Läste en intressant artikel på JoJ idag. Anders Bjärvall, föredetta ansvarig för rovdjursfrågor på Naturvårdsverket säger, ”idag är det viktigaste arbetet att få bevarandesidan att förstå att man måste begränsa vargstammen”. Jag är inte förvånad, jag har hört honom säga det förut. Det är dessutom det jag framfört till Naturvårdsverket och politikerna i flera år. Det är inte vi som lever med varg som behöver utbildas, det är bevarandesidan. Vargar måste förvaltas och med förvaltas menar jag jagas.

En annan grupp som behöver utbildas är journalistkåren! Aftonbladet berättar idag att 3000 vargar måste skjutas i Sibiriska Sacha. Deras naturliga bytesdjur ”harar och ekorrar” har visst tagit slut! Så nu dödar de renar och hästar istället! 16 000 renar har dödats! Undrar hur många ekorrar det går på en ren?

Dagarna före jul fick jag ett mail från NV som inleddes med God Jul o Gott nytt år. En hälsning som jag kunde ha varit utan eftersom det följdes av information att det troligen inte blir någon vargjakt i vinter p g a Potocniks brev till Lena Ek. Nu är väl inte sista ordet sagt i den frågan, hoppas jag. Regeringen har att välja mellan att själv sitta med Svarte Petter eller att ta striden med EU kommissionen kanske ända till domstolen. Jag tror att domstolen är den enda lösningen på den här frågan.

Vargar förstörde även slutet på mitt jaktliga kalenderår. Jag har de senaste åren haft förmånen att jaga älg på flera områden. Nu är även de sista förstörda av varg! På mellandagarnas spårsnö konstaterade vi att ett nytt vargpar verkar ha etablerat sig i området. En älgko som vi sparat under jakten togs av vargarna på annandagen. De tog minst en älg och tre rådjur på mindre än två dygn! Vargarna har sedan dess uppehållit sig i ett litet område i och intill bebyggelse. Igår försökte en av dem ta sig in i en hage med en ponny. I natt när ett par kom hem från nyårsfirande mötte de vargarna när de lämnade tomten.

Som om det inte vore nog fick jag ett samtal från en man som berättade att hans grannar hört ett rådjurs skrika ut sin dödsångest vid 23-tiden på nyårsafton. Allt tyder på att det var två andra vargar, eventuellt ett annat par. Det skiljer bara 2 timmar mellan händelserna och en mil. Inget problem för en varg, men de hann dessutom äta upp hela rådjuret.

Nu är det inte mera synd om mig än om alla andra som fått varg på markerna. Men ingen skall betvivla att jag förstår vilken frustration vargetableringar leder till.

I förrgår var det fortfarande snö kvar och tre man spårade av hela jaktområdet för att vi skulle försäkra oss om att inga vargar kommit tillbaka, vi visste att de hade gått en mil norrut dagen före. Jag släppte min jämte som hittade ko och kalv. Gångståndet gick norrut rakt mot den plats där den döda kon ligger. Jag kände oro, trots att jag visste att vi inte sett färska vargspår. Jag sprang allt vad jag orkade i 25 cm snö 1,5 km till bilen och körde i full fart på glashala vägar för att försöka genskjuta henne. Det lyckades, jag hann mellan henne och älgarna. Samtidigt som jag konstaterade att hon plötsligt vänt ser jag färska spår av två vargar! Nu lyckades jag få stopp på henne lite längre bort, men alla som jagar med hund förstår känslan.

I morgon skall jag jaga älg igen, flera återstår på tilldelningen. Men hur gör man? Utan hund lär jag inte hitta någon älg. Om jag släpper henne, på barmark, kan det gå hur som helst.

Det som stör mig i debatten just nu är den totala bristen på empati som bevarandesidan och media visar för oss som drabbas. Vi hånas, förlöjligas och media förstärker deras argument med vinklade inslag, nu senast ett löjligt inslag om Rumänien. Medan jag skriver det här får jag ett samtal som berättar att en djurägare idag bestämde sig för att slakta ut alla sina djur, han orkar inte med alla vargbesök. Idag fick jag via rovobs.se veta att en hund dödats på en gårdsplan i Filipstad. Jag hoppas verkligen att min hund inte sällas till de vargdödade i morgon. Det är klart att jag kan låta bli att släppa henne, men älgskötselområdets avskjutningsmål skall hållas annars riskerar vi att avregistreras. För egen del är 5-6 oskjutna älgar heller inget som jag bara rycker på axlarna åt.

För styrelsen i älgskötselområdet som fått 39 jaktlag på 24 000 hektar att samarbeta mot gemensamma mål riskera 10 års arbete att raseras. Om mina misstankar är riktiga, att vi nu har två vargpar som jagar i området, kan 400-500 jägare vara utan älgjakt redan i höst. Lägg sen till att minst 5 lodjur också jagar i samma område så lär den lilla rådjursstam som finns kvar också vara ett minne blott. Vår situation är inte unik, det speglar bara vad som händer eller redan hänt i nästan överallt i Mellansverige just nu.

Jägareförbundet har länge krävt en konsekvensanalys av rovdjurspolitiken. Nu verkar det som om en sådan kanske är på gång. Det som nu pågår är fullständigt orimligt. Varje nytt vargpar kostar minst 3 miljoner kronor per år, enbart i jaktliga förluster.

Om några veckor träffar jag EU kommissionen. Jag skall försöka beskriva vad jag och andra känner och vad rovdjuren kostar. Om någon bryr sig vet jag inte, det är kanske viktigare att kommissionären inte stöter sig med sin nyfunna middagsgäst! Att inte media snappat upp det eller ser hur vårt nationella självbestämmande urholkas av EU är märkligt.

Alla minns väl hur SNF med Mikael Karlsson i spetsen tilläts sätta nivån på vargjaktsdebatten och dupera opinionen under och efter vargjakten 2010. Nu är han igång igen! Nu svingar han åt alla håll. I går morse var det forskarna som var köpta. MK sa att ”de forskare som är positiva till jakt, får ta fram underlag och medan de, faktiskt ledande genetikerna, i landet ställs vid sidan av, och det är ju en bakvänd process.”

I går kväll fick han återigen orera fritt i TV4, nu var det jägarna som var måltavlan! Vi påstås ha för stort inflytande och en undersökning som SNF beställt sägs visa att svenska folket är negativt till vargjakt. Mikael Karlsson hävdar bestämt att han bevisat att ”glesbygden” är emot vargjakt.

Jag har frågat det förr, finns det någon som granskar vad SNF säger eller är det fritt fram för dem att säga vad som helst? Nu är det väl inte vare sig min eller SJFs sak att försvara en forskarrapport, det klarar de utmärkt själva. Men det som stör mig är att bevarandesidans argument inte granskas. Journalisten på TV4 accepterar tydligen att MK säger att enskilda Skandulv forskare låter sin egen åsikt om vargjakt påverka slutsatserna i rapporterna. Sen får man beundra MK för hur skickligt han smyger in grova anklagelser i en mening utan att det blir för uppenbart. Att Laikre och Ryman, de ledande genetikerna, kritiserade vargjakten 2010 för att den INTE riktades mot de mest inavlade vargarna så som nu planeras ”glömmer” han bort.

Karlssons inlägg igår ikväll bör också analyseras. Bevisar undersökningen verkligen att ”glesbygden” är emot vargjakt?  

SNF har frågat 1000 personer i Sverige. Det betyder att ca 330 personer i varje av de tre områdena, norra och mellersta Sverige samt Stockholm har svarat. Dessa lär vara slumpvis utvalda. Glesbygd är områden utan tätorter, enligt vedertagen definition. Endast 15 % av befolkningen bor utanför tätorter i Sverige. Det betyder att högst 50 personer utanför tätorter har tillfrågats i hela Mellansverige. Deras åsikter klumpas sedan ihop av Mikael Karlsson med alla dem som bor i Västerås, Örebro, Borlänge, Karlstad och andra städer. Lite tragikomiskt är det att höra hur en före detta Karlstadsbo som flytt till den största tätorten av dem alla, Stockholm, numera anser att allt utanför tullarna är glesbygd!

SNF:s undersökning visar egentligen att vi har rätt. Stockholmare som aldrig eller i liten grad kommer att påverkas negativt av varg är dubbelt så positiva till varg som de som inte bor där. En mera relevant undersökning som gjordes av Fjällmistra visade att en majoritet av dem som bor i vissa glesbygdskommuner ville sänka antalsmålet, 200 vargar! Idag har vi 400.

Bevarandesidan fortsätter sitt korståg mot oss som drabbas. Glesbygdsbon är nämligen en gammal, dåligt utbildad, lite korkad man och troligen också jägare. Självklart bryr sig inte SNF om sådana människor.

”Ekosystemen bör förvaltas för sitt inneboende värdes skull och för sin materiella eller immateriella nytta för människor, på ett rättvist sätt”, skrev naturvårdsverket 2007.

Den inledande meningen kan jag ställa upp på. Jag brukar uttrycka det här på bloggen som att allt vi gör, t ex att värna eller utrota varg, är val vi gör utifrån våra mänskliga intressen. Den som tror att det finns ett ädlare värde i att låta vargstammen öka fritt än att vilja begränsa den är farligt fel ute. Jag minns t ex en tjänsteman på EU kommissionen som var glad över att han stod på de ”godas sida” i vargdebatten. Den mannen hade missat att läsa riktlinjerna till FN konventionen om biologisk mångfald som kallas ekosystemansatsen. Ekosystemansatsen beskrivs i tolv vägledande principer, de sk. Malawiprinciperna. Man kan också fundera över om dagens tjänstemän på Naturvårdsverket läst sin egen rapport 5782 från december 2007? Möjligen skulle förvaltningsplanerna för de stora rovdjuren se annorlunda ut om man gjort det?

Malawiprinciperna har förts in i rovdjursdebatten tidigare. Jag har hört samhällsvetare lyfta fram dem flera gånger. Problemet är att rovdjurspolitiken utformas av den naturvetenskapliga disciplinen. Många av dem har svårt att förstå vad samhällsvetare säger och än mindre acceptera att mänskliga intressen skulle vara lika viktiga som genetik och biologi. Det i sin tur har lett till en situation där svenska rovdjurspolitik har lyckats måla in sig i ett naturvetenskapligt moras av krav och önskemål som inte går att förena med enskilda och gruppers kulturella intressen.

Jägareförbundet har accepterat att många anser att det finns ett egenvärde i att vargen finns kvar i den svenska faunan. Vår vilja att rovdjursstammarna skall begränsas för att tillgodose våra intressen däremot framställs ofta av den andra sidan som orealistiska, egoistiska och rent av som onda avsikter. I själva verket är våra krav fullt legitima. Samhället har en skyldighet enligt Malawi principerna att ta hänsyn till våra intressen. Som rovdjurspolitiken är utformad just nu strider den enligt min mening mot flera punkter i Malawiprinciperna i FN konventionen.

Jag räknar bara upp några uppenbara saker som strider mot principerna, ur ett jaktligt perspektiv. Ni andra får gärna fylla på i kommentarerna, både med andra intressen och fler jaktrelaterade.

–         Bristande hänsyn i vargförvaltningen till löshundsjakten som ett kulturellt arv som har ett egenvärde att bevara
–         Brist på realistiska förvaltningsmål för lodjurstammen som tar hänsyn till lokala och regionala önskemål om rådjursjakt
–         Ingen hänsyn till att en stor vargstam tar en stor del av den avkastning från älg som är viktig för oss som bor och jagar på landsbygden
–         Ingen hänsyn till de ekonomiska förlusterna som redan drabbar eller kommer att drabba markägare till följd av att jaktens värde minskar.
–         Ingen utvärdering av hur vargen påverkar enskilda jägares möjlighet att överhuvudtaget bedriva jakt

 I den inledande meningen står det att avvägningen mellan olika intressen när ekosystemtjänster diskuteras skall vara rättvis. Hur många tycker att kostnaderna för rovdjuren fördelas rättvist idag? En majoritet vill ha många rovdjur, men nästan helt på minoriteters bekostnad. Är det rättvist?

”Ekosystemansatsen erkänner att människan är en del av ekosystemen och poängterar att alla berörda bör vara med när målen för förvaltningen formuleras. Ansatsen lyfter fram att ekosystemen har en viktig funktion när det gäller att producera ekosystemtjänster som vi människor är beroende av”, skriver Naturvårdsverket. Nu är det dags att leva upp till det!

Fortfarande har det inte kommit något svar på frågan om Naturvårdsverkets förslag till gybs för varg bygger på beräkningar av en avsnörd påhittad population eller på den verkliga Skandinaviska populationen. Allt tyder dock på att det är en påhittad stam som utgör grunden för NV:s krav på nästan en invandrare per år för att nå gybs.

Det är dock uppenbart att många fortfarande inte förstår på vilket sätt detta är viktigt. Jag får frågor om det varje dag. Så jag göra ett försök att förklara, så gott jag kan. Jag är som sagt inte genetiker. Det innebär att jag sänker garden något och vissa kommer inte att vara sena att slå in en rak höger om jag har fel. Men jag tar risken.

Allt handlar om DNA, dvs den genuppsättning vi alla bär med oss. För varje anlag får vi en genvariant (allel) från modern och en från fadern. En del genvarianter är skadliga andra ger livskraft. Så länge en av genvarianterna i paret är bra så spelar det ingen roll att vi också har den skadliga. Det är alltså bra om vi får olika genvarianter från modern och fadern, dvs är heterozygot. Motsatsen är att vi fått samma genvariant från båda föräldrarna, homozigot. Om den genvarianten är dålig riskera vi att dö eller få nedsatt livskraft. Inavel leder till större risk för att vi får samma genvariant från både modern och fadern, dvs större risk för att vi drabbas av effekter av skadliga gener. Så långt är det inget hokus pokus. 

En del av NV rapporten om GYBS för varg handlar om genetisk variation, dvs. hur många olika genvarianter det finns av varje anlag i stammen. NV har bestämt, utifrån krav från bevarandebiologisk expertis, att vi inte får förlora mer än 5 % av den genetiska variationen på hundra år för att nå GYBS. I Art- och habitat direktivet finns inte det specifika kravet angivet, men regeringen har tyvärr valt att överlåta tolkningen av juridiken till naturvetare.
Utifrån den grunden har sedan genetikerna presenterat beräkningar av hur många nya individer som måste komma in i stammen per generation (5 år) för att kunna hålla t ex 790, 380 eller 180 vargar. Upptäckten nu i efterhand är att genetikerna troligen räknat på en påhittad avsnörd population med stor genetisk variation som aldrig varit mindre än 100, 200, 400 eller 800 vargar istället för att räkna på vår Skandinaviska stam som byggts upp från 5 individer. Det är det här som flera har svårt att förstå betydelsen av.

Eftersom genetikerna valt att formulera gränsen för gybs som att vi inte får förlora mer än en viss procent genetisk variation på en given tid har det stor betydelse. Den Skandinaviska vargstammen har byggts upp av fem individer och Grimsö följer utvecklingen av stammens genetiska variation. De tittar på vissa genplatser (loci) i DNA:t. Dessa förutbestämda platser får representera den genetiska variationen. På de 29 genplatser som man studerar fanns 80 genvarianter hos de två första vargarna. Tio procent, dvs 8, av dessa gick förlorade eftersom stammen under 10 år inte var fler än 10 individer. Den nya Gillhovhanen 1991 tog med sig 20 nya genvarianter, två av dessa förlorades fram tills Galven och Kynna vargarna dök upp 2009. De tog i sin tur med sig 24 nya genvarianter plus 2 av de gamla som förlorats tidigare. Den genetiska variationen har alltså på drygt 30 år ökat från 80 genvarianter till 116, med tre nya invandrare. Dessutom har den röda tiken, som ännu inte spridit sina gener, med sig ytterligare 7 nya genvarianter plus två av dem som försvann på 80-talet. Så nu finns 125 genvarianter. Just nu är det alltså 56 procent större genetisk variation i vår stam än det var från början!

I NV:s komplettering till förvaltningsplan för varg har de i sin redovisning av behovet av invandringstakt haft ett givet antal vargar som utgångspunkt som har en påhittad stor genetisk variation. Det betyder, rent matematiskt, att få enskilda vargar kommer att ha en given genvariant, helt enkelt för att det finns få vargar att fördela dem på. Om vi genom jakt håller en sådan påhittad avsnörd stam på en given nivå, t ex 200 djur kommer slumpen att spela en större roll än den gör i vår vargstam med begränsad genetisk variation. Helt enkelt för att varje enskild genvariant finns hos färre enskilda individer i NV:s påhittade vargstam än i den verkliga Skandinaviska vargstammen. Ingen enskild varg kan ju ha mer än två genvarianter på varje plats. Ju fler genvarianter, ju färre enskilda individer finns det att fördela dem på vid en given populationsstorlek.

För att kompensera för förlorade gener krävs invandring. Men eftersom givarpopulationen (den finsk/ryska) i NV:s rapport i grunden har samma genetiska variation som den påhittade måste det till många nya invandraren för att slumpen skall göra att just de har med sig nya gener eller återför sådan gener som vi råkar plocka bort ut vår stam genom t ex jakt. Risken är istället stor att de invandrande vargarna bara tar med sig gener som redan finns i den Skandinaviska, dvs. inte kompenserar för gener som gått förlorade. Det krävs därför många invandrande vargar för att kompensera för dem vi förlorar.

I vår verkliga Skandinaviska stam däremot är genuppsättningen begränsad och många vargar har således samma gener. Det innebär att samma jaktliga uttag som i exemplet ovan inte innebär lika stor risk att en viss genvariant helt försvinner. De är ju fördelade på fler enskilda individer vid samma populationsstorlek som i exemplet ovan. Men framför allt är den stora skillnaden att varje ny invandrare har stor sannolikhet att ta med sig nya genvarianter som ännu inte finns här, just för att vi har mindre genetisk variation än den finsk-ryska populationen. Precis som skett med de fyra senaste invandrarna.

Jag vet precis vilka invändningar som nu kommer från genetikerna och vargkramarna. En stam med begränsad genetisk variation, är inte bra på lång sikt. Det är ju stor genetisk variation vi vill ha. Men se, det är här som genetikerna och alla som drivit sin tes om förlust av genetisk variation trampade i sin egen vargsax. Konsekvensen av att de själva satt upp ett procentuellt krav för genetisk variation för att nå gybs är nämligen att den inte tar hänsyn till den genetiska variationen i sig. Genetikernas krav mäter enbart förändringen av den genetiska variationen. Och ingen kan hävda att Sverige för närvarande tappar genetisk variation. Inte ens en årlig beståndsreglerande jakt skulle vara en risk med den naturliga invandringtakten vi har.

Innan jag skrev det här blogginlägget lyssnade jag på nätet på ett gammalt föredrag av Laikre, jag vill minnas att jag t o m var närvarande. Föredraget är intressant för den som inte kan något om genetik. Men ännu intressantare är att hon faktiskt, som jag ser det, talar för vargjakt. Hon säger några saker som viktiga.

För det första bekräftar hon att 200 vargar räcker (Ne 50) för överlevnad i 100 år, enligt den vedertagna principen och EU:s regelverk. För det andra säger hon att founders (grundarna) bör få möjlighet att sprida sina gener så att deras andel bli proportionell med dem som grundade stammen.  Det kan som jag ser det endast ske om stammen begränsas och invandrarna och deras avkommor gynnas. Visserligen verkar invandrarnas avkommor vara mera framgångsrika än de inavlade, men färre vargar och riktad jakt kombinerat med den förstärkande effekten kommer att snabbare leda till det gynnsam bevarandestatus.

Regeringen och Naturvårdsverket har nu världens chans att återföra svenska rovdjursförvaltningen från Bryssel tillbaka till Sverige där den hör hemma. Rovdjursriktlinjerna anger att genetiskt utbytet motsvarande en varg per generation är tillräckligt för att uppfylla direktivets krav. Det senaste avslöjandet visar att det beslutsunderlag som Naturvårdsverket haft inte är relevant. Vi uppfyller redan, med de senaste årens invandring alla krav som kan ställas för att nå gybs.
Tyvärr är att den här frågan är på väg att falla i ”glömska”, trots att ingen annan kunskap på senare tid ger så tydligt stöd till regeringens mål om ett referensvärde på 180 vargar. Det är en otrolig skillnad mellan en invandrare per generation och en ny invandrare per år för att uppfylla våra juridiska åtaganden mot EU.
Låt inte de krafter som nu försöker dribbla bort den här frågan lyckas. Regeringen och Lena Ek har nu vetenskaplig kunskap bakom sig för 180 vargar och NVs krav på 380 vargar har fallit platt. Den enda anledningen till att NV valde den högre nivån var att de inte trodde på naturlig invandring på 8 individer per tioårsperiod, däremot tror de på 7 under samma tid. Genetisk förstärkning med två nya vargindivider per tioårsperiod kan inte ens de värsta vargkramarna förneka att vi redan har, genom naturlig invandring.

På vägen till jobbet i morse hörde jag Ryman och Laikre i Ekot, genetiker vid Stockholmsuniversitet, kritisera vargpolitiken. Det är samma genetiker som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, ”Varggenetik bluffen avslöjad”. Lite naivt trodde jag att avslöjandet, att de gett ett rätt svar men på fel fråga, skulle få dem att undvika att politisera sina uttalanden. Men oj så fel jag hade.  

I Ekots nyhetssändning säger de att regeringens planer på att skjuta en del de mest inavlade vargarna är fel. Laikre säger, ” även om individer kan vara inavlade kan de ha genetiskt material som är värdefullt, det är att äventyra den här populationens framtid. Risken är att vi plockar bort genetisk variation som är helt central för den här arten på sikt, som vi inte vet om nu för vi kan ju inte förutsäga vilken genetisk variation som kommer att vara värdefull på sikt”.  Ryman säger, ”en hotad population gynnas av en hög numerär, det är alltid bättre att vara många än att vara få”.

Det är ungefär lika relevant som att säga att PSG har större chans att vinna sina fotbollsmatcher om de har 22 dåliga spelare än 11 av världsklass, för om de åker högsta divissionen och ner i gärdsgårdsserien kan ju nån medelmåttig beknäckare göra skillnaden! PSG trodde mer på att köpa Zlatan och ett antal världsspelare till. På samma sätt är det med vargenetiken. Planen är att ”köpa in” vargar med bra genetik istället för att ha inavlade vargar som är närmare släkt med varandra än avkommor från helsyskon parning. Just den detaljen undvek Ryman och Laikre att nämna i radioinslaget. De ”glömde” också att nämna att den genomsnittliga inavelsgraden hos avkommor har sjunkit med 20 % på 6 år och att den genetiska variationen har ökat med ca 50 % sen vargarna återkom till Sverige.

I dagens uttalande finns inget fel i sak, men att undanhålla viktiga delar av sanningen är det samma som att ljuga. De båda vet mycket väl att vargpolitiken förutsätter genetisk förstärkning. Men inte alls i den omfattning de hävdar! Om deras egna beräkningar vore riktiga borde den genetiska variationen i den Skandinaviska vargstammen ha minskat istället för att ha ökat med ca 50 %. Invandringstakten har ju varit mycket lägre än den de hävdar krävs för att inte förlora genetisk variation. Det är tyvärr uppenbart att två av Sveriges ledande genetiker fritt får driva en egen agenda. Den synnerligen viktiga frågan om de, som underlag för NV beslut, har beräknat framtida förlust av genetisk variation på en teoretisk stam eller på den verkliga Skandinaviska vargpopulationen har vi fortfarande inte fått något svar. Media verkar inte heller vilja ställa frågan till dem.

Argumenten för vissa genetiker och alla som av ideologiska skäl vill ha många vargar börjar tryta. Vi har på vetenskaplig grund lyckats slå sönder alla deras argument, nu senast kravet på mängder på invandrare. Nu tar de till det sista halmstrået, att kräva genetisk variation som den här vargstammen aldrig har haft. Jag är rädd att vissa tjänstemän på naturvårdsverket kommer att driva den linjen, en intervju av JoJ tyder på det. Men vi kommer ALDRIG att acceptera att enskilda tjänstemän får fortsätta att ha lekstuga på vår bekostnad. Det finns INGA juridiska eller biologiska krav kvar som är viktigare än de människor som drabbas av en stor vargstam. Sverige uppfyller alla juridiska, ekologiska och genetiska krav med 200 vargar i Skandinavien och en invandrare per generation. Det är hög tid att plocka bort ekosoferna från vargfrågan. Våra politiker är valda att representera befolkningen, inte vargarna, och tjänstemännen skall enbart verkställa deras beslut inte driva egen agenda. Majoritetens vilja är en liten men frisk vargstam!