Så kom då det självklara beslutet, § 28 Jaktförordningen permanentas. Erlandsson, en man med båda fötterna på jorden, förtjänar beröm. Det var många som ville ta bort rätten för vanligt folk att försvara sina tamdjur och istället riskera att skicka vanligt folk i fängelse.

Främst bland kritikerna har givetvis Rovdjursföreningen stått. När den nu gällande tillfälliga förordningen trädde i kraft varnade de för ett blodbad. Tjuvjägare skulle vallfärda till skogarna för att skyddsjaga vargar.

Självklart blev det inte så. Några vargar har skjutits med stöd av § 28 JF och åklagarna slapp bura in laglydiga människor med ett lika kort straffregister som biskoparna. Men åklagarna är säkert inte nöjda ändå, de vill också ha bort § 28 JF. Argumenten är i stort sett desamma som Rovdjursföreningens. Det finns risk att någon går fri, som inte borde göra det.

Allvarligt talat, är lagstiftningen till för åklagarna eller folket? Det strider mot all allmän rättsuppfattning att tvingas se på när ett rovdjur dödar ens hund. Tjuvjägare har inte ringt och kommer inte att ringa polisen om de skjuter en varg.

Att vara för § 28 JF betyder inte att man accepterar tjuvjakt. Tjuvjakt skall beivras.

Det är intressant att den illegala jakten på varg, enligt forskarna, minskar. Minskningen sammanfaller tidsmässigt med lättnader i § 28 JF, ett enligt mitt tycke intressant samband.

Tack Erlandsson, fortsätt nu med målen, toleransnivåer och regional demokrati så får vi en rovdjurspolitik som gagnar både folk och rovdjur.

När man läser om cyanid och råttgift i skogarna blir man bestört. Hur kan någon var så urbota korkad att han eller hon lägger ut livsfarligt gift i skogen. Jag hoppas att TV3s Efterlyst leder till att den skyldige åker fast, oavsett grupptillhörighet. Det spekuleras nämligen vilt om vem som gjort det på andra debattfora. Men oavsett vem det är så nådde inte giftet någon varg, men det når jägarkåren.

Giftfri vargdödad älg  Foto: G. Glöersen

Mardhund foto Pekka J Nikander.jpg

 

Tillbringade en kväll i Älvsbyn för att prata mårdhund igår. Tyvärr kom inte såå många som man hoppas, men förhoppningsvis sprider sig informationen vidare. Vi har kört rätt hårt med mårdhundsprojektet i vinter för att försöka få fram metoder att stoppa den här gynnaren för att få ett permanent tillhåll i landet. Jag tror att vi har lyckats ganska bra med hjälp av alla intresserade jägare runt om i länet. Nu har mårdhundarna vaknat till och om någon månad så är det yngelsäsong. Har vi missat allt för många par under vintern så kommer vi att ha fullt jobb under sommar och höst för att inte någon ska slinka igenom ner söderöver. En enda kull kan ju innebära 10-15 nya individer att ta hand om! Jag tror fortfarande att vi har möjlighet att stoppa dom, men det krävs intresse och engagemang från många att vara aktiv med fällorna på sina jaktmarker. Det gynnar småviltet inte bara genom att mårdhundarna inte etablerar sig utan också för att man troligen får en hel del räv och grävling i fällorna också!

Foto i hägn: Gunnar Glöersen

Jag lyckades få in en debattartikel i Aftonbladet. Den upprörde ordförande för föreningen med falken som symbol. Mikael Karlsson skrev ett upprört mejl till förbundet. Direkt pinsamt och givetvis fel, tyckte han att det var att jag påstod att SNF ”i princip motsätter sig all reglering av rovdjurstammarna”. Jag skrev alltså inte att SNF är emot all jakt på rovdjur, utan just reglering av stammarna. Det är en stor skillnad. Karlsson tyckte inte heller om att jag skrev att ”många människor tycker att det är positivt att rovdjuren inte längre är hotade.” Han tycker att påståendet är ogrundat eller ovetenskapligt. Det var väl det senare han inte gillade, inte att många människor ser det som positivt.

Det står givetvis Karlsson fritt att bli upprörd över att jag tydligen tillskrivit honom uppfattningar som han inte har. Men lite förvånad blir jag. Har jag missat något? Vill SNF reglera rovdjurstammarna? Är vi överens?

Mitt inlägg kan leda till ”minskad samsyn lokalt och regionalt”, avslutar Karlsson.

Det var givetvis inte min mening såra rovdjursjaktivrarna i SNF med min debattartikel. Hoppas att vi ändå, gemensamt och i gott samförstånd, kan ansöka om en lodjurstilldelning till nästa år som reglerar stammen. Vi har ju trots allt världens tätaste stam av europeiskt lodjur.

Enligt vad som sägs så ska björnen vakna och lämna idet på Tiburtiusdagen, alltså den 14 april. Själv har jag födelsedag då, men föräldrarna hävdar bestämt att det är en slump att jag heter Björn och lämnade ”idet” just den dagen…

Nåja, tiden är ju som bekant ur led, så redan nu är björnarna uppe och springer även långt häruppe i norr, trots att snön ligger ganska djup. Spår efter en stor och en liten björn har hittats bara några hundra meter bakom huset där jag bor.

 

Det är intressant att se hur björnen påverkar människor olika. Mina grannar är aktiva människor med två retrievers i huset och tillbringar mycket tid på promenader och skidturer med hundarna. Nu säger dom att skidturerna i skogen får vara slut för i år, nu när skidföret är som bäst på morgonskaren! Visst har de flesta klart för sig att björnen finns i markerna, men när dom ser spåren strax bakom huset så blir det på något vis mer påtagligt.

 

Själv hoppas jag bara att dom blir kvar till höstens jakt så att hunden får lite att jobba med! Tänk så olika vi är!

 

Samtidigt som grannarna pratar om de närgångna björnarna sitter jag också och skriver på hur Jägareförbundet Norrbottens förslag till björnjakten i höst ska se ut. Förhoppningsvs lyckas vi bättre i höst än i fjol med björnjakten i Norrbotten!