet, men det förutsätter att kommissionen inte återigen stänger dörren för svensk förvaltningsmodell.

Any form of wolf hunting (other than protective hunting with reference to Article 16 1.b) must be seen in light of factual circumstances and in relation to that there is no effective and confirmed solution to the genetic isolation problem in place. The idea proposed by Ms Ek to employ a form of hunting with the purpose of cleansing of wolves with high inbreeding coefficients must be considered a high risk experiment, detrimental to the wolf population, in particular in absence of a proven strategy to connect the Swedish wolves with the Finnish wolves on a long term basis.

Sant! Man måste se till verkligheten! Men inte den verklighet de vill beskriva. De drabbade betalar för vargstammens med livskvalitet, förlorade jaktmöjligheter, dödade tamdjur och enorma belopp i kronor och öre.
Att nya gener har större genomslag i en mindre population kan jag överhuvudtaget inte förstå hur de kan ifrågasätta. Men som jag sagt tidigare, det är inte lösningar de söker. De vill enbart tvinga på landsbygden många vargar! Kosta vad det kosta vill, det är inte deras medlemmar som betalar!

av /23 Kommentarer

Desperata vargutspel!

•

Roade mig med att läsa lite av det som sagts och skrivits efter att Lena Ek meddelat att gynnsam bevarande status skall vara 180 vargar. Men låt mig börja med att säga att 180 vargar, rent formellt, inte är annat än den lägsta nivå som Sverige skall ha. Det finns inga garantier för att stammen skall ner till den nivån, men möjligheterna finns. Den som tror att vi i vinter får jakt på hundratals vargar misstar sig säkert, även om det vore önskvärt. Lena Ek har nämligen sagt att allt skall ske i ”rätt ordning”. Det betyder, som jag uppfattat det, jakt på inavlade vargar och omfattande genetisk förstärkning. Utan genetisk förstärkning kommer vi inte ner till 180 vargar! Inte ens till de 380 som NV förordar. Den som missat den detaljen bör nog läsa på.

Men även de som nu kritiserar Lena Ek för att gå landsbygdens ärenden bör läsa på. Lena Eks siffra, 180 vargar, är precis lika vetenskaplig som Naturvårdsverkets. Jag skulle t o m vilja påstå att Lena Eks, sett ur ett bevarandeperspektiv, t o m är tryggare för vargen än Naturvårdsverkets. Naturvårdsverket utgår nämligen från dagens invandringstakt och att den skall bestå. Lena Ek däremot vill ta till aktiva förstärkningsåtgärder. Lena Eks förslag är alltså bättre för människor och vargar!

SNF, WWF och SRF gick som väntat i taket. Mikael Karlsson pratar om utrotning och hotar med EU kommissionen och fällande dom i EU domstolen. Undrar just vad det är vi skall fällas för? Såvitt jag vet har vare sig kommissionen eller domstolen mandat att fälla ett land för det referensvärde (GYBS) man sätter. Finland har ungefär samma siffra som Sverige, Frankrike 150 vargar och Slovenien, kommissionärens eget hemland har 50 vargar. Det enda kommissionen prövar är licensjakten 2010 och 2011. Mikael Karlsson pratar alltså strunt!

WWF:s kommentar är mera nyanserad, men ändå allvarligare än Karlssons onyanserade svavelosande vredesutbrott. WWF:s Tom Arnbom säger nämligen följande till DN. – Vad regeringen kanske inte inser är att det är tänkt att Sverige ska sätta normen för resten av EU. Läs igen! WWF vet alltså att EU kommissionen driver frågan mot Sverige av principiella skäl. Det är alltså inte längre en fråga juridik, biologi eller genetik, det är enbart av politiska skäl man driver processen mot Sverige.
EU kommissionens roll är en enda. De skall enbart, som kommissionären själv sa när vi träffade honom i Bryssel, vara ”guardians of the Treaty” (fördragets väktare). Han sa vidare att de inte skall vara partiska och att jakt på varg är okey om det sker med stöd av vetenskapligt underbyggd förvaltningsplan. Så nu undrar jag om WWF har ”inside information” som visar att EU kommissionen gör politik av vetenskapen. Ingen, som är ärlig, kan nämligen hävda att Lena Ek inte grundat sitt politiska ställningstagande på vetenskaplig grund. Ingen annan miljöminister i världen har så omfattande beslutsunderlag som Lena Ek.

Som avslutning kan jag inte låta bli att kommentera Elisabet Höglunds krönika i gårdagens Aftonbladet. En tidning som jag helt slutade köpa efter vargjaktsdebatten 2010. Hon vet att den person som körde på vargen i Dalarna i helgen gjorde det med vilje och att polisen är med på det! Den som vill läsa något mera nyanserat bör därefter läsa ledaren i Barometern.

Men på en punkt ger jag Höglund rätt. Jägareförbundets har nästan lyckats få gehör för den linje vi drivit i 20 år. Men däremot fattar Höglund och många andra inte varför. Vi har stöd av vetenskapen för det vi säger. Andra, som Höglund, kan vräka ur sig vilka lögner och påståenden som helst. Den förmånen har inte vi. Våra argument granskas alltid, bevarandesidans nästan aldrig!

av /31 Kommentarer

Regeringen lovar färre vargar!

•

Så kom då Naturvårdsverkets besked om hur många vargar som de menar krävs för att nå gynnsam bevarandestatus. En handfull tjänstemän har kommit fram till att det krävs 380 vargar i Sverige. Tyvärr visar det att människors livskvalité och de ekonomiska effekterna för oss som lever på landsbygden inte står högt i kurs på Valhallavägen.

Jag har varit och är fortfarande kritisk till att regeringen överhuvudtaget valde att överlåta frågan till Naturvårdsverket. Gynnsam bevarandestatus är ett politiskt ställningstagande, inte ett vetenskapligt. Därför är jag nu glad över att Lena Ek så tydligt deklarerat att hon kommer att arbeta för det lägre alternativet, 180 vargar. Forskarna säger att det är tillräckligt om vi lyckas med genetisk förstärkning. Notera att Naturvårdsverkets förslag på 380 vargar bygger på att det kommer in 7 vargar per 10 årsperiod, medan Lena Eks 180 vargar förutsätter en varg till. Den som tror att verkets tjänstemän inte har en egen agenda när de väljer 380 vargar istället för 180 när skillnaden i genetisk förstärkning är en varg räcker upp en hand! Sju vargar tror de att kan lyckas, men inte åtta.

Noterade att DN redan gjort kopplingen mellan Svenska Jägareförbundets mål om max 150 vargar och regeringens förslag till referensvärde 180 vargar. Det visar två saker. För det första att vår linje max 150 vargar har fullt vetenskapligt stöd, vilket hela tiden varit vår utgångspunkt. Det visar också att regeringen har ambitioner att komma tillrätta med de problem som vargen orsakar dem som lever med dem i sin närhet.

Svenska Jägareförbundet har fått ta mycket stryk i vargdebatten. Både från dem som vill ha många vargar och från dem som vill utrota dem. Vi har ändå i tjugo års tid hållit samma linje, en liten men frisk vargstam. Det står givetvis andra fritt att verka för många eller inga vargar men de skall inte hävda att de har stöd av eller att det krävs av Art- och habitatdirektivet. Jägarnas Riskförbunds linje, inga frilevande vargar, har givetvis inget stöd i något regelverk även om merparten av jägarkåren helst skulle vilja slippa varg på sina marker. Deras utspel på senare år har försvårat debatten och har t o m äventyrat en långsiktig lösning. Populistiska uttalanden har kommit i parti och minut. De har dessutom stängt dörren för genetisk förstärkning. Indirekt stöder de alltså Naturvårdsverkets förslag om 380 vargar! I själva verket leder Riksjägarnas linje till ännu fler vargar, inte till färre som de försöker få jägare att tro.

Rovdjursföreningens reaktion var väntad. De vill ha fler vargar än NV:s 380. Men om man granskar deras pressmeddelande ser man att de vare sig har biologiska eller juridiska argument som stöder sin sak. De enda de skriver är att den genetiska förstärkningen inte kommer att fungera och att utomstående ”experter” borde granska de svenska experternas slutsatser. Nu är jag helt övertygad om att det inte finns några ”utomstående” experter som skulle ifrågasätta forskarrapporten. Alla rapporter, internationella som nationella, har i tio års tid kommit till samma slutsats. Antalet vargar är inte det viktiga, det är det genetiska utbytet. Rovdjursföreningens utspel är närmast desperat. De får inte gehör för sin linje om att göra om landsbygden till ett svenskt Yellowstone.

Mikael Karlsson, SNF, går som vanligt längst. Miljöministerns förslag, ”det är ungefär som att klimatpolitiken skulle handla om att öka utsläppen”. Han påstår dessutom att målet 180 vargar saknar vetenskapligt stöd. Detta trots att den vetenskapliga rapporten som allt bygger på just har presenterats. Men så har han ju alltid haft en egen syn på vad som är vetenskap och vad som inte är det.

Regeringens ställningstagande, än så länge enbart muntligt, kan sägas vara villkorat. Utan genetisk förstärkning blir det minst de 380 vargar som Naturvårdsverkets tjänstemän föreslagit. Det betyder att Naturvårdsverket de närmaste åren skall förmå ett antal markägare och jakträttshavare att säga ja till valputsättning. Tyvärr har naturvårdsverket sedan tidigare mycket lågt förtroende i bygderna. Deras förslag på 380 vargar ökar knappast det förtroendet. Riksjägarna fortsätter säkert sin populistiska linje med nej till genetisk förstärkning och nollvision. De har ju målat sig så långt in i hörnet som det går. Jägareförbundets medlemmar har tidigare ställt sig positiva till genetisk förstärkning, men känner sig lurade av tidigare utfästelser som inte hållits. Naturvårdssidan har inte lyft ett finger för att bidra till förankring av genetisk förstärkning. De säger enbart att allt har misslyckats.
Naturvårdsveket har därför ingen lätt uppgift och jag misstänker att regeringen förväntar sig att jag och andra i förbundet skall förankra den nya politiken hos dem som berörs. Det kommer att krävas större lyhördhet och ödmjukhet från Naturvårdsverket än de visat så här långt. Det kommer inte att bli lätt, alla vet att politiska beslut kan rivas upp när som helst. Jag hoppas därför att även socialdemokraterna kan ställa sig bakom regeringens politik. Om inte riskerar vi att hamn i en återvändsgränd efter nästa val om det blir maktskifte. Vi blev blåsta en gång, nu vill vi ha garantier för att en medverkan från oss verkligen påverkar antalet vargar i Sverige.

av /68 Kommentarer

Sveket

•
Jämthunden Alva.

Jämthunden Alva.Alva, en klok, trevlig och fortfarande lycklig jämthund. Foto: Madeleine Lewander

Förra veckan var jag med i Jämtland när jaktlaget i Sösjö jagade älg. Jag hade ingen lust att sitta på pass de här dagarna utan gick med hundförarna.

Mest blev det med Torbjörn och hans Grym men också med Håkan och Alva. Grym och Alva är jämthundar.

En älghund söker och hittar förhoppningsvis också älgen eller älgarna. Ståndskall. Föraren hänger på. Smyger på ståndet. Kommer förhoppningsvis till skott. Många gånger inte. Älgen går loss och så blir det gångstånd. Hundföraren efter igen.

Det blir åtskilliga mil att gå, springa, smyga och under långa stunder, när man är riktigt nära, stå på ett ben och inte röra sig.

Som närmast smyger Torbjörn och jag in på 15 meter. Det är ack så spännande men trångt och tätt och älgarna, det var ko med två kalvar, går loss så att det inte går att skjuta. Grym är grym.

Så Håkan med sin Alva då. Det blev lite speciellt, redan när vi går från bilen säger Håkan att han ser på Alva att det står älg i närheten. Jag tittar på Alva men tycker mest att hon ser förväntansfull ut, som att hon vill ge sig iväg och jaga.

Men eftersom Alva uppenbarligen säger till Håkan att det finns älg precis i närheten, går vi inte så långt. Vi väntar. Alla passkyttar måste på plats. Håkan klappar Alva och säger att han vet vad hon menar men att vi måste vänta lite. Alva sitter tyst men tittar emellanåt intensivt på Håkan. När? När?

Efter en evighet är alla på plats. Då viskar Håkan, mycket tyst, ”Varsågod”. Alva drar iväg och det blir ståndskall nästan direkt, kanske 200 meter fram.

Vi smyger efter. Saaakta. Vi kommer till slut in på 40 meter. Spänningen är total. Åter en massa vegetation mellan oss och älgarna, en ko med kalv. Älgarna står stilla, betar lite, kon tycker förmodligen att den där hunden som bara hoppar runt och för oljud, är skitirriterande. Någon gång gör hon ett litet utfall mot Alva. Fnyser föraktfullt åt den ettriga lilla typen som inte kan hålla tyst.

Emellanåt kommer Alva fram till oss och meddelar med hela sitt kroppsspråk att nu är det dags att komma till skott. Kom igen då, husse! Vad väntar du på??

Nej, vi kommer inte längre. Till slut blir kon varse oss. Älgarna stannar kvar men det blir svårt för oss att forcera framåt.

Och efter ytterligare en stund drar de iväg. Från oss. Hunden efter. Fast jösses vad nära det var, igen!

Älgjakten med ställande hund är en fantastisk jakt.

Precis här där vi är finns inga vargar. Än så länge. Igår hörde någon i jaktlaget talas om att en varg blivit skjuten efter att ha angripit en hund sju, åtta mil från där vi befinner oss.

Jag tittar på Alva. På denna kloka, trevliga och lyckliga lilla jämttik. Alva och Håkan sitter liksom ihop. De har ett eget språk. De jagar tillsammans. Det är deras liv, den enes lika mycket som den andres. Torbjörn och Grym har sitt.

Grym är nöjd efter väl förättat värv. Foto: Madeleine LewanderGrym, trött och nöjd efter väl förrättat värv. Foto: Madeleine Lewander

Jag skulle också vilja ha en älghund, ett gemensamt jaktliv och ett eget språk som bara vi förstår. Ta mig fram i skogarna, jaga och uppleva spänningen tillsammans. Men inte under hotet att få min hund uppäten. Att behöva springa mot ett hjärtskärande skrik. Att hitta min vän stympad, död, svårt skadad eller inte alls.

Jag funderar på Håkan, Torbjörn och de övriga i jaktlaget. Ser idyllen. De har lyckats med sin älgstam. Idag har de fantastiskt fina skoveltjurar, medelåldern har ökat betydligt. Jaktlaget umgås hela året. Tillsammans har de byggt eget slakteri med ett fint kylrum. De röjer och fixar. Hela familjerna samlas och har vikingafester och kräftskivor tillsammans i den fina jaktstugan som jaktlaget också byggt tillsammans.

Björnen är inga problem. Det funkar. Men vargen… Jag får en känsla av lånad tid. Att de lever totalt i nuet, våra älghundförare. De har liksom inget val.
Men kanske finns ändå en strimma hopp. Kanske någon till slut tar sitt förnuft till fånga.

av /3 Kommentarer

Ett ålderstecken?

•

Det är självklart så att vi alla som jagar har vår alldeles egna jaktlust. Den kan bestå av allt ifrån den tillfredsställelse man känner när frysen är fylld med bra mat från skogen eller den glädje man känner första gången jakthunden gör ett bra jobb. Den kan bestå av glädjen över en soluppgång över rimfrostiga myrar eller ett samtal med goda vänner över en sotig kaffepanna vid en lägereld. Vad som gör att vi trivs i skogen och med jakten varierar både mellan varje enskild jägare men också från gång till gång beroende på vad, hur och med vem man jagar.

Något som jag ändå tror är förbehållet oss som ändå har varit med ett tag är den glädje man känner över att någon annan lyckas inom jakten. Inte för att man nödvändigtvis är mer missunnsam när man är yngre, men jag tror att man är mer inriktad på sig själv och strävan efter att uppfylla vad man har förutsatt sig och hoppats på. När man har ett antal jaktsäsonger bakom sig är det lättare att börja se även andra. Visst är det fortfarande så att jag trivs i skogen och med jakten och med allt det jag nämnde i inledningen. Men jag har  också förståelse för att känslan av att lyckas första gången har en dimension till jämfört med att nedlägga en i raden av tidigare nedlagda byten. Därför känns det idag lika roligt att vara med då en ny jägare får träda in på jaktstigen med lyckat resultat som om jag själv får avsluta jakten med ett välriktat skott. Gårdagens jakt ovanför Harads med en grupp nya jägare hade många ingredienser som gjorde det till en bra dag. Minusgrader, lite snö på marken och sol från en klarblå himmel. Självklart finns inget bättre då än att få tillbringa en dag ute i skogen! Det var älgjakt på schemat och två hundar släpptes, varav en var min egen valp/unghund. Lite färska älgspår, hundar som drog iväg efter spåren höll passarna  alerta även om de inte blev några älgar som stod still tillräckligt länge för att det skulle bli ståndskall.

Trots det så small ett skott under förmiddagen och det konstaterades en skjuten tjur. Det blev allmän samling på plats för att gå igenom hur man tar tillvara en fälld älg och tillsammans hjälpa till att få ut den ur skogen.

Att fälla sin första älg tror jag alla älgjägare har i ett eget litet minnesfack. Min egen första älg fällde jag 1986 och jag har bilden hur tydligt som helst i minnet hur det gick till, trots att det var en tjur med en tagg på var sida! Att den skytt som fick sin första älg igår kommer att minnas detta länge tvekar jag inte en sekund på! En kortare lektion i lockjakt, en tjur som kommer smygande på en frostig myr och ett välriktat skott utan behov av eftersök. Det kan knappast bli bättre!

Jag hoppas verkligen att fler får chansen att uppleva jaktens alla dimensioner, men det krävs ju att vi alla etablerade drar ett strå till stacken och ställer platser till förfogande till de som vill prova på!

av /2 Kommentarer

Kramas eller?

, , •
Det finns olika sätt att hälsa. Foto: Madeleine Lewander

Vissa grupper av oss jägare kramas när vi hälsar på varandra. Åtminstone i Sverige. Det är en tilltagande företeelse i samhället över huvud taget men just den här gruppen jägare ligger nog snäppet över kramgenomsnittet.

Jag ser egentligen inget fel i det när det handlar om att kramas med människor jag känner och tycker om. Precis nu har jag passerat en intensiv jaktperiod tillsammans med ett gäng underbara människor som jag egentligen bara träffar några gånger under en dryg månad varje år. Då känns det bra att kramas.

Faktum är att det har blivit så mycket kramande att jag för tillfället nästan har glömt bort det där med att ta i hand. Det betyder att jag har chockat minst ett par personer rätt nyligen genom att genast, första gången vi har träffas, kasta mig om halsen på dem. Det är lite pinsamt.

Det finns olika sätt att hälsa. Foto: Madeleine Lewander

Det finns olika sätt att hälsa. Foto: Madeleine Lewander

För det mesta försöker jag ändå tänka på det där. Man kommer till en större grupp människor och ska hälsa. Då måste man göra smarta urval. Kram, kram, handslag, handslag, kram. Så står den där personen där vars nuna jag glömt bort och förväntar sig en kram. Och då sticker jag fram handen och säger goddag.

Fel igen.

En del vill pussas. Fast man pussas ju inte på riktigt utan smackar liksom ut i luften vilket också kan kännas rätt märkligt. Och svårt. Jag tyckte det var jättesvårt ända tills jag för flera år sedan träffade en kollega i Belgien. Där går en stor del av tiden åt att pussas i luften.
Hon berättade i vilket fall som helst hemligheten med kindpussandet. Man ska pussa i luften vid den högra kinden på den man hälsar, sett från mitt håll. Personer man inte känner får en kindpuss medan goda vänner, släktingar och personer som står en mer nära får en puss vid båda kinderna.

Fast höger först då, vilket var viktigt för mig att komma ihåg eftersom jag tidigare, vid de få tillfällen det hände, var rädd att krocka med någons näsa.

Ännu ett nytt fenomen här i Sverige är höger- och vänsterkramandet. Man gör likadant som när man pussas fast man kramas istället. Först till höger och sen till vänster.
Jaha? Vem var det som kom på det då? Och varför?

Och vad gör man om man inte vill kramas eller pussas med kreti och pleti? Har man ett socialt handikapp då? Jag vet många som springer och gömmer sig. De vill INTE hålla på och tramsa. De tycker att det är för nära, jobbigt. Det har jag respekt för. Speciellt då all denna kroppskontakt med hela världen tenderar att bli relativt rörig.

Jag skulle vilja ha lite tydligare osynliga regler för detta ganska snart. Annars riskerar vi kanske alla att hamna i ett puss- och kramträsk som vi aldrig tar oss ur.

Och i dessa förkylningstider hade det kanske till och med räckt att bara säga ”Hej!”

av /1 Kommentar

Hur man gräver en grop

•

Oj vad tiden rusar iväg! Det har blivit långt mellan inläggen här ser jag! Årstiden är ju intensiv här uppe i norr med allt som ska hinnas med jaktligt innan snön börjar falla. Visserligen har fågeljakten legat lite på hyllan i år eftersom min Norrbottenspetstik går med valpar i magen, men en unghund som ska jagas in på älg tar ju tid det också. Dessemellan ska man hinna med att jobba också och det har självklart varit en hel del arbete med älgförvaltningen. Som jag förutspådde så har det jagats älg även i år, trots en stressad hantering inför säsongen. En hantering som inte underlättades av att Länsstyrelsen, utöver att sjösätta den nya förvaltningen, också valde att införa ”tags” på alla fällda älgar i Norrbotten. varje legalt fälld älg ska ”plomberas” och hela den apparaten ovanpå allt annat som är nytt har lett till rätt mycket arbete och frågor. Men som sagt, älgar fälls det trots allt i år också, även om det ser ut att bli färre än i fjol. Det var på sina håll ett medvetet val, men på andra håll har man hakat på sänkningen av stammen till onödigt låga nivåer. Det är ett problem när länet är så stort som det är. ”Hur ser älgstammen ut i Norrbotten” är en rätt vanlig fråga jag får. Det är jämförbart med att fråga hur älgstammen ser ut söder om Mälaren! Alla som är aktiva i den delen av landet vet att inom ett sånt område skiljer sig älgstammen! Det gör den även i Norrbotten. Men om det målas upp bilder av stora skogsskador i Norrbotten så verkar alla drabbas av panik, trots att det är i en hörna av länet det gäller. Om man åtminstone hanterade frågorna inom respektive älgförvaltingsområde skulle läget förbättras avsevärt, det är jag övertygad om.

Markägare, jägare och jakthund – samarbete i älgförvaltningen

Men nog om älgprat, det tar nog med tid i alla fall! Hur var det då med det här att gräva en grop?

Under hösten blir diskussionerna om jakt självklart mer intensiva men häruppe hörs väldigt lite av allmänt jaktkritiska röster. En stor del av befolkningen jagar och i princip alla känner en jägare och i princip alla äter någon gång under året mat från naturen i form av vilt, fisk, bär och svamp. Däremot är det en hel del som gräver en grop där alla jägare riskerar att snubbla. De som gräver intensivast tror jag inte ens tänker på att de riskerar att allvarligt försämra och snäva in all jakt! Låt mig ta några exempel. Att locka älg är en intressant jaktform som växer i popularitet. Man får lära sig om älgen och vad som ger resultat och inte. Om man vill ta sig tid att lära sig detta eller inte är självklart upp till var och en, men det stannar inte där! Röster höjs för att detta inte ska få förekomma eftersom älgar ska jagas med hund! Alltså, man vill begränsa den jakt man inte själv bedriver! På samma sätt höjs röster när andra ”nya” jaktformer dyker upp. Någon vill prova på att jaga ripa med hund på vintern, eller prova en stötande hund istället för stående uppe på fjället – snabbt är någon där och vill reglera och begränsa, och inte är det jaktmotståndare som gör det utan jägare som jagar på annat sätt. Jagar man med trädskällare vill man korta toppfågeljakten, jagar man med stående hund vill man begränsa vinterjakten på ripa, jagar man med stövare vill man inte se uppsprångsjakt på hare… Listan kan tyvärr göras nästan hur lång som helst! Tveksamheten att införa jakt med pilbåge i Sverige vilar på samma grunder, alla undersökningar visar på att jaktformen och vapnet står sig väl rent jaktetiskt i förhållande till vilken annan jakt som helst. Den kanske mest intensiva debatten nu är björnjakten där jakten med ställande spets allt mer har ersatts av jakt med plotthundar. Visst ska man ställa krav på hög jaktetik även bland de som bedriver en ny jaktform, använder nya typer av hundar eller kanske får möjlighet att använda nya vapen. Kanske kravet i inledningen ska ställas ännu högre på dessa. Men att jägare vill begränsa andra jägare bara för att man inte själv vill bedriva just den jaktformen är för mig ett bevis på att man tänker för kort!

Jag hoppas att vi alla på allvar funderar över hur vi hanterar våra jaktfrågor. Är vi öppna för nya idéer? Accepterar vi andras jaktformer och ställer upp för att försvara all jakt som bedrivs på ett legalt och etiskt sätt? Presenterar vi den jakt vi bedriver på ett sätt som skapar förståelse istället för motsättningar inom jägarkåren och ut mot de som inte jagar? Rätt hanterat så hjälper vi varandra och jakten in i framtiden, fel hanterat kommer vägen vara så full av egenhändigt grävda fallgropar att vi garanterat kommer att köra i diken någonstans framöver!

av /3 Kommentarer

Prestigen, mina herrar!

•

Något av det bästa jag vet är jakter där deltagarna består av ungefär lika många kvinnor som män. Det blir en härlig blandning och allt hamnar liksom på en lagom nivå.

Enbart och för många kvinnor är inte bra. Det finns förstås undantag. Men det kan bli tjafsigt, vi är inte alltid så snälla mot varandra som vi borde vara.

För mig som kvinna är det roligt att betrakta den andra sidan, männens. De har sedan länge grundmurat sin tillvaro tillsammans, de har inarbetade roller. Och visst finns prestigen med på ett hörn.

Jag deltog exempelvis som apportör på en andjakt med bara manliga skyttar för ett tag sedan. Vägen ut till passen gick bredvid en damm och hade bara några dagar tidigare fungerat alldeles utmärkt. Men nu hade det regnat en hel del och dessutom var det något med reglaget till vattennivån i utloppet som blivit fel.

Det resulterade i att vattennivån var väldigt hög på sina ställen på just den här stigen. Men det märktes inte i början. Jaktansvarig gick först. Därefter några allvarliga herrar med sina bössor. Sist gick jag med mina hundar.

Efter en stund börjar det bli blött runt stövlarna men vi travar på. Det blir blötare. Vi fortsätter. Vartefter vi avancerar framåt försvinner allt mer av mina stövlar i gräsgegga och vatten. Men hela paraden klafsar allvarsamt vidare i samma tempo.

Vattnet närmar sig nu mina stövelskaft och mina hundar visar märkbara simreflextendenser. Men följet fortsatter på den inslagna vägen.

Till slut tänker jag ”näe, alltså” och tar några skutt åt sidan in i det höga gräset. Där är det inte torrt men vattnet når mig åter bara strax över stortån. Den övriga paraden plaskar målmedvetet vidare på den utstakade stigen.

Nu går jag och hundarna bredvid och strax bakom de plaskande herrarna och jag slås av en hel hög associationer av det mer dramatiska slaget. Jag ser dem vadandes bland krokodiler i ett träsk. Snart måste de hålla bössorna över huvudet. Men de är modiga, kanske går de mot en säker död men de tvekar inte. De är soldater, lyder order. Följer sin ledare.

Nu har alla blött ner sina byxor. ”Hallå! Man kan gå här,” skulle jag vilja säga men säger det inte. Då blir jag ju en svikers, en ordervägrare, en som inte hör dit. Fast å andra sidan är jag redan det eftersom jag går här i gräset…

Precis när mina tankar börjar övergå till att handla om bottenlösa träsk, självuppblåsbara räddningsflottar och helikoptrar med långa repstegar säger jaktledaren:

– Nej, nu får vi nog ta några steg åt sidan. De allvarsamma herrarna hoppar åt sidan, i tur och ordning. De har inte trotsat eld men otvivelaktigt en massa vatten och inte svikit sin ledare som till slut förde dem på ett bättre spår och räddade deras liv.

Några herrar har vattendroppar i byxbaken. Men vad gör väl det i stridens hetta! De höll stånd, utkämpade och vann slaget tillsammans.

Jag vet inte hur det sett ut om det här bara hade handlat om kvinnor. Men med en fify-fifty-blandning hade vi nog sluppit krokodilerna i alla fall.

av /5 Kommentarer

Det självklara ordet

, , •

Det har varit självklart i nästan hela mitt liv utom när jag var riktigt liten. I min värld idag finns det alltid med, alla dagar och alla nätter, som en självklarhet.

Sexåriga dottern har en bit kvar. Hon lär sig just nu acceptera detta livsviktiga, det här ordet som så mycket handlar om. Det lär hon sig på dagis och i skolan, hemma och inte minst när hon är med oss och jagar.

Respekt.

Allt handlar om respekt. Foto: Madeleine Lewander
Allt handlar om respekt. Foto: Madeleine Lewander

På dagis och i skolan handlar det om att vara snäll mot sin kompis. Att acceptera att man kan vara olika, tycka olika. Att känna empati när någon slår sig. Hjälpa varandra.

Det är egentligen samma sak hemma. Vi lär oss respektera varandra, lyssna, känna in hur den andra tänker, ödmjukhet. Och där ingår förstås också hundarna. Man måste vara snäll mot dem, leka försiktigt. Hundarna är snälla men ska respekteras. Det är inte okej att dra hunden i ett öra så att det gör ont.

Barn i skogen har en nästan förvånansvärd naturlig inställning till allt som finns och händer där. Ingenting är konstigt eller äckligt. Att peta på en skogssnigel och bli alldeles kladdig är bara fascinerande. Spindlar, daggmaskar och gråsuggor likaså. Allt som händer där är fantastiskt. Vad vi lär barnet är att ta det försiktigt. Respekt.

Hela jakten andas respekt. Det är ett sätt att leva som känns rätt ursprungligt. När vi skjuter ett vilt djur ansvarar vi för dess omständigheter före och efter skottet. Ett skott dödar direkt. Ingen stress hos djuret. Det är inte hopklämt i en transport någonstans i världen.

Och en drivande hund påverkar inte speciellt, djuret har långt försprång och oftast total koll på var hunden befinner sig. Ofta går det rätt långsamt. Djuret har uppmärksamheten bakåt och är heller inte medveten om när skottet kommer.

När det gäller sexåriga dottern så lär hon sig också att behandla viltet efter skottet med respekt. Själva jakten är bara fascinerande, ibland långtråkig. Idag är hon försiktig med exempelvis en fälld fågel eller rådjur, det har hon lärt sig. Det är ingen sak, det är ett djur som har levt sitt liv och dött. Respekt.

Vår svenska jakt är också uppbyggd med en lagstiftning som grundar sig på respekt för det vilda. Vi har jakttider, krav på eftersökshund och så vidare.

 Och så här fungerar vi jägare. Vi är glada och tacksamma för alla upplevelser med jakten, natur och djur. Vi älskar våra hundar och vårt nyttiga viltkött. Vi känner respekt.

Det finns de som aldrig tagit ordet  i sin mun. Men det finns också de som missbrukar det. Som inte förstått att respekt handlar om oss allihop, människor tillsammans med djur.  De tror att ordet är enkelriktat, att det bara handlar om vilda djur, ja, egentligen bara ett enda. ”Åt helvete med alla andra”.

Underligt och konstigt är det. De är inte barn men de måste ju ha varit. Något hände på vägen.

av /17 Kommentarer

Tranor, som Egyptens gräshoppor!

•

Tranor i hundratal i oskördat korn. Foto: Gunnar Glöersen

Att tranorna blir allt fler för varje år lär ingen ha missat. Förr var de ovanliga och man såg mest tranor under vår och höst flytten. Så är det inte längre. De har blivit ett gigantiskt problem för lantbruket.

När jag 1992 flyttade hem till Värmland igen efter några år i Dalarna var en årligt återkommande tvistefråga skyddsjakt på grågås. Lantbrukare ansökte om skyddsjakt på gässen. Jägareförbundet tillstyrkte skyddsjakt medan ornitologerna protesterade och menade att det var alltför tidigt. Länsstyrelsen i sin tur gick den gyllene medelvägen och beviljade ofta jakt på en handfull gäss, med kravet att endast en gås fick skjutas ur varje flock.
Bara något år senare begärde vi allmän jakt på grågås och regeringen införde det. Idag har vi svaret. Det är fler grågäss än någonsin och vi jägare klarar inte att begränsa stammen under ordinarie jakttid. Därför har skyddsjakten utökats och nu får vi skyddsjaga dem året runt!  

Tranor är känsliga saker! Det finns lantbrukare som fått tillstånd att jaga tranor, men det leder ofta till protester. Många lantbrukare vågar inte ansöka om skyddsjakt just av den anledningen. Samtidigt fortsätter tranorna och skadorna att öka för varje år.

Jag jagar fågel i områden med mängder med tranor. Självklart uppfattar tranorna också skotten, men det bekommer dem inte speciellt mycket eftersom de lärt sig att jakten inte är på dem. De byter bara åker. I lördags var jag ute och rekognoserade för duvjakt och tog då bilden ovan. Den lantbrukaren ringde mig i slutet på juli för att be om hjälp med att jaga de 300-400 gråsgäss som åt av kornet. Jag jagade två dagar i följd och sen dess har inte gässen varit där. Tranor i hundratal klampar däremot fortfarande runt i kornet varje dag och har gjort det i mer än en månads tid. Regnandet gör skörden sen och tranorna får därför ännu mer tid att trampa ner och äta upp kornet. Jag har svårt att tro att det finns många ax kvar när det väl blir dags att tröska.

Borde inte alla inse att förebyggande åtgärder och skrämselåtgärder inte längre räcker till? Generell skyddsjakt på tranor på oskördad gröda borde införas nu! Det skulle inte leda till någon omfattande skyddsjakt, men kanske skulle tranorna tillbringa lite mindre tid i stående säd.

av /10 Kommentarer