Förändring – för medlemmens skull
Ofta berättar vi om interna händelser som kanske inte i första skedet verka påverka medlemmarna i någon större grad. En av dessa processer är hur vi är organiserade och hur vårt nya arbetssätt ska fungera. Men det finns några skeenden i detta som är riktigt intressanta, och som förklarar och sätter perspektiv på detta arbete. Utan att använda överord skulle jag vilja påstå att vår framtid hänger på att vi gör just detta – förändrar oss. Jag tänkte försöka sätta ord på just detta.
Vi lever i föränderlig värld. På många sätt är detta uppenbart. Men vissa skeenden är inte så tydliga och trots att vi ser tendenser så lägger vi inte märke till effekterna av samhällets omvandling.
Under väldigt många år har föreningar som Svenska Jägareförbundet kunnat verka ungefär likadant. Men under de senaste 20 åren har det hänt en del som omkullkastar denna trygga tillvaro. Och det här är ganska jobbigt.
Vi har under många årtionden byggt upp ett sätt att arbeta som har fungerat bra. Nya medlemmar har tillkommit, eftersom vårt erbjudande (allt som vi gör och vad medlemmarna får i form av tidningar, försäkringar och utbildningar med mera) har varit tillräckligt attraktivt.
Men de nya samhällstrenderna omkullkastar en stor del av den trygghet vi har vaggats in i. Låt mig nämna några av tre av många samhällstrender som påverkar förbundet.
Urbaniseringen: Om man skärskådar befolkningens rörelsemönster i landet så ser vi en flyttning mot kusterna och mot Mälardalen. Faktum är att vi har en av Europas starkaste urbaniseringstrender. Och det är hur Stockholm och Mälardalen växer oerhört snabbt.
Effekterna av detta blir att de mindre orterna avfolkas. Det blir problem med elevunderlag i skolorna, lönsamhet för affärerna, service i form av sjukvård blir allt sämre med mera.
Detta medför också att det blir färre jägare i dessa områden, men förhoppningsvis fler i storstäderna. Hur ska färre jägare på landet klara av att vårda viltet, när samtidigt styrningen och kraven på en aktiv förvaltning bara ökar? Hur ska förbundet klara av att vara en reell kraft och kunna verka effektivt med färre medlemmar där arbetet ska bedrivas? Vem ska i norra Sverige skjuta de sista älgarna när hemvändarveckorna är förbi, och vem ska nattetid sitta och vakta på vildsvin i södra landets inland?
Biologisk mångfald: Nästan alla meningar om miljö- och biotopvård innehåller de två viktiga orden ”biologisk mångfald”. Det mest betydelsefulla för att vi ska behålla en hög biologisk mångfald i landet hänger samman med hur brukandet ser ut.
Ingen har väl missat hur jordbruket blivit konkurrensutsatt, vilket fått till effekt att många små och medelstora lantbrukare fått lägga ned. Gårdar köps upp av färre men större jordbruksföretag. Effektivisering av jordbruket har blivit nödvändigt för att ha en lönsamhet i företagen. Större och effektivare maskiner krävs på större och sammanhängande odlingsytor. De sämre åkrarna, med klenare jordmån planteras igen. Det brutna landskapet, med små brukade åkrar är därmed hotat. Det är just dessa åkrar och betesvallar där mångfalden är som störst.
Man behöver inte ha några större kunskaper om miljövård för att inse att detta kommer leda till en förändring av förutsättningarna för djur- och växtlivet, den biologiska mångfalden.
Föreningsdöden: Runt om i Sverige drabbas allt fler föreningar av den effekt som ett förändrat livsmönster och syn på ideellt arbete fört med sig. Den tid när man var medlem i en förening bara för att man gillade verksamheten, och vad föreningen stod för, är snart förbi. Våra liv ser helt enkelt inte ut som de gjorde för 30 år sedan. Ungdomarna idag lever ett digitalt liv, som vi bara har sett början på.
Även det ideella engagemanget har förändrats. Egentligen har det inte minskat. Ett exempel på detta är Missing People. Denna förening har inga som helst problem att få tag på frivilliga. Människornas engagemang ser bara helt annorlunda ut mot vad vi är vana vid. Detta utmanar hela Föreningssverige, och därmed också förbundet.
Och det är mot bakgrund av bland annat dessa trender som förbundet är inne i sitt förändringsarbete. Jag tror bara att vi sett början av detta. För ännu finns det ingen som riktigt har koll på hur samhället kommer utvecklas, hur lång tid det tar eller var det tar vägen.
Ska Svenska Jägareförbundet vara en stark organisation i framtiden måste vi förändras i takt med tiden och människorna. Det är därför tur att vi har en klok förbundsledning som insett nödvändigheten att göra förändringar – och ifrågasätta allt vi gör för att kunna vara effektiva och leverera mervärde till medlemmarna. Allting handlar om att höja blicken, följa med och parera samtidens utmaningar.
Men, att förändra invanda mönster och människor är inte lätt. Många kommer tycka att det är fel, att man borde göra andra saker istället eller kanske hålla kvar vid det som vi har gjort under så många år.
Tyvärr finns det kanske en risk att min text upplevs som negativ. Att utmaningarna ser oöverstigliga ut. Men så är det definitivt inte. Tvärtom.
Jag ser stora möjligheter för Jägareförbundet att bli ännu viktigare och relevantare för människorna i landet. Ta bara biologisk mångfald som ett exempel.
Våra insatser – som vi kallar viltvård – är av betydande mått. Jägarna lägger troligen mer pengar och arbetstid än staten för att tillse att det finns lövinslag i barrskogen, att det finns våtmarker, att skogsbryn sköts, att det finns kantzoner med buskar och högt gräs i åkerlandskapet, att små åkrar i skogen blir viltåkrar, att utfodra viltet och tillse att det finns balans mellan rovdjur och bytesdjur. Jägarna har en viktig samhällsuppgift som är större än vad vi själva tror.
Och det är därför vi måste vara följsamma och förändringsbenägna. Vi är en medlemsorganisation. Basen i allt vad vi gör måste vara att leverera det som medlemmarna kräver – medlemsnytta.
Det är i skenet av allt detta som omorganisation och förändrade arbetssätt måste ses.
Per Bengtsson
Nu har jag funderat en stund på mitt svar. Det är ju lite trist att du inte fiskar längre med den avsikten att du inte vill slå ihjäl fisken. All respekt för det, det är många, särskilt bland flugfiskarna som kör med hullinglösa krokar och släpper tillbaka alla fisk. Själv vill jag gärna laga till en och annan firre som jag fångat. Men som sagt, själva dödandet är inte grejen. Man kan naturligtvis ha synpunkter på att man leker med fisken när man gör så, men det är upp till var och en att bedöma. Parallellen till jakten är ju att man inte får förfölja djur utom vid jakt i syfte att döda djuret eller vid jaktträning.
När det gäller att strunta i all jakt under några skulle enligt mitt förmenande få svåra konsekvenser för skog, jordbruk och framför allt trafiken, så jag tror inte vi vill göra den testen. Vad jag vet har ingen sådan analys gjorts, men den skulle vara intressant för att belysa vilka skador på samhället frånvaron av jakt skulle innebära, vilka anpassningar skulle vi tvingas till? Hur många liv skulle det kosta? Vad skulle stängslingskostnaderna för skydd av inte bara djur utan även av grödor kosta? Vilka blir de socioekonomiska konsekvenserna?
När vi talar om stängsling till skydd för vargarna så finns beräkningar, men vi har ju ingen lösning på hur våra jakthundar ska skyddas. Jakthunden är en så vital del i vår svenska jakttradition att utan den så skulle många lägga av.
Det glädjer mig att du till viss del delar min uppfattning om hur SNF agerat historiskt, men som jägare upplever jag att de fortsätter på samma sätt och man arbetar inte särskilt aktivt med att rätta till sina tidigare misstag. Att de redan förstörda älvarna ska utnyttjas till max är vi eniga om och även att den småskaliga vattenkraften ska avvecklas. Det som är intressant är att 2014 så minskar användandet av fossila bränslen eftersom de förnybara har blivit så mycket effektivare än vad de var tidigare. Nu hänger det på miljövänlig elproduktion och bättre batteriteknik för att minska transporternas utsläpp. Personligen har jag inget emot vindkraft, men jag förstår dem som får dem inom hörhåll, ljudet är väldigt påfrestande och jag tror att det är svårt att vänja sig.
Vidare tycker jag att du ska binda dina flugor på hullinglös krok, fiska, njut av hugget och kampen, släpp tillbaka den fisk du inte vill äta. Om du går in på tuben och söker upp Fly TV så kan du få inspiration till en comeback inom fisket. Vem vet en dag följer du kanske med någon ut på jakt, för jag tror att du då skulle få en annan syn på jakt och jägare. Jag tror som sagt att du fått det hela om bakfoten.
PS Jag uppfattar inte att du har någon dold agenda, den är tydlig för mig. DS
Ingen fara Per, man ska inte förhasta sig.
Jag klurar på ett uttömmande svar till dig, dessutom har jag varit utan internet några dagar, det är ju sånt som händer på landet;)
Björn Isaksson, jag ber om ursäkt att det tagit ett tag att besvara din vänliga inbjudan till en fisketur. Jag har faktiskt fått rannsaka mig själv i några dagar. Faktum är att jag i princip aldrig fiskar numera. Jag hade inte möjligheten i ett par år. När jag väl fick chansen igen var känslan när det första hugget väl kom precis som förut om inte bättre, men till min förvåning (och faktiskt besvikelse) förbyttes det snabbt till en känsla av att jag mest tyckte synd om den ganska fina gäddan som satt där i änden av linan. Ännu värre var det att klubba ihjäl den. Det som förr hade varit fullt naturligt och jag inte ens reflekterat över hade på bara ett par år förbytts till något helt annat, och det sitter i (därav min tidigare kommentar i någon annan tråd att jag inte finner glädje i att döda).
Jag undrar hur många jägare som skulle uppleva samma sak om de faktiskt gjorde allvar av sin uppgivna känsla att ”vi skiter i att jaga under tre år så får ni se hur det går”? I synnerhet om de fortsatte att röra sig i naturen lika mycket men nu i rollen som ”betraktare” (som såna som jag lite föraktfullt brukar kallas)? Kanske är det bara jag som är ovanligt blödig, men jag skulle inte bli förvånad om det faktiskt var en hel del som skulle finna det i alla fall lite obehagligt att krama avtryckaren när det väl var dags för det igen. Dessutom tror jag inte, och nu sticker jag ut hakan en del, att det i förlängningen skulle leda till så mycket med ett jaktstopp. Skogsbruket hade varit tvungna att lägga ner trakthyggesbruket och anpassa övrig skogskötsel så att det inte gynnade älg på samma sätt som det nu gör. Det hade gått, men det hade tagit tid. Under tiden hade de fått göra som de hedersvärda skogsägare i de södra landsändarna som fortfarande väljer att föryngra med löv gör, det vill säga hägna. Vildsvinen hade varit ett större problem, men å andra sidan är de lättare att stängsla ute vildsvin än till exempel varg, och begär man det av fårägare kan man säkerligen begära det av vetebönder också. Golfklubbar har löst det på eget initiativ, vilket är ett exempel på att ett ekonomiskt intresse kombinerat med stöd gör svåra saker möjliga. Om man dessutom låter stammen begränsas av fodertillgång även vintertid så behöver kanske inte ens grisarna bli ett problem. Nu är inte det ovanstående inte nödvändigtvis något jag förespråkar, men ibland tycker jag jägarkåren med SJF i spetsen överdriver sin egen betydelse utan att ha så mycket på fötterna. Finns det ens en vettig analys av hur den svenska faunan skulle utvecklas utan jakt och ”viltvård” de närmsta årtiondena som även inkluderar mänsklig anpassning till de nya förhållandena?
Till sist vill jag delvis hålla med dig vad det gäller dina tidigare upplevelser av SNF. Jag var länge en stark kärnkraftsförespråkare just för att alternativen var så dåliga. Till den grad att jag vägrat bli medlem. Men nu är våra älvar förstörda så dem kan vi lika gärna fortsätta utnyttja, och miljöpartiet strävar efter att avskaffa den småskaliga vattenkraften som förstör så mycket, så det löser sig kanske det också om inte sossarna och alliansen ställer sig i vägen. Kritiken mot vindkraft förstår jag mig däremot över huvud taget inte på. Jag har 100% vindkraft i mina ledningar, och jag har hellre en hel vindkraftpark som skymmer min fantastiska utsikt från mitt fönster än en urangruva eller oljesandsutvinning. Faktum är att jag numera nog hellre till och med har en vattenkraftsdamm utanför huset än en urangruva. Gruvan hade inte bara förstört fisket, utan även allt annat som kan producera mat runtomkring. Så kanske är det nu när jag tänker efter dags för mig att rentutav börja betrakta SNF som föregångare och bli medlem… Den enda anledingen att föredra kärnkraft framför vattenkraft var ju faktiskt att resursen inte utvanns i mitt närområde. Och eftersom jag förbrukar el måste jag även vara beredd på att det krävs resurser och utrymme för att producera den..
Jag ber om ursäkt för att det blev mycket ovidkommande i denna långa kommentar. Det är nog ett resultat av att jag blir glad över att de finns de som det går att diskutera vettigt med här på sidan utan att bli misstänkt för att ha diverse dolda agendor. Man kan vara oense i sakfrågor utan att för den skull stå på olika värdegrunder. Jag tror det är ovärderligt med forum som belyser detta. Och tack igen för din inbjudan! Kanske kan jag återuppta min gamla hobby att binda flugor, så får du stå för provfiskningen av dem!
Tack Björn Isaksson!
Jag fick tårar i ögonen när jag läste det du skriver.
Per B
Jag kan konstatera att vi har mycket gemensamt, jag är passionerad flugfiskare sedan yngre tonåren, så där kan vi förmodligen förstå varandra.
Man kan väl säga att min första konflikt med naturvårdsorganisationerna kom redan innan jag blivit utvecklad som jägare, jag höll på med älgjakt, men fisket var och är min huvudgrej.
Då lanserade SNF ”grön el”. För mig som är uppvuxen vid Luleälven och sett forsarna försvinna och hur lekbäckar för havsöring och försvinner en efter en efter subventionerad småskalig vattenkraft, under täckmanteln grön el. Jag blev naturligtvis upprörd över hur cyniskt man kunde bete sig för att få in pengar. Att se en biotop fullständigt ödelagd och samtidigt se ”naturvårdare” kalla det för ”grön el” uppfattar jag som perverst. Så man kan väl säga att det var inte jag som började.
Vi ska inte blanda in vargen, som sagt, men ”naturvården” är cynisk och beredd att gå över lik för att få sin vilja igenom, det är alltså inget nytt som kommit med vargdebatten. Man struntar fullständigt i berörda.
Men för att kommentera dina punkter så börjar jag väl med nr 1, predatorjakt. Vi kan väl konstatera att generell mänsklig påverkan såsom odling och avfall gynnar predatorer, det är för mig självklart att hålla dem på en rimlig nivå för att hålla det jaktbara viltet på en jaktbar nivå, vi delar på överskottet, jag och rovdjuren.
2. Utfodringen, det beror på hur man ser det. Jag menar att stödutfodring vid stort snödjup och övrigt besvärliga förhållanden är av godo då vi slipper alltför stora fluktuationer i såväl klövdjurs- och rovdjursstammarna. Utfodring där man vräker ut mängder av foder i syfte att få vildsvinsstammen att explodera är förkastligt, grisarna klarar sig väl ändå. Stödutfodring med förstånd är bra. Här har ju markägaren ett ansvar, vår markägare har förbjudit utfodring av vildsvin, vilket är helt OK för mig.
3. Stora stammar av jaktbart vilt är huvudmålet? Jag tror inte det är det som det handlar om, snarare om jaktbara stammar av jaktbart vilt, precis som syftet är med predatorjakten. Många tror att vi jägare tycker att en jaktdag utan fällt vilt är bortkastad, det är okunnigt. Jag menar, hur kul skulle det vara att fiska om man lyckades varje gång? Mina bästa jakter har varit när hundarbetet har fungerat bra och de flesta skyttar sett vilt och inte nödvändigtvis fällt något. Själv är jag nöjd om jag fäller något rådjur per år, helst för egen hund, kanske lite duvor och åtminstone fått se en skjutbar älg på älgjakten. En räv eller två, särskilt om de har skabb värmer lite extra.
Avskjutning av kapitala djur kan vara ett problem och handlar det nog mest om älgstammen. Det grundar sig i att vi måste skjuta var tredje älg varje år för att hålla nere stammen på acceptabla nivåer för trafik- och skogsskadorna ska kunna hanteras. En älg blir i princip 3 år i snitt, det blir inga kapitala av det. Skogsbruket får nog tänka om när det gäller brukningsmetoderna och inte röja bort älgmaten och sedan bli förvånade när älgen äter tallplantor.
4. Det beror på om man ser jakten som ett brukande eller inte, som sagt, jag kan dela viltet med rovdjuren, men något måste jag få fälla för att tycka det är roligt. Ta parallellen med mitt flugfiskande i Emån, dit har jag nu åkt snart 20 år i rad och under åren fått kanske tio laxar och havsöringar, alla återutsatta utom två som blött från gälarna. Men jag skulle inte åka dit om jag inte fick kontakt med fisk varje gång. Jag fiskar inte på utplanterad havsöring i Luleälven längre, däremot så fiskar jag under mina fjällvandringar och för att hålla tekniken vid liv fiskar jag utplanterad regnbåge i sydsvenska vatten.
Jag tror att vi skulle komma lite mer överens med naturvården om man erkände det arbete vi faktiskt uträttar för att återskapa förstörda habitat. Det är som jag ser det i första hand skogs- och jordbrukets metoder som gör att vi måste jobba med utfodring och att återskapa foderytor för viltet, man borde rikta sin energi mot dem som orsakar problemen, inte mot jägarna som försöker lösa dem. Jag önskar att man erkände att vi har rätt att jaga och att jaga med löshund. Naturvården är alltför kompromisslös för att vi ska komma framåt. När jag varit som mest trött på jakthatet har jag ibland tänkt att ”vi skiter i att jaga under tre år så får ni se hur det går”.
Om man erkänner jakten som ett brukande av en naturresurs och inser att allt brukande innebär påverkan för att uppnå rimliga resultat så skulle vi säkert kunna jobba i armkrok med miljövårdsorganisationerna. Men som det utvecklats på senare tid har jag svårt att se det. De har blivit en lönsam industri som sysselsätter mängder med tjänstemän som jobbar mot utvecklingen på landsbygden i stället för med. Om vi ska bo på landet där vi har taskigt internet, ingen samhällsservice såsom lokaltrafik, affärer och infrastruktur så måste det finnas annat som lockar. Jakt och fiske är sådana företeelser som får oss som bor på landet att överse med de brister i service vi får, som är självklara att de ska finnas i staden.
Om vi inte upplever att vi har meningsfull jakt och fiske försvinner incitamenten att bo här.
Så, visst måste vi förändra oss och leva med i tiden, men naturvården måste också dra sitt strå till stacken och inte visa den likgiltighet och förakt man visar för andra människors livsstil.
Förmodligen skulle du och jag kunna komma överens om vi bara lämnade vargen därhän, vi står inte långt från varandra i övriga frågor, jag upplever att du på något sätt fått jakten om bakfoten. Vi kanske skulle fara och fiska en sommarkväll?
Per: Jag håller med dig i vissa delar.
Självklart får även kritiska röster komma till tals, så länge synpunkterna tillför något. Och det gör dessa.
Magnus och Björn, jag blir hoppfull av att ta del av era tankar. När jag var 13-14 år kunde jag knappt bärga mig till jag skulle fylla femton. Inte bara för att jag skulle få köra moppe, utan ännu mer för att min farfar hade lovat mig att jag skulle få följa med honom på jakt. Tyvärr gick han bort innan det blev verklighet, men jag var ändå fullt övertygad om att jag en dag skulle kombinera mitt fiskeintresse med att ta jägarexamen och börja jaga.
Nu tog mitt liv andra vägar när jag väl var i lämplig ålder, men jag kunde ändå aldrig drömma om att jag en dag skulle tycka att jakt (och många jägare) var något väldigt otidsenligt, exkluderande, bakåtsträvande och rentutav skadligt. Idag står jag på gränsen till att känna så, och det är en känsla som förvånar mig och gör mig sorgsen.
Därför blir jag glad att se att ni båda inser att både förbunden och deras medlemmar måste vara noga med att förändra sig och gå i takt med tiden. Det råder inga tvivel om att det finns hemskt pålästa och duktiga människor inom era led, vilket bland annat den här bloggen är bevis på. Tyvärr är det min åsikt att detta kommer i skymundan på grund av åsikter som det kanske börjar bli dags att omvärdera. Åsikter som gör att ni emellanåt måste slåss på flera fronter mot allt från djurrättsaktivister till miljörörelser och skogs- och lantbrukare. Här kommer några exempel från en utomstående på värderingar inom jägarkåren som jag tror kan vara värda att fundera över, om ni menar allvar med att ni faktiskt tycker det är viktigt med förändring med tanke på att er verksamhet faktiskt är beroende av stöd från ”utomstående”:
1. Åsikten att predatorjakten, och nu syftar jag framförallt inte på vargen (jag vill inte göra det till ännu en vargdiskussion), kombinerat med, 2. avlägsnandet av naturliga ”flaskhalsar” för viltet genom utfordring vintertid, är en viktig grund i viltförvaltningen. Det är det inte, tvärt om är det ett otyg. Utfordringen skapar stora stammar vilket ger höga tätheter av predatorer som sen måste skjutas för att rädda den stora stammen vilket gör att ni hamnar i bråk med djurrättsaktivister. Det resulterar dessutom i skador för skogs- och lantbrukare och ett antal allvarliga olyckor i trafiken. Dessutom, om viltet inte har förutsättningar att överleva inom ett visst område får man acceptera detta. Man kan till exempel inte förvänta sig (och det är ingen rättighet) att varje år kunna jaga rådjur eller vildsvin om man bor i norra halvan av landet.
3. Kanske är det dags att ni kanske måste fjärma er från synen att stora stammar av jaktbart vilt ska vara det främsta målet som ”viltvården” syftar till. Är det verkligen så himla viktigt med stora stammar och höga koncentrationer av jaktbart vilt? Blir jakten mindre rolig för att man måste lägga ner mer tid på att faktiskt få fälla något? Kompenseras inte det i så fall av att man blir desto gladare den dag man faktiskt får chansen? Om man nu är en av alla de där jägarna som jagar långt hemifrån någon vecka om året under älgjakten, ska man då förvänta sig att man faktiskt får skjuta något var eller vartannat år? Kanske måste man vara beredd att lägga ner mer tid än så om just det momentet är det viktigaste. I förlängningen kommer en förvaltning som syftar till största möjliga överlevnad, kombinerat med en avskjutning av ”kapitala” djur leda till försvagade stammar. Kom ihåg att denna typ av ”viltvård” ur ett evolutionärt perspektiv har förekommit under en väldigt kort tid. Ändå finns det de som hävdar att det redan syns tecken på att det har haft negativa konsekvenser för till exempel älgen både vad det gäller dess exteriör och dess hälsa.
4. Jägarna har inte och ska inte ha företräde till jaktbart vilt, nöj er med det överskott som det faktiskt finns utrymme för. Bara då kan jakten betraktas som en naturlig och uthållig näring ur miljöperspektiv. Det är en självklarhet inom alla näringar som förlitar sig på naturliga resurser. Vem skulle tycka ett sillfiske som krävde att man höll torsken på onaturligt låga nivåer var uthålligt? Många på jägarsidan tycks ha köpt Lotka-Volterra’s gamla ekvationer rakt av, och fortfarande leva i tron att mitt resonemang skulle leda till stora fluktuationer i abundansen av vilt och deras predatorer. Faktum är att det finns ytterst få fall där man faktiskt observerat den typen av fluktuationer.
Däremot finns det gott om stöd för att ni ska fortsätta göra saker som ni är bra på, det vill säga skapa och argumentera för bevarande och återställande av lämpliga habitat för de arter ni vill jaga. Det skulle ni inte bara vinna på i stunden, utan även i framtiden. Ni skulle framstå som en modern organisation som förändras i takt med tiden och tar hänsyn till nuvarande kunskapsläge. Det skulle dessutom antagligen minska de konflikter med naturvården ni har försatt er i och med ert nyttjande av argument som får er att framstå som miljöfientliga. Helt säkert kan jag säga att det skulle resultera i att jag (och många med mig) återfick min positiva syn på jägarkåren.
http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=7&ved=0CFEQFjAG&url=http%3A%2F%2Flife.bio.sunysb.edu%2Fee%2Fginzburglab%2FReview%2520of%2520Arditi%2520%26%2520Ginzburg%25202012%2520in%2520Science.pdf&ei=0gvRVIaDKoHiUuXDg6gN&usg=AFQjCNEGsh2UB8sn8ZStt5tv_4yczaROYA&bvm=bv.85076809,d.d24
Tack för möjligheten att få uttrycka dessa åsikter. Om de är värdefulla eller ska kastas i papperskorgen får ni avgöra själva.
Björn.
Precis så är det. Men medlemmarna har redan börjat ändra sig, kräva nya saker. Nu måste förbundet hänga med.
Men du har rätt i att medlemmarna inte får slå sig till ro utan följa med i utvecklingen. Det är ju trots allt medlemmarna som är förbundet – inte tvärt om.
Hm…
Vi, som är medlemmar kanske också måste tänka på att förändra oss, inte bara ändra förbundet. Om inte medlemmarna är med i utvecklingen så hjälper det inte om förbundet är det.
Hur ska vi ändra bilden av jägaren som en medelålders heterosexuell man med ursvenskt ursprung som kör SUV och äter onyttig mat? Jag tror att många instämmer i vissa miljöpartisters bild av jägaren och handen på hjärtat: Visst ligger det en del i den fördomen, den stämmer på mig i alla fall.
Hur lätt gör vi det för kvinnor, invandrare och yngre att komma med i våra jaktlag, är det inte lite så, här och där i alla fall, att gubbigheten frodas runt korvelden?
Ska vi inte bli mer öppna för nya jägare, bjuda in arbetskamrater att följa med, se till att uppmuntra kvinnor att ta jägarexamen och få med dem i laget.
Vi måste också ha ett modern kommunikationssätt via sociala medier, bloggar och annat. Håller vi oss till att debattera här så talar vi till de redan frälsta. Ska vi bjuda in media på jakt? Ska vi ta med dem ut på viltvårdsarbete?
Vi medlemmar ska självklart kräva mycket av vårt förbund, men vi måste kräva lika mycket av oss själva.
Sedan har förbundet mycket att ta itu med, inte tu tal om det. Vi kan väl efter de senaste åtta årens cirkus kring vargjakten inse att vi inte kan lita på politikerna. Inte för att de inte ville ha igång en vargförvaltning, utan att de inte förstod hur de skulle bära sig åt. Alltså, vi måste veta!
Vi har också lärt oss att Naturvårdsverket sannolikt behöver övervakas av minst en heltidsanställd förbundstjänsteman, de vet heller inte hur man gör, de förstår inte att rovdjur behöver mat och framför allt vill de ha så många rovdjur som möjligt oaktat vad riksdagen beslutat.
Här finns det arbetsuppgifter!
Summa summarum, förbundet blir vad dess medlemmar gör det till, alltså måste förändringen börja hos mig och mina jaktkamrater. Och dina.
Hej Tommy
Jag håller inte med dig i din beskrivning om vilka medlemmar som är viktigast. Jag försökte beskriva detta genom älgar och vildsvin i bloggen. Hela Jaktsverige måste leva för att det ska fungera med en aktiv förvaltning av viltet. Så enkelt är det… även om det är väldigt svårt i verkligheten.
Magnus
bra formulerat! naturligtvis måste förbundet förändras o förnyas
men ioch med att allt fler jägare flyttar till storstäderna kommer helt andra problem
för oss som bor kvar på landsbygden, vi sköter oftast om viltvården utfodringen passröjning
osv vi sköter om eftersöken på trafikskadat och vi får ovanpå detta även betala skyhöga arrenden
De höga kostnaderna på tex arrenden beror på att folket från storstäderna oftast har bättre ställt ekonomiskt.
som någon skrev dom vill komma till dukat bord
Så länge dom medlemmarna är viktigast för SJF lär det inte bli någon ljusning för oss på landet
Nu verkar det ju inte vara av någon större betydelse för SJF om man på sikt förlorar medlemmarna på landsbygden så länge man endast har rikemansgossar som betalar avgiften
Tyvärr binder ni ris åt egen rygg för det är vi på landsbygden som har koll på viltstammarna o utan oss klarar ni kanske att jaga i hägn
Magnus,
jag tror inte du behöver vara så orolig för att svenska jägare ska tro att man kan fortsätta som förut i all evighet. Vi som lever närmare naturen och kan mer om den än de flesta vet om några att Darwin hade rätt när han sa att det inte är den starkaste som vinner i längden utan den mest flexibla.
Vad SJF än till slut tar för konkreta beslut så hoppas jag att man inte, som vi ser en del s.k. miljöoganisationer göra, överger den värdegrund som man en gång byggdes på. Jag beundrar de ledare inom både SJF och SNF som för snart 100 år lyckades vända en negativ trend för den svenska naturen. De insåg att skulle man lyckas måste projektet byggas på en solid grund dels för att de förstod att det skulle krävas mycket arbete under lång tid men också för att man insåg att man inte ens hade alla svar på hur och vad man skulle tvingas att göra. Den grund man byggde på och som fram till som du skriver för ca 20 år sedan visat sig ge resultat som vi alla som varit involverade i projektet kan vara stolta över innehåller två mycket viktiga grundpelare.
– De insåg att långsiktighet uppnår man bara om man har de som ska göra grovjobbet med sig.
– De insåg också att kunskap är inte det man vet idag utan att det är en kontinuerlig process där man hela tiden lär sig mer genom att studera vad som sker i verkligheten.
Resultatet blev ett samarbete mellan det som idag fortfarande heter Svenska Jägarförbundet och Svenska(?) Naturskyddföreningen. Två föreningar med ett gemensamt mål, att vända en negetiv trend och säkra den biologiska mångfalden i en svensk natur som misshandlats under mer än 100 år. Många var medlemmar i båda föreningarna samtidigt eftersom värdegrunden var den samma.
Idag framstår de två föreningar som hund och katt. Hur kan det bli så? Vilken, om någon, av föreningarna är det som inte längre har som mål att förvalta den svenska naturen på ett långsiktigt sätt? Har definitionen på vad som är förvaltning på lång sikt förändrats? Har forskningen på den svenska naturen som till stor del finansieras av en av föreningarnas medlemmmar gett resultat som inte längre passar den andra föreningens syften, eller kan en allt mer internationell Naturskyddsförening visa på resultat från andra länder som är så mycket bättre än de svenska? Är verkligen ett system med stora nationalparksliknande områden utan annan mänsklig verksamhet än turism a.la Yellowstone och där människorna trängs ihop i städerna det som ska rädda den svenska naturen, eller är Naturskyddsföreningen bara bättre och snabbare på att anpassa sig till internationella trender styrda en en allt snabbare urbanisering med andra mål?
Vad var det nu som Darwin sa?
Betyder det att de är mer flexibla än Svenska Jägarförbundet och därmed en vinnare? Ja kanske.
Beyder det att den svenska naturen är en vinnare om de får förvalta den svenska naturen enligt dessa nya principer? Nej, det tror jag inte.
Har de krafter som de två föreningarna en gång gemensamt lyckades stoppa, men som de senaste ca 20 åren återkommit i form av miljörörelsens viktigaste finansiärer (sponsring, varumärken som t.ex Bra Miljöval (SNF), m.m) plötsligt börjat tänka långsiktigt? Påverkas inte längre aktiekurser i de privata företag som sponsrar SNF och andra miljöorganisationer av kvartalsrapportens EBIT och Cash Flow?
Vad ni än gör i SJF, satsa långsiktigt.
PS.
Ett tips så här mellan ”fyra ögon”.
Stefan Löfven säger sig vilja bryta upp blockpolitiken. Vad gör då en taktiker som han? Han bjuder givetvis in MP och låter dem visa vad de verkligen går för.
Varför bjuder inte SJF in Johanna Sandahl i matchen. Låt henne sköta viltförvaltningen i Värmland, Dalarna och Närke helt på det sätt hennes sponsorer vill. Låt henne hållas lika länge som dagens regering håller. Naturen har en förvånade förmåga att läka sig själv och jag kan nästan lova att det blir max fyra år. Jag tror faktisk att det blir Johanna som får ge sig först. DS
Och till alla jägare i Värmland, Dalarna eller Närke som går i taket nu, jo jag jagar i det området själv.
Magnus, tack för en klok och viktig betraktelse. Du har helt rätt – den svenska jaktens framtid avgörs i ett samhälle i snabb förändring, där vi är en del.
Vi jägare omhuldar en ”allmogejakt” som snart inte finns. Det finns en stor fara i att bara umgås med likasinnade.
Tydligast märks det här vid middagsbordet. Med jaktkamraterna runt bordet finns det en världsbild av vad som är rätt och fel. Men vid de flesta andra middagar utan jägare, är det en helt annan världsbild, där man allt oftare får förklara och försvara varför man jagar.
Magnus, din lista över förändringar är klok och relevant. Här är ytterligare några saker att diskutera;
• De flesta jägare bor nu i tätorter och städer. Och fler flyttar in. Vi som bor kvar i skogen förväntas göra allt mer av viltvård, passröjningar och efterarbeten efter jakten. En del storstadsjägare vill komma till ”dukat bord” – och är dessutom villiga att betala för det.
• Många jägare har inte tid eller intresse för skytteträning. I storstaden är köerna till skjutbanna långa och kostnaden höga. Det känns nu som att 20 % av jägarkåren står för 80 % av övningsskjutningen. Detta är inte bra.
• Vi måste inse att Naturskyddsförening, länsstyrelser och naturvårdsverket röner ett högre förtroende hos allmänheten, än vad vi jägare får när det gäller t.ex rovdjursförvaltningen. (källa LSU 2014:1)
Det var Gustav III som 1789 införde ”allmogejakten” – bönderna fick rätt att jag på egen mark. Sedan dess har det hänt mycket – och självklart måste Jägareförbundet följa med i utvecklingen.
Jakten förändras och vi måste följa med. I annat fall kommer vi (jag) sitta som en ensam bitter gubbe på landet.
Leif Öster
Kretsordförande, Folkärna