Man säger ibland att jägarkåren håller på att ”förgubbas” – det är jag övertygad om är en myt! Jägarkåren idag har ungefär samma medelålder idag som på 50-talet. Medleåldern på jägarna är densamma som för våra riksdagsledamöter, också det en sysselsättning som kräver att man är myndig. Pratet om en förgubbning rår vi själva delvis för i en missriktd iver att få igång ungdomsarbete. Man börjar fundera mer över det här med ”förgubbning” när man själv börjar hamna i det läget att man inte längre bidrar till att sänka medleåldern i jaktlaget eller jägarkåren, nu balanserar man mitt i istället! Särskilt tydligt blev det i veckan nere på Öster-Malma när landets jaktvårdskonsulenter träffades för att prata aktuella jaktfrågor. Plötsligt är man en av de äldre och har jobbat så länge att det snart inte räcker med att ta av sig barfota för att räkna antalet tjänsteår i förbundet. Höstarna rusar fram och man undrar var denna jaktsäsong tog vägen. Visst det finns mycket jakt kvar, men i Norrbotten är det höstmånaderna som är den intensiva perioden. Då värmer det att läsa artikeln som jag hittade på nätet igår! Wes Libbey i Grand Rapids USA förbereder sig inför jaktsäsongen på vitsvanshjort. Han pratar om hur frustrerad han var då han som 16-åring jagade sin första hjort och bommade den första han sköt på. Det kanske har hänt fler, men för Wes hände detta för 84 år sedan! Han är alltså 100 år och ska ut och jaga, ibland tillsammans med sin 96-åriga fru. Med detta som ledstjärna har man alltså 55 jaktsäsonger kvar! Kanske inte alla dessa som hundförare men det får man väl lov att acceptera gissar jag. Men helt klart är det så att en gång jägare – alltid jägare!

Kom ihåg – det är inte de gamla jägarna som är ett problem, inte heller intresset bland de unga. har vi problem så är det att skapa bryggor mellan intresset för jakt och förverkligandet av att komma ut och jaga, det gäller oavsett ålder på den intresserade!

Till helgen har vi träff med Norrbottens alla kretsordföranden. Det är hög tid att lägga detaljplaner inför kommande år vad gäller utbildningar och verksamhet. Dessutom är det till kommande helg en träff med landets samtliga länsordföranden på Öster-Malma så då kan det vara idé att samla intryck från länet att ta med sig dit.

Liksom tidigare år (alla år) så kommer första halvåret att fyllas upp med utbildningar. Oftast är det vissa justeringar i ämnen men grunden finns alltid kvar, viltvård, skytte och hund. Utöver det så är det lite fördjupning och tillägg. De tunga utbildningsinsatserna för nästa år kommer troligen att bli just de tre huvudområdena plus en extra satsning på jägarskolan då det nya materialet är ute på marknaden. Att få ordning på det nya regelverket runt trafikeftersök kan säkert ta lite tid också. Att få igång Norrbotten som det sista länet in i viltdata.se är en annan prioriterad verksamhet. Vad som händer med älgutredningen/-remissen får vi väl se till våren. Om det det blir något av denna utredning vet vi framåt våren och det kan naturligtvis leda till en hel del nytt arbete. Oavsett utredning, proposition eller inte så kommer utbildning och information runt älg och älgjakt som alltid vara en viktig bit och oftast det som är lättast att väcka intresse runt. För vår del i Norrbotten så är naturligtvis arbetet med/mot mårdhunden ett stort inslag i verksamheten och vinterns utslag i rättsfall inom viltvårdsområden kommer att bli avgörande för hur arbetet med dessa kommer att se ut kommande år.

Det finns alltså en uppsjö med arbetsområden och ämnen inför kommande år som dessutom är ett valår. Visserligen är Jägareförbundet en partipolitisk obunden organisation, men det innebär inte att jakten är oberörd av politiska frågor, snarare tvärtom. Därför kommer vi naturligtvis behöva avkräva alla politiker svar i jaktliga frågor innan valsedlarna hamnar i urnorna! Hur arbetet ska läggas upp och fördelas mellan oss i personalen och all förtroendevalda i länsföreningar och kretsar blir alltså en av huvudpunkterna på helgens konferens!

Hundjaktssäsongen har startat på allvar, det märks inte minst på telefonen och mailen. Frågor, synpunkter och inte minst stensäkra men inte alltid så väl underbyggda påståenden ramlar in i en strid ström.

Mycket av diskussionen de senaste åren handlar om hundar som använder tänderna när de jagar. Den allmänna debatten, inte minst vad gäller kamphundar, har gjort att jag tycker jägarna blivit onödigt passiva och kanske en smula rädda för att diskutera hur en bra ställande hund på t ex grävling bör arbeta. En hund använder sin mun till ungefär samma saker som vi använder våra händer till. Nu behöver vi nog inte gå in närmare på vad man kan göra med sina händer men helt klart kan man göra både bra och dåliga saker med sina händer precis som en hund kan göra med sina tänder.

I dagens strävan efter att vara poltiskt korrekt blir det enkelt att bannlysa alla hundar som använder sina tänder när de jagar på ett eller annat sätt. Detta tror jag är livsfarligt. Det är inget att hymla om, vill man ha stopp på en grävling eller ett vildsvin som springer är det ett väldigt bra tricks att nafsa den eller det i rumpan. De slår allt som oftast fullt stopp i maskin och frontar, voila! Vi har ett ståndskall.

Jag har de senaste åren sett en hel del hundar som testats på vildsvin i hägn. I mina ögon finns det två typer av goda ställande hundar, de som nafsar rumpa och de som tacklar i klass med 100 kilo hockeyback. Utan tvekan är nafsarna skonsammast för såväl vildsvinen som sig själva. Tacklarna, det vill säga de som springer upp jämsides med vildsvinet och söker kroppskontakt för att få det att fronta, lever mycket farligt. Ett enda slag med huvudet och betarna så har vi en skadad hund. Därför är det i mina ögon nafsarna vi ska avla på när det gäller ställande hundar. Alternativet blir att nöja sig med hundar som förföljer vildsvinet tills det själv väljer att stanna. Ofta då på ett ställe där vi omöjligt kan avsluta jakten vilket knappast blir mer skonsamt för varken hundar, vildsvin eller hundförare.

Men, kan vi då acceptera hundar som biter i vilt? Ja, det är för mig självklart att vi måste skilja på var, när och hur en hund biter. Tittar man på hundar, eller för den delen grävlingar eller vildsvin, som leker eller umgås så är käften att naturligt verktyg som används flitigt, precis som våra händer. Ett nafs av en hund i rumpan på ett vildsvin ger inga som helst men om hunden inte biter sig fast och börjar slåss eller brottas med vildsvinet. Allt handlar om en social kamp, något synnerligen vardagligt och ”naturligt” i det vilda. Givetvis ska vi aldrig acceptera hundar som regelmässigt skadar sig själva eller vildsvinen och grävlingarna. Men det är en milsvid skillnad på att skada ett vildsvin och nafsa det i rumpan.

Så är då i princip denna säsongs älgjakt över. Sista dagen blev en grå och blöt tillställning med en del älgkontakter men själv gick jag i ganska tomma områden. Året har varit positivt med betydligt mer kalv än tidigare år och inte lika dåligt med älg som många grannlag rapporterar om. Naturligtvis leder det här till diskussioner inom jaktlaget. Hur mycket har vi i tilldelning? Ska vi sluta innan vi har fyllt kvoten av vuxna? Varför det, vi har ju fått en licens av Länsstyrelsen! Grannlagen skjuter ju hela sin tilldelningen, varför ska vi spara??

Känns det igen från andra håll? Vad jag funderar över är hur man tänker i jaktlagen. Först sitter man på möten under vårvintern och funderar över hur mycket älg man borde skjuta för att balansera stammen på den nivå man anser är lämplig. Sen anser markägarföreträdarna i samrådet att det borde tilldelas mer älg ”för att ge jaktlagen handlingsutrymme” vilket också Länsstyrelsen beslutar. När sen jakten inleds och det visar sig att det inte fanns så väldigt mycket älg så kan man naturligtvis tycka att det är självklart att den tilldelning man själv ansåg var lämplig under våren ska styra avskjutningen under hösten. Men då verkar det som om myndigheterna i form av Länsstyrelsen plötsligt har fått en betydligt bättre koll på älgstammen än de jägare som jagar på markerna (vilket i det här området är det samma som markägare). På annat sätt kan man väl inte tolka det faktum att man jagar med utgångspunkt i den licens man fått och inte hur älgstammen ser ut i skogen!? Problemet är nog att många fortfarande anser att licensen är ett mål som ska uppnås när den i själva verket har blivit ett maxtak som det inte är tänkt att speciellt många jaktlag ska nå upp till. Man övertilldelar älgar och hänvisar till jägarnas ansvar att sluta i tid, vilket i princip är det samma som att säga att på myndighetsnivå har vi ingen koll klara er själva! Men då måste också budskapet bli klarare hur jaktlagen ska se på sin licenstilldelning. I alla andra sammanhang klagas det ofta över myndigheternas dåliga verklighetsförankring och att det är på gräsrotsnivå man har bästa kunskapen att besluta om hur det ska vara. Det gäller både jaktfrågor och i princip vilka andra frågor som helst. Oavsett om detta stämmer eller inte så har man i denna fråga faktiskt möjligt att ta helt egna beslut! Men just i denna fråga så frånsäger man sig istället sitt ansvar och sitt kunnande och säger att ”har vi fått så här mycket älg i tilldelning så måste det ju vara möjligt att kunna skjuta så många”. Ska vi slippa alltför kraftiga kast i älgtillgången uppåt och nedåt så måste jaktlagen själva och i samråd med grannarna besluta vad som är rätt nivå på avskjutningen. Inte stirra på några papper utan analysera vad man ser i skogen! Nu hoppas jag på att snön väntar ett tag till i kusten så att norrbottenspetsen får sig några jaktdagar till också!