Gårdagen tillbringades i strålande solsken ute på isen i Norrbottenskusten. En härlig dag, eller som man säger här uppe – nog kunde man haft det sämre! :-)

En skola hade tagit tillfället i akt och hakat på Jägareförbundets och Sportfiskarnas satsning som kallas ”Klassdraget”, ett sätt att inspirera skolorna att ta med skolbarnen ut i naturen. Från början en satsning på mete, men nu utvecklat med isfiske med pimpelspö. Nu var den här klassen från en skola lite utanför tätorten och de flesta hade nog på ett eller annat sätt provat på isfiske förut, men det var ändå fantastiskt att se glädjen över att vara ute i naturen en hel dag.

Med sol, blå himmel och parisare grillad på murrikkahäll så är det ju svårt att misslyckas. Att det dessutom blev en del abborre uppdragen och halstrad samt möjlighet att få åka en del skoter gjorde inte dagen sämre!

Den här satsningen är helt rätt och jag är glad över att många skolor har fått upp ögonen för att det är viktigt att lära barn vara ute i naturen. Man kan ju önska sig att kommande undersökningar visar på en ökad vistelse i skog och mark och att rädslan för vilt och natur är på tillbakagång. De här barnen var definitvt några som säkert kommer att tillbringa fler dagar ute i markerna på ett eller annat sätt!

I tisdags kväll besökte jag årsstämman för länsföreningen i Kronoberg. Tillställningen var såväl välbesökt som välorganiserad och jag hade det mycket trevligt! Min roll var framför allt att hålla ett föredrag om förbundets viltvårdsarbete, där vi trycker hårt på betydelsen av samverkan mellan viltförvaltning och annan markanvändning. Kvällen avslutades också med att länsföreningen delade ut sitt eget viltvårdspris, där man just valde att samtidigt belöna markägaren, jordbruksarrendatorn och jaktarrendatorn för samma mark. Priset var ett erkännande för hur man genom god samverkan lyckats nå särskilt långt inom viltvården. Jaktarrendatorn var Ryssbygymnasiet och två elever som gjort ”det där lilla extra” fick ta emot priset. Extra kul att det var två ungdomar som belönades! Och ofta är det nog så, att ungdomarna är mer framåt när det gäller att faktiskt ta ett helhetsgrepp på viltvården…

Jag pratade också en del med jordbruksarrendatorn efter mötet. Han var mycket tydlig med att samarbetet hade varit helt avgörande för att han överhuvudtaget skulle kunna bruka marken med någon ekonomisk avkastning. Tidigare hade skador på grödorna från främst vildsvin omöjliggjort detta, men med riktade viltvårdsinsatser och jakt kunde nu jordbruk och viltförvaltning samsas igen. Härligt med sådana exempel och de verkligen uppmärksammas!!!

Vi har tidigare lyft frågan om inriktningen på den svenska skogspolitiken mer generellt. Idag går vi vidare genom att diskutera klövviltets positiva inverkan på den biologiska mångfalden i en debattartikel i Miljöaktuellt. Jag passar dessutom på att ge litet mer detaljer här, efter dagens diskussioner med olika personer som hört av sig efter artikeln.

”Viltskador ett jättehot mot sydsvensk skog” är de braskande rubrikerna i det senaste numret av Skogseko, Skogsstyrelsens egen tidskrift. Klövviltet, och framför allt älgen, har under senare år fått klä skott såväl för förgraningen i landskapet, som för ett minskande antal gamla träd av asp, rönn och sälg. Markägarna planterar inte längre tall på marker som lämpar sig för detta, utan väljer istället gran som inte betas av älgen. Unga lövträd betas också, och får därför svårt att växa upp och bilda stora träd. Klövviltet, eller snarare jägarna, har hållits ansvariga för utvecklingen av skogsnäringen och Skogsstyrelsen . På senare tid har samma kritik även kommit från en del naturvårdsorganisationer och företrädare för andra myndigheter. Problemen är i alla högsta grad reella och på sina håll stora. Orsaken till problemen står dock att finna i skogsbrukets intensifiering, inte i klövviltstammarnas storlek. Slår man vakt om en rimlig fodertillgång, så har klövviltet en positiv, inte negativ, inverkan på mångfalden.  

När fält- och buskskiktet betas, så får man en större variation i vegetationsstrukturen. I de mindre betade fläckarna får man en tät vegetation, med mer skugga och högre fuktighet. I de mer betade delarna får man en glesare vegetation, med mer ljusinfall och en torrare miljö. Därmed kan såväl arter som trivs i fuktig skugga, som de som trivs i solbelysta miljöer samexistera i samma områden. Utan betning får man, precis som i det öppna landskapet, en tät, mörk och fuktig vegetation med färre arter av både växter och djur. Ett hårt betestryck gynnar istället de ljus- och värmeälskande arterna, men även här blir artrikedomen mindre än med ett medelhårt bete. Klövviltets utnyttjande av främst bärris, sly, buskar och höga örter ger en mosaik av olika miljöer och förhindrar även igenväxning vid medelhårda betestryck. Traditionellt skogsbete med tamboskap ger ytterligare en dimension åt mångfalden, men klövviltet täcker upp för värdefulla delar av hävdbortfallet.

Rekrytering av asp, rönn och sälg bygger i stor utsträckning att man inte missgynnar dessa trädslag genom skogsskötseln, eftersom redan ovanliga träslag överutnyttjas av klövviltet som foder. Dagens klövviltstammar ger positiva effekter på den biologiska mångfalden i skogen, med betesskador på en acceptabel nivå, under förutsättning att man ser till att det finns rimligt med foder. Minskar fodertillgången, så kommer med självklarhet betestrycket att öka för samma antal betande djur. Skogsbruket går för närvarande mot ett allt mer intensivt brukande, och flertalet av de nya skötselåtgärderna minskar tillgången till foder för viltet. Sammantaget är foderbortfallet avsevärt, och fodret koncentreras dessutom till föryngringsytorna där vi helst inte vill ha viltet. Om inte den minskande mängden foder kompenseras genom foderskapande åtgärder, så kommer vi mycket snart att stå inför helt nya problem och skadebilder. Utveckling beror på skogsbrukets oförmåga att planera skötseln utifrån förekomsten av rimliga tätheter av våra inhemska viltstammar.

På senare tid har jag fått anledning att börja fundera över tillämpningen av mitt gamla forskningsfält, det vill säga hur djur väljer sina partners och konkurrerar om dem. Vem som parar sig med vem är som bekant långt ifrån någon slump, och det gäller inte bara hos människor. Vad som uppfattas som attraktivt skiljer dock, såväl inom som mellan arter. Vad som kanske är mindre känt för lekmannen är att det är vanligt att det utvecklats mekanismer för att välja en partner med andra genvarianter än man själv har. På så sätt ökar man chansen att avkommorna har två olika anlag för varje gen, vilket generellt är positivt.

Faktum är att man visat att allt möjligt från jästsvampar till människor hellre och lättare reproducerar sig med individer som har andra anlag än man själv bär! Vilket alltså ger en ökad sannolikhet att avkommorna blir framgångsrika och sprider sina gener vidare. Håller vi oss till däggdjur och fåglar (dvs vilt) så har man visat att man genom utseende, beteenden och lukt försöker välja en partner som är genetiskt olik en själv.

Intressant nog finns det även efter parning mekanismer som gör det svårare för spermier som är genetiskt lika ägget att hitta fram, tränga in och befrukta det. Slutligen så löper ett foster med ett stort antal gener med likadana anlag större risk att spontanaborteras eller att få begränsat med resurser under graviditeten (där nu sådan förekommer). Vi försöker alltså medvetet och omedvetet aktivt se till att vi får avkommor med mer variabla genuppsättningar. Det är inte det enda som spelar roll för val av partner och reproduktionen, men det påverkar utfallet vare sig vi vill eller inte.

Vad har då detta med viltförvaltning att göra? Det har en hel del med vargförvaltningen att göra faktiskt…

Närbesläktade individer har oftare samma genvarianter, än obesläktade individer har. Vi bör därför förvänta oss att närbesläktade individer är mer obenägna att bilda par, och även om de gör det bör eventuella parningar resultera i färre avkommor än parningar mellan obesläktade individer. Avkommorna kommer dessutom att stå sämre rustade att hantera sin omvärld. Märk väl att dessa effekter kan uppkomma utan att de besläktade individerna är det minsta inavlade. Föräldrarna behöver inte bära på några som helst defekter, för att de skall ha svårt att få livskraftiga avkommor. Barnlöshet är som bekant inget okänt fenomen även om bägge föräldrarna är fertila.

De huvudsakliga problemen man sett för de svenska vargarna är minskande kullstorlekar, medan defekter är ovanliga. Avsaknaden av defekter spelar dock liten eller ingen roll i sammanhanget. Hela debatten om huruvida ”friska” vargar skjutits eller inte har liten relevans för frågan om vargstammen lider av ett inavelsproblem. Graden av inavel är mycket hög och måste åtgärdas för att stammen skall vara livskraftig på lång sikt. Rimligen är vi väl alla glada att de inavlade vargarna, åtminstone i dagsläget, i huvudsak är friska även om de har svårt att reproducera sig?

Lodjursstammens expansion och tillväxt utanför renbetesområdet har varit, och är, i stor utsträckning beroende av tillgången till rådjur, som är den föredragna födan. I stora delar av södra och mellersta Norrland har lodjursstammen minskat, vilket beror på att lon överutnyttjat rådjursstammen och sedan drabbats av födobrist. Efter att rådjurs- och lostammarna kraschat så har rådjuren så sakteliga börjat återhämta sig. Lostammen ligger dock fortfarande på en låg nivå, jämfört med tidigare. Hade man beskattat lostammen tidigare, så hade man möjligen kunnat hålla såväl rådjursstammen som lostammen på högre nivåer än vad som nu är fallet.

Uppsala län har idag troligen världens starkaste lodjursstam. Samtidigt som lostammen fortfarande ökar, så minskar rådjuren i Norduppland. Under en hård vinter som den vi och viltet just nu genomgår kan 40 % av rådjuren komma att duka under, samtidigt som den kommande reproduktionen påverkas negativt. Det är långt ifrån osannolikt att den uppländska lodjursstammen redan idag åtminstone delvis är födobegränsad. Vad som sker om 40 % av födounderlaget försvinner kan man bara spekulera om, men att den resterande rådjurspopulationen kommer att ligga under ett mycket hårt predationstryck står klart. I värsta fall kan det vara allt som behövs för att stammarna av rådjur, och därefter lodjur, skall krascha. Ur ett förvaltningsperspektiv är det följaktligen oklokt att låta stammen av ett vilt som är så beroende av en enda bytesart tillväxa så att den blir födobegränsad, eftersom slumpfaktorer som en sträng vinter kan få mycket stora konsekvenser.

Efter den genomförda jakten är risken för detta aningen mindre, eftersom det finns färre lodjur som skall konkurrera om rådjuren. Hur motsägelsefullt det än kan låta, så kan följaktligen lodjursjakten vara direkt fördelaktig även för förekomsten av lodjur. Det är inte den huvudsakliga anledningen till att vi jägare jagar lo, men det gör det inte mindre sant…

Som framgår av rubriken så lyckas man ibland, på gott och ont! Mötet i Boden samlade en ganska stor skara intreserade älgjägare. Samtalen rörde sig om allt från eventuellt nytt älgjaktssystem till Svensk Naturförvaltnings flyginventering. Bitvis också en intensiv debatt om hur man höjer intresset för kalvjakt i området. Alltså i princip de diskussioner som jag var förberedd på.

Att skjuta kalv har varit på tapeten länge och man försöker från många håll att öka andelen kalv i avskjutningen. Det är inte alltid man får medhåll och många är skeptiska till hög kalvavskjutning. Förvånansvärt nog så är det oftast när älgstammen är på väg ner som man vill ”spara någon älg till nästa år” som man håller igen på kalvarna, men man har inte samma resonemang att spara vuxna. Trots att de vuxna korna producerar mer älg till nästa år, men en överlevande kalv kommer inte att producera nya älgar på några år, inte ens om det är en kvigkalv!

Ibland möts jag av synpunkten att jägarna i Norrbotten inte har tradition att skjuta kalv, det var ju till och med förbjudet när vissa av dagens jägare började jaga. Då kan man konstatera att ett beteende kan vara ganska nytt och ändå kallas tradition! Fram till 1999 tilldelades kalv och avskjutningen av vuxna och kalvar låg ganska lika i länet. Efter den ”fria kalvjakten” har andelen kalv i avskjutningen sjunkit stadigt. Så fri och gratis kalv som skulle höja andelen kalv i avskjutningen har fått precis motsatt effekt!

Ett annat argument är att björnen tar så mycket kalv så då ska ju inte vi skjuta de som är kvar. Visserligen tar björnen kalv, men i ett av de mer björntäta områdena i länet ligger reproduktionen enligt älg-obsen i september runt 80 kalv på 100 hondjur .. inte mycket att klaga på där alltså. Och om så mycket av återväxten går åt till rovdjuren så är det ju ändå så att den totala avskjutningen som styr hur mycket älg vi har till nästa år. Lite älg in i stammen innebär lite älg i uttaget.

Det mest intressanta är nog ändå jägarnas avsaknad av intresse för licenstilldelningen! Vi får se vad regering och riksdag kommer fram till, men just nu känns tilldelning till A-licensområden som ett onödigt arbete! Om man under flera år har en fyllnadsgrad på 50-60% av tilldelningen och ändå anser att man i området ska ha oförändrad tilldelning, då har man fri älgjakt och är nöjd med det… Det ska bli intressant att följa fortsättningen på framtida älgskötselområden, förvaltningsområden, viltförvaltningsdelegationer. Mycket ideell och avlönad administration, men det är de som sitter på stubben i skogen som i slutändan avgör vilken älgstam vi ska ha!