När jag kvicknade till låg jag på köksgolvet nedanför mikron. Köket var tomt och tyst förutom hundarna som låg i sina korgar och tittade oroligt på mig. Det dunkade och slog i huvudet. Jag kräktes.
Sjuåriga dottern Wilda som satt och käkade frukost när allt svartnade syntes inte till. Jag lyckades fokusera på väggklockan. Den var halv tio. I en och en halv timme hade jag legat utslagen på köksgolvet. Jag ropade hennes namn, vinglade, letade men fick inget svar.
En enda fästing kan vara lika med det totala helvetet. Foto: Tubas Løkkegaard/Mostphotos
Hon satt i sängen i sitt rum. Tyst. Tittade på mig. På något sätt paralyserad. Hon hade inte förmått göra något. Ingen verkade ha ringt från skolan. Hon hade varit helt ensam i en och en halv timme med en medvetslös mamma på köksgolvet. Jag kommer alltid att ha svårt att hantera just den saken.
Jag la mig i sängen och lyckades på något sätt kontakta mannen Rikard som jagade ett par mil hemifrån. Vet inte vad jag sa eller hur jag lät, om orden kom i rätt ordning.
Han har sagt att han aldrig kört så fort hem som han gjorde då.
Min ”snygga” TBE-blåtira.
Ambulansen kom. Jag hade tappat konstiga delar av minnet. Mindes knappt något av de två senaste veckorna men kom ihåg klockslaget precis innan jag tuppade av. Olika minnesbilder rullade osammanhängande i huvudet, jag hade svårt att få grepp om dem.
I fallet måste jag ha slagit i på något sätt, ena ögat var en stor blåtira.
Under hela dagen och kvällen på sjukhuset pendlade minnet. Jag visste vad jag hette men inte vilken dag eller vilket år jag var född eller vad det var för dag. Jag var flera gånger tvungen att fråga vad jag gjorde där, vad som hade hänt.
Rikard skrev en lapp åt mig senare på kvällen innan han och Wilda åkte hem.
”Du har fått någon form av inflammation i hjärnan. Du har tappat minnet. Du ligger på intensivvårdsavdelningen, vi kommer tillbaka imorgon bitti.”
På sjukhuset konstaterades senare dagen efter att jag hade fått TBE – fästingrelaterad hjärninflammation. Inte hjärnhinneinflammation. Den här sjukdomen tar ett steg till.
I slutet av juli förra sommaren var det något som kliade och gjorde lite ont på benets baksida. Jag kliade och tänkte inte så mycket mer på det. Efteråt har jag förstått att det var en fästing. En riktigt elak jävel.
I mitten av augusti fick jag en konstig huvudvärk och kände mig sjuk. Det gick över lite i början av september för att en vecka senare återkomma med full kraft. Det tog en vecka till innan kulmen nåddes den här dagen och kroppen sa ifrån. Under den tiden hade jag blivit hemskickad från akut och läkarstation tre gånger med diagnosen spänningshuvudvärk. Ingen funderade ens över att det kunde vara TBE.
Jag var sjukskriven i tre månader. Tröttheten hängde länge över mig som en våt filt.
Minnet har gradvis kommit tillbaka.
Nu har det gått ett drygt år. Idag är jag är återställd men det är inte riktigt som det var tidigare.
Det är svårt att komma ihåg namn, jag blir snabbare trött och stressad och jag har fått tinnitus som blir riktigt tråkig när jag är trött.
Jag hade ändå tur.
Andra som får sjukdomen kan drabbas mycket värre. Hela centrala nervsystemet påverkas, rörelseförmåga och hjärnkapacitet kan förändras för alltid eller för mycket lång tid framöver. Rehabiliteringen sker ofta tillsammans med strokepatienter och kan ta lång tid.
Vad vill jag säga med det här? En enda sak, vi jägare tillhör ett klientel som tillbringar mer tid i skogen än de flesta, vaccinera dig! Och gör det nu! Då har du ett bra skydd när de anfaller igen.
Och du, det är inte värt att låta bli.
