I våras kom den tunga rapporten ”En integrerad viltövervakning”, med förslag på hur samhället kan få en bättre bild över hur viltstammarna utvecklas, hur mycket vilt det finns och hur viltets sjukdomar förekommer och kan spridas. Framför allt var det förbundets viltövervakningsansvariga tjänstemän som deltog i arbetet från SJF:s sida, men vi var flera andra som också involverades i arbetet. En av de frågor vi diskuterade var om vi verkligen behöver veta hur mycket vilt det finns? Denna fråga har nu fått ny aktualitet, i och med viltförvaltningsdelegationernas arbete med måltal för rovdjuren.

En av delarna i Jägareförbundets allmänna uppdrag från staten är att ansvara för delar av viltövervakningen. I huvudsak handlar det om att samla in Älgobs, samla in avskjutningsstatistik och att spillningsinventera. Insamlade data används sedan för att uppskatta förändringar i populationsstorleken för det jaktbara viltet. Här strävar vi alltså inte i första hand efter att mäta den faktiska storleken på stammarna, utan nöjer oss med att uppskatta förändringarna. Vi anpassar sedan inriktningen och omfattningen på våra förvaltningsåtgärder efter hur stammarna förändras. I mångt och mycket är detta något som jägarna gör inom ramen för sin egen viltförvaltning. Ser man exempelvis få rådjur efter en hård vinter så skjuter man helt enkelt färre rådjur, än man annars hade gjort. I de fall där man behöver göra avvägningar gentemot andra intressen, exempelvis när det gäller älg-skog och vildsvin-jordbruk, kan det dock vara viktigt att göra mer formaliserade skattningar av populationstrender. Avskjutningsstatistiken kan också vara till hjälp för att upptäcka att en art plötsligt ökar eller minskar kraftigt, så att man kan undersöka varför så är fallet.

Jägarkåren gör dock också ett stort och viktigt jobb när det gäller att inventera stora rovdjur, bland annat genom snöspårning. Här är ambitionen från myndigheterna och forskarna inte bara i att försöka uppskatta populationsförändringar, utan även att få en bild av hur många individer det finns. Detta är nödvändigt eftersom vi har faktiska måltal för bevarandearbetet för dessa arter. Här räcker det alltså inte exempelvis med att veta att lostammen är stabil, utan vi vill även veta att vi uppfyller de uppsatta målen.

Hur vet vi om det finns tillräckligt med rådjur för att föda lostammen? Foto: Fredrik Widemo

Ett nytt och synnerligen välkommet grepp i rovdjursförvaltningen är att man nu försöker grunda förvaltningsbesluten på födounderlaget. För lodjuren, som just nu är på tapeten i delegationerna, är det främst mängden rådjur som är intressant. Vet man hur mycket lodjur som finns, och hur mycket rådjur de i genomsnitt slår, så kan man räkna ut hur många rådjur som krävs för att föda den befintliga lostammen. För att få ihop förvaltningen måste vi dock även känna hur mycket rådjur som finns, stammens populationsutveckling och hur mycket som går bort till annan dödlighet. Plötsligt är det då inte självklart att det är ganska ointressant att ha skattningar av faktiska populationsstorlekar för så vanliga arter som rådjur längre. För att kunna basera förvaltningen på födounderlaget måste vi ha aktuella och hyfsat säkra siffror på viltförekomsten. Helst bör vi kanske till och med ha en uppskattning av antalet individer. Vet man i fallet lodjur-rådjur att lopopulationen inte överutnyttjar rådjursstammen, och därefter försöker byta till alternativa byten, kan man dock kanske klara sig med skattade populationstrender.

Jägarkåren står idag för en stor del av faktaunderlaget när det gäller det jaktbara småviltets populationstrender genom att rapportera in avskjutningsstatistik. Det finns dock ett behov av större täckningsgrad och upplösning för att kunna presentera bra faktaunderlag, isynnerhet i vissa delar av landet. Vad det handlar om är helt enkelt att fler markägare och jaktlag måste rapportera in sin avskjutning. Ju fler som rapporterar desto bättre, men särskilt viktigt är det att öka andelen rapporter i de jaktvårdskretsar där man idag har en låg rapporteringsgrad. Vi var i våras snubblande nära att få ett förslag om lagkrav på avskjutningsrapportering från varje jägare och krav på olika direkta inventeringsåtgärder. Dessa förlag baserades dels på att avskjutning rapporteras in från en alltför liten del av den jaktbara arealen i Sverige, dels på en övertro på betydelsen av kunskap om faktiska populationsstorlekar. Frivillig rapportering på jaktlagsnivå ger troligen bättre data med en mindre administration och förhoppningsvis nöjer man sig med detta. Det är dock viktigt att vi blir bättre på att rapportera in vår avskjutning och det har nu blivit än mer tydligt att det verkligen ligger i vårt eget intresse.

De nya greppen inom rovdjursförvaltningen ställer potentiellt nya krav på vilken typ av inventeringsdata vi behöver. Under alla förhållanden sätter det fokus på betydelsen av att rapportera in enligt de system vi redan har. De ligger tveklöst i vårt eget intresse att verkligen bistå myndigheterna med inventeringsinsatser och inrapportering. Vi måste också vara tydliga med vilka data vi har och vad de visar gentemot myndigheterna, jägarna och andra intressenter. Vi har redan idag Europas bästa avskjutningsstatistik och stora delar jägarkåren bidrar med mycket viktiga data. Samtidigt finns det delar av Sverige där täckningsgraden är alldeles för låg för att med säkerhet kunna uttala sig om några populationstrender i de områdena. Nu kommer därför tyvärr troligen en del lokala/regionala loförvaltningsbeslut delvis baseras på gamla, ofullständiga eller felaktiga data…

Fotnot: Rapportera in gör man enkelt genom att gå in på Viltdata och välja att rapportera ”avskjutning övrigt vilt”. Just nu ligger vi i brytpunkten mellan rapportering för förra och innevarande jaktår. Det går fortfarande att rapportera för förra jaktåret i ett par dagar till, eftersom man gör om systemet litet då några jaktvårdskretsar slagits samman. Snart kan man dock rapportera för innevarande år.

Förra hösten togs som bekant beslutet om en ny rovdjursförvaltning med bred majoritet i riksdagen. Där ingick både vargjakt och åtgärder för att säkerställa genetiskt utbyte mellan den svensk-norska och den finsk-ryska vargstammen. Jakten genomfördes framgångsrikt i vintras, och man har sedan dess utrett olika aspekter på hur man kan se till att få in nytt blod till vargstammen. De olika utredningarna börjar nu bli klara, vilket gör att frågan om eventuell vargflytt hettar till ordentligt. Trots att frågan diskuterades flitigt i vintras, så florerar det fortfarande en hel del missförstånd när det gäller de biologiska processerna som ligger till grund för förvaltningen. Det blev inte minst tydligt i en debattartikel i senaste numret av Svensk Jakt.

Är inavel egentligen ett problem? Och hur påverkar inaveln förvaltningen av vargstammen? Inavel är helt enkelt brist på genetisk variation, vilket begränsar individers och populationers förmåga att hantera sin omgivning effektivt. För att en inavlad population ska kunna anses livskraftig, så krävs det fler individer än för en population som inte är inavlad. Anledningen är att utdöenderisken ökar med ökad inavel, men minskar med antalet individer i populationen. Receptet mot inavel är invandring, eller utplantering av individer från en främmande population. Ökad livskraft i en inavlad population kan följaktligen uppnås genom större populationsstorlek, ökad invandring eller en kombination av de båda. I det konkreta fallet med den svenska vargstammen, så måste den vara avsevärt större än idag för att kunna anses vara livskraftig om den är mer eller mindre isolerad. Ett inflöde av individer från den finsk-ryska populationen är därmed en direkt förutsättning för att vi inte skall behöva ha en betydligt större vargstam än idag. Det är därmed också en förutsättning för att vi ska få behålla vargjakten.

Vad innebär inavel egentligen, mer i detalj? Gener är mallar för att tillverka proteiner. Vargar har liksom vi två upplagor av varje gen (om vi bortser från gener på könskromosomerna hos hanar) i sina celler. Varje upplaga är en mall för att producera ett protein. Ofta finns det flera olika varianter av varje gen. En individ kan därmed ha två likadana, eller två olika anlag för varje gen. Något förenklat kan man säga att har man två likadana mallar så kan man producera en sorts protein, medan den som har två olika mallar kan producera två olika proteiner med delvis olika funktion. Man har sedan länge konstaterat att individer som har två olika upplagor för många av sina tusentals gener i genomsnitt är mer livskraftiga. Anledningen är att de har ”fler olika verktyg i verktygslådan” för att hantera en föränderlig omvärld. Samma sak gäller för en population med många olika genvarianter, jämfört med en population med liten genetisk variation. Inavel uppstår när närbesläktade individer reproducerar sig. Eftersom släktingar bär anlag de fått från gemensamma förfäder, så har de ofta samma genvarianter. Sannolikheten är därför stor att en korsning mellan släktingar ger upphov till avkommor med två identiska upplagor för många av generna. De får alltså färre ”verktyg” än individer som inte är inavlade. När en population grundas av mycket få individer, som i fallet med våra vargar, kommer individerna efter ett par generationer att vara mycket nära släkt och inaveln är ett faktum.

Men vargarna verkar ju friska? Man ser ofta, men inte alltid negativa effekter av inavel. De första effekterna man ser är dock ofta svåra att påvisa, då det typiskt rör sig om minskande sannolikheter för att parningar sker eller leder till avkommor. Eftersom inavel ofta är skadligt, så har det utvecklats anpassningar för att minska risken för att man reproducerar sig med en nära släkting. Vem som parar sig med vem är långt ifrån någon slump. Faktum är att man visat att allt från jästsvampar till människor hellre och lättare får avkommor med individer som har andra genvarianter än man själv. Vi försöker alltså aktivt (men oftast omedvetet) se till att vi får avkommor med olika uppsättningar på mallarna för att tillverka proteiner. Håller vi oss till däggdjur och fåglar (dvs vilt) så har man visat att man genom utseende, beteenden och lukt försöker välja en partner som är genetiskt olik en själv. Även efter parning så finns det mekanismer som gör det svårare för spermier som är genetiskt lika ägget att hitta fram och tränga in och befrukta det. Slutligen så löper ett foster med ett stort antal gener med identiska anlag större risk att spontanaborteras eller att få begränsat med resurser under graviditeten. Det är inte det enda som spelar roll för val av partner och reproduktionen, men det påverkar utfallet vare sig vi vill eller inte. Minskad parningsfrekvens och minskad fertilitet är därmed effekter man kan förvänta sig helt utan att föräldrarna uppvisar några defekter; deras enda problem kan (i dagsläget) vara att de är för genetiskt lika sin partner. Utöver dessa effekter är det viktigt att inse att även om man inte ser några allvarliga effekter för närvarande, så står en inavlad population alltid sämre rustad (färre verktyg) för att möta framtida utmaningar i form av en ändrad miljö. Inavel är följaktligen negativt även om vi inte sett några effekter ännu. Hos de svenska vargarna har man dock redan visat på minskande kullstorlekar med ökande inavel.

Räcker inte den naturliga invandringen? Nej, inte med dagens takt. Därmed behöver vi flytta in individer, såvida invandringen inte ökar naturligt eller genom andra åtgärder än flytt av vargar. Inflödet av finsk-ryska vargar behöver ligga på ungefär en individ per år med rådande populationsstorlek och grad av inavel.

Dags för steg 2? Inför rovdjurspropositionen förra hösten så skrev jägarorganisationerna, tillsammans med andra brukarorganisationer, till regeringen och uttalade att vi accepterar flytt av vargar inom Sverige om den naturliga invandringen inte är tillräcklig. Detta under förutsättning att vi samtidigt får vargjakt. Detta införlivades i rovdjurspropositionen, och hade överenskommelsen inte träffats hade vi med all sannolikhet inte fått någon vargjakt under överskådlig tid. Nu är det dags för att i dialog mellan politiker, myndigheter, jägare och andra finna formerna för åtgärder som minskar inaveln. Argumenten för och emot olika åtgärder måste byggas på objektiv analys av fakta och kunskap, både biologisk och samhällsvetenskaplig sådan. För att komma framåt är det dock också nödvändigt att skilja mellan debatter om inriktningen på förvaltningen och måltal och diskussioner som rör hur åtgärderna för att nå målen bör utformas. Minskad inavel är en absolut förutsättning för jakten idag. Det ligger därmed i vårt intresse att man lyckas öka det genetiska utbytet mellan den svensk-norska och den finsk-ryska vargstammen. Det är alltså läge att vara konstruktiva och sakliga, inte minst för vår egen skull…

Älg som skall bli mat!                                                      Foto: Gunnar Glöersen

Igår blev jag tipsad om ett TV program i Kanal 5 som sändes i söndags. Programmet, ”Jamies matrevolution USA”, handlar om Jamie Olivers försök att lära amerikaner att äta sundare. Programmet är en riktig rysare, först har man svårt att överhuvudtaget tro att det är sant! Min första tanke var att barnen måste vara skådespelare, så låg kunskap om vad de äter kan inte ens en 6 åring ha. Tyvärr insåg jag snart att det verkligen var sant! Barnen i den skolklass han besökte hade ingen aning om hur en tomat ser ut, inte heller en potatis eller en blomkål. Däremot kände de direkt igen en chicken nugget, pizza, hamburgare och pommes frites. Att pommes frites är gjort av potatis, var fullständigt främmande för barnen. En del tycker att man kan skratta åt det och avfärda det med att amerikaner är dumma.

Jag åt lunch för några månader sedan med två personer i trettioårsåldern. De åt båda vegetariskt medan jag valde gryta på fläskfilé. Efteråt frågade de om min mat var god. Jag svarade ja och la till att fläskfilén måste ha kommit från ”en glad gris”. – Fläskfilé, är det gris? Det var reaktionen på mitt svar från en av dem.
Min kollega Olof blev i höstas upprings av en journalist på en kvällstidning. Hon frågade, Vad gör ni med älgarna när ni skjutit dem? Tar ni vara på köttet eller får de ligga kvar i skogen? Så att sexåringar inte vet att ketchup kommer från tomat eller att potatis är basen för pommes frites är kanske inte så märkligt ändå. Frågan är om vi i Sverige också är på väg att tappa kontakten med vad riktig mat är. Jägareförbundets satsning på viltmat ligger säkert helt rätt i tiden, möjligen i senaste laget.

Igår blev jag ombedd att kort redogöra för Jägareförbundets syn på frågeställningen, vem har rätten till skogen, naturen och djuren däri? Mitt svar kommer att publiceras i Rovdjursföreningens tidning, Våra rovdjur. Redan frågeställningen är intressant. Kan verkligen den som levt hela sitt liv i en stad och som lever på den typen av mat som Jamie Oliver beskriver i sitt program överhuvudtaget ha en syn på brukande av naturen som har någon som helst verklighetsförankring? Risken är att den mediala bambifieringen gjort minst ett par generationer svenskar precis lika okunniga om djur och natur som de amerikanska barnen i fråga om mat. Personligen tycker jag det är både allvarligt och tråkigt att barn ofta känner igen flera dinosauriearter än vanliga svenska djur. Jag har flera gånger testat artkännedom i skolor, både lärare och elever. Den som skrattar åt amerikanska barns kunskaper om mat riskerar att sätta skrattet i halsen när de upptäcker lärares och barns kunskapsnivå om svensk natur. Inte ens en grävling känner majoriteten igen. Däremot vet nästan alla att man skall ha knäckebröd i stövlarna, grävlingen biter nämligen alltid tills det knakar!

Det har väl knappast undgått någon att årets björnjakt har startat. Rekordmånga i tilldelning och mycket uppmärksamhet i media. För egen del blev det två tidiga mornar och i alla fall ett spännande ståndskall med lång ansmygning i riktigt tät skog. I slutändan visade det sig vara en pigg och rask mård som lockade karelaren till skall, men spänningen fram till hunden var i alla fall densamma! Att sen jaktlaget på hemmamarkerna fällde två björnar på samma pass medan jag var på grannmarken, det får man ta med jämnmod!

Det är intressant att följa utvecklingen av björnjakten genom åren. Under en lång period var det något något nästan magiskt och trolsk över björnjakten. Bara särskilda jägare kunde jaga, nästan övermänniskor, och deras hundar måste vara utöver något man någonsin hade sett. Allt eftersom tilldelning och avskjutning ökar så avdramatiseras björnjakten. Jag tycker det är bra, ingen jaktform mår bra av att bli allt för uppskriven som farlig eller häftig eller något för machomän! Nu är det ”vanliga” passkyttar som fäller björnar och planerar middagar med jaktlaget. En sund utveckling av björnjakten! Nu har till och med det envisa ryktet om den kostsamma björnjakten börjat klinga av.

Vad återstår då tänker man? Ja, en mer generellt återinför åteljakt skulle minska krånglet och framförallt osäkerheten. Hur får man jaga, var får man släppa hundarna, vad räknas som åtel.. ja frågorna har varit många inför jakten. Till det kommer frågan om jakt inom viltvårdsområden. Skriverierna om detta har lett till att jägare i alla former av jaktliga sammanslutningar tvekar att jaga björn. Framförallt jägare inom viltvårdsområden så klart, det är rätt självskrivet med det genomslag det fått i media med rubriker som  ”blodtörstiga björnjägare bryter mot lagen” – det är klart att man blir tveksam om hur det ligger till! Frågan man kan ställa sig är vad som ligger bakom denna iver att utreda frågan om vem som har rätt att jaga och inte. Visst, jakt ska ske på lagligt sätt och enligt regelverket. Men alltid när frågor drivs hårt genom media så försöker jag ställa mig frågan ”Vad vill de ha ut av det här”?

Jag kan se ett antal scenarior för de som jobbar med frågan om vem som har rätt att jaga björn, kanske en del tycker att det liknar konspirationsteorier men det får jag väl ta!

Att de personerna som driver denna fråga i stora delar är principiella motståndare mot viltvårdsområden som idé är ingen nyhet. Jag ser detta som ännu ett försök att göra fastighetsägare och jägare förvirrade och skapa ett ökat stöd för upplösande av viltvårdsområden. Tyvärr är det så att man på många håll tror mest på den som framför de mest negativa budskapen, så även nu. Sen missar man inte heller chansen att uttrycka kritik mot Jägareförbundet eftersom vi har en annan syn på viltvårdsområden och ser den organisationsformen som positiv. Det sticker i ögonen på en del och man vill gärna skapa osäkerhet och förvirring även här.En annan fundering är om de vill minska avskjutningen av björn? Oklarheter runt regelverk och rädsla för rättsligt efterspel i björnjakten har gjort att många avstått skott tidigare år, de här utspelen gör tyvärr att det blir fler som väljer att avstå för säkerhets skull.

Jag hoppas att det finns tillräckligt många jägare som med kritiska ögon kan fundera igenom vad som är det egentliga syftet med att driva frågan om att det inte ska kunna gå att jaga björn gemensamt. För min del ser jag det alltså enbart som ett sätt att skapa förvirring och splittring inom jakten, tyvärr. Med genomtänka beslut och överenskommelser med markägare inom alla typer av jaktliga sammanslutningar så fungerar björnjakten bra, både på egen mark och gemensamt!