I dagens Aftonbladet kräver Krister Persson, Rovdjursföreningen (SRF), att naturvårdsverket skall sänka vargkvoterna. Uppmaningen kommer tre dygn innan jakten skall starta! Givetvis kommer det inte att ske, naturvårdsverket har att följa riksdagens beslut, att begränsa vargstammen till maximalt 210 vargar. Om något, kan naturvårdsverket tvingas meddela ytterligare tillstånd för att nå ner till riksdagens mål.

Jag noterar att Persson motiverar sitt sena agerande med att de är en liten organisation som saknar resurser. Det tycker jag är bra. Rovdjursföreningen har redan oproportionerligt stort inflytande i förhållande till medlemsantalet. Jägareförbundet har t ex tre gånger så många medlemmar bara i Värmland som SRF har i hela landet.

Persson menar också att jakten kommer att bli ”vansinnigt effektiv” eftersom man får använda motorfordon, han glömmer att nämna att de enbart får användas för att söka spår. Inte för att förfölja eller genskjuta. Självklart får man inte heller skjuta från motorfordon. Det vill vi jägare inte heller. De enda som ägnar sig åt sådant är länsstyrelsernas naturbevakare i norr, de skjuter årligen många stora rovdjur, varg, lodjur, järv och björn, från helikopter!

Persson är välkommen att själv delta i vargjakten så att han slipper gissa om effektiviteten, han är ju själv jägare. Just nu är det 25-30 minusgrader här i Värmland och 30-70 cm snö. Dessutom kommer inget nytt snöfall vilket gör det svårt att överhuvudtaget veta var vargarna egentligen finns.
– Välkommen Persson, ta med varma kläder, du kan bli stående några timmar i bitande kyla!

Jägareförbundet har sen beslutet hållit ett antal informationsmöten om vargjakten. Ett av huvudbudskapen har varit att vi ”måste” se till att på alla sätt följa reglerna för jakten. Speciellt har vi poängterat att vi inte har råd med överskjutningar, då kan jakten komma att ifrågasättas, precis så som Krister Persson gör innan den ens startat.

I Värmland och säkert även på andra håll har jaktvårdskretsar byggt upp eget avlysningsystem med SMS som komplement till länsstyrelsens, de vill nämligen inte äventyra framtida vargjakt.

Krister Persson inlägg i Aftonbladet har enbart ett syfte, att försöka ge sken av att vargjakten är ett hot mot stammen. Självklart vet han lika väl som alla andra att jakten inte på något sätt hotar vargstammen. Tvärt om kommer jakten inte ens att lösa de problem som vargarna orsakar oss jägare och en massa andra intressen på landsbygden, eftersom de kommer att vara precis lika många som förra året när jakten är slut. Men förhoppningsvis leder jakten till att våra problem åtminstone inte ökar.

Alla ni tusentals jägare, nu har vi äntligen fått vargjakt, visa att rovdjursföreningen har fel igen. Kolla avskjutningsläget ofta!

Det är ju uppenbarligen så att vi människor inte tycks kunna fokusera på mer än en sak i taget. (Det gäller enligt min erfarenhet både kvinnor och män så är det sagt också!) I dagsläget är fokus på klimatet och de förändringar som kan vara på gång. Grunden är att alla uppenbarligen vill att jordens medeltemperatur inte ska stiga med mer än 2 grader. Förståeligt utifrån människans nyttoaspekt eftersom samhället vi byggt är sårbart, men knappast en naturlig situation för klotet som har varierat mellan istider och värmeperioder under historien. Men nu är alla inställda på att vi ska ”ta tag i problemet” med alla till buds stående medel! Senast igår satt jag med det skogliga regionala sektorsrådet och pratade klimat och påverkan på skogsbruket i norr. Föga förvånande ansåg Skogsstyrelsen att man måste hålla ett ännu mer vakande öga på viltets skogsbete, detta trots att de beräknade en betydligt kortare vinter i norr. Oavsett problem så är viltet tacksamt att angripa, troligen för att det är lättare att skjuta älgar än ta död på granbarkborrar, törskatesvamp och andra otrevligheter!

Sen är tydligen miljömålet nu att skogen inte får bli gammal, ju mer avverkning desto bättre för miljön! Det finns säkert noga avvägda uträkningar som stöder denna teori att växande träd samlar på sig mer koldioxid än gamla ”mogna” träd. Samtidigt är det misstänkt likt att en politiskt korrekt och allmänt accepterad uppfattning används som slagträ när man vill hävda sin egen syn på hur verkligheten ska utveckla sig. Inget konstigt i det, så är vi nog allihopa. Men jag tror att det är viktigt att man kritiskt granskar alla rapporter och slutsatser som görs. Har man vinklat resultat till sin egen fördel eller presenterar man helt opartiska resultat? Den här granskande uppgiften ska ju vara vikt för press och media, men jag upplever allt mer att media ofta bara upprepar pressreleaser som skicka ut utan att ta sig tid att fundera på eventuellt bakomliggande syften. Det blir då än viktigare att vi som läser tidningar och ser på TV själva är kritiska i vårt nyhetsintag!

Innan någon nu upprört börjar svara så kan jag redan nu erkänna att Jägareförbundet självklart inte är bättre eller sämre än andra på detta. Vi marknadsför ju viltköttet som ”klimatsmart” och rider på klimatvågen vi också. Men den frågan känns inte som speciellt svårt att stå upp för. Att skogens miljömål ska ändras från hänsyn till biologisk mångfald till maximering av produktionen känns inte lika självklar faktiskt! Sen delar jag uppfattningen från mötet att den rent skyddade arealen med god marginal är nådd i norr, naturhänsyn måste kunna tas i brukad skog och allt blir inte bättre med en död hand över ett område, det gäller både skog och vilt! 

Sitter i snöyran och förbannar att jag inte kommer ut i spårsnön förrän imorgon men gläds ändå åt min senaste trendspaning. Samhället där utanför börjar äntligen inse hur etisk och klimatsmart jakten kan vara samtidigt som det börjar gå tungt för veganismen och lightveganerna, vegetarianerna, i klimatdebatten och den etiska diskussionen. Nu behöver det egentligen inte vara något motsatsförhållande emellan jägare och veganer, men av tradition har man haft svårt att skilja på tamdjursskötsel och jakt, det kanske är dags nu? Det första tecknet på detta tycker jag själv var vissa djurrättsföreträdares kommentarer till ”grisskandalen” härom veckan. Flera föreslog faktiskt vildsvinsskinka till jul…

Nåväl, min trendspaning baseras främst på två debattinlägg från den senaste veckan, dels bloggen här:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/12/05/inte-sa-bra-med-tamdjur-battre-med-vilt/

och sedan också raderna från Mats-Eric Nilsson, matskribent och nyhetsjournalist på SvD, som skriver ”märkligt nog tycks köttet ha vunnit den moraliska striden mot vegetarianismen. Man talar om ekologiskt kött och etisk köttproduktion. Och kanske mest häpnadsväckande; det är jägarna som är de nya djurvännerna. Man jagar för djurens skull, för jakt är inte död. Det är viltvård”.

Helt klart är det mer klimatsmart att äta en älg än en växthusodlad gurka eller sojaprotein från sydamerika och helt klart är det också så att jakt medför minimalt med lidande. Allt vi gör här i världen medför lidande för djur och natur på något sätt men just jakten torde stå för en mycket liten del.

Jägareförbundet har trummat ut detta budskap i något år nu och jag tror faktiskt det börjar ge resultat. Vi bildades för snart 180 år sedan som en ren naturvårdsorganisation och ingenting är annorlunda idag. Vi vårdar det vilda och dess natur även om många ännu har svårt att förstå hur död kan vara att vårda. För mig är det dock självklart och det får jag säkert anledning att återkomma till i nya bloggar.

Hur som helst så tycker jag att vi jägare med rak rygg och en känsla av medvind  kan ställa fram vårt hemskjutna vilt på årets julbord. Själv kör jag skinka och revbensspjäll från vildsvin, gravad älg, viltprinskorv, hjortkorv, sälkorv, marinerade andbröst och en hjortpaté. Även om jag inte kokar min egen julsnaps så tänkte jag i samma anda krydda med gran och kummin samt prova mina vänner mårdhundsspecialisterna i vårt grannland i östers egna snapskrydda, bär från en orrkräva.

Var på ett Seminarium anordnat av Sveriges vildnad igår som handlade om främmande arter i vår fauna. Onekligen många intressanta frågeställningar och man kan undra vem det är som ger en art permanent uppehållstillstånd i Sverige. Att fasan, fälthare, kanadagås och dovhjort numera ses som permanent accepterade kan man kanske utläsa av jakttiden medan då till exempel minken och mufflonfåret fortfarande är ”fredlösa” och därmed inte önskvärda i någon utsträckning. Nåväl, förutom Sverre Sjölanders mycket roande utläggning om sina kollegors verklighetsfrämmande naturromantik så var det faktiskt en fråga som bet sig fast i mitt huvud, myndigheternas förmåga att sila mygg och svälja kameler.

Jag tänker då närmast på den gräddfil skogsbruket åkt i vad gäller användningen av främmande arter och plantmaterial samt frö. Vi har sedan 1980 planterat en halv miljon hektar med contorta och i dagsläget kommer cirka 40% av granplantorna från utländskt material. Snacka om att introducera främmande arter som påtagligt förändrar andra arters livsmiljö negativt, själva definitionen på en invasiv art som man enligt Bernkonventionen bör utrota med snudd på alla till buds stående medel. Detta har alltså skett med statens goda minne medan man nu oroar sig över diverse andra invasiva arter som i jämförelse med denna landskapsomvälvning ter sig som en västanfläkt.

Av detta drog jag och Sverre Sjölander samma slutsats. Statens, och många andras, syn på främmande arter är ingalunda baserad på kunskap, erfarenhet eller rationellt handlande. Det är pengarna som styr och gulliga arter som betyder något för någon tenderar att åka i gräddfilen. Säkert logiskt på alla vis men ordet naturligt ter sig i det sammanhanget onekligen en smula absurt, det mest naturliga numera torde väl vara förändring och vad som är naturligt bestämms av människan, ingen annan.

Ja, så har man då avverkat ännu en dag på Öster Malma, denna gång nästan helt i vargens tecken. Jag var alltså nere på vargsymposiet angående den kommande vargjakten. Så nu har jag nämnt varg, så det är bara att börja skriva! Men eftersom Gunnar var där också överlåter jag med varm hand åt honom att gå in på de detaljerna.
Jag tänkte spinna lite på ett spår som togs upp av den humanekolog som hade ett kortare föredrag om människor och rovdjur. Visst är humanekolog en snitsig titel? Det fanns en punkt i hennes föredrag som väckte intresset lite extra. Det började med acceptansen för rovdjuren, eller snarare acceptansen för att det skulle bedrivas jakt på dem (varg). Att man var mer positiv till jakt ju närmare man befann sig rovdjuren var kanske ingen överraskning!? Att det var en tydlig politisk höger/vänster skala kanske inte heller var så förvånande med MP och V som mest negativa till jakt på varg och M, C och KD som mest positiva.
Sen verkar också det finnas en mer positiv syn på vargjakt bland de som regelbundet går i kyrkan! Hm, som inbiten ateist som bara är döpt för att dom bar in mig med fötterna först så väcker det onekligen en del funderingar! Hon försökte då ge en förklaring som i mina öron är helt galen, nämligen att man som troende ser sig stå över naturen och får ”hantera den” efter eget tycke till skillnad från de som anser sig vilja leva med en mer ekocentrisk livssyn (att alla är likställda inom ekosystemet).
Här någonstans tappar jag bort resonemanget för egen del! Jag är jägare och upplever naturen som jägare och känner mig definitivt mer som en del i ekosystemet när jag jagar än när jag sitter i en bilkö på väg in i Stockholm! Att ställa sig vid sidan om naturen och säga att ”naturen klarar sig bättre om vi inte rör den”, det om något är ju att anse att man INTE tillhör naturen! Människan har alltid varit en del av ekosystemet. Dagens problem kan väl i många fall härledas till att vi påverkar detta ekosystem på ett i längden ohållbart sätt, men det innebär ju ett ännu tydligare bevis på att vi är en del av naturen och inte tvärtom! Att nyttja naturen är alltså i allra högsta grad ett sätt att visa att man tillhör naturen, de som bara vill titta på var hör dom hemma?? Sen kan man uppenbarligen tyda en ekocentrisk livsstil på flera sätt.
I en norsk avhandling definieras det som att

man sätter naturen som helhet i fokus, medan de individer

som lever där måste underordna sig systemets bästa. 

En bra grund för viltförvaltning låter det som och inte alls en grund för att vara tveksam till jakt på varg, men man kan sökert tyda det olika!?  

Den svenska älgförvaltning är adaptiv, tack vare jägarnas insatser och Viltdata.  

Foto © Fredrik Widemo

 

Fredag eftermiddag, och vi har just avslutat ett tvådagarsmöte för alla viltforskare som finansieras genom vår forskningstjuga (dvs medlemsmedel) och dem som finansieras genom viltvårdsfonden (dvs med medel från jaktkorten, vilket hanteras av Naturvårdsverket). Två dagar med mycket intressanta diskussioner oss forskare emellan, och där vi också diskuterat med finansiärerna hur man kan försöka se till att den nya kunskapen verkligen når ut till myndigheter och jägarkår.

 

Efter att själv ha analyserat och pratat om resultat från Viltdata, dvs jägarnas rapporterade älgobs och älgavskjutning, kan jag bara än en gång konstatera att jägarkåren gör ett enormt stort och viktigt jobb!

 

Vi står nu inför något som kommer att bli svårt att genomföra fullt ut inom viltförvaltningen, nämligen konceptet ”Adaptiv förvaltning”. Idén är att det inte finns några statiska förvaltningsgrepp som fungerar, eftersom markanvändning, viltstammar osv skiljer sig mellan områden och dessutom ändras med tiden. Alla fungerande förvaltningsmodeller måste därför kunna anpassas efter gällande förhållanden, som alltså dessutom är föränderliga. Detta hör till de viktigaste övergripande slutsatserna från ett flerårigt forskningsprogram, som Naturvårdsverket finansierat med totalt 42 miljoner.

 

Detta låter väl egentligen ganska självklart, men sätter tydligt fokus på behovet av att utvärdera effekterna av åtgärder inom förvaltningen. Här tvingas forskare, myndigheter och jägarkåren samarbeta betydligt mer än förut. Forskarna sitter lika litet inne med ett färdigt facit som jägarkåren. För detta kommer det att krävas resurser. Framöver kommer vi i allt större utsträckning se att vi baserat på forskningsresultat och praktisk kunskap från förvaltare tar fram förvaltningsmodeller. Dessa kommer gissningsvis att fungera på sina håll, men inte överallt. Genom kontinuerlig utvärdering anpassar man då förvaltningsmodellerna, eller -verktygen, i ett nytt försök att nå förvaltningsmålen. Som i sig dessutom kan ändras med tiden. Detta kommer att kräva en kontinuerlig process av utvärdering och anpassningar. Låter det bekant?

 

Det riktigt intressanta är att vi jägare genom Viltdata har verktyget för att bedriva en adaptiv förvaltning. Tittar man på resultaten från de senaste åren så ser man att vi i genomsnitt skjuter mindre tjur, större andel kalv och att antalet kalvar som produceras per hondjur ökar. Vi är på god väg mot två av de tre mål som finns uppsatta i vår Handlingsplan älg, och det tredje är uppfyllt. Samtidigt kan man också se att jägarkåren inte bara sparar tjur, utan sparar en större andel tjurar där det var ont om tjur förra året. Vi har redan en adaptiv älgförvaltning! Det är tack vare alla er som rapporterar in älgobs och avskjutningen som vi har det verktyget för att följa populationen. Nu finns det också slaktvikter och ålder från tillräckligt många djur i varje län för att det skall gå att göra riktigt intressanta analyser. Vi kommer att sammanställa detta material inom kort, för att visa vad ni möjliggjort genom ert arbete!