Jag blev uppringd häromdagen av en man som bad mig skriva ett blogginlägg om den kommande vargjakten. ”Det förekommer så otroligt mycket spekulationer om hur många vargar som kommer att tilldelas, var vi får jaga och vem som kommer att få jaga, att det vore bra om du som är insatt kan ge någon form av besked”, sa han.

Det är roligt att så många ser bloggen som en källa till information. Flera direkta kommentarer har också gett mig uppslag till nya ämnen att ta upp. Jag har t ex lovat signaturen ”Kerstin” att skriva mer om älgförvaltning i vargområden, men det får vänta ytterligare en liten tid.

Riksdagen har alltså beslutat om att frysa vargstammen på maximalt 210 vargar, samtidigt finns etappmålet kvar på 20 föryngringar. Lite förenklat kan vi säga att Naturvårdsverkets uppdrag är att försöka hamna i spannet 200-210 vargar när jakten är slut. Vi jägare som kan viltförvaltning vet att det inte är ett helt lätt uppdrag.

Först och främst får inte länen rätt att besluta om vargjakten själva, det beslutet tar Naturvårdsverket, eftersom riksdagens beslut endast ger rätt att besluta om licensjakt om det finns en miniminivå och någon sådan finns inte. Naturvårdsverket har däremot skickat ut en förfrågan till länsstyrelserna om hur många vargar som bör skjutas i respektive län. En fråga som inte är helt lätt att svara på eftersom forskarna ännu inte är klara med sin rapport om hur stor avskjutning som kan tillåtas för att nå målet 200-210 vargar. Det spekuleras vilt på olika webbsidor om allt från inga vargar alls till flera hundra!

Sanningen torde ligga i spannet 20-40 vargar i Sverige. Ju fler vuxna som fälls ju färre kan skjutas och tvärt om. Från dessa vargar skall alla skyddsjaktsvargar avräknas, d v s de som skjutits efter den 1 oktober och förväntas skjutas fram t o m april månad. Resten skall fördelas ut på de fem län som har haft vargföryngringar minst tre år i rad, enligt riksdagsbeslutet. Det är Gävleborgs-, Dalarnas-, Örebro-, Värmlands- och Västra Götalands län som uppfyller det kravet. Västmanlands län ligger på gränsen, de har haft föryngring tre av fyra år, men inte tre år i rad. Inget annat län kan komma i fråga för licensjakt. Skyddsjakt kommer däremot att kunna beviljas precis som förut.

De tilldelade vargarna skall sen fördelas mellan länen. Ett revir kommer att undantas från jakt, Galvenreviret, eftersom det finns en ”genetiskt värdefulla vargar där”. Hans avkommor från förra året kommer också att skyddas i den mån man vet var de finns. Idag vet vi endast om två-tre sådana, varav två är utanför licensområdet, den tredje kan eventuellt tangera län som har jakt. Riksdagen har också sagt att de län som har mest varg skall få högst tilldelning, det tolkar jag som att antalet vargar/vargpar kommer att vara vägledande för fördelningen av licensen mellan länen. I klartext, huvuddelen av tilldelning kommer att hamna i Dalarna och Värmland!

Vår målsättning, som jag tror delas även av länsstyrelserna, är att jakten skall bedrivas av vanliga jägare på samma sätt som lodjursjakten. Exakt hur tilldelningarna kommer att se ut vet vi inte, men det är möjligt att länens tilldelningar delas upp i olika delar, t ex i en nordlig och en sydlig. Dessutom kan det hända att vissa ”problemrevir” pekas ut där en större andel av vargarna skall skjutas.

Det första årets jakt kommer att fungera som ett försök. Jakttider, jaktformer och tilldelningen kommer att anpassas till kommande år utifrån de erfarenheter som jakten ger. Ett par organisationer har redan sagt att de tänker anmäla jakten till EU. Mot den bakgrunden är det viktigt att den jakt vi får sköts på ett klanderfritt sätt. I annat fall riskerar vi att förlora hela eller delar av den. Därför kommer vi troligen också att få skärpta krav jämfört med lodjursjakten om rapporteringstid och kontroll av avskjutningsläget.

Parallellt med diskussionen om vargjakten förs en om det ”verkliga” antalet vargar. Jag tar inte upp hela den frågan igen, men påminner om att endast de vargar som finns med i den officiella statistiken utgör underlag för vargjakt. Ju fler vargar vi kan hjälpa länsstyrelsen att hitta och kvalitetssäkra, ju fler får vi jaga.

Naturvårdsverket har aviserat att vargjaktsbeslutet skall vara klart senast 15 december, då har vi facit.

 

 

Här sitter man i ett grått och dystert Luleå och tycker att dagarna som går faktiskt bekräftar November som ett rätt dyster månad. Märkligt då att se på TV i morse att Luleå är den ort på Sveriges fastland som har flest soltimmar under November månad! Bara två timmar färre än Visby som är i ledningen. Visserligen är det än så länge bara 12 timmar solsken under månaden, men i all fall bättre än de flesta andra ställen där soltimmarna ligger under 10 på 18 dagar. Ibland sägs det att alla skulle må ganska bra om man bara inte hela tiden jämförde med hur andra har det, men idag var det precis tvärt om! Fast vädret är ju helt OK för sysselsättningen att korrekturläsa utbildningsmaterial, för det behövs ingen sol!

Foto:Gustav Glöersen

 

Älgstammen ökar igen efter att ha minskat under ett tiotal år. Spillningsinventeringar visar att ökningen gått ganska fort. Det finns områden i Mellansverige som har älgtätheter en bra bit över 15 älgar per tusen hektar. I några områden har målsättningen varit tydlig, älgstammen skall öka för att ”i viss mån” kompensera för vargens uttag. Några älgskötselområden har ställt in älgjakten helt eller kraftigt minskat avskjutningen under ett par år för att stammen snabbt skall öka. Eftersom älgstammen har en potential att fördubbla sig på två år visar sig resultatet snabbt.

Frågan är om jaktstopp är en bra metod? Resultatet visar sig visserligen snabbt, men kan jägarna och markägarna klarar omställningen från ingen jakt alls till ett stort uttag från ett år till annat? Det finns tecken som tyder på att de ”nya” tilldelningarna efter jaktstoppet inte blir tillräckligt stora, vilket gör att älgstammen fortsätter att växa snabbt. Det i sin tur leder till nya konflikter med skogsnäringen och diskussioner om viltolyckor. Personligen tror jag att en mindre neddragning i älgavskjutningen med efterföljande successiva ökning är lättare att få att fungera om man vill kompensera för varg.  

Parallellt med att vi redovisar att älgstammen ökar, börjar vissa grupper att använda det som intäkt för att vargen inte är ett problem för älgförvaltningen. Inget kan vara mer fel! Problemet har bara flyttat från jägaren till markägaren. När älgstammen är mindre ”drabbas” jägarna genom minskad avkastning. När älgstammen tillåts öka får jägarna tillbaka delar av det de förlorat, men samtidigt innebär det att markägarna får ”betala” för den större vinterstammen. Nu tillhör jag dem som tycker att det är rimligt att även markägarna får ta sin del av ansvaret för den förda rovdjurspolitiken, inte bara jägarna. Men alla skall vara medvetna att det bara handlar om att omfördela kostnaderna, inget annat. Någon får alltid ”betala” för vargens uttag av älg.

Det är alltså inte så att markägarna tjänar på att vargen tar älg, vilket för den oinvigde kan förefalla logiskt när skogsägarna klagar på älgskador. Istället tar vargen enbart hela eller delar av årsproduktionen, vilket skall täcka kostnaderna för det älgen kan ha orsakat. Den som hävdar att vargen är lösningen på skogsskador och viltolyckor har mycket att lära om viltförvaltning.

Under den gångna veckan arrangerade Jägareförbundet en workshop, där vi diskuterade vilt- och naturvårdsåtgärder i skogen med myndigheter och företrädare för skogsnäring och viltförvaltning. Svininfluensan satte tyvärr en del käppar i hjulen för de planerade aktiviteterna, och begränsade även antalet deltagare en del. Även om vi inte var fler än ett tjugotal, så känns det bra att efteråt än en gång kunna konstatera att vi alla är överens om att vi har många gemensamma mål och att det finns massor att vinna på samarbete. Utvecklingen mot en markanvändning i samverkan mellan olika aktörer känns riktigt positiv!

 

Viltförvaltning eller naturvård? Markanvändning och naturförvaltning!  Foto © Ulf Widemo 

 

Även om övningen i mina ögon som arrangör genomfördes under stor enighet, så kan jag inte låta bli att fundera en del över den retorik som annars används i debatten om klövviltstammarnas storlek. Företrädare för skogsnäringen, en del myndigheter och vissa naturvårdsorganisationer närmast kräver att jägarkåren skall skjuta ner klövviltstammarna, som man bland annat hävdar utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Det intressanta är att samma personer och organisationer inte sällan kritiserar jägarkåren för att vilja ”bedriva naturvård med bössan i hand” när det gäller predatorkontroll. På vilket sätt skiljer sig att skjuta räv för att kunna beskatta rådjursstammen, från att skjuta en älg för att kunna producera mer talltimmer eller få fler obetade ungaspar i ett naturreservat?

I mina ögon skiljer det sig självfallet inte alls. Jägarkårens syn på klok och hållbar förvaltning av våra resurser innebär att den biologiska mångfalden inte bara skall bevaras, utan brukas hållbart. Hur vi beskattar viltpopulationerna påverkar som alla jägare vet olika processer i naturen, till exempel predationstryck och konkurrens om föda. Viltvården och viltförvaltningen är en del av naturvården och -förvaltningen; bössan är ett av våra verktyg för att påverka populationstätheter och därmed olika ekologiska processer. Det gäller när vi beskattar älgstammen, precis som när vi skjuter kråkor och rävar för att gynna harar. Eller för att hjälpa starkt hotade sydliga kärrsnäppor…

Måhända skall man dock se inkonsekvensen i retoriken som ett första steg mot insikten att god naturförvaltning oftare handlar om skötsel än bevarande, eller kanske snarare bevarande genom skötsel och brukande. Där kan såväl bössan som exempelvis en lie vara rätt verktyg!

Så här halvvägs in på jaktens högsäsong börjar vi få ordning på älgobs, avskjutningsdata och andra inventeringar och rapporter från jägarna. I år är bilden tämligen entydig, allt ökar!

Älgstammen ökar av allt att dömma i stort sett i hela landet, rådjuren uppvisar ett trendbrott och verkar öka igen, vildsvinsstammarna ökar jättesnabbt och avskjutningen bromsar på intet sätt tillväxten, såväl dov- som kronhjort ökar såväl i antal som utbredning.

Givetvis är detta glädjande för många jägare men myntet har som bekant också en baksida. Risken är nu uppenbar att vi får kritik för att detta går oss ur hand och att vi inte klarar av att bemästra situationen. Av erfarenhet vet vi att jägarna är såväl en smula konventionella som inte alltid blixtsnabba i reaktionerna på viltstammarnas utveckling. Typiskt så brukar det ta 2-3 år innan man reagerar på en tydlig upp- eller nedgång. Det är därför vi får de så typiska svängningarna i t ex älgavskjutningen. När nu allt ökar och vi dessutom har vilt, som t ex vildsvinen, som har en helt annan reproduktionspotential än älg och rådjur, så är jag en smula orolig för konsekvenserna. Jag känner redan av reaktionerna från media och makthavare att det nog är dags att ta ansvar om vi fortfarande ska kunna hävda vår förvaltning och ”frihet under ansvar”.

Givetvis ska viltet förvaltas lokalt där kunskap och erfarenhet finns men det är ingen hemlighet att det nu är dags att intesifiera avskjutningen av klövviltet på väldigt stora områden och jag tror att det enda sättet att verkligen nå snabba och ändamålsenliga resultat är att ta in nya jägare i jaktlagen. Jag tror faktiskt jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av våra svenska jaktlag gör klokt i att fylla på så snart som möjligt. Annars lär det snart komma rop på att andra ska vara med och förvalta viltet, jägarna klarar inte av det ansvaret ensamma… Så ta en diskussion runt korvbrasan i helgen om ni inte skulle behöva lite fler friska jägare eller hundar som passar för det nya viltet.

Till helgen har vi träff med Norrbottens alla kretsordföranden. Det är hög tid att lägga detaljplaner inför kommande år vad gäller utbildningar och verksamhet. Dessutom är det till kommande helg en träff med landets samtliga länsordföranden på Öster-Malma så då kan det vara idé att samla intryck från länet att ta med sig dit.

Liksom tidigare år (alla år) så kommer första halvåret att fyllas upp med utbildningar. Oftast är det vissa justeringar i ämnen men grunden finns alltid kvar, viltvård, skytte och hund. Utöver det så är det lite fördjupning och tillägg. De tunga utbildningsinsatserna för nästa år kommer troligen att bli just de tre huvudområdena plus en extra satsning på jägarskolan då det nya materialet är ute på marknaden. Att få ordning på det nya regelverket runt trafikeftersök kan säkert ta lite tid också. Att få igång Norrbotten som det sista länet in i viltdata.se är en annan prioriterad verksamhet. Vad som händer med älgutredningen/-remissen får vi väl se till våren. Om det det blir något av denna utredning vet vi framåt våren och det kan naturligtvis leda till en hel del nytt arbete. Oavsett utredning, proposition eller inte så kommer utbildning och information runt älg och älgjakt som alltid vara en viktig bit och oftast det som är lättast att väcka intresse runt. För vår del i Norrbotten så är naturligtvis arbetet med/mot mårdhunden ett stort inslag i verksamheten och vinterns utslag i rättsfall inom viltvårdsområden kommer att bli avgörande för hur arbetet med dessa kommer att se ut kommande år.

Det finns alltså en uppsjö med arbetsområden och ämnen inför kommande år som dessutom är ett valår. Visserligen är Jägareförbundet en partipolitisk obunden organisation, men det innebär inte att jakten är oberörd av politiska frågor, snarare tvärtom. Därför kommer vi naturligtvis behöva avkräva alla politiker svar i jaktliga frågor innan valsedlarna hamnar i urnorna! Hur arbetet ska läggas upp och fördelas mellan oss i personalen och all förtroendevalda i länsföreningar och kretsar blir alltså en av huvudpunkterna på helgens konferens!

Hundjaktssäsongen har startat på allvar, det märks inte minst på telefonen och mailen. Frågor, synpunkter och inte minst stensäkra men inte alltid så väl underbyggda påståenden ramlar in i en strid ström.

Mycket av diskussionen de senaste åren handlar om hundar som använder tänderna när de jagar. Den allmänna debatten, inte minst vad gäller kamphundar, har gjort att jag tycker jägarna blivit onödigt passiva och kanske en smula rädda för att diskutera hur en bra ställande hund på t ex grävling bör arbeta. En hund använder sin mun till ungefär samma saker som vi använder våra händer till. Nu behöver vi nog inte gå in närmare på vad man kan göra med sina händer men helt klart kan man göra både bra och dåliga saker med sina händer precis som en hund kan göra med sina tänder.

I dagens strävan efter att vara poltiskt korrekt blir det enkelt att bannlysa alla hundar som använder sina tänder när de jagar på ett eller annat sätt. Detta tror jag är livsfarligt. Det är inget att hymla om, vill man ha stopp på en grävling eller ett vildsvin som springer är det ett väldigt bra tricks att nafsa den eller det i rumpan. De slår allt som oftast fullt stopp i maskin och frontar, voila! Vi har ett ståndskall.

Jag har de senaste åren sett en hel del hundar som testats på vildsvin i hägn. I mina ögon finns det två typer av goda ställande hundar, de som nafsar rumpa och de som tacklar i klass med 100 kilo hockeyback. Utan tvekan är nafsarna skonsammast för såväl vildsvinen som sig själva. Tacklarna, det vill säga de som springer upp jämsides med vildsvinet och söker kroppskontakt för att få det att fronta, lever mycket farligt. Ett enda slag med huvudet och betarna så har vi en skadad hund. Därför är det i mina ögon nafsarna vi ska avla på när det gäller ställande hundar. Alternativet blir att nöja sig med hundar som förföljer vildsvinet tills det själv väljer att stanna. Ofta då på ett ställe där vi omöjligt kan avsluta jakten vilket knappast blir mer skonsamt för varken hundar, vildsvin eller hundförare.

Men, kan vi då acceptera hundar som biter i vilt? Ja, det är för mig självklart att vi måste skilja på var, när och hur en hund biter. Tittar man på hundar, eller för den delen grävlingar eller vildsvin, som leker eller umgås så är käften att naturligt verktyg som används flitigt, precis som våra händer. Ett nafs av en hund i rumpan på ett vildsvin ger inga som helst men om hunden inte biter sig fast och börjar slåss eller brottas med vildsvinet. Allt handlar om en social kamp, något synnerligen vardagligt och ”naturligt” i det vilda. Givetvis ska vi aldrig acceptera hundar som regelmässigt skadar sig själva eller vildsvinen och grävlingarna. Men det är en milsvid skillnad på att skada ett vildsvin och nafsa det i rumpan.