Läste i gårdagens SvD att en tvärpolitisk grupp med silverfisken i spetsen tycker att jägarna har för stort inflytande och att viltet saknade skydd då det inte omfattas av djurskyddslagen. Snacka om att ha otur när man tänker, samma otur som Djurens Rätt hade när man marknadsförde samma argument i början av seklet.

I Sverige har vi åtskilt viltet och tamdjuren i två skilda lagstiftningar, Jaktlagen och Djurskyddslagen. Det finns länder i Europa som har valt att ha en enda lagstiftning för både vilda och tama djur, men inte i ett enda land finns då delar i djurskyddslagstiftningen som inte finns i vår jaktlagstiftning. Det svenska viltet åtnjuter ett alldeles förträffligt skydd på alla plan och saknar det definitivt inte som artikelförfattarna vill påskina i sitt försök att luras.

Om man sedan tänker ett steg till så upptäcker man att det blir problem. Djurskyddslagstiftningen förutsätter att någon äger djuret i fråga och kan ställas till svars eller betala veterinärräkningen. Vem ska betala spjälkningen av harens brutna ben, den som kanske körde på den? Vem ska se till att rådjuren inte svälter denna hårda vinter? Ska vi hålla vargarna ansvariga för att deras avlivning av älgar sällan är särskilt djurvänlig och lidandefri? Otur när man tänker…

Vidare ondgör man sig över att jägarna inventerar och bekostar forskning. Sedan 1938 har jägarna betalat en årlig avgift som finansierat såväl viltforskning som Rovdjursföreningens skolprojekt och SNF´s projekt för bland annat pilgrimsfalk. Vidare avsätter Jägareförbundet årligen 20 kronor av varje medlemsavgift till viltforskning. Nästan allt vi vet om vårt svenska vilt, inklusive icke jaktbara arter och rovdjur som björn och varg, har jägarna bekostat. När det gäller inventering bjuds varje år alla andra berörda organisationer som intresserar sig för våra stora rovdjur in till de områdesinventeringar som jägarna gör. Jag har själv varit ansvarig för dylika inventeringar i Stockholms län, där det bevisligen finns rätt gott om de som artikelförfattarna vill ska få en större del i viltförvaltningen. Kom det då några andra än jägare? Nej, inte en enda. För när det handlar om praktisk viltförvaltning och att leta spår ute i den fria kalla naturen eller rent konkret betala för forskning eller förvaltning så står jägarna helt ensamma på rovdjurens och det andra viltets sida.

Sist men inte minst det här med demokrati och inflytande. Den rovdjursförvaltning vi har bedrivit hittills har i mångt och mycket styrts av regionala och nationella ”Rovdjursråd” där olika intressenter fått komma till tals. Där har Rovdjursföreningen (3524 medlemmar) och Jägareförbundet (194 000 medlemmar) haft en varsin plats och en varsin representant. Då måste man nästan ha extrem otur när man tänker att jägarna har för stort inflytande.

Sanningen är att Sverige har extremt välmående, talrika och väl beforskade och inventerade viltstammar. Faktiskt är vi världsledande, enligt bland annat EU. Att då med en lätt disneyfierad syn på omvärlden hävda att viltet behöver skydd är inte otur vid tanken, det är lögn, förbannad dikt och ett försök att blåsa de som vill värna djuren. Gå med i Jägareförbundet istället, vi gör skillnad ute i verkligheten, det gör inte Silverfiskar och andra trottoarbiologer.

 

I torsdagens ledarkrönika ”Nu går svinen till attack” i Nerikes Allehanda utser Maria Elisson vildsvinet till sin, och möjligen även samhällets nya huvudfiende. Måleriskt beskriver Elisson hur detta ”vilddjur lurar i skuggan” av älgar och rådjur, som mumsandes på knoppar och gnagandes bark tydligen skulle hota skogsnäringen. Man kan inte annat än ta sig för pannan när en samhällsdebattör i ena sekunden i de starkaste ordalag totalt fördömer förvaltningsjakt av rovdjur, men i nästa sekund utnämner andra viltarter till fiender som går till attack och skall bekämpas.

Det är glädjande att Elisson gör ett försök till samhällsekonomisk analys av olika delar av viltförvaltningen. Det visar hon inser att förvaltningen inte bara kan baseras på biologiska fakta, utan även måste ta hänsyn till olika samhälls- och markägarintressen. Elisson gör dock ett antal fel och tveksamma antaganden i sina ekonomiska kalkyler över kostnaderna och vinsterna med olika viltslag.

Det saknas en fullständig samhällsekonomisk analys av de stora rovdjuren. Det gäller framför allt kollektiva nyttigheter, som till exempel värdet av vetskapen om att det finns stora rovdjur som man kan få se om man har tur. Ser man till rovdjurens kostnader för skattebetalarna så är dock siffran en miljon, som anförs av Elisson, mycket långt från sanningen. Bara ersättningen till samerna uppgick 2009 till 70 miljoner. Då fick man dessutom långt ifrån full kostnadstäckning, eftersom de budgeterade medlen tog slut. Beräkningar av kostnaderna för de stora rovdjuren i form av förlorade jakttillfällen och nedlagt vilt uppgår enligt Jägareförbundets beräkningar till c:a 650 miljoner per år.

Jakten omsätter enligt SLU-undersökningen Jaktens värden 3,13 miljarder årligen, inte 2 miljarder, och lejonparten kommer just från jakt på rådjur och framför allt älg. Vinsten överstiger alltså vida kostnaderna. I Skogsstyrelsens analys av vilka kostnader en halvering av älg- och rådjursstammarna skulle innebära, så har man dessutom helt utan grund antagit att jägarna skulle värdera jakttillfällen lika högt med hälften så stora viltstammar. Detta antagande faller på sin egen orimlighet, men motsägs även av Jaktens värden.

Med undantag av ett fåtal procent av Sveriges yta så är hela vår natur starkt påverkad av olika former av tidigare och pågående markanvändning. Hur markanvändningen ser ut påverkar såväl landskapsbilden, som förekomsten av biologisk mångfald inklusive vilt. Förekomsten av vilt påverkar också i viss utsträckning förutsättningarna för markanvändning. En hållbar viltförvaltning måste därmed självfallet samordnas med andra former av markanvändning och samhällsintressen. Det blir lika fel när någon exempelvis planerar sitt skogsbruk som om viltet inte fanns, som när någon underhåller onaturligt stora viltstammar genom utfodring utan hänsyn till annan markanvändning.

Att utropa inhemska arter som hot mot basnäringar och fiender till samhället innebär att den senaste tidens vulgärdebatt mot jakt och jägarkåren nu även spiller över på andra frågor som mer generellt rör hållbart nyttjande av våra resurser. Man tar sig som sagt för pannan…

Jag må ha doktorerat men trots det så kan jag inte särskilt mycket om något annat än djur, natur och en del om skog och gitarrer samt att laga fläskpannkaka med klimatsmart vildsvinsfläsk. Därför har jag allt som oftast svårt att värdera faktaunderlaget till de ledarsidor som jag väljer att läsa och tro på, ibland. När nu vargjakten behandlats på snart sagt varenda ledarsida i landet den senaste veckan blir jag skraj, uppgiven och en smula förbannad på min tidigare så naiva tilltro till den kulturelit som skriver dessa rader. Är man verkligen så slarviga med fakta och så ointresserade av verkligheten i alla andra sakfrågor också?

Nu ska man kanske inte hänga ut en enskild skribent, det finns gott om välutbildade människor i storstad som iklätt sig mullemössan och fabricerat ledartexter med halsbrytande underlag i veckan. Senast i raden är dock Hanne Kjöller i DN:

Nu tillåter inte ett blogginlägg texter med den längd att alla hennes felaktigheter kan bemötas men jämförelsen med Alaska och Rumänien är onekligen intressant. En flitigt använd jämförelse som är ungefär lika relevant som mina fläskpannkakekunskaper. Alla med insikt vet att man jagar varg från helikopter i Alaska för att indianerna skall ha någon möjlighet att skaffa föda och det finns varken en levande landsbygd, jordbruk eller för den delen folkligt förankrad och väl kontrollerad jakt med hund där. Rumäniens siffror har använts av i mina ögon högt aktade organisationer som WWF. Jag tror dock de passar sig för det i fortsättningen när ett snabbt överslag gav vid handen att de rovdjursantal de anger i Karpaterna skulle behöva cirka 200 000 klövvilt årligen för att föda sig. För oss som varit i Karpaterna blir det rätt uppenbart att man i så fall skulle behöva stapla vildsvin och hjortar i rätt många lager och Hannes utsago om den helt lugna lokalbefolkningen skulle jag gärna se underlaget till. Denna ”kan dom så kan vi” – argumentation är onekligen rätt halsbrytande. Det finns länder där man krigar, odlar vinrankor, bygger igloos,  och gifter sig med flera fruar. Vilken kulturell eller biologisk nyordning står näst i tur på Hannes önskelista? Förutsättningarna är olika, så ska det vara.

Det mest deprimerande av allt i Hannes alster är dock förslaget om omflyttning av de som inte gillar varg till vargfria områden. Om hon orkat ta fram lättillgängliga fakta skulle hon upptäckt att det inte någonstans i Sverige finns en majoritet för en ökning av vargstammen, endast 19-35% av svenskarna vill ha mer varg. I de mest rovdjurspositiva områdena, Malmö och Stockholm, vill alltså endast var tredje människa ha mer varg och endast 24% motsätter sig vargjakten. Liknande resultat finns i flera SIFO-undersökningar som tidigare redovisats på vår (SJF`s) blogg och hemsida.

Konsekvensen av Hannes briljanta förslag som desutom ska kombineras med kognitiv beteendeterapi av alla Dalmasar, Värmlänningar samt enligt SIFO-undersökningen ungefär 6 miljoner svenskar, blir då en befolkningsomflyttning som torde sakna motstycke i världshistorien. Kostnaderna lär också få finanskrisen att framstå som ett hack i BNP-kurvan men Hanne blir glad och man kanske skulle omskola sig till psykolog.

Sist men inte minst måste jag bara påminna om förra blogginlägget. Jag hade då inte läst SNF´s blogg, vilket var synd eftersom det med all önskvärd tydlighet bevisar min tes om motiven till SNF´s vulgärpropaganda och helt saklösa argumentation.

http://blogg.naturskyddsforeningen.se/mikael/2010/01/03/vargjakten-vad-kan-man-gora/

Föga förvånande tycker Mikael Karlsson att om man vill göra något åt ”hetsjakten” på varg så ska man gå med i SNF. Att sedan Mikaels pressmeddelande om ”hetsjakten” kom på morgonen innan jakten ens börjat kanske inte är intressant?

Näe, det är såväl skitkallt som uppgivet här hemma nu. Jag lagar en klimatsmart fläskpannkaka och tröstar mig med att Hanne och Mikael antagligen äter föga klimatsmarta sojaextrakt eller bulgurbiffar till lunch, det känns lite bättre så.

Tiden sedan jul går till historien som den värsta mediastormen jag personligen varit med om i mitt 34-åriga liv med trafikeftersök och vargjakt. Nu är det inte bara telefonen som gått het, den pajjade faktiskt av överbelastning (?) i miten av veckan, även mailen har strömmat in. Det är jägare och medlemmar som i desperation skrikit på ökade insatser och mer aktivitet från SJF´s sida. Jag kan omöjligt svara på alla mail och mobilsvarsmeddelanden, men jag kan försöka förklara här vad vi gjort och varför.

Vi ser nu tydligt hur opinionen tagit ställning. Såväl forskare som allmänhet, delvis media och politiker samt NV står nu stadigt på vår sida. Till och med en majoritet i storstaden är för vargjakt och en frysning av vargstammen på dagens nivå, det är betydligt bättre än vad jag i mina vildaste fantasier kunnat drömma om. Så vad är då orsaken? Jag är rätt säker på att en saklig, korrekt, balanserad argumentation utan förhastade slutsatser har burit frukt, som vanligt. Det är sista ordet som räknas och som folk minns. Bäva månde vi den dag t ex SNF inser detta…

Vi såg redan dagarna innan vargjakten startade hur de organisationer som är beroende av missnöjda, arga och uppretade finansiärer försökte piska upp stämningen. Såg nyss att också Djurens rätt villa vara med och frossa i mediautrymmet som fanns i spåren efter vargjakten. Varför kom inte överklagandet från dem när beslutet togs i höstas? Även Alexandra Leijonhufvud vet att det där bara är ett spel för galleriet, men också ett försök att få in någon extra sympatisör med pengar i känslostormarnas spår. Den dag SNF, Rovdjursföreningen m fl är nöjda finns ingen anledning att finansiera dem längre, det kan inte vara lätt att alltid vara arg och missnöjd, låt oss aldrig gå i den fällan… De är idag ganska tysta, många av deras anmälningar börjar rinna ut i sanden och jag är rätt säker på att allmänheten genomskådade deras vulgärpropaganda. Vid nästa års vargjakt tror jag de får betydligt mindre mediautrymme när man skriker ”hetsjakt”, ”jägarlobby” och ”blodtörstiga minoriteter”.

Så vad vill jag då ha sagt med detta. Jo, det är inte alltid man vinner genom att stå överst på barrikaden och skrika högst. Faktiskt är det ganska sällsynt, för att inte säga omöjligt, att vinna en debatt genom brösttoner och osakliga påhopp. Jägareförbundet har som ledstjärna att alltid stå för sanning, fakta och en sansad och respektfull argumentation. Det gav oss vinterns vargjakt och det kommer att ge oss en fortsatt jakt i världsklass under en lång tid. För att vända på ett välkänt ordstäv så behövs inga vänner med de ovänner vi har just i rovdjursfrågan. De faller på eget grepp eftersom förtroende är något man förtjänar. Det vet varenda politiker och vettig vuxen mäniska. Så låt oss lära av denna mediastorm, det är genom hårt arbete i grunden, inte på barrikaden, och sansade, sanna och respektfulla argument vi går framåt. Min spådom är att jägarna går en lysande vår till mötes, även om jag förstår desperationen och maktlösheten tidigare i veckan. Is i magen och kunskap i ryggen gav oss även denna gång ett resultat utöver det förväntade…

Vargjakten har under den senaste veckan debatterats synnerligen hett. Frågan om vargens bevarande som inhemsk art väcker uppenbarligen starkt engagemang, vilket är utmärkt! I en hel del fall verkar dock vargjakten ha fått folk att tappa koncepterna så totalt att man bara skriker rakt ut. Mycket av debatten förs på helt osakliga grunder och med regelrätta påhopp och hot. Man häpnar onekligen dessutom när man ser hur privatpersoner i olika fora hugger egna förvaltningsmodeller för vargen helt ur luften, och försvarar dem med näbbar och klor genom att försöka svänga sig med populationsgenetiska termer.

Även mer sansade och kunniga debattörer tycks dock ha missat några viktiga poänger, eller väljer måhända att inte lyfta fram dem. Detta har lett till en hel del missförstånd i debatten.

 Inavlade individer har mindre genetisk variation än de som inte är det. Vad det konkret innebär för individerna är att de blir mindre ”flexibla” när det gäller att hantera exempelvis sin egen tillväxt/utveckling eller sjukdomar. En inavlad population löper större risk att dö ut än en icke inavlad, eftersom individerna är mindre ”flexibla” och dessutom är lika varandra genetiskt. Chansen att några individer klarar av att hantera en förändring i miljön är därmed mindre.

Jag tror dock att uttrycken ”genetiskt sjuka individer” eller ”genetiskt sjuk stam”, som bland annat används av miljöminister Andreas Carlgren, möjligen är olyckligt valda. Sant är att de svenska vargarna idag lider av inavel, vilket bland annat visar sig i minskande kullstorlekar och defekter. Dessa problem förs dock inte vidare till avkommorna om en befintlig, ”genetiskt sjuk” individ parar sig med en invandrande varg. Det finns ingen ”genetisk arvssynd”, utan anlagen från de befintliga vargarna behöver bara kombineras ihop med andra anlag utifrån. Det finns ingen biologisk anledning att skjuta bort befintliga ”genetiskt sjuka” vargar för att förbättra stammen genetiska status, utan det räcker med att föra in nytt genetiskt material genom naturlig invandring eller inplantering/omflyttning. Detta vet förstås Carlgren. Genom att använda det laddade ordet ”sjuk” tror jag dock att man sätter en etikett på vargarna som leder till missförstånd hos många om vad inavel egentligen innebär.

Vi jagar i första hand varg för att öka acceptansen för vargen i sig och för åtgärder för att få in tillräckligt många nya individer för att motverka den inavel som finns. I andra hand så kan man möjligen tänka sig att det blir lättare för en invandrande individ att finna en partner om man bryter upp de existerande sociala grupperna. Det är dock inte den huvudsakliga anledningen. Vi jagar alltså inte varg för att skjuta bort de inavlade individerna som någon form av ”genetisk rensning”, vilket man skulle kunna tro när man läser somliga debattinlägg.

Min gamle kollega Erik Svensson, professor i Zoologisk ekologi vid Lunds universitet, kritiserar den nya rovdjurspolitiken hårt och hävdar att jakten på inget vis kan minska inaveln. Han har självfallet helt rätt i att man ur ett strikt biologiskt perspektiv troligen borde välja att först föra in nya individer genom förenklad invandring eller inplantering innan man beskattar stammen. Erik kan som grundforskare välja att bortse från själva kärnan i problematiken kring naturförvaltning- vi kan inte bara se till de biologiska problemen, utan måste även hantera människorna och samhällets olika intressen. Vi som jobbar inom gränslandet mellan forskning och förvaltning kan dock inte unna oss lyxen att göra det så enkelt för oss.

Jakten är inte tänkt att minska inaveln, utan att skapa de nödvändiga förutsättningarna för de åtgärder som gör det. Det handlar helt om acceptans bland människor som bor och verkar där vargarna finns. Det är länge sedan man inom rovdjursförvaltningen kom till insikten att nyckeln till framgång är människorna och deras attityder.

Människan har genom årtusenden förföljt denna underbara varelse med sina vackra ögon och långa svans. Mitt första möte var en stor naturupplevelse. Att stå där öga mot öga med detta sagodjur är ett minne för livet. Blicken sa hjälp mig, sluta förfölja mig! Sen dess kan jag inte sluta tänka på hur svårt de har och hur orättvist behandlad den varit och hur missförstådd den fortfarande är. Med vilken rätt kan vi människor bestämma över liv och död.

I många andra länder kan människor leva sida vid sida med den utan konflikter. Varför kan inte vi göra det i Sverige, när man i kan göra det i så många andra länder? Det finns säkert 20 länder i Europa som fortfarande hyser täta stammar.

När denna vackra varelse äntligen hittade tillbaka till Sverige, efter utrotningskriget, kom genast kravet på decimering. Inga metoder tycks vara främmande för den högljudda minoriteten som vill ha bort den. Istället för att lägga ut gift, skjuta och förfölja den borde vi givetvis se till att den åter tillåts sprida sig till alla sina naturliga livsmiljöer. Problemen är också stark överdrivna, de flesta människorna på landsbygden har inga som helst problem av den.

Eftersom den tycks ha svårt, kanske pga. inavel, att själv sprida sig till alla delar av Sverige borde vi inplantera friska individer från våra grannar i öster, som fortfarande har en stor och livskraftig population. Men självklart måste inplanteringen ske först, innan jakt överhuvudtaget kan komma på fråga. När stammen är flera tusen individer, kan jag dock tänka mig att stammen, under strikt kontrollerade former kan få jagas. Det förutsätter givetvis att stammen har genetiskt utbyte med den östliga populationen. Skyddsjakt på ”särskilt skadegörande individer” kan jag acceptera redan nu, men bara under förutsättning att man först genomfört skadeförebyggande åtgärder. Endast individer som gör större skada än den genomsnittliga individen bör få avlivas. Självklart måste skyddsjakten genomföras av professionella jägare.

De sprids otroligt många myter om den. Allt från att den skulle vara ett hot mot människor till att den skulle ha återinförts av Naturskyddsföreningen i mitten på 70-talet. Skadorna den orsakar är också kraftigt överdrivna. Har man valt att bo i en livsmiljö där den trivs får man finna sig i det eller flytta. Djuren skall inte behöva anpassa sig efter oss, vi skall anpassa oss efter naturen. De var här först!

Det sprids så många osanningar om den, men Artdatabanken har fakta, läs om den här! KLICKA HÄR!

 

Nästan hela Sverige har nu ett ordentligt snötäcke. Här i Uppland går rådjuren med snö upp på magen, och det verkar som om det blir mer snö. Det är med andra ord viktigt att nu verkligen regelbundet se över foderplatserna, så att det finns foder kvar som kan nås av viltet. När det är mycket snö kan man också hjälpa till genom att ploga upp vägar för viltet till och från foderplatserna. Det är annars lätt hänt att djuren utnyttjar plogade vägar för att röra sig, med ökade risker för viltolyckor som följd.

Tänk också på att utfodra så att klövviltet har uppsikt över omgivningarna. Lodjur lägger sig gärna på lur nära utfodringsplatserna, och man bör alltså utfodra så att rådjuren kan hålla uppsikt över omgivningarna såväl på vägen till och från foderplatsen som medan de äter. Jag har till och med hört från trovärdiga källor att uppländska lodjur ligger ovanpå ensilagebalarna och väntar på rådjuren… Skulle vi nu få skare så kommer även räven att kunna ta rådjur, som lätt sjunker igenom snön medan räven springer ovanpå.

 

Småfåglar uppskattar talg, här direkt ifrån ett vildsvinsskinn.   Foto © Fredrik Widemo

 

För småfåglar och fälthöns är det istället viktigt att mata i direkt anslutning till skydd. Fågelbord och foderautomater bör sitta i direkt anslutning till risiga buskar, där fåglarna kan finna skydd. När fåglarna känner sig säkra tillbringar de också mer tid med att faktiskt äta, istället för att spana efter predatorer på foderplatsen.

Jag får ofta frågan om man verkligen behöver utfodra viltet? Våra inhemska viltarter är förstås anpassade till vårt klimat, och någon större risk för att en art helt slås ut finns knappast eller åtminstone sällan. Däremot kan många individer komma att dö under en sträng vinter, och genom stödutfodring kan man ”kapa” de värsta dalarna i de naturliga populationssvängningarna och minska lidandet för de individer som annars skulle svälta. Stödutfodring gör dessutom att viltet är i bättre kondition när våren och reproduktionstiden kommer. Fälthöns och rådjur tillhör de mest utsatta arterna.

I takt med att vi går mot ett mildare klimat är det möjligt att vi inte längre kommer att behöva gynna samma arter längre. Samtidigt sprider sig dock arter med mer sydliga anpassningar norrut, och fåglar som tidigare flyttade försöker övervintra. Ett exempel på detta är koltrasten. Normalt flyttar de flesta koltrastarna, men på senare år har allt fler försökt övervintra i södra Sverige. I år hade vi en mild höst med mycket rönnbär, vilket gjorde att många trastar stannade även i mellersta Sverige. Blir det sedan kallt och sammanhängande snötäcke över stora områden kan sådana arter få problem. Det ser onekligen exotiskt ut med koltrastar som susar runt bland snötyngda träd, men här kan du göra en viktig insats! Äpplen och frukt uppskattas, och havregryn indränkta med rapsolja eller liknande funkar också bra.

 

Du kan ladda ner mer information om stödutfodring här.