Sitter och bläddrar igenom det senaste numret av Kennelklubbens tidning Hundsport på fikat och fastnar för en tidig debattartikel rörande den eventuella utredningen om löshundsjakt. Artikeln är signerad av J-Å Hillarp som vill framställa sig som biolog, hundägare och jägare. Lite som tandkrämsreklamen ”jag är inte bara…”

Det får vara hur det vill med vad denne Hillarp råkar ha för yrke och intresse, grunderna för kritiken mot SKK är lika svaga i alla fall. Grunden är att Hillarp anser att SKK som hundägarorganisation borde ha tillstyrkt en utredning av löshundsjakten av en mängd olika orsaker, vilket de istället helt avstyrkte. Mycket i artikeln är tyckanden om olycksrisker och andra problem i linje med det ursprungliga förslaget från Djurskyddet Sverige och Rovdjursföreningen. Den enda säkra sanningen enligt Hillarp verkar vara den om vår älgstam. ”Att vi har fått mindre och klenare älgar på grund av löshundsjakten torde stå utom alla tvivel, då den medför en ur älgsynpunkt negativ selektion”. Grunden för detta påstående har framförts tidigare och bygger på tron att älgar som gör front är de som klarar sig från vargar men skjuts av jägarna. De som flyr tas av vargar men klarar sig från jägarna. Efter snart 30 år i älgskogen varav de flesta av dessa som hundförare så kan jag konstatera att kunskapen om hur älgjakt bedrivs hämtas mer ur fantasier än verklighet. Även om man kanske skulle önska sig som hundförare att alla älgar som fälls i Sverige skulle göra det efter långa och bra arbeten av hund och hundförarna skulle fälla alla älgar så kan jag lugnt konstatera att så inte är fallet. Antal passkyttar skulle dessutom snabbt minska i antal om det var på det viset!

Verkligheten är att fler älgar fälls av passkyttar då de går undan för hund än de som fälls på stånd. Dessutom bedrivs relativt mycket älgjakt med folkdrev i delar av Sverige. Ska man sen fortsätta argumentera så har jakten med löshund präglat älgarna och älgjakten ändå från stenåldern fram till idag.

Om man uttalar sig säkert om något som uppenbarligen är fel, hur ska det då vara i de stycken man är osäker? I det här fallet är det J-Å Hillarp som gör denna tankevurpa utifrån uppenbarliga undermåliga kunskaper om hur jakten faktiskt går till. Men han är inte ensam och det återkommer ständigt i debatten, kanske med tanke att en felaktighet som sägs tillräckligt många gånger blir en sanning?

Som avslutning anser samme man att hundens anfader vargen borde ha någon som försvarar den med tanke på att Svenska Jägareförbundet och SKK starkt lobbar emot den. Först och främst känns den frågan rätt överspelad med tanke på det höga tonläget debatten har haft under många långa år! Dessutom är det ett återigen återkommande argument att få hundägare att tro att den varg som finns i skogarna är den direkta anfadern till pudlar, mopsar och andra raser som nu bebor våra hem. De forskare som säger att hunden härstammar från vargen beskriver den ”vargen” som ett mindre hunddjur som lever på mindre däggdjur och insekter. Den ”vargen” skulle skapa betydligt färre konflikter än de vi har i skogarna idag, det är jag övertygad om. Vid en genomsökning på nätet är det dessutom fantastiskt svårt att få någon information om den nu utdöda sydasiatsika vargen som ska vara upphov till våra hundar. Nästan alla artiklar om hundens ursprung är illustrerade med en bild av den nordliga grå vargen trots att man säger sig vara säkra på att den inte är hundens ursprung. Frågan är om det finns en medveten tanke eller om det är slentrian som gör att illustrationerna alltid blir fel?

Tyvärr bedrivs så mycket av dagens debatt utifrån tro utan vetande och redan uttalde ”sanningar” snurrar runt varv på varv. Man kanske måste vänja sig, men samtidigt måste alla bli fullt ut på det klara med att allt som står i tidningen inte är sant. Det kan låta som en självklarhet, men det oroväckande är att väldigt många hänvisar till det skrivna ordet som mer sanning än andras egenupplevda erfarenheter.

Jägareförbundet Värmlands förre ordförande brukade tala om ”genetikspöket” i vargdebatten. Ett spöke som alla är rädda för! Det han menade var att genetiker fick för stort utrymme och varggenetiken blåstes upp till att vara ett avgörande spöke för vargförvaltningen. Allt och alla förväntas underordna sig varggenetikers ”sanna och renläriga” skolning. Varggenetikern anses vara lite bättre än vi andra, en person som enbart drivs av strikt naturvetenskap och inte låter egna värderingar styra.

Men alla, åtminstone nästan, vet att spöken inte finns, inte heller genetikspöken! Spöken är något vi inbillar oss och skräms av utan rationella skäl. Men om tillräckligt många är rädda för det obegripliga och skrämmande och vi tillåter spökskrivarna att fortsätta vilseleda oss så blir allt fler rädda för genetikspöket. Spöket blir nästan verkligt!

Vad är egentligen genetik? Är det obegripligt eller ens något att vara rädd för? Jag har troligen själv bidragit till ”spökhistorierna” även om jag försökt göra frågan både mer begriplig och försökt få beslutsfattare att inse att det finns annat än genetik som de måste ta hänsyn till. Genetikernas slutsatser är inte sällan långt ifrån objektiva och fria från personliga värderingar.

En tid efter att vi börjat blogga dök det upp en Dag Lindgren, bland kommentarerna, som inte sällan ifrågasatte det vi skrev. Till en början var han lite av en ”pain in the ass!” Det var tydligt att han var påläst och han ställde kritiska frågor. Jag minns att en kollega frågade om jag visste vem han var, han som ställer så många kniviga frågor? Jag visste det inte då, bara att han inte var att ”leka med”!  Numera vet jag att Lindgren är genetiker, icke jägare, inte äger hund och inte har tamdjur. Han är inte heller ”vargkramare” men har intresserat sig för vargdebatten. Skälet är just genetikspöket! Lindgren verkar störas av att genetik gjorts till något obegripligt och till något negativt av vargdebatten.

Dag Lindgrens intresse för varggenetik fick honom att starta en egen blogg. Knappast det sexigaste ämnet (även om det är just sexuellt överförbart) så här i tider när privata bloggar om mode, shopping och festande förefaller vara det enda som läses. Jag är väl lite konstig, men jag tycker att Lindgrens blogg är mycket mera läsvärd än de om shopping och smink. Alla som deltar i vargdebatten borde läsa hans många och långa inlägg. Speciellt journalister och politiker borde läsa på och på så sätt bidra till att avslöja genetikspökets hemlighet! En hemlighet som talar för mera vargjakt! Knappast det budskap som trummas ut varje dag från spökskrivarna. Det ligger inte i deras intresse att genetikspöket skall avslöjas som enkel matematik och att facit på vargekvationen är mera jakt och färre vargar!

Som många vet har jag ingått som expert i rovdjursutredningen, jag har som avslutning i det arbetet skrivit ett särskilt yttrande. Jag hade önskat att jag sluppit och att han lyssnat mindre på genetisk fundamentalism och mer på människor som drabbas! Nu riskerar flera av de förvaltningsverktyg som han föreslår och som faktiskt är bra att inte fylla någon funktion. Verktygen finns, men de går inte att använda till lösa huvudproblemet, för många rovdjur. Det är ungefär som att dela ut bestick till svältande barn!

Varför blev det återigen så att de på landsbygden som påverkas negativt, anser sig vara lurade? Jo, utredningarna kom i fel ordning. Att först låta genetiker och andra naturvetare fritt få tolka art- och habitatdirektivet utan politisk styrning kan bara ge ett resultat, krav på tusentals rovdjur. När genetiker fått säga sitt fanns inget eller mycket lite utrymme kvar för socioekonomsikt hänsynstagande i slutbetänkandet. Men det allvarligaste var att Liljelund inte följde själva utredningsdirektivet! Han struntade fullständigt i att låta göra beräkningar av hur många rovdjurs som krävs för att stammen skall vara livskraftig. Regeringens direktiv till utredningen var tydligt, han skulle låta göra en sådan beräkning och med den som stöd och i enlighet med EU kommissionens egna rovdjursriktlinjer lämna förslag till tolkningen av gynnsam bevarande status. Liljelund gav istället en internationell forskargrupp i uppdrag att sätta Sveriges mål för vargförvaltningen! Svensk vargpolitik styrs alltså inte ens av svenska forskare utan i praktiken av två finnar, en dansk, en amerikan!

Vad händer nu, är en berättiga fråga? Jag önskar att jag visste vad regeringen vill, men konstaterar att Liljelund själv verkar ha insett att hans ambition att ta socioekonomisk hänsyn gick om intet. Han lyckades bakbinda sig själv. Liljelund är dessutom före detta GD på Naturvårdsverket och nuvarande VD för Mistra och då kan man ju inte erkänna att man gjorde fel. Ändå gjorde han nästan det vid presskonferensen! En journalist som påpekade att Finland angett ca 200 vargar som gräns för gynnsam bevarandestatus och frågade om en annan utredare hade kunnat komma till ett annat resultat? (23:35 in inslaget) Liljelunds svar var tydligt! Han svarade kort och gott ”ABSOLUT!” Dessutom la han till att hans eget förslag är hans personliga ”bedömning” och att den är ”preliminär” och att det tillsammans med remissvaren kan lika till grund för regeringen slutligt ställningstagande. Tydligare kan det inte sägas, utan att erkänna att man gjort fel!

Nu är det regeringen som måste gå tillbaka till sitt eget utredningsdirektiv. Uppdraget var att beräkna minsta livskraftiga population och därefter ange de högre ambitionerna än att enbart förhindra utdöende som direktivet kräver. Det skall göras av svenska politiker i Sverige riksdag, inte av två finnar, en dansk och amerikan. Den sammansättningen får mig att tänka på Bellman historier som var populära när jag var ung. Jag tillåter mig en liten omskrivning av en!

Bellman stod och hoppade på ett gatubrunnslock och sa:
– 450, 450, 450, 450
Då kom en Liljelund gående och frågade Bellman vad han gjorde. Sen frågade Liljelund om han fick prova. Liljelund ställde sig på locket och började hoppa och sa:
– 450, 450, 450, 450.
Då drog Bellman undan locket så att Liljelund föll ner i brunnen.
Sen ställde sig Bellman igen på locket och hoppade och sa:
– 451, 451, 451, 451.

Mitt tips till regeringen är att sluta hoppa!

Föreningsarbetet har tagit en hel del tid men nu är årsmötet i länet avklarat liksom på övriga håll i landet. För vår del blev det en lugn stämma i god anda och beslutet att justera i stadgarna vann ett enhälligt stöd. Det var faktiskt så att det sammanföll med en motion från en medlem om att det var ett viktigt steg för Jägareförbundet för att modernisera medlemshanteringen framöver och slippa lägga mer resurser än nödvändigt på administration. Ingen ska tro att en enhetlig medlemsavgift i förbundet oavsett vilken länsförening man tillhör som medlem kommer att lösa alla problem för framtiden. Den frågan avgörs självklart av vilken verksamhet vi har på kretsnivå, länsnivå och på nationellt/internationellt plan. Men det ger ändå en tydlig och klar bild av att det i grunden är ETT förbund som jobbar för gemensamma frågor. Styrkan i en organisation med många engagerade förtroendevalda och medlemmar kommer att kunna nyttjas bättre framöver, det är jag övertygad om!

Lika roligt var det också att delta på ett återupptaget kretsårsmöte där konflikter hade skapat oro och osäkerhet. När väl valberedningen hade arbetat fram en bra mix av personer som från början hade stått mot varandra men nu var villiga att arbeta tillsammans för kretsens verksamhet så var ett välbesökt möte eniga om att det var rätt väg att gå. Visserligen kan det kännas trist att det är konflikter som gör att ett kretsmöte är välbesökt, men det ger ändå förhoppningsvis en insikt hos många om att man ska se framåt och kanske gräva mindre i det som har varit.

Nästa steg på vägen är när länsföreningarnas ombud åker ner på stämman i Växjö och arbetar fram Jägareförbundets väg på nationell nivå. En demokratisk organisation i tre nivåer är kanske inte den snabbaste när det kommer till att ta beslut. Förhoppningsvis är besluten istället desto mer genomtänka när de väl tas och kan därför hålla för en längre tid.

Apropå demokratiska organisationer – idag röstar riksdagen om fjälljakten. Många följer detta med stort intresse. Jag är hoppfull om utgången eftersom jag trots många år i Norrbotten ändå i grunden är optimistisk till min natur. Däremot känner jag en klar risk att  regeringen kan försöka stoppa undan detta i utredningar som inte leder till någonting om de mot sin uttalade vilja måste hantera frågan. Dagens beslut, oavsett hur utfallet blir, innebär alltså inte att frågan är klar utan den måste bevakas även framöver.

Lördagen tillbringades tillsammans med de i jaktvårdskretsarna som har ett särskilt ansvar för älgfrågorna. Många av dessa sitter också som jägarrepresentanter i våra älgförvaltningsgrupper. Självklart är det intressant att höra hur man upplever uppstarten av den nya förvaltningen och också dela med sig av erfarenheter från de olika grupperna. Det stod också självklart på agendan hur kretsarna ska jobba med älgfrågan framöver, har dom verkligen ”tappat” frågan om älg som det många gånger görs gällande?

Jag är helt övertygad om att kretsarna kommer att ha en fortsatt betydelse i älgarbetet, framför allt i områden med en större areal som inte ingår i något älgskötselområde. Förvaltningsgruppen har nämligen krav på sig att samråde med ÄSO, men vem samlar upp tankar och idéer från tilldelningsområdena? Jo kretsen! Hur samråden med ÄSO kommer att gå till vet vi inte heller, ska en deltagare från varje ingående jaktlag i ett ÄSO vara med eller blir det bara en företrädare för området som samråder med förvaltningsgruppen? Återigen, jag är övertygad om att kretsarna även i framtiden har en uppgift att fylla när det gäller att samla in synpunkter från enskilda jägare/jaktlag och föra det uppåt till sina representanter i förvaltningsgrupperna!

Sen påpekade någon att det kan vara av godo att kretsen börjar se över vad man jobbar med och fokuserar mer på annat än älgförvaltning. Visst har det varit så att man på vissa håll har fyllt sin tid med älgfrågor och allt annat har hamnat i skymundan. Det finns det nu möjlighet att åtgärda och lyfta fram arbetet med utbildningar, ungdomsverksamhet, skytte, hundar, skolkontakter… ja listan kan göras lång!

En annan fråga som har varit aktuell under många år i länet är frågan om uppehållet i älgjakten som normalt är förlagt i skiftet september/oktober. Ska vi ha det kvar eller inte? Är det biologiskt motiverat? Finns det andra skäl till att ha ett uppehåll i älgjakten i de län där älgen börjar jagas redan i september? Det biologiskt riktiga i att ha ett brunstuppehåll kan vara lite svårt att motivera, i alla fall om man menar att älgarna ska få vara ifred under brunsten. Jakt på annat vilt pågår för fullt och just denna period brukar användas för jaktprovsverksamhet. Det finns inte någonting som direkt visar att störningen påverkar älgarnas brunst nämnvärt. Förvaltningsmässigt kan man så klart hävda att de stora tjurarna löper större risk att exponera sig och bli skjutna vid jakt under högbrunst, men för att undvika det borde i så fall uppehållet vara längre än det som nu finns. Ett annat sätt att lösa frågan är att man inom jaktlagen tar en diskussion om vad som ska skjutas inte bara hur många. (Jag har inte glömt bort att jag har lovat en blogg om troféjakt, men den kommer senare!) Däremot är uppehållet i jakten definitivt befogat, anser jag, för att ge plats åt andra än älgjägarna. Visst kan och ska vi samsas i skogen oavsett vilken jakt vi bedriver, men det är inte så lätt för en ensam stövarjägare att hävda sig mot ett samlat älgjaktslag om man är samtidigt ute i skogen. Det är oftare älgjägare som säger att det går bra att samsa än det är småviltjägare som säger det! Hur det blir återstår att se, ett område vill slopa jaktuppehållet för att kunna lägga ut de lagstadgade 70 dagarna men kunna avsluta jakten tidigare i november. För Norrbottens del är jakten i november inte helt enkel med mörker, snö och kyla. De älgar som återstår efter jakten har börjat gå på reserverna redan vid denna tid och det finns definitivt anledning att låta dom gå in i vinterperioden i lugn och ro. Någon jakt längre ut på året finns inget intresse av från någon grupp.

Vi pratade också en hel del om insamling och tolkande av data och det är bara att konstatera att de data vi faktiskt samlar in via obs och avskjutning kan nyttjas betydligt mer och på ett bättre sätt än vi gör idag. Vi jobbar på att ta fram utbildningar och hjälpmedel för detta, men redan nu kan man göra mycket om man bara samkör och faktiskt analyserar de olika siffrorna istället för att bara titta på en kurva i taget. Med en samkörning i det här länet kan man till exempel konstatera att förhållandet mellan hondjursavskjutning och tjurandel i stammen enligt älg-obs är precis det motsatta mot vad man förväntar sig. Områden med hög hondjursavskjutning under många år har generellt sett betydligt sämre andel tjur i stammen än områden med låg hondjursandel i avskjutningen. Det visar inte på ett facit på hur man ska göra, men det visar på att man måste titta på siffrorna från sitt eget område och inte förutsättningslöst jaga efter en standardmodell.

Dagen genomfördes i god anda och det känns hoppfult för framtiden och de signaler vi får vad gäller samarbete med markägarsidan i länet. Ett orosmoln är omorganisationen i Sveaskog som kan påverka arbetet i förvaltningsgrupperna, men utöver det så har det börjat bra. Det är bara att hoppas på en fortsättning i samma anda!