Betydelsen av det dallrande folket…

Enligt gammal folktro var Jesu kors gjort av asp och aspen blev därför dömd att för alltid stå med skälvande, darrande blad. Detta sägs vara anledningen till att Linné gav aspen det latinska namnet Populus tremula, vilket betyder det darrande folket. Bortser man från ek, så är asp troligen det svenska trädslag som har flest olika arter knutna till sig. Därmed är aspförvaltning en viktig fråga för naturvården. Eftersom asp är ett populärt foder för mycket av viltet, så har en hel del fokus lagts på inverkan av vilt på rekryteringen av asp. I en del skyddade områden har till och med älg och bäver lyfts fram som de största hoten mot den biologiska mångfalden, eftersom bävern fäller de gamla, värdefulla stammarna och älgen betar ned de nya rekryterna.

Förekomsten av medelålders blandskogsbestånd innehållande asp har minskat kraftigt i Sverige. Man ser liknande mönster även i Finland och i Nordamerika. I många fall har skulden  lagts på älgen i Skandinavien och på kronhjorten i Nordamerika. Ny svensk (ex. Edenius m.fl i Journal of Applied Ecology, 2010) och finsk forskning visar dock att den viktigaste orsaken till minskning av asp är skogsbrukets metoder och inriktning. Starka betestryck kan påverka rekryteringen, men även där man hägnar ut klövviltet minskar aspen. I finska studier har man visat samma sak, men dessutom att det framför allt är hare och sorkar som äter bark och knoppar från nytt aspsly. För att motverka den nedåtgående trenden behöver man sluta röja och gallra bort asp, arbeta mer med brandfält och utnyttja så kallad ”green tree retention” där man lämnar grupper av asp och andra träd vid avverkningar. I dessa klungor av träd faller ofta en del stammar, vilket ger ett mekaniskt skydd mot betning eftersom klövviltet inte gärna tränger sig in i täta bestånd och betar eller flänger bark där. Av samma anledning bör man inte friställa aspstammar förrän de med god marginal kommit ur betningsbar höjd OCH börjat få skorpbark.

Ofta lyfter man fram minskade betestryck pga predation som en av de viktigare funktionerna för vargen i skogesekosystemet. Man lutar sig då ofta på studier från Yellowstone i Nordamerika, där flera forskargrupper under lång tid studerat effekterna av den återinförda vargen. Till att börja med är det viktigt att hålla i minnet att det rör sig om en nationalpark, där man inte bedriver skogsbruk eller beskattar klövviltet med 30 % per år. Därmed blir det väldigt svårt att göra några rättvisande jämförelser mellan situationen där och för huvuddelen av Sverige.

Nu börjar det dock komma kritiska analyser av sambanden även i Yellowstone. Flera forskargrupper har studerat effekterna av de minskade klövviltstammarna på rekrytering av löv. En ny studie publicerad av Kauffman m.fl. i den ansedda tidskriften Ecology visar att man inte fått någon märkbar förändring i asprekrytering på landskapsnivå i och med vargens återkomst. Man ser inte heller några effekter i de områden där kronhjorten löper störst risk att bli tagen. Andra nya studier av Hobbs m.fl. visar att man inte får tillbaka Salixarter som försvunnit även om man hägnar ut områden. Om man däremot översvämmar områden motsvarande vad bävern tidigare gjorde så får man tillbaka Salixen. I vanlig ordning är alltså naturen betydligt mer komplicerad än vi trott, och det är inte så enkelt som att påstå att man får tillbaka förlorade lövträd bara för att man återinför varg i nationalparker.

Spelar allt detta någon roll för viltförvaltningen? Självfallet, och inte minst eftersom det finns en hel del mantran och missförstånd som upprepas gång efter gång. Problem med lövrekrytering orsakas inte i första hand av klövviltet vid för Sverige normala tätheter på stammarna, vilket ofta hävdats både av företrädare för skogsnäringen och för naturvården. Däremot påverkar förstås betestrycket på tall vinstmarginalerna i skogen. En bra skötsel av triviallövet kommer dessutom att kosta mer än idag, då man i stor utsträckning försöker ta hand om lövet när man ändå röjer och gallrar med inriktning på att gynna tall och gran. Vidare är det mycket möjligt att man måste jobba mer aktivt med vatten i skogsmiljöer, för att gynna löv och mångfald.

Triviallövet är en viktig födoresurs för viltet, utöver att vara viktigt för den biologiska mångfalden. Vi jägare bör därmed självfallet lyfta fram betydelsen av en riktig förvaltning av triviallövet. Vi måste också tänka oss för, så att vi inte fäller alla gamla aspar för att ge foder till viltet. Försök att så långt möjligt skapa tillgång till foder genom att gallra aspbestånd och fäll bara asp på vintern. Lämna alltid en del grov asp som evighetsträd, vilket gynnar den biologiska mångfalden, tjädern, hackspettar och håller kvar aspen i landskapet. Vilket gynnar älg, rådjur, harar osv.

Det är dock alltså knappast i första hand Gud, älgen eller jägarna som får aspen att darra, utan snarare skördaren och röjsågen…

Älgen knäcker och flänger bark från aspar som är friställda eller står i en kant. För säker rekrytering skall man låta aspen ”skydda sig själv” i täta bestånd. Foto © Fredrik Widemo.