I botten är vi alla jägare

I scrollandet dyker det upp ett inlägg som får mig att pausa den där millisekunden som alla sociala media-ansvariga sliter för. Nya studier visar att förhistoriska kvinnor jagade i samma utsträckning som män – och var hormonellt bättre utrustade för den uthållighet som jakten ofta kräver.

Vi är alla jägare, kvinnor som män. Foto: Madeleine Lewander

Jag scrollar vidare. Men kan inte släppa det, så jag letar upp inlägget igen. I en tid där hemmafrun är på väg att återigen bli ett ideal, ruskar det om. Är det så att bilden av män som jägare och kvinnor som samlare och vårdare är så grovt förenklad att den helt enkelt inte är sann?

De ansvariga forskarna menar att vi rent krasst haft otur när vi tänkt. Eftersom det moderna samhället har en könsbaserad arbetsfördelning så har vi antagit att det ”alltid” varit så. Vilket det inte finns bevis för. Däremot finns det, om man tar bort skygglapparna, både fysiologiska och anatomiska bevis för motsatsen: kvinnor jagade. Deras kroppar fick samma skador, både av förslitning och av trauma, som männens. De utförde samma jobb, utsattes för samma risker.

Jag funderar på alla de kvinnor jag mött i jakten. Starka, uthålliga, kunniga. Också varma, omhändertagande. Egenskaper för jakt och egenskaper för omvårdnad i samma personer. Och det känns självklart, varför skulle det ena utesluta det andra? Och varför skulle kvinnokroppen bara vara gjord för att samla blad? Skulle den styrka och uthållighet som sätts på maximalt prov i att skapa ett nytt liv inte vara användbar i fler situationer? Det vore ju bara dumt. Och naturen är inte dum.

Jag får ett meddelande av en bekant på västkusten som efter ett liv som fågelskådare bestämt sig för att ta jägarexamen (jo då, de finns). Han berättar att 80 % av kursdeltagarna är kvinnor, och till och med kursledaren är förvånad. Nyligen visade siffror från Naturvårdsverket att en ökande del av jaktkortslösarna i landet är kvinnor.

Är det ett kvinnokampsförsök att storma jakten – manlighetens sista bastion? Knappast.

Anledningarna som drar folk till jakten är många, men de gemensamma nämnarna är oberoende av kön. Kunskap om naturen, förståelse för kretsloppet vi är en del av, tillvaratagande, reda sig själv, samarbeta, tänka långsiktigt, fokusera i skarpt läge, kontrollera adrenalinruschen, ta rätt beslut i snabba situationer, ta svåra beslut, ta ansvar, göra rätt när något gått fel, kunna avsluta ett lidande…

Det här är inte attribut som särskiljer män, eller kvinnor. De är färdigheter du tränar som jägare. Och det slår an något långt inom oss. För vad forskarna nu gräver fram bevis för, är att vi var alla jägare, är alla jägare. Med olika färdigheter, säkert mer och mindre framgångsrika med olika viltslag, i olika miljöer och inom olika jaktformer, då som nu.

Men från djupet av allas vårt DNA ljuder det: vi är jägare. Vissa hör det tydligare än andra, och den rösten går inte att tysta.