Imorgon arrangerar ”wolf army sweden” en marsch för vargen i Stockholm. Jag blev tvungen att kolla upp detta då bara namnet på organisationen samt att de har en egen fana som de gärna viftar med gav mig lite kalla kårar. Nu visade det sig att organisationen särskilt betonar att man inte är emot varken jakt eller jägare men däremot fanns en hel del rätt märkliga uppfattningar i deras led.

Det jag främst vänder mig emot är den mycket utbredda uppfattningen att vi som har synpunkter på vargförvaltningen drivs av hat och rädsla samt är okunniga. I samband med de många utredningarna som görs just nu har en grupp samhällsforskare på SLU sammanställt en lång rad studier som rör just människors inställningar och attityder till varg. Ni hittar rapporten och ett referat från den här.

Man kan med rapporten i hand ifrågasätta en hel del av ”wolf army swedens” idéer. För det första är det solklart att inställningen till varg blir mer positiv med ökande avstånd till vargen. Således kanske det inte är jättesmart att jobba för förändrade attityder i Humlegården i Stockholm? Vad sägs om torget i Leksand eller bygdegården i Äppelbo?

För det andra är det solklart att jägarna är de som rent objektivt kan mest om varg. Skulle då okunnighet vara problemet? Knappast. Man kan aldrig utbilda bort den inställning jägarna och många landsbygdsbor har idag, de är redan de mest kunniga. Således borde vi inte ha rovdjurscentra i Dalarna eller Gävleborg, snarare Stockholm och Malmö. Det är inte ens säkert att mer kunskap skulle ge stadsbefolkningen en högre acceptans för varg, tänk om det blir tvärtom?

För det tredje brukar man gärna använda ord som ”hat” och ”rädsla” när man ska beskriva varför folk inte är odelat positiva till varg. Det finns inget som helst stöd för dessa utsagor, även om jag förstår att känsloord av den typen är mycket lämpliga om man vill svärta ned sin motståndare… Var 4:e svensk är rädd för varg men jägarna är underrepresenterade bland dem och jag finner ingenstans något stöd för att någon hatar varken varg eller något annat i de drygt 50 studier man sammanställt. Jägare hatar nog faktiskt inga djur alls, däremot får vi rätt ofta försöka förklara varför man inte bör hata tulpanätande rådjur eller fotbollsplansbökande vildsvin.

Nu får ”wolf army sweden” gärna marschera för min del, det är ett fritt land, men om de vill göra skillnad bör de nog tänka om. Och sist men inte minst, kunskap är en dygd, inte bara när det gäller varg, det gäller att veta vad man slåss emot också…

Jag har just återkommit efter några dagar ute i skogen. Några dagar tillsammans med hunden jagandes fågel gör gott för kropp och själ, även om fåglarna var rätt skygga och inte så många som jag hade hoppats.

20100920(009).jpg

På vägen ner mot jaktmarkerna gick nyheterna ut med att åteljaktsförsöket på björn i Västerbotten hade ”misslyckats”. Man hade alltså inte skjutit några björnar på de åtlar som hade lagts ut och därför ansåg man uppenbarligen att det var ett misslyckande. Har vi då gjort stort väsen av ingenting när vi driver frågan om ett återinförande av åteljakten i större skala? Enligt min uppfattning nej och åter nej! Om man är lite elak kan man säga att de som uttalar sig inte fullt ut har förstått problemet med åteljaktsförbudet och inte heller är insatta i hur åtlarna används. Kanske delvis beroende på information från oss, det kan jag självkritiskt medge.

Att skjuta en björn som lugnt står och äter på en åtel görs både i Nordamerika och på andra håll i Europa, så varför inte i Sverige då? Jo, vi har en regel som säger att björnjakt inte får bedrivas längre fram på dagen är två timmar innan solen går ner. Björnarna använder i första hand åteln under dygnets mörkare timmar.

Så, varför är det då så viktigt att få tillbaka åteljakten? Enligt mitt sätt att se det så är orsakerna fler. Dels är själva förbudet märkligt i sig. Om skälet var att inte göra björnen van vid mat kombinerat med människolukt så borde det vara åtling och inte åteljakt som vore förbjudet, men det är det inte! Mat och människor förekommer dessutom på så många ställen att det knappast är någon idé att förbjuda åtling med den motivationen. Däremot skapar förbudet en mängd osäkerhet om vad som är en åtel och var man överhuvudtaget får jaga björn någonstans. Frågor som återkommer årligen och som uppenbarligen tolkas olika. För att betraktas som en åtel ska det vara ”animaliskt, vegetabiliskt eller annat material utlagt i syfte att locka vilt”. Med det i bakhuvudet kan vi dra några frågor jag fått genom åren:

Jag skjuter en älg och tar ur den, får jag återvända till samma pass och skjuta en björn som äter på älgresterna? Min tolkning JA

Älgen jag skjuter ligger inne i en tallungskog, om jag innan jag tar ur älgen drar ut den på en öppen myr, är resterna då att betrakta som åtel? Min tolkning – detta är en åtel.

De ben och annat som blir kvar från slakten körs ut i skogen och grävs ner, en björn kommer dit och gräver upp det. Får jag jaga i närheten av detta område? Min tolkning nej, detta är att betrakta som åtel

Får jag släppa hunden där? Enligt årets beslut i Norbotten NEJ

Hur långt bort måste jag från min godkända rävåtel för att lagligt kunna skjuta björn? En fråga jag inte kan svara på ….

Alla dessa frågor vore överflödiga om åteljakten tilläts! Dessutom tror jag man ska titta en gång till på om inte åtlarna under årets jakt har lett till framgång. Kanske inte genom skytte på plats, men genom att man har kontroll på var björnarna finns och utifrån det kan placera passkyttar och släppa hundar på de mest optimala områdena. Fick man sen ett klart godkännande att använda åtelkameror skulle man dessutom kunna veta om det var ensamma björnar eller honor med ungar som fanns i området innan jakten inleddes.

Jag hoppas att beslutande myndigheter faktiskt sätter sig in i de problem som åteljaktförbundet medför och tar förnuftiga beslut framöver istället för att hålla fast vid ett märkligt förbud som inte gör annat än skapar osäkerhet och gråzoner

Det är som jag skrivit tidigare en intensiv tid för jägarna i Norrbottensterrängen. Älgjakten har varit igång snart ett par veckor och björnjakten närmare en månad. Till det kommer ripjakten i fjällen och jakten på tjäder och orre i skogen. Stövarna jagar hare och allt som allt är det nu det mesta händer i jakten i häruppe. Det gör att telefonen inte ringer så intensivt som för en månad sen. Klokt nog har de flesta annat för sig än att prata i telefon! Man får till och med någon minut över för reflextioner ibland, på gott och ont!

För det första kan konstateras att björnjakten fortfarande omges av en viss mystik för många. Efter att ha varit inblandad i ett lyckat eftersök på en björn och varit i byn slakteri när två björnar låg på plats samma kväll kan man lugnt konstatera att intresset från allmänheten fortfarande är stort! Hela byn (kändes det som) och tillresande från andra orter fanns på plats. En mängd barn som alla tyckte det vara jätte spännande att se björnar på nära håll och till och med få känna på klor och päls.

10 september 007.jpg

Personligen var jag mest nöjd med att min hund visade sig fungera bra som eftersökshund på björn. Men självklart infaller ett läge efter den första intensiva fasen där de som skjutit björn står i centrum. Nu blir frågorna och funderingarna fler. vad gör man av björnarna? För vår del var diskussionen enkel, skyttarna få skinnet och köttet delas ut i jaktlaget på samma sätt som älgköttet. Ett fällt byte ska tas tillvara och om man kan sälja björnkött för konsumtion kan man också äta det själv! Inte var dag man kan bjuda på björnstek! Kostnaden för att bereda ett skinn får en del att rygga tillbaka, andra att acceptera att det får kosta om man vill ha ett minne över björnjakten hemma. Rätt till trofé då? Ja, den frågan redde ju Svensk Jakt ut bra på hemsidan, men det blir alltid frågetecken när fler har skjutit på samma djur. Oavsett hur klara regler man har satt upp innan så kommer man alltid i gränsdragningar och bedömningar ibland. Så här med lite perspektiv så kan man konstatera att björnen som jaktbyte väcker många olika känslor på många olika plan.

Något telefonsamtal har det i alla fall kommit och det verkar som bedömningarna från jägarna i länet är att älgstammen är sjunkande på de flesta håll. Detta innan någon samlad statistik har tagits fram så det är bara en känsla än så länge.  Några överstora stammar runt Överkalix verkar det i alla fall inte finnas. Tyvärr verkar det också finnas tendenser att vissa markägare rensar bort allt som eventuellt kan störa älgjakten, vilket har drabbat ett antal småviltjägare som har sett sina kontrakt indragna. Talet om att alla ska få plats och att småviltjakt och älgjakt är likvärdiga verkar på vissa håll som tomt prat. Vi har förut pratat om vissa enskilda markägare eller vissa enskilda jaktlag men nu verkar detta dyka upp från ett av de stora bolagen i Norrbotten och det är inte Sveaskog. Jag hoppas att signalerna jag får är fel, annars är det riktigt allvarligt att stora arealer ska ligga oåtkomliga för småviltjägare för att nedskjutnignen av älgstammen har så hög prioritet att man inte vill störa älgjägarnas verksamhet. Även skogsbolagen borde inse att det är från småviltjägarleden som de kommer att kunna rekrytera nya älgjägare!

SVT och vargen

Jag tittade på Vetenskapens värld, om bland annat varg, ikväll. Programmet fick mig att reflektera över valrörelsen och budskapen som vi matas med varje dag. Vad är det egentligen vi väljer mellan? Är det de onda mot de goda? Vilket parti är egentligen mot bättre sjukvård? Vilka är det som tycker att barnen förtjänar dåliga skolor? Ingen! Ändå får våra politiker det att låta som om ”den andra sidan” verkligen vill skapa ett elände. I själva verket handlar det för det mesta bara om vilket vägval som snabbast och lindrigast leder till samma mål.

Vetenskapens värld hade samma upplägg som den politiska debatten. Två personer som tycker fullständigt lika, d v s gillar varg, framställs som bittra fiender i fråga om vargens bevarande. Jag undrar hur många av tittarna som såg programmet som insåg att Laikre och Liberg egentligen sa samma sak. Nämligen att det krävs nya vargar med nya gener för att vargstammen skall bli livskraftig. Det enda de är oeniga om är vägen dit. Laikre tror att det bästa är att öka antalet vargar så att de blir en sammanhängande stam med tusentals vargar och väljer att blunda för de problem bl a jägare får på vägen. Liberg vill få friska vargar genom att flytta in nya utan att vargstammen nödvändigtvis ökar, men ändå är fullt frisk. Liberg tror nämligen att det är bättre för vargen att man tar hänsyn till oss som skall leva med problemen.

Det är nästan komiskt att jag av alla människor använder Laikres egna beräkningar av genetisk variation i min argumentation för en liten men frisk vargstam som uppfyller EUs krav.

Så hur skall vi förhålla oss till all den information som politiker matar oss med dygnet runt inför valet? Spelar det någon roll vad vi väljer för block?

Självklart, för det är ju precis som med vargfrågan. Politikerna är fullständigt eniga om att vi skall ha en livskraftig vargstam i Sverige, men oeniga om hur man bäst når dit.

Jag är helt övertygad om att det är bättre med en vargpolitik som utgår från människor istället för enbart genetik. Därför faller min röst på Liberg och inte på Laikre.

På samma sätt kommer jag att göra mitt val nu på söndag, det block som jag tror har bäst förutsättningar att nå våra gemensamma mål, får min röst. Det handlar bara om att välja rätt väg, genväg eller senväg!

 

Signaturen Anders skrev en kommentar under mitt inlägg, Vargar dödar älgkalv följande, ”Vi människor har väl redan brett ut oss så pass över hela världen och förstört det naturliga kretsloppet, The Circle of Life, så det lilla som återstår borde vi väl åtminstonde kunna lämna ifred åt naturen. När vi kliver in i skogen är vi inte längre på våra ägor, trots alla signaturer på alla papper och dokument. Vi kliver in i det lilla som återstår av den fria vilda naturen. Vad ger oss rätten att styra de vilda arternas överlevnad när vi inte ens kan kontrollera människans sjuka förökning? Se hela denna film, lyssna vad dom säger …kan tyckas barnslig, men är ack så tänkvärd…”

Filmen som Anders rekommenderar står i kontrast till filmen där vargarna dödar en älgkalv. Det råder ingen tvekan om vilken av de två filmerna som bäst beskriver verkligheten. Ändå är det ”Anders film” som fostrar våra barn och som fostrat den senaste generationen. Anders uppfattar det som om jag kliver in i en annan verklighet när jag vandrar in i skogen. Han beskriver det som om jag vore en inkräktare i djurens hem. Tänk så olika man kan uppleva sig själv. Jag tycker att jag kommer hem, när jag går ut i skogen. Det är där jag känner mig hemma!

Som ni kanske noterat var jag i Stockholm igår, för att träffa EU kommissionen. Varje gång jag åker därifrån känner jag sorg. Inte för att jag får åka hem, utan för att jag tycker synd om människor som tvingas leva så långt från den skog som Anders beskriver. Nu vill jag inte raljera över andras val, alla väljer att bo där man själv vill och trivs bäst 

Däremot är det ett stort problem för oss som gillar landet att de som bor i städer ser oss som inkräktare i vår egen värld och som på allvar tror att babianen döper lejon(k)ungen och att zebran och kudun hyllar sin blivande regent! Älgkons hyllning till vargen, i filmen från Alaska, torde vara begränsad efter att de tagit hennes kalv.

Jag har skrivit det förr, allt fler blir betraktare och allt färre brukare av naturens resurser. Men (för)brukare av naturens resurser är även den innerstadsbo som äter sin chipspåse ock sköljer den med en cola framför TV-rutan med lejonkungen. Tänk att det är så svårt för många att förstå att jakt inte innebär att förbruka, utan bara att långsiktigt nyttja en förnyelsebar resurs.

I fredags redovisade regeringen sitt svar på EU kommissionens frågor om vargjakten och rovdjurspolitiken. Inte oväntat gick de tre organisationer som anmält vargjakten till EU genast ut med ett pressmeddelande där de menar att regeringen inte ger relevanta svar på kommissionens frågor. Vad annat var att vänta, de accepterar ju inte den vetenskapliga grunden för vargjakten och de samhällsvetenskapliga bedömningarna som ligger till grund för rovdjurspolitiken. De vill inget annat än att stoppa den svenska vargjakten. I grunden vill de ha långt fler vargar i Sverige än idag, oavsett vad genetiker och vargforskare säger. Maximering av rovdjurstammarna är ett självändamål för dem, oavsett vad det kostar landsbygdsbefolkningen.
Inte minst Rovdjursföreningen är ett särintresse med ytterst få medlemmar som fått ett oproportionerligt stort inflytande över svensk rovdjurspolitik. Läs gärna deras utspel i samband med björnjaktsstarten. Deras nya ”expert” Robert Franzén tidigare tongivande tjänsteman på Naturvårdsverket säger – Det är dags att hejda den i blindo accelererande avskjutningen av björn. Mest synd, efter utspelet, tycker jag om Naturvårdsverkets personal. Franzéns uttalanden ger en bild av tjänstemän på Naturvårdsverket som de nuvarande inte förtjänar.

Jag tycker att regeringen i allt väsentligt gett bra svar på kommissionens frågor. På vissa punkter kunde man, enligt min mening, ha varit ännu tydligare. Jag träffar kommissionen i morgon, så jag får möjlighet att framföra vår syn på vargjakten i förhållande till EUs regelverk.

EU har antagit nya riktlinjer för rovdjursförvaltningen inom unionen. Regeringens rovdjurspolitik ligger enligt min uppfattning väl inom de nya riktlinjerna. Det skulle förvåna mig om kommissionen väljer att dra Sverige inför domstol. Inget annat land i EU har lika bra koll på vargstammen och så bra underlag för beslut som vi i Sverige. Dessutom har vi flest stora rovdjur av alla länder i Europa.

Alla lär komma ihåg mediedrevet i samband med vargjakten. En av de stora frågorna var hur vargvalparna som förlorade sina föräldrar skulle klara sig. Det fanns t  o m de som tycke att man skulle mata dem med älgar som jägarna kunde skjuta i området och låta ligga kvar.

Studierna i efterhand har visat att valparna klarade sig bra. De klarade att slå egna byten, både älg och rådjur. Inte heller påverkade jakten föryngringen i Amungen reviret, det har fötts nya valpar där i år av ett nytt alfapar. Av alla de brösttoner och tvärsäkra påståenden som en del självutnämnda experter framförde återstår i princip ingenting! Vargstammen klarade jakten alldeles utmärkt, både på individnivå och som population. Jakten bedrevs också i det närmaste exemplariskt. Den enda befogade kritiken var de alltför många dåliga skotten.

Många tyckte synd om vargvalparna i Amungen, de var ju ensamma och vilsna. En ”expert” undrade t o m hur de ( 9 månaders valpar) skulle klara kylan! Jag kan kostatera att det är tufft att vara vilt djur, oavsett man är varg eller älg, jagad eller inte. Jag hittade nedanstående youtubefilm från Alaska Denali nationalpark igår, som jag förresten själv besökte för två år sedan. Den visar hur tufft det är att vara älgkalv, när det finns varg. Men den visar också hur tufft det är att vara varg, att döda en älgkalv är nämligen långt ifrån riskfritt.

Jag undviker att moralisera över filmen, det finns de som vill använda den som ett argument mot varg. Vargarnas jakt är inte värre än kattens lek med råttan. Naturen är precis så grym och tuff som filmen visar. Notera att vargarna inte är agressiva, de viftar glatt med svansen medan de jagar. Vargens jakt på älgkalven har inget med agressivitet att göra, lika lite som den jakt jag utövar.

Varje dag året runt händer det som visas på filmen i våra marker, det är alltså inget unikt. Varje vargpar dödar i genomsnitt 120 älgar om året. Det betyder att minst 5 000 älgar i Sverige, de flesta kalvar, utsätts för det som filmen visar varje år. Det unika är att det fångats på bild.

Se filmen här

Reinfeldt.JPG

Foto:Örjan Söderlund

 

Idag besökte statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg Jägareförbundet Värmland för att diskutera rovdjur och andra frågor som berör de värmländska jägarna. Det hela startade med att Jan-Evert Rådhström, riksdagsman från Värmland, kontaktade mig i förra veckan.

– Kan du ordna en träff med Reinfeldt och Borg, de vill träffa vanliga jägare och djurägare när de besöker Karlstad nästa lördag.
Jag insåg genast att det inte skulle bli någon björnjakt den dagen för mig, även om jag först sa att jag givetvis kunde ordna en träff men att jag själv var upptagen. Den som följer min blogg vet att jag hade en fantastisk björnjakt den här helgen förra året, även om björnen inte blev skjuten. Så björnarna får vänta till i morgon, då är jag på plats i björnmarkerna! Vi hade en mycket givande pratstund med Reinfeldt och Borg. De visade båda ett uppriktigt intresse för våra frågor. Eva Forsgren, kretsordförande i Torsby och Claes-Göran Lindberg berättade hur viktig jakten är i deras liv och hur rovdjuren förändrat deras situation. Lindberg som förlorat två hundar till vargen kunde beskriva den frustration han känner över att inte längre känna sig trygg för sina hundar på sina egna marker. Även övriga deltagare beskrev hur de uppfattar rovdjurssituationen. Det rådde dock stor enighet om att de fyra senaste åren inneburit ett tydligt trendbrott i rovdjursfrågan.

Själv fick jag möjlighet att berätta kort om det arbete som pågår med vargflytt och ta upp frågorna från EU kommissionen som varit nyhet i media de senaste dagarna. Vi diskuterade också älgen och älgjaktens betydelse för Värmland, jaktens allmänna betydelse på landsbygden. Alla var eniga om att Alliansen gjort mycket för jaktfrågorna och djurägarna de senaste åren. § 28 JF är bara ytterligare ett exempel.

Mötet avslutades med att Reinfeldt och Borg fick grädda sina egna kolbullar. Därefter åkte de vidare till Karlstad där de inför en stor publik inledde med att tala om jakt och varg.

Nu har Sveriges statsminister visat att han tar jakt och rovdjursfrågor på allvar. Nu ser jag fram emot att få bjuda även oppositionsledaren, Mona Sahlin eller den vid ett regeringsskifte utpekade miljöministern Maria Wetterstrand på kolbullar. För visst är väl jaktfrågorna viktiga även för det rödgröna blocket?

På eftermiddagen kom ett ”öppet brev” från Per Gahrton, eller egentligen från Miljöpartiets partikansli. Man kunde läsa i bland andra Jaktjournalen och Dalademokraten att Per nu lämnar Jägareförbundet med buller och bång. Anledningen sägs vara att Jägareförbundet kommit med det ”smutsigaste” och ”lögnaktigaste” påhoppet hittills i valrörelsen. Hoppsan Per.

Gahrton är sur över att vi inte publicerat Miljöpartiets svar på Svensk Jakts numera obligatoriska partiledarutfrågning inför såväl riksdagsval som europaparlamentsval. Anledningen till detta är att Svensk Jakt krävt ett undertecknande av partiledarna för att publicera svaren, ett inte alls ovanligt förfarande i dessa personvals- och kryssartider. Det är nämligen inte helt ovanligt att en företrädare för ett parti väljer sina lägen att ta an partilinjen eller sväva iväg en smula. Det har jag märkt som bevistat några rovdjursdebatter med riksdagsmän, och -kvinnor, inför valet. Sist men inte minst så är Svensk Jakt en fristående tidning med egen ansvarig utgivare, vi styr inte dem, det är inte Pravda vi talar om här.

Det som förbryllar mig en smula är att Miljöpartiet aldrig krävt detta tidigare, vi har också upprepade gånger gett dem chansen att ”reparera” sitt val. Men kan man inte spela enligt de regler som är uppsatta får man inte vara med. Det gäller fia med knuff med mina två söner och partiledarutfrågningar i Svensk Jakt, inget konstigt med det. Dessutom är det kul att Per antyder att det kan finnas tidsskäl att inte språkrören hinner svara på de ”hundratals enkäter som nu översvämmar partikanliet”. Till saken hör att enkäten sändes ut i maj månad och partikansliet har uppenbarligen tid även nu att producera ”öppna brev” som rena påhopp på seriösa medier.

Men eftersom Gahrton slår fast att ”den som svarar givetvis framför partiståndpunkter, inget annat” kan jag inte låta bli att reflektera över den rovdjursdebatt jag deltog i uppe i Ljusdal i måndags. Där fanns såväl partisekreterare som riksdagskvinnor, och -män, samt de som kandiderade för en riksdagsplats. Miljöpartiet representerades av Maria Aspers som i sitt slutanförande hävdade att ”är man jägare och tycker som ni ska man nog inte rösta på Miljöpartiet”. Image_00036.jpg

Måndagskvällens ”panel” i Ljusdal…

 

 

Campos Firetiger

                                                                                                   Campos Firetiger

Jag har medvetet låtit bli arbete och rovdjur under semestern. Men idag gjorde jag ett undantag. Eftersom regnet vräker ner satte jag mig vid datorn och surfade runt lite. ”Varg bet tårna av tioårig flicka!” och ”Björn dödade campare” var två rubriker som snabbt dök upp. Eftersom det första handlade om en djurpark och det senare om USA lämnar jag det därhän men konstaterar att rovdjur kan vara farliga, såväl tama som vilda. Många verkar ha glömt det. Snarare förmedlas budskapet att rovdjur skall man gosa med.

En av de sidor jag kollade var Rovdjursföreningens. Inte heller de har missat att det är valår i år. De har ställt sju frågor om rovdjur till riksdagspartierna. Den som är intresserad av att mera i detalj få veta vad partierna tycker i rovdjursfrågan bör läsa svaren. Svaren är synnerligen avslöjande!

Jag avstår från att recensera svaren, ni får själva bilda er en uppfattning om vilka partier som kommer att gynna respektive missgynna oss jägare. Den som trodde att rovdjursfrågorna inte kommer att vara lika viktiga som vid förra valet misstar sig.

Apropå fiske, jag har inte längre gäddrekordet i familjen. Sonen Gustav fick en gädda på 10,7 kilo i månadsskiftet juni-juli! En tröst var att han fångade den på ett av mina hemmagjorda beten, Campos Firetiger. Men största gäddan vid den årliga prestige fyllda Finlandskampen, den fick jag i år igen! Bror, son och kompis blev hopplöst efter!

Det händer mycket på björnfronten just nu. Jag blir varje år lika överraskad och förvånad över det enorma intresse som dessa björnar skapar ute i jägarkåren. Vi skjuter trots allt bara runt 300 björnar varje år, ändå får vi nog mer frågor om björnar och björnjakt än om något annat just nu.

Åteljaktsförsöket uppe i Västerbotten är nu högaktuellt. Den formella ansökan från Länsstyrelsen där uppe gick in i dagarna och det formella beslutet från NV kan vi nog förvänta oss i början av juli. Först då vet vi nog exakt hur regelverket kommer att se ut. Jag kan bara konstatera att den åtelgrupp som vi var med att dra igång för 5 år sedan nu gett resultat. Det går inte snabbt i vikltförvaltningssverige men rätt ofta blir det bra till slut. Vill man jaga björn med hjälp av åtel i höst i Västerbotten så bör man kolla här och här. Man måste alltså anmäla att man vill jaga med åtel redan före midsommar, helt enkelt eftersom man måste genomgå en utbildning i bland annat regelverket och dessutom registrera sin åtel. Ska vi och Länsstyrelsen hinna med utbildningarna och registrering så är det helt enkelt kort om tid, därav den korta anmälningstiden.

Vi fick också i dagarna Naturvårdsverkets ”ramar” för årets björnjakt. Många uppretade jägare har ringt och ifrågasatt varför NV fortfarande är med och pillar när rovdjursförvaltningen skulle bli regional. Svaret är helt enkelt tidsbrist på länsstyrelserna. Man hann inte få till de miniminivåer och andra beslut som krävdes för att kunna besluta regionalt. Därför får vi en ”nödlösning” i år där NV går in och sätter ”tak”. Kanske inte den absolut bästa lösningen men av nöden krävd om det skulle bli någon björnjakt över huvud taget.

I norr togs dessa ramar emot med ganska nöjda tillmälen medan man i Dalarna och Gävleborg grymtar missnöjt. Anledningen är att man i dessa två län får skjuta maximalt 81 björnar och då ska de björnar som eventuellt skjuts under skyddsjakt räknas med. Man hade nog förväntat sig ett högre tak och det utrymmet tror även jag finns. Anledningen till det ”låga” taket är nu att man från regeringens sida sagt att björnstammen bör konstanthållas, ungefär, eftersom den inte orsakar oacceptabla problem, trots att den är mer än tre gånger så stor som minimimålet. Då hamnar man runt 80 – 90 björnar i dessa två län. Det som enligt mig bör kritiseras är alltså inställningen att björnstammen bör konstanthållas och att den inte orsakkar stora problem. I stora delar av dessa län skulle björnstammen definitivt kunna minska, inte minst där man med hjälp av vargen skapat minimala älgstammar som nu inte tål jakt alls. All reproduktion hamnar i björn och vargmagar.

Nåväl, vi lever i spännande björntider med nya jaktformer och förvaltningsformer. I väntan på resultaten av såväl åtelförsök som tilldelningsbeslut så glöm inte att övningsskjuta på björnfigurer och björnpasset. Är ni för lata eller blyga för att åka till skjutbanan så håll till godo med vår webjaktskola…

Träffbild.bmp

Christofer Fjellner (M) har skrivit en fråga till kommissionen om införlivandet av nya vargar, jag skrev kort om det efter mitt besök i Strasbourg. Nu finns Fjellners fråga publicerad på parlamentets hemsida.
Fjellners fråga går förenklat ut på att hela riksdagsbeslutet om den framtida vargförvaltningen i Sverige kan komma att äventyras om kommissionen inleder ett överträdelseförfarande. Fjellners avslutande fråga till kommissionen är. ”Hur kommer kommissionen i sitt ställningstagande ta hänsyn till det känsliga förankringsarbetet rörande införlivandet av nya vargar?”
Det är positivt att våra parlamentariker engagerar sig i vargfrågan. Just nu kan EU kommissionen själv vara det största hotet mot en genetiskt frisk vargstam. Om vargjakten mot allt sunt förnuft skulle stoppas kommer förankringsarbetet kring vargpolitikens andra del, lösningen på inaveln, också att  omöjliggöras. De som arbetar för att stoppa licensjakten på varg och frysningen av stammen blir paradoxalt nog samtidigt de som hindrar vargstammen från att nå en gynnsam bevarandestatus. Något för alla politiska partier att fundera över.

dianehenry2.jpg

Screenshot från www.catgoods.com

Den senaste tiden har det förts en debatt om att SNF vill stoppa löshundsjakten i områden med varg. Förslaget är givetvis fullständigt barockt och visar på total brist på empati för de jakthundägare som skall leva med de negativa sidorna av vargetablering.

Igår fick jag ett mail från Jens, som tangerar den frågan, men på ett helt annat sätt. Jens tycker att vi jägare i ett avseende har en dubbelmoral i frågan av skydd av tamdjur. Jens skrev, ”Vargen anses vara ett hot emot tamdjur och ofta tas människors lidande, både emotionellt och ekonomiskt upp som skäl till att jaga vargen. Men, vissa andra saker som kanske bör anses vara av samma art just gällande folks relation till tamdjur lämnas till helt oförstående när det gäller våra egna intressen.” Jens syftade på att vissa jägare som sätter ut fälthöns ibland skjuter tamkatter eftersom de utgör ett hot mot de utsatta fåglarna, t ex rapphöns. Samtidigt som de aldrig skulle komma på tanken att skjuta hundar i samma situation.

I grunden har Jens givetvis rätt! Katten har i de flesta fall en ägare som säkert tycker lika mycket om sin katt som vi tycker om våra hundar. Samtidigt kan jag konstatera att alla tycks ha en dubbelmoral när det gäller katter. I vår lagstiftning är hundanvändningen strikt reglerad. Hundar skall hållas kopplade under perioden 1 mars-20 augusti. Under övrig tid är användningen av t ex våra jakthundar också noggrant reglerad, med speciella tider för olika typer av hundjakt och jaktträning. Något motsvarande finns inte för katter, de får springa lösa året runt. Även kattägarna själva verkar i många fall se katten som en förbrukningsvara. De flesta är inte försäkrade och de släpps vind för våg, året om, även i områden med mycket trafik. Hur många döda katter jag ser efter vägkanterna varje år vet jag inte, men det är många. Däremot har jag aldrig sett en död hund som fått ligga kvar och ruttna eller bli mat åt kråkorna.

Det har gjorts uppskattningar (Sören Svensson, Lunds universitet) som visar att svenska tamkatter kan döda så mycket som 16 000 000 småfåglar om året! Sexton miljoner, det är en massa fåglar. Det är vi uppenbarligen beredda att acceptera. Sveriges Natur skrev om det här förra året. Är det någon som sett om SNF vill förbjuda lösa katter och införa koppeltvång, nu när de har kunskapen? Nej, i Sveriges Natur nr 5 2009 skriver de istället att 16 miljoner småfåglar inte spelar någon roll, eftersom de ändå bara tar en liten del av det dömda överskottet. Det är säkert sant, men i skenet av att de vill stoppa jakten med lös hund i vissa vargrevir ter sig även det som ett sällsynt tydligt exempel på dubbelmoral.

Hundar dödar inte vargar! Ändringen av JF 28 har inte heller inneburit något negativt för vargstammen, tvärt om har det tagits emot positivt av dem som har tamdjur. Ändå vill SNF begränsa eller stoppa jakten med lös hund i vargrevir. De anser också att det bör vara krav på vargpinglor för att få jaga i vargrevir. Nu väntar jag med spänning på att SNF skall föreslå haklapp för alla katter som inte hålls kopplade. Haklappar på katter har enligt Sveriges Natur visat sig vara effektiva, vilket ingen ännu lyckats påvisa att vargpinglorna är.

Jägareförbundet ska vara partipolitiskt obundna. Det kan vara både svårare och viktigare än vad många tror. För bara 10 år sedan var jakten helt opolitisk, så är det inte idag. Jägareförbundet tillsammans med en lång rad andra medlems- och intresseorganisationer har ”tvingats” in på den politiska arenan och idag avgörs mycket av den framtida jakten av politiker och partiprogram samt vallöften, inte nödvändigtvis sakkunskap och rationella argument.

Vi såg tydligt vådan av att ta aktiv och tydlig ställning politiskt som medlems- och intresseorganisation tidigare i veckan. SNF fick massiv kritik av Centern för att de aktivt tagit ställning för de rödgröna och då särskilt miljöpartiet. Det verkligt intressanta i trätan var att SNF´s ordförande, Mikael Karlsson, inte ens orkade eller försökte bemöta kritiken på allvar. Allt han fick ur sig var att det är naturligt att regeringens kritiseras mycket hårdare än oppositionen, bland annat eftersom ”oppositionen är svårare att granska”. Tjenare. Jag tror inte det är någon slump att Mikael inte är föreslagen för omval till den kommande stämman i SNF. Intressant var också hur flera ledare och debattörer, även i den ”rödgröna” pressen, konstaterade att det fanns fog för centerns kritik. SNF har målat in sig i ett hörn.

Men nu var det inte om Mikael eller SNF detta skulle handla, snarare om hur svårt det är att hitta sin roll som Jägareförbund på den partipolitiska arenan. Det är ingen hemlighet att den nuvarande regeringen stått upp för jakten och jägarna och genomfört en lång rad förändringar i positiv riktning den senaste mandatperioden. Det är väl bara fjälljakten vi surar över just nu. Det är heller ingen hemlighet att Mona Sahlin inte direkt briljerat, i mina ögon, när hon uttalat sig i jakt-, miljö- och viltfrågor. Nu känner jag flera Riksdagsmän och andra aktiva inom de rödgröna och vet att de är jägare och tycker ungefär som jag i alla viktiga sakfrågor. De får dock inte komma till tals, i vilket fall som helst så hörs de dåligt. Har jakten gått och blivit blockpolitik med vinande parti- och blockpiskor?

Det senaste i raden av Sahlins klavertramp kan man läsa i en intervju i Sveriges natur. Hon tycker där att vinterns vargjakt ”fick en absurd Fellini-aktig utformning med tusentals jägare som sprang omkring i skogen för att skjuta ett fåtal vargar”. Det är tamigtusan inte lätt att vara partipolitiskt obunden när den främste företrädaren för ett av Sveriges största partier briljerar med dylik okunskap och uppenbar smutskastning. Jag ska inte ta partipolitisk inställning genom detta, ni får väl se det som ett personangrepp, eller något. För Monas uttalande är populistiskt, okunnigt och rentav korkat. Därmed har jag inte tagit partipolitisk ställning, tror jag. För jag vill aldrig hamna i den sits SNF nu har, låt oss vara obundna och angripa alla intoleranta och inskränkta påhopp. Det bara råkade komma från Mona, igen.

Jag fick just en intressant länk via mail. En sätt att rapportera forskning på som i alla fall jag inte har sett så mycket av tidigare. En studie för att se hur det egentligen står till i naturen så här års. Man hör ibland uttrycket ”naturens barnkammare” och det ska då förknippas med bilden av en gullig vagga och frid och ro. En plats där människan inte ska störa, det var ju ett av argumenten när man två gånger om stoppade sommarjakten på morkulla – frid i barnkammaren.

Nu måste jag kanske göra en del besvikna, men det är just i denna tid som den absolut största dödligheten bland våra vilda djur sker. Det finns en anledning till att fåglar och mindre däggdjur får många ungar. De flesta kommer att bli mat åt rovdjur som också föder upp sina ungar denna tid på året. Det är alltså en tid med mycket död ute i skogen just nu .

En långdragen disksussion om just detta har länge förts av renskötare som hävdar att renarna blir av med en stor mängd kalvar till bland annat björnar. Nu har ett projekt dragits igång som ska titta på just detta. Som en bonuseffekt av det får vi också viss kunskap om hur omfattande björnpredationen är på älgkalvarna i dessa områden. Projektet är ett samarbete mellan Viltskadecenter, Skandinaviska björnprojektet samt Udtja och Gällivare samebyar. Projektet är igång och har startat upp en egen blogg. Det läggs alltså upp en dagbok med bilder så att alla kan följa vad som händer. Man kanske inte kan säga att läsningen är trevlig, men den är onekligen intressant. Man har satt radiosändare på 1000 renvajor (alltså de vuxna hondjuren) samt GPS-sändare på ett antal björnar. Björnarnas sändare skickar signaler var 30:e minut, men så fort de är inom 100 meter från en märkt vaja så ”kickar” björnsändaren igång och sänder position varje minut. Man kan sen gå in och i detalj följa hur björnen har rört sig i närheten i vajan och man kan också via synobs och hundar se om en kalv är slagen.

Metoden gör att man har bra koll på renkalvarna men mindre koll på eventuella älgkalvar, men det hittas delar av dom också! Vi får se hur man räknar på och utvärderar detta, men metoden med en öppen blogg under pågånde projektarbete är mycket intressant! Gå gärna in själv och se vad som händer i Norrbottens skogar en vanlig sommardag!

Nu ska jag packa ihop för morgondagens tripp upp mot Karesuando. Även den resan blir i björnens tecken, en björnjaktsutbildning längst uppe i norr. Ibland blir till och med jag överraskad över länets storlek! Jag har närmare 45 mil enkel väg till utbildningen, och då har jag fortfarande ganska många mil kvar till södra länsgränsen från där jag startar. Eftersom det är långt norr om polcirkeln och det ser ut att bli sol lägger vi utbildningen på eftermiddag och kväll så det ser ut att bli skytte i midnatssol i morgon kväll!