Igår uppvaktade jag tillsammans med riksjaktvårdskonsulent Hans von Essen miljö- och jordbruksutskottet inför riksdagsbeslutet om en ny rovdjurspolitik. Vi framförde vikten av att ta hänsyn till våra och andra landsbygdsbors intressen. Vi poängterade att vi inte ställer oss bakom inplantering av varg och att vi anser att flyttning inom landet endast bör ske om den naturliga invandringen visar sig bli otillräcklig. I det sammanhanget framförde vi att det vore synnerligen olyckligt om ”flyttade” vargar skulle få ett allt för stort skydd, det kommer ”mottagarna” aldrig att acceptera. Skyddsjakt skall alltid vara möjligt, oavsett det är ”värdefulla” vargar eller inavlade sådana. Vi var också tydliga med att vargjakten i vinter verkligen måste få en sådan amfattning att den verkligen ”fryser” vargstammen på maximalt 210 vargar.

Som avslutning ställde utskottet några frågor bl a om jakt på just de värdefulla vargarna och om gynnsam bevarandestatus. Eftersom det är frågor som jag verkligen fördjupat mig i var det inte svårt att förklara att det inte alls krävs så många vargar som t ex SNF och SRF säger för att uppnå gynnsam bevarandestatus. En fråga var speciellt intressant. Utskottet sa att SNF, SRF och WWF (någon av dem eller alla?) hade sagt att endast 0,1 procent av befolkningen var negativa till varg, nämligen jägarna. Tillsammans med de fem andra organisationerna som vi samarbetat med på senare tid har vi mer än 700 000 medlemmar. Hur det kan bli 0,1 procent av befolkningen förstår inte jag. Samtidigt hade ” de tres gäng” framfört att det finns ett brett stöd för rovdjur i Sverige. De försöker göra det till en fråga om rovdjurens existensberättigande eller inte. Men det är ju inte det frågan handlar om, det handlar om ”hur många” rovdjur vi kan ha utan att äventyra jägarnas, rennäringen och lantbrukarnas intressen. Givetvis finns det även andra grupper som påverkas negativt av rovdjursförekomsten.

SRF framför allt oftare att vi i Jägareförbundet får miljoner i skattepengar, det är inte sant. Vi får del av de pengar från viltvårdsfonden, som jägarna ensamma betalar till. SRF får också årliga bidrag, rena skattepengar. Jag återkommer i ett nytt inlägg med hur många kronor de får per medlem, jämfört med våra 190 000 medlemmar, när jag fått fram siffrorna.

På björnpass

I helgen samlades Svenska Jägareförbundets rovdjursråd för sammanträde och björnjakt. Första kvällen presenterade Nordiska Plotthundsklubben sin verksamhet och berättade om plotthundens historia, både i USA och i Sverige. Jörgen Korpelainen och Anders Bodin berättade om plottens sätt att jaga och om den debatt som drog ingång förra året om jakt på björn med flera hundar. Föga anade vi då vilken uppvisning vi skulle få redan dagen därpå!

Mindre än en halvtimme efter att vi ställt ut i första såten rapporterade en av skyttarna att han såg en, möjligen två lika stora björnar som gick in i såten. Avståndet var långt.
En av hundförarna gick snabbt till inspåret och släppte sin jämthund ungefär en halvtimma senare. Hunden tog an spåret men följde det inte någon längre bit, det fanns kanske färskare spår efter älg i området. Så vi bestämde oss för att ringa till Jörgen och be honom komma med sina plottar. Nästan tre timmar efter den första observationen släpptes två hundar. De sågs ivrigt följa spåret ut ur såten. Vi bestämde därför oss för att byta pass, hundarna hade ännu inte kommit ikapp björnen. Jag fick via radion besked om att förflytta mig till pass 26A. Jag hann inte dit!
Redan halvvägs in till passet hörde jag gångståndet närma sig och eftersom inga andra skyttar fanns i närheten kunde jag ladda och försöka genskjuta björnen. Problemet, som så ofta, var att det var mycket tät skog. Jag hittade en liten öppning, fyra ggr tjugo meter. Där stannade jag, hundarna och björnen var nu helt nära. Nästan direkt såg jag något mörkt röra sig i öppningens bortre ända. Kanske 30 sekunder senare kliver en ljus vuxen björn ut i öppningen knappt 20 meter från mig, med bredsida mot mig. Perfekt läge, även om avståndet var i kortaste laget för att jag som nybörjare som björnjägare skulle tycka att det var optimalt.

Nu stod jag plötsligt i just den situation som jag skrev om före jakten. Var björnen ensam? Vad var det första jag såg? En unge eller ”den andra vuxna björnen”? Var det verkligen två ”lika stora björnar” eller bara en stor? Många tankar hinner fara genom huvudet på några sekunder. Att jag dessutom tituleras ”Jägareförbundet rovdjursexpert” gjorde valet mellan att skjuta och inte skjuta ganska enkelt. Jag avstod från skott. Sen fortsatte ett fascinerande skådespel inom 30 meter i närmare 5 minuter. Björnen exploderade i attacker mot hundarna flera gånger, jag insåg att marginalerna om den anfaller efter ett dåligt första skott, inte är stora. Redan efter ett par minuter var jag tämligen säker, den är ensam! Men jag fick inget mer skottillfälle. En lite mer erfaren björnjägare hade kanske tagit de där sista metrarna för att få ett nytt läge, men jag lätt bli. Men tänk om jag inte sett ”något mörkt” och jag skjutit efter 5 minuter och det sedan visat sig att det trots allt var en ungbjörn med. Är fängelse då lämpligt ett straff?

Efter det arbetade hundarna på ett fantastiskt sätt med björnen, för den var ensam. Den som säger att plotthundar hetsar björnen, vet inte vad han talar om. Jag gavs möjligheten att fortsätta att följa stånden/gångståndet hela tiden. När jag gick i snabb takt höll jag samma takt som björnen, när jag sprang tog jag in på den. Det var inte en tillstymmelse till hetsjakt!

Sju av 10 jägare såg björnen, men ingen kom till skott. Det var björn i rörelse på för långt håll, löpande björn i stamskog eller hundar i vägen. Visst hade det varit roligt att få avsluta med en fälld björn, men ingen var ändå speciellt besviken efteråt. Vi tackar Jörgen och Tommy för en hunduppvisning i världsklass!

Efter jakten återgick vi till teorin igen. Vi förberedde uppvaktningen av Miljö- och jordbruksutskottet som var i måndags och diskuterade formerna för den vargjakt som skall bli av i vinter.

Så har man då återigen blivit citerad av massmedia och ibland undrar man om de verkligen vill missuppfatta vad man säger eller om det är så att man säger saker på ett sätt som de faktiskt inte förstår. Nu är det den ständigt pågående debatten om älgar som äter på tallar. Att debatten och avgöranden ska ske på lokal nivå i samråd och utan centrala pekpinnar var inte så viktigt, däremot ansågs det tydligen vara av intresse att Skogsstyrelsen och Jägareförbundet båda ville skjuta mer kor och kalvar.. hm, hade jag verkligen sagt det?? En minst sagt förenklad och förvriden bild av vad vi pratade om. Sanningen att man i områden där man är överens om att älgstammen bör minska inte behöver öka licenstilldelningarna. En ökad andel kor i avskjutning leder till minskade stammar. Men det är något helt annat än en allmän rekommendation att skjuta mer kor. Nåja, varje gång man är i massmedia riskar man att bli felciterad eller feltolkad, det är väl bara att acceptera det kanske? Problemet är nog vi i den så kallade allmänheten. Om tidningar, radio och TV hade sålt goda nyheter och fakta lika bra som katastrofer, konflikter och ryktesspridning så hade vi troligen haft en helt annan nyhetsrapportering. 

Nu ska jag packa ihop för en tur ner till Öster-Malma några dagar och prata lite utbildnignsmaterial. Sen blir det lite tid i skogen till helgen för att försöka få tag på björnen som har gäckat oss i helgen som gick. Som tur är så finns det andra jägare i länet som lyckas bättre med björnjakten i år!

Lucky Luke drar snabbare än sin egen skugga och ibland finns faktiskt anledning att dra paralleller till jägarna och Jägareförbundet. Skogsstyrelsen gick med buller och bång ut i riksmedia härom veckan och deklarerade med eftertryck att nu skenade älgstammen i södra Sverige, till följd av Gudrun, så nu var krafttag i avskjutningen ett måste.
Nu ska man kanske inte jämföra Skogsstyrelsen med bröderna Dalton men de är onekligen inte lika snabba som Jägareförbundet och Lucky Luke.
Analyserar vi älgavskjutningen för några av de län som härjades hårdast av Gudrun, Kalmar, Kronoberg och Jönköping, så ökades avskjutningen med 23% i höstas. En mycket snabb reaktion och ökning!
Denna ökning grundlades redan under de samråd i Jaktvårdskretsar och Älgskötselområden som hölls våren 2008, mer än ett år innan Skogsstyrelsens reaktion. Detta visar med all önskvärd tydlighet att älgstammen ska skötas lokalt / regionalt av de som kan sina älgar och skogar. Vi ser här också vikten, och resultatet, av att de redskap vi tillhandahåller, främst Viltdata.se, används och fungerar i realtid.

Att sedan älgstammen ökade i dessa områden långt innan gudrunhyggena producerade någon mat är en helt annan historia. Huvudsaken är att vi gör rätt och det i rätt tid. Precis som Lucky Luke…

PICT2260.JPG

Lucky Luke och Ratata?

Ja, så har man då uttalat sig om älgar och älgstammen numerär och det behövs inte många ord för att det ska blåsa upp i media! Allt egentligen bara för att jag anser att man måste informera jägarna i Norrbotten hur markägare och Länsstyrelse resonerar när de beslutar om licenstilldelningen. Jag har alltid haft uppfattningen att licens är något man får för att inte möjliggöra ett överstort uttag ur en viltstam. Att de lokala samråden och möten med viltvårdsnämnder hade någon bäring på att komma fram till hur mycket älg som respektive område kan tåla i avskjutning för att uppnå de mål man har. Uppenbarligen har jag länge haft fel eftersom markägare och stundtals även Länsstyrelse i skrift har sagt att ”tilldelningen får inte vara gränssättande för avskjutningen”. Om man smakar på det ett tag så låter det fint, lokal förvaltning i sin prydo. Men om man har det förtroendet för jägarna och jaktlagen så är i praktiken licentilldelning och allt arbete som görs runt detta onödigt. Man sätter alltså överstora tilldelningar för att ge jägarna ”handlingsfrihet”, vilket också kan låta positivt. men när jag sen går ut i media och förklarar detta, att tilldelningen inte är en målsättning att nå upp till utan ett absolut tak man inte får överskrida, då vaknar markägarsidan till och kräver att licenserna ska fyllas. Med markägarsidan menar jag främst skogsbolagen som gärna gör sig till tolk även för de privata markägarna som ofta har en annan syn på skogsbruk och älg än vad bolagen har. Men man kan inte vara trovärdig och säga att en lagom nivå på fyllnadsgraden är 85% (av de vuxna eftersom ”kalvar inte räknas”) och sen efer att tilldelningen är klar kräva 100% fyllnadsgrad. Jag tror vi får vänja oss vid att varje jaktlag eller jaktgrannar i samverkan får planera sin avskjutning utan att närmare fundera över vilka tilldelningar man får, de är ändå bara en siffra på ett papper och har ganska lite med älgantalet i skogen att göra! Tänk bara på att för att hålla en jämn älgstam år efter år så måste det finns dubbelt så mycket älg kvar i skogen efter att jakten är slut än vad som fälls under jakten!

De är dessa djur som väcker så heta känslor och betyder så mycket för så många. Det är nog tur att dom inte vet att de är grunden för så mycket konflikter. Sen tror jag inte att dom bryr sig även om dom skulle veta!
P1000003.JPG

Efter ett par kvällar ute och pratat om älgutredningen så märker man att fokus har skiftat de senaste veckorna. Vi har ju inte så mycket rådjur häruppe så jakterna de flesta koncentrerar sig på är skogsfågel, älg och björn (utan inbördes ordning). Från att ha varit mycket prat om stämmor och beslut och vad man får och inte får göra och besluta så är nu pratet definitivt mer inriktat på den praktiska jakten. Säger som jag sa i förra inlägget – ÄNTLIGEN! Nu i den meningen att det är väl på tiden att folk börjar se det positiva i vad vi gör och ladda upp inför en fantastisk årstid. Att bråka om småsaker eller principsaker är för mig helt obegripligt. Men nu är som sagt fokus skiftat och samtalen ute på mötena i veckan är definitivt mer inriktat på var man har sett älg och björn, om man har sett några fina fågelkullar (jodå, de finns uppenbarligen rätt hyfsat med orre och tjäder på sina ställen!), var man ska samlas för en sista jaktlagsskjutning och jägarsamling inför älgjakten. Jag kan ibland fundera över om ivern i jaktlagen är mindre nu än förr. Det är färre som avsätter hela första veckan och far iväg ut i skogskojorna. nu är de allt fler som bara jagar helger och sover hemma. Inget fel i det, jag gör det till viss del själv också. Men det blir en annan jaktupplevelse och kanske en lite sämre sammanhållning inom jaktlaget om kvällarna tillbringas med familjeni stället för jaktlaget. Något att fundera över under jakten i höst kanske?

Nåja, någon kanske funderar över vad som sägs bland jägarna angående denna nya älgutredning. Utifrån de möten och samtal jag har haft de senaste veckorna kan jag konstatera att man i stora delar kan tycka att förslagen är bra, om det blir lite fastare ramar vad man får och inte får göra. Sen är man från jägarhåll i Norrbotten totalt oförstående för en jakttid som räcker ända till sista februari, det har i alla fall inget med älgvård att göra! Det verkar också som om avfärdandet av dubbelregistreringen väcker frågetecken, flyttar man inte bara problemet ner på varje enskilt skötselområde? Sen finns det en hel del frågetecken och synpunkter utöver det. En väsentlig sak som jag har lärt mig i denna hantering är att ordet ”kostnadseffektivt” inte är detsamma som billigare! Utredningen skulle göra älgförvaltningen kostnadseffektivare sas det, kanske kan någon se det som kostnadseffektivt, men inget tyder på att det kommer att sparas pengar med det föreslagna systemet! Nåja, remisser skrivs för fullt på alla håll och vi lär väl se vad som går ograverat igenom till beslut! Nu loggar jag ut och förbereder en ny laddning kött och fisk i min nya rök – gott är det med mat från skogen! :D

Skördetid

Skördetid

Augusti är en fantastisk månad. Naturen bjuder på sitt stora skafferi. Problemet är att dygnet har för få timmar! Men jag gör så gott jag kan. Kantareller och blåbär finns det gott om både skogen och i frysen. Även några gösar och gäddor. Men nu, i mitten av augusti börjar den verkliga skördetiden. Hur skall man hinna med? Kräftfisket kolliderar med bockjaktspremiären som i sin tur råkar sammanfalla med idealiskt duvjaktsväder, kraftig blåst. Att jag dessutom blivit sjuk mitt i allt, gör ju inte det lättare. Feber, huvudvärk och hosta är inget man vill ha den här åsrstiden, man får hoppas att det inte är den där grissjukan som alla pratar om. Hoppas att vaccinet hinner komma i tid så att man inte missar stora delar av hösten. Tänk om stora delar av jägarkåren ligger i sängen den första älgjaktsveckan! Den skördetiden vill vi inte missa.

Vi jägare borde oftare prata om viltet i termer av närproducerat och klimatsmart. Inget livsmedel är så bra ur de aspekterna som viltkött. Inte ens vegetariska alternativ. I en SIFO undersökning svarade 59% av svenskarna att de skulle vilja äta mera viltkött. Vi jägare borde bli bättre på att dela med oss av viltet. Antingen sälja det eller se till att så ofta som möjligt bjuda gäster på vilt. Det är så vi ökar förståelsen för en förvaltning av våra viltstammar som de ger en hög avkastning.
Vi som är jägare, är privilligerade.

Läste i DN i morse att Djurens Rätts verksamhetschef, Roger Pettersson, utgjöt sig över att det svenska viltet saknar skydd i djurskyddslagstiftningen. Ett av Rogers favvoargument när han vill känga till den svenska jakten… Jag hörde honom säga det redan 2005 och har sedan dess bemött det minst 10 gånger offentligt. Trots detta är Roger, eller FDR, inte intresserade av att ge sina medlemmar, DN´s läsare eller allmänheten en riktig bild.

Sanningen är givetvis den att viltet i Sverige har ett fullgott skydd på alla upptänkliga plan i vår jaktlagstiftning och till exempel i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd. Eftersom ingen äger viltet i Sverige, innan det är dött, så skulle en tillämpning av djurskyddslagstiftningen bli lite smålustig. Vem ska betala veterinärräkningen på den halta haren och vem ska hållas ansvarig för att ekorren svälter eller björnen har lite ont om myror och vatten?

Givetvis vet Roger och FDR hur det ligger till i verkligheten men man är inte intresserade av att vara ärliga eller debattera i sak. Det är i sig ett gott betyg åt den svenska jakten och viltvården. När motståndaren behöver ta till rena lögner och medvetet missleda allmänheten för att få till något så har vi onekligen skött oss och det vilda rätt bra…

Äntligen!

Utropet ”Äntligen!” kanske snart är helt förknippat med Gert Fylking, men jag tar mig friheten att använda det ett tag till! För mig kändes det betydligt mer befogat att utopa det när kopplet ströks av norrbottenspetsen i lördags än när Gert utropar det när ytterligare en för de flesta okänd författare får litteraturpriset. Sol, +6 och en helt ledig dag och tillåtet att släppa hunden i skogen igen. Kunde inte bli så mycket bättre! Visst har man rört sig i skog och mark under både vår och sommar, men det är något speciellt när man ser en jaktsugen spets (eller vilken hundras som helst) dra iväg för första gången på säsongen. Nu blev inte turen så värst lång eftersom värmen steg och det kändes som om man skulle ta det lite lugnt i början, men skall blev det. Nu är det några kvällsträffar i veckan för att prata om remissen på ny älgförvaltning, men sen börjar folk dra ut i skogen i sån omfattning att kvällsmöten blir omöjliga i någon månad framåt. Två jaktsugna hundar hemma. Inte så värst gott om älg men dom kan kompletteras med några björnar kanske. Rapporter om hysad tillgång på orre och tjäder. Jag tror att jag kan hitta sysselsättning även denna höst… :)

tintin skäller.jpg

 

Så har man då klarat av turnélivet på vägarna i Norrbotten. Fyra kvällars björnprat på fyra orter. Alltid kul att träffa folk och prata jakt! Det kan vara bra att ibland bli påmind om att det man själv sysslar med dagligdags och har ständigt runt sig och tar för självklart kan vara ett mysterium eller en nyhet för andra. För mig gäller det en stor del av de jaktfrågor vi jobbar med, i andra frågor är det jag som står som ett frågetecken inför det andra tar för självklart! Nåja, förhoppningsvis rätades en del frågetecken ut under veckan rörande att det inte finns några höga statliga fällavgifter på björn, det finns faktiskt inga alls! På några ställen tar markägarna fortfarande ut fällavgifter, men det är en annan sak. Att besiktningsmännens arbete skulle bekostas av jaktlaget är också en svåravlivad myt som inte stämmer idag, besiktningen är en del av deras tjänst. Sen finns det tyvärr fortfarande sånt i bjrönjakten som inte är lika lätt att ge raka besked om, t.ex. alla dessa frågor om åteljakt, vad är en åtel, får jag släppa hund på åtel … frågor som enkelt skulle klara av om vi återfick åteljakten som en godkänd jaktform.

Nu är det i alla fall väldigt nära att börja jaga björn och jag håller tummarna för en framgångsrik, säker och lyckad jakt på alla sätt under hösten!

I mitt förra inlägg ”Vargen är en varg” tog jag upp frågan om hur en hittat dött hunddjur kan blåsas upp som misstänkt grovt jaktbrott på varg. Idag kom facit! Vargen var en räv. Om det skulle man kunna raljera ordentligt. Jag undviker det. Alla kan göra misstag. Det är heller inte första gången det händer. Synobsar av varg visar sig vara rävar och en jägare sköt t o m en stor vuxen varg på rävåtel i tron att det var en räv. Dött lodjur visar sig vara tamkatt, osv.

Däremot finns det anledning att raljera med alla som älskar att använda varje tillfälle att misskreditera andra. I många av de uttalanden som gjordes i samband med fyndet av ”hunddjuret” verkar syftet ha varit att kasta misstankar mot en viss intressegrupp. Vilken får ni själva lista ut.

Men den typen av uttalanden slår enbart tillbaka på dem som uttalat dem. Inte nödvändigtvis direkt i forma av medial kritik, men dessa personers trovärdighet kommer för lång tid framöver att vara naggad i kanten. Jag undrar, måste det råda ständigt krigstillstånd mellan olika intressen i vargfrågan? Är vargen verkligen så märkvärdig att den förtjänar att göra människor till ovänner för alltid?

Varg eller räv?

Allt oftare möts man av påståendet att vårt klövvilt är ett hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Företrädare för skogssektorn har tidigare i första hand skjutit in sig på problem med betesskador från älg på tall; på senare tid har man även börjat låna, låt vara väl utvalda, argument från naturvårdssidan. Nu senast lyfter en skogsmästare i Skogsland fram rådjuret som ytterligare en ”miljöbov” (mitt ordval), som orsakar minskad mångfald i skogen.

 

En miljö skapad av människan, inte av klövviltet. Här finner viltet självfallet varken föda eller skydd, utan det koncentreras till andra platser.

I delar av Sverige är det tveklöst så att betestrycket av klövviltet begränsar rekryteringen av så kallat ”triviallöv”, som sälg, rönn och asp. Samma sak gäller ädellöv. Mycket av den biologiska mångfalden är knuten till dessa trädslag. Eftersom hjortviltet hyser stor förkärlek för just ek, sälg rönn och asp, i älgens fall jämte tall vintertid, orsakar numera hjortviltet inte bara betesskador i skogssektorns ögon, utan är även ett stort hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Att såväl naturvården som en enig forskarkår framhåller att skogsbruket genom val av brukningsformer och trädslag står för en oändligt mycket större utarmning av den biologiska mångfalden väljer man dock att blunda för.

Jag är själv skogsägare, bor på min fastighet och sköter den själv. Jag är långt ifrån blind för vilken effekt hjortviltets betning har. Det är dock viktigt att inse att hjortviltet genom inriktningen på det moderna skogsbruket inte längre finner foder spritt över skogen, utan hopklumpat på vissa platser. Även med förhållandevis låga klövviltstammar kan man då lokalt få så höga viltkoncentrationer att man får stora betesskador, eftersom allt vilt periodvis måste uppsöka samma områden. Där betas då både barr- och lövträd hårt.

Genom att spara löv i produktiva bryn och skyddszoner, utnyttja vägrenarna längs skogsbilvägarna och toppröja kan man skapa mycket foder för viltet. Genom att avverka tall och asp vintertid skapas ännu mer tillgång på foder, men bara om man lämnar grenar och toppar under en period. Inte minst måste man åter plantera tall på tallboniteter. Genom alla dessa åtgärder sprids viltet över större ytor och skadorna kommer i normalfallet minska till en nivå som inte innebär ett problem. Detta gäller såväl för planterade barrträd, som för lövet.

Att anklaga klövviltet för den ökande granifieringen i Sverige är helt absurt. Inte minst som massaindustrin samtidigt närmast kräver att skogsägare planterar mer gran.

Det är fortsatt varmt häruppe även om gårdagens rejäla åskväder klarnade luften lite. Fortfarande saknas den där riktigt intensiva jaktkänslan som för mig infinner sig när man går ut i en sval morgon och kan gå i annat än t-shirt under dagen. Nåja, nu ska man ju jobba under kommande vecka så då kanske det är positivt att inte ha för mycket jaktlust?? Det pratas mycket om björnar och björnjakt och det är bara 11 dagar kvar till premiär så den här vecka åker jag på turné i Norrbotten och pratar just – björn. Det blir kvällsmöten i Boden, Kiruna, Gällivare och Överkalix. Förhoppningsvis kan man räta ut några frågetecken så att det i alla fall inte är osäkerhet om regelverk som gör att någon jägare avstår från att skjuta om det blir läge! Det är naturligtvis viktigt, av flera skäl, att inte avlossa osäkra skott på björn. Men det är också viktigt att jägarna i Norrbotten tar de chanser till säkra skott som dyker upp, vi såg hur det gick i fjol med låg fyllnadsgrad av tilldelningen och det vill vi gärna undvika i år!

När vi nu är inne på björnjakt så dyker som ett brev på posten nästa problem upp också, vilthandlarna får in mer björnkött än det finns avsättning för. Det börjar bli dags att dela björnköttet inom jaktlaget och lära sig att laga till björnkött själv om det inte går att sälja. Fast sist jag såg björnkött i butik så låg priset på 599:- kilot så några kronor bör man väl få om man säljer helkropp!? Men man ska väl inte sälja vare sig skinn eller kött förrän björnen är skjuten….

Avslutningsvis för idag, efter ytterligare några timmar på skjutbanan, använd stöd i alla lägen – otroligt så mycket säkrare man blir! 

Mötte vår Generalsekreterare här på Öster Malma precis. Det är tur att den mannen har öron annars hade det flinet gått hela vägen runt huvudet. Anledningen är givetvis de nya medlemssiffrorna, vi har ökat med 7437 medlemmar jämfört med samma tidpunkt i fjol och det under den värsta lågkonjunkturen i mannaminne.

 

Vad beror då detta på? Som anställd vill man gärna tro att det beror på vårt enträgna arbete men jag tror det är viktigt att även framhålla de 5000 förtroendevaldas enorma insatser runtom i landet. Sist men inte minst tror, och hoppas jag, att jägarna insett hur vårt envisa och hela tiden sakliga och korrekta argumenterande verkligen ger resultat. I dagens uppskruvade och högljudda debatt i till exempel rovdjurs- och vildsvinsfrågorna är det lätt att falla för trycket och säga eller skriva något lätt som får massorna att applådera och makthavare att framstå som idioter. Det vinner man inget annat än en stund i rampljuset på.

 

Jägareförbundet har lärt sig en del på sina snart 180 år och det är att ska man nå ett långsiktigt resultat för vår jakts bästa är det en sansad argumentation med fakta som grund som gäller. Jag är helt säker på att 7437 nya jägare också insett vilka det är som kommer att försvara och utveckla vår svenska jakt i framtiden, Svenska Jägareförbundet.

Visserligen är ”nyheten” inte helt ny längre, men jag ser att den fortsätter att sprida sig i olika medier. Det är dåligt med ripa i år, jakten riskerar att ställas in på många håll. Jag tror att de flesta av er som är intresserade av ripjakt i fjällen via någon kanal har fått denna nyhet. Det som är intressant är var uppgifterna kommer ifrån, inga inventeringar är nämligen genomförda än. Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att någon i beslutande ställning på någon länsstyrelse i fjällänen själv har vandrat i fjällen eller fiskat och sett färre ripor än andra år. Möjligen kan det till och med vara så att det är berättelser från bekanta som har varit uppe i fjällen som ligger till grund för ryktena. Det kan mycket väl vara sant, det är inte det som får mig att höja på ögonbrynen. Ripantalet går som bekant upp och ner med jämna mellanrum och det är inte alls omöjligt att förhandsrapporterna kan stämma. MEN ska verkligen beslutande myndighet gå ut före inventeringarna är gjorda och ge tydliga signaler om att det är dåligt med ripor? Jag har ofta haft synpunkter på den i mina ögon överdrivet stora niten att försöka bestämma det exakta antalet vilt av olika slag istället för att arbeta med trender, alltså om viltstammarna minskar eller ökar. Från myndighetshåll vill har man istället velat ha detaljstyrningar nästan ner på individnivå. Detta även på småvilt som vi vet styrs väldigt lite av jaktuttaget. Därför är det extra intressant att man slår upp en nyhet om något som man egentligen inte vet någonting om eftersom ingen ordnad inventering med statistiska resultat är genomförd någonstans än. Dessa inventeringar genomförs inom den närmaste framtiden och då får vi väl se om förhandstipsen stämmer. Sen får vi riktigt facit när jakten har pågått någon vecka. En annan reflextion utifrån detta är, hade det varit samma presskontakter om det verkade vara gott om ripa i fjällen? För det kan väl inte vara så att man vill hålla folk borta från fjällen med rykten om dålig riptillgång nu när regeringen inte vill acceptera några restriktioner för vilka som får jaga där? Som sagt, framtiden får utvisa hur det är, men ibland går det tydligen lika bra med spekulationer som med konkreta resultat inom viltförvaltningen för att förbereda beslut!