Wanted, alive, en iller…
Jakt är det absolut roligaste jag vet och jag har ännu inte ångrat en jaktdag eller en jakttur, en endaste gång. Därför är det en helt otrolig tur att jag bor i världens kanske bästa jaktland, Sverige. Visst jagar jag nästan varje år utomlands men det finns få länder som har den bredd och omfattning på jakten, särskilt om man är road av hundjakt, som Sverige. Detta har jag konstaterat efter en rad systematiska ”utmaningar” som jag roat mig med de senaste åren. Jag tycker inte man ska tävla i jakt, men man kan sporra sig själv och tvinga sig till att lära och upptäcka genom att sätta små mål, eller utmaningar, och det har jag gjort och kan varmt rekommendera.
Det började med att jag satte mig för med att ha jagat i Sveriges alla landskap. Om man som jag vid den tiden går på Jägmästarutbildningen tillsammans med tokiga jägare från landets alla hörn går det rätt kvickt, även om det tog ett tag att hitta någon som kunde bjuda på jakt ute på Gotland.
När detta var klart tänkte jag mig att skjuta något i Sveriges alla landskap. Detta tog några år. Jag minns särskilt hur vi nötte efter hare i Dalsland och hur jag i århundradets sämsta väder till sist lyckades få död på en and i Blekinges skärgård. Jag har aldrig varit så sjösjuk varken före eller efter det äventyret, men det var kul och helt klart värt det. Den utmaning jag nu sysslar med innebär att jag tänkt mig att skjuta alla arter som finns bland de ”ordinarie” i jakttidtabellen. Det är pilligare än man först kan tro men man lär sig massor och får uppleva exakt hur spännande lockjakt efter järpe eller hundjakt på mård kan vara, det hade jag nog aldrig gjort om jag inte haft en ”lista”. Fjällripan krävde ett par ganska strapatsrika turer upp till Norrbotten där jag särskilt minns kompisens förevisning av hur man med stavarna mellan benen bromsar när man åker utför fjällsidorna. Är det hård skare kan dock stavarna gå av och man får väldigt fula skrapsår i ansiktet och trasiga skidor om man därefter kraschar. Men vi hade himla mysigt när vi kokade kaffe över elden som vi gjorde på resterna efter mina skidor. Fåglarna som endast är lovliga i Skåne tog också sin tid. Bläsgåsen och Råkan har dock gett mig några av de allra mest minnevärda jakterna och bästa jaktkompisarna. Den art jag hittills haft störst problem med är dock sjöorren. Hittar man bara rätt folk som vet hur man får sig en sjöorre går det dock nästan löjligt enkelt, även om man är en landkrabba som envisas med att ständigt halka i sjön så fort man hoppar i land på en blöt klippa och rätt ofta kräks rätt mycket när det inte är vindstilla där ute.
Jag har dock ett stort problem, illern. Det är den enda av de ”ordinarie” arterna jag har kvar och nu börjar desperationen närma sig. Hur jagar man iller? Jag har redan tänkt ut nästa utmaning, skjuta något för mina egna hundar i Sveriges alla landskap och det lär ta tid om man inte har bättre hundar än undertecknad. Därför hade det hade varit himla fint att få ta tag i den biten redan till hösten men då krävs det illerjakt och en iller på min skottlista. Så därför tänkte jag helt oblygt erbjuda mina tjänster till alla läsare om det är så att ni har iller på era marker och på något sätt skulle kunna låta mig få komma dit och jaga dem. Jag blev en gång erbjuden att avliva en iller i fälla men det räknas liksom inte, möjligtvis om det varit min egen fälla… Så alla illerjägare där ute, hör av er!
Ingen av de ”ordinarie” arterna men ändå en i allra högsta grad minnesvärd jakt…
Jag är också en ”skum” typ av jägare som tycker att det är kul att uppleva en ny jaktform. Jag försöker komma i kontakt med andra jägare som jag kan ha utbytesjakt med. Just nu håller jag på med att fixa så att en jägare från Halland kan komma ner till mig i Skåne så att han kan få uppleva hartramp för första gången i sitt liv. I min tur ska jag få uppleva sjöfågeljakt hos honom på västkusten. Jag ser inget problem med detta men jag är väl enfaldig….. :-O
Jag är också en ”skum” typ av jägare som tycker att det är kul att uppleva en ny jaktform. Jag försöker komma i kontakt med andra jägare som jag kan ha utbytesjakt med. Just nu håller jag på med att fixa så att en jägare från Halland kan komma ner till mig i Skåne så att han kan få uppleva hartramp för första gången i sitt liv. I min tur ska jag få uppleva sjöfågeljakt hos honom på västkusten. Jag ser inget problem med detta men jag är väl enfaldig….. :-O
Daniel, jag tror också det kan vara en form av språkförbistring här, eftersom jag tror jag själv har misslyckats med att framföra det jag vill här – och jag känner dig som en klok och tänkande person.
Detta får mig att undra om du själv känner någon som verkligen ogillar alla former av jakt, ett ogillande som sitter djupt ner i hjärterötterna? Om du gör det, är det då ändå någon som du gillar och gärna lyssnar på?
Jag gör det – dvs känner folk som är mycket starkt emot jakt, men jag känner även sådana som är lika starkt emot rovdjur. Just det ger mig – som jag tror – en ganska unik möjlighet att förstå båda dessa ytterligheter – utan att för den skull behöva hålla med dom. Vi pratar om ”det mest förbjudna” ibland, men ägnar oss för det mesta åt sådant som inte förhöjer temperaturen mer än så där lagom.
Med detta som bakgrund, så kanske du möjligen förstår min upprördhet över just denna artikel?
Nu ger jag ett svuret löfte om att detta blir det sista från mig i denna tråd.
Kerstin: Ska jag vara helt ärlig, vilket brukar bära längst, så tror jag mycket handlar om språkförbistring här. Jag använder ett ”annorlunda” språk allt som oftast, jag vet. Men det fråntar mig inte det faktum att jag fortfarande har svårt att se hur olika drivkrafter bakom en helt laglig och dessutom ”nyttig” jakt kan vara så förbjudna eller önskvärda. Ta troféjakten som ett exempel, den är närmast att likna med grav miljöförstöring idag, trots att den ofta är det absolut bästa vi kan göra för hotade arter, se tidigare kommentarer… Men jag är säker på att du återkommer senare och även jag gör väl säkrast i att intyga att jag uppskattar din närvaro här…
Tomas: Mitt i prick! Jag samlar upplevelser. Dessutom får jag ibland klimatsmart kött, men det är inte hela grejen.
Håkan och Michael, igen: Jag har inga problem med de som följer vår och SYF´s policy, men omvärlden har, tro mig. Vi försvarar dessa jägare dagligen, på olika sätt, det är ett exempel på vad vi gör. Jag förstår heller inte era farhågor om mina sympatier för jaktreform.nu. Ni fyller definitivt en mycket väsentlig funktion och har gjort stor nytta. Jag tycker enbart att ni inte ska beskylla mig för att vara arrogant eller sarkasmisk, där spelar ni i en egen division.
Vad gäller fjälljakten, och kanske morkullejakten, så är inte sista ordet skrivet innan valet, tro mig. Jag återkommer, med nöje…
Håkan och Michael: Nu har jag ingen reglerad arbetstid, vilket ni säkert noterat eftersom jag konsekvent svarar er på kvällarna… Därför tror jag belastningen på ”medlemstid” och lön är minimal. Det förklarar dock inte det faktum att jag ändock uppfattas som någon form av talesman för förbundet emellanåt. Har ni synpunkter på detta, vilket givetvis är såväl välkommet som nyttigt och demokratiskt, så tveka inte att föra fram dem. Det tål både mina chefer och jag, alla dagar i veckan och vi är nog medvetna om att vi inte är perfekta.
Vad gäller frågor och svar så kan jag bara notera att ni inte är särskilt duktiga på att svara, heller.
Att jag skulle minska arbetsbördan genom att radera inlägg är väl tämligen självklart. Särskilt om man läser ert rekordinlägg. Nu tycker jag att en blogg bör vara så frisinnad det bara går, det är något av idén i min värld. Jag skulle kunna föra en föga arbetskrävande monolog, men ni har rätt i att en dialog är att föredra alla dagar i veckan och jag kan bara hoppas att ni då också ser värdet av en (lätt frisinnad) blogg med högt i tak. Någonstans måste idéer, synpunkter och tips komma in.
Om vi då ska försöka avsluta illefallet så tycker jag ”hitlist” kan vara en utgångspunkt. Så ser jag definitivt det inte. Men vad har en ”vanlig” jägare i sinnet i gryningen på fjället eller andra måndagen i oktober? Har inte han också en ”hitlist” där ripa eller älg står överst? Vi kommer nog inte närmare pudelns kärna här, är jag rädd, jag förstår helt enkelt inte det stora felet att sträva efter att uppleva ny jakt istället för att gå ut ännu en dag bakom knuten hemma. Dödandet är fortfarande oväsentligt, men som den store filosofen Ortega Y´ Gasset sa:
”one does not hunt in order to kill; on the contrary, one kills in order to have hunted.”
Jose Ortega y Gasset. 1985. ”Meditations on Hunting”.
Läs den!
Du låter mer som en samlare än jägare.
Jörgen,
Vi som står bakom Jaktreform har kämpat i snart fyra år. VI är de som har tagit fram bevisen för att Regeringen har fel och att ”vi” KAN ha en positiv särbehandling av jägare boende i Sverige. VI är de som har visat att detta handlar om politik och inte juridik. På denna långa resa så har vi haft stöd och hjälp av DELAR av förbundet men från andra delar av förbundet – då särskilt i ledningen – har vi mött motstånd och ovilja att komma vidare i saken samt att konfrontera regeringen och andra makthavare med faktiska bevis. Vi kan inte hela tiden acceptera att VI hela tiden ska stödja förbundet – som borde vara bundsförvanter – när dessa inte visar att de vill göra allt för saken och detta genom handling!
Vi måste därför acceptera att jägare inte alltid är överens med andra jägare, alla kämpar vi för vår egen sak och förväntar stöd från andra jägare men inte minst från det förbund som vi tror ska kämpa för våra frågor. Förutom att förbundets högsta ledning har bekräftat för oss att fjälljakten INTE har varit prioriterat så efterlyser vi med detta stöd från de som har rovdjur, älg och gris som sina viktigaste frågor: ”solidariteten” måste väl verka båda vägar?
Håkan Tofte
Michael Fossum
Jörgen,
Vi som står bakom Jaktreform har kämpat i snart fyra år. VI är de som har tagit fram bevisen för att Regeringen har fel och att ”vi” KAN ha en positiv särbehandling av jägare boende i Sverige. VI är de som har visat att detta handlar om politik och inte juridik. På denna långa resa så har vi haft stöd och hjälp av DELAR av förbundet men från andra delar av förbundet – då särskilt i ledningen – har vi mött motstånd och ovilja att komma vidare i saken samt att konfrontera regeringen och andra makthavare med faktiska bevis. Vi kan inte hela tiden acceptera att VI hela tiden ska stödja förbundet – som borde vara bundsförvanter – när dessa inte visar att de vill göra allt för saken och detta genom handling!
Vi måste därför acceptera att jägare inte alltid är överens med andra jägare, alla kämpar vi för vår egen sak och förväntar stöd från andra jägare men inte minst från det förbund som vi tror ska kämpa för våra frågor. Förutom att förbundets högsta ledning har bekräftat för oss att fjälljakten INTE har varit prioriterat så efterlyser vi med detta stöd från de som har rovdjur, älg och gris som sina viktigaste frågor: ”solidariteten” måste väl verka båda vägar?
Håkan Tofte
Michael Fossum
Forts.
För 7 timmar sedan skrev du i denna blogg ”Om man besöker den hemsida där du medverkar, vad jag förstår, jaktreform.nu, så kan jag inte påstå att mina inlägg eller svar framstår som ens skuggan av arroganta i en jämförelse. Vidare betackar jag mig för den typen av ”reklam” för jägarkåren.”
För en tid sedan berömde du oss på olika forum………som sagt, när talar du från hjärtat?
Vi har dagligen kontakt med förbundets ansvariga för fjälljaktfrågan, jag hoppas och tror att Jaktreforms insats kommer att bära frukt. I vår dagliga kontakt med lokala kretsar av förbundet, medlemmar av Fjällrådet, jägare och andra som berörs av fjälljaktsfrågan får vi ofta frågan om VAR SvJF ledning, bland dessa dig, finns i frågan.
Upp till bevis nu Daniel! Du har själv skrivit att regeringen under den gångna mandatperioden löst flertalet av frågor, men du uttrycker ”Det är väl bara fjälljakten vi surar över just nu.” Jättebra! Nu kör vi Daniel! Det är 3 månader kvar till valet och våra politiker är säkert påverkbara, speciellt när argumenten är väl underbyggda. Att regeringen nu skulle hålla fast vid en ”jobblinje” stämmer inte – officiellt hävder de fortfarande att EU rätt och risk för diskriminering hindrar en återgång till den gamla skrivningen i §3.
PS: Illerjakt på kanin MED iller kan vara riktigt kul………och när man talar om att sura så glöm inte morkullorna samt vissa jakttider där vi inte fick som vi ville!
Håkan & Michael
Forts.
För 7 timmar sedan skrev du i denna blogg ”Om man besöker den hemsida där du medverkar, vad jag förstår, jaktreform.nu, så kan jag inte påstå att mina inlägg eller svar framstår som ens skuggan av arroganta i en jämförelse. Vidare betackar jag mig för den typen av ”reklam” för jägarkåren.”
För en tid sedan berömde du oss på olika forum………som sagt, när talar du från hjärtat?
Vi har dagligen kontakt med förbundets ansvariga för fjälljaktfrågan, jag hoppas och tror att Jaktreforms insats kommer att bära frukt. I vår dagliga kontakt med lokala kretsar av förbundet, medlemmar av Fjällrådet, jägare och andra som berörs av fjälljaktsfrågan får vi ofta frågan om VAR SvJF ledning, bland dessa dig, finns i frågan.
Upp till bevis nu Daniel! Du har själv skrivit att regeringen under den gångna mandatperioden löst flertalet av frågor, men du uttrycker ”Det är väl bara fjälljakten vi surar över just nu.” Jättebra! Nu kör vi Daniel! Det är 3 månader kvar till valet och våra politiker är säkert påverkbara, speciellt när argumenten är väl underbyggda. Att regeringen nu skulle hålla fast vid en ”jobblinje” stämmer inte – officiellt hävder de fortfarande att EU rätt och risk för diskriminering hindrar en återgång till den gamla skrivningen i §3.
PS: Illerjakt på kanin MED iller kan vara riktigt kul………och när man talar om att sura så glöm inte morkullorna samt vissa jakttider där vi inte fick som vi ville!
Håkan & Michael
Forts.
På tal om Iller : Du vill försöka påskina att vi skulle ha något emot illerjakt som sådan. Detta är helt fel. Ingen av oss har det minsta emot Illerjakt, själv bedriver vi intensiv predatorjakt för att fågelstammarna ska kunna växa. Kritiken mot ditt inlägg handlade inte om att du ville skjuta iller, men däremot om ditt föga jägarmässiga sätt att beskriva dina projekt med därtill hörande ”behov” av att just skjuta denna enda för dig viktiga iller. Varför inte gå ut och skjuta 5000 predatorer istället för en av varje?
ATT Förbundet låter denna galenskap fortgå på den egna hemsidan är anmärkningsvärt…
Mitt i det hela – och utan sammanhang med vara sig iller eller fjälljakt – så skriver du :” Jag är rätt säker på att du har en drös vänner som åker långt varje år för att få jaga några dagar i fjällen med sina hundar som de tränat omsorgsfullt på hemmaplan, ibland kanske på utsatt fågel och ibland kanske med träningsmetoder som skulle få en mindre insatt allmänhet att häpna.” Vad menar du med detta? Jägareförbundet har – oss veterligt – tagit fram en policy för utsättning av fågel och om man i övrigt behandlar viltet med respekt, så borde detta inte få vare sig jägare eller allmänhet att häpna, eller…?
När det gäller Jaktreform.nu så har ni i Jägareförbundet gett oss ert stöd över längre tid. Att VI är kritiska mot hur delar av ledningen i förbundet har hanterat frågan är en annan sak. Du själv har talat varmt om oss på ”jaktsnack.se” och i andra forum så ditt påhopp i dag lämnar frågan öppen: När talade du ut ifrån din genuina uppfattning? Då eller i dag?
Du säger vidare: ”Se heller inte mina skrivningar om jaktreform som en kritik mot det arbete ni gjort. Det är imponerande och maken till engagemang och envetet arbete är svårt att hitta. Ni har dessutom gjort det på ett sätt som vi som stor klumpig koloss har svårt att göra. Ni behövs, helt klart, och det gör vi också.”
För 7 timmar sedan skrev du i denna blogg ”Om man besöker den hem
Forts.
På tal om Iller : Du vill försöka påskina att vi skulle ha något emot illerjakt som sådan. Detta är helt fel. Ingen av oss har det minsta emot Illerjakt, själv bedriver vi intensiv predatorjakt för att fågelstammarna ska kunna växa. Kritiken mot ditt inlägg handlade inte om att du ville skjuta iller, men däremot om ditt föga jägarmässiga sätt att beskriva dina projekt med därtill hörande ”behov” av att just skjuta denna enda för dig viktiga iller. Varför inte gå ut och skjuta 5000 predatorer istället för en av varje?
ATT Förbundet låter denna galenskap fortgå på den egna hemsidan är anmärkningsvärt…
Mitt i det hela – och utan sammanhang med vara sig iller eller fjälljakt – så skriver du :” Jag är rätt säker på att du har en drös vänner som åker långt varje år för att få jaga några dagar i fjällen med sina hundar som de tränat omsorgsfullt på hemmaplan, ibland kanske på utsatt fågel och ibland kanske med träningsmetoder som skulle få en mindre insatt allmänhet att häpna.” Vad menar du med detta? Jägareförbundet har – oss veterligt – tagit fram en policy för utsättning av fågel och om man i övrigt behandlar viltet med respekt, så borde detta inte få vare sig jägare eller allmänhet att häpna, eller…?
När det gäller Jaktreform.nu så har ni i Jägareförbundet gett oss ert stöd över längre tid. Att VI är kritiska mot hur delar av ledningen i förbundet har hanterat frågan är en annan sak. Du själv har talat varmt om oss på ”jaktsnack.se” och i andra forum så ditt påhopp i dag lämnar frågan öppen: När talade du ut ifrån din genuina uppfattning? Då eller i dag?
Du säger vidare: ”Se heller inte mina skrivningar om jaktreform som en kritik mot det arbete ni gjort. Det är imponerande och maken till engagemang och envetet arbete är svårt att hitta. Ni har dessutom gjort det på ett sätt som vi som stor klumpig koloss har svårt att göra. Ni behövs, helt klart, och det gör vi också.”
För 7 timmar sedan skrev du i denna blogg ”Om man besöker den hem
Jörgen Bergmark! Jag tar aldrig illa upp så länge folk har åsikter i sakfrågan – och vad jag kan påminna mig, så är det alltid sakfrågan du ägnar dig åt. Att vi inte alltid är överens, är något helt annat och definitivt inget jag motsätter mig – snarare tvärt om. Alla ”mothugg” tvingar mig att lära mig mer, och försöka förstå motpartens tankegångar – allt mycket värdefullt som jag ser det.
Jo, jag kan hålla med dig om att jag är kritisk, och många ser mig säkert som en riktig ”satkärring”, men jag har ett syfte – och det är bland annat att värna om jakten!
Det finns många som försöker hitta både det ena och det andra i sin argumentation emot jakten – och jag kan lova dig att jag är lika mycket ”satkärring” åt det hållet.
Däremot hoppas jag att du har fel i din jämförelse med prästen och de homosexuella. Vem som har rätt får väl andra bedöma, men för mig är jakt helt OK så länge den sker på ungefär samma villkor och på samma grund som den alltid funnits – dvs att ta tillvara på de djur vi fällt och inte döda enbart för profit, trofé eller som ett mål för att pricka av en uppsatt lista.
Jag brukar vanligtvis även tycka att Daniel Ligné har kloka synpunkter, men i just detta inlägg så tycker jag att han givit jaktmotståndarna onödigt mycket ”kol på elden”.
Jag tror detta får bli mitt sista inlägg i den här tråden (osvuret är bäst) för jag tror inte jag förmår komma fram med mitt budskap till Daniel. Det han skrivit hade kunnat passat utmärkt i en bok om sitt liv som jägare – men inte i en blogg i en tid då jakten ifrågasätts av så många.
Till sist måste jag få tacka dig för de värmande orden: ”…. och Kerstin som jag uppskattar mycket på detta jaktforum…..” – även om jag, som sagt, kan vara en riktig ”pain in the ass” ibland ;-)
Daniel,
Ja envisa är vi, men vi vet bättre än att lägga tid på att svara på frågor som bara är ägnade åt debatt för debattens egen existens.
När de dessutom – som i fråga 1) – innehåller osanningar så blir det inte bättre…..hur skulle du kunna minska arbetsbördan genom att aktivt ta bort ett inlägg istället för att låta det ligga kvar? Hur lång tid tar alla inlägg och svar du har skrivit – på denna och många andra trådar?
Som vi påpekar så finns det viktigare frågor att lösa och vi försöker lägga vår lediga – ej betalda – tid på fjälljaktsfrågan. Vi, och många med oss, efterlyser det samma från ett antal betalda anställda inom förbundet: detta vore kanske bättre än att blogga ”i det blå” med våra pengar? Vem har gett dig ditt mandat?
Vi tror inte du har medlemmarnas mandat att ”provocera” vara sig de som vill jakten ont eller andra. Vi som alla andra måste förstå hur man ger och tar, vidare kan vi inte förvänta oss respekt genom att ständigt – i onödan – provocera. Detta är speciellt viktigt för dig i din tjänst. Att vara en allmän provokatör ger vare sig dig eller medlemmarna så mycket positivt….
Förutom att du använder den gamla taktiken att ställa nya frågor istället för att svara på redan ställda kan jag bara konstatera:
ATT det tycks vara ok, att du som förbundets tjänsteman lägger tid på att skriva privata bloggar med uppfattningar som inte speglar förbundets – detta på betald arbetstid. Man kan då fråga sig hur vanligt detta är och hur många pengar man kunde ha sparat om olika tjänstemän inte fick ägna sig åt privata sysslor på arbetstid? Vem betalar?
ATT biträdande riksjaktsvårdskonsulenten visar oförståelse för det viktiga i att bevara en hel fjällvärld för framtiden och att ge boende i Sverige sin självklara första rätt till detta nationalarv, för att i stället ge uttryck för sitt eget behov av att redovisa en ”hit-list” på vilt (som innefattar iller). Denna punkt är enormt graverande för förbundet!
På tal om Iller :
Daniel,
Ja envisa är vi, men vi vet bättre än att lägga tid på att svara på frågor som bara är ägnade åt debatt för debattens egen existens.
När de dessutom – som i fråga 1) – innehåller osanningar så blir det inte bättre…..hur skulle du kunna minska arbetsbördan genom att aktivt ta bort ett inlägg istället för att låta det ligga kvar? Hur lång tid tar alla inlägg och svar du har skrivit – på denna och många andra trådar?
Som vi påpekar så finns det viktigare frågor att lösa och vi försöker lägga vår lediga – ej betalda – tid på fjälljaktsfrågan. Vi, och många med oss, efterlyser det samma från ett antal betalda anställda inom förbundet: detta vore kanske bättre än att blogga ”i det blå” med våra pengar? Vem har gett dig ditt mandat?
Vi tror inte du har medlemmarnas mandat att ”provocera” vara sig de som vill jakten ont eller andra. Vi som alla andra måste förstå hur man ger och tar, vidare kan vi inte förvänta oss respekt genom att ständigt – i onödan – provocera. Detta är speciellt viktigt för dig i din tjänst. Att vara en allmän provokatör ger vare sig dig eller medlemmarna så mycket positivt….
Förutom att du använder den gamla taktiken att ställa nya frågor istället för att svara på redan ställda kan jag bara konstatera:
ATT det tycks vara ok, att du som förbundets tjänsteman lägger tid på att skriva privata bloggar med uppfattningar som inte speglar förbundets – detta på betald arbetstid. Man kan då fråga sig hur vanligt detta är och hur många pengar man kunde ha sparat om olika tjänstemän inte fick ägna sig åt privata sysslor på arbetstid? Vem betalar?
ATT biträdande riksjaktsvårdskonsulenten visar oförståelse för det viktiga i att bevara en hel fjällvärld för framtiden och att ge boende i Sverige sin självklara första rätt till detta nationalarv, för att i stället ge uttryck för sitt eget behov av att redovisa en ”hit-list” på vilt (som innefattar iller). Denna punkt är enormt graverande för förbundet!
På tal om Iller :
Jörgen: Är man ute efter objektivitet och bekräftelse ska man nog inte ge sig ut i ”bloggosfären”… Idén till detta ”illerinlägg” fick jag faktiskt när jag jobbade med våra råd och riktlinjer för hundanvändning, som nog finns skrivet om i ett tidigare inlägg. Det som slog mig när jag läste remissvaren på den skriften och även efter de möten jag hade med hundfolk och hundklubbar var att man hela tiden på ren instinkt försökte försvara sin egen ras och sin egen hundjakt med att angripa andras. Exakt samma reaktioner och omedelbara försvarsställning får man i detta fall.
Syftet med inlägget var helt enkelt att få folk att tänka till. Jag förstår att man instinktivt reagerar med avsky, oförståelse, avundsjuka eller vad det nu kan vara, men man måste nog ta sig en funderare på varför man kan förkasta t ex min jakt och inte sin egen. Jag har faktiskt lättare att förstå om man förkastar all jakt. Det är i någon mening ändå rationellt.
Jägareförbundet jobbar idag hårt med att rekrytera nya jägare som ska ta sina första stapplande steg på dianas stigar. Vad är det som driver dem ut på sin första jakt? Antagligen ganska exakt samma drifter, instinkter eller känslor som får mig att hellre lägga en helg på illerjakt än ännu en älgjakt. Jag tycker det tål att tänkas på. Vi är idag på tok för rädda att diskutera vad som driver oss som jägare, det är antagligen lika många motiv som det finns jägare. Vi måste dock vara extremt öppna för att vi alla har våra drivkrafter och vill vi försvara och förklara jakten samt locka nya till denna ”hobby” får vi nog vara en smula öppna och inte fullt så snabba i våra fördömmanden…
Håkan, igen: Vi får nog ta fjälljaktsfrågan i ett separat svar…
Jag tror man måste skilja på arbete och fritid en smula här. Att söka utmaningar eller nya upplevelser ägnar jag stora delar av min fritid åt. Jag kan inte ens gå ner till sjön med hundarna utan att fundera ut nya sätt att träna apportering eller hur jag ska få laikaskrället att gå fot. På mitt arbete finns det dock utmaningar så det räcker, även utan att jag ägnar huvuddelen av mitt arbete åt fjälljaktsfrågan. Därmed inte sagt att fjälljaktsfrågan inte är viktig eller att jag gärna skulle jobba med den. Det finns helt enkelt folk som kan frågan bättre och gudbevars ett Fjällråd som ägnar mycket blod, svett och tårar åt att hitta konstruktiva lösningar.
Om du inte hittat blogginlägg från mig i just denna fråga så har du nog inte sökt noga i arkivet. Jag har nog påpekat mer än en gång att alla argument för länge sedan är slut från regeringens sida och jag har mer än en gång sett Eskil Erlandsson byta fot. Just nu klänger man envist fast vid ”jobblinjen” och när nu även den börjar dö ska det bli riktigt spännande att se var det bär hän… Det är ingen hemlighet att jag tycker regeringens agerande i denna fråga är mycket märklig och det finns påpekat mer än en gång, men jag kan gärna påpeka det, med eftertryck igen, håll utkik.
Se heller inte mina skrivningar om jaktreform som en kritik mot det arbete ni gjort. Det är imponerande och maken till engagemang och envetet arbete är svårt att hitta. Ni har dessutom gjort det på ett sätt som vi som stor klumpig koloss har svårt att göra. Ni behövs, helt klart, och det gör vi också. Det finns i mina ögon varken ett motsatsförhållande eller en konkurrens eller för den delen rivalism. Vi vill samma sak, vi arbetar bara på olika sätt, vilket i grunden borde vara det absolut bästa. Man vinner sällan strider på en enda stor front…
Håkan: Jag har förstått att mina små projekt är provocerande, redan tidigare, jag förstår dock fortfarande inte varför. Många ”normaljägare”, dock förvånansvärt få just här, reagerar som du och ett par till här gjort. Jag tycker dock fortfarande att ni har svårt att förklara den stora skillnaden mellan mina projekt och all annan jakt. Visst, det är provocerande och tillspetsat skrivet, kanske med mening, men ser man till helheten så är all jakt lika enkel eller svår att förklara. Det är min poäng i slutändan. Att du inte kan försvara, eller ens förstå, illerjakt kräver jag inte. Men vill man förkasta den ska man inte göra det på utan att ställa samma funderingar och krav på sin egen jakt. Eftersom vi halkat in på just fjälljakten så använder vi den som exempel, igen. Jag är rätt säker på att du har en drös vänner som åker långt varje år för att få jaga några dagar i fjällen med sina hundar som de tränat omsrogsfullt på hemmaplan, ibland kanske på utsatt fågel och ibland kanske med träningsmetoder som skulle få en mindre insatt allmänhet att häpna. Jag har inga problem med att försvara detta och framför allt så försöker jag aldrig bekräfta eller försvara min egen jakt med att angripa andras.
Lösryckta citat kommer vi inte vidare med. Jag har nog skrivit 10 000 meningar här på bloggen och isolerade ur sitt sammanhang är nog åtminstone 1000 av dem suspekta. Andemeningen är att jag har upplevt massor genom att söka nya jaktformer och nya jaktkompisar. Jag ser inget fel i det och förstår ärligt talat inte att inte fler tar chansen. Vi bor antagligen i världens bästa jaktland…
Ett tillägg, När det gäller Håkan mfl så skrev jag väldigt klantigt, jag menar inte att dom är ”typexempel mm”. Tvärtom om dom ligger bakom jaktreform så gör dom ju stor nytta för alla jägare.
Jag menar att deras angrepp på en annan jägare är ett typexempel på alla inre stridigheter och avundsjuka som ligger jägarna i fatet. jag ber om ursäkt för den klumpiga formuleringen.
Hej Daniel,om folk hade läst din blogg objektivt så skulle dom ha sett att ditt fokus kring ”listan” inte låg på själva dödandet utan på jakten med allt vad det innebär av strapatser och upplevelser: sjösjuka,skidåkning kaffekokning mm. Men det spelar ingen roll vad du hade skrivit i din blogg.
Earnie, Kalle mfl skulle ändå ha dömt ut dig som psykopat, och Kerstin som jag uppskattar mycket på detta jaktforum hittar ju alltid något att kritisera när det gäller jakt,trots att hon är jägare själv. Ta inte illa upp nu Kerstin, men du påminner lite om dom präster som säger att det är inget fel att vara homosexuell bara man inte lever ut som sådan! Det vill säga, inget fel i att vara jägare bara man avstår från att jaga. Och Håkan mfl är väl typexempel på ett av jägarnas största problem, nämligen inre strider och att bara kämpa för just sin egen jaktform (just därför vore det bra om fler provade på andra jaktformer och viltslag). Jaktreform har jobbat väldigt bra och därför är detta deras sidospår extra tråkigt.
Vad är det för skyddsjakt du pratar om i samband med fjälljakt Drever?
Vad är problemet med fjäll jakten? ni får ju fort som fan skyddsjakt när det gäller.
drever:
men det är ju inte DET som det handlar om. På mina breddgrader finns inte illern som jaktobjekt. För den skull ser jag inte det som ett kall att boka in illerjakt söderut. Eller grävling, råka eller vad mer som skulle kunna läggas i listan. Jag kan försäkra dig att jag bedriver jakt på hemmaplan efter div arter som du kallar för ”skadedjur” både för viltvården men också som skyddsjakt. Jag känner mig nöjd med den insatsen…
Ja du håkan 2 det är många saker man inte förstår här i livet regel nummer ett man måste hålla efter skade djur
forts…
Varför inte lägga kraft på Fjälljaktsfrågan, ta DET som en UTMANING när du nu på nåt ställe skriver att det är den enda fråga som återstår att lösa, ägna tid till bloggar om detta, väcka opinion och påverka ALLA våra politiker inkluderat den sittande regeringen? Jag noterar att du villigt höjer en kritisk röst mot den rödgröna alliansen – var finns kritiken mot regeringen kring Fjälljaktfrågan? Som ställföreträdande riksjaktvårdskonsulent förväntar jag mig som medlem att du tillsammans med förbundets jaktvårdskonsulenter på länsnivå tillsammans med det s k Fjällrådet driver frågan hårt. Jag har ännu inte sett en formulering från dig där du med kraft ställer kravet om att lösa Fjälljakten på ett sätt som gagnar oss alla medlemmar i Jägareförbundet. Ett sådant blogginlägg förväntas. Istället ondgör du dig nyss över oss i Jaktreform som i vart fall tagit fram alla de argument som behövs för att kunna driva frågan i mål. Det finns också resultat(!), länskorten t ex, som aldrig hade kommit till stånd utan vårt arbete
Daniel,
det finns en del i ditt senaste inlägg som jag känner mig nödgad att besvara eftersom jag inledde den senaste delen av ”tråden”. Det första jag vill kommentera är den sista delen ”det 5:e”: När du skriver i ditt allra första blogginlägg om dina föresatser så är de minst sagt speciella önskemål från en ”normaljägares” syn!
Du uttrycker dig om en önskan ”att skjuta något i Sveriges alla landskap”, ”att skjuta alla arter som finns bland de ”ordinarie” i jakttidtabellen”, fortsätter vidare med att beskriva avsaknaden av ha dödat en iller vara ”ett stort problem” och att ”nu börjar desperationen närma sig”. Ditt nästa mål är en ny ”utmaning” att ”skjuta något för mina egna hundar i Sveriges alla landskap” något som avslutas med ”att få ta tag i den biten redan till hösten” något som kräver att du jagat och dödat en iller först.
Det har av dig skjutits och dödats MÅNGA olika djur av skäl som i vart fall inte jag kan förstå och som många här på tråden har uttryckt på ett liknande sätt. Du vill följa upp med nya skjutningar som också är är svåra för mig att begripa. Du måste ju förstå att många blir undrande kring dina avsikter. Du har inte förklarat tydligt VARFÖR du har formuleringar om att det är ett stort problem med att inte ha skjutit en iller kopplat med en desperation och att det tydligen brådskar…?? Kan du ha nån förståelse för det eller …?
Slutet försvann…
För det 5:e: Det skulle vara väldigt kul att få er förklaring varför jag är en rambo när jag jagar iller medan ni inteär det när ni jagar ripa. Ni har antagligen jagat en hel del vilt för första gången, var ni rambo då? Eller anser ni att man i god jägaranda endast bör jaga sådant man kan eller redan jagat? Eller är det listan som prvovocerar? Jag kan trösta er med att den inte finns på papper. Men också ni har antaglgen någon gång önskat er att en gång få uppleva någon typ av jakt och förverkligat drömmen, eller hur? Vad gjorde er då så mycket mer rumsrena än mig?
Många frågor att besvara men jag vet av erfarnhet att du är envis Michael så det här klarar du nog…
Michael: Ja, min blogg. Jag administrerar den och jag bestämmer vilka inlägg jag skriver och vilka kommentarer som jag publicerar. Har du synpunkter på det får du ta det med de webansvariga eller de chefer som bett mig skriva. Du kan knappast ta något som inte förbundsstyrelsen tagit ställning till som förbundets officiella ståndpunkter vilket du säkert förstår om du tänker till.
För det 1:a: Du hoppas dels att jag har semester så att jag inte gör detta på arbetstid men förfäras samtidigt över att jag försöker minska arbetsbördan genom att inte publicera ett inlägg utan substans med synpunkter som tidigare vädrats. Hur ska vi ha det?
För det 2:a: Varken fjälljakten eller fjällvärlden har ågot med detta tt göra. Jag undrade bara vad skillnaden på att jaga iller och ripa var i er värld och tog exemplet eftersom jag vet att du engagerat dig i frågan och antagligen är road av ripjakt, vilket jag inte ha något emot. Jag är själv road av ripjakt men anser inte att någon som vill prova varken iller- eller ripjakt lider av tvångstankar eller för den delen är ute på Eriksgata.
För det 3:e: Eftersom jag tidigare diskuterat dessa frågor massor av gånger med främst jägare vet jag att mitt sätt att få uppleva nya jakter, jaktformer och träffa nya jägare inledningsvis provocerar. Jag har dock inte ännu fått någon rationell förklaring till varför. Endast personangrepp och tystnad. Ni var inget undantag. Exakt vad skiljer mina försök att lära mig illerjakt från er ripjakt? Har ni inte jagat ripa för första gången någon gång? Vad drev er då? Knappast tvångstankar eller Eriksgator…
För det 4:e: Jag kan bara konstatera att vi har totalt olika definitioner av arrogans. Om man besöker den hemsida där du medverkar, vad jag förstår, jaktreform.nu, så kan jag inte påstå att mina inlägg eller svar framstår som ens skuggan av arroganta i en jämförelse. Vidare betackar jag mig för den typen av ”reklam” för jägarkåren.
För det 5:e: Det skulle vara väldigt kul att få er syn på
Daniel,
DIN Blogg?? En blogg som ligger på Jägareförbundets hemsida? Jag hoppas du har semester nu och att du inte sitter på – av medlemmarna – betald arbetstid och förfäktar dina egna tankar och idéer utan att låta andra komma till tals.
Eller ska vi ta dina skriverier som Jägareförbundets officiella ståndpunkter? I så fall kan man börja fundera i förhållande till fjälljaktsfrågan… Att du vågar gå ut och omtala fjälljaktsfrågan och värnet om ett historisk arv – fjällvärlden – på det sätt du gör tyder på en arrogans och en ignorans som är skrämmande!
I ett svar (no 19) på ett inlägg svarar du ” Givetvis är syftet bland annat att provocera”. Vem vill du provocera? De som vill jakten ont? De som har en (sundare) syn på jakt än det som framkommer i ditt inlägg? Medlemmar i Förbundet? Vem?
Den syn på jakt du delger oss i inlägget är inte annat än skamlig och jag skulle gärna veta om detta är en syn du kommer att ha som ledstjärna i ditt kommande arbete som Riksjaktvårdskonsulent? Den arroganta ton du använder mot många av de som har lagt in inlägg på olika trådar får mig att frukta detta.
Som nygammal medlem i förbundet så undanbeder jag mig den ”reklam” du ger oss!
Michael
Michael: För det första finns det ingen ordning på min blogg. Jag bestämmer. Punkt.
Nu tyckte jag dessa synpunkter var rätt grundligt utredda i kommentarerna nedan, eller?
Jag kallar min vilja att lära mig all förekommande jakt i landet upptäckarlusta, vetgirighet eller nyfikenhet. Ni kallar det tvångstankar. Vad ska vi kalla din vilja att sig till fjälljakten varje år? Tvångstankar att återigen slösa en massa bensin på att återigen få skrämma fåglar i fjällmiljö? Med lösryckta citat, egna illvilliga tolkningar och isolerade företeelser kan man göra vad som helst av vad som helst.
Vi har lika många definitioner av en ”god” jägare som det finns jägare, antagligen. I min definition skulle nog jag prioritera bred erfarenhet av så mycket jakt som möjligt före en hel del annat.
Sist men inte minst, ”desperationsmeningen” syftar på den fråga som kommer exakt direkt efter. Jag vill återigen veta mer…
Nöjd så?
Varför är Håkan 2´s inlägg borttaget? Jag har tagit del av texten och kan inte se någon orsak till att så ska ske. För ordningens skull bifogar jag hans inlägg här:
”Lignés blogginlägg associerar faktiskt till något som kan uppfattas likt tvångstankar, om att det eller det MÅSTE utföras eller ske. När dessa måsten handlar om att döda vilda djur, då tycker jag att trovärdigheten som jägare (och för den delen också jägarförbundets biträdande jaktvårdskonsulent) försvunnit. Misstanken besannas när Ligné skriver att ”nu börjar desperationen närma sig.” Hur kan jakt och i sammanhanget handhavandet av vapen vara förenat med ”desperation”? Likt en skjutglad Rambo ska Ligné längs en Eriksgata i Sverige på olika sätt fullfölja sina drömmar. Usch!”
Michael
Lignés blogginlägg associerar faktiskt till något som kan uppfattas likt tvångstankar, om att det eller det MÅSTE utföras eller ske. När dessa måsten handlar om att döda vilda djur, då tycker jag att trovärdigheten som jägare (och för den delen också jägareförbundets biträdande jaktvårdskonsulent) försvunnit. Misstanken besannas när Ligné skriver att ”nu börjar desperationen närma sig.” Hur kan jakt och i sammanhanget handhavandet av vapen vara förenat med ”desperation”? Likt en skjutglad Rambo ska Ligné längs en Eriksgata i Sverige på olika sätt fullfölja sina drömmar. Usch!
Jan: Nu tror jag inte att din illerjaktsmetod är riktigt etiskt försvarbar idag men du anar inte hur många synnerligen kreativa och intressanta tips och förslag jag fått. Det jagas bevisligen en del iller där ute och många har viss framgång.
Jag fick häromveckan också några bilder på ”illerförråd”, som man lämpligen passade eller lockade vid. Utan tvekan skulle man göra en rätt stor naturvårdande insats om man jagade iller…
Vad gäller hundanvändningen så har jag grävt ned mig rejält i gammal litteratur inför arbetet med våra ”Råd och riktlinjer för jakt med hund”. Utan tvekan har det gjorts ett enormt arbete genom åren av kunniga och engagerade hundmänniskor som vi har enormt mycket att tacka för idag. Ta bara rådjursrenheten, vilket hästjobb man gjorde där med stövarraserna. Frågan var till och med uppe i Riksdagen, två gånger. Tyvärr behöver hjulet uppfinnas om igen, uppenbarligen. Jag tror vi har en del jobb att göra med rådjursrenheten på våra jakthundar idag, dock inte nödvändigtvis på de traditionella stövarraserna där jag känner att kunskapen och viljan ännu finns…
Fortsättning…
Nu är det knappast relevant i vårt vargfall eftersom vargen är så totalt ounik att det blir svårt att tjäna pengar på den på varken det ena eller andra sättet. Då återstår en statlig finansiering stödd av demokratiskt fattade beslut, dvs vi tar kollektivt ansvar med skattemedel, vilket vi väl gör i någon mån idag. Den lösningen funkade dock inget vidare i Burkina Faso där skattemedlen inte direkt dräller omkring…
Sist men inte minst, det jag tror du menar med ren ”troféjakt” skördar i de allra flesta fall djur på ”retur” eller skadegörande individer. Dvs djur som gjort sitt i aveln i vilket fall som helst. I sig ytterligare ett argument för marknadsekonomi i vilt- och naturvård. Ingen som ska leva på viltförvaltning skulle drömma om att tillåta att avelsunderlaget och de goda generna sköts bort på studs, vad ska han eller hon då leva på nästa år?
Kerstin: Vilt utan värde för människor och särskilt markägare. En biologiskt skolad inser lätt att allt hänger ihop även om ”balans” inte existerar. Nu lever vi dock i ett samhälle som drivs i stora delar av marknadsekonomi och då kan man knappast ignorera detta faktum, det gäller även vilt- och naturförvaltning. Ingen markägare accepterar idag stora avsättningar utan kompensation och ingen fårbonde eller same accepterar stora rovdjursskador utan kompensation. Ett vilt som innebär en kostnad för någon, särskilt om denne ska leva på det som viltet påverkar, kommer att kräva ersättning eller driva på för en minimering / utrotning av viltet ifråga. Det gäller i resten av världen och det gäller också här. Jmfr. tamdjursskötsel och varg, eller elefantförvaltning i Afrika. Jag har själv jobbat där, ingen ska drömma om att man kunde acceptera elefantskador om man inte kunde sälja elefantjakt för större summor än värdet av de skador de gjorde i grödan.
Där har du också kopplingen till det du kallar troféjakt. För det första har jag aldrig sett sådan jakt utan att man tagit tillvara mer än trofén. Det förekommer säkert men det torde tillhöra undantagen. I vilket fall som helst så ser jag inget konstigt i det att man finansierar ett bevarandeprojekt genom ”troféjakt”. Vilt som bara har ett ”ekosystemvärde” är närmast omöjliga att bevara om de orsakar väsentlig skada. Det kan lyckas med ”symbolarter” som tigrar och elefanter, men det är ofta extremt svårt även då eftersom det krävs stora summor som kompensation till de som ”drabbas”. Att finansiera bevarande med t ex ”tittursim” eller fototurism kräver en väl utbyggd infrastruktur med stora kapitalinsatser samt modifieringar av naturen. Troféjakt kräver bara en guide och ett tält. Där har du den stora skillnaden och det finns mer än en studie som bekräftat att jakt, som många är villiga att betala stora summor för, är betydligt mycket mer insatseffektivt och mindre ”förstörande” än fototurism. Om nu målet är bevarande. Nu ä
Njaa Kerstin! Nu är vi snart på kollisionskurs igen, när jag läser ditt inlägg luktar det förbud. Rovdjursvännerna tillmäter jag inte någon större heder när det gäller våra hundrasers utveckling till det bättre. Då är våra jaktprov ett betydligt mer effektivt instrument där vi premierar egenskaper som t.ex lydnad och samarbete. Jakttokiga odiciplinerade individer som kanske inte ens går att koppla och jagar allt stoppas då ganska effektivt i avelsarbetet.
Då ska du tänka på att dom som såg till att jakthundarna fick det bättre och därmed ”passade ditt syfte bättre” mycket väl kan vara samma personer som idag värnar om rovdjuren.
Det kan visa sig att det kommer till nytta även denna gång – även om många idag har lika svårt att tro det, som gamla tiders jägare förr hade svårt att tro att förändringen skulle gagna jakthundarna.
Inga uttalade rovdjursvänner! Ja, det gjorde naturligtvis livet lättare för de som jagar.
Hundhållningen håller jag med dig om och det märks också på våra jakthundar att de blivit mer lätthanterliga och psykiskt stabila. Om detta sedan är bra för hunden som rovdjur kan jag inte svara på men det passar våra syften bättre. Men när det gäller vilda rovdjur är säkert aggressivitet ett viktig inslag.
Du har så rätt Jan Bratt! Inga uttalade rovdjursvänner, och inga som demonstrerade och krävde bättre förhållanden för t ex jakthundar som satt ensamma i sin hundgård, eller stod på en löplina – dag som natt. På den ”gamla goda tiden”, så var hundarna rena jaktredskap och det var många jägare som var övertygade om att man förstörde jakten i hunden, om den behandlades som ett sällskapsdjur.
Mycket har blivit bättre – eller?
Fortsättning från tidigare:
Hur man jagar iller intresserar mig inte ett dugg – däremot undrar jag varför man jagar den. Varför inte hellre använda tiden till att jaga mink – det skulle kanske kunna ge möjlighet att återintroducera den utrotade flodillern där den tidigare funnits. Kanske var det annars värdet människan satte på den som död, som en gång bidrog till att den idag är näst intill utrotad i Europa?
Vilt utan värde Daniel? Värde för vem?
Nog har du väl en gång fått lära dig att alla djur har ett värde för något annat levande, fast jag medger, det är svårt att hitta det värdefulla med vissa typer av levande väsen – men det beror nog snarast på att ingen har bemödat sig om att studera dessa livsformer med avseende på det.
Jag hörde en historia om en jägare, tillika bonde som förfasade sig över invasionen av sork på markerna. Till slut förstod han sambandet mellan alla döda ”värdelösa” rävar som han under åren hängt upp på ladugårdsväggen.
När det gäller troféjakt så definierar jag det som just jakt efter en trofé. Varför skjuta bort de bästa avelsdjuren och ge hondjuren sämre valmöjligheter om du nu med en bra viltvård verkligen lyckats att få det att avspegla sig på djuren. Där ser jag värdet försvinna, så snart ägaren till djuret dött. Sedan finns det verkliga avarter av troféjakt, men jag tror inte det förekommer i så stor utsträckning i Sverige, men väl i Afrika. Bara trofén tas tillvara. Köttet lämnas att ätas av rovdjur och asätare utan att de är i behov av stödutfodring.
Vad tänker du på när du skriver: ” Troféjakt är också en förutsättning för många lyckade återintroduktioner och bevarandeprojekt.” Möjligen kan mitt ovannämnda ”skräckexempel” gå in där, för denna mycket dyrbara jaktform gör förståss att markägaren kan investera i fler inom t ex gruppen ”de 5 stora” att senare skjutas. Liknar det man bland fiskare kallar put-and-take. Men folk som kommer och betalar för att se de levande djuren är säkerligen en större inkomstkälla för de människor som bor i och runt parkerna och som får dem att inse att djuren har ett mycket större värde för dom som levande än som döda.
Jag tror inte vår Kerstin vet hur man jagar iller. Men jag minns när jag växte upp att vi (inte mina föräldrar utan min morfar) som vi bodde alldeles i närheten av, på samma gård dessutom hade en strävhårig foxterrier som hette King.
King var en ilsk rackare som aldrig vek undan och användes till räv, stora råttor samt iller som inte sågs med blida ögon då hönsen ansågs alltför värdefulla. Nåväl stenmurarna var favoritgömställen för illern och när hunden stormskällde vid dessa platser kom spett och hackor fram. det slutade ofta med blodvite, för illrar är inte att leka med men hunden ruskade livet ur ganska många. Detta är nog ingen jakt som passar idag men så kunde det gå till då. Mig veterligt hördes heller aldrig någon kritik mot jakt överhuvudtaget och rovdjursvännerna var inte ens uppfunna då. Kan hända att folk har för mycket ledig tid nu och orkar engagera sig mer.
Kerstin: Du skrev väl om troféjakt en bit längre ned? Jag har svårt att se vad som skiljer troféjakt, beroende på hur man definierar det, från den jakt du eller jag bedriver. Att välja ut en specifik individ och försöka överlista den ser jag inget konstigt med. En stor trofé är dessutom ofta frukten av en hängiven och medveten viltvård. Troféjakt är också en förutsättning för många lyckade återintroduktioner och bevarandeprojekt. Vilt utan värde tenderar att få det jobbigt.
Jag inser att jag kunde uttryckt mig tydligare men du missar frågan ”Hur jagar man iller?”…
Daniel! Var har jag reducerat jakten till trofé eller ”listjakt”?
Jag är fullkomligt medveten om att jakt är så mycket mer – annars hade jag själv aldrig någonsin ägnat mig åt jakt.
För min del tolkar jag den typ av jakt – som enbart är en jakt efter troféer – mycket långt ifrån den typ av jakt som jag ser som den ”ursprungliga”. I mina ögon påminner den om statusjakt, dvs, det inte räcker med att vara den man är, utan man måste förstärka de yttre attributen med något det inte är förunnat alla att införskaffa.
Jag ser nu att du skriver: ” Att jag väljer att försöka lära mig illerjakt istället för att lägga ännu en dag på att locka räv är för mig helt okomplicerat och ganska sunt.”, men ”att lära sig”, är knappast något man uttolkar från den ursprungliga texten Daniel.
Där står det ”Det började med att jag satte mig för med att ha jagat i Sveriges alla landskap.” och ” När detta var klart tänkte jag mig att skjuta något i Sveriges alla landskap.” och till slut ” Den utmaning jag nu sysslar med innebär att jag tänkt mig att skjuta alla arter som finns bland de ”ordinarie” i jakttidtabellen.” Inte ord om att lära! Jag törs lova dig att det lilla ordet hade givit mycket av det du skrev en helt annan innebörd för mig.
earnie: Ditt misstag, medvetet eller omedvetet, ligger i att du isolerar en del, dödandet, från det övriga. Hade jag bara varit intresserad av att döda och bocka av hade jag väl skjutit en iller i fälla? Nu är det ju så att de arter vi har jakttid på tål ett ganska hårt jakttryck och i vissa fall får vi ta till skyddsjakt och för de flesta arter, inklusive illern, har knappast jakten någon som helst betydelse för beståndets storlek. Så du behöver nog inte vara orolig för att fler skulle vilja prova på nya jaktformer och jakt på nya arter, de tål det med all sannolikhet.
Det är nog förresten tur att inte fler tar efter din tjusning för att rycka upp intet ont anande strömmingar med vassa krokar, som du med berått mod driver in i deras känsliga munnar, och vrida nacken av dem med dina bara blodbesudlade händer. Jag har nämligen hört att det går betydligt mycket sämre för strömmingen än för illern… Ser du hur fel det blir?
Ur ett nyttoperspektiv kan jag visst se ditt strömmingsfiske men också mitt illerskytte. Jag ser inte den stora skillnaden. Och jag är vidare helt säker på att du knappast lider av att fiska strömming vilket jag heller inte gör av illerjakt, tror jag. Men för varken dig eller mig är dödandet det centrala, hoppas jag.
Daniel. I vad ligger mitt misstag? Att jag INTE förstår DIN längtan för att döda en iller kan knappast ses som ett misstag? Ett behov av att döda en art, med syftet att kunna bocka av på en lista, kan jag knappast se som ett sundhetstecken eller ens i närheten av ansvarsfullt eller försvarbart. För mig är detta snarare respektlös inställning gentemot liv.
Det är väl ändå en jäkla tur för dig Daniel att majoriteten av mänskligheten inte delar vare sig dina behov eller dina intressen. Hur skulle det då se ut i skogarna månne om alla begav sig åstad ut i busken med var sin bössa och lista??
Kerstin m fl: Jag har under flera år roat mig med att fråga en del av de jägare jag dagligen möter varör de jagar. Jag tror jag har fått lika många olika svar som jag ställt frågor. Alla har sin lilla förklaring till varför man jagar. Jag tycker du gör samma misstag som earnie när du reducerar jakten till enbart ”trof´ejakt” eller ”listdödande”. Jakt är jakt och den har för de allra flesta målet att överlista och därmed döda. Jag tycker inte det är varken konstigt eller något att skämmas för, så länge det sker utan lidande för viltet. Jag tror heller inte vi behöver dölja våra syften eller motiv, eller för den delen jakten i sig. Vi har aldrig uppmätt ett större stöd och intresse för jakt än det vi har idag. Det måste väl ändå betyda att det vi sysslar med är såväl ansvarsfullt som försvarbart i omvärldens ögon? Jag förstår, och kan nog också hålla med om, din nyttoaspekt men jag ser inte att en dödad iller eller kråka eller för den delen mört skulle vara förkastligt ur ett nyttoperspektiv. Att jag väljer att försöka lära mig illerjakt istället för att lägga ännu en dag på att locka räv är för mig helt okomplicerat och ganska sunt.
earnie: Jag köpte så sent som i förra veckan en ”vm-boll” åt mina söner. Blev tvungen att springa ut och kolla och den var i alla fall av läder… Nej, man grillar nog inte iller. Men man kan grilla de harar, kaniner eller fasaner som man spar genom att skjuta en iller. Förstår du hur jag tänker?
Kerstin, förresten om glädjen över en lyckad jakt eller lyckat fiske enbart handlade om att ha kommit över mat så skulle det ju vara lika trevligt och roligt att gå på willys och handla, men det tycker i alla fall jag är urtråkigt.
Ja Earnie, du har som vanligt i dom här sammanhangen missat det mesta, nåt annat är ju heller inte väntat eftersom du ju tidigare har haft vänligheten att förklara att du inte vill förstå. I ämnet att medvetet missförstå och misstolka så får du lätt MVG i betyg.
Kerstin, precis som sportfiskaren som släpper tillbaks dom flesta fiskarna och bara behåller någon enstaka lämplig fisk vid rätt tillfälle, så skjuter ju jägarna långt ifrån allt som kommer inom skotthåll. Det vet även du om du tänker efter, se bara på dig själv, du skjuter nog inte heller hejvilt på allt som rör sig, du vet mycket väl att jägarna i gemen är mycket måna om viltstammarna, eller hur? Sen åter till jaktglädjen, när jag fångade min första fisk som liten illbatting så hade jag ingen tanke på mat. Det var bara spänningen och glädjen över att ha fångat en fisk och inget annat, det var säkert bara katten som fick den. :)
Jörgen – ett litet tillägg. Du skriver ”…. jaktglädjen är densamma för en liten pojke som fångar en fisk som för kvinnan som skjuter ett rådjur. Och den glädjen är naturlig och normal och har varit livsviktig för människan i alla tider.”
Visst Jörgen, glädjen över att ha lyckats fånga något att äta – inget annat. Sedan finns det tillfällen när unga pojkar ska visa att de har blivit män. Bland masajerna har jag för mig att det innebär att dödad ett lejon – med ett spjut. Finns, och har säkert funnits liknande ritualer bland andra naturfolk, men mig veterligen dödar de inte djur de inte också har nytta av.
Ren troféjakt och dödandet av djur efter en särskild lista, tycks vara något som tillkommit efter att människorna fick tid över för annat än ren överlevnad.
Ja du earnie du behöver äta fisk det hör jag ha en god helg.
Jörgen. Min point missar du fullständigt. Kerstin har förhoppningsvis lett dig på traven. Läs innan du skriver och försök greppa. Jag fiskar för husbehov, rycker som mest strömming (nackar till och med varenda strömming) fisken kommer till nytta. Men för din skull tar jag det en gång till. Vad jag starkt vänder mig emot är detta fullständigt onödiga dödandet, jakten på en stackars iller för Daniels, och ditt, höga nöjes skull, för att skaffa sig troféer eller ytterligare en avbockning i någons avskjutningslista. Man blir direkt illamående.
Sen bespar mig flummet kring jaktglädjen, särskilt vad dom kvinnliga jägarna känner när dom fäller ett rådjur?? Sen fotbollsspelare och fotografer?? vad har dom med okynnesdödande att göra? Har jag missat något? Trevlig helg.
OK, det verkar inte som vi ser på det här från samma vinkel Jörgen.
Kanske dock, om vi tänker oss jämförelsen sport och krig. I båda fallen gäller det att vinna över motståndaren, och i det ena fallet använder man inga andra hjälpmedel än sin egen kraft och intelligens, och alla involverade går i de flesta fall från ”banan” med livet i behåll. Här kan man gott räkna in de fiskare som släpper fisken efter att den lyckats fångas. Har man lyckats få ett djur i en position för det perfekta skottet – men avstår från att skjuta och istället dokumenterar händelsen med ett kort – då har man kommit långt som jag ser det.
Jag deltar ju själv ibland i jakten här, så jag vet att det finns tillfällen när djur måste dödas för annat än för att ätas. Populationen av vissa arter kan bli så stor att den hota andra arters livsbetingelser eller förorsakar oacceptabla skador kan vara sådana anledningar, men likväl anser jag att varje levande väsen har rätt till sitt liv och att döda det bara för dödandet skull är för mig obegripligt.
Tänker man då på att det finns massor med människor som inte har minsta inblick i jakten, så måste det te sig väldigt underligt när någon beskriver jakten som en slags tävling i att skjuta så många olika djur som möjligt.
Kerstin, jag tror också att det skulle kännas meningslöst för en fotbollsspelare att alltid bara dribbla sig fram till ett målläge och sedan låta bli att skjuta. Eller för en fotograf att smyga sig i bra läge för bra bild och sedan inte ta bilden utan att nöja sig med att det skulle ha blivit en bra bild om han bara hade tagit kortet.
Kerstin, om man skjuter till exempel en räv eller fångar en mård så gör man det inte bara för att få en trofe utan också för att öka tillgången på ätligt vilt mm. Det är med jakt som med mycket annat att skottet är visserligen höjdpunkten man strävar efter men utan allt det andra som hör till så skulle inte heller skottet vara värt något. Om man jämför med fotboll så antar jag att man strävar efter att göra mål och att målet är höjdpunkten för en fotbollsspelare, men trots det så så skulle det inte ge någon glädje att spika upp ett mål och ställa sig och skjuta mål hela dagarna. Jag tror heller inte att en person som ägnar sig åt fällfångst tycker att det är avlivandet av bytet som lockar. Kerstin, jaktglädjen är densamma för en liten pojke som fångar en fisk som för kvinnan som skjuter ett rådjur. Och den glädjen är naturlig och normal och har varit livsviktig för människan i alla tider. Däremot kan jag ha haft fel angående materialet i fotbollen vi köpte. jag var nyss ute och lekte med den och kollade noga på den och jag kan inte svära på att det är äkta läder även om försäljaren sa det. Fotbollsskorna vi köpte är däremot helt säkert läder.
Men Jörgen, nog är det ganska stor skillnad att döda fiskar som man ämnar äta, och döda djur man möjligen tar skinnet av som en trofé?
Dom som fiskar, och har detta som en hobby de utöver med stor passion, brukar inte heller alltid döda fiskarna, utan släpper tillbaka dom i vattnet – kanske efter att de dokumenterats på bild. Det tycks som om det är just ”jakten” på fisken, och lyckandet med att lura den att hugga – som är den stora grejen där. Det borde kunna ge lika stor tillfredsställelse att ”lura en iller”, få den i skottläge, men istället för att avlossa bössan – ta ett kort med kameran.
När det gäller det Daniel skriver här – en blogg öppen för alla att se – så ser jag en stor risk att det spär på jakthatet helt i onödan.
Då Earnie, har du ju faktiskt en last som kräver dödande av vackra och”oskyldiga” fiskar. Dessa djur fångas i nät, som dom förtvivlat försöker frigöra sig ifrån, tills dom dras upp i en båt, där dom sakta dör av syrebrist och uttorkning eller i bästa fall av att nacken bryts!! Om din njutning av fisket består i fångandet, avlivandet eller ätandet är faktiskt ur alla synvinklar helt likgiltigt. Inte minst ur fiskens synvinkel. Men du måste ju äta för att överleva så därför är det ju bra att du njuter av maten och förhoppningsvis även av att vara på sjön och få en bra fångst. Jag gissar dessutom att du blir gladare när du lyckas med fisket än när du blir utan.
Jag tycker att min fråga är berättigad eftersom du ständigt rackar ner på min livsstil. Då vill jag gärna veta vad du gör istället för att jaga och som gör dig till en bättre människa än mig. Den dag vi dör har vi nog alla släckt lika många liv oavsett om vi är jägare vegetarianer eller slaktare. Förresten så köpte vi precis nu i Rio en mycket dyr fotboll till barnen och den är gjord av läder.
Ps lycka till med fisket. Fiske är ju också jakt!
Jörgen: Min hobby: ta hand om gården och markerna i Estland.
Fiskar sällan men då för husbehov, om det är så roligt vet jag inte, annat än att nyfångad strömming tillhör en av mina laster.
Vad har den frågan att göra med Daniels last och kamp om att få knäppa en iller? Till vad nytta leder detta okynnesdödande och det makabra av allt att man ser skoj i detta. Respektlöst.
Daniel. Nu var det ett bra tag sedan fotbollen var gjord av läder…sedär, utvecklingen går även på detta plan framåt….. Paintball var illa genomtänkt och ingen bra idé, tänkte inte på att den dödar ju inte. Så istället, enligt ditt resonemang, skulle din jakt på en iller vara samhällsnyttig och klimatsmart och bringa oss mer mat på bordet..grillar man iller, eller??
Earnie, jag håller med daniel, det skulle vara kul att veta vad du har för hobby. Sen måste jag fortsätta att tjata på dig om ett svar på frågan om du har provat att fiska, och i såfall: var det roligt?
earnie: Du får nog vara lite försiktigare med citaten och dina tolkningar av mig och min hobby. Jag vill uppleva så mycket och så olika jakt som möjligt. Och visst, det innebär dödande, men det gör alla jakt, även om jag endast jagade älg på samma stubbe år efter år. Jag ser inte skillnaden.
I illerfallet hade jag inte en susning om hur man jagar dem och hur de lever. Tack vare just detta inlägg har jag nu betydligt mycket mer kunskap och det skulle förvåna mig om jag inte kommer att få uppleva spännande, intressant och lärorik illerjakt till hösten med någon av de kunniga som hört av sig. Det innebär säkert dödandet av en iller eller två, men det är inte enbart, eller ens primärt, dödandet jag efterlyst.
Jag jagar för skojs skull, eller egentligen är det en av anledningarna. En konsekvens, ibland, blir dödande. I mina ögon ingen stor skillnad mot t ex fotboll eller fiske. Man spelar eller metar för skojs skull, men det ”kostar liv” som en konsekvens. I fotbollsfallet krävs det skinn till en boll och i fiskefallet blir det förhoppningsvis någonting man i alla fall kan äta.
Paintballförslaget är ungefär lika genomtänkt som tidigare sövningsförslag. Vilket alternativ ger minst lidande, störst samhälls- och klimatnytta samt mest mat på bordet? Det gör skitont att få en paintballkula i rumpan, tro mig.
Daniel. Saken gäller din hobby och din inställning. Din hobby går ut på att döda så många olika djurarter som det bara går enligt en uppgjord lista. Det återstår en iller att skjuta, det synes viktigt för dig. ”Jag måste bara få knäppa en iller!”. Det är för mig morbitt och besatt att ens få för sig.
Att nu döden finns runtom kring oss dagligen har inte med saken att göra, du väljer att döda för skoj skull. Där ligger den avgörande skillnaden. Du lär kontra med späningen med själva jakten som det avgörande, inte själva döden. Dåså, skaffa en paintball så kan du lattja i skogen bäst du vill.
Forts.: Du har problem med dödandet, det accepterar jag, men du får inte reducera jakt till enbart ett dödande.
Jämför med geocahing, eller bärplockning eller vad som helst. Jag ser samma utmaning och samma systematik. Enda skillnaden är möjligtvis att jag, emellanåt, dödar något medvetet, de andra gör det bara omedvetet.
Gustav: Tack själv för berömmet.
earnie: Att du har teser om mig var intressant. Har du lust att delge mig dem? Givetvis är syftet bland annat att provocera. Jag är faktiskt förvånad att inte fler blev provocerade. Detta är jättekänsligt, av någon anledning.
All jakt innebär dock dödande. Faktiskt innebär vår blotta levnad på denna jord dödande. Försök lev en hel dag utan att ta död på något. Om du så mycket som tar på dig ett bomullsplagg, en skinnsko och trampar på en myra så har du dödat något, direkt eller indirekt.
Bryter man ut dödandet eller detaljer ur vilken hobby som helst så blir det suspekt. Nu vet jag inte vilken hobby du har, förutom att skriva inlägg här, men om du talar om det lovar jag att ge dig en riktigt hemsk beskrivning av din verksamhet. Bryter man ur enbart dödandet ur jakten gör man samma (medvetna?) misstag som om man reducerar fotboll till att sparka benen av folk, aborrmete till att trä metallstänger genom kroppen på levande djur, fika till att stötta barnarbete (förutsatt att man inte dricker rättvisemärkt kaffe) och politik till att njuta av bråk och konflikter samt smutskasta och mobba andra människor. Alla hobbies innehåller suspekta moment, om du isolerar just det momentet.
Att jag valt att försöka uppleva så många sorters olika jakt som detta land har att erbjuda som möjligt istället för att enbart jaga hemmavid är i mina ögon inte konstigt, men så har jag heller inga problem med att döda, det är en viktig del av jakten för mig. Jag har inte som mål att döda, men en konsekvens av mitt mål att jaga är dödande, annars skulle jag väl ha sysslat med något annat. Skulle det dock enbart varit frågan om att döda skulle jag antagligen skjutit illern i fällan eller satsat på trutjakt på soptipp för att maximera antalet skottillfällen. Skulle det kännas bättre för dig om jag enbart sköt t ex fasaner i Sörmland hela mitt liv istället för att nöja mig med några och istället försöka skjuta några ripor i norrland? Du har problem me
Daniel. Vilken bedrövlig läsning, vad var syftet med detta inlägg? Att reta upp? Betraktar dig härmed helt enkelt att ha en morbid hobby, det bekräftar mina teser. Hur i h-e är man skapt att ens komma på idén av en lista på olika djur som man kan skjuta och prickar av vart efter? Det gränsar till en besatthet. När du väl skjutit illern kastar du lystna blickar utomlands. Berätta gärna om din ”drömlista” över världens alla tänkbara djurarter som du ser fram emot att döda. Yeak….
I alla dessa dystra kommentarer vill jag smita in och tacka för rolig läsning, samt all den kunskap som du sprider både här och i svensk jakt. Tack!
KH: Trevligt att du tillmäter mig och kollega Gunnar en sådan genomslagskraft men jag tvivlar på att bloggen besegrar marknadskrafterna. Som i allting annat är det marknaden som styr. En vara eller en tjänst får det värde som någon är beredd att betala för den. Det gäller föga förvånande också jakt. Jag tror ingen markägare i detta land är intresserad av att idka välgörenhet för jägarna och sålunda försöker man nog få ut så mycket som möjligt av jakten, egentligen varken konstigt eller något att klaga på.
Ett jakträttsavtal är ett avtal mellan en jägare och en markägare, egentligen ingenting vi ska lägga oss i om du frågar mig. Vi kan visserligen hjälpa till med det rent juridiska och annat men prisnivån är en fråga för de som skriver på avtalet.
Tror man att Jägareförbundets budskap om jaktens värde påverkar detta i någon riktning så tror jag man överskattar oss och underskattar markägare / skogsbolag. De vet nog hur mycket betalt de kan ta och de skulle ta lika mycket betalt även om vi hävdade att jakten inte är värt något och därmed lika gärna kan förbjudas. Tyvärr är dessa argument lika lumpna som de som hävdar att vi inte ska syssla med ungdomsverksamhet eftersom vi bara ökar konkurrensen och prisnivån på arrendena.
Glöm inte att Daniel och även hans kollega Gunnar Glöersen gång på gång framhävd jaktens stora värde, något som vi nu ser resultatet av när skogsbolagen höjer arrendet!
Håkan: Ditt mål lär vara ganska enkelt att uppnå…
Om du är orolig för att du betalt mina resor kan jag lugna dig med att även vi har revisorer och du får gärna studera mina reseräkningar. Jobbar man i en medlemsorganisation tror jag man rätt snabbt inser att man ständigt ifrågasätts och granskas, så att åka på jaktresa för medlemspengar är nog inget jag skulle rekommendera.
Av den tjuga som vi tar av medlemsavgiften och ger till forskningen går en mindre del till just rovdjursforskningen. Personligen tycker jag det är väl investerade pengar då vi antagligen inte haft vare sig lo- eller vargjakt utan den insatsen. Men kan inte du stå ut med det bidraget så är det nog tyvärr bara att gå ur.
Jag har också ett mål…att gå ur SJF.
Mycke av dina resor har väl vi medlemmar betalat.
Och dena rovdjurs forskning som medlemmarna betalar miljoner till tänker inte jag stödja längre.
Håkan
Calle: Du anar inte vilka kulinariska utflykter som gjorts i det Lignéska hemmet… Nu kan man ju förvisso ta reda på vilt på annat sätt än att äta det. Skinn till exempel. Vidare jagas det säkerligen en hel del för att i nästa skede få mer hare eller rådjur eller vad det nu kan vara. Skjuter man en årsunge av räv, eller en kråka eller en mink kan det vara för att man då spar några harungar, rådjurskid eller sjöfågelungar som sedan kan hamna i frysen.
Då jag lyckades förena nytta med nöje på min senaste resa ser jag inte riktigt hur det skulle vara klimatförkastligt, resan skulle gjorts ändå, nu blev det björnkött till Kanadensarna på köpet. Bra va?
Det har tydligen blivit både det ena och det andra närproducerat och klimatsmart vilt för den miljömedvetna ställföreträdanderiksjaktvårdskonsulenten.
Nu senast var det björnkött som han flög till Kanada för och det nästa blir väl närproducerat klimatsmart grillad iller från någonstans långt hemifrån.
Möjligen kan vi även få se bilder på när han äter grävling och räv.
Kerstin: Jag fokuserar väl på allt annat än dödandet?
Hade jag varit intresserad av ”fame” eller mediapoäng hade jag väl gjort som många andra och gjort en film eller en specialblogg om ”projektet”.
Nu är det bara ett försök att vidga mina vyer. Punkt.
Hade jag haft ett foto på varje landskap och varje vilt hade man kunnat anklaga mig för annat, men nu har jag inte det och allt är endast en oförarglig text, som har gett mig oförglömliga minnen av hela vårt land, lite drygt…
Men du Daniel, varför fokusera enbart på dödandet, istället för att fokusera på MÖJLIGHETEN att döda? Jämför fisket där fiskaren försiktigt lösgör fisken och låter den simma iväg. Den skillnaden tror jag är jätteviktig, såvida man inte vill visa upp ett bevis för att man lyckats döda. (Fiskaren kan ju alltid ta ett kort på fångsten.)
Å andra sidan tror jag att man saknar något väsentligt inom sig själv, om man måste visa upp något som bevis för andra. Det borde räcka om man vet vad man själv är kapabel till.
Men det går bra att söva lodjur o varg dom far nog ganska illa ett ben till kerstin o calle f ha en trevlig helg
Kerstin: Jag vill inte bevisa någonting. Jag behöver bara något att fokusera på och styra mot. Skrev jag inte att jag inte kan acceptera tävling inom jakt?
Jag vill helt enkelt prova, testa och uppleva så mycket som möjligt av Sveriges jakt och uppmuntra andra att göra detsamma. Visst kan man ha betänkligheter mot jakt, dödande och jakttidtabellen, men då bör man nog angripa staten och lagen, och inte dem som följer den. Jägareförbundet tog häromåret initiativ till att förbjuda jakt på arter, bl a Svärta, som minskade betänkligt. Orsaken är antagligen inte jakt, men vi bidrar så gott vi kan.
Jag har full respekt för att du inte äter din häst. Jag har varit i liknande situationer, men vi kan aldrig hävda ett slöseri på miljömässiga grunder… Känslorna får dock råda, det är jag den förste att försvara.
Men, återigen, jag vill bara uppmärksamma folk på den jaktskatt vi har i Sverige och försöka få reda på hur man jagar Iller, det är allt. Det är ingen tävling, bara nyfikenhet, kunskapstörst och en smula av uptäcklarlusta.
Stella: Ornitologer dödar normalt inte, det är skillnaden som får många att gå i taket. Dödar du när du plockar blåbär, äter ägg eller slaktar häst? Döden är svår för många och det får vi acceptera. Jakt kommer alltid att innebära en form av dödande och så länge det anknyts till någon form av nöje så blir folk arga.
Att upptäcka Sverige med bössan i hand låter ganska trevligt!
Så länge det är lagligt och lovligt ser jag inte större problem med detta än med ornitologkryssning!
Daniel, när det gäller trådar som just denna, så är det fokusen på dödandet som upprör – inget annat för min del i alla fall.
Jag är inte främmande för att ta livet av en annan levande varelse om det finns en vettig anledning, men just detta är väldigt känsligt för många.
Jag hade en gång en häst som jag valde att avliva via veterinär och gräva ner. Jag kunde lika gärna ha slaktat honom och tagit tillvara på köttet (hästkött smakar utmärkt) men jag vågade faktiskt inte. Det hade aldrig gått att slakta den hemma och tagit reda på köttet, utan att det hade kommit ut. Hästar i Sverige ”äter man inte” – hästkött är tabu i vårt land (undrar hur många som vet att biffen på restaurangen kom från häst?. Hästar betraktas säkert inte av någon som familjemedlemmar – men man äter dom inte – så är det bara! Jag böjde mig för det.
Trots att jag inte ens skulle ha tvekat att äta upp min egen häst, om det inte hade varit så tabubelagt, (vad tycker du om det?), så tycker jag alltså att jakt inte ska ske i någon slags tävlingsform – även om det bara är en tävling för en själv – och det är ju exakt det du beskiver i denna blogg Daniel! Först att få skjuta (döda) ett djur i alla landskap, och sedan gå över till att skjuta (döda) ett djur av varje lovlig art. För mig upplevs det sjukt!
Vad är det egentligen du vill bevisa? Kanske något för dig att fundera över.
Kerstin: Hur man än uttrycker sig här, i denna typ av frågor, så blir det reaktioner och många går i taket. Det är dock helt säkert att jag definitivt skulle ta reda på en skjuten Iller. Var så säker. Skinnet skulle få en hedersplats. Jag ska dock villigt erkänna att jag skjutit djur, på hemmaplan, som kanske inte tagits till vara på bästa sätt. Rävar som inte pälsats, kråkor som blivit endast apportvilt och minkar i sommarskinn som inte fått någon vidare användning.
”Överlistandet” är för mig, och då talar jag enbart för just mig, en viktig del. Visst skulle jag, i teorin, kunna skjuta en Iller med bedövningspil eller fånga en kråka och släppa den. Grejen med dessa suspekta ”utmaningar” jag har för mig är enbart att få uppleva mer. Vi har massor av folk som jagar enbart älg där ute och ännu fler som skulle vilja jaga men inte kommer sig för. Om de visste hur kul och lärorikt det kan vara att försöka överlista en bisam i Västerbotten eller en Nötskrika i Småland. Och det är ofta helt gratis.
Syftet kan i sin mest akademiska form vara en form av fortbildning. Det är onekligen rätt nyttigt att ha jagat i Sveriges alla landskap när man svarar i telefon på Öster Malma. Men jag måste erkänna att det inte handlar om enbart detta. Det är en drift att få uppleva något nytt och lära sig mer. Hade syftet enbart varit att döda enligt en lista så hade jag väl skjutit Illern i fällan? Jag vill uppleva all jakt det här landet har att erbjuda och det innebär dödande, det kan jag inte sticka under stolen med, men all jakt innebär till slut dödande och har man haft roligt, träffat nya människor, inte orsakat lidande och lärt sig något på vägen är det enligt mig en försvarbar handling.
Daniel, här håller jag verkligen med Rune, och för mig har jakt aldrig varit en fråga om att döda i första hand, utan se om jag kan överlista djuret så att jag får möjligheten att skjuta det – om jag vill! Det skulle aldrig falla mig in att döda ett djur som jag inte kan ta tillvara något av, såvida det inte är ett skadat eller sjukt djur, eller en invasiv art som ger problem för våra inhemska arter.
Jag kan förstå ditt intresse av att försök ”överlista” olika djurslag – men då borde det väl räcka med att inser att du har haft möjligheten att döda objektet – men avstår från själva dödandet. Varför i jisse namn vill man döda en iller? Fast rubriken är ju ”Wanted alive….”.
Jag tänker lite på fiske, där många drar upp fiskar som de sedan släpper tillbaka. Det går ju inte vid jakt, såvida man inte använder bedövningspil, men då måste man kanske ha en veterinär med sig som kan ge ett medel så att djuret med det snaraste kommer på benen igen.
Om jakten för jägarna enbart är en fråga om att döda – ja då tror jag de jaktfientliga har fått ett stort köttben de kan ”gnaga” länge på här – tyvärr!
Rune: Inte behöver du tycka synd om mig. Jag är en mycket lycklig man i min enfald.
Vad säger att jag inte äter eller på annat sätt tar reda på det jag skjuter bara för att jag inte skjuter allt vilt på exakt samma ställe?
Döda är för mig en självklarhet om man jagar, det är en del av upplevelsen. Grejen med att jaga på så många ställen som möjligt är att man alltid lär sig något nytt och möter nya människor. Jag jagar hemmavid också men det är sällan man upplever något nytt eller träffar en ny bekantskap där. All jakt har sin tjusning men första morgonen på fjälljakten eller ute i skåren i stockholms skärgård minns man bättre än den 329:e dagen hemma i Hälsingland…
Jag kan inte göra annat än tycka synd om dig, som har såna behov av att döda. Jakt borde vara för att man vill ha kött att äta, inte hysteri av att flänga runt i landet och döda.