Fult ord på fem bokstäver!?
Jag tillbringade gårdagen nere i Märsta tillsammans med några kollegor. Den här dagen gick åt till att prata om något som vid vissa tillfällen och i vissa kretsar uppenbarligen anses lite fult, nästan så att man inte vill prata om det alls… just det, troféer! Vad en trofé är kan man alltid diskutera och jag tänkte återkomma till det, men dagen rörde sig om de troféer som man kan poängbestämma via det regelverk som organisationen CIC sätter upp. Det vi i första hand tänker på i det här sammanhangen är naturligtvis horntroféer av älg, rådjur och annat hjortvilt samt de senaste åren också vildsvinsbetar. Utöver det finns också möjlighet att få officiella mätningar på andra viltarter och det var bland annat det vi pratade om igår. Sverige har av olika anledningar inte varit så aktivt vad gäller troféer som andra länder i Europa. Vad det beror på finns det säkert olika teorier om. Vissa säger att den svenska avundsjukan gör att man inte vill visa upp de troféer man får, jag tror att det har att göra med att vår jakt i Sverige mer har inriktats på att hämta mat ur skogen snarare än att hämta troféer. Det här gör också att intresset för troféer minskar ju längre norrut man kommer. I alla fall de troféer vi pratar om här.
Personligen ser jag trofén efter en jakt som att minne och det behöver definitivt inte vara något som når medaljgränserna enligt CIC! Det behöver inte ens vara en trofé enligt den definition som CIC har utan något helt annat. Men jag ser inget fel i att ta tillvara mer än det som går att äta på ett fällt vilt. Har viltet horn eller annat som man kan bevara så är det självklart att ta tillvara det och göra ett minne av det. Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg om att vi nu äntligen börjar tala ärligt om varför vi jagar, nämligen att vi är ute för att döda och inte för att få en naturupplevelse. Jag tror inte att den som lämnade kommentaren var så särskilt positiv till jakt, men det ligger en del sanning i inlägget. I många år var det naturupplevelsen och kamratskapet som var drivkraften i jakten enligt den officiella bilden. Det var till och med fult att bli kallad ”köttjägare”. Idag lyfter vi fram viltköttet som en naturlig produkt som vi ska vara stolta över och visst är det så att för att få kött på tallriken måste vi döda. Det gäller allt kött vi äter, skillnaden är att vi jägare deltar i hela kedjan. Nu kommer då nästa utmaning, att inse att minnen från jakten i form av troféer inte är något fult utan bara ytterligare ett sätt att ta tillvara det vilt man fäller. Inte för att skryta och skrävla utan för att behålla ett minne över en förhoppnigsvis oförglömlig dag i markerna! Sen återstår utöver det fortfarande glädjen över att vara ute i naturen, att träffa jaktkamrater och att se ivern hos en jakthund som släpps lös
