Hur kan du skjuta ett djur?

, , , , , •

DSC_0328_2

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av /7 Kommentarer

Jägarna bär ansvaret för att Särimner finns

, , , •

Cikoria1
Kommer ni ihåg den nordiska mytologin? I denna figurerade i alla fall grisen Särimner. Han slaktades varje kväll och köttet åts upp. Men dagen efter så stod Särimner där i båset igen. Redo att bli uppäten – igen

Utan att bli för djupsinnig är det ganska uppenbart att ett paradis för människorna som trodde på asagudarna var ett hållbart producerande samhälle. Särimner var metaforen för detta. Att kunna bruka utan att förbruka. Att kunna ha ett långsiktigt skördande av en produkt utan att tära på kapitalet.

Känner ni igen resonemanget? Det som var en drömtillvaro i Valhall är verklighet för alla jägare i Sverige idag.

Varje år skördar till exempel jag några rådjur och likt Särimner står det nya djur på samma plats kommande år. Men det är inte självklart att djuren gör det. Det krävs något av mig som brukare för att säkerställa att stammen inte utarmas.

 

Mitt bidrag till att hålla Särimner vid liv är viltvård och en klok förvaltning. Att sträva efter en så bra biologisk mångfald i naturen som möjligt som skapar bra förutsättningar för djuren. För det är dessa förutsättningar som gör det möjligt att jaga och skapa vår tids Särimner. Ett hållbart brukande helt enkelt.

För mig är hållbarheten i jakten oerhört viktig. Den ligger precis rätt i dagens diskussioner om hur människorna utarmar jordens resurser, vilka råvaror som maten innehåller, hur vi skapar ett samhälle där alla människor tar ansvar för vår natur, samt att det naturliga är det enda rätta.

En hållbar jakt är oklanderlig i ett sådant perspektiv, så länge vi också tar hänsyn till samhällets andra behov (viltolyckor, skador på skog och grödor etc.). Jakten står således stark när det blåser snålt kring andra sätt att skaffa mat.

 

Klarar vi också av att förmedla vilken oerhörd betydelse jägarnas naturvårdande insatser har – till allmänheten – så kan detta vara en viktig pusselbit i att stärka jaktens och jägarnas roll i samhället. Kanske detta till och med förändra den ganska skeva bild av jägaren som ofta figurerar i media, som blodtörstig och ansvarslös. För i själva verket finns det väl ingen i samhället som gör så många praktiska åtgärder för att skapa bra biotoper och förutsättningar för biologisk mångfald som jägarna? Och detta måste vi fortsätta att göra. Kanske ska vi bli ännu bättre på  viltvård och göra det mer strukturerat, där monokulturerna är som störst?

Hållbarheten i jakten är nämligen så viktig att den har en av avgörande betydelse. Detta vet alla jägare.

Men det kanske är dags att vi gemensamt förklarar det för grannar och de på jobbet som inte vet att jakten är hållbar, att de får reda på att vi tar ansvar för en frisk naturen på ett sätt som få andra gör.

av /4 Kommentarer

Ekologisk odling överlägset för viltet

, , , •

Kap 1. s 17_Rå i träda

Debatten om hur bra ekologisk odling är fortsätter, och det är svårt för en lekman att värdera de olika argumenten från olika forskare. För oss jägare är dock svaret självklart och kan grundas på praktiska erfarenheter: ekologisk odling är extremt värdefull för viltet!

Jag har följt den vetenskapliga litteraturen när det gäller effekter av miljöersättningar och ekologisk odling de senaste tjugo åren. Litteraturen är minst sagt omfångsrik. Genom att välja vilka studier man citerar, och inte minst vilka effekter man prioriterar, går det såväl att hissa som att dissa ekologisk odling.

För oss jägare är det dock enkelt. Ingen som intresserar sig för fältviltets väl och ve kan ha missat att det gynnas av att det finns ogräs och insekter i landskapet, eller av hur viktiga trädor och osprutade remsor är. Eller för den delen mindre täta grödor. Fälthare, fasan, rapphöna, ringduva och rådjur hör till de jaktbara arterna som gynnas, eller till och med är beroende av dessa miljöer i ett alltmer intensivt brukat landskap. Antalet icke jaktbara arter som gynnas är långt större.

Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan när jag läser dagens debattartikel i SvD. Hotar de verkligen med svält? Kom igen… Vi har massor av åkermark som inte längre brukas i Sverige, och som idag bara står och växer igen. För den biologiska mångfalden, viltet och landskapsbilden finns det inget bättre än om dessa åkrar åter odlas upp. I synnerhet om det sker på ett sätt som skapar variation och alternativ till den konventionella odlingen.

Under den nya programperioden för jordbruksstöden kommer mycket av miljöersättningarna troligen att försvinna. Istället får vi krav på en ”förgröning” av allt jordbruk. Att många gör litet (krav på förgröning) hade möjligen kunnat bli lika värdefullt, eller till och med bättre, än när få gör mycket (frivilliga miljöersättningar). Nu blev dock förgröningen precis så urvattnad som många av oss fruktat. Man kan bara hoppas att den nya regeringen precis på sluttampen lyckas föra in en del verksamma miljöersättningar igen.

Ekologisk odling kommer alltså förmodligen bli ÄNNU mer värdefull för viltet framöver. Redan idag finns dock all anledning att stödja eko på alla sätt vi kan!

av /26 Kommentarer

Visar vi rätt bild av jakten?

, , , , •

146-1x

När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.

Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.

När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.

Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.

Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats.  Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.

Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.

 

Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?

Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.

Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.

 

Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å.  Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.

Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.

Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.

Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.

av /6 Kommentarer

Viltstammarna ska svältas ned!

, , •

RoeIIIC

Det är -10 och en dryg halvmeter snö. Ingen extrem vädersituation föreligger, och därmed ska det vara förbjudet att utfodra rådjur. Enligt LRF, åtminstone.

Igår kom jaktlagsutredningens andra delbetänkande. Media lyfter nu fram att utredaren föreslår förbud mot utfodring under vegetationsperioden, det vill säga sommarhalvåret. Vad man missat är att utredningen exakt enligt LRF:s viltpolicy även föreslår att länsstyrelserna ska få utfärda utfodringsförbud under vinterhalvåret. Enligt LRF ska inget vilt få utfodras vintertid annat än under för området extrema vädersituationer. Framöver ska vi alltså se på medan rådjuren svälter. Om LRF får som de vill, i alla fall.

Det finns en lång och unik tradition av viltvård i Sverige. För jägarkåren är det idag en självklarhet att gynna viltstammarna genom att skapa goda förutsättningar för dem, samtidigt som vi reglerar de jaktbara viltstammarna genom jakt. Vi anser att det är god etik att se till att viltet har tillgång till föda vintertid, och den ökade överlevnaden kompenseras genom ökad jakt. På så sätt får vi viltkött och jakttillfällen, samtidigt som viltet slipper svälta och lida. Detta är ett smart och etiskt sätt att förvalta den biologiska mångfalden.

Enligt utredningens förslag ska avledande utfodring vara tillåtet, medan stödjande utfodring ska förbjudas. Åtminstone under vegetationsperioden, och även vintertid om länsstyrelsen tycker det är befogat. Avledande utfodring innebär att man utfodrar vilt för att styra det i landskapet så att viltet inte orsakar skador. Ska man lyckas styra viltstammarna och inte bara enstaka, starka individer måste det dock finnas tillräckligt med foder så att alla individer kommer åt det. Men då får man med säkerhet både en avledande och stödjande effekt…

Naturvårdsverket föreslås nu få bestämma hur den avledande utfodringen ska bedrivas. Hur de än beter sig så kan jag inte se hur de ska landa i ett förslag som ger en fungerande avledande effekt utan att man får en stödjande effekt. Antingen så sätter man en låg nivå som tar bort ett av de fungerande verktygen för att minska skadorna, eller så sätter man en högre nivå som både ger en avledande och stödande effekt. I bägge fallen får vi en massa regler och byråkrati helt i onödan, och ett behov av en stor kontrollapparat.

Samtidigt ska länsstyrelserna kunna utfärda förbud mot utfodring vintertid. Hur ska de bestämma detta? Utifrån viltstammarnas storlek, det vill säga förbjud utfodring där vi har flest individer som kan svälta?

Vem som får betala för all byråkrati? Med säkerhet du och jag.

Självfallet ska viltstammarna inte regleras genom svält, utan genom jakt. Enligt de undersökningar jag arbetar med så skjuter de jägare som utfodrar vilt tre gånger så många vildsvin på samma yta som de som inte utfodrar. Detta uttag är med absolut garanti så stort att det mer än väl kompenserar för de gynnande effekter som utfodring kan ha på överlevnad och reproduktion. Därmed inte sagt att vi inte borde jaga mer på många håll. Det kommer dock bara ske om vi har en dialog där vi tar hänsyn till varandras intressen och värderingar. Jag är helt övertygad om att jägarkåren inte kommer bli mer sugen på att jaga viltstammar som man mot sin vilja tvingas se svälta…

Tyvärr verkar utfodringen ha blivit ett rött skynke, och jag upplever varken att det finns någon som helst kompromissvilja eller att man tar till sig fakta. Visst finns det utfodring som bedrivs på ett felaktigt sätt, men det finns det redan möjligheter att hantera inom nuvarande lagstiftning. LRF är dock förstås nöjda. Återstår att se om deras linje leder mot målet…

av /29 Kommentarer

Vårt eget, framsynta skogsbolag?

, , •

Det svenska folket har som bekant ett eget skogsbolag: Sveaskog. Fram till för några år sedan utmärkte de sig positivt när det gällde synen på viltförvaltning och hur man kan kombinera olika sätt att bruka landskapet hållbart och samtidigt minska skogsskadorna.  No more…


Kan vi inte enas om att vi BÅDE borde skapa mer foder och reglera älgstammen för att minska skadorna så effektivt som möjligt? Foto: Fredrik Widemo.
 

Mer eller mindre över en natt ändrades detta. Framsynta program för att skapa mer foder avslutades, och all verksamhet som berörde vilt flyttades åter in i moderbolaget. Viltfrågor fick plötsligt enbart hanteras av handplockade jägmästare. Över en natt blev Sveaskog bara ett bolag bland de andra, som tidigare sett Sveaskog som en avfälling. Vilket säkert känns bekvämt inom skrået, men är det verkligen vad vi vill med ”vårt” bolag?

Sedan dess har Sveaskog arbetat gemensamt med övriga bolag i viltfrågorna, och nu senast kraftigt höjt arrendepriserna. Enligt egen utsago för att få in fler unga jägare. Är detta logiskt???

Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist har just bloggat om skogsskador och älgar. Sundqvist påstår i mäkta irriterad ton ”Särskilt okunnigt och historielöst är argumentet från jägarhåll att skadenivån omöjligt kan vara så hög när älgstammen är mindre än vad den varit tidigare. Frågan om hur mycket mat älgarna har att tillgå förbigås med tystnad.”

När bestred vi att det finns skador? Eller att skogsbolagen borde skapa mer foder för att mest effektivt komma tillrätta med problemet? Precis som Sveaskog för övrigt tidigare arbetade. Jag misstänker att Sundqvist redan läst vårt senaste debattinlägg i frågan, och att det bland annat är vad som orsakat hans blogginlägg. Jag rekommenderar Sundqvist att läsa vårt inlägg igen. Vad vi säger är att andelen skadade stammar inte duger som indikator för hur mycket älg man bör skjuta.

Sundqvist gör en jämförelse med betande får i en hage, och påstår att tallungskogsarealen halverats sedan 1980-talet. Och att mängden älgar därmed också borde halverats. Märkligt nog har Sundqvist missat att ungskogsarealen inte ändrats nämnvärt sedan 1980-talet (älgar äter inte bara tall, om man bara ser till att det finns löv), medan vi just precis HAR halverat älgstammen. Trots detta är skadorna fortfarande höga på sina håll. Varför?

Skogsbruket underlåter konsekvent att diskutera att vi genom ett alltmer intensivt skogsbruk fått mindre och mindre foder i skogen under merparten av omloppstiden. Tidigare kunde viltet även finna foder på andra ställen än på föryngringsytorna och i ungskogen. Går vi tillbaka till tiden innan trakthyggesbruket så hade vi flera hundratusen hektar permanenta buskmarker i skogen, mer flerskiktade lövmiljöer och mer bärris. Allt detta gav en permanent foderkälla. Det är en myt att trakthyggesbruket är vad som möjliggjort dagens klövviltstammar. Men givet dagens skogsskötsel så har viltet inget annat val än att söka foder där det samtidigt orsakar skador.

Utöver de kvantitativa felen med Sundqvists fårjämförelse så haltar jämförelsen även kvalitativt. Situationen kan snarare (men fortfarande inte helt korrekt) jämföras med en markägare som arrenderar ut betet i en hage. Samtidigt som betesrätten arrenderas ut börjar markägaren även slåttra marken. Först en gång om året, men sedan tas fler och fler skördar. Nu börjar betet begränsa slåttern och slåttern begränsar betet. Markägaren fortsätter dock slåttra, utan att ta hänsyn eller sätta ned arrendet för fårbonden. Istället höjer markägaren till slut arrendet, för att pressa ut den befintlige fårbonden. Och tror sig samtidigt stimulera fler unga att börja med får. Samtidigt som markägaren märk väl enlig lag är skyldig att sörja för att det finns goda livsbetingelser för fåren…

Svenska Jägareförbundet väljer precis motsatt väg, jämfört med Sveaskog. Vi ser oss alltmer om efter olika typer av kompetenser för att kunna skapa en modern, hållbar viltförvaltning där olika intressen måste vägas mot varandra. Jag har mycket svårt att tro att andra än utvalda jägmästare verkligen kan anse att en ekosystembaserad älgförvaltning enbart innebär att man ska reglera ned viltstammarna när skogsbruket blir alltmer intensivt. Det strider mot hela ekosystemkonceptet, liksom tanken att man måste finna avvägningar mellan olika ekosystemtjänster snarare än att maximera en av dem.

Det är inte jägarna eller resten av samhället som bortser från att viltet måste ha något att äta. Om någon gör det är det skogsbolagen. Sveaskog ledde tidigare utvecklingen mot ett mer multifunktionellt brukande av landskapet, och var på väg att genomföra andemeningen i den nya älgförvaltningen innan den ens definierats. Tyvärr övergavs alla dessa goda föresatser. Därmed ökar skadorna även om älgstammarna minskar. Och vi går mot ökande istället för minskade konflikter mellan aktörerna.

Om vi istället tar våra respektive ansvar och arbetar aktivt både med älgarna och med foderförvaltningen finns förutsättningarna för samsyn och en fungerande förvaltning. Jag håller helt med om att skadorna måste minskas på sina håll. Då måste vi dock använda hela verktygslådan. Framför allt kommer det krävas att vi använder det verktyg som forskningen visat är skarpast och ger bäst effekt.

Jag rekommenderar den intresserade att läsa kommentarerna till Sundqvists blogg; ffa är professor Lundqvists inlägg mycket läsvärda och tankeväckande när det gäller bristerna med dagens betesinventeringar, och hur resultaten används.

av /1 Kommentar

Vem vill svälta ut vildsvinen?

, , •

Svensk viltförvaltning vilar på grundprincipen att det jaktbara viltet ska vårdas. Genom att skapa goda förutsättningar för viltet minskar svängningarna i viltpopulationerna, exempelvis mellan år med milda och svåra vintrar.

Därmed får vi en mer stabil stam med individer i god kondition, som kan beskattas hållbart på en högre nivå. På så vis får vi mer viltkött, fler jakttillfällen och mindre lidande för viltet. Win-win, skulle man kunna säga.

 
Utfodring kan minska skador och svält, samt ge ett stabilt utnyttjande av en värdefull resurs. Foto: Fredrik Widemo.

När det gäller vildsvin finns det dock plötsligt krafter som hävdar att de inte skall få gynnas genom viltvård, ”eftersom det ändå går så bra för dem”.  Varför detta avsteg från grundprincipen? Går det inte bra för exempelvis rådjur, harar och älgar också?

Regleringsivrarna verkar framför allt vara rädda för att ”boosta” den redan höga potentiella reproduktionsförmågan. Tittar man på den vetenskapliga litteraturen så finns det dock definitivt inte något entydigt stöd för att utfodring påverkar reproduktionen hos vildsvin, vilket felaktigt hävdas av en del debattörer. Det finns studier som visar på en effekt, och andra studier som inte finner någon sådan. Att mängden ”naturligt” foder har en positiv effekt finns visat hyfsat tydligt, men att ytterligare tillförsel genom utfodring spelar roll är alltså inte tydligt från litteraturen. Ökande majsodling förklarar ökande populationer och problem på kontinenten, och utfodringsförbud har inte minskat problemen där sådana finns.

Detta är faktiskt inte heller så konstigt. Vildsvinet lägger som andra klövvilt upp energireserver under sommarhalvåret, då det finns gott om föda. Energin som lagrats som fett används sedan för delar av reproduktionen.

Alla som försökt åtla in vildsvin under de månader då det finns mognande spannmål eller naturlig tillgång till ek- eller bokollon vet att det ofta inte är enkelt eller ens möjligt. Vi konkurrerar helt enkelt på många håll med närmast obegränsad tillgång till föda på landskapsnivån.

Det är under den här perioden som vildsvinen äter upp sig inför vintern, och den kommande reproduktionen. Att utfodring under dessa perioder skulle ha någon större inverkan på reproduktionen är inte särskilt sannolikt, åtminstone i områden där det finns tillgång till spannmål eller ollon. Däremot kommer utfodring under vinterhalvåret troligen att ha betydelse för överlevnaden (vilket dock inte är välstuderat).

Utfodring kan tveklöst påverka vildsvinsstammens tillväxt. Jag är dock tämligen övertygad om att effekterna på överlevnad under svenska förhållanden är minst lika stora som effekterna på reproduktionen. Under år eller i landskap med god födotillgång är jag lika övertygad om att effekterna på överlevnaden kommer vara klart större än eventuella effekter på reproduktionen.

I den utsträckning man skulle få någon effekt av en begränsning i utfodring är det alltså i första hand genom svält, inte genom minskad reproduktion.

Min bestämda åsikt är att viltpopulationer inte ska regleras genom svält, utan genom jakt. Vi ska inte försöka svälta ned vildsvinspopulationen i de områden där man har problem, utan reglera ned den genom ökat jakttryck.

Denna strategi har dessutom stöd fullt ut i den vetenskapliga litteraturen, där den enda faktor som genomgående visat sig begränsa populationstillväxten och mängden skador är jakttrycket.

Utfodring och åtling är viktiga verktyg för att lyckas styra vildsvinen, och att öka jaktframgången. Avledande utfodring kan minska skador såväl på vallar under vårvintern, som på åkrar under sådden på våren och från mjölkmognad till skörden på hösten.

Eventuella begränsningar riskerar därmed att få direkt motsatt effekt, utöver att det för mig ter sig etiskt fullständigt förkastligt att försöka svälta ned en viltstam och att tvingas avstå från att utnyttja en fantastisk resurs på bästa sätt.

Vildsvinsförvaltningen skall precis som all annan viltförvaltning bedrivas med etiken i första rummet. Det innebär varken att viltet skall svälta eller att utfodring bedrivs så att man exempelvis orsakar nedskräpning eller använder otillåtet foder.

Utfodring skall ses som ett av verktygen för en god vildsvinsförvaltning med god etik, medan populationstätheten skall regleras genom jakt. Är överlevnaden god måste man jaga mer. Vilket rimligen är precis vad både jägare och bönder vill…

 

Länk till nyhet om torsdagens seminarium om vildsvinsförvaltning finns här.

av