Jägare och markägare är ofta lite senfärdiga. Vi som jobbar med viltförvaltning kan idag med hyfsad precision förutsäga var vildsvin eller vargar kommer att dyka upp härnäst. Vi har i många år försökt vara tidigt ute med att till exempel bjuda in bönder och jägare för att diskutera vildsvin innan de etablerat sig på allvar och trätan är igång. Lyckas det? Inte en chans. Bygdegårdarna ekar tomma tills dess att konflikten är ett faktum, då är de helt plötsligt överfulla. Samma sak med rovdjursfrågan. Vi får ständigt kritik, främst från södra Sverige, för att vi lägger för mycket resurser på rovdjursfrågorna. Trots att de är ni där nere i södern som borde vara mest intresserade av t ex Lars-Erik Liljelunds utredning som vi fick den första aptitretaren från igår.

Jag ska försöka förklara situationen med en karta som kollega Gunnar gjort. Kartan är inte helt uppdaterad och ska heller inte tolkas som exakt, men den förklarar vad vi står inför på ett utmärkt sätt…

Det streckade området är järvens utbredningsområde, det blåskuggade björnens, de blå duttarna är loföryngringar, som ska multipliceras med 6 för att få verkligt antal lodjur,och de röda duttarna är givetvis vargrevir. Ser ni den mer eller mindre knivskarpa gränsen som går från Stockholm, mellan Vänern och Vättern ner till trakterna av Göteborg? Bor eller jagar ni sydost om den gränsen ska ni nog fortsätta läsa…

Renskötseln står inför kollaps. Minst hälften av de blå duttarna måste bort därifrån och inga röda duttar är möjliga om vi ska fortsätta ha renskötsel i landet. Rådjuren räcker inte till de blå duttarna i mellansverige så även där måste ett antal duttar bort och man behöver inte vara raketforskare för att inse att det är rätt orimligt tätt mellan de röda duttarna. Så var ska vi då stoppa de 100 blå duttarna som blir över och de kanske 30 -40 ”extra” röda duttarna som vi måste in med om Liljelunds utredning blir verklighet? Norge? Gotland? Knappast.

Sanningen är den att vi står inför en situation där vi måste måla hela södra Sverige helblått med rätt så tätt mellan de röda duttarna, dvs vargreviren. Jag har anfört detta vid många tillfällen nu men man vill sällan inse allvaret. Vargen trivs inte här är en vanlig kommentar och visst kan det bli en smula kaotiskt med varg i södern, vilket vi såg t ex igår i Helsingborg. Men, kan vi ha ett vargrevir mellan Stockholm och Norrtälje lär vi kunna ha det nästan överallt i södra Sverige. Vi behöver handla rovdjursstängsel för några hundra miljoner och Yrkesjägarna får nog på sina håll se sig om efter nya jobb… Det är vad vi står inför.

Vargen igår i Helsingborg var bara ett exempel på vad som håller på att hända. Det är bäst ni vänjer er där nere eller så engagerar ni er i arbetet för en bättre rovdjurspolitik. De enda som ”drabbas” i framtiden av höjda nivåer för våra rovdjur är Götaland, i resten av landet är det fullt eller överfullt. Tänk på det nästa gång ni läser Svensk Jakt eller vår hemsida eller blogg. Titta sedan på kartan igen, är det någon som sätter emot om jag lägger en hundring på att vi har några röda duttar i sydsverige nästa vinter?

Paniken var total i Helsingborg imorse. En varg sprang runt på stadens gator och polisen gick ut med varningar att den ”kunde vara farlig för människor” och man försökte såväl söva den som lägga ut mat åt den eftersom ”den såg hungrig ut”… Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt eländet men ett är säkert, det är bara att vänja sig för såväl skåningar som stadsbor att vi har varg i det här landet. I dagarna ger sig sisådär en 80 vargar ut på vandring. De kan inte gå norrut – renskötselområde, västerut – 3 miljoner får och en majoritet av norrmän som inte vill ha varg eller österut – kallt hav. Det blir liksom bara ett väderstreck kvar – söderut…

Nu har dessutom Lars-Erik Liljelund föreslagit att vi ska ha dubbelt så många vargar. De har fortfarande bara ett väderstreck att sprida sig till, men det blir sisådär 160 ungvargar som ger sig ut på tur om Liljelunds tankar blir verklighet. Jag tror det skulle vara förödande. Om vi ska ha ytterligare sådär en 5 miljoner hektar vargrevir i det här landet kommer i stort sett hela södra Sverige att täckas. Vargar kommer att besöka städerna mycket frekvent och det kommer på ren svenska bli skitdyrt att hägna alla fårbesättningar. Sist men inte minst så kommer det hända saker med opinionen. Svenskarna kommer att gå samma väg som Norge, fler och fler vill inte ha varg i landet. Det är huvudanledningen till att Liljelund gör vargen en björntjänst när han föreslår så många vargar. Att han sedan har mage att påstå att han har underlag för sina 450 vargar blir nästan bara kul. Siffran är helt ryckt ur luften och vi vet alla vad hans utländska expertgrupp föreslog i DN för någon månad sedan…

Nu är Liljelunds utredning just bara en utredning, vi har den politiska nivån kvar… Politiker brukar ha bra känsla för opinion, ekonomi och vet hur man kastar en utredning på sophögen på ett fint sätt. Visst kan Liljelunds 450 vargar bli jobbiga att avfärda, han la sig tillräckligt lågt för att folk kan förledas att tro att det är möjligt, det hade varit lättare att avfärda 1000 vargar. Kalabaliken i Helsingborg visar dock med all önskvärd tydlighet att det blir jobbigt med varg i södra Sverige, det inser även politiker, särskilt de som vill bli omvalda och har budgetansvar… Som Håkan Juholt till exempel.

Ibland känner jag att man måste skifta fokus och inte gräva ner sig för mycket på ett ställe. Man hamnar lätt i en grop som det kan vara svårt att ta sig ur! För egen del har det handlat om älg och inte allt för förvånande så finns det de som har andra åsikter än vad jag har i frågan. Självklart ska de ha rätt att tycka vad de vill, på samma sätt som jag anser att jag ska ha den rätten. Ibland måste man ändå ta ett steg tillbaka och tänka på annat.

I lördags var en sånt tillfälle när vi fyllde på med nya provledare för jägarexamen. Själva utbildningen som sådan kanske inte är den häftigaste att hålla i eftersom det mest rör den formella delen av vad en provledare ska göra och inte göra. Men jag blir lika glad och till och med imponerad över människor som tar på sig uppdraget som provledare för jägarexamen. De jobbar oftast i det tysta, nämns inte ofta i pressen och får ibland ovett av de som blir kuggade på proven. Ändå skulle vi inte ha den jägarkår vi har idag om inte dessa människor hade tagit på sig att mot en blygsam ersättning lägga ner tid på sin ledighet att ställa iordning och genomföra proven. Självklart gäller detsamma i hög grad de som håller i jägarskoleutbildningarna runt om i landet, men att ta på sig rollen som examinator av prov är ändå en position med större press och större risk för att bli kritiserad.

Som sagt, hatten av för alla de som verkar som provledare för jägarexamen och en stor eloge inte bara till de nytillträdda utan självklart också till de som faktiskt har varit verksamma sedan kraven infördes i mitten på 80-talet. Att vi även fortsättningsvis kan rekrytera provledare är en förutsättning för att så smidigt som möjligt ge möjlighet till alla jaktintresserade att ta klivet över och faktiskt bli jägare. Vi vet att intresset är stort, med fortsatt engagemang i utbildning och examination i kombination med en större vilja att öppna jaktlagen för nya medlemmar så känns framtiden ljus! Jag tänkte inleda dagen med positiva tankar så eventuella hot får vi ta vid något annat tillfälle! :-)

Jag mötte våren i Paris i helgen. En underbar stad på många sätt och kanske särskilt den här tiden då körsbärsträden och Magnolian blommar och de gröna parkerna svämmar över av tulpaner och soltörstande och picknickande fransoser som alltid är exakt så pittoreska som man tror…

Men fransoserna är inte bara pittoreska, de älskar dessutom älgar. Vi brukar ofta, mer eller mindre raljant, driva med tyskarnas passion för våra älgar, men det vetitusan om inte fransoserna är minst lika förtjusta i älgar. Frågan är om inte älgen rentav har ett mycket större värde som turistmagnet och marknadsförare av diverse ting än vad vi insett, i hela Europa.

Jag fick först upp ögonen för fransmännens älgpassion då jag sippade vin på en uteservering. Nästan var 4:e bil som åkte förbi hade en älgdekal av något slag på sig. Säkert en slump att det var så många just då men det är utan tvekan en fjäder i den franska hatten, eller baskern, att ha varit i gamla Svedala och manifestera det med en älgdekal.

När jag några timmar senare strosade runt i de mycket mysiga Maraiskvarteren med dragspelsmusik och Edith Piaff sjungande i bakgrunden hoppade jag högt. Tamigtusan försökte inte någon fransk friluftsaffär sälja skor med en svensk ”jakpågårskylt”!

 

Även om Maraiskvarteren är mysiga och väldigt trendiga så måste man nog ändå in till Champs Elyssés och de stora modehusen om man nu ska spana trender. Döm om min förvåning när jag längs denna gata, på en av världens dyraste, flashigaste och mest trendiga modeaffärer hittar en … älg!

Vi ska nog vara ganska stolta över våra älgar och jag undrar om vi inte ska utnyttja vår unika älgstam i lite fler och större sammanhang. Den smäller bevisligen rätt högt nere i Europa och om vi nu ska behöva dras med EU´s pillande på den svenska jakten och viltvården kanske vi ska inse vad vi har att spela med och spela dessa kort rätt och i tillräcklig omfattning…

För er som har läst ”Liftarens guide till galaxen” så kanske ni känner till att 42 är svaret på ”den yttersta frågan om Livet, universum och allting”. Ungefär den känslan får jag när jag läser Peter Lohmanders inlägg i Vi Skogsägare och hans konstaterande att den optimala älgstammen är 6 älgar per 1000 hektar i vinterstam. Visst finns det intresse av enkla system för att räkna ut lämpligt antal älgar på den mark man förvaltar, men enkelheten får ju ha sina gränser! I artikeln finns ingenting sagt om skillnader mellan områden eller plats i landet, ingenting om vandringar eller olika åldersklasser eller bonitet på skogen eller vilka trädslag som växer där. Allt är ett matematiskt exempel byggt på tveksamt underlag. Grunden är en utredning av Leif Mattsson från 2005 och sedan har siffrorna i denna utredning legat till grund för ett svar ur ett ”företagsekonomisk perspektiv”. En beräkning som Sören Wibe från SLU gjorde redan för några år sedan med helt andra slutsatser.

Visst finns det definitiv en poäng i att det jaktliga värdet inte är linjärt ökande med älgstammen. Finns det väldigt få älgar så är få intresserade av jakten. Med en ökande älgstam går så småningom en gräns när jakten blir mer ett måste och jobbet sker mer i slakteriet än i skogen. Någonstans däremellan finns säkert en nivå som de flesta är nöjda med, men var denna nivå finns skiljer sig från person till person och mellan olika regioner i landet.

Då kanske någon undrar varför jag raljerar över artikeln? Enligt mig så finns det flera ingångsvärden som antingen inte finns med eller är helt fel. Att en företagsekonom förutsätter saker och ting må vara honom förunnat, men det blir så lätt fel när man sen ska presentera ett resultat offentligt! Om vi börjar med älgens värde, där är det räknat på Leif Mattssons siffror men bara nettojaktvärdet. Självklart ska bruttovärdet räknas i en sån kalkyl. Vad skiljer då dessa värden åt, jo de pengar som jägarna betalar för sin jakt. Men dessa pengar går ju in i samhällsekonomin, de försvinner inte ut i galaxen! Redan där höjer man älgens värde i ekvationen från 518 miljoner kronor till 1,44 miljarder, en inte oväsentlig summa! Dessutom är det jaktliga värdet inte uppräknat utan man använder gamla siffror. Utöver det redovisas inga positiva värden överhuvudtaget för älgen, trots att älgen är Sveriges tveklöst största symboldjur ur turistisk synvinkel. Hur mycket pengar som dras in på älgturism och älgprylar vore intressant att veta, men det är inget man får veta i denna beräkning. En annan brist i ekvationen är att Peter Lohmander förutsätter att skogsskador och trafikolyckor har ett linjärt samband med tätheten i älgstammen. Här finns det klara fakta på att detta inte stämmer. Visst, noll älgar ger noll i både skogsskador och trafikolyckor, men efter det tappar vi bort det solklara sambandet. Dessutom gissar jag att en ökning/minskning av älgstammen i Kiruna får en mindre påverkan på antalet trafikolyckor än en ökning/minskning av älgstammen i Mälardalen.

Trots dessa synpunker på beräkningen så finns det ändå något annat som kanske är allvarligare enligt mig. Riksdag och regering har nyligen tagit beslut om en ny förvaltning av älgen. Den sägs ska vara lokal, adaptiv och ekosystembaserad, många vackra ord på en gång. Den kanske viktigaste delen av detta är att förvaltningen måste utgå från de lokala förutsättningarna! Inte ens inom ett län som Norrbotten kan man dra långtgående slutsatser av siffror som bygger på länsnivå vad gäller vare sig avskjutningar eller inventeringar. Förutsättningarna skiljer sig för mycket mellan Kalix kustband och de inre delarna av Arjeplog! Vilken nytta har man då av en beräkning som säger att den optimala älgstammen i Sverige är 6 älgar per 1000 hektar, en beräkning som dessutom lider av stora brister. Svaret är att man har lika stor nytta av denna beräkning som man har av att känna till att svaret på den yttersta frågan om Livet, universum och allting är 42 – alltså ingen nytta alls!

Den frågan man egentligen kan ställa sig är varför uträkningen överhuvudtaget är gjord och vilket publicistiskt intresse/syfte det finns med att nyttja en sida i Vi skogsägare för att trycka den? Själv ser jag inte att den ger något användbart för förvaltningen av älgen men kan tyvärr i värsta fall skapa grogrund för fortsatta konflikter. Jag kan bara hoppas att det inte var den journalistiska bevekelsegrunden för publiceringen!

Så lades då den sista pusselbiten i den ”nya” rovdjursförvaltningen igår, vi flyttade en genetiskt värdefull varg ned till Örebro. Tyvärr blev vi dock överkörda igen. Vi hann aldrig diskutera klart vilka kompensationsåtgärder som är aktuella, än mindre genomföra dem.

Nu är det payback time. Vi har nu genomfört alla delar i den ”nya” rovdjurspolitiken. Jägarna har pliktskyldigt inventerat och i god ordning organiserat licens- och skyddsjakt. Nu är det upp till bevis.

Runtom i landet väntar man nu på vilka kompensationsåtgärder man kommer att erbjuda jägarna i Örebro. Efter det vänds blickarna mot inventeringarna, hur hade man tänkt sig att de skulle genomföras i fortsättningen. Sist, men inte minst, så fokuserar vi på nästa års varg- och lojakt. Ska vi nå ned till taket på 210 vargar, som gäller även nästa år, krävs en mångdubblad tilldelning…

Vi står därmed i ett vägskäl. Under 2011 får vi svar på alla dessa tre fronter: kompensationsåtgärder, inventeringar och relevanta tilldelningar. Därefter kan vi ta ställning till om vi ska fortsätta med vargflytt, områdesinventeringar och tro på den ”nya” rovdjurspolitiken. Jägarna har nog gjort sitt nu på ett tag. Nu är det dags för Regeringen och NV att visa att de också menar allvar och står vid sitt ord.

Jag tror jag vet vartåt det lutar, men det ligger jag lågt med. I vilket fall som helst känns det rätt skönt att vara vid vägskälet. Nästa år vid den här tiden vet vi om staten och rovdjurspolitiken förtjänar vårt förtroende.

Har suttit hela förmiddagen och studerat SVA´s test av vildsvinsfällor och den remiss vi nu fått från NV om hanteringen av vildsvinsfällor. Den här frågan är svår, mycket svår. En sak är dock enkel att slå fast, NV gör helt klart skillnad på djur och djur. Lofällorna stoppades i årets beslut mot bakgrund av att underlaget var för litet. I vildsvinsfallet har vi inte ett sådant gediget underlag för någon enda fälla och för samtliga fällor noteras betydligt högre skadefrekvenser än någonsin uppmätt för lodjur. Då ska man komma ihåg att träflisor i magen och ovilja att gå in i en fälla igen om man suttit där en gång används, av NV, som argument emot lofällor. Sådant här irriterar mig. Fällfångst av vildsvin kräver betydligt mer kontroll, efterforskning och fingertoppskänsla samt svåra avväganden än fångst av lo. Vi talar här om ett matnyttigt, stresskänsligt, flocklevande vilt med en komplicerad social struktur som kan väga flera hundra kilo kontra ett solitärt kattdjur på sisådär en 15 pannor…

Faktum är att den studie som WWF beställde av SVA, som man använde som bakgrund för förbud av vissa typer av lofällor, påvisade lägre skadefrekvenser hos lodjuren än vad de nu testade vildsvinsfällorna kan prestera. Inkonsekvent. Det enda positiva i denna soppa är väl att man kan hoppas på att WWF lägger samma engagemang också på vildsvinsfällorna? Vi fångar trots allt tusentals vildsvin och något tiotal lodjur / år ett normalår. Vilken fråga som är viktigast ur djurskyddssynpunkt torde vara självklart.

Nog om denna inkonsekventa och populistiska hantering av NV. Det är egentligen vildsvinsfällorna jag funderar över. Utan tvekan kan de behövas, t ex i bebyggda områden med extraordinära problem, men vi ställs inför en lång rad svåra ställningstaganden. Jakt ska bedrivas så att vi inte utsätter det vilda för ONÖDIGT lidande. Det är här det blir svårt med vildsvinsfällorna, vad är onödigt? Utan tvekan skadar sig en hel del vildsvin i fällorna, de allra flesta dock lindrigt. Utan tvekan uppvisar också en majoritet av vildsvinen stressymptom, i form av PSE (Pale, Soft, Exudative), men vet vi något om hur illa de egentligen mår av stress och PSE? Skitsvårt. Ingen jägare vill använda ett redskap som skadar eller stressar viltet men ett skrapsår på benet eller en liten stressreaktion när fällan slår igen är kanske OK? Jämför med hundjakten, där förekommer nog säkert ibland ett skrapsår eller en liten stress.

Utifrån SVA´s studie kan vi dock dra några slutsatser. Fällfångade vildsvin blir betydligt sämre mat, en majoritet av de fångade vildsvinen uppvisar rätt kraftiga indikationer på PSE – syndrom . I ungefär hälften av fallen fångar man mer än ett vildsvin samtidigt, ett tydligt tecken på att det är komplicerat att fånga flockdjur. Hur många gånger har luckan slagit igen över ryggen på ett vildsvin som stått i öppningen? Man har fångat flera suggor med dragna spenar, vet man något om hur deras kultingar klarat sig medan de suttit i fällan? Vildsvinen blir mindre stressade i täta fällor, men där blir det väldigt varmt, även när det är minusgrader ute, kan vi då fånga vildsvin under den varmare halvan av året? Sist men inte minst så har inget av de studerade vildsvinen suttit i fällan längre än 2 timmar, jämför det med tiden de studerade lodjuren suttit i de förbjudna fällorna…

Jag kan omöjligt lista alla svåra avväganden som måste göras här, jag kan bara konstatera att det är förbannat svårt. Jag tror också vi måste lyfta blicken och se hur vi vill använda fällorna. Som alltid när en viltart ökar snabbt kraxar olyckskorparna och domedagsprofeterna träder fram ur skuggorna. Det hände när älgstammen ökade explosionsartat i början av 80-talet och när rådjursstammen sköt i höjden under 90-talet i samband med rävskabben. Det hände också när vildsvinen trädde in på allvar på arenan under 00-talet. Nu är jag övertygad om att vi har ganska god kontroll över situationen och jag hör betydligt fler som undrar var vildsvinen tog vägen än som vill minska dem ytterligare i telefon om dagarna. Visst har vildsvin en föryngringspotential utöver vad vi är vana vid, men det tror jag vi kan hantera, utan fällor. Som jag skrev tidigare finns exempel på lägen då fällor kan fylla en funktion, de kan dock i mina ögon aldrig bli en viktig del av en löpande förvaltning. Det finns alldeles för många hugade vildsvinsjägare och grillentusiaster som är sugna på vildsvinskött för att släppa det dithän. Därför är jag övertygad om att vi måste ta oss en ordentlig funderare på hur vi vill styra användningen av vildsvinsfällor. Det kan ske med obligatorisk utbildning, tillståndskrav från Länsstyrelsen, fångst endast under vissa delar av dagen eller året, fångst av endast små vildsvin eller kanske obligatorisk elektronisk övervakning?

Jag tror det är viktigt för jaktens framtid att vi nu tar oss en redig funderare på hur vi ska hantera vildsvinsfällorna. Risken är uppenbar att vi bli betecknade av djurvänner som okänsliga barbarer samtidigt som staten eller Jordbruket uppfattar oss som motsträviga tvärviggar med dolda agendor, oavsett hur vi tar ställning. Jag tror som alltid att vi ska vara noga med Jägareförbundets två grundvärderingar: Vi ska med kraft och kunskap leda och utveckla den svenska jakten och viltvården och Vi vårdar det vilda. Det brukar bli förbannat bra om man lutar sig tillbaka på dessa visioner. Kanske NV också skulle ha en vision?

Nyskjuten räv som skall skickas för analys till SVA Foto: Gunnar Glöersen

Lyssnade på en lokal företrädare för Naturskyddsföreningen idag. Inte ens hotet om att vi aldrig mer kan sitta i en skogsbacke och stoppa blåbär i munnen, pga av dvärgbandmasken, motiverar att vi skjuter räv för undersöka dem.

– Det kan bli ungefär som när man skjuter av varg. Det är obefogat och sker brutalt, säger SNFs företrädare till radio Jönköping.

Finns det någon beslutsfattare som tar SNF på allvar längre? Jag läste på deras hemsida att man bör sluta äta jätteräkor för att de skadar miljön och lokalbefolkningen lämnas utan försörjningsmöjligheter. F-n vet? Kanske borde man ta en tur ner till Sushibaren och köpa sig en måltid med jätteräkor, enbart i protest! Jag litar inte en sekund på den information jag får från SNF numera. Kanske är det bara synd om räkorna? De var säkert där först, de också! Träffade på en gammal medlem i SNF  härom dagen när jag handlade, som nu lämnat föreningen. Han stod och valde bland diskmedlen, medan han ondgjorde sig över vargdebatten. – Jag vill vara säker på att det inte finns någon falk på den, det är det enda val jag gör. Jag struntar i priset!

Nej, SNF har blivit en allt mer extrem djurrättsorganisation under den nuvarande ledningen, det är inte märkligt att allt fler gamla trogna medlemmar flyr föreningen. Vise use eller klokt nyttjande av naturresurserna är ett minne blott. De jägare som en gång i tiden var med och bildade Naturskyddsföreningen, vänder sig i sina gravar.

Har ägnat morgonen åt att titta på de senaste dagarnas lodjursdebatt. För det första verkar intresset vara begränsat, jag tror faktiskt vanligt folk och journalister börjar vara trötta på denna vulgärrovdjursdebatt nu. Men det är en sak som irriterar mig. Med tanke på mitt förra inlägg om språkförbistringen i medias rapportering om vilt och natur kan jag inte låta bli att sura lite på SNF men kanske främst WWF. De förstnämnda ser jag inte längre ens som en seriös aktör men WWF har faktiskt en viktig funktion att fylla och de gör många bra saker. Då är det lite sorgligt att höra dem diskutera ”lodjursmammor” och ”lodjursbarn” i tv.

Såväl SNF som WWF har för länge sedan insett att det inte handlar om att vara seriösa och konstruktiva när det gäller att ragga pengar och medlemmar. Kollega Gunnar har skrivit om detta tidigare. Så fort det skrivs om vilt eller natur på de stora dagstidningarnas hemsidor dyker det upp en annons från WWF bredvid med en söt panda, en fluffig sälkut eller en tigerunge med huvudet på sned. SNF tog det hela ett steg till och fläskade i med en björn som grät över att blåbären var slut i södra Sverige. Att det inte finns björn i södra Sverige skiter såväl SNF som de som skickar pengar antagligen i. Jag har egentligen ingenting emot att dessa organisationer raggar pengar på detta sätt, de får de väl göra om de vill och det ger mig ett gott skratt till morgonkaffet ibland, men tyvärr har detta tankesätt nu även genomsyrat deras arbete och argumentation. Och det är mycket allvarligt.

Jag har alltid sett WWF som den kanske mest seriösa samtalspartnern, som inte tycker exakt som vi, i rovdjursfrågan. I alla andra frågor har vi nästan alltid helt identiska åsikter och agendor. Men jag kan omöjligt föreställa mig själv föra en seriös diskussion eller debatt med någon som kallar lohonor för ”lomammor” och loungar för ”lobarn”. Det går inte.

Att förmänskliga djur må vara en god affärsidé, men det kan aldrig vara en framkomlig väg till en seriös och fungerande viltförvaltning. Det vet nog WWF om, men kanske är pengarna viktigare än viltet?

Jag väntar med spänning på nästa steg, de missanpassade gängligisterna vildsvinen som vi måste fånga upp i tidig ålder och ge kärlek eller de överbeskyddande bävrarna som inte ger sina barn en tillräckligt fri uppväxt för att få kreativa ungdomar som  kan bygga det nya våtmarkssamhället? Eller, näe, vildsvin och bävrar ger inga stålar, förstås. Då hade WWF varit lika intresserade av vildsvinsfällor som lodjursfällor. Men viltet är nog inte viktigast ändå…

Suck. Sitter och går igenom senaste veckans nyhetsrapportering som berör jakt, vilt och skog. Man blir lite trött. Allra tröttast blir jag faktiskt på ett inslag från Sveriges radio angående rävens dvärgbandmask. En reporter har bevisligen satt sig in i hur masken sprids men törs absolut inte ta ordet ”bajsar” i sin mun. Istället upprepar hon ständigt att ”räven går på toaletten”. Ursäkta mig, men när började rävar nyttja vattenklosetter, var finns de och fäller hanrävarna upp ringen när de kissar? Eller de kissar givetvis inte, de ”tisselissar” eller möjligtvis gör de ”nummer1”, antar jag.

Andra exempel från senaste veckans nyheter är ”det sörjande älgstoet”, ”rådjursbarnen som leker”, en ”hjortko” och en ”vargmamma” samt en ”bilpåkörd vildsvinshane” som tydligen lidit svårt, av kyla, när han tvingades ligga i diket i en timme innan eftersöksjägaren anlände.

Vad betyder detta? Jo, journalisterna blir nog faktiskt sämre på biologi men framförallt har ”disneyfieringen” eller förmänskligandet av djur tagit ytterligare ett steg in i våra medier.

Räven bajsar, eller kanske skiter, i skogen. Det är jag helt säker på.

Det har varit mycket mörker, undergång och uppgivenhet såväl på bloggen som i jägarkåren senaste veckorna. Det krävs förändring. Något som min äldste son också observerat. Han kröp nyss upp bredvid mig i soffan och sa: ”farsan, skit i de där rovdjuren idag, nu myser vi istället, bygger legostarwarsrymdskepp, badar bubbelbad och äter texaspecanglass”. Han är klok min son. Men innan jag försvinner ned i legohögen tänkte jag påbörja en ”serie”  inlägg med konkreta förslag på just de förändringar som behövs, så ni har något att fundera på medan jag bubblar mig skrynklig i badet.

Jägarna är i grunden en fruktansvärt kunnig, kompromissvillig och synnerligen seriös grupp i samhället. Det har märkts på de mail, SMS och telefonsamtal som drällt in senaste veckan. Givetvis är de nästan alla frustrerade och många rentav revolutionära eller destruktiva, men väldigt många kommer faktiskt med riktigt bra idéer. Det är då det värmer hjärtat att man har förmånen att jobba i en medlemsorganisation. Skulle jag enbart jobba med egna idéer skulle vi inte komma långt…

Jag tänkte börja med ett förslag på hur vi får igång inventeringarna igen. Det står nog väldigt klart för de flesta inblandade att vi aldrig får ut jägarna på de breda rovdjursinventeringarna igen. Motiven saknas som jag tidigare skrivit. Det finns två stora problem med dagens system:

1: Ingen, varken Länsstyrelse-, Naturvårdsverks- eller Jägareförbundstjänsteman, kan på ett logiskt och förståeligt sätt förklara varför tilldelningarna miskar när t ex lo- och vargstammen ökar. Det spelar ingen roll om man tar den här frågan i ett nationellt eller lokalt perspektiv. Det är lika ologiskt att vi i år fick skjuta färre vargar, när stammen ökat nationellt, som att man i enskilda län får skjuta färre lodjur, eller inga alls, när man ligger skyhögt över det mål man i god demokratisk ordning slagit fast för länet. Kopplingen mellan verkligheten, eller inventeringsresultatet, och myndighetsbeslutet är helt höljd i dunkel för en normal människa.

2: Vi måste verklighetsanknyta kvalitetssäkringen. Idag ställs så orimliga krav för att kvalitetssäkra en föryngring av stora rovdjur att vi ständigt råkar ut för att det blir omöjligt med hänsyn till regelverket, men hela världen vet att den finns. Det är ohållbart om vi ska sikta på en rovdjursförvaltning med acceptans från alla inblandade. Nu har man inlett en översyn av detta regelverk, och det är bra, men inget regelverk i världen kan ersätta mänsklig logik. Vi måste börja tro på även människorna i systemet, säger Länstyrelsens rovdjursspårare att det finns en föryngring så finns den. Försöker de luras kommer de att avslöjas inom en vecka av en jägare eller ”rovdjurskramare”.

Hur skapar vi då kopplingen mellan verklighet och förvaltning? Jag tror receptet är enkelt, klara spelregler i förväg.  Vi kommer aldrig mer att kunna lura folk att hitta en massa spår efter rovdjur och sedan inte omsätta detta i logiska och direkta förvaltningsbeslut, t ex licenstilldelningar för lo och varg. Ska vi få ut jägarna att inventera nästa vinter måste de få veta vad de ”får” för en hittad familjegrupp av varg eller lo i form av tilldelning. Här finns inget utrymme för enskilda tjänstemäns godtycke, eventuellt dolda agendor eller privata tyckanden och tänkanden. Detta system skulle bli skitenkelt, billigt och direkt prestationsbaserat för jägarkåren. Hittar man inga lodjur – ingen jakt, hittar man inga vargföryngringar i länet – ingen jakt. Man kan nästan helt skippa tjänstemännen i detta system, det räcker med en tabell, som forskarna har underlag för att göra redan idag. För varje funnen familjegrupp av lo utöver det länsvisa målet tilldelas kanske 5 lodjur och för varje varföryngring utöver målet kanske 6 vargar?

Jag inser att det finns fallgropar i systemet. En ”rovdjurskramare” kanske inte blir jättepigg på att rapportera in ett lospår. Då måste man ställa sig frågan vad som är viktigast, något tiotal motiverade ”rovdjurskramare” eller några tiotusentals motiverade jägare? Jag inser också att det finns en risk för att jägarna, i delar av landet, är så desillusionerade att de inte inventerar i alla fall. Då får vi stå vårt kast, det är en risk vi får ta. Säkerhetsventilen skulle i ett sådant här system dessutom ständigt finnas närvarande. Ingen inventering hittar alla rovdjur, det är praktiskt omöjligt. Därmed kommer det alltid att finnas något fler rovdjur än målet, om ingen katastrof inträffar. Hur stor denna säkerhetsmarginal blir beror på hur skickliga och ivriga inventerare man har i länet, men den kommer alltid att ligga på ”rätt” sida målet.

Jag har tjatat om några viktiga grundfundament i rovdjursförvaltningen i många år nu – acceptans och lokal delaktighet i förvaltningen samt ett minimerat tjänstemannastyre. Förslaget ovan skulle lösa de delarna över en natt, eller har jag missat något väsentligt?

Den rubriken trodde jag nog aldrig jag skulle tvingas eller våga skriva. Men det är nog dags nu. Diskussionen där ute går het och jag är väl delvis orsak till det, så då kanske jag också får ta mitt ansvar och förklara varför jag lyft upp denna tabubelagda fråga. För övrigt är det intressant att den är så tabubelagd i Sverige, och kanske Norden, i resten av världen, inklusive stora delar av Europa, är illegal jakt en stor del av en etablerad förvaltning. Illegal jakt är också det som utrotar djurarter här i världen, mig veterligen har ingen djurart utrotats med legal jakt, om det inte varit meningen. Därför tror jag det är viktigt att vi vågar diskutera den, seriöst, utan att lockas att hänfalla till billigt poänglockande. Ingen nämnd och ingen glömd.

Vi måste nog först slå fast två saker. Jag hatar illegal jakt. Jag är ett kontrollfreak. Jag skulle aldrig kunna förenas med tanken på ”fri” jakt. Dessutom tror jag som gammal forskare alltid blint på faktabaserad och kunskapsbaserad förvaltning, oavsett om det gäller vilt eller andra nyttigheter. För det andra kommer aldrig Jägareförbundet att stödja, uppmana eller legitimera illegal jakt. Dels för att vi i en situation när vilt förvaltas illegalt knappast har en funktion och fylla och dels för att det är helt oförenligt med våra grundvärderingar. Sist men inte minst skulle jägarkårens mycket goda anseende gå kräftgång om den ökar. Nu läser alla detta stycke en gång till, långsamt, så ska vi gå vidare sen…

Vad jag sagt är att den illegala jakten kommer att öka med den havererade rovdjurspolitiken. Det baserar jag inte på tyckande och tro, det är heller inget hot, det baseras på väl etablerad forskning och grundkursen i bevarandebiologi. Jag har skrivit det många gånger förr, det är omöjligt att bevara vilt i allmänhet och stora rovdjur i synnerhet utan att de som ska bo med dem tror på förvaltningen och känner att de är en del av den. Vad jag är genuint orolig för är att den illegala jakten nu tar steget ut ur garderoben. Med det menar jag att många nu ger upp, de ser inga möjligheter att påverka sin vardag med legala metoder. De ser inget avtryck av de inventeringar de slitit med. Det kommer att innebära att några tar det stora steget till att köra över något med skotern fast de inte får, men det är inte det farligaste, ännu många fler kommer att tyst, eller aktivt, visa förståelse för denna avart bland förvaltningsmetoder och då är vi illa ute. Några få extremister som skjuter illegalt är tämligen ofarliga för rovdjurens långsiktiga överlevnad, när hela bygder tycker att illegal jakt på rovdjur är ungefär lika farligt som en fortkörning är vi riktigt illa ute. Det är på den tröskeln jag är rädd att vi balanserar idag.

Vi har idag enskilda kommuner där en majoritet av befolkningen inte ställer upp på rovdjurspolitiken, och de studierna är gjorda långt före de senaste varg- och lojaktsbesluten. Acceptansen sjunker dessutom. Jag tillhör nog de i landet som pratar med flest jägare, landsbygdsbor, oroliga hundägare och andra i just rovdjursfrågor. Det blir nog några tusen / år. Då är det min förbannade plikt som statens förlängda arm och faktiskt genuint intresserad av att ha stora rovdjur i livskraftiga stammar att slå larm när det barkar åt skogen. Det är vad jag gjort och nu gör igen. Det här håller på att gå riktigt snett. Vi tappar greppet.

Just det tappade greppet är det som just nu känns jobbigast. Jag törs nog säga att de enda som tidigare jobbat aktivt, och faktiskt gjort skillnad mot illegal jakt, är Jägareförbundet. Jag måste ha sagt ”illegal jakt är det enskilt största hindret mot legal jakt” tusen gånger vid det här laget. Jag tror jag uttalat det i fler bygdegårdar än vad en normal hembygdsforskare ens besökt. Jag lovat att säga det igen, men jag känner i själen att ingen kommer tro mig. Jägareförbundet kommer inte att kunna göra så stor skillnad i dessa frågor längre. Vi har tappat greppet, vi har inga argument att banka i huvet på nollvisionärerna.

Därför måste nu andra stiga in på arenan och dra sitt strå till stacken. Det är dags för andra organisationer att inse att vi är i en mycket kritisk situation. Vi hade sedan tidigare en negativ utveckling av acceptansen för stora rovdjur hos de som bor med dem, nu skenar den. Nu är det dags att hejda sig innan man stampar på en desperat jägare, markägare, fårbonde, glesbygdsbo eller hundägare. Vänder vi inte denna utveckling mycket snart tror jag det blir svårt att få till en fungerande rovdjursförvaltning under överskådlig tid. Det är återigen inget hot, det är en genuin magkänsla och baserat på etablerad vetenskap.

Man kan inte som Mikael Karlsson gör i sin blogg jämställa jägare, och Jägareförbundet, med en flock animerade apor. Då knyts nävarna ute i bygderna och några till skulle kunna tänka sig att ta chansen nästa gång älghunden kört upp en lo i en tall, många fler kommer att acceptera metoden. Det här vet Mikael, men för honom är konflikten långt mycket viktigare än bevarandet. Det är sorgligt.

Jag säger det igen innan kvällsturen med skidor och hund. Vi stöttar aldrig illegal jakt, men vi måste larma när det går ur hand. Det är allt jag gör. Jag hoppas innerligt att några ytterligare förstår det nu och hjälper mig och Jägareförbundet att fortsätta kampen för en kunskapsbaserad och laglig viltförvaltning. Släpp inte taget om den kanske finaste viltförvaltningen i världen.

Jag har sportlov. Sitter på en fjälltopp och slickar såren samt mumsar apelsin efter en mycket spektakulär skidkrasch då vovvarna som drog mig ville jaga en ren. Då kom jag att tänka på mat. Här sitter jag på fjället och smaskar tokbesprutad spansk apelsin samtidigt som en klimatsmart ren springer söderut, mot ett ganska säkert öde som rovdjursmat.

För det är ju så om vi ska vara krassa. Idag köper staten en herrans massa renar av samerna för att mata våra rovdjur med. Många förstår idag varför rovdjuren i princip utrotades en gång i tiden, det var inte lätt att bedriva jordbruk med tamdjursskötsel med rovdjur på skogen. Det år Jägareförbundet bildades, 1830, tog våra svenska rovdjur 35 000 tamdjur. Hisnande siffror va? Inte många tänker på att rovdjuren idag tar betydligt mycket mer tamdjur. Faktum är nog att vi aldrig någonsin fått så många tamdjur dödade av rovdjur som vi får idag… Det är lite intressant ur ett matperspektiv. Nu ska i och för sig rovdjuren förflyttas söderut, det börjar bli lite för dyrt att föda dem med ren, men det förändrar ingenting. Rovdjuren skiter i om det är tama eller vilda djur de mumsar och för oss som gillar att försörja oss på närproducerat klimatsmart kött spelar det heller ingen större roll.

Man kanske skulle fokusera på fiske istället? 70% av världens hav är överfiskade och oavsett vad WWF nu säger om Pangasiusfisk från Vietnam behöver man inte vara raketforskare för att inse det klimatosmarta i att käka fisk från andra sidan jordklotet. Bär och svamp då? Jo, min sambo fyller varje år hela tvättstugan med svampar av alla möjliga sorter. Men det är slut med det nu säger hon. Glädjen är borta. Dvärgbandmasken kommer endera söderifrån med rävar och hundar eller i annan form från norr med invandrande vargar eller mårdhundar.

Man kanske skulle bli bonde och börja med köttproduktion? Tyvärr fiser kossorna så ozonlagret ryker all världens väg så det är nog heller ingen höjdare. Dessutom har jag svår koskräck. Man får bli vegetarian osvett hur äckligt det är med sojabiffar! Tyvärr jobbade jag i mitt tidigare liv med skogsbruk och har sett vad sojaplantagerna gör med regnskogen. Kört det också. Det potatis- och grönsaksland jag planerade där hemma har nu dessutom lagts på is. Rävarna bajsar där hela tiden så man skulle väl få mask på nolltid.

Jägarna beskylls ofta för att ”hata” rovdjur eftersom de tar ”våra” rådjur och älgar. Nu har jag ännu inte mött en enda jägare som hatar rovdjur men kanske ligger det lite i det påståendet? Kanske skulle såväl staten som allmänheten tänka lite större i det här läget? Hur vi än vrider och vänder på det kan man inte finna någon mat som är mer långsiktigt OK och klimatsmart än ren, älg, rådjur, hare och ett blåbär samt en kantarell.

Vi ska snart revidera våra mål för hur många rovdjur vi ska ha i landet. Är det kanske relevant att då tänka på att ytterligare ett lodjur innebär sisådär en 50 – 60 dödade rådjur på ett år eller att ytterligare ett vargpar innebär cirka 120 älgar färre på skogen varje år? Givetvis ska vi inte utrota några rovdjur med matmotiv men det kostar onekligen ungefär 3 miljoner rådjursmåltider årligen att ha 2000 istället för 1000 lodjur i landet. Att öka från dagens cirka 50 vargrevir till 100 skulle kosta oss sisådär en 3,6 miljoner älgmåltider, varje år.

Man blir onekligen en smula filosofisk och fritänkande på en fjälltopp. Den klimatosmarta apelsinen är uppmumsad. Nu skidar jag vidare mot nya mål och en välförtjänt middag. Det blir hjortstek. Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man. Tänk på den en stund…

Någon som missat att jag är lite sur, trumpen och uppgiven efter dagens lodjursbeslut?

Här ska ni få nästa rallarsving. Naturvårdsverket har idag tagit två väldigt principiellt viktiga beslut, det ena baserat på extremt byråkratiska snedsprång och krumbukter och det andra på ren och skär populism. Tar man två beslut på dessa vitt skilda grunder samma dag i samma lojaktsbeslut kan man knappast förvänta sig varken trovärdighet eller en fortsatt förtroendefull dialog med de som drabbas.

Man förbjöd fällfångst av lodjur. På vilka grunder? Samma grunder som man tillät vildsvinsfällorna på? Bakläxa räcker inte på faktaunderlaget här, för det finns inget faktaunderlag. Det är lika bra att erkänna, man fegade ur och hoppades att jägarna som ifjol skulle skjuta lodjuren så snabbt och lätt att fällorna blev snudd på onödiga.

Man konstaterade också att eftersom något län i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet inte når upp till sina minimimål så sätter man ett tak för hela området. Lika logiskt som att pinka på sig när det är kallt om bena. Det blir varmt direkt, eller tyst i storstadsmedia, men det blir snart skitkallt, eller rätt tomt i leden nästa gång vi ska inventera rovdjur med hjälp av jägarna…

Jag var inne på nämnda verk idag och diskuterade framtidens älgförvaltning, en för all del konstruktiv dag. Man slås dock av tanken på i vilken roll man träder in där genom snurrdörren på Valhallavägen. Idag hade jag älgkepsen på men lobeslutet togs innanför samma dörrar och på vägen ut for lokepsen på då jag såg SVT´s kameror i foajén. Det är dags att alla inblandade förstår att jägarna är de samma oavsett vilka viltarter eller verksamheter vi diskuterar. Sviker man oss i rovdjursfrågan kommer det inte bara att ge avtryck i rovdjursinventeringen, det är samma folk som ska försöka sjösätta en ny älgförvaltning. Förbjuder man lofällor ska man förklara för samma folk varför vildsvinsfällor är tillåtna. Struntar man i fakta och går på poltik i lofällefallet måste man nog förklara varför man struntar i politik och konstruerar egna hemfabricerade fakta i tolkningen av hur man kan delegera beslut i rovdjursförvaltningen…

Det här duger inte.

Igår var nog sista gången jag såg en jägare och medlem i ögonen och sa att jag trodde på den rådande rovdjurspolitiken och att vi verkligen kommer att få en regional förvaltning. Idag ska jag käka pasta, dricka rödtjut och konstatera att vi nu påbörjar rovdjursförvaltning ”the Italian way”. Innan jag blir gråtmild och börjar sjunga ”O sole mio” ska jag förklara varför den rovdjurspolitik Alliansen framhållit, och i teorin byggt så vacker, idag havererade för gott i praktiken.

Idag tog Naturvårdsverket i praktiken ett beslut som gör att man de närmsta fem åren inte kommer ha en chans att ta regionala eller länsvisa beslut i loförvaltningen i mellansverige. Det finns ingen anledning att dölja detta för jägarna. Så är det. Gunnar utvecklar säkert detta. Då står vi i ett ganska avgörande vägskäl, ska vi fortsätta mata förvaltningen med data, inventera och försöka vara konstruktiva? Jag lyder order så jag kan tvingas till det, men jägarna är inte dumma, de ger upp nu. Jag är helt säker, det är kört.

En italiensk vargforskare vid namn Luigi Boitani myntade vid ett föredrag på KSLA för ett tiotal år sedan uttrycket rovdjursförvaltning ”the Italian way”, Gunnar har nämnt det tidigare här. Det går i korthet ut på att man skiter fett i vad myndigheterna säger, i gammal god sydeuropeisk tradition, skjuter årligen av 25% av den italienska vargstammen och alla är rätt nöjda. Ingen har mig veterligen fällts för illegal vargjakt i Italien än idag. Skulle de försöka jaga varg lagligt och kontrollerat i Italien är det nog tvärstopp, inte minst från EU, det har man förstått, så man skiter i att försöka. Idag konstaterar nog såväl jag som de allra flesta jägarna där ute att om vi ska fråga Naturvårdsverket är det kört. Då kan man sköta sig själv och skita i andra. Jag kan vara exakt hur politiskt korrekt som helst och fördöma illegal jakt, det gör jag alla dagar i veckan, men jag kan också vara fullständigt ärlig och konstatera att det är med italienska förebilder vi kommer att förvalta lodjuren i Sverige framöver. Det är sorgligt, men sant.

Jag har under ett års tid på alla sätt försökt att få myndigheter och politiker att förstå vilket fundament svensk viltförvaltning vilar på. Jägarnas ideella insatser och världens kunnigaste och mest pragmatiska och pliktskyldiga jägarkår. Man har haft chansen, tyvärr valde man att fresta lyckan med att köra över oss ännu en gång. Jag tror det var sista gången. Är det fortfarande någon som tror att nedgången från 10 lo till 1 i Skåne, eller 4 loföryngringar till 0 i Kronoberg, beror på en mutation i rävskabben? Inte jag. Man har nog börjat käka skumma ostar och hälsa med ”Ciao Bella” där nere. Det skulle inte förvåna om vespaförsäljningen skenar på det småländska höglandet…

Jägareförbundet och jag personligen kan aldrig förenas med tanken att förvalta vilt på egen hand utan tilltro till förvaltande myndigheter, men vi kan konstatera att det inträffar när förvaltningen hamnar för långt från verkligheten. Det inträffar överallt i världen oavsett vilken resurs staten försöker förvalta. Nu är den tiden kommen i Svedala vad gäller lodjursförvaltningen.

Nu är jag snart gråtmild över denna sorgens dag för svensk viltförvaltning och den så vackra tanken om ett regionalt inflytande i rovdjursförvaltningen. Låt oss alla stämma upp i ”O sole mio” och riva lite parmesan på kvällsmackan. Imorgon är en annan dag.