Taggarkiv: Fritid

Svarta M, småbarnsmamma och jägare – hämnden

, •

För att lätta upp för tillfället tunga stämningar efter domar som får oss att förundras, tänkte jag rikta mig till er jagande kvinnor där ute med små bebisar. Min dotter är nu nio år men jag hittade en text som jag skrev under hennes första månader. Hon hade den ”goda” smaken att födas i augusti så jaktsäsongen blev som den blev, med varierande känslor. Här i form av en fiktiv men gigantisk matattack på maken, precis i början av säsongen. Men ta det lugnt! Jakterna försvinner inte!
Således, tillbaka i tiden:

wilda_peltor

Det tar tid att växa i hörselskydden. Foto: Rikard Lewander

2006

”Nej, man är inte mycket till jägare nu, med liten bebis hängandes vid bröstet dygnet runt. Tredje barnet men jag hade verkligen glömt att det var så här… så här… orättvist!!
Jag får en konstig bild i huvudet av ammande pappor men knäpper bort den rätt omgående.
Just den här säsongen har telefonen också ringt extra mycket och i andra änden frågar vänliga människor om man inte vill komma och jaga och hjälpa till med apporteringen både här och där.
Jag har tackat nej.
Men det har skett efter ihärdigt filurande på hur man ändå skulle kunna lösa det hela.
Man kan ha bebis i ryggsäck. Men det smäller för mycket. Peltor Kids! Nej, det gick inte när vi provade, hon försvann någonstans inuti lurarna. Hon är för liten än.

Man kan pumpa, mata med annat eller kanske köpa en helikopter. Sannolikheten känns ungefär densamma just här och nu.

Visst finns det andra lösningar men någonstans är det nog bara att försöka inse, att nu är det så här den här säsongen. Note to self: Bliv vid din läst åtminstone en liten stund, människa!
Okej, jag försöker!
Det är ju faktiskt bra för min unghund att bara ta det lugnt vad gäller jakten. Lite grundträning hinner jag med, vilket räcker så bra.
Dessutom, mannen får ju jaga, bjud lite på det! Hmmm….
Och då borde ju jag, lilla frun som sitter klistrad vid bebis, tycka att det är jättebra att någon låter hundarna få komma ut och jobba och att mannen i ens liv får sina jaktlustar stillade.
Jag får ju tillbaka det där senare, när han kan ta över.
Under tiden kan jag jollra med lillan, laga god mat och utsätta degmagen för allehanda våldshandlingar för att på sikt få den att försvinna.
Nu funkar det inte så. Inte ens i närheten.

Upp dyker nämligen den Svarta Madeleine, förkortat Svarta M. Den avundsjuka, missunnsamma kvinnan som intar hela spelplan.
När maken har varit ute en hel dag och jagat och apporterat änder med Fancy, alltså MIN hund, kommer hem lycklig och med rosig blick bara vill BERÄTTA, då åker min osynliga rullgardin ner och tadaa, fram kommer Svarta M.

”Jaha, nähä, men så roligt! utbrister jag på väl valda punkter i hans berättelse medan Svarta M istället, i sinnet, har laddat med tunga artilleriet och avbryter varje mening som innehåller ordet ”skitkul” med att avfyra en gräddtårta.
Mitt i plytet!
Mannen säger:
’’…och Fancy följde mina dirigeringar exakt!”
Svarta M:
”Ap jårs, madderfacker!!”
” Whosh, whosh, whosh! Hon svingar iväg nästa tårtbit! Den fläker av kepsen på mannen och lämnar ett vitt spår av grädde längs med hjässan!
”Nä men gu va kuuul att hon lyder så bra!” Säger jag.
Mannen säger:
”Och det var så kul att träffa den och den och den. Alla hälsar!”
SPLASH!! Svarta M häller en hink vatten över honom!
”Ååh, du får hälsa tillbaka till dem nästa gång du åker dit.” Säger jag. Och ler.
”Och du skulle ha sett anden som hamnade en mil bort. Jag skickade hunden på linje hela vägen och det gick skitbra. Skytten som är världskändis såg allt och tyckte att vi var j-igt duktiga. Och maten var jättegod!”
Svarta M:s mörker är nu kolsvart.
Mannen fortsätter:
”För att inte tala om vår egen jakt. Den blir helt fantastisk i år!”
MATKRIG!!! Svarta M vräker nu kvarblivna mackor på mannen som försöker inta försvarsställning bakom köksbordet. Ingen nåd!!
Splatt! Splatt! Ett par välriktade köttbullar får ned honom för räkning. Yes! Seger!! And doooown you go! High five med Svarta M!

Ehrm… Dags att dra sig tillbaka.
”Så kul för dig! Och vad bra att du har de gamla mackorna med hem. Då kan jag äta dem!”
Säger jag och pussar på bebben.

av /3 Kommentarer

Minskar terrorn om EU straffar mig?

, , •

Bara dörren väger 120 kg. Skåpet väger flera hundra och sitter fast med stora bultar i väggen. För inte så länge sedan la vi en hel del pengar på att få låset till säkerhetsskåpet ännu säkrare efter att förvaringsreglerna skärpts ytterligare.
Där inne bor mina jaktvapen, bland annat min fina kaliber 20 hagelbössa. Och så min halvautomatiska studsare.

halvautomat_low

EU tror att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras. Foto: Johanna Thörnqvist

Jag är laglydig. Dricker lite vin till maten ibland. Lite mer när det är fest. Psykiskt stabil. Har körkort. Älskar min familj och mina hundar. Plockar blåbär på sommaren. Läser läxor med nioåringen. Tränar apportering med mina labradorer. Schamponerar en springer spaniel emellanåt.
Och så jagar jag.
Det är där felet ligger. Jag är jägare.
Ett fruktansvärt vansinnesdåd utfördes som vi alla vet av ett gäng psykopatiska galningar i Paris.
Därför tycker EU att jag ska straffas. Jag , min eländiga laglydiga normalmedborgare med vapenlicens, ack så lätt att klämma åt, ska få vad jag tål.
För då minskar terrorn i Europa.
Men eller hur…

Logiken går inte ihop. Jag har alltid tyckt att EU är en rätt korkad överbyråkratisk människomassa. Men nu är EU-kommissionen så nipprig att jag förväntar mig att det ska synas på dem, att kommissionärer under intervjuer helt plötsligt ska utbrista i ett totalt Jack-Nicholson-i-The-Shining-flin eller börja dregla som fotograf Kalle Anka i slutet av filmen på julafton.
Men de bara står där och tycker att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras.
Egentligen handlar det om hysteri. I det här fallet EU som måste visa handlingskraft! Och ansvar!
Och det gör de med buller och bång genom att hoppa på lilla mig som plockar blåbär och schamponerar hundar och har en halvautomatisk Benelli inlåst i ett vapenskåp säkrare än Sveriges riksregalier.

Allt färre lagliga vapen stjäls i Sverige (BRÅ). Att i värsta fall införa ett totalförbud av legala vapen och tro att vapenbrotten minskar är ren galenskap.

Det handlar också om principen. När EU vill inskränka min frihet utan tillstymmelse till sakliga skäl mår jag illa.
Jag har svårt att tänka mig att jag får några pengar tillbaka. Vem skulle betala det? Värdet på dessa vapen tillsammans är rätt högt. Säg att varje halvautomatiskt vapen kostade cirka 15 000 kr i inköp. Enligt Svenskjakt.se finns det ungefär 50 000 halvautomatiska vapen i Sverige, troligen fler. Det blir 750 000 000 kr som EU vill sno bara för att de är hysteriska?
Och dessutom utan någon som helst verkan.

EU-kommissionen vill dessutom införa mentaltester av jägare. Det vore väl bättre att mentaltesta kommissionen. Då hade vi kanske kommit till rätta med en hel del galenskap.

Hur är det tänkt att detta ska genomföras? Ska Europas poliser, istället för att lägga resurser på verklig terror, börja jaga laglydiga jägare för konfiskering av legala licensierade vapen?
Administrationen, hur har de tänkt lösa den om EU inför femårslicenser för alla vapen, enligt förslaget? Hur blir det då med handläggningstiderna som redan idag är för långa.

Bara i Sverige finns cirka 1,8 miljoner vapenlicenser (källa vapenfakta.se) Ska alla dessa skrivas om efter fem år? Vem ska göra det? Ska vi ta ännu mer av polisens resurser? Vem betalar?

Terrorister använder bomber och Kalasjnikovs. Det kommer de att fortsätta med, som om absolut ingenting har hänt efter det att en aldrig tidigare skådad jätteadministration och polisinsats i kolossalformat, förverkat min Benelli och många hundratusentals andra liknande bössor för laglydiga jägare och sportskyttar i hela Europa.

Mer att läsa:

Europeisk petition mot förslaget

Svensk namninsamling mot förslaget

Stölder av skjutvapen sedan 1975 (BRÅ)

Om Jägareförbundets jobb i frågan:
EUs vapenförslag dåligt för svenska jägare
– Det viktigaste är att nå effekt

Hårdare vapenlagar föreslås av EU (Svensk Jakt)

EU-kommissionens förslag

EU-kommissionens pressrelease om förslaget

av /25 Kommentarer

Det viktigaste uppdraget för jakten

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag ska försöka hålla mig kort och koncis. Men det viktigaste är att du inte slutar att läsa. Att du orkar läsa ända till slutet för detta är faktiskt viktigt.

 

Vi på Svenska Jägareförbundet pratar ofta om allmänna uppdraget. Och dessa två ord är kanske de mest osexiga ord du kan hitta. De lockar definitivt inte till något lyckorus och får knappast hjärtat att slå lite snabbare. Uppdraget handlar också om ganska abstrakta saker, som kanske inte säger så mycket. Men ta dig tid och läsa denna text, trots det. För det är viktigt att allt fler förstår att det är allmänna uppdraget som har format vår jakt.

Det är detta uppdrag, som infördes 1938, som gjort att Sverige idag sägs ha världens bästa regler runt jakten. Kanske tycker du att jag sticker ut näsan lite väl långt när jag påstår detta? Men jag vill hävda att vi idag har regler och lagar som oftast utgår från viltförvaltningens perspektiv – inte bara den regleringshysteri som många byråkrater andas och lever i.

 

Vad menar jag? Jo, genom att Svenska Jägareförbundet ska utföra uppgifter åt staten blir förbundet inbjudet till en arena som annars inte skulle vara öppen för oss. Vi får inte bara möjlighet att träffa politiker, myndigheter, departement och beslutsfattare i olika sammanhang – vi blir inbjudna och de vill träffa oss.
För att dessa makthavare ska vilja träffa oss måste vi ha något som de är intresserade eller har behov av. Det har vi – kunskap.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet haft möjlighet att bygga upp en enorm kunskap om jakt, samspel i naturen, viltförvaltning, naturvård och mycket annat.

Om man vill ha bra regler och en klok viltförvaltning (och det vill nog alla partier och myndigheter – även om utgångsvärdena kan se olika ut) så behöver dessa få reda på hur det fungerar idag, hur det skulle kunna fungera ännu bättre. Vilka konsekvenser olika beslut kan få. Hur man kan göra förändringar utan att få människor (i detta fall jägare) emot sig. Samtidigt måste makthavarna vara säkra på att all information de får från oss är baserad på fakta, erfarenheter och forskning. Att den är objektiv.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet fått denna viktiga position. Det är hos oss de söker fakta och information.
Men det finns också organisationer som vill jakten illa. De som vill inskränka och förbjuda har naturligtvis också insett att allmänna uppdraget ger jägarna kunskaper och möjligheter som de inte har. Det är därför som de med näbbar och klor gör allt för att förstöra allmänna uppdraget.

 

Låt oss konstatera att ingen slår Svenska Jägareförbundet på fingrarna när det gäller kunskap om viltförvaltning – jag tror också vi kan vara överens om att vi kan tacka allmänna uppdraget för det.
Så enkelt är det faktiskt. De pengar som kommer från Viltvårdsfonden har gett oss möjligheter till att bli den viktigaste aktören när det gäller viltförvaltning.

Under årens lopp har Svenska Jägareförbundet påverkat de jaktliga villkoren för jägarna och samhället. Vi har inte alltid lyckats nå fram till bra regler, men ofta har vi gjort det. Otaliga gånger har också ogenomtänkta förslag hamnat i papperskorgen, eller förändrats efter att förbundet förklarat konsekvenserna. Utan uppdraget hade vi inte fått chansen att påverka. Vi hade inte heller haft kunskaper eller personal att göra det.
Tro nu inte att allmänna uppdraget bara ger jägarnytta, för då har jag varit otydlig. Det ger lika mycket samhällsnytta. Det gynnar båda samhället och jägarna.

 

En av de mest fantastiska sakerna med det allmänna uppdraget är att det inte kostar samhället en enda krona. Kanske är konstruktionen av uppdraget en av det mest fiffiga lösningar staten kommit på. Det vill säga att jägarna betalar till sig själva. Genom denna konstruktion får staten en organisation som gör samhällsnytta för bråkdelen av vad det annars skulle kosta.
Varje krona som går till uppdraget ger nämligen tillbaka värden sex gånger pengarna, på grund av att ideella krafter också bidrar. Det har den statlige utredaren Madeleine Emmervall konstaterat.

Tänk på det när du betalar in avgiften till det statliga jaktkortet nästa gång. Det ger dig både samhälls- och jägarnytta.

av /8 Kommentarer

Så känns det att döda ett djur

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Jag hade väntat på att få frågan, av någon som ville lyssna på svaret. Och detta är min förklaring. Du har kanske en annan?

– Hur känns det att döda ett djur, frågade han helt utan baktankar. Han var uppriktigt intresserad.

– Det är en väldigt intressant fråga. Men det tar en stund att förklara. Är du intresserad av lyssna några minuter, frågade jag tillbaka.

Jo, han ville veta. Och jag började förklara. Men det kändes fel att börja med skottet. Eftersom jag inte känner en enda jägare som går ut i skogen för att döda djur – utan för att jaga – handlade det om att sätta skottet i ett perspektiv som han förstod, han som aldrig hållit i ett vapen eller knappt träffat en jägare. Det krävdes att börja från början.

– Jakt är för mig en livsstil. Året runt är jag en jägare, oavsett om jag jagar eller inte. Att vara jägare är något som jag tycker är fint, det är stolthet förknippat med det. En jägare älskar djur, natur och tar ansvar för helheten. Och han, eller hon, gör detta året runt. Det handlar om aktiv natur- och viltvård.

– Vet du hur många djur den genomsnittlige jägaren skjuter per år? Cirka ett djur. Hur mycket tid lägger jägaren ned? Jo, alltifrån några dagar till i stort sett all ledig tid. Samtidigt satsar vi stora pengar på utrustning, viltvård, skytteträning, hundar, slaktutrustning med mera. Vi betalar för att allt vi gör. Från jaktarrende till jaktkortsavgift.

– Som du kanske förstår är det inte dödandet av ett djur per år som driver oss till att lägga ner så mycket pengar och tid, även om man ibland hör vissa personer – som inte jagar – påstå detta. Det finns istället något annat. Och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, eftersom det skiljer sig från person till person.

 

Jag förklarade att anledningen till att man jagar har förändrats. För långt tillbaka sedan var jakten ett sätt att få mat. För 30 år sedan svarade nästan alla att det handlade naturupplevelse, avkoppling och gemenskap. Men idag finns en oerhörd stor spännvidd på vad det är som får människor att jaga. Det kan vara alltifrån andliga värden till naturligt producerat kött. Orsakerna har blivit många fler.

– Nu börjar jag närma mig svaret på din fråga. Som du förstår så skjuter vi inte så ofta. Men vi ser djur nästan var enda gång vi är i skogen. Men vi avstår skott för att det kan vara ett dåligt läge, fel djur, säkerheten inte var uppfylld eller för att vi inte ville skjuta.

Sedan berättade jag om upplevelsen att stå på pass, känna lukter, se fåglar, insekter och höra hunden, känna spänningen växa. Hur kroppen reagerar när djuret närmar sig.

– I denna situation skärps dina sinnen. Du kan inte tänka på något annat. Din koncentration är helt riktad mot en enda sak – jakten. Din syn, din hörsel, känseln, luktsinnet, allt är på topp. Du är medveten om allt du gör och hur du rör dig. Detta skapar en närvarokänsla som är väldigt stark och intensiv. Du känner dig väldigt nära naturen, som en del av den.

– Om djuret väl kommer fylls din kropp av adrenalin. Hjärtat slår fortare. Upplevelsen är så stark att du nästan kan ta på den. Din uppgift blir att kontrollera dina känslor och intryck. Välja ut det perfekta läget.

– Och det här är inte enkelt. Ju mer du tänker, desto svårare blir det. Det är därför många nybörjare har svårt att få bra lägen i början. När du har jagat ett tag så hamnar du i något som kan liknas vid ett tunnelseende. Det finns bara en sak i världen just då. Det är du och djuret. Och så måste det vara för att du ska kunna prestera på topp. Skjuta ett skott som dödar snabbt, utan lidande för djuret.

Han lyssnade intensivt och ställde då och då motfrågor. Han nickade när han förstod, rynkade ihop ansiktet när han inte kunde koppla ihop orden med den betydelse som jag lade in.

 

– Allt jag gjort under året har varit förberedelser för cirka en sekunds arbete, att krama av avtryckaren när jag har ett perfekt läge. I den situationen finns inga tankar i huvudet. Det är helt tomt. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns utrymme till något annat.

– Men när skottet har träffat, bytet gått omkull, då kommer tankarna. Och det är också väldigt många känslor som blommar upp i kroppen. Lycka, glädje, vördnad och respekt för det fällda djuret, men också en hel del vemod eftersom jag dödat ett vackert djur. Och allt kommer samtidigt. Ibland känner man sig också helt utmattad eller tom.

– En del människor har svårt att förstå varför vi känner glädje i ett sådant ögonblick. Men vi har upplevt spänning, 100-procentig koncentration och känt oss avkopplade från allt annat i livet, och samtidigt avslutat jakten på ett perfekt sätt. Målet är uppnått. Då blir man glad.

Han sa sig förstå. Men jag fick ändå känslan att han tyckte det där med glädje var lite konstigt för honom.

– Varför blir fotbollsspelare glada när de gör mål? Varför känner en företagsledare lycka efter ett bra bokslut? Varför blir en botaniker entusiastisk när han får se en ny art? Jo, jag tror allt handlar om att nå målet, att lyckas med det man vill uppnå. Men utan att veta exakt så tror jag jaktglädje också har inslag av primitiva känslor. Jagat är något vi gjort sedan människor började äta kött. Och förmågan att skaffa mat har varit lika betydelsefull som att kunna föröka sig. Skulle du lyckas överleva och föra vidare dina gener var du tvungen att behärska bägge delarna.

– När du väl börjat jaga vill du uppleva denna intensiva spänning och koncentration igen. Så det är inte skottet i sig – dödandet – som lockar, det är upplevelserna i skogen. Jakten gör nämligen något med dig. Den väcker känslor som du annars inte känner. Dessa är verkliga och sätter maten, naturen och livet i ett sammanhang. Jakten ger upplevelser och närvarokänslor som fyller dig med energi. Det är därför vi jagar, och då har jag inte ens nämnt viltköttet och vilken känsla det är att servera något man själv skördat.

Han nickade. Budskapet hade gått fram.

av /10 Kommentarer

Är vårt beteende en del av problemet?

, •

Jagare2 MR

Satt igår framför tv:n och lät tankarna flyta iväg. Och hur gärna jag än ville kunde jag inte medvetet styra dem mot något upplyftande eller roligt.

När man ingår i en ledningsgrupp försöker man alltid att läsa in trender och beteenden. Det handlar om att se såväl möjligheter som risker.

En trend som är riktigt stark i samhället just nu är den individualistiska, vilket innebär att vi blir allt mer självcentrerade. Våra bedömningar och personliga intressen får allt större genomslag i våra bedömningar. Frågan: What’s in it for me, ställs medvetet eller omedvetet i allt vi gör och våra val.

Denna trend har slagit hårt mot ideella organisationer och föreningar. Få betalar in en medlemsavgift för att föreningen gör något bra, för orten, ungdomen eller samhället. Istället kommer frågan: vad får jag ut av detta? Ifall jag inte hittar något som ger mig personligen eller min närmsta familj någon direkt nytta så väljer man att stå utanför.

Det har också gått så långt att man till och med aktivt börjar motarbeta och baktala föreningar som inte ger ett direkt värde tillbaka. Man hyllar också friheten och valmöjligheterna att stå utanför. De större värdena (en ungdomsverksamhet på orten eller samhällets förståelse och acceptans) negligeras till förmån för relativt små direkta värden.

När det gäller jakt behöver man inte gå längre än till webben eller sociala medier för att se att Svenska Jägareförbundet och alla andra intressenter i jaktvärlden får kritik och ifrågasätts av många människor. Även jägare emellan är tongångarna hårda. Olika intressen inom jakten ställs emot varandra. Vår blick riktas alltmer mot det självklara för mig, inte det som är bra för alla.

Allting är naturligtvis inte så illa som jag skriver men motsättningarna håller på att öka. Allt fler ifrågasätter allt mer, med hänvisning till individuella värden.

 

Om vi går över till jakten så har vi en bra lagstiftning, vettiga regler, bra viltförvaltning, säkerhet, jaktetik (för att nämna några exempel) tack vare kollektiva insatser. Det är när jägarkollektivet tillsammans bestämmer sig som vi nått framgångar.

Att då se hur jägare smutskastar varandra, olika organisationer, företag, olika ingångsvärden till jakten och förvaltningen, vapen och hundar gör i alla fall mig bedrövad. Detta leder oss nämligen inte framåt. Tvärtom är detta en mycket farlig trend. Vi jägare håller på att servera de som vill inskränka och förbjuda jakt med argument, samtidigt som vi visar upp en splittrad fasad.

Våra strävanden att maximera nyttan för våra egna personliga intressen håller på att börja skada jakten i stort.

Kanske är det så enkelt att det handlar om kortsiktighet istället för långsiktighet. Att vi tänker smalt och kort. Det som betalar sig på kort sikt får större betydelse än det långsiktiga som känns mer ovisst. Händelseutvecklingen har i alla fall nått en sådan nivå att alarmklockorna borde skrika – vakna.

 

Denna trend pekar mot att vi kommer få svårare och svårare att behålla en klok viltförvaltning, en generös jaktlagstiftning och att jägarna får behålla inflytandet i viktiga jaktfrågor.

Tyvärr har Svenska Jägareförbundet förlorat medlemmar under de senaste åren. Förbundet är som bekant den tydligaste och viktigaste försvararen av kollektiva värden. Men än så länge är Jägareförbundet med sin kompetens och styrka så starkt att det kan hålla emot. Men fortsätter trenden mot att vi ska strunta i kollektiva värden och bara titta till våra egna behov och önskemål då skadar vi jakten på ett sätt som få jägare inser.

Det är alltså vi själva – vårt agerande – som gör att vi kan tappa taget om jakten. Vi själva utsätter jakten för större risker än vi behöver. Det är vi som genom internt käbbel öppnar för inskränkningar och förbud.

Frågan är bara om jakten, och den livsstil vi lever, är så viktig för oss att vi kan höja blicken och se vad som håller på att hända?

Det tragikomiska är att lösningen är så enkel att vi nästan missar den. Vi behöver bara arbeta tillsammans.

 

av /14 Kommentarer

Hur fyller du på med energi?

, , •

Stressa av

Tempot i dagens samhälle är många gånger för högt. Vi stressar.
Både våra egna, vänners och samhällets förväntningar på hur vi ska vara som människor, vad vi ska göra, hur vi ska se ut, leva våra liv och mycket annat gör att stress numera är en del av vår vardag. Samtidigt ställer yrkeslivet allt tuffare krav.
Visst, stress behöver inte alltid vara dåligt. Den kan få oss att fokusera och producera.  Men alla människor behöver fylla på med ny energi. Och vi gör det på olika sätt.

För de allra flesta jägarna är det under jakt vi laddar batterierna. Det är då vi kopplar bort vardagen. Jakt är nämligen en sysselsättning som är som gjord för att få energi, kanske en av de bästa ”batteriladdarna” som finns.
Varför är den det?
Jo, först så är man utomhus under en lång tid. Bara den friska luften är bra. Därtill får man motionera, både gå, smyga, springa och ibland dra älgar till vägar.
Sedan får man koncentrera sig på saker som man inte gör varje dag. Lyssna efter ljud, stå still, vara tyst, uppfatta små rörelser och röra sig sakta för att nämna några primitiva saker som människokroppen faktiskt är gjord för att utföra.

När alla dessa små göromål utförs tillsammans klarar den mänskliga hjärnan inte av att samtidigt fokusera på andra saker. När vi är på jakt och skärps våra sinnen och hjärnan ställer in sig på en enda sak – jakten. Det går helt enkelt inte att samtidigt fundera över hur man ska få livspusslet att gå ihop, arbetsplatsproblem eller något annat. När du jagar gör du det till 100 procent. Och även om du inte skjuter något får du tillfredsställelse över upplevelsen i naturen. Du har troligen använt förmågor som du inte använder i din vardag, olika delar av hjärnan har fått arbeta för att nämna något. Och detta ger oss ny energi.

Jag tror det är just detta som gör att vi jägare söker efter så mycket jakt som möjligt. Vi söker återhämtning och upplevelser på en och samma gång.
Jakten ger oss jägare då mening – i ett större sammanhang (med viltkött, viltvård och allt annat).
Om du aldrig jagat någon gång. Fråga en jägare om du får följa med. Då kan du själv se att spänningen, upplevelserna och de skärpta sinnena ger ny inre kraft – även om kroppen blir trött.

av /1 Kommentar

Ett traditionellt jaktligt julfirande

•

harjakt

Inför planeringen av årets största mat och traditionsbundna högtid, julen, tänkte jag tillbaka på svunna tider.
– Minns du din barndoms jular, frågade jag frun.
– Mmm, sa hon och tittade upp från sin surfplatta.
– Vore det inte trevligt att få uppleva julen precis som det var då, försökte jag?
– Tycker nog att det är bra som det är idag, sa hon.
– Men, tänk efter, det fanns ju element som var så trevliga då. Saker som gjorde att man längtade efter julen extra mycket, sa jag och försökte verka traditionsbunden.
– Jag vet vad du vill komma. Du vill ut och jaga på förmiddagen och lämna allt arbete till mig. Komma hem lagom trött för en middagslur och vakna till ett färdigdukat bord.
Hon funderade en sekund. Kanske var det julfriden och kärleksbudskapet hon tänkte på. Kanske ville hon ge mig en extra julklapp som att få uppleva de bekymmersfria dagarna runt julhelgen när julharen skulle fällas.
– Okej, jag kan vara med på att vi ändrar könsrollerna för en dag, sa hon.
– Menar du det, sken jag upp.
– Ja, jag kan gå ut i skogen med dina jaktkompisar, sedan sova middag en lång stund och slippa allt matlagande och dukande. Det kan bli riktigt roligt att fira din traditionella jul. Du har ju rätt. Jag ser verkligen fram emot julen på ett helt nytt sätt, deklarerade hon.

Allt går inte som man tänkt sig.

God Jul och Gott Nytt år.

av

Hur kan du skjuta ett djur?

, , , , , •

DSC_0328_2

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av /7 Kommentarer

Fuck fästingarna – ett år efteråt…

, , •

När jag kvicknade till låg jag på köksgolvet nedanför mikron. Köket var tomt och tyst förutom hundarna som låg i sina korgar och tittade oroligt på mig. Det dunkade och slog i huvudet. Jag kräktes.
Sjuåriga dottern Wilda som satt och käkade frukost när allt svartnade syntes inte till. Jag lyckades fokusera på väggklockan. Den var halv tio. I en och en halv timme hade jag legat utslagen på köksgolvet. Jag ropade hennes namn, vinglade, letade men fick inget svar.

En enda fästing kan vara lika med det totala helvetet. Foto: Tubas Løkkegaard/Mostphotos

Hon satt i sängen i sitt rum. Tyst. Tittade på mig. På något sätt paralyserad. Hon hade inte förmått göra något. Ingen verkade ha ringt från skolan. Hon hade varit helt ensam i en och en halv timme med en medvetslös mamma på köksgolvet. Jag kommer alltid att ha svårt att hantera just den saken.
Jag la mig i sängen och lyckades på något sätt kontakta mannen Rikard som jagade ett par mil hemifrån. Vet inte vad jag sa eller hur jag lät, om orden kom i rätt ordning.
Han har sagt att han aldrig kört så fort hem som han gjorde då.

Blåtira

Min ”snygga” TBE-blåtira.

Ambulansen kom. Jag hade tappat konstiga delar av minnet. Mindes knappt något av de två senaste veckorna men kom ihåg klockslaget precis innan jag tuppade av. Olika minnesbilder rullade osammanhängande i huvudet, jag hade svårt att få grepp om dem.
I fallet måste jag ha slagit i på något sätt, ena ögat var en stor blåtira.

Under hela dagen och kvällen på sjukhuset pendlade minnet. Jag visste vad jag hette men inte vilken dag eller vilket år jag var född eller vad det var för dag. Jag var flera gånger tvungen att fråga vad jag gjorde där, vad som hade hänt.
Rikard skrev en lapp åt mig senare på kvällen innan han och Wilda åkte hem.
”Du har fått någon form av inflammation i hjärnan. Du har tappat minnet. Du ligger på intensivvårdsavdelningen, vi kommer tillbaka imorgon bitti.”
På sjukhuset konstaterades senare dagen efter att jag hade fått TBE – fästingrelaterad hjärninflammation. Inte hjärnhinneinflammation. Den här sjukdomen tar ett steg till.
I slutet av juli förra sommaren var det något som kliade och gjorde lite ont på benets baksida. Jag kliade och tänkte inte så mycket mer på det. Efteråt har jag förstått att det var en fästing. En riktigt elak jävel.
I mitten av augusti fick jag en konstig huvudvärk och kände mig sjuk. Det gick över lite i början av september för att en vecka senare återkomma med full kraft. Det tog en vecka till innan kulmen nåddes den här dagen och kroppen sa ifrån. Under den tiden hade jag blivit hemskickad från akut och läkarstation tre gånger med diagnosen spänningshuvudvärk. Ingen funderade ens över att det kunde vara TBE.
Jag var sjukskriven i tre månader. Tröttheten hängde länge över mig som en våt filt.

Minnet har gradvis kommit tillbaka.
Nu har det gått ett drygt år. Idag är jag är återställd men det är inte riktigt som det var tidigare.
Det är svårt att komma ihåg namn, jag blir snabbare trött och stressad och jag har fått tinnitus som blir riktigt tråkig när jag är trött.
Jag hade ändå tur.
Andra som får sjukdomen kan drabbas mycket värre. Hela centrala nervsystemet påverkas, rörelseförmåga och hjärnkapacitet kan förändras för alltid eller för mycket lång tid framöver. Rehabiliteringen sker ofta tillsammans med strokepatienter och kan ta lång tid.

Vad vill jag säga med det här? En enda sak, vi jägare tillhör ett klientel som tillbringar mer tid i skogen än de flesta, vaccinera dig! Och gör det nu! Då har du ett bra skydd när de anfaller igen.
Och du, det är inte värt att låta bli.

av /2 Kommentarer

Snusk eller värmande tips?

, , , •
Snuskstefan

Jag dolde nyss ett inlägg på Twitter från en Stefan som verkar gilla ofarliga lodjur och i samma andetag tycker att jägare ska onanera framför brasan.
Man kan konstatera att polariseringen när det gäller rovdjurstyckarna emellanåt spretar betänkligt.

Snuskstefan
Nu ligger det i läsarens eget intresse hur man ska uppfatta detta. Det är ju toppen att Stefan tycker om lodjur även om han verkar ha inskränkt sig till enbart ofarliga lodjur. Om det nu finns farliga lodjur, tycker inte Stefan om dem då?

När det gäller uppmaningen om tilltaget vid brasan, är man överdrivet positiv kan det ju vara så att Stefan helt enkelt tycker att alla jägare ska hålla underlivet varmt och utföra dylika sysselsättningar framför en värmande brasa.

Gulligt tänkt i sådana fall, Stefan!
Å andra sidan tror jag att alla människor, alltså även jägare, själva har förmågan att välja en geografisk, förhoppningsvis undanskymd plats när de vill syssla med dylik verksamhet.

snuskstefan

Det kan förstås också vara så att Stefan själv tycker att denna sysselsättning vid just en flammande brasa är synnerligen lämplig och vill dela med sig av sina erfarenheter.

Jägaren Leif stöttar också Stefan i ett svar till honom på Twitter.

Om Stefan gillar att fixa med olika saker, inklusive sig själv, vid en brasa har han naturligtvis allas vårt stöd.

Leif undrar dock om Stefan någonsin varit i en skog.
Det får vi ju för Stefans och även hans omgivnings skull hoppas. Att elda på tomten med ovan nämnda i baktanke kan inte vara att rekommendera.

Vi önskar dig lycka till vid brasan framöver Stefan! Och du, du kan väl tycka om alla lodjur!

av /1 Kommentar

Med full fart in i jakten

, , , •

Det känns att de flesta varvar upp inför de förestående jaktpremiärerna. Några har redan passerats och några är väldigt nära nu. En viss stress kan märkas för att hinna med det som ska göras mellan sommarsemester och jakterna. Det är nu förväntningarna är på topp!


Foto: Björn Sundgren

Veckan som gått har blandats med högt och lågt. Några kvällars spaning efter grävling och säsongspremiär för lillspetsen för att leta efter fågel kombinerat med möten i både Jämtland och Sörmland. Som alltid i augusti så är mycket av kontakterna med jägare och jaktlag som undrar vad man får och inte får göra inför jakten. Tyvärr rymmer de frågorna ofta mer eller mindre uttalade konflikter inom jaktlagen. I många jaktlag har det genom åren arbetats fram ett sätt att arbeta och en syn på hur det ”bör vara” som ibland ligger långt ifrån deras egna stadgar. Oavsett om det är viltvårdsområde eller jaktklubb så är ändå stadgarna det som ska ge just … stadga .. åt arbetet. När då någon påpekar att man kanske bör följa de regler man själv satt upp så leder det ibland till konflikter. Ofta med påföljd att en eller båda sidor ringer till oss på förbundet för att få vägledning. Efter många år så har man i alla fall lärt sig en sak. Om två personer ringer om samma fråga och de är på olika sidor i konflikten så är beskrivningen sån att det är svårt att känna igen att det rör sig om samma fråga! Att ta ställning efter att ha hört en sida är aldrig möjligt och ju fler år som går, desto tydligare är det att man får försöka vara torr och tråkigt faktamässig även om man ibland känner för att ”tycka till”.

Nåja, man får ju ändå intala sig att det är de som har störst problem som hör av sig och att hälsan tiger still, alltså att majoriteten av länets jägare faktiskt gör det man ska göra och ser fram emot en höst med rolig jakt i goda vänners lag!

Som alltid talas det om vilttillgång och det finns goda teceken vad gäller fågel i alla fall. Kanske inte att det ska krylla av dom, men i alla fall att det blir ett bättre år än fjolåret. Gårdagens släpp gav i alla fall kontakt med ett antal fågel inom ett ganska litet skogsområde så jag känner en viss förtröstan för en god jaktsäsong.

Denna vecka känns ändå som en slutspurt med tre kvällsmöten om älgjakt på olika håll i länet. Oklarheter i varför tilldelningarna har blivit som de blivit. Mycket frågor om hur älgarbetet fungerar idag i den nya förvaltningen. Det känns definitivt som att kontakten mellan jägarna och förvaltningsgrupperna måste bli bättre och öppnare, men det kommer säkert att utvecklas med tiden. Det visar också på ett fortsatt behov av aktivt älgarbete från kretsarna när det gäller att vara en kanal för frågor och synpunkter.

Dags att packa väskan och ge sig av till Niemisel nu. Ni övriga får ladda upp för fågel och björn under tiden.

En sista uppmaning! Var positiva till varandras framgångar på jakterna i höst. Jag har redan sett alldeles för mycket negativa synpunkter på att man borde skjutit det eller släppt det när jägare (ofta yngre och nya och glada över sin lyckade jakt) lägger ut information på sociala medier. Vi blir allt fler och många yngre kommer in i jakten nu, ta hand om dom genom att bemöta dom med respekt och uppskattning!

av

Sommar, sol och skjutglada ungdomar

, , •

Sommaren är väl inte över än, men semestern är för tillfället över. Som jägare har man nu fördelen att kunna se fram emot lite semestertid även under hösten som ska tillbringas med hundarna i skogen. Men först åter i jobb ett tag och samla ihop det som ska göras!


Foto: Björn Sundgren

Sommaren har kanske inte varit den bästa här uppe i norr, i all fall inte för de som uppsakttar en badsemester! Lite lägre temperaturer har ändå gjort att hundar har kunnat tränas även mitt på dagarna och förhoppningsvis har betet varit bra och frodigt hela sommaren så att älgarna är stora och välväxta inför vintern. Lite fiske har jag fått till i alla fall. En natt på sjön uppe i Arvidsjaur är aldrig fel när midnattstimmen ser ut så här!

midnatt Arvidsjaur 2013

Semestern avslutades rätt abrupt i fredags då sista handen skulle läggas på Jägareförbundets närvaro på O-ringen. En ganska fantastisk tillställnig med många tusen personer som samlas från hela världen för att springa ut i skogen och komma ut från skogen så fort som möjligt. Jag tror det är närmare 50 nationaliteter samlade och i all åldrar. För oss på Jägareförbundet i Norrbotten kändes det ganska naturligt att finnas på plats. En verksamhet som får ut tusentals personer i skogen och är duktiga på att dessutom få ut de yngsta är självklart något vi ska vara positiva till och det finns säkert mycket att göra gemensamt som vi inte har gjort än. Jag vet att det har funnits motsättningar. När jag började i förbundet för sisådär en 20 år sedan var det mest prat om ihjälstressade rådjur vid större orienteringstävlingar. Det känns som att det var länge sen man hörde den kritiken.

Nåja, även om åldrarna var allt från minsta barn till åldringar så är medelåldern i vårt tält definitivt inte mycket över tonåren. Den skyttesimulator vi har på plats drar enormt intresse från ungdomarna och de första dagarna har det varit kö till skjutningen från förmiddag till nio på kvällen! Det är roligt att de unga vill skjuta, mest pojkar men också en hel del tjejer, men vi saknar ändå de något äldre. De står och tittar på lite i bakgrunden men kliver inte fram. Det känns som att de inte vill konkurrera med tonåringarna och riskera att skjuta sämre. Jag gissar att det här också är en anledning till det ofta debatterade låga antalet jägare som går regelbundet på skjutbanan. Man är orolig att man inte håller måttet och vill inte att andra ska se hur man skjuter. Tyvärr är det just dessa vi måste få ut på skjutbanorna mer på ett eller annat sätt!

Men det är kul att se unga som aldrig har hållit i ett gevär prova på och börja träffa och de sen återkommer gång på gång för att skjuta mer. Ska man dra några generella slutsatser efter de första dagarna så är tjejerna mer intresserade av att lära sig grunder och få till ett bra första skott (vilket går förvånansvärt fort) medan många pojkar gillar när det smäller och prioriterar många skott framför ett koncentrerat bra första skott. Jag vet, man får inte bedömma folk efter sitt kön idag om man ska vara politiskt korrekt. Men ska jag vara ärlig så är jag politiskt inkorrekt i det avseendet. Jag tycker inte att jämställdhet innebär att alla ska vara lika, utan att alla ska få vara olika men lika mycket värda för det. Så jag fortsätter nog att hävda att det finns könsskillnader både i sättet att se på jakt och skytte och i andra sammanhang!

Nu fortsätter vi att väcka skytteintresse och prata mårdhund och annan verksamhet med orienterarna hela veckan ut, sen är det nästan augusti och den stora jaktpremiärmånaden. Dags att ladda upp alla apparater som den moderna jägaren ”måste” ha med sig ut i skogen…

av