Fuck fästingarna – ett år efteråt…
När jag kvicknade till låg jag på köksgolvet nedanför mikron. Köket var tomt och tyst förutom hundarna som låg i sina korgar och tittade oroligt på mig. Det dunkade och slog i huvudet. Jag kräktes.
Sjuåriga dottern Wilda som satt och käkade frukost när allt svartnade syntes inte till. Jag lyckades fokusera på väggklockan. Den var halv tio. I en och en halv timme hade jag legat utslagen på köksgolvet. Jag ropade hennes namn, vinglade, letade men fick inget svar.
En enda fästing kan vara lika med det totala helvetet. Foto: Tubas Løkkegaard/Mostphotos
Hon satt i sängen i sitt rum. Tyst. Tittade på mig. På något sätt paralyserad. Hon hade inte förmått göra något. Ingen verkade ha ringt från skolan. Hon hade varit helt ensam i en och en halv timme med en medvetslös mamma på köksgolvet. Jag kommer alltid att ha svårt att hantera just den saken.
Jag la mig i sängen och lyckades på något sätt kontakta mannen Rikard som jagade ett par mil hemifrån. Vet inte vad jag sa eller hur jag lät, om orden kom i rätt ordning.
Han har sagt att han aldrig kört så fort hem som han gjorde då.
Min ”snygga” TBE-blåtira.
Ambulansen kom. Jag hade tappat konstiga delar av minnet. Mindes knappt något av de två senaste veckorna men kom ihåg klockslaget precis innan jag tuppade av. Olika minnesbilder rullade osammanhängande i huvudet, jag hade svårt att få grepp om dem.
I fallet måste jag ha slagit i på något sätt, ena ögat var en stor blåtira.
Under hela dagen och kvällen på sjukhuset pendlade minnet. Jag visste vad jag hette men inte vilken dag eller vilket år jag var född eller vad det var för dag. Jag var flera gånger tvungen att fråga vad jag gjorde där, vad som hade hänt.
Rikard skrev en lapp åt mig senare på kvällen innan han och Wilda åkte hem.
”Du har fått någon form av inflammation i hjärnan. Du har tappat minnet. Du ligger på intensivvårdsavdelningen, vi kommer tillbaka imorgon bitti.”
På sjukhuset konstaterades senare dagen efter att jag hade fått TBE – fästingrelaterad hjärninflammation. Inte hjärnhinneinflammation. Den här sjukdomen tar ett steg till.
I slutet av juli förra sommaren var det något som kliade och gjorde lite ont på benets baksida. Jag kliade och tänkte inte så mycket mer på det. Efteråt har jag förstått att det var en fästing. En riktigt elak jävel.
I mitten av augusti fick jag en konstig huvudvärk och kände mig sjuk. Det gick över lite i början av september för att en vecka senare återkomma med full kraft. Det tog en vecka till innan kulmen nåddes den här dagen och kroppen sa ifrån. Under den tiden hade jag blivit hemskickad från akut och läkarstation tre gånger med diagnosen spänningshuvudvärk. Ingen funderade ens över att det kunde vara TBE.
Jag var sjukskriven i tre månader. Tröttheten hängde länge över mig som en våt filt.
Minnet har gradvis kommit tillbaka.
Nu har det gått ett drygt år. Idag är jag är återställd men det är inte riktigt som det var tidigare.
Det är svårt att komma ihåg namn, jag blir snabbare trött och stressad och jag har fått tinnitus som blir riktigt tråkig när jag är trött.
Jag hade ändå tur.
Andra som får sjukdomen kan drabbas mycket värre. Hela centrala nervsystemet påverkas, rörelseförmåga och hjärnkapacitet kan förändras för alltid eller för mycket lång tid framöver. Rehabiliteringen sker ofta tillsammans med strokepatienter och kan ta lång tid.
Vad vill jag säga med det här? En enda sak, vi jägare tillhör ett klientel som tillbringar mer tid i skogen än de flesta, vaccinera dig! Och gör det nu! Då har du ett bra skydd när de anfaller igen.
Och du, det är inte värt att låta bli.
Johan, vi kan glädja oss åt att vara friska. Och att ha fått mer perspektiv på tillvaron. Det är långt ifrån alla förunnat att få må bra. Och jag är fullständigt övertygad om att jägare mår lite bättre.
När jag kvicknade till………..
hängde jag över badkarskanten och spydde. Min första tanke var – Varför är jag här om jag mår dåligt? Varför är jag inte inne på toaletten?
När frugan kom och frågade vad som stod på svarade jag att jag började må lite dåligt bara. Det ordnar sig. Hon tyckte inte alls det såg bra ut utan tyckte vi skulle åka till akuten. Nej för sjutton, jag behöver vila lite bara. Jag går och lägger mig så är det bra i morgon.
När jag la mig märkte jag att det blev fullt i blod på kudden. Jag ropade på frugan och bad henne hämta en handduk till kudden. Hon insisterade för andra gången att det var akuten som gällde. Jag vidhöll att det var vila jag behövde.
Jag hade tidigare på kvällen varit ut i förrådet och vallat dotterns skidor. När frugan gick ut i förrådet hittade hon glasögonen på golvet, en sko låg kvar där och det var en stor blodpöl på betonggolvet. Tredje gången var hon väldigt bestämd på att vi måste till akuten. Jag var lika bestämd på att jag kände bättre själv vad jag behövde och det var bara lite vila. Halka till lite på golvet kan väl inte vara så farligt, det gör ju en massa människor varje dag. I morgon när jag sovit så är allt bra igen.
Nästa morgon mådde jag bra men gick efter lite övertalning med på att åka upp på akuten. Det gjordes strokeundersökningarna med att sträcka ut armarna och peka på näsan osv.
Allt var bra. Jag var som vanligt i perfekt form, oövervinnerlig och bra självförtroende.
MEN
Senare i vecka ringde några kompisar som hört om incidenten och frågade hur det stod till.
Det här är en av de värsta stunderna i mitt liv. Jag förstod ingenting.
När de frågade hur det var började jag gråta hejdlöst och fick lov att räcka över telefonen till frugan.
Jag har nästan aldrig gråtit i mitt liv tidigare. Allt har varit på topp men nu brast det totalt utan att det fanns någon vettig förklaring.
UTBRÄND konstaterades det. Vilket jag heller inte förstod eftersom jag trivdes med allt och tyckte som vanligt att livet var utmärkt. Men kanske…. det kan ju förklara att man hade lite tunnelseende ibland. Någon enstaka gång hände det även att man hade någon framför sig som man både hörde och såg att den pratade med mig men man registrerade inte vad som sades.
Hann med 2 psykologsamtal under veckan där jag lärde psykologen vad som var viktigt med livet för att man ska njuta så mycket som jag gjorde. Familjen, jobbet och fritiden är en trehörning som måste väga jämt för livsharmonin.
Frugan hade under tiden ordnat fram en röntgen eftersom jag slagit i skallen den där kvällen. Efter röntgen kommer läkaren in och säger att jag ska vara kvar över natten för de vill göra en magnetröntgen i morgon, det var någon svullnad som fick lov att kollas upp mer.
Ja det är klart tänkte jag, har man slagit i skallen så blir det ju en liten svullnad.
Det är 2 år sen nu som operationen av den godartade tumören på hjärnhinan blev gjord.
Återhämtningen gick fort, bara några månader, och man mår lika bra som innan.
Men efterfunderingarna blir många. Jag förstår fortfarande inte hur jag tog mig från golvet ute i förrådet och in. Jag förstår inte hur jag kunde svara frugan så självsäkert, under kvällen, att det inte var något problem. (”Skogens män klarar sig alltid” Om vi är stora och starka eller enbart dumdristiga finns det skilda åsikter om har jag fått lära mig)
Många funderingar har handlat om detta kunde inträffat under alla de gånger man går själv långt ute i skogen på sina jaktturer. Skogen är ju jättestor.
Vi jägare har ju en unik möjlighet som vi kan dela med få här i dagens uppstressade samhälle.
Tid till eftertanke och vad som verkligen är värdefullt här i livet. Det gör oss starka att ta hand om allt annat i vår vardag.
Den tiden får vi i alla fall i skogen.
Skitjakt på er.
Johan Frost, Mora