Fördelningen & förvirringen i vargdebatten

, •

Noterar att min kollega Gunnar tänkt i liknande banor och slagit mig i tid om än ej i längd… men när jag nu skrivit ned mina tankar väljer jag att även förmedla dem som avsett. Jag tar dock ingen parallell debatt här; det blir bara förvirrande.

Vinterns vargjakt närmar sig och debatten om vargförvaltningen är redan i full gång. Den tar sig också i mina ögon allt konstigare former. Jaktmotståndarna motsätter sig plötsligt alla former av aktiva åtgärder för att minska inaveln. I samma andetag kritiserar man regeringen nationellt och internationellt för att man inte omsatt dessa delar av rovdjurspolitiken i praktisk förvaltning.

Hur kan samma vargindivid vara enormt betydelsefull om den vandrar in för egen maskin, men inte om den flyttas in? Eller dyker upp i form av en valp i en kull? Ord som lappkast, logisk kullerbytta, att slå knut på sig själv snurrar i mitt huvud… och vad man än kallar det för så gör det inte mitt jobb att förklara betydelsen av inavel, eller att förankra aktiva åtgärder för att motverka densamma, enklare. Somliga hävdar att just det är avsikten. Med självklarhet finns det de som misstänker att man, åtminstone delvis, manar till försiktighet för att försöka förhindra jakten. Det skapar inte direkt bättre dialog och förståelse…

På den andra kanten finns de jägare som nu bojkottar jakten.  Man hör argument som att tilldelningen inte är tillräckligt stor för att ge någon effekt på det upplevda rovdjurstrycket. Andra anför att det är statens vargar och att myndigheterna får sköta sina vargar själva. Somliga hävdar till och med att man ska låta bli att skjuta vargar, så att stammen tillväxer snabbare och sprider sig fortare. Vilket skulle leda till att vargen påverkar en större del av Sverige, varpå allmänheten och politikerna skulle inse vilket problem vargen utgör. Samt därefter sätta nya, lägre förvaltningsmål.  Hmmm… nu ska vi se… det låter sannolikt… NOT!

Återigen snurrar det i huvudet… har vi inte just genom ett stenhårt och målmedvetet arbete lyckats få acceptans för att förvalta vargstammen bland annat genom jakt? Samt fått ett, måhända tillfälligt (!), populationstak på 210 individer? Märk väl under stark kritik från naturvårdsorganisationer och även ifrågasatt av EU. Är det rimligt att tro att man kan nå längre? Knappast…  När började jägare hävda att viltet man fått jakträtt på tillhör staten, som får sköta avskjutningen? Vilket man knappast kommer göra på en god stund, med mindre än att jägarna kräver det. Om ens då. Och nu vill ju jägarna förresten helt plötsligt att vargstammen skall växa och sprida sig snabbare… Vad skedde med argumentet att vargarna ska jagas, så att de lär sig att frukta människan? Hur enkelt blir det att få acceptans för skyddsjakt när vi länge hävdat just detta, och plötsligt inte ställer upp på jakten?

Har alla blivit galna? Självfallet inte. Däremot finns det en stark frustration lokalt och det blandas en hel del äpplen och päron i debatten. Sannolikheten för ett demokratiskt beslut om en mindre vargstam än det nuvarande taket på 210 individer är i det närmaste obefintligt; utöver att det inte finns något stöd för detta hos allmänheten så är det inte heller förenligt med de internationella överenskommelser som Sverige undertecknat. Det finns betydligt mer som talar för ett högre måltal, utan tak.

För vargen ligger dagens nationella tak mycket nära ett absolut biologiskt minimum, och utan nya östliga anlag ligger det gott och väl under. Däremot är det på inget vis givet att några få län, som idag, skall hysa hela vargstammen. Har vi ett nationellt mål som inte tillåts vara flexibelt så låses dock den lokala förvaltningen, vilket är vad som sker med vargen. Biologin dikterar här att stammen inte kan minskas lokalt, såvida inte stammen sprids över ett större område.

Jämför man exempelvis med lodjuret, så finns det med dagens lostam ett utrymme för politiska avvägningar. Man kan exempelvis, som idag, bestämma att vi skall hysa tätare lostammar i södra och mellersta Sverige, där lon lever av vilt, men minska stammarna i renbetesland där lon i stor utsträckning lever av renar. Vi kan fortfarande, nätt och jämnt, nå det nationella förvaltningsmålet, som för övrigt är satt med marginal i förhållande till en biologisk miniminivå. Så är dock, som sagt, inte fallet för vargen.

Så länge vargstammen är starkt koncentrerad till några få län tror jag att det kommer att vara mycket svårt, eller omöjligt, att få en bred, lokal acceptans för vargen där. Jag har personligen ingen förståelse för att man bojkottar vargjakten, men det är självfallet upp till var och en. Jag hade jagat, men har idag (som tidigare) jaktmarker söder och norr om vargbältet. Jag har måhända inte heller någon stor förståelse för att man på sina håll inte accepterar att jobba aktivt för en minskad inavel, eftersom det leder till mindre måltal. Jag har dock full förståelse för att man anser att det ur det lokala perspektivet är betydligt viktigare att minska antalet vargar, vilket endast kan ske genom politiska beslut om att vargen får kosta mer. Dvs sprida sig… Och, host, genom jakt, förstås. Dock kan jag förstå om man inte tycker det känns relevant att jobba med inaveln innan man ser att man även tar ett ansvarsfullt grepp på den geografiska fördelnmingen av stammen.

Kanske borde man överväga aktiva åtgärder för att gynna spridningen. Nu verkar det dock vara svårt till och med att få folk att sluta upp bakom tanken att byta ut inavlade vargar mot icke inavlade. Vilket är ett nollsummespel på kort sikt, för att på längre sikt kunna minska totalantalet. Det lär bli oändligt mycket svårare att få acceptans för direkta utplanteringar där vargen ännu inte finns, vilket talar för att låta stammen sprida sig naturligt. Men, märk väl, att begränsa totalantalet genom jakt.

Dimensionen stad-land räcker långt ifrån för att fånga den geografiska komplexiteten i vargfrågan; relationen landsbygd med och utan varg är i mina ögon minst lika viktig. ”Not in my back yard” är en väldigt naturlig och mänsklig reaktion till denna typ av problem, och den måste myndigheterna hantera oavsett om det handlar om vindkraft eller vargar. Detsamma gäller oss inom jägarorganisationerna.

Tyvärr kan jag inte skaka av mig känslan att jaktmotståndarna skrattar sig till sömns över vad som synes vara en splittring och kraven som ställs…

av

Effekter av vargjaktsbojkott?

, •

Jag lyssnade på en talesperson för jägarna i Filipstad idag på radion, han förklarade varför de valt att bojkotta vargjakten. Jag höll med honom om allt, utom själva bojkotten!

Vargtilldelningen i år är inte bara ett hån mot oss som jägare, det strider också mot intentionerna i riksdagsbeslutet. Arkitekten, vem han eller hon nu är måste vara helt tondöv. Sällan har ett beslut som syftar till att skapa större tolerans för rovdjurspolitiken fått så stor motsatt verkan. Man kan inte fortsätta att lova och lova och sen ständigt bryta löftena! Fagra löften om vargjakt har vi fått höra sen första mötet i Sysslebäck 1983. Få har infriats. Förra årets vargjakt var ett välkommet trendbrott, men årets tilldelning uppfattas som en återgång till det gamla svekfulla.

Trots det är jag helt övertygad om att vargjaktsbojkott är att skjuta sig själv i foten. Om inte ens jägarna vill ha vargjakt, vem skall då kräva det? Att frågan egentligen handlar om att lösa koncentrationsproblemen, rädda jakthundar, värna älgjakten eller att tilldelning borde ha varit större, det uppfattar nog bara de mest initierade. ”Vargjaktsbojkott” låter misstänkt likt ”Stoppa vargjakten”. Låt länsstyrelsen sköta avskjutningen framförs också. Exakt samma sak säger många jaktmotståndare, fast inte bara varg utan alla stora rovdjur.

Låt vargarna bli många fler och låt dem sprida sig till alla delar av Sverige säger nu både vargmotståndare och vargkramare! Risken är att det blir just så! Att vargjakten stoppas och att vargarna sprider sig och blir fler. Den stora frågan som skiljer parterna åt är, vad händer sen?

Min fråga till alla som kaxigt och högljutt uppmanar till bojkott och att samhället skall sköta avskjutningen själv, vad händer om ert budskap som är förvillande likt motståndarnas inte uppfattas av majoriteten av svenska folket? Vad händer om ni som kräver statliga vargjägare lyckas över förväntan och även björn- och lodjursjakten försvinner för oss vanliga jägare?

I sak är vi helt överens, det måste till förändringar. Vi kan aldrig acceptera att några få mellansvenska län skall bli Sveriges vargzon för all framtid. Men låt inte er frustration lura er själva.

av /64 Kommentarer

Vem har rådighet över viltstammarna?

, •

Det är inte bara jakt-, jord- och skogsbruksintressen som bestämmer vilistammarnas storlek. Foto © Fredrik Widemo.

Sedan 1789 har jakträtten följt markägandet, något som både vi jägare och vi markägare idag tar för givet. Markägarens rådighet över viltstammarnas storlek är också något som debatteras flitigt när man exempelvis skall finna en avvägning mellan klövviltstammarna och skador på grödor och skog. Ofta landar vi här i en diskussion om vem som har det slutgiltiga avgörandet om klövviltstammarnas storlek: markägaren, eventuella jakträttsarrendatorer eller eventuella jordbruksarrendatorer. Giltiga argument som ofta framförs är att det är markägaren som äger jakträtten och därmed har den yttersta makten att reglera förvaltningen, men att det är jägarna som står för utförandet av förvaltningen och därmed har makten att ”kröka/inte kröka fingret”. Bilden kompliceras ytterligare av att viltet rör sig över flera fastigheter, och att olika markägare har olika mål med sitt ägande. För en god förvaltning krävs samverkan och samförstånd mellan grupperna, vilket är det mantra både SJF och LRF rabblar gång efter annan. Bägge organisationerna trycker också på markägarens roll och lagstadgade rådighet över jakträtten.

Möjligen ger dock detta en viss övertro på jägarnas och markägarnas rådighet… Det är sant att vi reglerar jakten, men bara på det jaktbara viltet och inom vissa ramar. Det finns klara juridiska begränsningar i vårt jaktutövande: viltstammarna skall beskattas hållbart. Det är därmed inte tillåtet att skjuta ned en art så att den inte längre finns i livskraftiga populationer. Det finns även andra aspekter som inte ”ägs” av jägarna eller markägarna, exempelvis att antalet trafikolyckor orsakade av vilt inte får vara för stort och att det måste finnas ett tillräckligt födounderlag för våra stora rovdjur. Därmed sätter samhället i viss utsträckningar ramarna, även för det jaktbara viltet.

Mest tydligt är dock att vilka arter som får jagas inte bestäms av jakträttshavarna, varken nu eller år 1789. Detta bestäms istället av myndigheterna och av våra politiker, dvs ytterst av väljarna. När det gäller kravet på att inhemska arter skall finnas i livskraftiga bestånd bestäms det till och med av alla väljare inom EU. Vi jägare kan självfallet vara av åsikten att en viss art inte borde ha hemortsrätt i Sverige och vi kan även arbeta politiskt för att man skall få till en förändring. Gäller det arter som står på Art & habitatdirektivets, eller Fågeldirektivets listor, måste vi dock få hela EU att acceptera en ändring, alternativt gå ur EU. Samt förkasta konventionen om biologisk mångfald, som vi också skrivit på.

Vargen är enligt alla gällande internationell naturvårdskriterier en inhemsk art med hemortsrätt i Sverige. Det gäller oavsett hur den kom tillbaka. Att arbeta för att få bort vargen från Art & habitatdirektivets listor är möjligt, men med all säkerhet utsiktslöst. Betänk att vi inte ens får någon förståelse för att skarven borde tas bort från skyddslistan…  Och hemortsrätt kommer vargen hur som helst fortfarande att ha.

Att arbeta mot ett sådant mål kommer dessutom med självklarhet få följder när det gäller jägarkårens anseende. Min personliga bedömning och åsikt är att vi marginaliserar oss själva, dvs skjuter oss själva i sank, så snart vi för någon enda art som anses inhemsk argumenterar för att vi inte ska ha livskraftiga populationer. Lokal, adaptiv förvaltning innebär därmed att vi anpassar antalet individer efter lokala förhållanden, men inte att man har rätt att bestämma att en art inte skall finnas alls. Något annat har garanterat heller aldrig varit statsmakternas eller samhällets avsikt.

1789 gav Gustav den III allmogen jakträtten för att undvika revolution. Då bodde dock en mycket stor majoritet av befolkningen på landsbygden, och påverkades potentiellt av beslutet. Dagens jägarkår bedriver en viktig form av markanvändning över den absoluta majoriteten av Sveriges yta. Vi gör ett viktigt jobb på många sätt. Vi utgör dock fortfarande inte mer än dryga 3,3 % av befolkningen. Vårt jaktutövande, inklusive vilka arter vi får jaga, är helt beroende av vårt anseende i allmänhetens ögon. Vi har alltså långt ifrån någon rådighet över vilka arter vi får jaga. Glömmer vi detta lever vi synnerligen farligt…

av /5 Kommentarer

För vem sker vargflytten?

•

SvD citerar vargforskaren Doug Smith i dagens tidning, ”er vargflytt ligger i viltforskningens frontlinje, det är det coolaste som går att göra. I Europa är man helt exalterad över det ni är på gång med. Det här är en stor karriärmöjlighet för de svenska vargforskarna”.

Susanna Baltscheffsky, som skrivit artikeln, kontaktade mig för några veckor sedan. Hon ville veta hur förbundet ser på vargflytten och hur förankringen går. Jag passade då på att bjuda in henne till någon av våra två jägarträffar i förra veckan. Några dagar innan ringde hon och sa att hon kanske skulle komma, men dök aldrig upp. Istället för att träffa de människor som påverkas mest av vargstammen i Sverige och sen redogöra för SvDs läsare om hur de ser på vargflytt väljer hon att träffa amerikaner. Men det är väl sexigare att åka till Yellowstone än Sunne!

Tyvärr bidrar artikeln till att ytterligare förvärra den misstänksamhet som finns mot rovdjurspolitiken. Vargflytten är inte till för vargforskare! Den är till för de människor som kom till våra möten i Sunne och i Örebro och även vargarna lär dra fördel av nya gener. Den enda anledningen för jägarna att säga ja till vargflytt är för att hålla nere det totala antalet vargar.

Nu skall jag inte fullständigt såga Baltscheffskys inlägg, hon citerar även ranchägaren Elaine Allestads som vis av egen erfarenhet säger, ”Ska inflyttningen av varg fungera måste projektet vara öppet och ärligt. Och de planer som djurägare och jägare ställt upp på måste hållas, det är absolut nödvändig”.

Precis det kommer jag att framföra till miljöminister Andreas Carlgren när jag träffar honom inom kort. Vargprojektet måste vara öppet och ärligt och målen för vargstammen måste utgå från oss som skall leva med dem i vår vardag. Allt annat är oacceptabelt. Tyvärr finns det oroväckande signaler som tyder på det omvända. Carlgren har själv sagt att vi skall ha fler vargar än tvåhundra och det talas i direktiven till rovdjursutredaren om ekosystemperspektiv. För mig och många andra ger det dåliga vibbar. Det finns ingen anledning för landsbygdsbefolkningen att acceptera vargflytt om den inte ger något tillbaka. Vargflytten är inte till för vare sig forskare eller vargkramare. Den måste syfta till att minimera problemen för oss som lever med vargarna, inget annat! Carlgren och regeringen har inte gett något tydliga löften om begränsning av den framtida vargstammen. Det är hög tid nu, Carlgren.

av /15 Kommentarer

Väckskallen från mediadrevet hörs nu…

•

Det drar ihop sig mot en ny vargjakt, vilket inte minst märks på media. De senaste dagarna har jag med skräckblandad förtjusning kunnat konstatera att diverse figurer nu börjar ladda upp inför vargjakten och försöker envist få till det mediadrev som föder såväl medierna själva som frilansande kolumnister och för den delen forskare.

Om vi börjar med forskarna så har åtminstone två grupperingar i veckan dammat av gamla studier och lanserat dem med buller och bång som nyheter. Den mer än ett år gamla studien där man fann blyrester från ammunition i en del döda örnar syntes i veckan i bland annat SvD. Att Jägareförbundet redan för ett år sedan gick ut med rådgivning och riktlinjer för att undvika att örnar får i sig bly från slaktavfall glömde man att nämna. Vi såg också hur Stockholms universitet i veckan gick ut med sin mer än 3 år gamla studie om ”genetisk utarmning” av vilda populationer med utsatt vilt och fisk i bland annat DN. Syftena är kanske inte solklara men något säger mig att det är läge att sparka lite på jägarna nu inför det kommande drevet så kanske man får lite uppmärksamhet och lite pengar på köpet…

Priset tar nog ändå den gamle favoriten Elisabet Höglund i dagens Aftonblad. Här spars inte på krutet. Nu gäller det att piska upp stämningen inför vinterns vargjakt och precis som för snart ett år sedan ser vi hur de ”fritänkande” kolumnisterna går i täten och slår på trumman. Låt mig gissa att Kjöller, Greider och grabbarna snart hänger på. Men känns det inte lite 2010? Är detta verkligen något att uppröras över? Visst, det är osmakligt med ett fotomontage på ett varghuvud i en toalett men det är inte lika osmakligt som de bilder från ”kramarfanatikerna” på en nedslagen och blodig jägare omgiven av beväpnade och maskerade ”aktivister” med texten ”die wolfh8er, die”. Den facebookgruppen har, eller åtminstone hade, betydligt fler medlemmar.

Nu kan man kanske tycka att det är modernt av Elisabet att söka sin information på Facebook, men i ärlighetens namn kan jag nog hitta tusentals betydligt mycket mer upprörande påhitt med fler medlemmar där ute på fejjan. Vill man däremot skapa sig sysselsättning som kolumnist ett tag framöver och piska upp en hatisk stämning mot något man upptäckte funkade för snart ett år sedan kan nedspolade varghuvuden säkert vara hårdvaluta. Det känns dock lite passé och Elisabet lär knappast få till en liknande debatt i år som hon bidrog till i fjol. Jag tror faktiskt vanligt folk skådar igenom såväl forskares som kolumnisters desperata försök att synas och uppröra.

Sist men inte minst så tvekar Elisabet på om bilden på varghuvudet verkligen är photoshoppad. Mitt tips är att gå hem och mäta din toalett Elisabet. Jag var precis ut på toaletten på vårt kontor i Molkom och mätte och varghuvudet skulle väl vara sådär 12-14 cm brett om det var verkligt. En ganska liten varg, eller en extremt stor toastol, Elisabet…

av /37 Kommentarer

Rovdjursturism

•

Idag inleds ett seminarium om rovdjurstursim i Järvsö. Jag fick höra ett inslag om det på väg till jobbet i morse. I inslaget nämns att rovdjursturismen i Finland, med kringinkomster, drar in ca 60 miljoner per år. I inslaget intervjuades Ulf Lovén, ordförande för Ekoturistföreningen. Lovén sa att det även i Sverige finns motsvarande förutsättningar att utveckla rovdjursturism. – Utlandsmarknaden är långt ifrån mättad, sa han också.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta i seminariet, jag hinner inte vara överallt. Men jag betvivlar inte att det finns en marknad för rovdjursturism även i Sverige, precis som i Finland. Men det finns betydande skillnader mellan den finska rovdjursturismen och våra svenska förhållanden. Om jag förstått saken rätt är det i östra Finland som turismen finns. Det bygger på två saker, att arrangörerna arrenderar jakten av markägarna på finsk sida och att de utnyttjar ”ingenmansland” mellan Finland och Ryssland där ingen heller kan jaga.

I Sverige finns inget ingenmansland och så vitt jag vet arrenderar ingen någon jakt i syfte att inte jaga. Men säkert finns det större markägare som tillåter t ex åtling i syfte att gynna lokal turistföretagare. Däremot har jag svårt att förstå de argument som framfördes efter vargjakten, där minst en företagare i rovdjursbranschen kritiserade vargjakten för att han riskerade att förlora de vargar som han brukar spåra.
En företagare kan inte förvänta sig att med stöd av allemansrätten bedriva rovdjursturism och dessutom ställa krav på att samhället skall beakta hans verksamhet. Den som inte har kontrakt med markägare får finna sig i att verksamheten kan komma att försvåras av att det finns andra motstående intressen hos dem som äger eller arrenderar marken. Rovdjursturism som enbart bygger på allemansrätten och som sker på bekostnad av andras intressen kan aldrig tas någon särskild hänsyn till. Den lär inte heller bli särskilt framgångsrik.

av /10 Kommentarer

Tigrar, vargar och konsten att tro att vi är annorlunda…

, •

Läste precis en intressant artikel i Expressen. Det är onekligen slående hur identiskt WWF´s recept för hur man ska bevara tigern i Indien överensstämmer med SJF´s recept för hur vi ska kunna skapa en fungerande och acceptabel förvaltning och bevarande av vargen i Sverige. Mot bakgrund av den av Gunnar intill refererade framställan från WWF kan man dock fundera på hur det fungerar internt på WWF. Vad vet den nationella avdelningen som den internationella inte förstår? Eller tvärtom…

 ”- Vi måste minska konflikten mellan människor och tigrar. Bybor måste få snabbt och ordentligt betalt om en tiger river deras enda buffel. Utan lokalbefolkningens stöd kan vi aldrig skydda tigrarna.”

 Man betonar särskilt vikten av lokalt och regionalt medbestämmande i frågan och att det aldrig, aldrig går att tvinga lokalbefolkningen till acceptans, då dör tigern ut.

 Samma princip som jag en gång i tiden stötte på med t ex elefanter i dåvarande Burkina Faso. Elefanterna käkade böndernas majs och så länge ingen betalade mer för elefanterna än majsen såg man till att elefanterna försvann. Då kom rika amerikaner och betalade för att hålla en jaktbar stam av elefanter och nu köper man sin majs på marknaden för pengar från rika amerikanska elefantjägare och alla är glada, inklusive elefanterna.

 Tyvärr har jag svårt att se en lika enkel lösning på vargkonflikten i Sverige som de ovan nämnda konflikterna. Ingen lär betala dyrt för att jaga varg i Sverige så länge man kan skjuta dem gratis en bit österut och rovdjursturism a la indisk modell lär aldrig få att funka och dessutom lär den aldrig generera mer än enstaka procent av det bortfall vargen ger för övrig jaktturism. Återstår då att minimera antalet vargar och deras påverkan. Det är i ljuset av detta som jag blir uppriktigt ledsen när jag hör om skyddsjakten i Homna.

 Alla är överens om att vargar med det beteende vi har i Homna bör skjutas. Utom då den ”folkstorm” på 40 kopierade anmälningar som kommit in till JO. Jag kan nog fixa en större ”folkstorm” för bättre kaffe i fikarummet här på Öster Malma. Beslutet togs för två veckor sedan om skyddsjakt på en varg och än idag dribblar man med regelverket för skyddsjakten. Hur svårt kan det vara? Vargen ska skjutas. Punkt. För det första vill man ha en maxgräns på 30 jägare, är det inte bättre med 3000 så kanske man löser problemet snabbare och mer effektivt? För det andra vill man ha, offentliga, namnlistor på deltagarna. Jag har hört mer än en Edsbybo de senaste dagarna som bedömmer risken för liv och lem som betydligt mycket mindre om man skjuter en varg illegalt än figurerar på offentliga listor över vargjägare… För det tredje, vad är det som är så svårt att förstå med att lokalbefolkningens acceptans för förvaltningen är allt i detta läge? Det slås fast i all tillgänglig forskning och gäller såväl i Indien som i Homna. Då kan man inte dribbla runt med obegripliga och obefogade regelverk som ingen förstår. Målet är allt och det är att få bort denna varg snabbt och effektivt, inget annat.

 Jag är själv född och uppvuxen i detta område och jagar där fortfarande, dessutom har jag professionellt jobbat med rovdjur i 4 år. Jag har aldrig någonsin, någonstans ens varit i närheten av den negativa attityd gentemot vargen och vargförvaltningen som jag nu hör där hemifrån. Det är inte vargens fel, det är förvaltningens och människans. Tyvärr tror jag personligen att det är en mycket större utmaning att bevara vargen i Homna än tigern i Indien, och det är ett enormt misslyckande. Först den dag vi alla inser att vi måste jobba med lokalbefolkningens acceptans och tolerans även här hemma kan vi komma vidare. Idag känns den insikten tyvärr långt borta… Jag lovar att varenda en av dem som bor i Homnatrakten tror att staten och Länsstyrelsen försöker blåsa dem just nu och det kan man aldrig bygga en långsiktig förvaltning på.

 

av /17 Kommentarer

Fördubblad vargstam och fritt fram för dvärgbandmask!

•

WWF, SNF, SRF och djurskyddet vill ha ett stopp för vargjakten och ett nytt etappmål på 30-40 föryngringar som skall gälla fram till 2012! Därefter förutsätts vargstammen öka ytterligare! De vill dessutom att vargstammen skall tillåtas etablera sig i stora delar renskötselområdet för att på så sätt underlätta för invandrade vargar att etablera sig. Allt står att läsa i deras senaste gemensamma skrivelse till EU kommissionen, med anledning av regeringens svar på kommissionens frågor.

Jag tror att det är få som överhuvudtaget orkar läsa deras senaste alster. Skrivelsen är på hela trettio sidor, exklusive ett stort antal bilagor. Lite förenklat kan man säga att de kompenserar bristen i relevans och fakta med en massa ord. De kritiserar regeringen för att inte ha stöd av vetenskapen, medan de själva utan att blinka hänvisar till mediedebatten efter och under vargjakten som stöd för att rovdjurspolitiken misslyckats! Herregud, de var ju de själva som satte den låga nivån på debatten. De skapade, i och för sig skickligt, ett mediedrev som många ”riktiga” journalister skäms över, när de fått ta del av fakta.

Nästan komisk blir deras argumentation kring vargflytt, dvärgbandmask och rabies. De skriver. ”Riskbilden beror självklart på var individerna ursprungligen kommer från, men hitintills har ingen invandrad varg visat sig bära på bandmask eller rabies. Redan risken är emellertid en omständighet som måste tas på allvar. Inte minst med tanke på att minsta tvekan om smitta hos inflyttade vargar kan ge upphov till svårartade acceptansproblem hos lokalbefolkningen.”

Sedan fortsätter de med att skriva följande, ”den reella risken att de aktuella bandmaskarna och rabies förs in i Sverige är betydligt högre för de tusentals tamhundar som tas med under semestern till den Europeiska kontinenten eller som illegalt tas in i Sverige från exempelvis Spanien. Men frågan kvarstår och vilken svensk myndighet vill ta på sig ansvaret att godkänna en flytt av vargar som kan sprida bandmask vilket leder till eventuella risker för bär- och svampplockare.

Läs de två citaten en gång till! Tydligare argumentation för att stoppa all naturlig invandring av varg till Sverige lär vara svår att finna. Dvärgmandmask FINNS REDAN i den finska vargstammen. Frågan är alltså inte om vargar som vandrar hit kommer att sprida den hit, utan när?

En varg måste återsmittas kontinuerligt via en mellanvärd, t ex älg, för att vara bärare av dvärgbandmask. Renskötselområdet fungerar därför i viss mån som buffert idag mot sjukdomen. Men det finns inget som säger att inte älgar redan kan vara bärare av masken, men så länge de älgarna inte äts upp av nya vargar fungerar inte maskens livscykel.

Jag ser fram emot de fyras förklaring till hur vi skall förhindra dvärgbandsmaskens etablering i Sverige, när vi har en sammanhängande vargstam som löper långt in i Ryssland, fullt med smittade vargar! Inga fler smultron på ett strå, är det konsekvensen av de fyras förslag?

av /28 Kommentarer

Välkommen du nya vargvalp!

•

Vargvalp

Inavlad vargvalp!                                                             Foto: Gunnar Glöersen

 

Jag blev intervjuad av Jakt o Jägare igår med anledning av att Svensk Jakt har ställt en webbfråga. – Accepterar du att varg sätts in i området där du bor? Närmare 84 % svara nej på frågan. Ungefär det väntade svaret.

Om jag inte arbetade med frågan dagligen skulle jag nog svar likadant som majoriteten. Nu svarade jag inte alls, helt enkelt för att frågan förutsätter att man också förstår konsekvenserna av att man svara ja eller nej.

Jakt o Jägare publicerade intervjun med mig, inget fel i det. Men de kommentarer som följer av artikeln är intressanta. Det finns två olika synsätt bland debattörerna på Jakt o Jägare. Den ena fallangen tror på fullt allvar att riksdagen kan komma att besluta om utrotning av varg, bara vi jägare förklarar att vår jakt är hotad. Nollvisionen är nära!

Den andra fallangen tror inte att vi kan få majoritet för utrotning idag. Men om vi däremot ”Vågar vägra vargjakt” och låter vargstammen öka till 1000 djur. DÅ OCH FÖRST DÅ kommer svenska folket att förstå att vargen måste utrotas!!

Verklighetens folk, dök upp som ett uttryck i valrörelsen. Vilka är egentligen verklighetens folk i vargdebatten? Jag tror mig ha träffat dem många gånger den senaste tiden, när jag pratat om vargflytt. Det är ofta synnerligen frustrerade jägare som rent av tycker illa om varg och som helst av allt vill bli av med dem. Men de har en sak gemensamt, de tillhör verklighetens folk som förstår att vare sig nollvision eller utomparlamentariska metoder föder framgång. De upplever, trots sin frustration, att det politiska systemet börjat lyssna på dem. De uppskattade vargjakten och ser frysningen av vargstammen som en framgång. Nu vill de behålla den vargjakt de tycker sig ha vunnit och inte riskera att få ännu fler vargar. Självklart vill de också minska koncentrationerna.

Om vi säger ja till nya vargar, kan vi nå de målen. Så välkommen du nya vargvalp med friska gener, du är garanten för att vi får fortsätta att jaga dina avlägsna släktingar även kommande vintrar!

av /47 Kommentarer

Elisabet Höglund igen!

•

Återigen ger sig Elisabet Höglund, i Aftonbladet, in i jaktdebatten. Den här gången handlar det om hur vi skall förvalta vår älgstam. Hennes man har hemsökts ”av älgkons ångestvrål”. Först trodde de att vargen hade tagit hennes kalv, men det visade sig tydligen att ett jaktlag hade skjutit undan älgkons enda kalv. Undrar vad vinkeln hade blivit om det verkligen hade varit varg som dödat älgkon. Den här gången var det det inte, men det sker i hennes närhet varje dag året om att vargar döda älgkalvar.

Vad skall man säga om Aftonbladets nygamla jaktexpert? Hon vill nu att det ”i jaktförordningen införs en paragraf som förbjuder jägarna att skjuta en ensam kalv som går med sin mamma”

Snälla Elisabet, du har ringt mig förr i jaktfrågor. Kan du inte ringa mig igen nästa gång du skriver om jakt och vilt! Så slipper vi dessa pinsamheter.

All forskning visar att vi skall inrikta jakten på yngre djur, främst kalvar för att få en så bra älgstam som möjligt. Bästa sättet att få upp medelåldern är att skjuta en stor andel kalv. Så jagar också vargen som du först misstänkte. Åttio procent av de 120 älgar som ett vargpar dödar om året är just kalvar.

Jag har själv skjutit många kalvar genom åren. Visst kan kon både bli frustrerad och arg när kalven plötsligt ramlar, någon enstaka gång har den t om gett ljud ifrån sig. Men jag har aldrig hört en älgko ångestvråla i ett dygn, inte ens några minuter! Om man är älg i är det sista man göra att tala om för jägare och vargar var man finns.

Naturens lag är hård. De flesta djurungar dör under sitt första levnadsår. I Alaska där jag var för ett par år sedan tas mer än 80 % av älgkalvarna av rovdjur varje år. Inte springer det runt en massa ångestvrålande älgkor där heller, Elisabet. Många miljoner djurungar dödas varje år och saknas av sina föräldrar. Men inte kan jag påminna mig om att skogarna genomljuder av ångestskrik från förtvivlade djurmammor. Ångesskriken hör man bara från de människor som kan för lite om djur och natur.

av /5 Kommentarer

Professor, förgiftar vargdebatten

•

I SVD igår levererade professor Robert Nilsson ett giftigt angrepp på miljöminister Andreas Carlgren i ett debattinlägg. Inlägget handlar främst om att Carlgren, enligt professorn, helt i onödan låtit sig lurats av en forskarrapport om bisfenol A i kassakvitton. Professorn menar att Carlgren hakar på varje nytt larm, ”hur absurt det än mån vara”. Nu har jag ingen som helst kunskap om bisfenol A och dess eventuella skadeverkningar och vet givetvis inte heller om Carlgren oroar sig i onödan. Men i grunden delar jag Carlgrens syn att vi skall ha en giftfri vardag. Det är bättre att han låter utreda saken än jag skall behöva oroa mig, även om jag sällan äter just kassakvitton.

Nu var det inte debatten om bisfenol A som fick mig att skriva, utan det faktum att professorn som raljerar över Carlgren själv gör exakt misstag som han anklagar Carlgren för. Som professor i toxikologi uttalar han sig nämligen även tvärsäkert om rovdjurspolitiken. Han skriver bl a att Sverige under den tid Margot Wallström var EU kommissionär fick stå till svars för den utökade lodjursjakten. Han glömmer givetvis att nämna att EU, efter ett par mindre justeringar från svensk sida, accepterat den svenska lodjursjakten.

Giftprofessorn skriver också att ” Carlgrens departement har totalt misslyckats att förklara hur det kan komma sig att betydligt mer tättbefolkade länder som Italien, Grekland och Rumänien – även inom områden med betydande fåravel – anser sig kunna härbärgera en betydligt större vargpopulation än de ynka 210 individerna inom Sverige, vilket enligt kompetent expertis inte garanterar en livskraftig population.”

Nu tror jag att Andreas Carlgren har lika lite ansvar för att förklara rumänsk och grekisk rovdjurspolitik som Anders Borg har ansvar för de ländernas ekonomiska politik. Men mot bakgrund av hur de båda ländernas ekonomier ser ut och så har jag inte heller speciellt hög tilltro till deras uppskattningar av vargstammarna.

I Italien finns fåraherdar och boskapsvaktande hundar som går med djuren. Det fungerar tydligen ganska väl, men den som följt höstens debatt om thailändska och kinesiska bärplockare kan ju fundera över om 4 000 kr i månaden och 12 timmars arbetsdag är något för svenska förhållanden, Det var nämligen villkoren för de albaner som jag mötte för ett par år sedan, när de vaktade italienarnas får.

Som så många andra struntar professor Robert Nilsson i att redogöra för alla delar av rovdjurspolitiken. All expertis är enig om att fler vargar inte löser inavelsproblemen, det krävs nya gener. Regering och riksdag har valt att lösa det genom införlivande av nya vargar. Det kommer inte bara att lösa vargarnas problem utan kommer även att bidra till att vi kan slippa de problem som en ännu större vargstam för med sig.

Har man en professur i toxikologi kan man uppenbarligen förgifta rovdjursdebatten, utan att ha egentlig kompetens om varg.

av

Vad är jaktlycka?

•

Morgonljus i granskog.jpg

De första solstrålarna värmer!                                          Foto:Gunnar Glöersen

Så var den igång, älgjakten i oktoberlänen. Morgonen bjöd på underbart väder med någon minusgrad, vindstilla och klarblåhimmel. Perfekt jaktväder, om man är älg! Älgen hör alla jägare som slamrar med bildörrar, termosar eller hostar i morgonkylan. För att inte tala om alla dessa moderna prasslande superjaktkläder. Vissa jaktklädestillverkare verkar vara på älgens sida!

Så för vår del blev det ingen älg på morgonen, men vackert det var det. Morgondimmor med spindelväv, rävar, rådjur och ett par icke skjutbara älgar var vad vi fick uppleva.

Jag ringde upp Jan i grannlaget, han sa. – Jag är gör nöjd, inte en älg skjuten nu på möra. Vi får nog hölle på hele vecka! Jakt är fantastiskt. Vi drömmer om lyckade jakter, men när vi väl sitter där på pass, då vill att jakten inte skall ta slut för fort.

Värre gick det för grannlaget, fyra av fem jägare hann inte ens ut på pass innan tilldelningen var fylld. Knappast den jaktlycka de drömt om! Så vad är egentligen jaktlycka, att få jaga eller att få fälla en älg?

Grannlagets pinntjur.jpg

 Grannlagets pinntjur                                                       Foto: Gunnar Glöersen

 

av /2 Kommentarer

ännu mera björn

, •

Det är dags att summera årets björnjakt. En jakt som började nästan omdelbart med journalister som ringde och var frågande över den låga takten i avskjutningen. Var norrbottens jägare intresserade av börnjakt? Man hittade personer som beklagade sig över byråkratin och skyllde på den. Desinformation om björnjakt inom viltvårdsområden spridde oro. Nu har vi facit på hur det gick. 10 dagar innan jaktentiden var över fälldes den sista björnen på tilldelningen. En bra facit och den högsta avskjutningen som vi har siffror på sedan mitten av 1800-talet. Tydligen så är administrationen runt en fälld björn inte så farlig! I alla fall verkar alla som fällt björn intresserade av att fälla en till! Visst är vissa delar överdrivna och övergången från skyddsjakt till icensjakt borde ha kunnat innebära lättnader, men istället har det i vissa lägen blivit ännu mer detaljerade regler. Förhoppningsvis är det en övergående fas! Nu återstår egentligen bara hanteringen av björnköttet. Dels ett förenklat regelverk runt att få ut björnkött till andra än jägarna, på samma sätt som man nu resonerar runt vildsvin. Problemet är ju detsamma på bägge arterna, risken för trikiner. Kan man lösa frågan för vildsvinen förutsätter jag att björnköttet följer med på köpet. Sen väntar jag spänt på den första björnkokboken för om vi kan sälja björnkött för att andra ska äta så kan vi väl äta själva!? Själv uppskattade jag tjälknölen på björn som serverades då kollegan Jonas Kindberg disputerade på björnförvaltning i Umeå.

Vad blev då summan av björnjakten, förutom att kvoten fylldes till den sista björnen. Ja, definitivt något som ingen journalist verkar intresserad av nämligen hur väl genomför jakten har varit. Mycket mer lokala jägare och samarbete över jaktlagsgränser. Behovet av utifrån kommande ”björnspecialister” minskar och de norrbottniska jägarna blir allt bättre på björnjakt. Takten i avskjutningen tyder på att björnjakten allt mer ses som en jaktform bland andra. Stressen uteblir och det visar sig i minimalt med påskjutna ej återfunna björnar. Varje påskjuten ej återfunnen björn är ett misslyckande, men ett tillfälle av sjuttiotvå är ändå bra gjort! Nu återstår bara att lära oss och myndigheterna fördelar med åteljakten! Att de kan nyttjas som draghjälp för att veta var det finns björn och om det finns ungar med. Men också lära sig att bygga gömslen som det går att sova i så att man kan nyttja det första gryningsljuset för åteljakt! Jag hoppas att försöket i Västerbotten kommer att ligga till grund för ett allmänt återinförande av jaktformen!

av

Vargar fortsätter att döda hundar

•

Vargdöda drever

Så har då jaktsäsongen äntligen kommit igång på allvar. Tyvärr har inledningen slutat i tragedi för alltför många hundägare. Hundarna har skadats eller dödats av varg.

Vi som jagar i vargrevir vet att vargen är en stor fara. Idag är vargen den enskilt största dödsorsaken för jakthundar i många vargrevir. Enbart vetskapen om att det finns varg i området gör att vi som släpper våra hundar känner en olust. Mycket av jaktglädjen har försvunnit. Tyvärr tror jag inte att det finns eller kommer att finnas någon bra lösning på varg-hund problematiken. Den enda realistiska är att ha så få vargar som möjligt i Sverige så att så få som möjligt drabbas. Eftersom jag vet att vissa läser det jag skriver som f-n läser bibeln, påpekar jag att det inte betyder utrotning!

Det finns debattörer som säger att vi skall sluta släppa våra hundar i vargrevir och det finns till och med de som vill förbjuda jakt med lös hund helt och hållet. De sprider inte sällan lögnen att hundar inte används vid jakt i andra länder, vilket givetvis är fullständigt fel. Det som skiljer oss från många andra länder är att vi avlat fram hundar som i de allra flesta fall arbetar ensam och inte i flock (packjakt). USA används inte sällan som exempel på land där hundar inte används, inte heller det är sant. De har t o m stora problem med vargar som dödar hundar.

Något som gör mig och mina jaktkamrater riktigt förbannade är att det finns personer som anklagar oss för att inte ta ansvar för våra hundar när vi släpper dem i vargrevir. Vi framställs t o m som djurplågare. Inte sällan uppmanar såväl länsstyrelser som enskilda oss att sluta släppa våra hundar i vargrevir, många gånger säkert i välmening. Men vi har de jaktmarker vi har och en tredjedel av Sverige är vargrevir, så var tusan skall vi då jaga med våra hundar? Den typen av kommentarer retar upp väldigt många. Var säkra på att vi gör allt vi kan för att undvika att få våra hundar dödade. Min jämthund korsade riksvägen tre gånger under jaktträning på älg förra helgen. Livsfarligt, men jag var där varje gång och kunde bromsa trafiken när hon passerade tack vare min hundpejl. Vargdöden däremot hjälper inga pejlar emot eftersom jag, till skillnad från riksvägen, inte har en aning om var vargen befinner sig.

Att få sin hund dödad av varg är illa nog. Att dessutom personer strör salt i såren gör saken än värre. Vi vet att våra hundar kan dödas. Men alternativet, att inte längre kunna ägna sig åt det man brinner för, jakt med sin fyrbente jaktkamrat, är ännu värre.

av /70 Kommentarer

Beståndsövervakad sophink

•

Jag brukar inte läsa ”Våra rovdjur” speciellt ofta. Men igår råkade jag surfa i på Rovdjursföreningens hemsida och fick se några artiklar som tydligen finns med i det senaste numret. En artikel är skriven av Robert Franzén, före detta rovdjurshandläggare på Naturvårdsverket och den andra är skriven av Hans Ring, lärare vid Klarälvdalens folkhögskola. När jag läste dem visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta!

Franzéns bedrövliga gråtvals har jag hört tidigare i Vålådalen. Man kan sammanfatta hans budskap med att de rovdjursstammar som han själv har byggt upp, nu håller på att raseras av människor som inget begriper. Utrotningen är nära! Inte en enda riksdagsman försvara rovdjuren enligt honom. Jag undrar vilka riksdagsmän han träffar, jag har inte mött en enda som inte försvarar rovdjuren. Franzén angriper dessutom sin vana trogen Jägareförbundet. Vi är, enligt honom, en minoritet med för stora resurser och med för stort inflytande. Rovdjursföreningen däremot representerar majoriteten och har för litet inflytande enligt honom. Att Jägareförbundet har nästan 50 gånger fler medlemmar än Rovdjursföreningen glöms bort när musen ryter! Apropå möss, det är ett elände i år med alla möss som vill in i värmen. Tur att det finns effektiva fällor som gör processen kort med dem.

Hans Ring däremot tar upp ett i sig angeläget ämne, nämligen miljöövervakning. Ring menar att de små rovdjuren håller på att försvinna. Som exempel tar Ring upp Hermelinen och konstaterar att Jägareförbundets avskjutningsstatistik visar att den i det närmaste försvunnit efter 2000. Undrar om Ring noterat att hermelinen fridlystes 2001? Avskjutningsstatistiken för mård visar enligt honom samma sak, något dramatiskt håller på att hända. Jag kan berätta vad som hänt. Under 80 talet drabbades räven av skabb och en av de stora vinnarna blev mården. Mårdstammen ökade dramatiskt samtidigt som skinnpriserna nådde extrema höjder (Daniel, mannen för catwalken, skriver lite om det in sitt förra inlägg) vilket givetvis speglas i avskjutningsstatistiken. Numera har mårdstammen gått ner till mera normala nivåer, även om jag personligen tycker att de ökar igen. Ring menar också att illrarna minskar, men inte heller det stämmer. Jag känner många minkjägare som för ca 10 år sedan fick sin första iller i en fälla, numera är det ganska vanligt.

Jägarkåren är de som bäst kan följa viltstammarnas utvecklig. Det är också vi som genom åren larmat om förändringar i viltstammarna. Rings inlägg visar också på vikten av bra avskjutningsstatistik, men framför allt att den tolkas av rätt personer. Mössen där hemma, kommer säker att innebära att Hans Ring kan se massor med spår efter vesslor och hermeliner i vinter, allt hänger nämligen ihop. Man får en ganska bra prognos för smårovdjurens utveckling enbart genom att beståndsövervaka sophinken under vasken i mitt gamla hus.

av /31 Kommentarer