Så kom då ännu en älgutredning. Frågan är om inte även denna kommer att arkiveras i samma arkiv som den förra.

Älgutredaren, Maria Norrfalk, vill ge markägarna större makt över älgförvaltningen. Men jag frågar mig, kan man få större makt än den man redan har? Det är ju markägarna som äger jakträtten och som bestämmer vem som skall jaga och på vilka villkor. Dessutom har markägarna i de flesta län lyckats fått igenom stora älgtilldelningar. Men inte fälls det fler älgar för det. I Värmland där jag själv jagar har avskjutningen halkat under 60 procent av licensen flera år, i vissa kretsar under 50 procent. Problemet är alltså inte för få älgar i tilldelningen. Problemet är att storskogsbruket och de mindre markägarna har olika intressen. Storskogsbruket utmålar älgen som ett problem medan de mindre markägarna ser det som en stor resurs. Ungefär hälften av jägarna är också markägare, ändå försöker man få det till att det är en konflikt enbart mellan markägarna och jägarna. Om det nya förslaget går igenom skall alltså markägare köra över markägare.

 

SLU vill/skall tydligen ha större inflytande över älgjakten. De förslås både utbilda jägare/markägare och ansvara för data insamlingen. Uppenbarligen finns det någon som tror att de kommer att lyckas bättre med älgförvaltningen än vad som varit fallet så här långt.

– Visa ett enda område i Sverige där SLU lyckats förvalta älgstammen bättre än någon annan. Grimsö (SLU) borde väl vara ett föredöme. Är det så? Nej, trots att man haft jakträtten på det egna forskningsområdet sedan 70-talet med sändarförsedda älgar, jakt året runt och Sveriges ledande forskare har man inte en bättre älgstam där. Ja, men de har ju inte en egen älstam att förvalta, de påverkas av grannarna, säger säkert någon. Så är det givetvis, men om SLU inte med gräddan av svenska viltforskare har lyckats förklara för sin omgivning och genomföra en bättre älgförvaltning, hur skall då en liten odemokratisk grupp om fem personer (läs tre) kunna diktera mål och älgjakten för tusentals markägare och jägare?

Visst finns det brister i dagens älgjaktssystem, men ett stadigt ökande antal älgskötselområden visar att viljan att samarbeta och hitta lokala lösningar finns. Trots att man är överens når man inte alltid dit man vill men det viktigaste är att man samarbetar mot ett gemensamt mål. Nu vill man äventyra allt detta, till förmån från ett toppstyrt system där några få skall diktera älgstammens storlek för alla andra. Är det verkligen en framkomlig väg? Nej, självklart inte!

 

 

Så går då åter telefonen het efter att Naturvårdsverket beviljat skyddsjakt på ”Sörmlandsvargen”. Nära, kära, bekanta och obekanta från mina hemtrakter i de mellansvenska skogsbygderna finner inte ord för sin frustration när de år efter år blir nekade skyddsjakt medan det verkar som att en varg som börjar närma sig Mälardalen ska skjutas.

Men det finns faktiskt ett underliggande problem i denna fråga som blir kusligt viktigt att våga föra fram i ljuset och diskutera samt lösa om vi ska kunna aktivt förvalta rovdjuren, och då främst vargen, på ett klokt och rättvist sätt i framtiden. Vargarna blir nämligen väldigt dyra i drift när de närmar sig Mälardalen och södra Sverige. Fritt ur minnet kan jag bara konstatera att de absolut ”blodtörstigaste” vargarna vi haft som dödat flest tamdjur i detta land verkat i just Uppland och Södermanland. Tittar man på Viltskadecenters statistik över vargdödade får från 2008 så skall man se att på topp tre återfinns också just Västra Götalands-, Stockholms- och Södermanlands län. Faktiskt har ”Sörmlandsvargen” dödat fler får på en vecka än vad vargarna i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg gjorde tillsammans under hela 2008.

Men vad är då problemet som måste lösas? Jo, så fort en varg slår sig ner i Mälardalen så kommer den rätt fort att upptäcka att det kryllar av lättjagade får i landskapet. Är man varg i ”rovdjurslänen” finns inte så många får kvar och de som finns är rigoröst instängslade. Men om vi ska stängsla in alla får i Mälardalen och södra Sverige med ”rovdjurssäkra” stängsel kommer det att kosta många många miljoner och klagoropen från friluftslivet lär bli både många och högljudda.

Vi kan aldrig acceptera att vargen även fortsättningsvis ska finnas endast i de mellansvenska skogsbygderna av myndigheternas bekvämlighetsskäl eller ekonomiska skäl. Därför måste staten och Naturvårdsverket samt Länsstyrelserna nu våga föra fram denna problematik i ljuset och lösa den, annars är rättvisan långt borta och vargarna lär fortsätta skjutas så fort de kommit ner till Märlardalen och fått smak på får…

I min värd finns det hanvargar, vargtikar och vargvalpar. Pappor, mammor och barn är vi människor. Att använda samma benämning för djur som för människor är inte rätt. Det speglar en märklig värderingsförskjutning i språket som påminner om djurrättsrörelsen synsätt att djur har samma värde som människor.

De senaste dagarna har både miljöministern och vargforskare i offentliga sammanhang använt pappor och barn istället för hanar och valpar i fråga om vargar. Jag tycker att det är olyckligt att en företrädare för regeringen och en vagforskare inte är noggrannare med språkbruket. Just sådana glidningar i språket förstärker bilden av att vargar är något förmer, en art utöver det vanliga. En bagatell tycker säkert flera, men jag reagerade själv och har fått flera kommentarer från medlemmar om just detta. Det riskerar också att förstärka människors negativa syn på svensk rovdjurspolitik.

På bilden här under finns en pappa och en valp, inte en hane och ett barn!

 Härom veckan när jag lämnade yngste sonen på dagis trängde en av hans längre kamrater sig elegant före honom i dörren, och slängde mer i förbigående ur sig- Störst först, eller hur Isak? Eftersom varken far eller son tillhör de långväxtas skara kunde självfallet inte ett sådant uttalande få stå helt oemotsagt innan jag hastade vidare.

Under resten av dagen deltog jag i Artdatabankens årliga Flora & Faunavårdskonferens, som samlar företrädare för den offentliga naturvården och olika naturvårdsorganisationer. I år är det hundra år sedan vi i Sverige fick en naturvårdslag och vår första nationalpark invigdes. Därför har 2009 utsetts till naturens år. Det är även 100 år sedan Naturskyddsföreningen grundades. Alla dessa bemärkelsedagar uppmärksammades självfallet vid konferensen. I ett inledande föredrag om naturvårdens historia i Sverige lyfte professor Göran Ericsson fram Jägareförbundet som den första naturvårdsorganisationen i Sverige, medan Naturskyddsföreningens Mikael Karlsson vid upprepade tillfällen under resten av dagen slog sig för bröstet som företrädare för vad han hävdade är Sveriges största naturvårdsorganisation. Svenska Jägareförbundet, grundat 1830, är dock inte bara Sveriges första utan även Sveriges största naturvårdsorganisation!

Vårt förbund grundades för att slå vakt om de vikande viltstammarna. Sedan mitten av 1800-talet har Jägareförbundet arbetat målmedvetet för att sprida insikten om vikten av att hållbart nyttja den biologiska mångfalden, även om dessa begrepp var okända vid den tiden. Vi har all anledning att vara stolta över vårt långsiktiga arbete, och hur jägarkåren vårdar det vilda.

Bland naturvårdsorganisationerna var vi först och är fortfarande störst. Det kan vara värt att hålla i minnet när man bedriver lobbying, eller helt enkelt bara försvarar vår verksamhet i diskussioner med den ickejagande allmänheten.  Alltför ofta glöms vår roll som naturvårdsorganisation bort, och det är självfallet vårt eget ansvar att lyfta fram den för att nå längre. ”Störst först” klingar illa om man ser till individer, åtminstone om man bortser från sexåringars världsbild. Uttrycket äger dock sin giltighet när det gäller grundförutsättningarna för lobbyarbete och en organisations möjligheter att påverka politiken.

Sitter och förundras över jägarnas oförmåga att glädjas, fira och ära de som äras bör. Det kom i förra veckan en historisk rovdjurspropp som borde gett varenda svensk jägare mer eller mindre glädjefnatt. De reaktioner jag själv fått är dock mestadels ”det är för bra för att vara sant”, ”valfläsk” och ”jag tror det när jag sett det”.

Visst finns det detaljer i proppen som är en smula märkliga och kanske också delar som vi inte riktigt förstått vad de innebär men i det stora hela är detta bättre än vad någon med den minsta insikt i frågan vågat hoppas på i modern tid. Att den sedan kommer i valtider och att det som föreslås endast är det som man gick ut med i valmanifasten till förra valet är väl oväsentligt? Skit i varför politikerna gör som de gör, se bara till att de gör rätt saker. Och det är precis vad vi nu gjort! Att en så liten grupp som jägarna varit med och styrt denna infekterade fråga åt rätt håll borde ge såväl rakare ryggar hos jägarkåren som vilda firarscener i varenda fontän värd namnet i detta land. När jag åker runt i landet på ”rovdjursmöten” får man ofta ställa in extra stolar och jag är aldrig hemma före 12 på natten då alla måste få vädra sitt missnöje. Men nu när det äntligen gick som det skulle och allt slit med protestlistor, manifestationer och insändarskrivande gett resultat går luften på något sätt ur.

Vi gnäller istället och letar febrilt efter nästa fråga att förfäras över. Eller är det så att jag bara är ännu en gnällig jägare som gnäller över att jägare är gnälliga?