Vissa har tagit sig rätten att anklaga jägarna för i princip allt. Ibland haglar det åt alla håll. Gör vi på ena sättet får vi bannor för det. Gör vi tvärtom är inte det heller bra.

galt_volvo_700

Vildsvinsjägaren som dödade en attackerande björn kritiseras. Hur ska vi ha det? Ska vildsvinen jagas eller inte? Foto: Madeleine Lewander

En del tycker att vi jagar för lite vildsvin och är jättearga på det. Trots att vi skjuter nästan 100 000 vildsvin per år, till och med så att viltolyckorna med vildsvin 2012  minskade med 13 procent. Samtidigt ogillar andra att vi jagar vildsvin. Och att vi är jägare.
Vi ska jaga vildsvin. Men ändå inte.
Det är bra att vi har eftersökshundar till vildsvin. Men de ska inte jaga. De ska liksom bara finnas där färdiga när allmänheten kallar, alla dagar om året.

I lördags råkade en vildsvinsjägare med hund komma för nära ett björnide. Björnen attackerade jägaren på bara några få meter. Att jägaren lyckades skjuta i den situationen räddade troligen hans liv.
Tacksamt för de flesta kan tyckas men det är då, precis då, elaka mejl och kommentarer börjar dyka upp. En av de andra hundförarna under samma jakt berättar i sociala medier om rykten, desinformation och osanningar om björnattacken som sprids på nätet. De har även droppat in på Jägareförbundets webbredaktion.
De skriker ”usch och tvi” och vi kallas ”korrupta svin”, ”rövhål” och ”tjuvjägare”. Och det är minsann inte synd om jägarna, vad man nu menar med det.
Nej, inte är det synd om oss. Vi lever sunda, härliga liv med mycket frisk luft och kärlek från människor och våra hundar omkring oss.
Men när vi blir anklagade på osakliga grunder protesterar vi. Och vi försvarar oss när vi blir attackerade. Som vem som helst.

Killen som sköt björnen är 22 år. Han jagade vildsvin med sin hund och sina vänner och klarade förmodligen livhanken häromdagen. Han har en familj som är otroligt tacksam för hans snabba agerande vid attacken. Och för att han lever.

Vad skulle han ha gjort? Låtit sig attackeras? Låtit bli att jaga vildsvin? Sanningen är att han gjorde det enda rätta.
Reflekterar de här spottande människorna också över att de sätter djurets liv före människans? Veganer tycker så. Men en köttätare med det resonemanget är riktigt ute och cyklar, eller hycklar om man så vill.
Att sitta långt borta från händelsernas centrum vid sin mobil eller dataskärm och dränka en 22-årig kille i cyberloskor, en människa  som nyss räddat sitt liv, är riktigt uselt.
Att en björn väcks ur sitt ide och måste avlivas är tråkigt. De flesta tycker att den kunde ha fått sova och leva vidare, inklusive jägaren själv. Men ibland händer saker som ingen kan förutsäga.
Jag är oerhört glad att jägaren överlevde utan skador.

Om fotot på björnen som cirkulerat diskuteras också en del. Det hade i och för sig sett bättre ut utan pinnen i munnen men finns en viktig orsak till detta. Anledningen till att björnjägare sätter in en pinne i munnen och håller upp gapet är för att besiktningsmannen ska kunna ta en tand, obligatoriskt vid undersökning. När likstelheten inträder går det inte att bända upp munnen

Men jag vill ändå passa på att påpeka att det är bra om vi, där det är möjligt, funderar lite på hur vi vill att viltet ska visas på fotografier och liknande.

Mobilt torn vete

Flyttbart torn i mognande vete, redo för vildsvinen. Foto: Fredrik Widemo.

Häromdagen var jag ute och satte upp flyttbara torn i den mognande grödan. Inom några dagar kommer troligen vildsvinen på besök, och då gäller det att vara beredd. Jag är långt ifrån ensam. Runt om i södra och mellersta Sverige går nu jägarna ut nattetid för att skydda grödorna. Utan oss hade skadorna varit mycket värre, och det hade varit svårt att bedriva jordbruk på sina håll.

Jordbruksverket och SCB har just släppt en undersökning av skador på grödor. Rapporten visar att 8-10 % av åkerarealen hade någon form av viltskada, och att det totala skördebortfallet var 1-2 % för spannmål respektive vall 2014. Framför allt var det vildsvin som brukarna ansåg orsakat skadorna på växande grödor.

En till två procent låter förstås inte mycket. Skördebortfallet från marknära ozon uppskattades till exempel till 10 %, och vi hade rekordskördar förra året. Men. Det finns de som drabbas hårt och det finns stora geografiska och lokala skillnader. Skadorna var störst i skogsbygd, där det redan är tufft att vara bonde.

Undersökningen bekräftar den bild vi haft från tidigare. Totalt är skadorna små, men det finns brukare som drabbas hårt och har helt oacceptabla skador. Där måste det till insatser. De undersökningar jag själv genomförde 2014 (som rörde växtsäsongen 2013) visade att brukarna och jägarna var helt överens, både när det gäller skadornas storlek och om de är acceptabla.

Efter toppåret 2012-2013 har vi skjutit ned vildsvinsstammen kraftigt på många håll, framför allt där vi tidigare hade stora problem. Vi har faktiskt åstadkommit ett unikt trendbrott. När jag var på viltforskarkonferens i Bryssel härom året ville vildsvinsforskarna att vi skulle komma ned till Tyskland och berätta hur vi hade lyckats med detta. Inte minst då utfodring är strikt reglerat i Tyskland, men inte i Sverige. Vi har alltså något att lära ut till kontinenten, inte bara tvärtom som vi kanske tidigare trott.

Svaret är förstås samverkan, samverkan och åter samverkan. På lokal nivå. Vi vet att det går att komma tillrätta med skadorna genom jaktlig samverkan under den vanliga jakten, i kombination med jakt i grödor, skrämselåtgärder, avledande utfodring och viltåkrar.

Idag jagas det vildsvin i ungefär hälften av de växande grödorna där det finns vildsvin. Troligen skulle skadorna minska om vi ökade den andelen, och var flitigare. Detta är dock inte bara jägarnas ansvar. Förra året stod över 100 jägare redo att rycka ut och hjälpa lantbrukare att skydda grödor nattetid i Sörmland. Utan kostnad (men även utan ersättning) för brukaren. De fick dock inte en enda påringning.

Samverkan måste bygga på ömsesidig förståelse och acceptans för varandras intressen. På de flesta håll fungerar detta redan, medan vi på andra håll har en bit kvar. Lösningen måste vara gemensam och bygga på respekt och samarbete.

Det går bevisligen att bedriva jordbruk med acceptabla viltskador. Inte trots jägare, men på sina håll delvis tack vare jägare. Ibland kan man få motsatt bild presenterad genom media, och det gagnar knappast en fungerande samverkan. Eller viljan att vaka nattetid.

Låt oss istället bygga vidare på den fungerande samverkan som finns!

 

RoeIIIC

Det är -10 och en dryg halvmeter snö. Ingen extrem vädersituation föreligger, och därmed ska det vara förbjudet att utfodra rådjur. Enligt LRF, åtminstone.

Igår kom jaktlagsutredningens andra delbetänkande. Media lyfter nu fram att utredaren föreslår förbud mot utfodring under vegetationsperioden, det vill säga sommarhalvåret. Vad man missat är att utredningen exakt enligt LRF:s viltpolicy även föreslår att länsstyrelserna ska få utfärda utfodringsförbud under vinterhalvåret. Enligt LRF ska inget vilt få utfodras vintertid annat än under för området extrema vädersituationer. Framöver ska vi alltså se på medan rådjuren svälter. Om LRF får som de vill, i alla fall.

Det finns en lång och unik tradition av viltvård i Sverige. För jägarkåren är det idag en självklarhet att gynna viltstammarna genom att skapa goda förutsättningar för dem, samtidigt som vi reglerar de jaktbara viltstammarna genom jakt. Vi anser att det är god etik att se till att viltet har tillgång till föda vintertid, och den ökade överlevnaden kompenseras genom ökad jakt. På så sätt får vi viltkött och jakttillfällen, samtidigt som viltet slipper svälta och lida. Detta är ett smart och etiskt sätt att förvalta den biologiska mångfalden.

Enligt utredningens förslag ska avledande utfodring vara tillåtet, medan stödjande utfodring ska förbjudas. Åtminstone under vegetationsperioden, och även vintertid om länsstyrelsen tycker det är befogat. Avledande utfodring innebär att man utfodrar vilt för att styra det i landskapet så att viltet inte orsakar skador. Ska man lyckas styra viltstammarna och inte bara enstaka, starka individer måste det dock finnas tillräckligt med foder så att alla individer kommer åt det. Men då får man med säkerhet både en avledande och stödjande effekt…

Naturvårdsverket föreslås nu få bestämma hur den avledande utfodringen ska bedrivas. Hur de än beter sig så kan jag inte se hur de ska landa i ett förslag som ger en fungerande avledande effekt utan att man får en stödjande effekt. Antingen så sätter man en låg nivå som tar bort ett av de fungerande verktygen för att minska skadorna, eller så sätter man en högre nivå som både ger en avledande och stödande effekt. I bägge fallen får vi en massa regler och byråkrati helt i onödan, och ett behov av en stor kontrollapparat.

Samtidigt ska länsstyrelserna kunna utfärda förbud mot utfodring vintertid. Hur ska de bestämma detta? Utifrån viltstammarnas storlek, det vill säga förbjud utfodring där vi har flest individer som kan svälta?

Vem som får betala för all byråkrati? Med säkerhet du och jag.

Självfallet ska viltstammarna inte regleras genom svält, utan genom jakt. Enligt de undersökningar jag arbetar med så skjuter de jägare som utfodrar vilt tre gånger så många vildsvin på samma yta som de som inte utfodrar. Detta uttag är med absolut garanti så stort att det mer än väl kompenserar för de gynnande effekter som utfodring kan ha på överlevnad och reproduktion. Därmed inte sagt att vi inte borde jaga mer på många håll. Det kommer dock bara ske om vi har en dialog där vi tar hänsyn till varandras intressen och värderingar. Jag är helt övertygad om att jägarkåren inte kommer bli mer sugen på att jaga viltstammar som man mot sin vilja tvingas se svälta…

Tyvärr verkar utfodringen ha blivit ett rött skynke, och jag upplever varken att det finns någon som helst kompromissvilja eller att man tar till sig fakta. Visst finns det utfodring som bedrivs på ett felaktigt sätt, men det finns det redan möjligheter att hantera inom nuvarande lagstiftning. LRF är dock förstås nöjda. Återstår att se om deras linje leder mot målet…

Jag gillar vildsvin.
Har tidigare bott i Skåne, mitt bland dem i många år. Jag har skjutit vildsvin. Jag har joggat med vorstehn lös vid min sida i skymningen rakt genom foderplatser med smågrymtande vildsvin, där somliga sprungit iväg skrämda, andra nyfiket stannat upp och glott på oss, nära.
Jag har varit med på drevjakter på vildsvin.
Vildsvinen är värda all
 respekt men jag är inte rädd för dem.
Jag har svårt med den här döda-allihopa-kosta-vad-det-kosta-vill-tanken.

vildsvin_700
Etiken måste också gälla vildsvin. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägarna skjuter vildsvin som aldrig förr. Vildsvinsstammen har stagnerat, tack vare oss. Ändå är många förbannade på jägarna. De tycker att vi borde skjuta vildsvin oftare än vi går på toaletten.

För att jaga vildsvin effektivt måste vi ha bra vildsvinshundar. Vildsvinsjakten är en förhållandevis ny kunskap, alldeles speciella egenskaper måste avlas fram för att få fram hundar med de rätta förutsättningarna. Det tar sin tid. Jägarna jobbar på det och har tillförsikt.

Det händer att vildsvinshundar skadas och dödas.
Även en god vildsvinshund lever farligt. En vildsvinsjägare lever också farligt ibland. Drevjakten på vildsvin är en utsatt situation. Men våra vildsvinsjägare utvecklar hela tiden sina jaktkunskaper och hundarnas egenskaper.

Många lever för sin vildsvinsjakt och för sina hundar. Många jägare har gråtit över sin skadade eller dödade vildsvinshund. Vissa slutar aldrig att sörja. Men vildsvinen måste fortfarande jagas, det är de flesta överens om.

Det är rätt konstigt. Samtidigt som en stor massa kräver att vildsvinsstammen ska decimeras fortsätter en annan massa att kritisera att vi jagar dem. Hur funkar människor?

Vi behöver förvalta vildsvinen tillsammans och hitta lösningar som fungerar, inte bara jakt. Det finns exempelvis ett antal studier som visar att avledande utfodring fungerar.  Det är precis sådant vi måste jobba vidare med, tillsammans.

Jag vill också påminna om att ett vildsvin är en kännande individ. Alla medel i jakten på grisarna är inte tillåtna vilket vissa mer dragna åt psykopathållet tycks tro.
Gasa, bomba, spruta, bunta ihop och döda, döda. Emellanåt verkar vansinnet totalt.

Det handlar om etik och det måste handla om en sansad förvaltning av en viltstam. Vildsvinsjakt måste utövas så att djuret inte lider. En fälla FÅR inte stressa djuret. Hundansvändning i jakten FÅR inte bedrivas så att vildsvin lider eller stressas.  Vårt urval i jakten MÅSTE vara etiskt, vi skjuter exempelvis inte suggor med dragna spenar. Det finns många regler som för de flesta jägare är helt självklara att förhålla sig till men som en del av omvärlden verkar ha glömt helt.

Samtidigt har vi många frågor att ställa oss själva. Ska vem som helst få agera skytt under en drevjakt på vildsvin? Hur många skjuter ett säkert skott på ett vildsvin i full fart? Hur många kan i det läget avgöra om det vuxna djuret som kutar förbi i terrängen är en galt eller sugga? Eller om det finns en hund precis bakom?

Vi kan jaga vildsvin tills vi storknar men de får aldrig lida för vårt eget välbefinnandes skull.
Det måste alla, inte bara jägarna, komma ihåg trots ideliga påtryckningar om decimering och utrotning från alla håll.

Svensk viltförvaltning vilar på grundprincipen att det jaktbara viltet ska vårdas. Genom att skapa goda förutsättningar för viltet minskar svängningarna i viltpopulationerna, exempelvis mellan år med milda och svåra vintrar.

Därmed får vi en mer stabil stam med individer i god kondition, som kan beskattas hållbart på en högre nivå. På så vis får vi mer viltkött, fler jakttillfällen och mindre lidande för viltet. Win-win, skulle man kunna säga.

 
Utfodring kan minska skador och svält, samt ge ett stabilt utnyttjande av en värdefull resurs. Foto: Fredrik Widemo.

När det gäller vildsvin finns det dock plötsligt krafter som hävdar att de inte skall få gynnas genom viltvård, ”eftersom det ändå går så bra för dem”.  Varför detta avsteg från grundprincipen? Går det inte bra för exempelvis rådjur, harar och älgar också?

Regleringsivrarna verkar framför allt vara rädda för att ”boosta” den redan höga potentiella reproduktionsförmågan. Tittar man på den vetenskapliga litteraturen så finns det dock definitivt inte något entydigt stöd för att utfodring påverkar reproduktionen hos vildsvin, vilket felaktigt hävdas av en del debattörer. Det finns studier som visar på en effekt, och andra studier som inte finner någon sådan. Att mängden ”naturligt” foder har en positiv effekt finns visat hyfsat tydligt, men att ytterligare tillförsel genom utfodring spelar roll är alltså inte tydligt från litteraturen. Ökande majsodling förklarar ökande populationer och problem på kontinenten, och utfodringsförbud har inte minskat problemen där sådana finns.

Detta är faktiskt inte heller så konstigt. Vildsvinet lägger som andra klövvilt upp energireserver under sommarhalvåret, då det finns gott om föda. Energin som lagrats som fett används sedan för delar av reproduktionen.

Alla som försökt åtla in vildsvin under de månader då det finns mognande spannmål eller naturlig tillgång till ek- eller bokollon vet att det ofta inte är enkelt eller ens möjligt. Vi konkurrerar helt enkelt på många håll med närmast obegränsad tillgång till föda på landskapsnivån.

Det är under den här perioden som vildsvinen äter upp sig inför vintern, och den kommande reproduktionen. Att utfodring under dessa perioder skulle ha någon större inverkan på reproduktionen är inte särskilt sannolikt, åtminstone i områden där det finns tillgång till spannmål eller ollon. Däremot kommer utfodring under vinterhalvåret troligen att ha betydelse för överlevnaden (vilket dock inte är välstuderat).

Utfodring kan tveklöst påverka vildsvinsstammens tillväxt. Jag är dock tämligen övertygad om att effekterna på överlevnad under svenska förhållanden är minst lika stora som effekterna på reproduktionen. Under år eller i landskap med god födotillgång är jag lika övertygad om att effekterna på överlevnaden kommer vara klart större än eventuella effekter på reproduktionen.

I den utsträckning man skulle få någon effekt av en begränsning i utfodring är det alltså i första hand genom svält, inte genom minskad reproduktion.

Min bestämda åsikt är att viltpopulationer inte ska regleras genom svält, utan genom jakt. Vi ska inte försöka svälta ned vildsvinspopulationen i de områden där man har problem, utan reglera ned den genom ökat jakttryck.

Denna strategi har dessutom stöd fullt ut i den vetenskapliga litteraturen, där den enda faktor som genomgående visat sig begränsa populationstillväxten och mängden skador är jakttrycket.

Utfodring och åtling är viktiga verktyg för att lyckas styra vildsvinen, och att öka jaktframgången. Avledande utfodring kan minska skador såväl på vallar under vårvintern, som på åkrar under sådden på våren och från mjölkmognad till skörden på hösten.

Eventuella begränsningar riskerar därmed att få direkt motsatt effekt, utöver att det för mig ter sig etiskt fullständigt förkastligt att försöka svälta ned en viltstam och att tvingas avstå från att utnyttja en fantastisk resurs på bästa sätt.

Vildsvinsförvaltningen skall precis som all annan viltförvaltning bedrivas med etiken i första rummet. Det innebär varken att viltet skall svälta eller att utfodring bedrivs så att man exempelvis orsakar nedskräpning eller använder otillåtet foder.

Utfodring skall ses som ett av verktygen för en god vildsvinsförvaltning med god etik, medan populationstätheten skall regleras genom jakt. Är överlevnaden god måste man jaga mer. Vilket rimligen är precis vad både jägare och bönder vill…

 

Länk till nyhet om torsdagens seminarium om vildsvinsförvaltning finns här.

Så går vi då in i de sista veckorna av årets hundjaktsäsong för många av oss som jagar klövvilt med hund. För oss som jagar vildsvin med hund ökar också riskerna för våra hundar rejält dessa sista veckor. Tittar vi på Agrias skadestatistik så är det under januari våra vildsvinshundar lever allra farligast. Varför då?

Beror det på att vildsvinen går i brunst? Gör snön att hundarna har svårt att hinna undan? Har vildsvinen under säsongen lärt sig att det är bättre att illa fäkta än fly? Blir hundarna i kraft av toppkondition övermodiga? Något annat? Ingen vet nog och vi har ingen bra forskning eller utredning som tittat på varför det är på detta vis. Det borde vi skaffa oss. Vad tror ni där ute?

Tidigare under säsongen ser vi att det är främst under eftersök eller jakt i vass och majs som hundar skadas av vildsvin. Men i januari skadas de även i annan terräng. Vi ser också enstaka fall av skadade jägare, ofta i slutet av januari. Mina egna erfarenheter och de fall då man kunnat belägga vilket vildsvin som skadat hund eller människa visar också tydligt att det inte bara är galtar som skadar. Faktiskt tror jag suggorna är vanligare bland de vildsvin som skadar i slutet av säsongen.

Så var försiktiga där ute och var rädda om era hundar. Risken för skador är betydligt högre dessa sista veckor och kanske ska man ändå bemöda sig om att kränga på skyddsvästen på hunden innan jakten trots att den aldrig skadats tidigare… Var också noga med att kolla var ni har närmsta ÖPPNA veterinärmottagning innan jakten. Är olyckan framme blir det lätt lite kaotiskt och då är det bra att ha telefonnumret inlagt i telefonen.

 

Ibland blir man lite förvirrad och en smula uppgiven när man jobbar med svenska myndigheter. Just idag är det Livsmedelsverket som ger mig lite dåligt humör. Alldeles nyss damp nämligen deras förslag till hur småskalig försäljning av vildsvinskött skulle kunna se ut ned i min elektroniska brevlåda.

Om man läser hela dokumentet blir man onekligen imponerad över med vilken noggrannhet, frenesi och gammal hederlig svensk byråkrati man tagit sig an uppdraget. Trikiner framstår i dokumentet som kanske ett av de större hoten mot vår svenska folkhälsa och vi måste definitivt ha såväl register över alla vildsvinsjägare som årliga kontroller av deras hem samt särskilda utbildningar för de som ska sälja en vild grisskinka och sist men inte minst bygga nya databaser samt kontrollsystem för miljonbelopp. Denna bedömning görs alltså av samma myndighet som i förra veckan meddelade att Dvärgbandmasken inte är något nämnvärt hot mot folkhälsan. Den gången baserade man sitt bedömmande på att kunskapsläget är extremt oklart och glömde att maskens ägg lever finfint i vatten, som väl också är livsmedel, och att smittorsakerna är väldigt oklara i maskfallet eftersom det kan vara halvknepigt att gissa hur man fick i sig maskägg för sisådär 15 år sedan.

Men, åter till vildsvinsförslaget. Man behöver enligt mig inte läsa hela dokumentet för att förstå att det här förslaget knappast är realistiskt eller ens värt att fundera vidare på. Det räcker med att läsa att jägaren förutom registrering och egen registerhållning samt ansenlig byråkrati ska förväntas betala en årlig kontrollavgift på sisådär 6000 kronor. Jag kollade precis med vårt slakteri här på Öster Malma och där får man i storleksordningen 30 kronor kilot om man säljer ett vildsvin och medelvildsvinet väger in på ungefär 25 kilo i slaktvikt. Det innebär att man måste sälja minst 8 vildsvin / år innan man börjar tjäna pengar. Då har jag inte räknat med att man kanske vill ha en grillgris eller vild julskinka själv i frysen eller kostnader för själva trikintestet, registreringen eller frakter, transporter och administration… Någon som tror att vildsvinskrängning blir en kioskvältare?

Småskalig försäljning av vildsvinskött till grannar och den lokala konsumbutiken hade kunnat vara det realistiska smörjmedlet i vildsvinsförvaltningen som vi verkligen behöver. Vildsvinsfrågan löser man inte med vare sig fällor eller skottpengar, det krävs samarbete, förståelse och motivation. Hade staten och Livsmedelsverket varit seriöst intresserade av folkhälsan skulle man också kanske funderat på varför inte alla vildsvin faktiskt trikintestas. Kan det bero på kostnader och knölig administration? Troligen.

Ingen har väl missat att vargdebatten inte alltid är faktabaserad och att medierna kanske inte alltid väljer korrekta fakta då de tenderar att vara såväl tråkiga som osexiga och passar dåligt på en löpsedel eller ger sunkiga rubriker. I dagarna har många medier hakat på DN´s artikel om vildsvinens utveckling och invasion av städerna. Tyvärr tycker jag det luktar precis lika mycket sensationsjournalistik och selektivt väljande av fakta här som i vargfallet. Jag har en otrevlig känsla av att vildsvinen snart omgärdas av lika många myter, skrämselbudskap och villfarelser som vargarna och som vanligt känner jag mig en smula förvånad. I såväl vildsvinsfrågan som vargfrågan är intet nytt under solen. Vi har massor av kunskap, erfarenhet och kompetens att luta oss emot. Problemet är väl att den inte säljer några lösnummer…

Ska vi börja med att titta på DN´s siffror på trafikolyckor med vildsvin inblandade? De slår fast att vi körde på 755 vildsvin 2003 och nästan 2500 vildsvin 2010! Hemskt va? Man glömmer dock att nämna att vi körde på betydligt fler vildsvin 2008 och 2009 än vad vi gjorde 2010. Nedgången mellan 2009 och 2010 var faktiskt 21%, en mycket dramatisk nedgång i trafikolyckssammanhang. Då ska vi också komma ihåg att vi vid årsskiftet fick en ny lagstiftning som ledde till att betydligt fler viltolyckor anmäldes, nedgången i vildsvinsstammen kan därmed antas vara ännu större. Tittar vi sedan på de fyra första månaderna i år så fortsätter nedgången med ytterligare 7%…

Men avskjutningen då, den ökar ju exponentiellt! Japp, jägarna försöker nu skjuta ned vildsvinsstammen precis som vi redan gjort med älg- och rådjursstammarna som haft en identisk utveckling de senaste decennierna. Inget konstigt med det.

Bilden visar normaliserad avskjutning av älg, rådjur och vildsvin under en 20-årig tillväxtfas.

Visst har vildsvinen en potential att såväl störa oss människor som att göra stor skada i jordbruket samt en mycket snabb tillväxtpotential. Men jag tror vi lär oss hantera dem precis lika bra som vi lärt oss med älgar och rådjur. Frågan är nu snarast vilket som blir nästa vilt vi blir hysteriska över och som media kan sälja lösnummer med. Jag röstar på kronhjorten, och att vargen nog blir kvar på löpsedlarna…

Har suttit hela förmiddagen och studerat SVA´s test av vildsvinsfällor och den remiss vi nu fått från NV om hanteringen av vildsvinsfällor. Den här frågan är svår, mycket svår. En sak är dock enkel att slå fast, NV gör helt klart skillnad på djur och djur. Lofällorna stoppades i årets beslut mot bakgrund av att underlaget var för litet. I vildsvinsfallet har vi inte ett sådant gediget underlag för någon enda fälla och för samtliga fällor noteras betydligt högre skadefrekvenser än någonsin uppmätt för lodjur. Då ska man komma ihåg att träflisor i magen och ovilja att gå in i en fälla igen om man suttit där en gång används, av NV, som argument emot lofällor. Sådant här irriterar mig. Fällfångst av vildsvin kräver betydligt mer kontroll, efterforskning och fingertoppskänsla samt svåra avväganden än fångst av lo. Vi talar här om ett matnyttigt, stresskänsligt, flocklevande vilt med en komplicerad social struktur som kan väga flera hundra kilo kontra ett solitärt kattdjur på sisådär en 15 pannor…

Faktum är att den studie som WWF beställde av SVA, som man använde som bakgrund för förbud av vissa typer av lofällor, påvisade lägre skadefrekvenser hos lodjuren än vad de nu testade vildsvinsfällorna kan prestera. Inkonsekvent. Det enda positiva i denna soppa är väl att man kan hoppas på att WWF lägger samma engagemang också på vildsvinsfällorna? Vi fångar trots allt tusentals vildsvin och något tiotal lodjur / år ett normalår. Vilken fråga som är viktigast ur djurskyddssynpunkt torde vara självklart.

Nog om denna inkonsekventa och populistiska hantering av NV. Det är egentligen vildsvinsfällorna jag funderar över. Utan tvekan kan de behövas, t ex i bebyggda områden med extraordinära problem, men vi ställs inför en lång rad svåra ställningstaganden. Jakt ska bedrivas så att vi inte utsätter det vilda för ONÖDIGT lidande. Det är här det blir svårt med vildsvinsfällorna, vad är onödigt? Utan tvekan skadar sig en hel del vildsvin i fällorna, de allra flesta dock lindrigt. Utan tvekan uppvisar också en majoritet av vildsvinen stressymptom, i form av PSE (Pale, Soft, Exudative), men vet vi något om hur illa de egentligen mår av stress och PSE? Skitsvårt. Ingen jägare vill använda ett redskap som skadar eller stressar viltet men ett skrapsår på benet eller en liten stressreaktion när fällan slår igen är kanske OK? Jämför med hundjakten, där förekommer nog säkert ibland ett skrapsår eller en liten stress.

Utifrån SVA´s studie kan vi dock dra några slutsatser. Fällfångade vildsvin blir betydligt sämre mat, en majoritet av de fångade vildsvinen uppvisar rätt kraftiga indikationer på PSE – syndrom . I ungefär hälften av fallen fångar man mer än ett vildsvin samtidigt, ett tydligt tecken på att det är komplicerat att fånga flockdjur. Hur många gånger har luckan slagit igen över ryggen på ett vildsvin som stått i öppningen? Man har fångat flera suggor med dragna spenar, vet man något om hur deras kultingar klarat sig medan de suttit i fällan? Vildsvinen blir mindre stressade i täta fällor, men där blir det väldigt varmt, även när det är minusgrader ute, kan vi då fånga vildsvin under den varmare halvan av året? Sist men inte minst så har inget av de studerade vildsvinen suttit i fällan längre än 2 timmar, jämför det med tiden de studerade lodjuren suttit i de förbjudna fällorna…

Jag kan omöjligt lista alla svåra avväganden som måste göras här, jag kan bara konstatera att det är förbannat svårt. Jag tror också vi måste lyfta blicken och se hur vi vill använda fällorna. Som alltid när en viltart ökar snabbt kraxar olyckskorparna och domedagsprofeterna träder fram ur skuggorna. Det hände när älgstammen ökade explosionsartat i början av 80-talet och när rådjursstammen sköt i höjden under 90-talet i samband med rävskabben. Det hände också när vildsvinen trädde in på allvar på arenan under 00-talet. Nu är jag övertygad om att vi har ganska god kontroll över situationen och jag hör betydligt fler som undrar var vildsvinen tog vägen än som vill minska dem ytterligare i telefon om dagarna. Visst har vildsvin en föryngringspotential utöver vad vi är vana vid, men det tror jag vi kan hantera, utan fällor. Som jag skrev tidigare finns exempel på lägen då fällor kan fylla en funktion, de kan dock i mina ögon aldrig bli en viktig del av en löpande förvaltning. Det finns alldeles för många hugade vildsvinsjägare och grillentusiaster som är sugna på vildsvinskött för att släppa det dithän. Därför är jag övertygad om att vi måste ta oss en ordentlig funderare på hur vi vill styra användningen av vildsvinsfällor. Det kan ske med obligatorisk utbildning, tillståndskrav från Länsstyrelsen, fångst endast under vissa delar av dagen eller året, fångst av endast små vildsvin eller kanske obligatorisk elektronisk övervakning?

Jag tror det är viktigt för jaktens framtid att vi nu tar oss en redig funderare på hur vi ska hantera vildsvinsfällorna. Risken är uppenbar att vi bli betecknade av djurvänner som okänsliga barbarer samtidigt som staten eller Jordbruket uppfattar oss som motsträviga tvärviggar med dolda agendor, oavsett hur vi tar ställning. Jag tror som alltid att vi ska vara noga med Jägareförbundets två grundvärderingar: Vi ska med kraft och kunskap leda och utveckla den svenska jakten och viltvården och Vi vårdar det vilda. Det brukar bli förbannat bra om man lutar sig tillbaka på dessa visioner. Kanske NV också skulle ha en vision?

I såväl Ekot och DN som på vår hemsida kunde man i morse höra, och läsa, att vildsvinsstammen förefaller minska i landet. Nu är det trubbiga verktyg vi mäter med, trafikolyckor och rapporter från jägare och lantbrukare, men allt pekar åt samma håll. Jägarna har lyckats hejda ökningen av vildsvin, vi har visat att vi tar ansvar.

Olyckskorpar och dramnaturgiskt lagda pessimister har länge nu hävdat att vildsvinen går oss ur händerna och att jägarna är för dåliga, lata eller inkompetenta för att kunna förvalta en art som vildsvinen. De hade fel.

Jag är den förste att skriva under på att vi fortfarande har stora problem med vildsvin på vissa håll i landet men vi har ändå visat att vi kan hantera dem över stora områden. Visserligen hade vi hjälp av en snörik vinter. Jag tror personligen inte att snön eller kylan dirtekt dödade särskilt många vildsvin, vi var duktiga även på utfodring i vintras. Snarare tror jag att snön gjorde att man hade mycket vildsvin på åtelplatserna och framför allt hade man ljuset från snön att jaga i, inte bara månljuset som ger dig en vecka eller två per månad som är möjlig att vaka på. Detta bekräftas inte minst av de vilthandlare jag talat med som vittnar om stora mängder vildsvin som levererades i vintras.

Jägareförbundet har emellanåt fått mycket skäll för att vi varit ignoranta, lata och inte tagit vildsvinsfrågan på allvar. Jag tycker detta trendbrott är ett tecken på motsatsen. Vildsvin är ett helt nytt vilt på många sätt och vi har visat, efter en i viltförvaltningssammanhang mycket kort tid, att vi kan hantera dem. Denna hejd på ökningen av vildsvinen i landet ger oss en mycket välkommen och angelägen andningspaus där man nu bör intensifiera diskussionerna mellan lantbrukare och jägare vad man vill med sin vildsvinsstam. Nu har vi chansen och läget att i lugn och ro, utan uppslitande konflikter, sätta oss ned och enas.

Sist men inte minst, en eloge till alla er därute som än en gång visat att jägarna kan och vill lyssna på sin omvärld. Vi tar ansvar.