Är jag en Vuvuzela?

•

Jag har blivit tokig. På dessa gudsförgätna plasttrumpeter som hemsöker mig natt som dag. Vuvuzelas. Alla som är roade av fotboll och har sett en enda sekund av fotbolls – VM vet vad jag menar. Nu raporterar alla medier, t ex DN och Aftonbladet, om västvärldens kraftfulla reaktioner på de afrikanska barbarernas ofina sätt att störa fotbollsupplevelsen i hemmasoffan med dessa tutor som får tv – apparaten att övergå i en småhoppande surrealistisk bisvärm.

Jag ska erkänna att jag tyckte att man gott kunde bränna dessa förbannade tutor på stora offentliga bål tills för bara ett par timmar sedan. Då pratade jag nämligen med en mycket god vän som sedan rätt många år nu jobbar, som yrkesjägare, nere i sydafrika med grannländer. Han konstaterade glatt att det här är ett kulturarv med traditioner och en mycket väl förankrad ”kod” för hur, när, och var man tutar, på olika sätt, vilket inte framgår i tv, uppenbarligen. Då var det dags att tänka till. Vilka är vi att dömma?

Jämförelsen med jakt är inte direkt självklar och kanske är den rentav korkad. Men jag kan inte låta bli att jämföra västvärldens syn på Vuvuzelan med den urbaniserade betongsvenskens syn på jakt och då kanske främst rovdjurspolitik. Allt som stör vår världsbild är av ondo och bör förbjudas, oavsett om det är ett kulturarv, en mycket oförarglig tradition eller kanske rentav ett sätt att leva. Har man livlig fantasi, vilket jag har, skulle man kunna se vår svenska natur som eftermiddagens supermatch mellan Schweiz och Spaninen. De förbannade Vuvuzelasarna tutade oavbrutet. Kanske är det så många idag ser på jakt och landsbygdsbefolkning? I sitt tänkta tittskåp, eller drömbild, över vår svenska vildmark, jönsar några envisa jägare och bönder omkring och hävdar att vargar är problem och att de minsann förvaltar ett kulturarv… Jag kanske är en Vuvuzela i någons världsbild?

Jag har därför lovat min vän i Sydafrika att ivrigt värna Vuvuzelan och den mycket välutvecklade tradition som finns där nere runt nyttjandet av den. Den är kultur och oförarglig samt kanske rentav nyttig, precis som vår svenska jakt.

av /10 Kommentarer

Det är svårt att vara partipolitiskt obunden när Sahlin talar…

, •

Jägareförbundet ska vara partipolitiskt obundna. Det kan vara både svårare och viktigare än vad många tror. För bara 10 år sedan var jakten helt opolitisk, så är det inte idag. Jägareförbundet tillsammans med en lång rad andra medlems- och intresseorganisationer har ”tvingats” in på den politiska arenan och idag avgörs mycket av den framtida jakten av politiker och partiprogram samt vallöften, inte nödvändigtvis sakkunskap och rationella argument.

Vi såg tydligt vådan av att ta aktiv och tydlig ställning politiskt som medlems- och intresseorganisation tidigare i veckan. SNF fick massiv kritik av Centern för att de aktivt tagit ställning för de rödgröna och då särskilt miljöpartiet. Det verkligt intressanta i trätan var att SNF´s ordförande, Mikael Karlsson, inte ens orkade eller försökte bemöta kritiken på allvar. Allt han fick ur sig var att det är naturligt att regeringens kritiseras mycket hårdare än oppositionen, bland annat eftersom ”oppositionen är svårare att granska”. Tjenare. Jag tror inte det är någon slump att Mikael inte är föreslagen för omval till den kommande stämman i SNF. Intressant var också hur flera ledare och debattörer, även i den ”rödgröna” pressen, konstaterade att det fanns fog för centerns kritik. SNF har målat in sig i ett hörn.

Men nu var det inte om Mikael eller SNF detta skulle handla, snarare om hur svårt det är att hitta sin roll som Jägareförbund på den partipolitiska arenan. Det är ingen hemlighet att den nuvarande regeringen stått upp för jakten och jägarna och genomfört en lång rad förändringar i positiv riktning den senaste mandatperioden. Det är väl bara fjälljakten vi surar över just nu. Det är heller ingen hemlighet att Mona Sahlin inte direkt briljerat, i mina ögon, när hon uttalat sig i jakt-, miljö- och viltfrågor. Nu känner jag flera Riksdagsmän och andra aktiva inom de rödgröna och vet att de är jägare och tycker ungefär som jag i alla viktiga sakfrågor. De får dock inte komma till tals, i vilket fall som helst så hörs de dåligt. Har jakten gått och blivit blockpolitik med vinande parti- och blockpiskor?

Det senaste i raden av Sahlins klavertramp kan man läsa i en intervju i Sveriges natur. Hon tycker där att vinterns vargjakt ”fick en absurd Fellini-aktig utformning med tusentals jägare som sprang omkring i skogen för att skjuta ett fåtal vargar”. Det är tamigtusan inte lätt att vara partipolitiskt obunden när den främste företrädaren för ett av Sveriges största partier briljerar med dylik okunskap och uppenbar smutskastning. Jag ska inte ta partipolitisk inställning genom detta, ni får väl se det som ett personangrepp, eller något. För Monas uttalande är populistiskt, okunnigt och rentav korkat. Därmed har jag inte tagit partipolitisk ställning, tror jag. För jag vill aldrig hamna i den sits SNF nu har, låt oss vara obundna och angripa alla intoleranta och inskränkta påhopp. Det bara råkade komma från Mona, igen.

av /41 Kommentarer

Naturens barnkammare – idyll eller inte?

, •

Jag fick just en intressant länk via mail. En sätt att rapportera forskning på som i alla fall jag inte har sett så mycket av tidigare. En studie för att se hur det egentligen står till i naturen så här års. Man hör ibland uttrycket ”naturens barnkammare” och det ska då förknippas med bilden av en gullig vagga och frid och ro. En plats där människan inte ska störa, det var ju ett av argumenten när man två gånger om stoppade sommarjakten på morkulla – frid i barnkammaren.

Nu måste jag kanske göra en del besvikna, men det är just i denna tid som den absolut största dödligheten bland våra vilda djur sker. Det finns en anledning till att fåglar och mindre däggdjur får många ungar. De flesta kommer att bli mat åt rovdjur som också föder upp sina ungar denna tid på året. Det är alltså en tid med mycket död ute i skogen just nu .

En långdragen disksussion om just detta har länge förts av renskötare som hävdar att renarna blir av med en stor mängd kalvar till bland annat björnar. Nu har ett projekt dragits igång som ska titta på just detta. Som en bonuseffekt av det får vi också viss kunskap om hur omfattande björnpredationen är på älgkalvarna i dessa områden. Projektet är ett samarbete mellan Viltskadecenter, Skandinaviska björnprojektet samt Udtja och Gällivare samebyar. Projektet är igång och har startat upp en egen blogg. Det läggs alltså upp en dagbok med bilder så att alla kan följa vad som händer. Man kanske inte kan säga att läsningen är trevlig, men den är onekligen intressant. Man har satt radiosändare på 1000 renvajor (alltså de vuxna hondjuren) samt GPS-sändare på ett antal björnar. Björnarnas sändare skickar signaler var 30:e minut, men så fort de är inom 100 meter från en märkt vaja så ”kickar” björnsändaren igång och sänder position varje minut. Man kan sen gå in och i detalj följa hur björnen har rört sig i närheten i vajan och man kan också via synobs och hundar se om en kalv är slagen.

Metoden gör att man har bra koll på renkalvarna men mindre koll på eventuella älgkalvar, men det hittas delar av dom också! Vi får se hur man räknar på och utvärderar detta, men metoden med en öppen blogg under pågånde projektarbete är mycket intressant! Gå gärna in själv och se vad som händer i Norrbottens skogar en vanlig sommardag!

Nu ska jag packa ihop för morgondagens tripp upp mot Karesuando. Även den resan blir i björnens tecken, en björnjaktsutbildning längst uppe i norr. Ibland blir till och med jag överraskad över länets storlek! Jag har närmare 45 mil enkel väg till utbildningen, och då har jag fortfarande ganska många mil kvar till södra länsgränsen från där jag startar. Eftersom det är långt norr om polcirkeln och det ser ut att bli sol lägger vi utbildningen på eftermiddag och kväll så det ser ut att bli skytte i midnatssol i morgon kväll!

 

av /3 Kommentarer

Konsten att kunna tänka sig en minskning…

, •

Det händer mycket nu i viltförvaltningssverige, kanske mer än någonsin. Älgförslag dimper ner och Viltförvaltningsdelegationerna har börjat arbeta i alla län. Jägareförbundet är, tror jag, den enda organisation som sitter med i samtliga Viltförvaltningsdelegationer och därför tror jag vi har en rätt bra överblick. När man studerar det inledande arbetet i delegationerna förundras man över hur otroligt olika myndigheterna, i detta fall Länsstyrelserna, har tolkat exakt samma text på två A4-sidor. Det man med bestämdhet hävdar är omöjligt i en landsända har man redan infört i en annan och  det man inte anser sig kunna besluta om i väster har man redan klubbat i öster. Det spretar något alldeles väldigt och det är väl till viss del meningen, förvaltningen ska ju bli regional och anpassas lokalt.

För delegationerna i norra halvan av landet handlar mycket av det inledande arbetet om björn och rovdjur. Mål och nivåer ska sättas länsvis och diskussionerna går heta om var de ska landa. Det verkligt intressanta här är att studera hur tjänstemännen i systemet agerar. Utan tvekan finns det rätt många där ute som inte kan tänka sig en minskning av t ex björnstammen. Det finns liksom inte i deras tankevärld. Helt klart finns det idag utrymme för en sänkning av såväl björn- som lostammen i hela eller delar av län. Inte minst där det totala rovdjurstrycket är som starkast borde man då överväga att genom att sänka björn- eller lostammen minska det totala rovdjurstrycket och kanske mildra effekterna något, men för en del ”går” det helt enkelt inte att tänka så.

Jag kan till viss del förstå hur det kunde bli så här. Har man jobbat med ”bevarande” av stora rovdjur ett helt liv så kanske det inte är alldeles enkelt att övergå till ”förvaltning” eller minskning över en natt. Det är dock, tror jag, helt nödvändigt att man som tjänsteman på en Länsstyrelse börjar inse att det är nya tider nu. Folket är de som bestämmer, även lokalt, och det finns utrymme för aktiv förvaltning och minskning. Klarar man inte av att hantera det måste man nog söka sig någon annanstans. Hela vår nya rovdjurspolitik bygger på folkets delatkighet och demokrati. Mer av allt, alltid, håller liksom inte.

av /4 Kommentarer

Wanted, alive, en iller…

•

Jakt är det absolut roligaste jag vet och jag har ännu inte ångrat en jaktdag eller en jakttur, en endaste gång. Därför är det en helt otrolig tur att jag bor i världens kanske bästa jaktland, Sverige. Visst jagar jag nästan varje år utomlands men det finns få länder som har den bredd och omfattning på jakten, särskilt om man är road av hundjakt, som Sverige. Detta har jag konstaterat efter en rad systematiska ”utmaningar” som jag roat mig med de senaste åren. Jag tycker inte man ska tävla i jakt, men man kan sporra sig själv och tvinga sig till att lära och upptäcka genom att sätta små mål, eller utmaningar, och det har jag gjort och kan varmt rekommendera.

Det började med att jag satte mig för med att ha jagat i Sveriges alla landskap. Om man som jag vid den tiden går på Jägmästarutbildningen tillsammans med tokiga jägare från landets alla hörn går det rätt kvickt, även om det tog ett tag att hitta någon som kunde bjuda på jakt ute på Gotland.

När detta var klart tänkte jag mig att skjuta något i Sveriges alla landskap. Detta tog några år. Jag minns särskilt hur vi nötte efter hare i Dalsland och hur jag i århundradets sämsta väder till sist lyckades få död på en and i Blekinges skärgård. Jag har aldrig varit så sjösjuk varken före eller efter det äventyret, men det var kul och helt klart värt det. Den utmaning jag nu sysslar med innebär att jag tänkt mig att skjuta alla arter som finns bland de ”ordinarie” i jakttidtabellen. Det är pilligare än man först kan tro men man lär sig massor och får uppleva exakt hur spännande lockjakt efter järpe eller hundjakt på mård kan vara, det hade jag nog aldrig gjort om jag inte haft en ”lista”. Fjällripan krävde ett par ganska strapatsrika turer upp till Norrbotten där jag särskilt minns kompisens förevisning av hur man med stavarna mellan benen bromsar när man åker utför fjällsidorna. Är det hård skare kan dock stavarna gå av och man får väldigt fula skrapsår i ansiktet och trasiga skidor om man därefter kraschar. Men vi hade himla mysigt när vi kokade kaffe över elden som vi gjorde på resterna efter mina skidor. Fåglarna som endast är lovliga i Skåne tog också sin tid. Bläsgåsen och Råkan har dock gett mig några av de allra mest minnevärda jakterna och bästa jaktkompisarna. Den art jag hittills haft störst problem med är dock sjöorren. Hittar man bara rätt folk som vet hur man får sig en sjöorre går det dock nästan löjligt enkelt, även om man är en landkrabba som envisas med att ständigt halka i sjön så fort man hoppar i land på en blöt klippa och rätt ofta kräks rätt mycket när det inte är vindstilla där ute.

Jag har dock ett stort problem, illern. Det är den enda av de ”ordinarie” arterna jag har kvar och nu börjar desperationen närma sig. Hur jagar man iller? Jag har redan tänkt ut nästa utmaning, skjuta något för mina egna hundar i Sveriges alla landskap och det lär ta tid om man inte har bättre hundar än undertecknad. Därför hade det hade varit himla fint att få ta tag i den biten redan till hösten men då krävs det illerjakt och en iller på min skottlista. Så därför tänkte jag helt oblygt erbjuda mina tjänster till alla läsare om det är så att ni har iller på era marker och på något sätt skulle kunna låta mig få komma dit och jaga dem. Jag blev en gång erbjuden att avliva en iller i fälla men det räknas liksom inte, möjligtvis om det varit min egen fälla… Så alla illerjägare där ute, hör av er!

PICT0997.JPG

Ingen av de ”ordinarie” arterna men ändå en i allra högsta grad minnesvärd jakt…

av /84 Kommentarer

Bättre älgstam med nytt system?

•

Så har då regeringen lagt ett förslag om hur vi i framtiden ska organisera oss för att sköta älgarna i våra skogar. Det var en seg historia som började redan med Hyttrings utredning som nu de flesta har glömt. Efter det följde Maria Norrfalk upp med sin utredning och jordbruksdepartementet med sin tolkning av alla remissvar. Efter ytterligare en sväng efter det så säger då regeringen att nu har vi ett färdigt förslag! Nu pekar allt på att inga beslut kommer att fattas i detta före valet. Kanske finns det annat för politikerna att syssla med fram till 19 september?!? Jobbet ska enligt förslaget vara klart så att det nya systemet ska kunna vara i drift till jaktsäsongen 2012, alltså ändå en ganska rask omarbetning av dagens system när beslutet väl klubbas!

Visserligen kommer delar av dagens system vara kvar i form av älgskötselområden, nu begränsade i storlek till att tåla en avskjutning på tio vuxna älgar. Övrig omarbetning kommer att kräva en del funderingar och en hel del handpåläggning från alla parter.

Det som fortfarande stör mig är att systemet ser ut att bli mer kostsamt än det nuvarande totalt sett. Jag ser också att det finns en klar risk för ökad administration. Bägge dessa punkter var ett uppdrag att minska, men det har tydligen inte lyckats. I vissa delar tycker jag också att man säger sig förändra saker som inte är någon förändring. Man säger att det är viktigt att samordna jakten över större områden och pekar på älgförvaltningsområden. Men som vi har arbetat med lokala samråd i kretsarna så har den samordningen funnits länge. Storleken pratar man ofta om och regeringen har gett riktlinjer på förvaltningsområden på 70 000 – 100 000 hektar i norr. Vi har fram till idag samordnat det kretsvis i områden från minsta området på 98 000 hektar till största området på 1 494 000 hektar. Så att älgstammen skulle må bättre av större samordning än idag återstår att se! Det lyser också igenom i både förslag och remissvar att man har en önskan och tro på att man kan förvalta vilda djurstammar på samma sätt som en besättning kor i ladugården. Bara man får in så mycket fakta som möjligt så kan man i detalj få den älgstam vi eftersträvar. Min syn på adaptiv förvaltning är att man ska nyttja den kunskap man har för att vara så snabb med reaktionerna att de stora svägningarna uteblir. En övertro på detaljstyrning kommer att kosta pengar men man kommer ganska säkert att bli besviken över att älgstammen fortsätter att variera och inte alltid nå fram till målen vad gäller kvalité och kvantitet. Gissningsvis leder det till att man börjar snegla på vad i systemet som är fel istället för att inse att vi inte kan detaljstyra allt.

Nåja, det jag har sett än så länge av det senaste förslaget är ändå flera steg framåt i rätt riktning och jag tror att det finns mycket bra som kan komma ur detta om man bara släpper övertron på detaljstyrning. Sen pratar man om biologiska gränser för älgarna, men förvaltning bygger på samarbete mellan människor därför tror jag att det är viktigare att förvaltningsområdena tar hänsyn till de människor som ingår. Någon isolerad ”egen älgstam” finns ändå inte någonstans utan man kommer att behöva snegla mot grannområdena oavsett var gränserna dras!

För vår del i norr är det naturligtvis en besvikelse att man inte vill ta ett ordentligt tag vad gäller den dubbelregistrerade marken den här gången heller. Här finns ett problem som man gärna blundar för men som måste få en lösning. Dubbelregistreringen är dålig för älgförvaltningen och den är grogrund för konflikter mellan jägargrupper, alltså inget bra system!

av /11 Kommentarer

Elände som inger förhoppning

•

Epidemi av sorkfeber hotar norrland är rubriker som har setts de senaste dagarna i tidningarna, nu senast i ATL. Sorkfeber är ingen rolig sjukdom och jag har bekanta som har varit riktigt dåliga i denna virussjukdom. För en del blir det bara som en lättare förkylning, för andra slås njurar ut helt. Ännu en rapportering där naturen visar sig från sin ”farliga” sida. Virus finns i damm där det har funnits sork och möss och människor andas in viruset när dammet virvlar upp. Som sagt, det var eländet, var finns förhoppningen då?

Toppen av sorkfeber har en orsak, det är ovanligt gott om smågnagare i norrland i år. Det finns alltså en viss anledning till optimism vad gäller överlevnaden hos skogsfågelns kycklingar eftersom räv, mård och andra rovdjur kan fylla sin och sina ungars magar med sork istället. Förhoppningsvis innebär det att den uppåtgående trenden vad gäller fågeltillgången häruppe förstärks ytterligare till hösten!

Så det gamla talesättet ”inget ont som inte har något gott med sig” kan kanske komma till sin rätt här!?

Förutom denna lilla fundering så rullar veckan på med fortsatta reaktioner kring Sveaskogs hantering av sina jaktupplåtelser. Det finns tecken som tyder på en öppen förhandlingsvilja med sina jaktlag nu, men bara om jaktlagen tar kontakt med Sveaskog. Jag hoppas att det inte leder till att vi får orimliga skillnader i kostnad för lag som gränsar till varandra till följd av att ett lag är aktivare än det andra vad gäller att pruta på priset!? Det känns ändå positivt om man kommer till en någorlunda samsyn vad gäller grunderna för jaktupplåtelserna och faktiskt lever upp till sin egen policy att gynna de som lever och bor i de områden där Sveaskog har sina marker.

av

Det bästa man kan göra för miljön

•

Med jämna mellanrum dimper det ner en del tidningar i brevlådan som man får utan att man riktigt vet varför. En av dessa är ”Vi i villa”, en sån där tidning som mest skapar dåligt samvete för att man inte är så aktiv vad gäller renoveringar av hemmet med nytt badrum, ny altan och nytt kök åtminstone vart annat år. För att inte bli drabbad av allt för mycket ångest över utebliven utomhuspool så bläddrar jag ytterst sporadiskt i detta blad. Till gårdagens frukost låg den i alla fall inom blädderavstånd och på någon av de första sidorna fanns frågan om vad det bästa man kunde göra för miljöns skull. Jag hade nog förväntat mig svar som att cykla istället för att åka bil, släcka lampor, byta uppvärmning osv osv. Men till min stora förvåning var det något helt annat som kom som nummer ett för att värna om miljön i framtiden! Se till att dina barn upptäcker att det finns en natur därute! Ta med dom ut och titta på djuren och få en kunskap om vad som menas med natur! Tänk att det äntligen är fler som inser att man värnar mest om det man känner till och vet något om! Så sträck på er alla som arbetar med att få barn och ungdomar att vistas i naturen, ni gör ett viktigt jobb för framtidens miljö! Visserligen var inte jakten omnämnd specifikt, men det tar jag med ro. Sträck på er även ni som jobbar med att få ungdomar med på jaktstigarna. Att vistas i naturen skapar förståelse för naturen!

 

Dagens minus är väl den olika syn man på myndighetssidan har på frågan om sekretess! Jägareförbundet får inte tillgång till jaktkortsregistret på grund av dessa sekretssbestämmelser – samtidigt som vi har ett medlemsregister bestående av ett par hundra tusen jägare. Vi får väl vara glada så länge vi får fortsätta använda åtminstone det för kontakten med jägarna! Samtidigt så nekas andra uppgifter att bli sekretssbelagda, trots att det bevisligen har missbrukats med hot och trakaserier som följd. Det jag tänker på är de som har satt ut lodjursfällor eller fällt varg, lo eller björn och finns i Länsstyrelsens register. Att dessa uppgifter ska vara allmän egendom är mycket märkligt! Ordspråket sila mygg och svälja kameler dyker osökt upp!

av /5 Kommentarer

Hundar, hundägare och Jägareförbundet…

•

Ända sedan jag började jobba åt förbundet för snart 5 år sedan har jag pysslat med hundfrågor. Bland många väcker detta viss förvåning då det finns få uppdrag som är så svåra, stormiga och fulla av konflikter som jakthundar och jakthundsverksamhet. Man skulle kunna tro att t ex rovdjursfrågan skulle ge de flesta upprörda samtalen och mailen, men det är snarare hundsamtalen som rätt ofta ger falsettskrik, översvallande beröm och argsinta påhopp. Där har ni tjusningen. Det är få förunnat att dagligen få arbeta med så engagerade människor som jakthundsägare, även om det 10:e samtalet en lördagskväll kan bli lite långrandigt…

Vad många jägare har missat är att vi i Sverige antagligen har världens bästa hundjakt med de frikostigaste reglerna, jämför bara med de mycket striktare och mer detaljerade regelverken i våra grannländer. Svenska jägare och deras hundar har mycket stor frihet under ansvar vilket visat sig vara en framgångssaga. Visst händer en del tokigheter även i svensk hundjakt men man måste alltid betänka att det är en enorm verksamhet vi talar om. Med tanke på att vi har flera miljoner jaktdagar med hund i Sverige varje höst så händer det förvånansvärt lite misstag och olyckor. Jag brukar säga att om vi gör någonting sådär en 3 – 4 miljoner gånger så kommer olyckor och misstag att inträffa, oavsett hur rigida regelverk vi har. Testa själv att hoppa på ett ben eller hämta tidningen 3 miljoner gånger, jag lovar att det kommer att hända något konstigt, men inte behöver vi väl lagstifta eller reglera enbenshoppande eller tidningshämtande för det?

Just nu är våra nya ”råd och riktlinjer för jakt- och jaktträning med hund” ute på remiss i organisationen. Vi har tidigare diskuterat denna skrivning med SKK och Jakthundklubbarna och såväl vår personal som alla andra berörda där ute ska få möjligheten att tycka till. En dylik produkt måste förankras kusligt noga. Jag tror att detta dokument kommer att vara ett av de allra viktigaste för framtidens jakt i landet. Utan bössa och hund blir det liksom ingen jakt.

Men varför ska då vi ta initiativ till ett ”regelverk” ytterligare? Jo, dels fick vi uppdraget från Regeringen att ta fram det och dels så måste vi nog börja värna vår frihet under ansvar och vårda denna frihet noga.

EU styr mycket av vår svenska jakt nu för tiden och ser vi oss om i Europa är svensk hundjakt extremt suspekt. Att släppa hundar som tjoar runt på egen hand, ibland flera mil från föraren, och under lång tid är en förutsättning för den svenska jakten men mycket mystiskt och tvivelaktigt ur en sydeuropés perspektiv. Därför måste vi som jägarnas främsta företrädare förklara denna jakt och även slå fast hur den bör bedrivas ur vårt perspektiv. Vidare ser vi nu hur det fullkomligt väller in förslag, skrivelser och arga brev till makthavare från veterinära organisationer, SNF och andra som vill reglera, inskränka och begränsa vår hundjakt. Då måste vi agera och verkligen visa vad vi står för och visa att svensk hundjakt är kanske den mest etiska och välutvecklade i världen, tack vare, inte trots, avsaknaden av detaljregler. Alternativet är att sticka huvudet i sanden och invänta den lagstiftning som lär komma som ett brev på posten.

Jag är dock inte dummare än att jag efter 5 års jobb med jakthundsfrågor inser att detta arbete lär ge min telefon överhettning och stressymptom de närmaste månaderna och att ena sveriges hundratusentals jakthundsägare är en utopi större än fred på jorden och högvinsten på lotto. Men för den svenska hundjaktens framtid måste vi försöka få till en så bra produkt som möjligt och jag lovar att lyssna på er alla där ute som tycker något i frågan. Helt överens lär vi aldrig bli men vi kan ha förbannat roligt och intressanta diskussioner på vägen, bara vi respekterar varandra och det faktum att vi alla är saliga i vår tro, vårt rasval och vår syn på hur en jakthund ska jobba.

För övrigt är gråhundar de bästa älgskällarna…

Assar13.jpg

av /35 Kommentarer

Vin och vatten

•

Åter i norr efter mötet med Nationella viltolyckrådet på färjan till Åland. En märklig miljö att arbeta i! Det var många år sen man var ombord på en Ålandsfärja och det kan konstateras att det var rätt få, förutom vi från Jägareförbundet, som verkade intresserade av skarvarnas inverkan på skärgårdsöarna! Jag tror faktiskt att det var fler som nyttjade vin än vatten bland passagerarna och en del till och med ännu starkare varor.

Ålandsfärjan 2.jpg

Nåja, mötet som genomfördes på ett bra sätt utan några märkbara störningar av omkringliggande miljö och medpassagerare. Jag var orolig inför nerresan eftersom vissa delar i det remmiterade regelverket inte passade in i den uppbyggda organisation vi har i länet och som fungerar bra. Till viss del måste jag ge en eloge till RPS som har lyssnat på kritiken och lättat upp en del skrivningar så att förslaget nu ser betydligt bättre ut! Det finns fortfarande plats för förbättringar i regelverket, men efter bitvis intensiva diskussioner på båten så hoppas jag att regelverket tar ytterligare steg i rätt riktning. I alla fall visade sig en väldigt enad front från fältet och en samsyn mellan poliser och jägare från länen. Bitvis känns det som om RPS och Naturvårdsverket kanske har tittat mer på gamla skisser över en tänkt organisation än att faktiskt ha pratat med folket i fält. Det har man nu gjort och jag tror att vi kommer att landa ganska bra. Det är dessutom ett nytt regelverk som ska ses över ganska snart när det är kört i skarpt läge, så även efter fastställt regelverk så kommer det att finnas möjlighet till ganska snabba justeringar om det finns förbättringar att göra.

Det som återstår är i första hand en justering i språkbruket. Jag upplever att man från centralt håll har en bild av ett stort antal pesoner som väldigt gärna vill in i organnisationen och man ser det som en ynnest att få delta. Själv så ser jag det som en ynnest att jobba i en organisation där det finns männsikor som frivilligt ställer upp med tid och engagemang för att hjälpa samhället med problem orsakade av trafiken. Viltolycksrådets roll måste vara att stötta dessa personer så långt det är möjligt, inte förutsätta att de ska göra jobbet. Som sagt det blev både vin och vatten på denna resa, både bildligt och bokstavligt. Nu närmar sig helgen och troligtvis någon middag med vildsvin på grillen.

 

av /8 Kommentarer

Något nytt något gammalt…

•

Så har pingsten passerat, en helg som kanske inte är så speciell längre då den numer bara består av en ”vanlig lördag och söndag”. Den är faktiskt så pass vanlig att vi prövade att lägga en utbildning i lördags och det kom folk! Några nya krafter tar tag i arbetet med jägarexamensprovtagning på några av länets provbanor. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas. De som har dessa uppdrag är värda all uppskattning, utan dem skulle vi inte få in några nya jägare i jakten hur mycket utbildning vi än anordnade! 

Nu har två dagar av denna vecka gått åt till summering och planering tillsammans med övrig personal i SO-norr, alltså de tre norra länsföreningarnas område. Summeringen är en förutsättning för att planera rätt för framtiden. Rubriken på bloggen anspelar dels på pingsten som giftermålens högtid, men också på vad dessa möten handlar om. Många gånger kan man tycka att frågorna upprepar sig, men det är oundvikligt. Hur får vi fler jägare till skjutbanorna? Hur får vi fler människor till våra utbildningar? Hur får vi Jägareförbundets medlemmar att inse att deras insats med att värva de av sina jaktkamrater som ännu inte är medlemmar är så viktig som den faktiskt är? Ja, frågorna som återkommer är rätt många. Förhoppningsvis kommer vi ibland på nya idéer och ibland kan det till och med vara en bra idé att testa någonting förut prövat. Det blir hur som helt intensiva dagar med ett bra gäng kollegor!

Nu gör jag mig redo för nästa pass, två dagar neråt söderöver för att mötas med Nationella viltolycksrådet och folk från hela landet som sysslar med frågorna om vilt och trafik. Tyvärr känns det som om dessa dagar kan bli lite tunga.Egentligen borde det vara tvärtom. Nya lagar har trätt i kraft som skulle ge de som på sin fritid hjälper samhället genom att spåra upp trafikskadat vilt hjälp, stöd och en hyfsad ersättning. Men jag känner att myndigheterna nu håller på att dribbla bort detta. Remisser från RPS och Naturvårdsverket andas inställningen att eftersöksjägarna ska se det som en ynnest att få vara med i organisationen när det egentligen borde vara myndigheterna som skulle vara tacksamma för den hjälp dom får. Vi får hoppas att det visar sig vara fel efter dessa dagar eller att vi lyckas vända på inriktningen om mina misstankar besannas. Jag lär återkomma i frågan!

av /1 Kommentar

Bravo Sveaskog & Holmen!

•

Svensk Våtmarksfond arrangerade under onsdag-fredag våtmarksdagar i Umeå. Vi som deltog fick både diskutera hur man kan återskapa och bör sköta våtmarker. Ett par av de mest minnesvärda sakerna stod de deltagande skogsbolagen för.

Sveaskog och Världsnaturfonden har tillsammans utvecklat ett system för att målklassa vattendrag på motsvarande sätt som man klassar skog. Målsättningen är att hitta ett enkelt och effektivt verktyg för att man inom skogsbruket ska kunna undvika att skada viktiga naturvärden som är knutna till vattendrag. Systemet kallas NPK + och jag tror det har alla möjligheter att revolutionera arbetet med att bevara naturvärden som är knutna till vatten i skogen. Tillsammans med Sveaskogs arbete med att restaurera eller återskapa över 100 stora våtmarksobjekt i Sverige tar företaget ett seriöst grepp på de ”blå” värdena i skogen.

 

Skogsdike1.JPG

Skogsdike som dämts för att återskapa ett litet område sumpskog. Foto: Fredrik Widemo.

 

Holmen visade också fram ett slående exempel på hur man med mycket enkla medel kan skapa naturvärden. Ett gammalt skogsdike av den smalare varianten hade dämts med en liten halvmeterhög damm, vilket gjorde att vattnet åter följde sin naturliga väg längs en svag sluttning. Två timmars arbete med dämmet hade redan efter två år skapat en artrik sumpskog på en liten fläck, medan man fortfarande bedrev produktionsskogsbruk bredvid. Det är minst sagt slående hur mycket av skogsmarken som är dikad och hur litet som krävs för att återskapa mångfald och variation i landskapet. Holmen Skog arbetar precis som Sveaskog även med våtmarkersrestarering i stora objekt inom sitt markinnehav. 

Just hemkommen från Umeå kunde jag också konstatera att Skogsaktuellt dykt upp i brevlådan. Här utmärkte sig Sveaskog åter positivt, när skogschef Herman Sundqvist och naturvårdschef Stefan Bleckert lyfter fram betydelsen av att utveckla och förstärka naturvärden, snarare än att bara avsätta områden till fri utveckling.

Efter att ha hackat en del på skogssektorn på senare tid känns det kul att även kunna lyfta fram riktigt bra initiativ!

 

av

Förnyelse i jägarutbildningen

•

Helgen som gick blev en fascinerande upplevelse. När helgen inleddes i torsdags så var fortfarande delar av gräsmattan hemma täckt av snö, sen kom värmen och på söndagen klippte grannen gräset för första gången! Man faktiskt såg löven spricka ut och bli större. Det blev en kväll på sjön i kanoten med massor av viltobservationer. Det mest förekommande var grodor som fanns i 100-tals, lika högljutt spel som en större flock orrar!

groda i vatten.jpg

Nåja, helgen var lång men nu är man tillbaka i jobb och gårdagen och i dag tillbringar jag på Öster Malma tillsammans med folk från hela landet. Det utbildningsmaterial som ska ersätta den nuvarande jägarskolan börjar ta form och nu kommer det också att tas fram ett instruktörsmaterial som hjälp för de som leder jägarskolor. Det gamla materialet som fortfarande efter åtta år heter ”nya jägarskolan” har varit bra men det har funnits kritiska synpunkter på det. Omfattande, dyrt och för mycket överkurs i förhållande till kunskapsnivån som krävs för att klara jägarexamen har varit huvudkritiken. Det nya materialet ser definitivt ut att lösa alla dessa frågor samtidigt som det fortfarande håller hög kvalité. En annan del som har pratats om sedan jag började arbeta åt Jägareförbundet är hur man ska få in den praktiska utbildningen i skytte på ett naturligt sätt i utbildningen. Nu ser den delen ut att ta ett rejält kliv framåt vilket jag hoppas kommer att leda till ännu bättre nyutbildade jägare framöver.

Ett mer lättillgängligt material till bättre pris kommer förhoppningsvis också att leda till att den i ännu högre grad kan användas på skolor och skapa intresse och förståelse för natur, djur och jakt både bland kommande jägare och andra.

Om man jämför de jag ser nu med det material som fanns då jag startade min jägarbana 1983 så kan jag bara konstatera att utvecklingen går framåt vilket i det här fallet också innebär att det blir bättre!

En utmaning nu är att bredda utbildningen till nya utbildningsformer och få hög kvalité både på studiecirklar, kortkurser men och distansutbildningar och utbildning via nätet. Det ska bli spännande att se hur utbildningen ser ut framöver och om fler utbildningsformer kan leda till att fler prövar på utbildningen och får in sin första fot på jaktstigen. Redan nu syns en ökning av intresset för jakt och av antalet som avlägger jägarexamensprov. Efter det är utmaningen att skapa jaktmöjligheter till alla nya jägare! Där har vi kommit fram till tidigare att det är ett stort ansvar som vilar tungt på både etablerade jägare och markägare! Ni som känner er träffade av att tillhöra dessa två grupper, fundera noga på hur just ni kan hjälpa till med detta!

 

av /2 Kommentarer

Svår algebra…

•

För två månader sedan skrev vi en debattartikel i Miljöaktuellt om klövviltets betydelse för mångfalden. Nu har det kommit ett debattsvar, som än en gång trummar samma gamla vanliga argument om hur klövviltstammarna är alldeles för stora. Artikeln är skriven av några forskare och forskarstuderande inom ekologi vid Lunds universitet.

Författarna har en hel svärm olika budskap de försöker förmedla, men huvudspåret förefaller vara att vi behöver fler rovdjur och färre klövvilt. Man anför att klövviltet skadar mångfalden, skogen, växande grödor och trädgårdar och dessutom orsakar viltolyckor. Författarna framhåller att alla medborgare borde få tycka till om hur starka viltstammar vi skall ha i Sverige, eftersom klövviltet ”skadar den biologiska mångfalden och Sveriges ekonomi”.

Intressant nog så nämns jaktens värde bara i förbifarten. I vanlig ordning citeras den famösa Skogsstyrelserapporten, där man bland annat hävdar att jägarna gärna betalar lika mycket för att jaga hälften så många älgar. Andra källor till kostnader förenade med viltet radas upp i artikeln, men viltets betydelse och potential som förnybar resurs nämns inte alls. Inte heller nämns med ett ord att starkare stammar av rovdjur också kommer att innebära en negativ inverkan på lantbruket, i form av enorma stängselkostnader och förlust av tamdjur. Det är minst sagt märkligt att man helt förbigår dessa självklara delar av den samhällsekonomiska ekvation man försöker sätta upp och lösa.

Än mer märkligt är att man vill ha fler rovdjur och färre klövvilt. Här är det inte en ekonomisk, utan ekologisk ekvation man försöker sig på. Jag förstår dock inte hur man tänkt sig att få ihop det på slutet… På samma sätt som älgar äter tall så äter vargar älg. Vill man ha fler vargar måste det väl då finnas fler älgar. Eller?

Om man som författarna förespråkar skall skjuta ner klövviltstammarna till en nivå där man inte längre har skador på skog, grödor osv så måste man lägga sig på en mycket låg populationstäthet. Detta kommer med absolut säkerhet att kraftigt begränsa rovdjursstammarnas reproduktions- och spridningstakt. Vill vi ha många rovdjur, som dessutom sprider sig till nya områden, så måste det finnas ett födounderlag i form av klövvilt. Isynnerhet om man fortfarande skall kunna bedriva någon djurhållning inom lantbruket.

Bedriver man en hållbar markanvändning och viltförvaltning, där man bland annat slår vakt om en stabil förekomst av foder för viltet, så har vi plats för rika och livskraftiga viltstammar, som kan beskattas både av människor och av andra rovdjur. Med positiva effekter på såväl mångfald som möjligheterna till naturupplevelser. Med minimala klövviltstammar går ekvationen om ökande rovdjursstammar helt enkelt inte ihop, även om man helt skulle sluta jaga klövviltet när man får en rovdjursetablering. Det gäller för övrigt i mina ögon såväl för den ekologiska som den samhällsvetenskapliga ekvationen…

p.s. Jag håller inte med lundensarna när det gäller effekterna av klövviltets bete heller, men det kommenterar jag direkt i Miljöaktuellt istället :-)!

 

av /6 Kommentarer

Att leda eller följa

•

Återigen är det en debatt om jaktpriserna på Sveaskogs amrker i norr. Åsikterna går isär mellan de som jagar i syd kontra nord och det finns också en ganska spretig syn på detta beroende på om man är jägare på Sveaskogs marker eller inte. Helt klart är att ökningar i kostnaden för jakten på mellan 100% till 300% på ett år är mycket att smälta. Att dessutom får si så där en tre veckor att samla jaktlaget och besluta om man ska godta kontraktsförslaget tycker jag är rent oförskämt kort tid! Jag har full förståelse för att jägarna på dessa marker reagerar starkt.

Visst hör man i debatten och från Sveaskog att jakten i norr är väldigt billig i förhållande till kostnaden i södra Sverige. Visst ligger det mycket i det, men det finns en anledning till detta! Det ena är naturligtvis vilttätheten och artrikedomen som är betydligt högre längre söderut. Dels är Norr- och Västerbotten nordliga län med kärvt klimat, dels ligger oftast Sveaskogs marker på de sämre av dessa magra marker. En anna faktor som få lyfter fram är att stora delar av Sveaskogs amrker bara är åtkomliga från skogsbilvägar och många år snöar dessa igen och blir oframkomliga redan i mitten av oktober. Det är alltså en väldigt kort säsong på väldigt stora arealer av de aktuella markerna.

Man kan ha olika synpunkter på om Sveaskog ska ha ett särskilt ansvar för att hålla jaktmarker åt svenska folket eller om allt ska ske på ”marknades villkor”. Sveaskog själva hävdar att de bara marknadsanpassar sina priser, men faktum är att de i dessa landsändar är klart marknadsledande och alltså är de som sätter nivåerna. Visst har jakten ett värde och ska inte vara gratis, men det måste kunna föras en dialog mellan markägare och jägare om vad som är rimligt.

Sveaskog säger själva att detta kan vara ett sätt att fler jägare får jaktmöjligheter. Att höjda priser skulle öka intresset för jakt är jag tveksam till. Möjligen kan det bli andra jägare på markerna, men troligtvis inte fler! Från Sveaskog sägs det att man räknar med att vissa marker kommer att ”frigöras” i och med prishöjningarna. Konkret innebär det att jägare slutar jaga på dessa marker så att andra får plats – det blir inte fler det blir bara andra!

Om man menade allvar med att detta är en tanke man har för att öka antalet jägare i markerna och inte bara ett sätt att öka vinsterna i företaget så finns det andra vägar att gå än att prisa ut jägare från jakten. Det finns tyvärr flera vittnesmål om jägare som inte kommer åt jaktmöjligheter, även i Norrbotten. Detta borde egentligen vara en orimlighet med tanke på hur mycket mark det finns. Under många år har vi för fram budskapet att man bör vara öppnare med att släppa in nya jägare i jaktlaget och att inte älgjaktlaget ska ”sitta på ” småviltjakten utan att nyttja den. De här argument slår nu delvis tillbaka och personer som inte tidigare kommit åt jakt uttalar sig nästan lite skadeglatt över dessa prishöjningar. Kanske förståeligt, men knappast klokt! Jag är övertygad om att ett lågt pris inte ger fler jägare. Däremot borde småviltjakten över stora arealer kunan organiseras lite mer likt det Sveafiskekort som finns, alltså mer korttidsjakt på småvilt. Att vissa älgjaktslag har varit snåla med att släppa in nya medlemmar borde kunna hanteras mot dessa jaktlag och inte slå rakt över samtliag de som har arbetet aktivt med föryngring och förnyelse!

Som sagt det finns många bottnar i detta, men den stora bristen i det jag hör från jägarna är bristen på kommunikation och det mycket tajta tidsschemat för att säga ja eller nej. Att sen företrädare för Sveaskog uttalar sig i pressen om att man räknar med/hoppas att marker ”frigörs” förbättrar knappast relationen mellan markägaren och jägarna.

Vår jordbruksminister sa på Jägareföbundets årsstämma att ett sätt att minska vildsvinsskador kunde vara att markägarna erbjöd billigare jaktmöjligheter – kanske något också för markägare med älg att fundera över även om regeringen inte ville peka med hela handen i denna del av älgfrågan.

 

av /8 Kommentarer