Kejsarens nya kläder?
Så har man då landat i norr efter en dag på Öster-Malma och seminariet om den nya älgförvaltningen. Många kloka ord och utsträckta händer mellan jägare och markägare/markförvaltare. Vi måste samarbeta och kompromissa och visst är det så att vi har intresse i en gemensam resurs i form av älg som påverkar oss på olika sätt. Det som kanske var mest intressant och kanske relevant var när man började komma in på att hantera och förstå de människor som i slutändan ska genomföra den praktiska förvaltningen. Jag kan nämligen inte undgå att förvånas över den entusiasm som finns på vissa håll över den nya förvaltningsmodellen. Inte för att den inte kommer att fungera, för det kan den mycket väl göra. Jag fortsätter att flagga för en stor osäkerhet vad gäller ekonomin i systemet, vilket även många andra gjorde under gårdagen. Däremot blir jag lite fundersam när jag hör flera tala om hur detta system ska lösa de problem man anser finns med det system vi har haft. Till viss del undrar jag om man inte tillfullo har satt sig in i dagens modell av förvaltning? En stor brist i älgutredningen, enligt min mening, var att den inte inleddes med en djup analys över vilka problem man såg och vilka problem man ville lösa som inte gick att lösa inom det gällande systemet. Jag kan ta några exempel:
* ”När älgförvaltningsområden har inrättats kan vi förvalta älgar över större områden” – I dagens system har älgar förvaltats på kretsnivå, för Norrbottens del i områden mellan 100 tusen och1,5 miljoner hektar. För mig är det inget nytt med stora områden!
* ”Förvaltningsgrupperna sammanställer inventeringsresultat och gör planer för området” – precis som dagens lokala samråd har gjort…
Man verkar också anse att det kommande systemet ska vara bättre på att få jägarna att följa föreslagna tilldelningar, men systemet innehåller inga som helst sanktioner vilket gör det svårt att komma framåt utan mycket långtgående samarbete på alla nivåer. Älgförvaltningen har under långa tider kantats av konflikter, nu har man gjort ett system som helt bygger på samförstånd och frivillig samverkan. Jo, det finns en sanktion, man kan avregistrera områden. Fast om man är missnöjd med att jägarna inte fyller sin tilldelning känns det lite främmande att straffet ska vara avregistrering och utebliven jakt i området…
Överhuvudtaget finns det en ambivalens mellan att kunna styra jakten mer, om inte från centralt håll så i alla fall regionalt, och att ge frihet under ansvar till respektive jaktområde. I den utredning som Sofia Wennberg DiGasper gjorde om älgskötselområdena visade det sig att inte ens i de områden som utgjorde en samling av privata markägare som jagade på egna marker så uppnådde man de mål som man på riks- och länsnivå hade satt upp vad gällde skadenivåer på skogsföryngring.
Jag sågar definitivt inte det nya systemet och jag tror att det finns delar i detta som leder oss framåt. Däremot anser jag att det i långa stycken påminner så mycket om dagens modell att man inte ska ha alltför högt ställda förväntningar vad gäller att systemet i sig ska lösa de problem man ser! Satsningen som nu görs på kunskapsuppbyggnad är bra, den kommer att leda många steg framåt. Man pratar om utbildning av delegationer och förvaltningsområdesgrupper, men man får inte glömma bort de enskilda jägarna! Även idag kan intresserade jägare samlas med någon representant från respektive jaktlag inom en krets och komma fram till en gemensam strategi. Tillbaka i det egna jaktlaget och under den praktiska jakten så glöms ofta de goda intentionerna bort. De som är inblandade i älgjakten under några dagar på hösten har inta alls samma syn och förståelse för något så främmande som ”ekosystembaserad älgförvaltning” eller ”adaptiv förvaltning”, de vill ha trevlig jakt, samvaro med jaktkamrater, kött i frysen och spännande situationer. Dessa jägare är fler än de som seriöst debatterar långsiktig älgförvaltning – den bron är lika svår att överbrygga, både i dagens och morgondagens system, som den mellan engagerade jägare och engagerade skogsägare.
Men vi tar med oss bilden av älgen som en nationalsymbol för Sverige! En hylla på Arlanda på väg hem var fylld med prylar med Stockholms stadshus på ena sidan och en älgtjur på den andra – Älgen är värd mer än konflikter, låt oss hoppas att vi tar många steg åt det hållet under året som kommer!
Rickard, bara för att vara tydlig. Den ÄBIN som är gjord genom åren och som finns som underlag för statistiken är grundad på kretsgränser. Det är en av de faktorer som gör att jag tycker att jaktvårdkretsarnas företrädare har en poäng när de vill behålla kretsgränserna som grund även i den nya förvaltningen. Oavsett var vi drar gränser så kommer områdena att bli mer eller mindre fel utifrån älgarnas rörelsemönster. Tittar vi på den senaste vandringsundersökningen med GPS-märkta älgar så rörde sig de älgar som stod i Överkalix under vintern i huvudsak i nord/sydlig riktning. Att ha ett område från Haparandakusten och långt upp i Pajala är ett betydligt större område än de vi har idag och om jag förstod dig rätt tyckte du att redan de var för stora?
Ett litet historiskt tillrättaläggande också. VVO var endast en automatiskt överföring av JVO, en organisationsform som infördes 1938 i Sverige. ÄSO infördes som förvaltningsmodell under mitten av 90-talet.
Jag kan delvis hålla med om problemen med en starkt varierande älgstam och kan bara hoppas på en bättre hantering så vi slipper allt för stora toppar och dalgångar. Men här krävs det förståelse för varandra eftersom systemskiftet som sådant inte kommer att skjuta några älgar, det är det jägarna som gör oavsett hur organisationerna ser ut. Under nästan hela 2000 talet har älgavskjutningen faktiskt varit nära stabil på länsnivå. Men på många håll är stammen för stor samtidigt som det finns områden i länet där stammen skulle kunna öka utan problem för skogsbruket. Länet är för stort för att ge övergripande svar på om stammen är för stor eller för liten, därav behovet av lokalt inflytande och lokala överenskommelser. Eftersom så stor andel av jägarna är skogsägare och skogasägarna är jägare borde det finns förutsättningar för en gemensam plattform framöver.
Det är roligt att se en Jaktvårdskonsulent som ”står” för sin regionala åsikt. Vi har redan för stora förvaltningsområden i Norrbotten. Men jag håller inte med er om nuvarande kretsgränser som bra förvaltningsområden, det är att bortse från verkligheten att tro att kommungränser (utom Råneå?) fungerar bra i en förvaltningsmodell. Ta hjälp av ÄBIN och Sveaskogs flygningar, där ser man de kluster älgarna bildar vintertid i deras flaskhals. Flyginventeringarna görs så tidigt att den stora älgvandringen inte kommit igång.
De idag stora områdesindelningen i Norrbotten bidrar till konflikter och gör älgförvaltningen oflexibel, åsikter om lokal variation i vilttähet smetas ut och blir orubblig. I dag har vi ca 6% färska betesskador på tall i Norrbotten, stor variation finns inom länet. Om man ser på älgstammens utvecklingen i BD län sedan ÄSO och VVO:n infördes runt år 2000 har den ökat våldsamt för att de senaste fem-sex åren legat konstant. I varje fall om man ser på Älgobs och skadenivå.
Idag existerar ingen älgförvaltning i Norrbotten, i varje fall ingen fungerande. Det kan inte ni heller tycka om man ser på skadenivåerna på tallskog och variationen i älgavskjutningarna över åren. Motsatsen till idag kommer kanske då vi drastiskt måste sänka avskjutningarna för att behålla älgstammen på en jaktbar nivå. Vad händer då? Tar jägarna sitt ansvar åt det hållet med? Eller ska inte de som förvaltar älgstammen i Norrbotten på ett nytt bra sätt ha koll på det och bromsa avskjutningen i tid?
Att avregistrera jaktområden som inte skjuter älgarna låter befängt, ofta beror tyvärr problem med avskjutning att man inte har en regelrätt dagordning på årsmötet och tar ”juridiskt” vettiga beslut som klargörs att det ska följas. Tror det behövs utbildning i det ämnet. Kolla bara hur omständigt det blev i Kuivakangas.
Till sist vore det bra att i hårt skadedrabbade områden tillåta skyddsjakt på älg precis som man tillåter skyddsjakt på annat vilt. Det är en kortsiktig metod på ett akut problem men avsevärt mycket bättre än att avregistrera jaktområden. Sen skulle det ge snabb effekt och markägarna skulle känna att de inte var överkörda i den utsmetade älgförvaltning som råder i Norrbotten nu.
Till sist! Det är inte bara Jägareförbundet som jag klandrar och uppmuntrar i denna kommentar. Skogsbolag och Myndigheter har minst lika stor del i detta.
Mvh Rikard Hansson, Nätverket Mot Viltskador