Enligt Ekot och TT kommer Naturvårdsverket i morgon att besluta om att 18 vargar får skjutas. Enligt uppgift skall två vargar fällas i 9 olika revir. Beslutet var väntat, 5-10 par var forskarnas rekommendation för att påskynda inavelssänkningen. Att vargjakten kommer att åtföljas av åtgärder för att förstärka genetiken är också klart. Det här borde vara början på att återuppta en rovdjurspolitik som skulle kunna tillfredsställa alla parter. Vi skulle få friskare vargar, färre problem och mindre konflikter.

Vi är givetvis inte nöjda, vargstammen kommer att fortsätta att öka trots jakten. Tilldelningen borde vara mycket större. Men vi försöker i varje fall hitta något positivt med beslutet, ett embryo till en framtida vargförvaltning som majoriteten bör kunna ställa upp på. Men tyvärr, som vanligt skräder inte bevarandesidan orden i sin kritik. ”Rättshaverist av värsta sort”, säger SNF om regeringen. ”Vansinnigt beslut”, säger SRF. SNF säger dessutom att de kommer att överklaga beslutet, svensk vargförvaltning skall numera ta omvägen via domstol!

Bevarandesidan har inte och kommer aldrig att kompromissa det minsta. Målet är många hundra vargar, oavsett hur det drabbar oss på landsbygden. Istället vill de att vargförvaltningen i Sverige skall skötas av byråkrater i Bryssel eller av domstolen i Luxemburg.

I fredags var jag i Bryssel på en workshop med ca 80 deltagare från hela Europa, ”Stakeholder Workshop on Large Carnivores”. Kommissionen inbjöd till diskussion om hur rovdjursförvaltningen skall utvecklas i EU. Slutsatsen från flertalet var att kommissionen måste bli mera flexibel. Så länge målen om livskraftiga stammar inte äventyras bör det vara upp till varje medlemsland att bestämma vägen dit. Kommissionen agerar precis tvärt om! Potocnik vill inte bara bestämma om, när och hur vi skall jaga. Han anser sig t o m ha rätt att namnge vilka forskare som skall leverera det vetenskapliga underlaget. Att just dessa råkar vara de samma som SNF och SRF alltid hänvisar till är inte en tillfällighet. Arrogans är ett ord som bra beskriver kommissionens agerande så här långt. Nu får vi se om den leder oss till domstol eller om de tog intryck av workshopen.

Svenska Jägareförbundet angrips inte sällan från alla håll. Men den som följt debatten de senaste 20 åren ser att vi, till skillnad från nästan alla andra, har hållit samma linje. En liten frisk vargstam som inte är koncentrerad till några få län. Ytterst få tar ett helhetsansvar. Tyvärr lär det hänga på oss också om den genetiska förstärkningen skall lyckas.

Alla som uttalade sig i Bryssel i fredags talade om en ”bottom up” förvaltning istället för dagens ”top down”! Detta är SNF emot. De är emot att människor i varglänen skall få vara med och ta beslut, de är emot jakt på varg och de deltar inte i aktivt i genetisk förstärkning. De enda de gör är att försöka hitta juridiska vägar att stoppa en klok rovdjursförvaltning.
Svenska Jägareförbundet däremot, är för att människor som berörs skall få vara med och bestämma, vi är för en reglerad vargstam och vi har hittills varit ensamma om att förankra genetisk förstärkning. Vi får se om det finns någon media som uppmärksammar detta, eller om vi SNF återigen lyckas göra vargjakten till ett medialt spektakel, helt utan sans!

Det är rätt okej att växa upp i en jägarfamilj. Foto: Madeleine Lewander

Att förhålla sig… Det handlar mycket om det just nu. Jag ska, som jägare, förhålla mig till saker som händer. Saker som andra gör.

En jämförelse. Vi är arga på rattfyllerister. Någon kanske kör ihjäl en människa. Men ingen kallar just dig rattfyllerist bara för att du råkar ha körkort. Du fortsätter att vara nykter som alltid bakom ratten. Du behöver inte förhålla dig till detta. Ingen kräver det av dig.

Det finns föräldrar som inte är snälla mot sina barn. Otäcka saker händer. Du förbannar dessa typer, hoppas att de hamnar i finkan. Och så fortsätter du att vara god förälder åt dina egna barn. Ingen tycker att du är en dålig förälder bara för att någon annan är det.

Men som jägare måste du stå till svars för alla andra, ofta även för jägare i andra delar av världen. Och vi är ganska många.

När en annan jägare gör fel krävs att du ska förhålla dig till det hela. Skulden läggs delvis på dig. Bara för att du är jägare.

Jag får ibland mail och filmlänkar skickade till mig med önskningar om att jag ska förhålla mig till saker som andra, så kallade jägare gör. Jag har tvingat mig igenom en del vedervärdiga filmklipp med tårarna rinnande nerför kinderna. Måste ju förhålla mig till det, jag är jägare.

Jag har hört en del förjävliga historier om människor som kallar sig jägare men beter sig som idioter mot sina medmänniskor. Sen ombeds jag att förhålla mig till det. Precis som att jag skulle tycka att det är okej att människor eller djur behandlas illa.

Det är naturligtvis förkastligt när en jägare beter sig illa eller gör något jättedumt. Så gör man inte. Det är helt jävla självklart och handlar om något som några få ställer till. Inte jag, inte gemene jägaren.

 

Det är rätt okej att växa upp i en jägarfamilj. Foto: Madeleine LewanderDet är rätt okej att växa upp i en jägarfamilj, en mer sann bild av hur vi lever. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag hatar när människor och djur far illa. Blir lika illa till mods som alla andra. Vi jägare representerar alla grupper av människor, glada, arga, volvoägare, tandläkare, lärare, busschaufförer, sjuksköterskor, alla, vissa är dumskallar.
Men varför anklagas just vi som grupp när en gör fel?

Till viss del beror det kanske på att många människor fjärmas allt mer från att leva i naturen. Att de inte förstår vad en jägare gör, vad vi är för typer egentligen,

Och så finns det ett antal skojiga grupper som lägger all sin energi på att spä på generaliseringarna.

De finns alla representerade på nätet, hittar små skitkorn, skit som en försvinnande liten del av jägarna hittar på. Och så förstorar de, big time.

Och ger mig skulden…!…? Och dig, om du jagar.

Fördomarna sprids som ren propaganda. Bara på Facebook finns ett gäng urprilliga grupper.

Delar av media, inte alla vill jag understryka, formligen vältrar sig i det, kan bara inte sluta att rulla, runt, runt. De är en sorts mediachoklad som låter sig rullas i jaktincident-kokos.

Så blir de subjektiva, osakliga antijaktbollar som bara sprider propaganda och skrämmer upp folk. Sån´t säljer nämligen.

Vi behöver kanske visa mer vilka vi är? Problemet är att de flesta av oss är så otroligt vanligt normaltråkiga att vi helt enkelt inte sticker ut.
Tänk om de istället kunde lyfta fram det fantastiska med jakten, att få vara i skogen, vilt, natur, arbeta tillsammans med sin hund, spänningen, gemenskapen, frisk luft och respekten för allt detta.
Alltså det totalt dominerande.

På allmän begäran skriver jag nu ett inlägg om älgförvaltning och väver in lite varg på slutet.

Allt började med en kommentar till mitt förra inlägg där det hävdades att vi jägare ägnar oss åt troféjakt och att det är förklaringen till att det på många håll finns få tjurar och ännu färre utvuxna med stora horn. Jag säger att det inte är förklaringen, åtminstone inte huvudförklaringen. De allra flesta jägare skjuter första bästa tjur de får i pass, om det görs något urval alls bland tjurarna så är det främst för att spara dem. Allt fler jaktlag har någon form av restriktioner på tjurar, precis som på produktiva kor.

Vi jägare har ett dilemma och det är det som skapar problemet. Samhället kräver att älgstammen hålls långt under sin biologiska bärkraft. Eftersom älgen som art är anpassad till den ursprungliga skogen där den skogliga successionen skedde genom brand har den en mycket hög tillväxtpotential i förhållande till sin storlek. En gång i tiden bestod det mesta av urskog där bränder med 100-200 års mellanrum inte sällan skapade enorma brandfällt. I Alaska flög jag över brandfält som stärkte sig så långt jag såg från luften! Efter branden skapades följdriktigt, några år senare, lika stora områden med obegränsat med mat åt älgarna.

Hundratusentals hektar stort brandfält i Alaska. Foto: Gunnar Glöersen

I dagens hyggesbruksdominerade landskap i Sverige brinner det hela tiden, överallt! Det är så älgen som art uppfattar vårt skogsbruk. Vi skapar optimala förutsättningar för hög tillväxt. När markägare och jägare samtidigt åläggs att hålla älgstammarna nere för att inte tallungskogen skall ätas upp eller för att inte trafikolyckorna skall öka då permanentar vi en hög tillväxt. Just den höga tillväxten är den främsta orsaken till få stora tjurar!

Andra begränsande faktorer är att jag som jägare är bunden till en given mark och endast får jaga en viss del av året samt bara under dygnets ljusa timmar.

Om vi som exempel tittar på en älgstam med en vinter täthet på 10 älgar per tusen hektar på ett10 000 ha stort område och med förbundets förvaltningsplan som mål 0,8 kalvar per hondjur och 40 % tjur i stammen. Det betyder att älgstammen före jakt består av 150 älgar. Av dessa 150 skall alltså 50 skjutas för att komma tillbaka till 100 st i vinterstam. Stammen före jakt består då av 40 tjurar, 60 hondjur och 50 kalvar. Femtio av dessa skall bort! Lite förenklat brukar man tillämpa regel att hälften av alla fällda djur skall vara kalv och den andra halvan jämt fördelade mellan tjur och hondjur. När jakten börjar är det lätt att hitta ”rätt” djur att skjuta. Men allt eftersom älgar fälls blir det allt svårare. Störst problem är det med kalvarna. I mitt exempel skall vi skjuta var tredje tjur och vart femte hondjur, men varannan född kalv! Vid flyginventeringar i landet har hittar man oftast 25 % kalv i vinterstammen.. Vid slutet av jaktsäsongen, när de sista kalvarna skall skjutas är det bara var fjärde älg som kommer i pass som är lovlig! Det kan gå åt flera jaktdagar för många man för att hitta den sista kalven.

Nå hur ser då tjurstammen teoretiskt ut i ett sådant område efter några år om vi inte tillämpar troféjakt utan bara skjuter de första bästa 13 tjurarna som kommer i pass? Jo, resultatet blir hyfsat bra. Men det är bara 3 av fyrtio tjurar som når 7 år, dvs. sin bästa ålder.

Lägre omsättningtakt!

Om vi vrider lite på rattarna och istället ser på ett hur det kan se ut i delar av Sverige idag. Då skjuter vi 40 % kalv och har 30 % tjur i stammen. Produktionen låter vi vara den samma, dvs 0,8 kalvar per ko. Inte för att det gäller överallt utan mera för att illustrera problemet. Nu är det ingen tjur som når 7 års ålder och ytterst få blir ens 3 år!

Hög omsättningstakt!

Små förändringarna i avskjutningsstrategi och sammansättning får stor effekt på de vuxna djurens medelålder. Det är alltså inte troféjakt som skapar problemet, det skapas av att vi måste skjuta ett givet antal älgar under begränsad tid för att nå ett givet antalsmål. Jakt är för de flesta ett stort intresse, men det betyder inte att man är beredd att lägga hur mycket tid som helst på att hitta ”rätt” älgar.

I mitt eget älgskötselområde har arbetat aktivt med att sänka omsättningstakten på tjurar. För fem år sedan fanns ingen större tjur, idag finns minst 15 tjurar med minst 8 taggar och de största har runt 20 taggar. Vårt problem är att hitta en modell som inte förstör det vi byggt upp. Ingen modell fungerar nämligen i all evighet.

 

Tjur i Alsters älgskötselområde 2012 Foto: Gunnar Glöersen

Vän av varg ser säkert sin chans! Vargarna sänker ju den tillgängliga tillväxten genom att de tar många kalvar före älgjakten börjar. Jo, det är sant. Men i praktiken har det ingen betydelse om slutmålet och jakt insatsen är den samma. Den enda effekt vargstammen får i den delen är att det är svårt att skjuta kalvarna redan i början av jakten. Däremot fungerar inte kalvarna längre som skydd för de produktiva korna, eftersom de går ensamma redan när älgjakten börjar. Det riskerar att höja omsättningstakten öven för de viktiga korna. Det är annan sida av samma mynt!

Läste en intressant artikel på JoJ idag. Anders Bjärvall, föredetta ansvarig för rovdjursfrågor på Naturvårdsverket säger, ”idag är det viktigaste arbetet att få bevarandesidan att förstå att man måste begränsa vargstammen”. Jag är inte förvånad, jag har hört honom säga det förut. Det är dessutom det jag framfört till Naturvårdsverket och politikerna i flera år. Det är inte vi som lever med varg som behöver utbildas, det är bevarandesidan. Vargar måste förvaltas och med förvaltas menar jag jagas.

En annan grupp som behöver utbildas är journalistkåren! Aftonbladet berättar idag att 3000 vargar måste skjutas i Sibiriska Sacha. Deras naturliga bytesdjur ”harar och ekorrar” har visst tagit slut! Så nu dödar de renar och hästar istället! 16 000 renar har dödats! Undrar hur många ekorrar det går på en ren?

Idag ska vi prata om hundar i koppel. De flesta jaktmotståndare vill att alla jakthundar ska gå i koppel. Alltid. Det betyder i konsekvensens namn att varenda jycke ska gå i koppel. Alltid. Koppelpromenader. Alltid. Koppel, koppel och åter koppel.

Hur mår en hund av det? Att aldrig få springa?

 


Hur mår en hund som alltid måste gå i koppel? Foto: Rikard Lewander

 

Det finns förstås ett gäng hundraser som är avlade så att de inte längre har förmågan att springa. Fast å andra sidan behöver ju ingen hund kunna springa om den bara ska gå i koppel. Är det dit vi vill?

Det som först slår mig är hur bakåtvänd syn många människor har på just hundar. Vi försöker bestämma, många gånger helt godtyckligt, hur hundar ska vara för att de ska passa in i vår, eller någon annans, tillvaro. Även om det är en skittillvaro. Hur de mår är sekundärt.

Vi vet att hundarna följer vårt levnadsmönster. Så här skriver exempelvis Agria i en artikel om hundfetma: ”Övervikt hos både människor och hundar börjar bli ett allt större samhällsproblem. Onyttig snabbmat är för många dagens enda mål och tiden för motion och friluftsliv blir allt mindre på grund av stressade arbetssituationer.”

Så lever inte jakthundar. Det finns också många andra aktiva hundar som inte jagar.
Men det är inte i kopplet de är aktiva, det kan jag garantera.

Aktiviteterna med koppeltvång kan å andra sidan bli spännande. Tänk att köra agility i koppel, jag tror själv att jag skulle fastna någonstans bland slalompinnarna eller i tunneln. Möjligen på klätterhindret.

Det vore förstås också en utmaning att vattenapportera änder i koppel efter labben. Speciellt i vattendrag med strömmande vatten där anden snabbt flyter iväg. Eller i tät vass.

Taxen som driver rådjur. Undrar vad den tycker om att ha husse eller matte flåsande i bakhasorna. Speciellt i sly och granplanteringar.

Att med kopplet i handen hinna med hunden för att apportera en skadskjuten kanin innan den går i gryt hade kanske varit en stimulerande uppgift att lösa. Jag kan se framför mig min gode vän Anders i Skåne springa i full karriär efter en av sina vältränade jaktlabradorer i just den situationen.

Grythundsägarna tror jag hade fått rejäla problem under grytjakten. Hur ”spränger” man en räv ur gryt om hundföraren har fastnat redan i början av grytgången?

Det vore utan tvivel härligt att se förarna av de stående fågelhundarna reviera vackert bakom sin hund ute på fälten eller uppe i fjällen. Frågan är vart man gör av bössan, det blir svårt att jaga själv… Och när hunden från full fart snabbt fattar stånd, finns det risk att föraren fortsätter springa av bara farten då och själv reser fåglarna?

Nä, det går ju inte. De flesta av våra jakthundsraser hade varit körda med ett totalt koppeltvång.

Jägarna som grupp tillhör i och för sig de allra mest frekventa friluftsmänniskorna men vad ska vi göra med våra jakthundraser om de inte längre kan jaga? Det är ganska självklart. De försvinner. Eller blir någonting annat när andra, som vill styra aveln i en annan riktning, tar över.

Vi får då sluta att avla hundar utifrån en fantastisk ursprunglig jaktegenskap, samklangen psykisk och fysisk prestation, att kroppen ska hålla för att springa, simma eller över huvud taget ta sig fram i terrängen ett helt hundliv. Och dessutom fungera socialt hemma i familjen med allt och alla, barn och andra hundar.
Precis det som borde vara grundelementen och det allra bästa för varje hund.

Ändå sitter det en bunt jaktarga människor, som dessutom anser sig värna djuren, och driver på situationen genom att ge all sin kraft åt att driva tusentals jakthundar rakt in i ett liv som stillsamt gående, möjligen ibland joggande, promenadlimpor.

Jämthund, stövare, drever, vorsteh, ja alla våra fina jakthundsraser. Vad blir det av dem?

Men det ser inte jaktmotståndarna. De ser något annat som de tror gynnas, nämligen… ja det vete f-n.

Dagarna före jul fick jag ett mail från NV som inleddes med God Jul o Gott nytt år. En hälsning som jag kunde ha varit utan eftersom det följdes av information att det troligen inte blir någon vargjakt i vinter p g a Potocniks brev till Lena Ek. Nu är väl inte sista ordet sagt i den frågan, hoppas jag. Regeringen har att välja mellan att själv sitta med Svarte Petter eller att ta striden med EU kommissionen kanske ända till domstolen. Jag tror att domstolen är den enda lösningen på den här frågan.

Vargar förstörde även slutet på mitt jaktliga kalenderår. Jag har de senaste åren haft förmånen att jaga älg på flera områden. Nu är även de sista förstörda av varg! På mellandagarnas spårsnö konstaterade vi att ett nytt vargpar verkar ha etablerat sig i området. En älgko som vi sparat under jakten togs av vargarna på annandagen. De tog minst en älg och tre rådjur på mindre än två dygn! Vargarna har sedan dess uppehållit sig i ett litet område i och intill bebyggelse. Igår försökte en av dem ta sig in i en hage med en ponny. I natt när ett par kom hem från nyårsfirande mötte de vargarna när de lämnade tomten.

Som om det inte vore nog fick jag ett samtal från en man som berättade att hans grannar hört ett rådjurs skrika ut sin dödsångest vid 23-tiden på nyårsafton. Allt tyder på att det var två andra vargar, eventuellt ett annat par. Det skiljer bara 2 timmar mellan händelserna och en mil. Inget problem för en varg, men de hann dessutom äta upp hela rådjuret.

Nu är det inte mera synd om mig än om alla andra som fått varg på markerna. Men ingen skall betvivla att jag förstår vilken frustration vargetableringar leder till.

I förrgår var det fortfarande snö kvar och tre man spårade av hela jaktområdet för att vi skulle försäkra oss om att inga vargar kommit tillbaka, vi visste att de hade gått en mil norrut dagen före. Jag släppte min jämte som hittade ko och kalv. Gångståndet gick norrut rakt mot den plats där den döda kon ligger. Jag kände oro, trots att jag visste att vi inte sett färska vargspår. Jag sprang allt vad jag orkade i 25 cm snö 1,5 km till bilen och körde i full fart på glashala vägar för att försöka genskjuta henne. Det lyckades, jag hann mellan henne och älgarna. Samtidigt som jag konstaterade att hon plötsligt vänt ser jag färska spår av två vargar! Nu lyckades jag få stopp på henne lite längre bort, men alla som jagar med hund förstår känslan.

I morgon skall jag jaga älg igen, flera återstår på tilldelningen. Men hur gör man? Utan hund lär jag inte hitta någon älg. Om jag släpper henne, på barmark, kan det gå hur som helst.

Det som stör mig i debatten just nu är den totala bristen på empati som bevarandesidan och media visar för oss som drabbas. Vi hånas, förlöjligas och media förstärker deras argument med vinklade inslag, nu senast ett löjligt inslag om Rumänien. Medan jag skriver det här får jag ett samtal som berättar att en djurägare idag bestämde sig för att slakta ut alla sina djur, han orkar inte med alla vargbesök. Idag fick jag via rovobs.se veta att en hund dödats på en gårdsplan i Filipstad. Jag hoppas verkligen att min hund inte sällas till de vargdödade i morgon. Det är klart att jag kan låta bli att släppa henne, men älgskötselområdets avskjutningsmål skall hållas annars riskerar vi att avregistreras. För egen del är 5-6 oskjutna älgar heller inget som jag bara rycker på axlarna åt.

För styrelsen i älgskötselområdet som fått 39 jaktlag på 24 000 hektar att samarbeta mot gemensamma mål riskera 10 års arbete att raseras. Om mina misstankar är riktiga, att vi nu har två vargpar som jagar i området, kan 400-500 jägare vara utan älgjakt redan i höst. Lägg sen till att minst 5 lodjur också jagar i samma område så lär den lilla rådjursstam som finns kvar också vara ett minne blott. Vår situation är inte unik, det speglar bara vad som händer eller redan hänt i nästan överallt i Mellansverige just nu.

Jägareförbundet har länge krävt en konsekvensanalys av rovdjurspolitiken. Nu verkar det som om en sådan kanske är på gång. Det som nu pågår är fullständigt orimligt. Varje nytt vargpar kostar minst 3 miljoner kronor per år, enbart i jaktliga förluster.

Om några veckor träffar jag EU kommissionen. Jag skall försöka beskriva vad jag och andra känner och vad rovdjuren kostar. Om någon bryr sig vet jag inte, det är kanske viktigare att kommissionären inte stöter sig med sin nyfunna middagsgäst! Att inte media snappat upp det eller ser hur vårt nationella självbestämmande urholkas av EU är märkligt.

Dagens jakthundar har det bra! Foto: Rikard Lewander

Jag har på senare tid fått ett gäng synpunkter som visar att det, ute bland del av befolkningen, finns en hel del jättekonstiga myter om oss jägare. Till största delen beror det helt klart på vilken bild viss media ger av oss.

Därför tänkte jag göra en liten personlig mytdödning. Jag går in på delar där jag som jägare anklagas för saker som jag inte alls känner igen mig i. Tyvärr existerar tråkiga undantag men generellt tror jag att de flesta jägare känner ungefär som jag.
Det här är ett pyttelitet axplock.

Dagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine LewanderDagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine Lewander 

 

1. Förbannade jägarlobby…
-Vilka är jägarlobbyn? Jag vet inte. På Jägareförbundet försöker vi att samla fakta. Bara saklig fakta. Det är det vi kommer längst med, tror vi. Inga krokodiltårar i media, vi strör inga falska anklagelser omkring oss som en del andra gör med centrifugalkraft.

2. Jägare dödar sina hundar så fort de inte duger längre.
– Och här sitter jag med mina tolvåringar som kräver extra omvårdnad. Tandborstning, öronfixning, veterinärbesök extra ofta. Hundar i soffan, hundar i sängen. Pensionärer som fortfarande hänger med på jakt för att de älskar det, inte för att de är effektiva jakthundar, men som under sina liv gjort sig förtjänta av det.

3. Jägare hatar vargar.
– Det gör vi inte alls. Däremot drabbas vi, som alla hundägare, av en förkrossande sorg om våra hundar blir vargdödade. Och jag har full förståelse för lantbrukare som får sina djur rovdjursdödade. Det är inte alltid så enkelt att lösa som att ”bara att sätta upp stängsel”.

4.  Det är farligt för allmänheten att vistas i skogen under jakt.
– Det är i det närmaste HELT RISKFRITT för allmänheten att vistas i skogen under jakt. Enligt en studie som doktoranden  Mensura Junuzovic vid Lunds universitet gjort vådasköts sex ickejaganade människor under tiden 1983 – 2008. Det är 26 år.
Jägarna själva har under den tiden råkat något mer illa ut, 42 har vådaskjutits, antingen sig själva genom att exempelvis tappat vapnet, vapenfel eller av misstag av en annan jägare.

Tittar man närmare i statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) ser man att ungefär 90 personer om året dör till följd av  mord, dråp eller vållande till annans död genom misshandel, 20 procent av dessa på grund av skjutvapen. Det är 18 personer per år. På 26 år sköts alltså cirka 468 personer.
Om vi plockar bort 48 personer (vådaskott från jägare) från den sammanlagda siffran 468 betyder det att  vi har 420 dödsskjutningar kvar, där jägarna inte varit inblandade.
Drygt 16 personer per år skjuts alltså av ickejägare… jämfört med 0,2 personer (ickejagande allmänhet) som vådaskjuts av jägare.

Ändå fortsätter myten att det är farligt att gå i skogen under jakt. Fast det uppenbarligen är bland det säkraste du kan göra.
Man kan förstås förankra sig hemma i soffan och beställa färdiga matkassar via nätet istället för att ge sig ut i skogen. Då är kanske risken något mindre att bli skjuten än om man ger sig ut i skogen. Istället tilltar hälsoförfallet och då är det ingen risk, det är ett faktum.

Så ge er ut i skogen! Det finns plats för alla! Vi jägare är mest som alla andra, vi representerar alla kategorier av människor, vad än media vill ge oss för konstiga stämplar.
De flesta har ju reflexer när de går i mörkret. Ta på dig en signalfärgad väst så syns du också toppenbra i skogen!
Och om du har möjlighet, käka nyttigt viltkött från fria djur som inte har lidit.

 Dagens jakthundar har det bra! Foto: Rikard Lewander
Dagens jakthundar har det bra. Foto: Rikard Lewander
 

Alla minns väl hur SNF med Mikael Karlsson i spetsen tilläts sätta nivån på vargjaktsdebatten och dupera opinionen under och efter vargjakten 2010. Nu är han igång igen! Nu svingar han åt alla håll. I går morse var det forskarna som var köpta. MK sa att ”de forskare som är positiva till jakt, får ta fram underlag och medan de, faktiskt ledande genetikerna, i landet ställs vid sidan av, och det är ju en bakvänd process.”

I går kväll fick han återigen orera fritt i TV4, nu var det jägarna som var måltavlan! Vi påstås ha för stort inflytande och en undersökning som SNF beställt sägs visa att svenska folket är negativt till vargjakt. Mikael Karlsson hävdar bestämt att han bevisat att ”glesbygden” är emot vargjakt.

Jag har frågat det förr, finns det någon som granskar vad SNF säger eller är det fritt fram för dem att säga vad som helst? Nu är det väl inte vare sig min eller SJFs sak att försvara en forskarrapport, det klarar de utmärkt själva. Men det som stör mig är att bevarandesidans argument inte granskas. Journalisten på TV4 accepterar tydligen att MK säger att enskilda Skandulv forskare låter sin egen åsikt om vargjakt påverka slutsatserna i rapporterna. Sen får man beundra MK för hur skickligt han smyger in grova anklagelser i en mening utan att det blir för uppenbart. Att Laikre och Ryman, de ledande genetikerna, kritiserade vargjakten 2010 för att den INTE riktades mot de mest inavlade vargarna så som nu planeras ”glömmer” han bort.

Karlssons inlägg igår ikväll bör också analyseras. Bevisar undersökningen verkligen att ”glesbygden” är emot vargjakt?  

SNF har frågat 1000 personer i Sverige. Det betyder att ca 330 personer i varje av de tre områdena, norra och mellersta Sverige samt Stockholm har svarat. Dessa lär vara slumpvis utvalda. Glesbygd är områden utan tätorter, enligt vedertagen definition. Endast 15 % av befolkningen bor utanför tätorter i Sverige. Det betyder att högst 50 personer utanför tätorter har tillfrågats i hela Mellansverige. Deras åsikter klumpas sedan ihop av Mikael Karlsson med alla dem som bor i Västerås, Örebro, Borlänge, Karlstad och andra städer. Lite tragikomiskt är det att höra hur en före detta Karlstadsbo som flytt till den största tätorten av dem alla, Stockholm, numera anser att allt utanför tullarna är glesbygd!

SNF:s undersökning visar egentligen att vi har rätt. Stockholmare som aldrig eller i liten grad kommer att påverkas negativt av varg är dubbelt så positiva till varg som de som inte bor där. En mera relevant undersökning som gjordes av Fjällmistra visade att en majoritet av dem som bor i vissa glesbygdskommuner ville sänka antalsmålet, 200 vargar! Idag har vi 400.

Bevarandesidan fortsätter sitt korståg mot oss som drabbas. Glesbygdsbon är nämligen en gammal, dåligt utbildad, lite korkad man och troligen också jägare. Självklart bryr sig inte SNF om sådana människor.

Andjakt med familjen
Andjakt med familjenSå mycket mer macho än så här är inte mina manliga jägarvänner. Foto: Madeleine Lewander

 

Emellanåt tittar jag och familjen på tevekanalen Animal Planet.

Många program är bra. Vackra naturfilmer som fångar djurlivet, dokumentärer som ska få oss att vakna eller där olika insatser för djur och natur görs.
Tyvärr finns ett helt gäng avarter på kanalen och fenomenet växer. Det är program som, generellt sett, domineras av karlakarlar som desperat försöker framhäva sig själva på diverse konstiga sätt och både snortar, inhalerar och injicerar adrenalin.
Enbart på djurens bekostnad.
Alligatorkäftar tejpas ihop, vettskrämda vildsvin fångas in och får, i vaket tillstånd, sina ben ihopbundna och hängs sedan upp och ner i trädgrenar eller läggs på bilflak för att kastreras.

Häromdan fick man se en ”Turtleman” som försökte fånga en vettskrämd tvättbjörn inne i en gammal bil. Det blev en vild jakt med en håv.  Efter en hel evighet tog mannen tvättbjörnen med sina bara händer sedan han trängt upp den i ett hörn. Han gick triumferande ut med den till sina jublande kompisar och la den sedan i en plastsäck. Därefter släpptes den ut.

Det där borde de ha kunnat göra på ett annat sätt.

Vissa kallar jakten macho. Visst, här finns många män men jag har aldrig jagat med en man som ens varit i närheten av ovan nämnda sätt att vara. De flesta manliga jägare jag känner är vanliga människor som är intresserade av jakten, djur och natur.

I något annat program har ”viltvårdarna”  likadana t-shirts, solglasögon, spända biceps zoomas in, svetten lackar. ”Modiga” män som, helst utan skydd, kravlar runt i lerpölar, forcerar regnskogar eller dyker i träsktunnlar för att fånga vilda djur. Jag vet inte riktigt i vilket syfte, det rinner liksom bort tillsammans med all svett.

De försvarar sitt beteende med att de arbetar för djurens bästa. Att de värnar djuren. Men till vilket pris?

Hanteringen är  totalt respektlös mot djuren. Som jägare mår jag illa av det här. Det ligger så otroligt långt ifrån min uppfattning om hur djur ska behandlas. Och det värsta är att hela hanteringen sker i djurskyddets namn.

 

”Ekosystemen bör förvaltas för sitt inneboende värdes skull och för sin materiella eller immateriella nytta för människor, på ett rättvist sätt”, skrev naturvårdsverket 2007.

Den inledande meningen kan jag ställa upp på. Jag brukar uttrycka det här på bloggen som att allt vi gör, t ex att värna eller utrota varg, är val vi gör utifrån våra mänskliga intressen. Den som tror att det finns ett ädlare värde i att låta vargstammen öka fritt än att vilja begränsa den är farligt fel ute. Jag minns t ex en tjänsteman på EU kommissionen som var glad över att han stod på de ”godas sida” i vargdebatten. Den mannen hade missat att läsa riktlinjerna till FN konventionen om biologisk mångfald som kallas ekosystemansatsen. Ekosystemansatsen beskrivs i tolv vägledande principer, de sk. Malawiprinciperna. Man kan också fundera över om dagens tjänstemän på Naturvårdsverket läst sin egen rapport 5782 från december 2007? Möjligen skulle förvaltningsplanerna för de stora rovdjuren se annorlunda ut om man gjort det?

Malawiprinciperna har förts in i rovdjursdebatten tidigare. Jag har hört samhällsvetare lyfta fram dem flera gånger. Problemet är att rovdjurspolitiken utformas av den naturvetenskapliga disciplinen. Många av dem har svårt att förstå vad samhällsvetare säger och än mindre acceptera att mänskliga intressen skulle vara lika viktiga som genetik och biologi. Det i sin tur har lett till en situation där svenska rovdjurspolitik har lyckats måla in sig i ett naturvetenskapligt moras av krav och önskemål som inte går att förena med enskilda och gruppers kulturella intressen.

Jägareförbundet har accepterat att många anser att det finns ett egenvärde i att vargen finns kvar i den svenska faunan. Vår vilja att rovdjursstammarna skall begränsas för att tillgodose våra intressen däremot framställs ofta av den andra sidan som orealistiska, egoistiska och rent av som onda avsikter. I själva verket är våra krav fullt legitima. Samhället har en skyldighet enligt Malawi principerna att ta hänsyn till våra intressen. Som rovdjurspolitiken är utformad just nu strider den enligt min mening mot flera punkter i Malawiprinciperna i FN konventionen.

Jag räknar bara upp några uppenbara saker som strider mot principerna, ur ett jaktligt perspektiv. Ni andra får gärna fylla på i kommentarerna, både med andra intressen och fler jaktrelaterade.

–         Bristande hänsyn i vargförvaltningen till löshundsjakten som ett kulturellt arv som har ett egenvärde att bevara
–         Brist på realistiska förvaltningsmål för lodjurstammen som tar hänsyn till lokala och regionala önskemål om rådjursjakt
–         Ingen hänsyn till att en stor vargstam tar en stor del av den avkastning från älg som är viktig för oss som bor och jagar på landsbygden
–         Ingen hänsyn till de ekonomiska förlusterna som redan drabbar eller kommer att drabba markägare till följd av att jaktens värde minskar.
–         Ingen utvärdering av hur vargen påverkar enskilda jägares möjlighet att överhuvudtaget bedriva jakt

 I den inledande meningen står det att avvägningen mellan olika intressen när ekosystemtjänster diskuteras skall vara rättvis. Hur många tycker att kostnaderna för rovdjuren fördelas rättvist idag? En majoritet vill ha många rovdjur, men nästan helt på minoriteters bekostnad. Är det rättvist?

”Ekosystemansatsen erkänner att människan är en del av ekosystemen och poängterar att alla berörda bör vara med när målen för förvaltningen formuleras. Ansatsen lyfter fram att ekosystemen har en viktig funktion när det gäller att producera ekosystemtjänster som vi människor är beroende av”, skriver Naturvårdsverket. Nu är det dags att leva upp till det!

Jägarvärme!

Idag känner jag extra värme för mitt Jägareförbund. Jag var i stort behov av hjälp med en grej i jobbet. Igår kväll mailade jag ut frågan ”Hjälp?” i Jägareförbundssverige.

Jag fått en massa telefonsamtal och folk har mailat hela dagen. Alla vill hjälpa, fixa och ordna till allt på bästa sätt, för Jägareförbundet.

Och där var den, vi-känslan! Bara så där! För att få hjälp med en liten grej. Det känns bra och jag känner optimism. Tack alla Jägareförbundare, vi är bäst!

 

Fortfarande har det inte kommit något svar på frågan om Naturvårdsverkets förslag till gybs för varg bygger på beräkningar av en avsnörd påhittad population eller på den verkliga Skandinaviska populationen. Allt tyder dock på att det är en påhittad stam som utgör grunden för NV:s krav på nästan en invandrare per år för att nå gybs.

Det är dock uppenbart att många fortfarande inte förstår på vilket sätt detta är viktigt. Jag får frågor om det varje dag. Så jag göra ett försök att förklara, så gott jag kan. Jag är som sagt inte genetiker. Det innebär att jag sänker garden något och vissa kommer inte att vara sena att slå in en rak höger om jag har fel. Men jag tar risken.

Allt handlar om DNA, dvs den genuppsättning vi alla bär med oss. För varje anlag får vi en genvariant (allel) från modern och en från fadern. En del genvarianter är skadliga andra ger livskraft. Så länge en av genvarianterna i paret är bra så spelar det ingen roll att vi också har den skadliga. Det är alltså bra om vi får olika genvarianter från modern och fadern, dvs är heterozygot. Motsatsen är att vi fått samma genvariant från båda föräldrarna, homozigot. Om den genvarianten är dålig riskera vi att dö eller få nedsatt livskraft. Inavel leder till större risk för att vi får samma genvariant från både modern och fadern, dvs större risk för att vi drabbas av effekter av skadliga gener. Så långt är det inget hokus pokus. 

En del av NV rapporten om GYBS för varg handlar om genetisk variation, dvs. hur många olika genvarianter det finns av varje anlag i stammen. NV har bestämt, utifrån krav från bevarandebiologisk expertis, att vi inte får förlora mer än 5 % av den genetiska variationen på hundra år för att nå GYBS. I Art- och habitat direktivet finns inte det specifika kravet angivet, men regeringen har tyvärr valt att överlåta tolkningen av juridiken till naturvetare.
Utifrån den grunden har sedan genetikerna presenterat beräkningar av hur många nya individer som måste komma in i stammen per generation (5 år) för att kunna hålla t ex 790, 380 eller 180 vargar. Upptäckten nu i efterhand är att genetikerna troligen räknat på en påhittad avsnörd population med stor genetisk variation som aldrig varit mindre än 100, 200, 400 eller 800 vargar istället för att räkna på vår Skandinaviska stam som byggts upp från 5 individer. Det är det här som flera har svårt att förstå betydelsen av.

Eftersom genetikerna valt att formulera gränsen för gybs som att vi inte får förlora mer än en viss procent genetisk variation på en given tid har det stor betydelse. Den Skandinaviska vargstammen har byggts upp av fem individer och Grimsö följer utvecklingen av stammens genetiska variation. De tittar på vissa genplatser (loci) i DNA:t. Dessa förutbestämda platser får representera den genetiska variationen. På de 29 genplatser som man studerar fanns 80 genvarianter hos de två första vargarna. Tio procent, dvs 8, av dessa gick förlorade eftersom stammen under 10 år inte var fler än 10 individer. Den nya Gillhovhanen 1991 tog med sig 20 nya genvarianter, två av dessa förlorades fram tills Galven och Kynna vargarna dök upp 2009. De tog i sin tur med sig 24 nya genvarianter plus 2 av de gamla som förlorats tidigare. Den genetiska variationen har alltså på drygt 30 år ökat från 80 genvarianter till 116, med tre nya invandrare. Dessutom har den röda tiken, som ännu inte spridit sina gener, med sig ytterligare 7 nya genvarianter plus två av dem som försvann på 80-talet. Så nu finns 125 genvarianter. Just nu är det alltså 56 procent större genetisk variation i vår stam än det var från början!

I NV:s komplettering till förvaltningsplan för varg har de i sin redovisning av behovet av invandringstakt haft ett givet antal vargar som utgångspunkt som har en påhittad stor genetisk variation. Det betyder, rent matematiskt, att få enskilda vargar kommer att ha en given genvariant, helt enkelt för att det finns få vargar att fördela dem på. Om vi genom jakt håller en sådan påhittad avsnörd stam på en given nivå, t ex 200 djur kommer slumpen att spela en större roll än den gör i vår vargstam med begränsad genetisk variation. Helt enkelt för att varje enskild genvariant finns hos färre enskilda individer i NV:s påhittade vargstam än i den verkliga Skandinaviska vargstammen. Ingen enskild varg kan ju ha mer än två genvarianter på varje plats. Ju fler genvarianter, ju färre enskilda individer finns det att fördela dem på vid en given populationsstorlek.

För att kompensera för förlorade gener krävs invandring. Men eftersom givarpopulationen (den finsk/ryska) i NV:s rapport i grunden har samma genetiska variation som den påhittade måste det till många nya invandraren för att slumpen skall göra att just de har med sig nya gener eller återför sådan gener som vi råkar plocka bort ut vår stam genom t ex jakt. Risken är istället stor att de invandrande vargarna bara tar med sig gener som redan finns i den Skandinaviska, dvs. inte kompenserar för gener som gått förlorade. Det krävs därför många invandrande vargar för att kompensera för dem vi förlorar.

I vår verkliga Skandinaviska stam däremot är genuppsättningen begränsad och många vargar har således samma gener. Det innebär att samma jaktliga uttag som i exemplet ovan inte innebär lika stor risk att en viss genvariant helt försvinner. De är ju fördelade på fler enskilda individer vid samma populationsstorlek som i exemplet ovan. Men framför allt är den stora skillnaden att varje ny invandrare har stor sannolikhet att ta med sig nya genvarianter som ännu inte finns här, just för att vi har mindre genetisk variation än den finsk-ryska populationen. Precis som skett med de fyra senaste invandrarna.

Jag vet precis vilka invändningar som nu kommer från genetikerna och vargkramarna. En stam med begränsad genetisk variation, är inte bra på lång sikt. Det är ju stor genetisk variation vi vill ha. Men se, det är här som genetikerna och alla som drivit sin tes om förlust av genetisk variation trampade i sin egen vargsax. Konsekvensen av att de själva satt upp ett procentuellt krav för genetisk variation för att nå gybs är nämligen att den inte tar hänsyn till den genetiska variationen i sig. Genetikernas krav mäter enbart förändringen av den genetiska variationen. Och ingen kan hävda att Sverige för närvarande tappar genetisk variation. Inte ens en årlig beståndsreglerande jakt skulle vara en risk med den naturliga invandringtakten vi har.

Innan jag skrev det här blogginlägget lyssnade jag på nätet på ett gammalt föredrag av Laikre, jag vill minnas att jag t o m var närvarande. Föredraget är intressant för den som inte kan något om genetik. Men ännu intressantare är att hon faktiskt, som jag ser det, talar för vargjakt. Hon säger några saker som viktiga.

För det första bekräftar hon att 200 vargar räcker (Ne 50) för överlevnad i 100 år, enligt den vedertagna principen och EU:s regelverk. För det andra säger hon att founders (grundarna) bör få möjlighet att sprida sina gener så att deras andel bli proportionell med dem som grundade stammen.  Det kan som jag ser det endast ske om stammen begränsas och invandrarna och deras avkommor gynnas. Visserligen verkar invandrarnas avkommor vara mera framgångsrika än de inavlade, men färre vargar och riktad jakt kombinerat med den förstärkande effekten kommer att snabbare leda till det gynnsam bevarandestatus.

Regeringen och Naturvårdsverket har nu världens chans att återföra svenska rovdjursförvaltningen från Bryssel tillbaka till Sverige där den hör hemma. Rovdjursriktlinjerna anger att genetiskt utbytet motsvarande en varg per generation är tillräckligt för att uppfylla direktivets krav. Det senaste avslöjandet visar att det beslutsunderlag som Naturvårdsverket haft inte är relevant. Vi uppfyller redan, med de senaste årens invandring alla krav som kan ställas för att nå gybs.
Tyvärr är att den här frågan är på väg att falla i ”glömska”, trots att ingen annan kunskap på senare tid ger så tydligt stöd till regeringens mål om ett referensvärde på 180 vargar. Det är en otrolig skillnad mellan en invandrare per generation och en ny invandrare per år för att uppfylla våra juridiska åtaganden mot EU.
Låt inte de krafter som nu försöker dribbla bort den här frågan lyckas. Regeringen och Lena Ek har nu vetenskaplig kunskap bakom sig för 180 vargar och NVs krav på 380 vargar har fallit platt. Den enda anledningen till att NV valde den högre nivån var att de inte trodde på naturlig invandring på 8 individer per tioårsperiod, däremot tror de på 7 under samma tid. Genetisk förstärkning med två nya vargindivider per tioårsperiod kan inte ens de värsta vargkramarna förneka att vi redan har, genom naturlig invandring.

 

Jakt i Polen

Jag har jagat vildsvin förr, men aldrig skjutit annat än på åtel. När chansen dök upp att få jaga i Polen, tvekade jag inte en sekund. Äntligen skulle jag få uppleva en riktig drevjakt på vildsvin.

Mina jaktkamrater var från Sverige, Frankrike, USA, Tyskland och England. Redan första kvällen utmanade fransmännen oss svenskar. Inte bara jaktkung skulle utses utan det skulle bli landskamp, med tre lag. Fransmän, svenskar och resten av världen! Nu kanske man inte skall tävla just i jakt, men på kontinenten och givetvis även i Polen utses alltid en jaktkung vid en högtidlig ceremoni vid jaktdagens slut. Det är inte bara antalet fällt vilt som avgör vem som blir jaktkung, att t ex fälla en kronhjort medan andra skjuter flera vildsvin gör hjortskytten till jaktkung. Viltet har alltså olika status och de läggs efter ”rang” på viltparaden.

Jag måste säga att tempot och organisationen imponerade. Vi hann med 8-11 såtar per dag och det var vilt i alla. Sista dagen såg jag själv 55 klövvilt i de olika dreven. Tyvärr hade vi otur med vädret. Inte under själva jakten, det var perfekt. Men även i Polen har det regnat hela hösten så majsfälten var oskördade och huvuddelen av vildsvinen gömde sig i dem. Det är omöjligt att få ut vildsvin ur ett 50 hektars majsfält. En synnerligen intressant lärdom, som kan vara bra att känna till, är ersättningssystemet för viltskador. Precis som i Tyskland måste jakträttshavarna ersätta skador på gröda. Den som tycker att det låter som ett bra system skall fundera på följande. Det visade sig att det var tyskar och holländare som odlade majsen i området där jag jagade. År med dåliga priser på majs bryr man sig inte om att skörda, de nöjer sig med ersättningen för viltskadorna! Jordbrukare kalkylerar alltså med att det skall finnas så mycket vilt att de får stora skador som ger intäkter! Det måste betyda att jordbruksmark är mest attraktiv där viltstammarna är som störst. Dessutom gäller ersättningen alla skador t o m sista oktober. Perfekt om det blir en regnig höst. Tänk er det scenariot i t ex Södermanland. Jag hoppas att översättningen från franska inte blev fel, men så uppfattade jag budskapet.

Vi svenskar har en del att lära av deras drevjaktsupplägg. Men även polackerna skulle må bra av att ta till sig lite av det vi prioriterar. Framför allt tänker jag på eftersöken, där har vi i Sverige otroligt mycket att lära ut. Vår jaktetik, i den delen, är vida överlägsen. Säkerheten är något som vi istället kan lära oss av. Jag har aldrig varit på en älgjakt i Sverige där man står med ryggen mot såten, givetvis delvis beroende på att vi har stora såtar. Men här var det endast tillåtet att skjuta vildsvin och räv inåt i såten och på högst 40 meters håll så att skotten gick marken. De högre hjortdjuren fick enbart skjutas när de passerat ut ur såten. Hur många hundförare har inte upplevt långhållsskytte rakt in i svenska såtar. Stående skog är inte kulfång!

När jag som boende och jagande i Värmland upplever de vilttätheter som finns i Polen påminns jag om vilken viltöken det börjar bli här till följd av överstora rovdjursstammar. Visst, det finns motsvarande vilttätheter i andra delar av landet, t ex i Södermanland. Men den som rör sig i markerna i skogsbygderna i Mellansverige inser varför jägarkåren är förbannad. Det finns snart inget kvar att jaga och det som vargar och lodjur inte tagit vill skogsbruket att vi skall skjuta. Vilttomma marker verkar vara målet.

Hur det gick för mig? Jo, jag sköt en räv, ett rådjur, tre vildsvin och en kronhjort.

På vägen till jobbet i morse hörde jag Ryman och Laikre i Ekot, genetiker vid Stockholmsuniversitet, kritisera vargpolitiken. Det är samma genetiker som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, Varggenetik bluffen avslöjad”. Lite naivt trodde jag att avslöjandet, att de gett ett rätt svar men på fel fråga, skulle få dem att undvika att politisera sina uttalanden. Men oj så fel jag hade.  

I Ekots nyhetssändning säger de att regeringens planer på att skjuta en del de mest inavlade vargarna är fel. Laikre säger, ” även om individer kan vara inavlade kan de ha genetiskt material som är värdefullt, det är att äventyra den här populationens framtid. Risken är att vi plockar bort genetisk variation som är helt central för den här arten på sikt, som vi inte vet om nu för vi kan ju inte förutsäga vilken genetisk variation som kommer att vara värdefull på sikt”.  Ryman säger, ”en hotad population gynnas av en hög numerär, det är alltid bättre att vara många än att vara få”.

Det är ungefär lika relevant som att säga att PSG har större chans att vinna sina fotbollsmatcher om de har 22 dåliga spelare än 11 av världsklass, för om de åker högsta divissionen och ner i gärdsgårdsserien kan ju nån medelmåttig beknäckare göra skillnaden! PSG trodde mer på att köpa Zlatan och ett antal världsspelare till. På samma sätt är det med vargenetiken. Planen är att ”köpa in” vargar med bra genetik istället för att ha inavlade vargar som är närmare släkt med varandra än avkommor från helsyskon parning. Just den detaljen undvek Ryman och Laikre att nämna i radioinslaget. De ”glömde” också att nämna att den genomsnittliga inavelsgraden hos avkommor har sjunkit med 20 % på 6 år och att den genetiska variationen har ökat med ca 50 % sen vargarna återkom till Sverige.

I dagens uttalande finns inget fel i sak, men att undanhålla viktiga delar av sanningen är det samma som att ljuga. De båda vet mycket väl att vargpolitiken förutsätter genetisk förstärkning. Men inte alls i den omfattning de hävdar! Om deras egna beräkningar vore riktiga borde den genetiska variationen i den Skandinaviska vargstammen ha minskat istället för att ha ökat med ca 50 %. Invandringstakten har ju varit mycket lägre än den de hävdar krävs för att inte förlora genetisk variation. Det är tyvärr uppenbart att två av Sveriges ledande genetiker fritt får driva en egen agenda. Den synnerligen viktiga frågan om de, som underlag för NV beslut, har beräknat framtida förlust av genetisk variation på en teoretisk stam eller på den verkliga Skandinaviska vargpopulationen har vi fortfarande inte fått något svar. Media verkar inte heller vilja ställa frågan till dem.

Argumenten för vissa genetiker och alla som av ideologiska skäl vill ha många vargar börjar tryta. Vi har på vetenskaplig grund lyckats slå sönder alla deras argument, nu senast kravet på mängder på invandrare. Nu tar de till det sista halmstrået, att kräva genetisk variation som den här vargstammen aldrig har haft. Jag är rädd att vissa tjänstemän på naturvårdsverket kommer att driva den linjen, en intervju av JoJ tyder på det. Men vi kommer ALDRIG att acceptera att enskilda tjänstemän får fortsätta att ha lekstuga på vår bekostnad. Det finns INGA juridiska eller biologiska krav kvar som är viktigare än de människor som drabbas av en stor vargstam. Sverige uppfyller alla juridiska, ekologiska och genetiska krav med 200 vargar i Skandinavien och en invandrare per generation. Det är hög tid att plocka bort ekosoferna från vargfrågan. Våra politiker är valda att representera befolkningen, inte vargarna, och tjänstemännen skall enbart verkställa deras beslut inte driva egen agenda. Majoritetens vilja är en liten men frisk vargstam!

Igår hade jag ett långt samtal med Naturvårdsverket. Jag framförde återigen kritik mot deras slutsats i förvaltningsplanen att det behövs 380 vargar istället för 180 för att nå gybs, trots att en ny varg extra per tioårsperiod ger samma bevarandestatus för vargen. Den stora skillnaden är att vi som skall ta kostnaderna slipper 200 vargar! Svaret från NV var att en sänkning av stammen från dagens officiella siffra drygt 300 vargar till 180 skulle kunna leda förlust av genetisk variation. Jag invände intuitivt att förlusten av eventuella förlorade gener mer än väl kompenseras av att det kommer in 8 nya vargar per tioårsperiod. Det retar mig är att jag inte redan då insåg hur fel ute naturvårdsverket och delar av Skandulvrapporten är. Men jag har som så många andra låtit mig luras av att de ”untouchables”, Laikre och Ryman, som har fått monopol på varggenetiken.

Senare på dagen fick jag ett mail från genetikprofessorn Dag Lindgren. Han bifogade ett utkast till blogginlägg som han avsåg att publicera idag, lördag. Jag började inse att det fanns ett viktigt budskap som alla har missat. Genetikspöket är avslöjat!
Fortfarande var jag osäker på vad Lindgren exakt menade så jag kontaktade Olof Liberg och bad honom läsa utkastet till blogginlägg. Liberg förstod genast vad Lindgren menade! Lindgren menar att den del i Skandulvrapporten som bygger på data från Stockholms universitet är rappakalja!

Felet är så uppenbart och graverande att man undra hur det har kunnat passera rovdjursutredningen, den internationella expertgruppen, NV:s experter, Skandulv, mig själv och alla andra. När Ryman och Laikre beräknat förlusten av genetisk variation över en hundra årsperiod har de INTE räknat på den svenska vargstammen som byggts upp av 5 individer till dagens nivå och med sin begränsad genetiska variation. De har istället utgått från en fiktiv population på 100, 200, 400 och 800 vargar som snörpts av från en stor population med stor genetisk variation. Det är förklaringen till varför det enligt naturvårdsverket krävs så många invandrare för att inte förlora mer än 5 % av den genetiska variationen på hundra år. Vad NV därmed kräver är att vi inte skall förlora genetisk variation som vi aldrig har haft. Verklighet borde också ha lett till att varningsklockorna ringde. Vi har fått i 5 genetiskt effektiva individer på 30 år. Den genetiska variationen borde därför enligt Laikre och Rymans beräkningar ha minskat. I verkligheten har den nästan ha fördubblats. Som Lindgren skriver, NV har fått rätt svar, men på fel fråga! F-n vad det retar mig att jag inte hittade felet själv, jag argumenterade för det utan att förstå varför! Men jag är i gott sällskap.

Kan Dag Lindgren ha fel? Själv säger han att han med 99% säkerhet har rätt. Jag är inte genetiker, men är naturvetare som brukar förstå samband mellan olika värden. Min intuitiva känsla är att Lindgren givetvis har rätt. Det är omöjligt att det skall behövas nästan en ny effektiv individ per år för att inte förlora mer än 5 % genetisk variation i dagens stam. Det kommer ju i så fall in fler nya vargar per tioårsperiod än det gjort de senaste trettio åren! Dessutom innebär det, om jag förstår saken rätt, att givarpopulationen inte alls behöver vara så stor som det sägs, eftersom den har betydligt större genetisk variation än den skandinaviska. I Laikre och Rymans beräkningar är den genetiska variationen i givar och mottagarpopulationen lika stor!

Jag kom som vanligt hem från jobbet, en fredagskväll, med telefonen vid örat. Alla som inser vidden av det fel Lindgren hittat och jag nu skrivit om förstår att telefonen gick varm. Fredagsmyset fick vänta en stund. Men min sambo är väl värd den bukett rosor jag köpte åt henne för att hon står ut med att leva med en person som ständigt pratar älg, varg, genetik och annat som rör jobbet. Rosorna står i vasen framför mig som ett minne av en bra dag. Taggarna kanske jag skickar till någon lämplig person när väl buketten vissnat. En stor bukett borde även skickas till Dag Lindgren som såg det vi andra missade.

 

P.s. Jag åker i morgon, söndag, på jaktresa till Polen. Det är förklaringen om ni inte får era kommentarer publicerade. D.s.