I helgen samlades Svenska Jägareförbundets rovdjursråd för sammanträde och björnjakt. Första kvällen presenterade Nordiska Plotthundsklubben sin verksamhet och berättade om plotthundens historia, både i USA och i Sverige. Jörgen Korpelainen och Anders Bodin berättade om plottens sätt att jaga och om den debatt som drog ingång förra året om jakt på björn med flera hundar. Föga anade vi då vilken uppvisning vi skulle få redan dagen därpå!
Mindre än en halvtimme efter att vi ställt ut i första såten rapporterade en av skyttarna att han såg en, möjligen två lika stora björnar som gick in i såten. Avståndet var långt.
En av hundförarna gick snabbt till inspåret och släppte sin jämthund ungefär en halvtimma senare. Hunden tog an spåret men följde det inte någon längre bit, det fanns kanske färskare spår efter älg i området. Så vi bestämde oss för att ringa till Jörgen och be honom komma med sina plottar. Nästan tre timmar efter den första observationen släpptes två hundar. De sågs ivrigt följa spåret ut ur såten. Vi bestämde därför oss för att byta pass, hundarna hade ännu inte kommit ikapp björnen. Jag fick via radion besked om att förflytta mig till pass 26A. Jag hann inte dit!
Redan halvvägs in till passet hörde jag gångståndet närma sig och eftersom inga andra skyttar fanns i närheten kunde jag ladda och försöka genskjuta björnen. Problemet, som så ofta, var att det var mycket tät skog. Jag hittade en liten öppning, fyra ggr tjugo meter. Där stannade jag, hundarna och björnen var nu helt nära. Nästan direkt såg jag något mörkt röra sig i öppningens bortre ända. Kanske 30 sekunder senare kliver en ljus vuxen björn ut i öppningen knappt 20 meter från mig, med bredsida mot mig. Perfekt läge, även om avståndet var i kortaste laget för att jag som nybörjare som björnjägare skulle tycka att det var optimalt.
Nu stod jag plötsligt i just den situation som jag skrev om före jakten. Var björnen ensam? Vad var det första jag såg? En unge eller ”den andra vuxna björnen”? Var det verkligen två ”lika stora björnar” eller bara en stor? Många tankar hinner fara genom huvudet på några sekunder. Att jag dessutom tituleras ”Jägareförbundet rovdjursexpert” gjorde valet mellan att skjuta och inte skjuta ganska enkelt. Jag avstod från skott. Sen fortsatte ett fascinerande skådespel inom 30 meter i närmare 5 minuter. Björnen exploderade i attacker mot hundarna flera gånger, jag insåg att marginalerna om den anfaller efter ett dåligt första skott, inte är stora. Redan efter ett par minuter var jag tämligen säker, den är ensam! Men jag fick inget mer skottillfälle. En lite mer erfaren björnjägare hade kanske tagit de där sista metrarna för att få ett nytt läge, men jag lätt bli. Men tänk om jag inte sett ”något mörkt” och jag skjutit efter 5 minuter och det sedan visat sig att det trots allt var en ungbjörn med. Är fängelse då lämpligt ett straff?
Efter det arbetade hundarna på ett fantastiskt sätt med björnen, för den var ensam. Den som säger att plotthundar hetsar björnen, vet inte vad han talar om. Jag gavs möjligheten att fortsätta att följa stånden/gångståndet hela tiden. När jag gick i snabb takt höll jag samma takt som björnen, när jag sprang tog jag in på den. Det var inte en tillstymmelse till hetsjakt!
Sju av 10 jägare såg björnen, men ingen kom till skott. Det var björn i rörelse på för långt håll, löpande björn i stamskog eller hundar i vägen. Visst hade det varit roligt att få avsluta med en fälld björn, men ingen var ändå speciellt besviken efteråt. Vi tackar Jörgen och Tommy för en hunduppvisning i världsklass!
Efter jakten återgick vi till teorin igen. Vi förberedde uppvaktningen av Miljö- och jordbruksutskottet som var i måndags och diskuterade formerna för den vargjakt som skall bli av i vinter.