Forskarens roll inom viltförvaltningen

I slutet av veckan anordnas det viltforskardagar här på Öster Malma för oss som har forskningsmedel från Jägareförbundet forskningstjuga (finansieras genom medlemsavgifter till SJF) och dem som har medel från Naturvårdsverkets viltforskningsmedel (finansieras av Viltvårdsfonden, dvs jaktkortsavgifter). Mötet är internt för forskare och finansiärer, där vi uppdaterar varandra på vad vi gör och bland annat diskuterar strategier för hur vi kan föra ut resultaten till jägarkåren, myndigheter osv.
Vilken roll en forskare har, och tar, är en viktig fråga eftersom det kan påverka debatten och om forskaren ses som objektiv. Detsamma gäller självfallet hur en åhörare ser forskarens roll, om nu det skiljer sig från hur forskaren själv ser på det hela. Hur man som forskare, respektive som forskningsfinansiär eller mötesarrangör, bör agera för att slå vakt om trovärdigheten för resultaten är i mina ögon väldigt viktigt. Om man exempelvis genom en luddig rollfördelning på ett möte skjuter trovärdigheten för såväl forskningsresultat som en förvaltningsmodell i sank, så är det ett väldigt resursslöseri och direkt kontraproduktivt.
En god viltförvaltning måste baseras på kunskap. Vi behöver känna till viltstammarnas täthet, tillgången till resurser för viltet, hur viltet påverkar varandra och vilka effekter man får av ändrad beskattning och markanvändning. De mer generella mönstren studerar ofta forskaren, medan det även krävs traditionell, praktisk kunskap och lokalkännedom för att omsätta forskningsresultaten i praktisk förvaltning. Ofta är det dessutom jägarkåren som samlar in de data som ligger till grund för förvaltningen, exempelvis genom att inventera viltstammarnas tätheter.
En forskares första och största uppgift är att vara opartisk och att försöka kritiskt och objektivt samla in och analysera data. Resultaten av analyserna sätts in i ett sammanhang som ofta ges av andra redan tidigare utförda vetenskapliga studier, och tänkbara förklaringar till varför resultaten ser ut som de gör presenteras. När man som forskare bjuds in som expert, exempelvis till ett möte med jägarkåren, så ombeds och förväntas man ofta att utifrån sina egna och andras forskningsresultat generalisera och föreslå förvaltningsåtgärder. Självfallet är det också ofta just det som intresserar åhörarna. Forskaren sitter nu i en expertroll, där han/hon självfallet fortfarande har samma krav på sig att göra sitt yttersta för att förhålla sig objektiv och tydlig med vad som är (välgrundade) spekulationer och vad som kan backas upp av data och resultat.

Forskarens roll och ansvar skall vara kristallklar för forskaren. Rent praktiskt blir det dock lätt otydligt utåt när man bjuds in som expert av en intresseorganisation, och kanske dessutom har delar av sin forskning finansierad av samma organisation. Här finns det en hel del att tänka på när det gäller rollfördelning och tydlighet, för att vi verkligen skall få avkastning fullt ut för de medel som satsas på viltforskning och -förvaltning.