Om att utfodra viltet…

I områden med lo bör foderplatser läggas öppet. Foto © Fredrik Widemo. 

Det snöar utanför fönstret. Idag igen. Innevarande vinter artar sig som den förra, då vi befarade att halva rådjursstammen skulle stryka med. Blev det så? Kanske inte, och definitivt inte överallt. Här i Norduppland upplever jag dock att det varit klart färre rådjur i år än tidigare år, och att merparten av getterna bara haft en killing. Nu har rådjuren här inte bara djup snö att hantera, utan även världens tätaste lodjursstam. Vilket gör sitt till, inte minst som lon har det betydligt enklare att slå rådjur i djup snö. Ytterligare en tuff vinter kommer anstränga rådjursstammen ytterligare.

En viktig anledning till att rådjursstammen inte minskat mer än den gjort är tveklöst jägarnas utfodring. Man ser dock en hel del konstiga åsikter om utfodring, både bland jägare och bland andra. Till att börja med kan man fundera över vad vi vill uppnå med vår utfodring? De flesta jägare skulle säkert anse att vi utfodrar rådjuren dels för att minska risken att individer lider av svält, dels för att minska vinterdödligheten (färre djur dör av svält) vilket medger ett större jaktuttag under innevarande och kommande år. En del skulle kanske också lyfta fram att man genom att utfodra individerna under vintern får individer som är i bättre kondition vid vinterns slut. Det får positiva effekter på reproduktionen, vilket möjliggör ett större jaktuttag kommande år. Utfodringen syftar alltså både till att minska individens lidande och till att påverka populationsstorleken positivt. Den som inte är jägare men utfodrar rådjuren strävar däremot säkert i första hand efter att minska individernas lidande och svält, medan effekterna på populationen är mindre intressanta eller kanske till och med oönskade. Åtminstone om man har en trädgård med tulpaner och annat gott…  

Genom utfodring minskar vi betydelsen av att ha lagt på sig stora fettlager inför vintern och av att lyckas hitta föda under vintern. Man ser ibland de som hävdar att utfodring är av ondo, eftersom svaga individer som annars skulle dött överlever vintern. De kan därmed reproducera sig och deras ”dåliga gener” kan sprida sig i populationen på ett sätt som inte skulle ske om man inte utfodrade. Det är förstås i viss utsträckning sant. Samtidigt så kommer dock även de individer som har ”bra” gener tjäna på att utfodras. Dels ökar även deras överlevnad, dels så kan de lägga mer resurser på nästa års reproduktion. Det kan både resultera i fler och i större avkommor. Konkurrenskraftiga individer med bra anlag tillskansar sig dessutom inte sällan en stor del av tillgängligt foder, om man inte utfodrar med stora mängder spritt över flera foderplatser. Därmed kan utfodringen potentiellt mycket väl leda till att dessa individers anlag sprider sig ännu mer effektivt.

Det är självfallet omöjligt att minska svälten för individer utan att även få effekter på populationen. Utfodring är en viktig del av förvaltningen av ett jaktbart vilt som rådjuret, men hur vi beskattar stammen spelar självfallet också en stor roll. Genom selektiv avskjutning kan vi enkelt motverka mycket av en eventuell ansamling av ”dåliga individer”, och vi kan även reglera stammens storlek. Omfattande utfodring utan beskattning genom jakt (eller predation…) är inte en ansvarsfull förvaltning. Antalet trafikolyckor med rådjur skenar just nu, och en icke föraktlig del av skogsskadorna orsakas faktiskt av rådjur.

Jakttrycket måste självfallet avpassas efter stammens storlek och sammansättning; det gäller oavsett om man utfodrar eller inte. All utfodring bör dessutom ske långt från trafikerade vägar. Det finns dock absolut inga skäl att inte utfodra rådjuren!