Vem har rätt till skogen?

Så är man då tillbaka efter någon vecka i skymundan. Helgerna går som vanligt fort, tyvärr ledde en besvärlig förkylning till att tiden i skogen blev mycket begränsad. En resa till Finland för att hälsa på en gammal skolkamrat och prova på att jaga vitsvanshjort hanns i alla fall med. Intressant att diskutera viltförvaltning med någon från vårt östra grannland, ett stenkast över älven från ”mitt” län. Ingen får jaga hjort om man inte har registrerat minst 500 hektar sammanhängande mark. När det gäller älg så är den minsta areal man får jaga älg på 1000 hektar, sammanhängande. Riktigt så långt kom vi inte i Sverige, här ses det fortfarande som en mänsklig rättighet att fälla en älg oavsett hur liten mark man än äger. Viltförvaltningen eller politik??

5 timmar i halvmörker och 10 minusgrader, absolut stillhet och tystnad, hindar framme men inget skjutet. Närmast en meditativ upplevelse

Det där med mark, äganderätt och jakträtt är en alltmer brännande fråga. Jag ser i rovdjursdebatten att frågan om ”intrångsersättning” är uppe. Alltså att ett rovdjur man inte vill ha ändå ska tillåtas på den mark man äger. Att den frågan är svår att reda ut är nog ingen underdrift, djuren rör sig över stora områden och enligt svensk lag så är det ingen som äger viltet i skogen. Markägarna har i enlighet med jakträtten rätt att fälla vilt utifrån de begränsningar och möjligheter som riksdag, regering och andra myndigheter sätter upp och dessutom ta tillvara det vilt man lagligen fäller. Det gör att man måste samarbeta över större områden för att viltförvaltningen ska bli bra. När det däremot kommer till annan markanvändning blir saken en annan. Ett träd planteras, växer och fälls utan att springa över till grannmarken för att få näring. En självklarhet att den enskilda markägaren ska få bestämma över detta träd då? Nja, inte riktigt. Staten sätter upp regelverk även för detta i form av hur stor areal man får kalavverka och andra restrektioner. Inte mycket debatteras om det, annat än när det blir fråga om större eller mindre reservatsbildningar.

Den debatt som nu drar igång, igen, är däremot frågan om allemansrättens framtid. Allemansrätten är kanske inte något unikt för Sverige men relativt begränsad till de nordiska länderna. Tanken är att man ska kunna färdas fritt i markerna och kunna nyttja vissa resurser utan att störa eller förstöra. Nu har denna frihet alltmer kommit att nyttjas kommersiellt vilket självklart skapar konflikter. LRF vill nu ha en genomlysning av allemansrätten och se över hur den ska utvecklas i framtiden så att den återgår till att bli ett privilegium för den enskilde och inte ett sätt för företagare att tjäna pengar på andras markresurser. Hur en sån förändring ska se ut är väl oklart. Är det frågan om resurser som faktiskt tas från markerna (bärplockning) eller ska man också räkna in kommersiellt nyttjande av marken genom att färdas över den, tälta på den eller på annat sätt vistas i naturen?

Det finns en fara i detta, nämligen att det redan sinande intresset för att faktiskt vara ute i naturen (inte att förväxla med det många idag kallar ”naturintresse”) kan försvåras. Jag tror nämligen att vistelse i naturen alltmer kräver en organiserad verksamhet för att nå så många som möjligt. I många andra sammanhang gör man inget själv längre, ska man spela fotboll så räcker det inte med ett fotbollsmål på en äng, man måste gå med i ett lag och få träningsschema och en tränare som talar om vad man ska göra. Man spänner inte på sig skidor och ger sig ut i skogen utan går med i en skidklubb och kör på uppkörda elljusspår. På samma sätt tror jag att naturintresset, i alla fall som en start, måste få vara organiserat för att nå många som annars inte skulle komma sig för att se skogen innifrån. En sån organiserad verksamhet får inte hindras av nya regler för marknyttjande, det skulle definitivt skada möjligheten att öka intresset för friluftsliv. Sen har jag full förståelse för den frustration som många markägare och jägare känner då en planerad jakt omkullkastas av att markerna fylls med bärplockare som man inte ens kan kommunicera med.

Alltså, OK till en översyn av allemansrätten men med försiktighet!

2 Kommentarer
  1. Fjollträsk says:

    Det finns mängder med saker som behöver klargöras för allemansrättare; som:

    – En bom är en bom är en bom, som du under inga omständigheter får passera, även om den är öppen.
    – Vi har en lag mot terrängkörning. Den gäller alla allemansrättare.
    – Köp och driv inte en hästgård utan att tillräcklig mark finns att rida hästarna på, alternativt att du kommer överens med markägare.
    – Ornitologernas otyg med sms-larm då ovanliga fåglar siktats som samlar hela byket på en plats på kort tid där det skräpas ner och körs sönder skall inte behöva tolereras, i vart fall inte utan ersättning, trots att det inte är näringsverksamhet. De får sätta upp en obs-fond ur medlemsavgifterna och betala ut ersättning till markägare som får oväntat besök.
    – Ingen näringsverksamhet får bedrivas med större sällskap (>5-10 inkl ”guide”) utan ersättning till markägare och i övrigt hänsynstagande till markägarens och jakträttsinnehavares önskemål.

Trackbacks & Pingbacks

Kommentering är stängd.