Så bär det då av, om några timmar går flyget. Ska onekligen bli spännande att se jakten från en annan vinkel, som besökare och okunnig i viltet och jakten därnere på andra sidan globen. Bara 10 dagar, men just nu händer det så mycket i naturen här hemma så visst missar man en del i år, men jag tror faktiskt att det kan vara värt det! Jag hoppas att ni andra tar helgerna och det vackra vädret som ursäkt för att vara mycket på skjutbanorna och värma upp inför vår jaktsäsong som ryckar allt närmare! :) Rapport från Sydafrika kommer i slutet av maj!
Sitter och lägger sista handen vid en planerad semester till Sydafrika, ska bli spännande att se och uppleva jakten och fisket på undersidan av globen! Eftersom man till vardags sitter uppe i Norrbotten och under hela min tid häruppe har varit mer eller mindre delaktig i arbetet med fjälljakten så infinner sig naturligtvis lite tankar runt detta nu när man själv blir utlänning och jaktturist. Att det skulle vara något märkligt att ha olika regler för de som är bofasta i landet och tillresta turister när det gäller jakt tror jag svenska politiker är ganska ensamma om att tycka. När jag tittar igenom informationen ser jag att till och med inträdesavgiften till nationalparkerna är betydligt billigare för boende i Sydafrika än för övriga (Inget prat om Afrikanska unionen där inte!) Att jaga utan inhemsk guide finns inte ens ”på kartan”! Ett argument i frågan om den svenska fjälljakten har varit att man kan locka många utländska jaktturister och man då kan skapa arbetstillfällen i glesbygd. Arbetstillfällen är alltid välkomna, men hade det då inte varit bättre att kräva inhemsk guide för jaktturister, DET hade kunnat skapa arbetstillfällen och göra jaktturismen i fjällen till kvalitétsjakt istället för kvantitetsjakt för tillresande turister och guideföretag! Diskussionen om fjälljakten har varit intensiv under alla de 16 år jag har jobbat i Norrbotten och jag hoppas att man kan hålla fart i debatten tills regelverket är bra för viltförvaltningen, de jägare som bor i Sverige och för de som kan skapa arbetstillfällen i glesbygden – allt i samförstånd
Under gårdagen gick såväl telefon som dator het… Intresset för det besked som Eskil Erlandsson kom med på vår stämma i helgen var stort, både från media, allmänhet och eftersöksjägare. Till de som ville ha en kommentar hörde också JRF´s tidning och jag ägnade därför delar av min morgonkaffestund åt att studera deras hemsida. Kaffet hamnade i vrångstrupen…
JRF sågar, åtminstonde delar av förslaget, och tycker istället att markägarna ska ha ansvaret för trafikeftersöken och ersättningen ska bestå av det vilt man eventuellt hittar och avlivar. Realistiskt och genomtänkt? Knappast! Den absoluta majoriteten av sveriges markägare bor inte på sin fastighet, har inte jägarexamen, har ingen kompetens när det gäller eftersök och känner knappast någon som har det heller. Vidare lär det inte kännas som någon stor seger att få köttet i ersättning. Jag har själv gjort en del trafikeftersök i mina dagar och inte blir man fet om man ska äta ”roadkills”…
Som alltid så är Jägareförbundets grundfilosofi att ”vårda det vilda”. Därför ska de bäst lämpade göra eftersöken och de ska ha en skälig kostnadstäckning. Då spelar det heller ingen roll om man är markägare, medlem i SJF, JRF eller gud förbjude oorganiserad. Så JRF´s farhågor om att vi ska favorisera de våra och försöka skapa monopol är bara billig smutskastning och ”surt sa räven attityd”. Det förekommer inte att vi kollar eventuella medlemsskap när vi bedömmer en eftersöksjägare som lämplig att ingå i organisationen. Däremot vet alla att vi är de enda som har en eftersöksutbildning och en organisation över hela landet.
Man kan alltid önska sig mer och mer från politiker men man ska aldrig glömma att en politiker är en människa och då man gjort något bra förtjänar man beröm och när man gjort något dåligt får man tåla lite skäll. Dylika utspel från vår andra jägarorganisation lär inte öka viljan från de som bestämmer att gå jägarna till mötes i nästa viktiga fråga. Tycker man annorlunda bara för att vara annorlunda eller är man verkligen så missnöjd med så mycket? Jämförelsen med ett missnöjesparti ligger nära till hands.
Vi kommer aldrig att forma vår omvärld precis som vi vill ha den men vi kan komma ganska nära och i denna fråga tycker jag Eskil Erlandsson och Jordbruksdepartementet gjort det riktigt bra med de knappa resurser som följer i finanskrisens spår. Jag har en känsla av att vi kan få anledning att återkomma med beröm till Regeringen ganska snart men då får vi nog hänga surläppen på hyllan och ära de som äras bör.
Ibland tar det ett tag för en tanke att mogna, på gott och ont! Nu är det ju full fokus i media på att vi alla ska gå och rösta i EU-valet den 7 juni. Då faller det sig kanske naturligt att man funderar över denna församling och hur de egentligen fungerar och tänker (Jag vet att det är många människor och alla säkert tänker olika men jag väljer ändå att kalla majoritetsbeslut för ”deras tankar”) Min närmaste reflextion var sälfrågan som de nu har beslutat om. Stopp för handel med sälprodukter! Visserligen med ett litet undantag som medger fortsatt jakt enligt Svensk/Finsk modell samt den jakt som bedrivs av Inuiter, men ändå i grunden ett handelsstopp. Detta är alltså INTE grundat på att jakten skulle hota sälpopulationen i Canada utan att en majoritet av EU-parlamentarikerna inte tyckte att jakten sköttes på ett etiskt korrekt sätt. Det får ju var och en avgöra själv naturligtvis, men ska det vara en grund för ett handelsstopp? När dessutom samma EU har en stödmodell som gör det mer lönsamt att transportera levande djur långa vägar till slakt istället för att slakta dom där de föds upp och transportera paketerat kött, då lyser konsekvensen med sin frånvaro! Uttrycket sila mygg och svälja kameler dyker upp ganska naturligt, eller man kanske ska säga sila säl och svälja kor… Även om jobbet för att möjliggöra fortsatt säljakt i våra vatten gjordes på ett bra sätt av både vårt folk och svenska politiker så är beslutet ändå i grunden märkligt och inkonsekvent. Till detta parlament ska vi alltså välja folk om någon vecka, vilka är dom? vad vill dom? Det är inte folks dumhet som gör att de stannar hemma från valurnorna (om dom gör det) utan snarare EU-politikernas ointresse för befolkningen.
Idag har Elisabeth Höglund en krönika i Expressen som handlar om rovdjur. Som krönikör kan man uppenbarligen tillåta sig vad som helst. Höglund försöker ge intrycket av att det är tjuvjägarna som leder den svenska rovdjursdebatten och att det är dem som regeringen vill tillmötesgå, när man nu skall lägga fram en proposition om ny rovdjurspolitik. Vilket skitsnack! Den illegala jakten på de stora rovdjuren har, tvärt emot vad Höglund skriver, varit ett hinder i vårt arbete för en bättre rovdjurspolitik. Den har gett debattörer som Höglund möjlighet att bedriva onyanserad argumentering som slår blint mot alla som jagar. Så om vi lyckas i vår strävan så visar det bara att våra argument varit betydligt sakligare än Höglunds svepande formuleringar.
En bättre rovdjurspolitik är till för de människor som Höglund uppenbarligen inte har någon empati för, djurägare, jägare, renskötare och markägare. Det är inte rimligt att ett fåtal skall få stå för hela kostnaden för det som en majoritet vill ha.
Jag försvarar inte för ett ögonblick de vidriga illegala metoder som Höglund tar upp. Det jag vänder mig emot är att Höglund medvetet blandar ihop illegal jakt med berättigade krav på förändrad rovdjurspolitik.
Dåligt Höglund!
Så är man då tillbaka i norr efter en helg på Öster Malma och Jägareförbundets årsstämma. Givande dagar på många sätt, samtidigt som det blir en ganska tydlig bild av två verkligheter vad gäller att hantera frågor, snabb reaktion eller långsam motionshantering! En mycket lugn stämma sa alla, ganska ”snälla” motioner och väldigt lite diskussion. Stämningen bland deltagarna tyckte jag kändes god så den lugna stämningen dolde troligen inget annat än ett relativt lugn i organistationen nu. Men det är allt mer tydligt att man jobbar andra vägar än via motioner från medlem – krets – länsföreningen och till slut årsstämman. Idag kommer man på något man vill påverka och använder alla vägar för att nå fram med sin fråga. Dessutom vill man ha reaktioner och svar NU, inte sex månader senare. I vissa frågor kan det här fungera medan det i mer översiktliga frågor fortfarande kan vara bra med långsiktigthet och tid till eftertanke och bra beslutsunderlag innan man tar beslut. Några jaktpolitiska frågor som nu är på väg att lösas har arbetats med i mer än tio år…. Jag tror att man kommer att se en allt större skillnad på vilka frågor man ids driva motionsvägen och vilka frågor som kommer att komma andra vägar framöver. På gott och ont…. Det är inte alltid de som låter mest eller ringer/skriver oftast som har de klokaste idéerna eller ens representerar en majoritet, men det här sållandet får vi väl lära oss att hantera både bland personal och förtroendevalda… Vilka frågor som behandlades finns på annan plats, men en sak måste framhållas som viktig – det personliga mötet! Jag tror att mötet mellan personer från skilda delar av landet med helt olika förutsättningar för jakt och föreningsliv är viktigt för att skapa förståelse för att landet är långt och för ett gemensamt agerande även i frågor som inte berör alla i lika hög grad. Trots teknikutveckling kommer vi aldrig att kunna ersätta det personliga mötet!
Så kom då det vi väntat på i drygt 10 år, en lösning i trafikeftersöksfrågan. Mycket blod, svett och tårar har ägnats åt denna fråga och många regeringar har haft chansen men det är först nu som den har drivits i mål och jag skulle därför vilja ge Eskil och regeringen en riktigt stor guldstjärna i kanten, tack.
Landets 6000 trafikeftersöksjägare som årligen genomför drygt 40 000 eftersök förtjänar en skälig ersättning och inte minst för viltets skull måste regelverket göras så enkelt att viltets lidande längs våra vägar minimeras. Allt detta är nu löst vad jag kan förstå och det är nu bara upp till oss eftersöksjägare att leverera så bra eftersök som möjligt.
Eskil har dessutom förstått att jägarna inte ska ersätta sig själva för den samhällsinsats man gör längs våra vägar. Det ersättningssystem som sätts i drift den 1/1 2010 finansieras via Vägverkets anslag och inte från Viltvårdsfonden. Dessutom har han förstått att det inte bara är statens vilt som ska berättiga till ersättning för eftersök. Även rådjur, vildsvin och mufflon tas med i det nya regelverket.
Avslutningsvis skulle jag bara vilja tacka de många engagerade medlemmar som jobbat med denna fråga, vissa ända sedan starten i slutet av 90-talet. Med sjukliga mängder tålamod, till dumhet gränsande envishet och en trovärdig och saklig debatt så kommar man till sist i mål. Unna er själva något gott ikväll, det ska jag själv göra trots att jag jobbat med frågan i bara knappt två år. Jag tror nämligen att stämningen blir rätt uppsluppen här på vår årsstämma ikväll då solen skiner och Eskil levererar…
Vi är inne i stämmotider och jag tror inte det är en slump att jag hela morgonen nynnat på Petters ”Det går bra nu”… För det känns verkligen som jägarna och Jägareförbundet går rätt bra just nu och kanske kan det ge resultat i samband med de stämmor som går av stapeln i helgen?
I dagarna har centerpartiet sin partistämma i Örebro och jag tror att vi kan förvänta oss en del besked från såväl Carlgren som Erlandsson. Om det blir bra eller dåliga besked återstår att se men som sagt, Petters gamla slagdänga ekar i bakhuvudet.
I helgen är det också dags för vår egen, Jägareförbundets, årsstämma som för första gången hålls på Öster Malma. Solsken är utlovat och Eskil Erlandsson lär dyka upp imorgon vid lunchtid. Fortfarande med ”Det går bra nu” i bakgrunden säger min magkänsla mig att det kan finnas skäl att kika in på hemsidan imorgon eftermiddag för att se om Eskil hade några godbitar med sig till jägarna.
Så njut av solen i helgen men håll tummar och koll på vår hemsida så ska vi se om vi inte kan skörda lite resultat av många års slit och släp i form av positiva besked från de som bestämmer.
Idag deltog jag i en offentlig diskussion i Nordstan i Göteborg. Anledningen är den pågående vetenskaps festivalen. Hela dagarna pågår olika föredrag och diskussioner. När jag kom dit diskuterade man miljövänliga bilar. Rubriken för dagen var ”Den kosmopolitiska människan – och hennes fripassagerare”. Min roll var att berätta om främmande fåglar och däggdjur. Med var också kommun- och växt ekolog, marinbiolog och representant för Naturhistoriska museet. Det var lite speciellt att diskutera mitt i ett köpcenter där merparten av människorna var mer intresserade av att inhandla starka varor på systemet intill än att fundera över den föränderliga naturen. Men många människor stannade trots allt till och lyssnade.
Diskussionen handlade om hur vi människor frivilligt eller ofrivilligt tar med oss djurarter runt jordklotet. Vissa är önskade och populära, andra hatas av alla. Till de hatade räknas den spanska skogssnigeln medan t ex dovhjorten är betydligt mer populär.
Jag fick tillfälle att berätta om mårdhunden och vårt engagemang för att stoppa den. Än finns det hopp om att det går. Men klarar vi att hålla ut? Det är inte direkt ett ettårigt projekt. I Finland har det fällts 130 000 mårdhundar de senaste fem åren.
En intressant fråga som jag tog upp var när man skall ge upp, eller rättare sagt acceptera att en art är här för att stanna. Minken är ett bra exempel, är det rätt att skjuta dem året runt? Lider en minkunge som förlorat föräldradjuren mindre än en mårdunge bara för att den är en främmande art? För det är väl ingen som på allvar tror att den går att utrota? Samma synsätt har ornitologer om kanadagåsen, nästan allt är tillåtet bara för att det är en främmande art. I havet anses alla arter som kommit hit efter 1840 som främmande, fick jag lära mig! Är det rimligt?
Jag har förstått att några retat sig på mitt förra inlägg om riksdagsdebatten i förra veckan. Man tyckte helt enkelt att debatten i just ”fjälljaktsfrågan” var ett lågvattenmärke och historiskt dålig. Jag kan hålla med om att alliansen fortfarande inte imponerar i sin argumentation för sitt märkliga agerande i fjälljaktsfrågan och Helén Pettersson (s) briljerade med en imponerande sakkunksap och med välslipade argument gjorde hon tydligt hur felaktigt beslutet om ”lika jakt för alla nationaliteter” faktiskt var.
Att denna debatt skulle ha varit direkt dålig håller jag dock inte med om. Det blev, efter några svängomar med gamla och dåliga argument från alliansens sida, tydligt att det numera är frågan om ”jobblinjen” som huvudargumentet för agerandet från alliansens sida. Det är i mina ögon ett fall framåt. Efter att vi nu ”dödat” argumentationen om EU-direktiv och annat så återstår bara den mer ideologiska frågan om jobben. Här behöver vi inga jurister med expertkunskaper för att argumentera, bara lite vanligt sunt förnuft. Ingen seriös näringsidkare kan idag i större omfattning sälja fjälljakt med rak rygg. Det är helt enkelt omöjligt att med någon form av framförhållning kunna planera och sälja fjälljakt då jakttrycket innebär att stora områden kan vara avlysta redan efter en mycket kort tid. Således tycker jag att det är tämligen självklart att regeringens beslut mot bakgrund av ”jobblinjen” i fjälljaktsfrågan var direkt kontraproduktivt och därmed ser jag att vi närmar oss slutet på denna fråga, argumenten för regeringens agerande tryter och jag har svårt att se vad som ska komma härnäst.
Nu var det dock inte detta mitt förra inlägg försökte belysa. Jag var, och är, fortfarande mycket glad över den positiva bild som samtliga talare gav av jakten och jägarna i Sverige. Ingen enda fråga löses idag genom ett enda slag med sakargument, snarare belägring och utnötningstaktik. Titta på fjälljaktsfrågan, rovdjursfrågan, trafikeftersöksfrågan, blyfrågan… Samtliga dessa frågor kräver näst intill sjuklig envishet och tålamod för att kunna drivas åt rätt håll. Då är det enormt viktigt med förtroende och en positiv grundsyn från politikernas sida. Att genom kortsiktiga utspel och ivrigt agiterande på barrikaderna vinna en ”dylik” fråga går inte, här måste man vinna och förtjäna ett förtroende som ger oss möjlighet att ens få diskutera med de som bestämmer. Det är det jag menade var så positivt med förra veckans debatt, vi har förtroendet och vi har en god grund just nu för att driva några viktiga frågor. Att det sedan inte var varken första eller sista gången sakargumenten, i detta fall från alliansens sida, föreföll såväl mossiga som illa genomtänkta är en helt annan sak.
Igår träffade jag miljöminister Andreas Carlgren, tillsammans med Torsten Mörner. Med på mötet var ”de som vill skjuta lite mer och de som vill skjuta lite mindre” som Carlgren uttryckte det. Det vill säga båda markägare, jägare, djurägare och naturvårdssidan.
Carlgren ambition var tydlig, han ville att de två sidorna skulle försöka närma sig varandra. Han berömde också vår gemensamma skrivelse om flyttning av varg. Det var uppenbart att Carlgren anser att skrivelsen underlättar det fortsatta arbetet med att skriva en proposition. Vi visar vilja att föra en konstruktiv dialog. SNF, Rovdjursföreningen och Svenskt Djurskydd som också var med fick inte samma positiva omdöme om sin skrivelse, som i stort gick ut på att vi hade fel. ”Älgen passar bäst som mat åt asätare”, som jag skrev i en tidigare blogg är en bra sammanfattning.
Om Carlgren innerst inne hade trott att det fanns någon vilja till kompromiss från de tre organisationerna som vill skjuta mindre, blev han nog besviken. I stort sett alla inlägg gick ut på att tala om hur lite problem det finns med stora rovdjur, att en licensjakt strider mot lagen och att vi som blivande ordförandeland i EU inte kan bedriva jakt på akut hotade arter. Det följdes upp med ett par inlägg om att naturen sköter sig bäst självt och att jakt är onödigt! WWF deltog också, men höll en något lägre profil.
Jag har nog skrivit det tre gånger tidigare i mina bloggar, det handlar om en enda sak. Skall vi vara betraktare eller brukar av naturresurserna. Nuvarande regering verkar tydligt på att naturens resurser skall brukas, inte bara skådas. Det är bra. Samma signaler kommer från Socialdemokraterna i rovdjurfrågan. Det borgar för en bred blocköverstigande uppgörelse, om propositionen blir bra.
Vårt arbete med att öppna den tidigare stängda vargjaktsdörren verkar ha lyckats. Carlgren var tydlig i sitt budskap, det blir licensjakt på varg! Så långt verkar det gå åt rätt håll. Vargar kommer också att flyttas i syfte att säkerställa den genetiska variationen. Men vad gäller lodjuren är jag fortfarande mera oroad. Överskuggar vargfrågan den lika viktiga frågan om hur många lodjur vi kan ha? Jag fick i varje fall god tid på mig att framföra våra synpunkter om att det nationella målet måste revideras.
Tyvärr verkar det som om måldiskussionen kommer att flyttas till nya utvärderingar. Gynnsam bevarandestatus skall utredas för samtliga arter parallellt med utvärderingen av hur vargstammen utvecklas när jakt och flyttning påbörjats. I det arbetet skall alla de parter som fanns med på mötet ingå. Carlgren borde efter mötet inse svårigheterna i ett sådant arbetssätt. Risken är uppenbar att det istället kommer att handla om människans rätt att bruka naturen. Enligt min bestämda mening finns inget mera att utreda, sätt realistiska mål nu, så kan vi gemensamt ta ansvar för att de följs istället för ett evigt käbbel om att de inte fungerar.
Slutintrycket från mötet är ändå positivt, men mycket återstår. Var säkra på att ”de som vill skjuta mindre” kommer att sätta in alla resurser för att nå just det målet.
Återigen en resa inåt landet, ett antal mil på grusvägar inåt Moskosel för ytterligare en kväll för att prata mårdhund. Återigen en resa hemåt, men nu i en vårljus kväll. Ibland funderar man på varför man gör det man gör. Kvällar och helger går åt till utbildningar – informationsmöten – sammanträden och till vilken nytta. Ja, såna tankar dyker faktiskt upp! Sen kör man förbi något på vägen och plötsligt inser man att det finns ett syfte med allt (eller i alla fall det mesta)
Ja, först måste ni kanske titta en gång till för att se vad som finns på bilden!?
Visst är det intressant att möta folk, prata jakt och vilt, förhoppningsvis ge folk nya kunskaper inom dessa områden – men grunden till allt är ändå ett brinnande intresse för att jaga och uppleva naturen på jägarens sätt. Den känslan vaknar till liv lite extra när man passerar ett flertal tjäderhönor längstmed grusvägen en majkväll. Jag håller tummarna för att dom hittar bra platser för sina ägg och håller kycklingaran säkra för rovdjur under sommaren! Jag vet att vissa i bekantskapskretsen anser att man är galen om man längtar till hösten redan innan snön har smält undan helt, men visst drar det lite redan nu!
Nu är det inte var dag jag häckar framför Riksdagens Webtv eller på läktaren i plenisalen men idag har jag gjort ett undantag. Det var vår Genralsekreterare som under en släng av någon (svin)influensa hade betraktat en riksdagsdebatt förra onsdagen och nu var den gode Håkan riktigt upprymd. Jag rusade därför upp efter lunchen och lyckades hitta debatten. Herrejäklar vilken ”egotripp”, den kan rädda vilken gråmulen eftermiddag som helst för en jägarsjäl.
Nu debatterades främst fjälljakt och eftersök men det som gladde mest var Riksdagsmännens och kanske allra mest Riksdagskvinnornas mycket positiva syn på jakt, Jägareförbundet och den svenska jägarkåren. Det är inte utan att man blir lite stolt och sitter lite rakare i ryggen nu på eftermiddagen efter att ha hört nästan bara beröm från m, c, fp, s, kd och faktiskt rätt många positiva och förstående ord från mp också.
De riktiga höjdarna tycker jag själv var Nina Larssons (fp) inlägg och kanske mest Irene Oskarssons (kd) förklaring över glädjen att några ”unga pojkar bad henne hålla käften” när hon var med på jakt i Värmland. Vi svenska jägare har onekligen ett grundmurat förtroende hos de som bestämmer. Undrar om det finns något annat parlament i världen där en liknande debatt ens varit möjlig? Förtroenden är dock något som förtjänas och vårdas så varje jägare måste varje dag värna allas vår jakt…
Debatten kan ni se här: http://www.riksdagen.se/templates/R_ExternalPage____3383.aspx
Sök på mju11.
Ryktet säger också att Eskil Erlandsson besöker vår årsstämma på Öster Malma i helgen. Efter att ha sett denna debatt kanske man vågar hoppas att solen skiner på oss i mer än en bemärkelse?
Så är det då nästan vår även häruppe och i alla fall kusten börjar få träd som nästan skiftar i grönt. Just nu inleds björnjakten i Norrbotten, de enda som inte får delta är jägarna! Så snart björnarna lämnar idet finns risk för att de dödas illegalt, ofta med hjälp av skoter. Så skedde även i år uppe i Arjeplog, ett illegalt dödande som väcker avsky hos dom av oss som kallar oss jägare.
Men björnjakten inleds nu också på legal väg. Det är nämligen just i anslutningen till renarnas kalvningsperiod som Länsstyrelsen får in begäran om skyddsjakt och den utförs nästan undantagslöst av Länsstyrelsens personal. I fjol fälldes 16 björnar av Länsstyrelsepersonal i Norrbotten. Ytterligare några fälldes efter polisbeslut. Man kan tycka mycket om att myndigherna står för jakten, men att skicka ner så pass mycket björnar för obduktion till riksmuseet som redan drunknar i björnar verkar på mig som ett resursslöseri! De här björnarna tas bättre tillvara av jägare som kan göra något av både skinn och kött. Förhoppningsvis tycker Naturvårdsverket som Jägareförbundet Norrbotten och låter jägarna också ska få jaga björn på våren!
Tillbringade början av veckan uppe i Orsa för att diskutera hundtest på hägnade björnar med bland andra de domare som dömmer dessa hundtest i Orsa, Junsele och Namskogan i Norge. Som grädde på moset var också Barbro Börjesson där för att hjälpa oss bedömma hundarna. Den kvinnan kan verkligen läsa en hund och det blir nästan en skräckblandad religiös upplevelse när man hör henne beskriva en hund exakt på rätt sätt efter bara en kort stund.
Nåväl, vad som alltid slår mig när jag tittar på dessa test är hur otroligt speciellt många hundar reagerar på björnarna. På väg upp till björnarna i parken passerade vi både tigrar och vargar men ingen hund reagerade nämnvärt. Björnarna däremot kan locka fram de mest konstiga beteenden och utan tvivel ren skräck hos hundarna. Vi har nyligen utvärderat dessa test och utan tvekan kan vi säga rätt mycket om hur en hund kommer att reagera på björn ute i skogen bara genom ett test med stängsel mellan björnen och hunden.
Tyvärr sätter nu djurparksreglementet stopp för testerna i Orsa så i sommar får vi skicka alla intresserade till Junsele eller Norge. Vi jobbar dock hårt på att få till en fortsättning även i södra delen av björnområdet och jag tror det är viktigt att såväl björnjägare som andra jägare och kanske till och med vanligt folk får en möjlighet att se hur deras hund reagerar på björn. Det kan göra att vi undviker en del otrevliga situationer i framtiden och vara ett viktigt instrument i arbetet med att få fram lämpliga björnhundar.
Vi fick också möjligheten att se delar av Rasmus Boströms nästa björnfilm. Rasmus har lyckats montera en kamera på sina hundar och det material de filmat under hösten är verkligen helt unikt och enormt fascinerande. Att se en björnjakt ur hundens perspektiv får en onekligen att förstå att det krävs rätt mycket av en björnhund. Vidare ska ingen försöka inbilla mig att en björn stressas av jakt med Plotthundar efter att ha sett detta material. Björnjakt med hund sker helt på björnens villkor och jag såg björnar både äta och gäspa samt klia sig lite förstrött under ståndskall och gångstånd. Man kan inte annat än imponeras av Rasmus kunnande och engagemang, spring och köp filmen om ni är intresserade av hundjakt, detta material är verkligen något utöver det vanliga.
a:hover{text-decoration:underline!important} 
Våra webbplatser
© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658