Nya partners i vargförvaltningen?

, •

Det mesta här på bloggen har handlat om varg under de senaste veckorna. Det är nu hög tid att även börja lägga tid och resurser på vår viktigaste uppgift i år: den nya älgförvaltningen. Med dagens ekosystembaserade förvaltning ska dock älgen och vargen hanteras tillsammans, vilket självklart är sunt och nödvändigt. Intressant nog kommer det även att innebära att de som stått på motsatta sidor när det gäller vargjakten nu kommer att ha gemensamma intressen när det gäller att skapa födounderlag för vargen. Time to kiss and make up, anyone ;-)?

En av viltförvaltningsdelegationernas uppgifter är att komma med riktlinjer för klövviltstammarnas storlek. Här gäller det att finna en nivå på klövviltstammarna som ger tillräckligt födounderlag för rovdjuren, samtidigt som det går att bedriva meningsfull jakt. Därutöver måste man ta hänsyn till att ett medelhårt betestryck gynnar den biologiska mångfalden och att starka klövviltstammar kan ge stora betesskador på växande skog samt oacceptabelt med viltolyckor. Det gäller alltså att finna en nivå där betestrycket av kvarvarande stammar är tillräckligt för att gynna den biologiska mångfalden, men inte så stort att det missgynnar mångfald och ger oacceptabla skador.

Studier från Skandulv visar att det fortfarande finns jaktbara älgstammar i vargrevir där älgstammen var stark när vargen etablerade sig. Där man skjutit ner stammen för att begränsa skogsskadorna innan vargen etablerade sig är älgstammen däremot inte längre jaktbar. Den är troligen även för gles för ett ge ett optimalt betestryck ur ett mångfaldsperspektiv. Enligt Skandulv kan man normalt fortsätta bedriva älgjakt som förut (vad gäller uttaget) om man ligger på 10 älgar/1000 ha vid etablering, medan tätheter på 4-5 älgar/ 1000 ha vid etablering resulterar i svaga älgstammar där vargen tar allt överskott. Dessa siffror är genomsnitt, och det kan krävas högre tätheter.

För att långsiktigt nå en hållbar vargförvaltning är det min fasta övertygelse att vi måste låta stammen sprida sig över en betydligt större yta än idag. Vi måste då också se till att det finns ett tillräckligt födounderlag. När vargen väl etablerat sig är det för sent att agera. Älgstammen i områden utan varg i varglänen, liksom älgstammen i län gränsande till varglänen, bör förvaltas på en nivå som medger vargetablering med bibehållen älgjakt. Detta kommer att medföra att man inom jägarkåren ser en viss (om än begränsad) fördel med vargen innan den eventuellt etablerar sig, och kommer att minska de negativa effekterna när man eventuellt står inför en etablering. Möjligen kommer det även att gynna en spridning. Vidare visar utländsk forskning att rika viltstammar minskar antalet attacker på tamboskap, och därmed konflikterna, vilket ytterligare ökar värdet av ett sådant förvaltningsgrepp.

Här kommer jägarrepresentanten och representanten för naturvården rimligen ha gemensamma intressen i länens viltförvaltningsdelegationer, liksom representanter för fäbodbruk och annan djurhållning. Detsamma bör gälla representanten som skall se till näringsliv och turism, då rik förekomst av vilt uppskattas av besökare i landskapet. Skogsbrukets representant kommer dock med säkerhet försöka hålla emot.

Här i Norduppland försöker Stora Enso/Bergvik just nu bilda ett stort älgskötselområde med en uttalad målsättning att få ner en uppskattad älgstam på 8-10 älgar/1000 ha till 5-7 älgar/1000 ha. Samtidigt har Uppsala län fått i uppdrag att utpeka lämpliga områden för utplantering av varg. Vi har redan varg norr om oss och i sydöst. Det säger sig självt att de föreslagna målnivåerna inte bör accepteras varken av jägare eller av den övriga naturvården; denna typ av mål kommer troligen att leda till en älgstam som inte kan jagas och därmed öka konflikterna när vargen sprider sig. Vikten av ett tillräckligt födounderlag av vilt kommer dessutom bli allt viktigare när vargen nu sprider sig till områden med större besättningar av tamboskap.

Det finns fortfarande en del att lösa när det gäller hur viltförvaltningsdelegationerna fungerar, men jag tycker själva konceptet är briljant! Här tvingas aktörer verkligen diskutera olika frågor med varandra, hitta avvägningar och upptäcka att man ibland behöver samarbeta med nya aktörer. Nu när vi skall börja diskutera älgstammarnas storlek är det hög tid att sänka tonläget i vargdebatten och börja reflektera över hur vi bäst förvaltar vargen och älgen. Samtidigt och gemensamt…

av /38 Kommentarer

Response to the queries by the European Commission

, •

Yesterday, The European Commission decided to send Sweden a so called ”Letter of Formal Notice”, requesting the Swedish government to answer a number of concerns about the Swedish wolf management. Below, I’ve responded to the queries.

The Conservation Status of the Swedish Wolf Population
The wolf population has been thoroughly monitored and studied since it was re-established in 1983. There is a consensus between scientists, authorities and stakeholders that the Swedish wolf population has not yet reached a favourable conservation status. Several independent groups of scientists agree that the major threat to the population comes from the high levels of inbreeding, rather than the current population size. Detailed analyses show that the current population size would be viable, given that two immigrants enter the population as reproducing individuals every generation (5 yrs). Thus, actions aimed at improving the genetic status have been given the highest priority in the Swedish wolf management.

The set ceiling of the wolf population
In 2009, Swedish stakeholder groups organizing landowners, farmers, hunters, Sami people and dog owners declared that they were prepared to accept translocations of wolves into the population in order to decrease the level of inbreeding. The consent given to translocations was, however, dependent on regulation of the population and setting a ceiling of the population size. This broke the stalemate in the discussions between the stakeholders and the authorities. The Swedish government agreed to set a temporary ceiling to the population size, while the translocations are performed

The temporary ceiling is not arbitrary. It is set at a level that would exceed minimum viable population size, provided there is sufficient immigration or a corresponding number of translocations.

Today’s hunting is a management action aimed at simultaneously solving socio-economic problems and providing acceptance for the conservation measures necessary to achieve favourable conservation status. A successful and sustainable management of the Swedish wolf population requires that we find ways to decrease conflicts and increase acceptance for the actions taken to reduce inbreeding. The current management plan is a clear step in this direction, as translocations now are accepted by stakeholders that previously opposed them vehemently.

Hunting under derogation criteria
Data from the Swedish authorities have shown a clear relationship between wolf density and number of attacks on dogs. Such attacks have, in turn, been identified by the authorities and stakeholders as a major conflict in wolf management. There is a strong consensus in Sweden for regulating the wolf population to decrease the risk of domestic animals being taken. This was also reflected in the demand by stakeholders to have a ceiling set for the population, in order to accept translocations.

All forms of culling of wolves adopted primarily strive to reduce the real and perceived risk of domestic animals being taken. This is true both for the targeting of specific individuals and for the regulating of population size and density. The hunting and population ceiling provides acceptance and support for the actions necessary to reach a favourable conservation status (above). In this manner, the hunt fulfils the derogation criteria under the Habitats Directive.

Limitations to the distribution
The Swedish wolf population is highly inbred, partly due to the fact that wolves that attempt to reproduce in the reindeer areas in northern Sweden are removed. This creates a barrier the size of Austria between the Swedish and the Finnish wolves and seriously reduces the rate of immigration. The indigenous Sami people keep 250 000 reindeer in this area and are currently losing in excess of 50 000 of the stock each year, mainly to lynx but also to wolverine and brown bear. In some areas, the Sami authorities claim to lose more than 80 % of the calves.

Wolves are considered to be the worst threat to reindeer husbandry by the Sami people. Adding reproducing wolves into the area already experiencing heavy predation might make reindeer husbandry unprofitable. This is the rationale for the decision of the Swedish Parliament not to have reproducing wolves in the reindeer area. In fact, Sweden has recently been criticized by the Human Rights Office of the UN, because of the already high levels of predation on reindeer. Opening up this area to wolves, as suggested by Commissioner Potocnik, would clearly violate the recommendations of the HRO. This illustrates that large carnivore management is a complex issue and that biological, social and societal issues must be handled simultaneously.

Hunting prior to translocations
The stakeholder organizations agreeing to translocations were adamant about having a ceiling set and that this must be in effect before any translocations could be accepted.  In return, the stakeholders are required to actively promote support for the translocations amongst their members. This process was initiated before the first hunting season and is an ongoing and successful process as long as the ceiling remains in place.

Repeated hunting
The Swedish wolf population is still increasing by 16 % per year and hunting annually is necessary to maintain the ceiling. The ceiling is, however, temporary and will be reviewed in 2012. Furthermore, the population is being monitored continuously and carefully. The current rate of growth and the genetic status of the population are taken into account when deciding on the quotas just prior to the hunt. Thus, the ‘licensed hunt’ currently being allowed is not part of a regular management, but a temporary action aimed at providing acceptance for the translocation necessary to achieve favourable conservation status.

Management plan for the Swedish Wolf
The Swedish wolf population is amongst the best studied wolf populations in the world. Extensive documentation exists on the probable outcome from different management scenarios. Action plans for the wolf management exist at the national and regional level and are continuously revised. Currently, the planned translocations are being incorporated in the plans at all geographical levels.

The Swedish wolf management bears every hallmark of modern adaptive management, where quantitative goals are set and the effects of management actions planned and executed are continuously predicted and evaluated. Management actions and monitoring methods are revised in accordance with their efficiency for achieving the goals. Furthermore, the goals themselves are reviewed as our knowledge and understanding of the system managed increases.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

av /9 Kommentarer

Konsten att vara med i EU…

, , •

Någon som såg ”debatten” mellan de två extremerna i vargfrågan på aktuellt igår? Onekligen komiskt. En som ljuger sig blå för att försvara vargen och en som försöker försvara en rovdjurspolicy som inte finns på andra sidan. Ryggmärgsreaktionen blir hos mig, som många av er därute antar jag, att så har får det inte vara! Någon måste rycka ut och korrigera alla fel som alla inblandade, inklusive aktuelltredaktionen, spred på bästa sändningstid. Men kanske är det dags att tänka om? Kanske är det så att det finns ett värde i att extremerna, de som representerar vardera knappa 5% av sveriges befolkning, får visa sina brister offentligt? Kanske är det också så att sanningen ibland inte är särskilt viktig?

Jag har under veckan försökt sätta mig in i hur EU tänker och agerar, särskilt i vilt- och miljöfrågor. Jag har därför också pratat med kollegor och viltförvaltare samt forskare runtom i Europa som på olika sätt varit inblandade i fall liknande det vi nu har på halsen med anledning av vargjakten. De tips, råd och fakta jag får mig till livs går alla ut på samma sak. Lägg fram så lite fakta som möjligt, var så vag det bara går och ljug om det behövs. Det märks onekligen att Mikael Karlsson jobbat nere i Europa en tid…

Jag började då granska några av de fall som EU-komissionen intresserat sig för på senare år. Jag fann sorgligt nog att det nog ligger en hel del erfarenhet bakom de råd jag fått. Jag ska ta några exempel. Morkullejakten (på våren) – där har vi svenskar spenderat stora resurser på att kartlägga hur många morkullor vi har, hur många vi skjuter och hur de lever vilket gett oss ett förbud. Det finns andra länder som inte gjort något av ovanstående men som jagar morkullor precis som tidigare. Den finska vårjakten på sjöfågel – här hade man stenkoll på allt och EU fick då svart på vitt hur många fåglar som sköts var och av vilka. Hua sa EU, det där var omfattande och förbjöd. Det finns många exempel på andra länder med liknande jakter där man bara dragit till med ett ”ringa omfattning av kulturella skäl” och klarat sig galant. Gynnsam beverandestatus – inget annat land i Europa har ens nästan så bra koll på sina vargar som Sverige. Ta Rumänien som exempel, hade de haft så många vargar och björnar som man påstår så skulle bytesunderlaget, i form av primärt kronhjort, i princip behövas staplas i två våningar för att överhuvudtaget få plats. Det skiter EU i, har Rumänien sagt att de har tusentals vargar så har de det. Punkt.

Det finns många fler väldigt intressanta exempel men jag tror ni förstår poängen. Jag tror tyvärr, att om vi vill förvalta viltet själva i det här landet är det bara att mörka och börja ljuga, lite tillspetsat. EU uppskattar helt enkelt inte fakta och god forskning, det är i många fall enbart en belastning. Därför är jag också lite förvånad att inte våra svenska viltforskare reser sig och säger ifrån. Nu tror jag i och för sig inte att vi ens är nära att bli fällda i EU-domstolen, men om så skulle vara fallet kan man utan alltför mycket fantasi tolka det som att åratal av mycket högstående forskning och en närmast ladugårdsliknande koll på djuren i naturen, vi har ju i princip namn och nummer på alla vuxna vargar i det här landet, inte är värt någonting. Det är tamigtusan sorgligt om så skulle vara fallet.

Eftersom Finland är det land som gått i bräschen för många av dessa potentiella konflikter med EU och dessutom liknar oss på många sätt roade jag mig med att titta på hur de hanterar några av symbolarterna jämfört med oss. Vi riskerar i år en mycket begränsad lodjursjakt (mindre än de cirka 150 lodjur vi brukar skjuta), eftersom vi har bristfälliga inventeringsresultat. Det har också Finland, så de skjuter 460 lodjur. Vi har länge oroat oss för att vi har så undermåliga underlag för sälarna i Östersjön så vi tillämpar försiktighetsprincipen och skjuter cirka 150 stycken. Finland säger sig göra samma sak och skjuter 1200. Finland blev fällda för en av fyra ankagelser mot sin vargjakt av EU. De bytte i princip namn på jakten och har gått från en topp på 27 föryngringar till den senaste noteringen på 13 föryngringar.

Nu ska ni inte tolka detta som att jag förespråkar att vi ska börja tokljuga ständigt och jämt, jag är dock rädd att det är den mest rationella och framkomliga lösningen gentemot EU. Vargjakten tror jag vi fixar ändå, jag är mer orolig för konsekvenserna för annan viltförvaltning av en förändring i tankesättet. Folk är inte dumma därute. Precis som mina barn lär sig direkt hur man får farsan att handla godis för att få tyst på dem i affären eller mina hundar vet hur man får sig ett extra älgben genom att gå lös på vedträna i vedkorgen så fattar svensken snabbt hur man hanterar sin omvärld för att få som man vill. Om inte annat finns ”goda” exempel på andra sidan Bottenviken. Vi har idag stora trovärdighetsproblem i rovdjursfrågan mellan Stockholm och landet, något säger mig att de problemen inte minskar om man byter ut Stockholm mot Bryssel. Lösningen är dock kanske enklare, även om den är förödande.

av /28 Kommentarer

Regulating the Swedish wolf population decreases conflicts?

, •

Controversy and debate still rages over the details of the wolf hunt in Sweden, as this year’s season is drawing to a close. Environmental NGO:s and Commissioner for the Environment Potocnik argue that having a hunting season violates the requirements of the Habitat’s Directive, while targeting specific individuals known to have taken livestock or pets may be permissible. This line of argument disregards the fact that regulating population size will decrease the risk to domestic animals, regardless of the individuals targeted. Also, arguments are being put forward that there is no support for the notion that hunting will increase acceptance for the necessary management actions, which is the rationale for allowing hunting at this stage. Stakeholders have, however, set regulating of the population as an absolute condition for accepting translocations of wolfs into the population. This would seem to refute the position of the NGO:s and Commissioner Potocnik, as increased immigration rates, or translocations, are deemed necessary by all the experts on wolf management.

The Swedish wolf population is highly inbred and there is a broad consensus that the genetic status must be improved. In 2009, Swedish stakeholder groups organizing landowners, farmers, hunters, Sami people and dog owners declared that they were prepared to accept translocations of wolves into the population in order to decrease the level of inbreeding. The consent given to translocations was, however, dependent on regulation of population size through hunting prior to any translocations. This broke the stalemate in the discussions between the stakeholders and the authorities. The Swedish Parliament passed a legislation that combines translocations and regulation of the wolf population through hunting later the same year.

Currently, Sweden allows keepers and owners to kill wolves as a last resort while defending livestock or pets. Furthermore, individual wolves that repeatedly have taken livestock or pets can he hunted after application to the County Administrative Board. These actions are not under scrutiny by the Commission. Additionally, however, Sweden also allows a limited hunt, with set quotas in each county having had reproducing wolf packs during the last three years. In 2011, a total of 20 individuals can be shot in six counties (range 1-6 individuals, depending on local densities). This decision has been strongly opposed by the environmental NGO:s and Commissioner Potocnik, who argue that this hunt is unlawful as the wolf population has not yet reached favourable conservation status. Proponents of the hunt argue that it provides acceptance and support for the actions necessary to reach a favourable conservation status. If this is the case, the hunt would fulfil the derogation criteria under the Habitat’s Directive.

 Concern for domestic animals is the major reason that many people in rural parts of Sweden, where wolves occur, are negative to wolves. There is a widespread national acceptance for regulating wolf numbers in order to reduce problems with livestock and pets taken. Attacks on hunting dogs have been identified as one of the most important conflicts, both by hunters and by the authorities. Data on attack rates and population densities from the Swedish authorities show that there is a direct relationship between the number of wolf packs and the number of attacks on hunting dogs in an area. Consequently, decreasing the population density of wolves is likely to reduce the number of attacks on dogs and the problems perceived. Thus, the underlying reason for the demands to regulate the number of wolves is exactly the same as for targeting specific individuals: concern for livestock and pets. Fewer wolves will, inevitably, lead to a lower risk of attacks on livestock. The aims of both forms of hunting coincide.

Previously, Finland was taken to the European Court of Justice over similar issues. The ruling was that hunting had not been detrimental to the conservation status of the wolf, but Finland was found to have infringed against the Habitat’s Directive as it had not been shown that hunting prevents significant damage and loss of domestic animals. As stated above, clear relationships between wolf densities and attack rates have, however, been shown by the Swedish authorities.

Environmental NGO:s argue that culling of specific individuals known to have taken domestic animals is preferable to having hunting quotas, as individuals causing problems are targeted and removed. There are disadvantages as well, however. First, wolves take livestock and pets all year around and culling wolves when there are pups raises ethical issues. By contrast, culling in January occurs when the pups are ready to leave the territories. Thus, reducing attacks on livestock and pets through regulating the population during a hunting season reduces the ethical problems. Second, hunting wolves without being able to track them on snow is hard, making targeting of individuals causing problems difficult during a large part of the year. As a result, wolf packs may have to be monitored and tracked for weeks, which disturbs them unnecessarily. Third, culling wolves known to have taken domestic animals often involves shooting immigrants or descendents to immigrants. So far, only highly inbred individuals have been shot during the hunting seasons of 2010 and 2011. This is because it is easier to monitor wolves during winter, just prior to the hunting season. In this manner, territories of wolf packs with a valuable genetic make-up can be excluded from the hunting areas. Conversely, several descendants to immigrants are shot every year while targeting individuals causing problems.

Hunting is a management action aimed at simultaneously solving socio-economic problems and providing acceptance for the conservation measures necessary to achieve favourable conservation status. All forms of culling of wolves adopted in Sweden primarily strive to achieve those goals. It is the view of The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management that the management plan for the Swedish wolf rests on a sound scientific basis and that all aspects are in accordance with the Habitat’s Directive. A successful and sustainable management of the Swedish wolf population requires that we find ways to decrease conflicts and increase acceptance for the actions taken. The current management plan is a clear step in this direction, as translocations now are accepted by stakeholders that previously opposed them vehemently.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

 

av

The EU takes on the IUCN and the UN over Swedish Wolf Management?

, •

 

Wolf management is a contentious issue, more or less everywhere that this fascinating animal occurs. Currently, the strictly controlled and limited culling of 20 individuals in Sweden attracts interest all over the world; media as far away as Australia have covered the hunt and protests have even come from people in Fiji. The Swedish government and the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management (SAHWM) claim that limited hunting is a necessary part of the management plan. Swedish environmentalists regard the culling as unlawful and have reported it as a violation of the Habitat’s Directive of the EU. Currently, the Commission is deliberating whether to take the Swedish government to court. Interestingly, it appears as if the EU Commission is at loggerheads with the experts from the International Union for the Conservation of Nature (IUCN) over the principles of large carnivore management and potentially with the Human Rights Office of the UN.

Today, the notion that large carnivore management critically hinges on local acceptance for the species to be managed is an accepted axiom amongst conservation biologists. It is also the position of the IUCN, the major international organisation dealing with conservation of nature. Support for having the wolf in Sweden is in excess of 70 % at the national level and is currently increasing. At the same time, support for having wolves is decreasing in the areas harbouring the wolves. In some rural municipalities, a majority already exists for decreasing the national population. Thus, there is a strong acceptance for the wolf where it doesn’t occur, but the rural people that encounter wolves and have to deal with the risk of having livestock or pets taken are much less positive. This poses a serious threat to a sustainable wolf management in Sweden.

The Swedish wolf population is highly inbred, partly due to the fact that wolves that attempt to reproduce in the reindeer areas in northern Sweden are removed. This creates a barrier the size of Austria between the Swedish and the Finnish wolves and seriously reduces the rate of immigration. The indigenous Sami people keep 250 000 reindeer in this area and are currently losing in excess of 50 000 of the stock each year, mainly to lynx but also to wolverine and brown bear. Wolves are considered to be the worst threat to reindeer husbandry by the Sami people. Adding reproducing wolves into the area already experiencing heavy predation would make reindeer husbandry unprofitable. This is the rationale for the decision by the Swedish Parliament not to have reproducing wolves in the reindeer area. In fact, Sweden has recently been criticized by the Human Rights Office of the UN because of the already high levels of predation on reindeer. Opening up this area to wolves, as suggested by Commissioner Potocnik, would clearly violate the recommendations of the HRO.

Swedish authorities are now planning to improve the genetic status of the wolf population through translocations of individuals with a different genetic background. Up to 20 individuals will be added to the population, unless there is natural immigration. Support for this action varies, but a number of stakeholders, including organized hunters, farmers and Sami people, have stated that this can only be accepted if the size of the wolf population is regulated at the same time. Taking these views and the low support for wolves in the rural parts where the wolf occurs into account, the Swedish Parliament has decided to allow limited hunting. Currently, there is a temporary ceiling of 210 wolfs in place and the actions taken will be reviewed in 2012.

The Large Carnivore Initiative for Europe (LCIE) is an expert group of the IUCN that recently assessed the Swedish wolf management. In December 2010, the LCIE concluded that the Swedish wolf population is one of the best studied populations in the world and that the effects of the culling were modelled using state of the art methods. Furthermore, the LCIE stated that the quota set was conservative and that the culling was unlikely to seriously jeopardize population viability or its further development towards reaching a more favourable conservation status. Most importantly, the LCIE experts found the management plan in agreement with the Habitat’s Directive.

Yesterday, Mr Joe Hennon, spokesman for the European Commission, was interviewed by the BBC International (Europe Today 20.01.11) and claimed that the Swedish management plan was not founded on scientific results and that the hunting, therefore, was illegal. The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management begs to differ. The Swedish wolf population is closely monitored and is amongst the best studied populations in the world. The management plan is based on detailed analyses of data from the same population, taking international findings into account, and has been formulated together with Swedish and international experts on wolf biology and wildlife management. Hunting is a necessary part of the plan and a means to achieve favourable conservation status, as it is a requirement for the translocation of new wolves into the population.

SAHWM concurs with LCIE: the Swedish wolf management is a determined and responsible action aimed at achieving favourable conservation status for the Swedish wolf. Few alternatives exist, if any. Furthermore, Sweden has a track record of succeeding with the  conservation of lynx and the brown bear, using a similar approach.

 Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

av /8 Kommentarer

Filosofiska eftermiddagstankar…

, •

Jag tänkte kosta på mig att bli en smula filosofisk så här på eftermiddagen. Anledningen till detta är att jag idag pratat med rätt många uppgivna jägare. Det är nu helt legitimt att angripa jägarna och anklaga dem för både det ena och det andra utan grund, även i riksmedia. Detta är en mycket farlig utveckling för såväl jakten som samhället i stort. För nästan hela viltvården och viltförvaltningen i Sverige vilar på jägarnas axlar och deras ideella insatser. Det är väldigt få andra organisationer och människor som rent konkret gör något för det vilda där ute i verkligheten. Det jag nu är ganska ordentligt orolig för är att det börjar ta slut på de sötebrödsdagarna för det svenska samhället, vi håller på att skapa en förtroendekris och ett ”vi och dom” – tänkande. Jag ska ge några exempel:

Rovdjursförvaltningen: Jägarna inventerar alla stora rovdjur helt ideellt. Vi hade inte haft en susning om t ex hur många lodjur vi har utan jägarnas områdesinventeringar. Jägarna genomför, återigen ideellt, nästan all skyddsjakt på skadegörande eller farliga rovdjur utanför renskötselområdet. Jägarna bekostar via det statliga jaktkortet och forskningstjugan stora delar av vår förvaltning men kanske främst forskning om våra stora rovdjur.

Vilt och trafik: 10 000 jägare med 15 000 hundar står dygnet runt och landet runt beredda att rycka ut och förkorta lidandet för de cirka 50 000 vilt som körs på i trafiken varje år. Det är en betydligt mycket större organisation än den för vargjakten… Det enda man nämner i media om detta ämne just nu är att jägarna är ansvariga också för alla olyckor. Då ska man komma ihåg att det knappast är vi som bestämmer viltstammarnas storlek, de hade knappast varit mindre utan jakt. Det finns heller inget solklart samband mellan antalet olyckor och antalet vilt.

Viltvården: Jägarna lägger årligen ned 265 miljoner kronor på viltvård ur egen ficka, utöver de miljoner som kommer viltet till godo från Jägareförbundet och Jaktkortspengarna. I mina ögon den största djurskyddsinsatsen, med marginal, av alla i landet.

Viltövervakningen: Jägarna är de som med ideella insatser följer alla viltstammars utveckling. Vi samlar in älgobs, rovdjursobs, spillningsinventerar, avskjutningsrapporterar och bistår såväl forskningen som t ex SVA med material. Det vi får för denna insats idag är mestadels anklagelser om lögner…

Utbildning: Jägarna är de som kan mest om vilt, inklusive rovdjuren, det finns fastslaget i flera studier från SLU. Idag är vi helt öppna med vår information och utbildning, alla är välkomna. Jag är rädd att mer än en jägare ser möjligheten att sluta sig och använda sitt kunnande för att argumentera för sin sak istället för ”folkbildning” framöver.

Jag kan rada upp hur många exempel som helst men jag tror ni förstår poängen. Utan jägarnas välvilja och ideella insatser samt pengar stannar det här systemet helt. Därför blir det rentav farligt när man hotar jägare, föreslår licensjakt på dem och hävdar att vi är samhällets varböld. Den helt naturliga reaktionen hos många jägare just nu är att sluta sig och syssla med det man älskar, jakten, för sig själva.

Sverige har kanske världens högsta acceptans för jakt, 86% av svenskarna accepterar jakt. Det är dock en acceptans som är baserad på vårt extrema ansvarstagande och etik samt öppenhet med vad vi gör. Börjar vi gömma oss så kommer acceptansen med all säkerhet gå ner. Vi riskerar här alltså en ”lose – lose situation”. Acceptansen för jakten minskar och samhället tappar kontrollen på viltet, vilket i slutändan drabbar det vilda hårdast.

Jag skulle därför vilja uppmana alla jägare att fortsätta streta på, vi jagar ändå i slutändan för att vi fascineras och imponeras av naturen, låt inte det vilda lida för att vi är missförstådda. Jag skulle också vilja uppmana alla andra att tänka till innan ni ber en jägare fara och flyga nästa gång. Vad har ni själv gjort för det vilda där ute i skogen senaste tiden?

Det svenska systemet för viltvård är helt världsunikt och vi kan nog med rätt rak rygg anse oss vara  världsledande på viltförvaltning. Låt inte känslorna i den infekterade vargdebatten förstöra detta sofistikerade samspel.

av /22 Kommentarer

Wolf Hunting and Management in Sweden

, •

 

Last year, hunting was implemented as one of the tools for managing the Swedish wolf population. The legislation was supported by close to 80 % of the Members of Parliament and regulating the wolf population through hunting is supported by a majority of the Swedes. The decision was, however, considered controversial amongst conservation bodies in Sweden and abroad. With this year’s hunt under way, wolf management again attracts attention nationally and internationally.

I am the Conservation Manager of the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management (SAHWM), which was founded in 1830 to restore, preserve and manage game populations. One of my tasks is to write about wildlife management and hunting on SAHWM:s blog. As our wolf management has attracted international attention, I will try to give some insights into Swedish game management, and particularly wolf management, in English also.

The Swedish Wolf Population
Wolves were hunted in Sweden until the sixties and were extinct for about a decade or so, before establishing themselves again in the early eighties. Today, the population numbers at least 250-300 individuals and was increasing by 16 % annually. In 2009, the Swedish Parliament decided to attempt to maintain the population at the current level. This is done through hunting specific individuals that have taken livestock or pets repeatedly. This can only be done after application to the county board, but owners are also allowed to defend livestock and pets that are under direct attack. There is some additional, strictly controlled, hunting in areas with reproducing wolves in order to maintain a constant population size. The quotas are set taking any previous mortality into consideration and were approximately 10 % of the population in 2010. This year’s monitoring could not be finished before the quotas were determined and this year’s bag limit will be a smaller percentage of the actual population. The goal of a constant wolf population is temporary and will be evaluated in 2012.

Already in the eighties, the Swedish parliament decided that reproducing wolves should not be allowed to remain inside the reindeer husbandry area, which comprises the northernmost 40 % of Sweden. This decision was taken to ensure that the indigenous Sami people could maintain current levels of reindeer husbandry. At the same time, however, this effectively reduced contact between the increasing Swedish wolf population and the Finnish and Russian wolves. The current distribution of wolves covers about 20-25 % of Sweden, just south of the reindeer area.

Swedish Wolf Genetics
The current population was founded by two individuals, first breeding in 1983. Only three new immigrants have entered the breeding population since then. As a result, the Swedish population is highly inbred and all individuals except those descended from the two most recent immigrants are more closely related than full-siblings. So far, litter size has been shown to be reduced by inbreeding and some malformations have been found. Serious effects of inbreeding appear to be rare, however. Even so, low genetic variation remains a serious threat to long term population viability. As a result, plans for translocations of wolfs are being drawn up. Also, the decision not to have wolves in the reindeer area has been questioned, which would enable natural contact between the populations.

Attitudes to wolves
There is strong public support for having the wolf in Sweden and the support is increasing at the national level. In 2009, 71 % of the Swedes expressed that they were pleased to have wolves in Sweden, as compared to 64 % in 2004. At the same time, the support in the counties actually harbouring the wolves is decreasing. At the two extremes is the county of Stockholm, where 81 % were positive to having wolves in Sweden, and the county of Dalarna, where only 56 % were positive. Furthermore, a majority of the population is in favour of decreasing the national target for the wolf population in several of the municipalities within the counties with wolves.

Sweden has got approx 270 wolves, 3200 brown bears, 700 wolverines, 1500-1800 lynx and at least 1800 golden eagles. Excluding reindeer (which are held where wolfs basically don’t occur), the 270 or so wolves are responsible for 71 % of all attacks on livestock and pets from any of the large predators. There is a strong support at the national level in Sweden for regulating the wolf population through hunting, to decrease the risk of wolfs taking livestock or pets.

Thus, the average Swede wants to have a viable wolf population, but feels that the population should be regulated to decrease conflicts and problems. The acceptance of the wolf is decreasing where it occurs, which may be a serious threat to the conservation and management of the wolf, unless counteracted.

 Wolf Management
Several scientific evaluations of the Swedish wolf population show that it is viable at the current population size, given that there is immigration from Finland every second year or so (and given that the immigrants breed). Alternatively, targets for viability may be reached through translocation of pups or adults from other populations. Current acceptance of the wolf is decreasing where it occurs and the adopted management strategy strives to gain acceptance for translocations by freezing the population at the current level. Thus, improving the genetic status of the wolf population goes hand in hand with regulating the population size through hunting.

Currently, Sweden has been criticized by the EU because the wolves are not allowed to reproduce in the reindeer area. Simultaneously, the UN is criticizing Sweden because it is felt that the number of large predators makes reindeer husbandry difficult. Up to 50 000 of the 250 000 reindeer in Sweden are taken annually, predominantly by the lynx. Adding wolves to the existing lynx, brown bear and wolverine populations would make the problems much larger. This illustrates that large carnivore management is a complex issue and that biological, social and societal issues must be handled simultaneously.

The public attitudes to the wolf, where it occurs, more or less preclude increasing population size further, at least with the current distribution. Furthermore, densities and dissent are currently high in some areas and need to be reduced through direct actions, including hunting.  If the wolf population is allowed to expand, thus decreasing local densities and increasing acceptance, a sustainable management of the wolf population can be achieved at the current population size.

Hunting the Wolf
The Swedish wolf population is one of the best studied populations in the world. We have good estimates of the growth rate of the population and the distribution of individuals. Furthermore, we have an almost perfect pedigree for the whole population, meaning that we know which individuals are inbred and which are not. Sweden has a track record of succeeding first with a sustainable management of the brown bear and more recently with the lynx. Both populations were in a situation similar to that of the wolf a couple of decades ago. Through extensive monitoring and conservation work, in combination with limited and strongly regulated hunting, the populations have been able to grow and expand. Allowing limited hunting was one of the key active measures taken to increase acceptance for large carnivores where they occur. This obviously has worked and the EU experts on management of large carnivores, LCIE, strongly support the Swedish wolf management strategy, including limited hunting.

The Swedish wolf packs inhabit large territories, on average 1000 km2. In order to reduce the risk that any of the recent immigrants or their offspring are killed, hunting is only allowed in territories inhabited by inbred individuals. This strategy proved successful in 2010, when no offspring to recent immigrants were killed during the hunting season. As far as we know, this has also been true for the season of 2011. As a result of culling inbred individuals only, average levels of inbreeding have decreased in the population. With the addition of new immigrants, or translocations planned for in the absence of immigration in 2011, the genetic status of the Swedish wolf population will be improved. In this manner, the Swedish wolf population will reach the viability goal set, given that immigration occurs regularly or that translocations are performed.

The Position of the Swedish Hunters
Hunting has strong traditions and a high acceptance in the Swedish society; game management, including hunting, is supported by 86 % of the Swedes. The Swedish Association for Hunting and Wildlife Management is amongst Sweden’s largest NGO:s, with 190 000 members out of Sweden’s 265 000 hunters. We support viable populations of all species native to Sweden, including the large carnivores. We regard wise use of our native game populations as an intrinsic part of a sustainable society and feel that it is essential to focus not only on preserving biodiversity, but also to sustainably use it and restore biodiversity already lost. Here, regulating game populations, and adapting other forms of land use to game management, provides valuable contributions. The principles underlying the current Swedish management of the large carnivores constitute an integral part of our view on game management and wise use of our natural resources.

In short, regulating the wolf population provides the local acceptance necessary for its conservation.

Fredrik Widemo is Associate Professor in Animal Ecology and the Conservation Manager at the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. He is acting as SAHWM:s expert on the effects of wildlife management, and other forms of land use, on biodiversity.

SAHWM is an NGO, but holds a public commission to inform hunters and the public about game, game management and hunting. Also, SAHWM is in charge of game monitoring and of training hunters in Sweden.

av /17 Kommentarer

Kan man lita på SNF?

, •

 

Hade inte ett rådjur passat bättre på bilden? Det finns inga björnar i södra Sverige, alltså kan de inte ”gråta” över bärbrist! (ur Dagens industri)

Jag satt på tåget för några veckor sedan, som vanligt kraftigt försenat. Då får man tid att läsa allt, inklusive annonser i det man får tag på. En speciell annons fångade mitt intresse, en gråtande björn i Dagens Industri. ”Blåbären minskar” var rubriken. Annonsen är en uppmaning till företag att skänka pengar till SNF, i syfte att ”stoppa det oansvariga skogsbruket i södra Sverige”. Jag fördjupare mig inte i sakfrågan, det är inte mitt specialområde, men det lär dröja innan vi har björnar i södra Sverige överhuvudtaget.

Min fråga är mera allmän, kan man överhuvudtaget lita på Naturskyddsföreningen? Rovdjursretoriken tyder på att svaret är, nej!

Redan förra året skrev jag ett inlägg på temat, ”Vem granskar naturvårdens argument”. Svaret är, nästan ingen. Men jag gör ett nytt försök och utgår från några påståenden som SNF gjort den senaste tiden.

Om man sätter 210 personer på en öde ö kommer de att dö ut till följd av inavel.(P1)

Falskt och irrelevant: Om man sätter 210 personer på en öde ö kommer den genetiska variationen att vara tillräckligt stor. Vargstammen grundades på tre individer, idag fem. Det är antalet grundare som är det viktigaste, inte bara stammens storlek. Skulle man hålla antalet konstant på 210, utan att nya människor kom in till ön, skulle man förlora en del genetisk variation på mycket lång sikt, men det är ingen som vill ha en isolerad svensk vargstam.

Ingen forskare på den här planeten säger att 210 vargar är en livskraftig stam?(P1)

Falskt: Det finns många forskare som menar att 200 vargar räcker, det handlar enbart om nya gener tillförs stammen. Däremot råder det nog enighet om att 200 vargar som inte lider av inavel är bättre än 1000 starkt inavlade vargar.

Det är olyckligt eftersom de djuren är viktiga, inte minst för forskningen, att varg med sändare fälldes. (TT)

Falskt: Forskningen har inga invändningar mot att sändarförsedda vargar fällts och de var därför tillåtna för jakt. Forskarna studerar vargens liv och i det ingår all dödlighet, inklusive jakt. Att freda dem vore snarare att manipulera resultaten. Dessutom fungerade inte sändarna. Lite magstarkt blir det också när SNF inte lägger en enda krona på vargforskning medan Sjf bidrar med medlemspengar och jägarkåren betalar huvuddelen av svensk vargforskning.

Vargen sägs orsaka stora materiella skador. Men det är en försvinnande liten del jämfört med de skador som andra vilda djur ger upphov till. De skador som älgen orsakar skogsnäringen genom att beta i skogsplanteringarna är ofantligt mycket större.(AB)

Irrelevant jämförelse: Visserligen orsakar älgen skador på skogsbruket, men avkastningen från älgjakten bidrar i hög grad till att täcka de kostnader som älgstammen orsakar. Vargen däremot minskar avkastningen från älgjakten och markägaren står kvar med samma skadebild, men utan att få någon kostnadstäckning. Skogsbruket ser idag problem med att överhuvudtaget rekrytera jägare som kan reglera älgstammen. Vargen förvärrar alltså älg-skog problematiken.

Vid skyddsjakt, till skillnad från licensjakt, är kontrollen stark. Rätt djur fälls med goda motiv. Angreppen minskar, acceptansen ökar och djur som bär på värdefulla gener kan undvikas. (AB)

Falskt: Vid licensjakt fredas alla kända vargar med värdefulla gener, ingen fälldes heller vid jakten 2010. Vid skyddsjakt tas överhuvudtaget inte samma hänsyn. Senast den 17 januari i år fälldes en genetiskt värdefull varg, just vid skyddsjakt. Samma sak har hänt flera gånger tidigare.

Det framställs ofta som en vedertagen sanning att det finns ett utbrett motstånd mot vargen. Det stämmer inte alls. Enligt de omfattande studier som forskare gjort finns det en bred majoritet för en stark vargstam i hela riket. Även i varglänen är en klar majoritet positiv till vargen. (AB)

Falskt: Det finns ett starkt nationellt stöd för vargen, men i rovdjurslänen är det nätt och jämnt en majoritet som vill ha varg. I flera kommuner finns det en majoritet som vill minska det nationella måltalet för vargstammen. Sanningen är dessutom att stödet för vargen minskar i de län som hyser varg, snabbast i de län som har många vargar. Men frågan handlar överhuvudtaget inte om vargen skall finnas eller inte. Den handlar om vilken hänsyn majoriteten skall ta till de minoriteter som påverkas negativt av varg. Den enda Sifo undersökning som publicerats visar att en majoritet av svenska folket, i alla delar av landet, anser att dagens stam (2010) är rätt nivå.

Vargarna som fälldes 2010 var både friska och livskraftiga. (Flera medier)

Irrelevant: Även om individerna var friska till det yttre, så är både de och stammen starkt inavlad och behöver få in nya individer och anlag för att hantera en föränderlig framtida miljö. Den genomsnittliga inavelsgraden hos de fällda vargarna var runt 0,27-0,28, närmare släkt med varandra än helsyskon. Det var exakt de vargar som SNF före jakten beskrev som akut hotade med risk att dö ut p.g.a. inavel som fälldes vid jakten.

av /38 Kommentarer

Vargen vann även här, Höglund

•
Mina kollegor Fredrik och Daniel har ägnat sig åt mediespaning i varsitt inlägg. Eftersom jag jagat varg hela dagarna, från tidig morgon till solnedgång, har min spaning begränsat sig till att konstatera att jag förra året hade hundra samtal första dagen från journalister. I år hade jag fyra.
Men eftersom vi ordnat plats åt Höglund på årets vargjakt ville jag se resultatet. Analysen att vi vill jaga varg för att vi är rädda är direkt komisk, hon måste ha glömt att fråga jaktlaget om någon var rädd. Men ändå måste jag säga att hennes medverkan trots allt gav positivt resultat. Höglund beskriver vargjakten på ett bra sätt. ”Det visade sig snart, att vargarna lekte kurragömma med jägarna. Vargarna vandrade fram och tillbaka, ibland i sina egna spår, ibland i jägarnas skidspår. De kom tillbaka, korsade sina gamla spår, tog av åt något annat håll och kom tillbaka igen.Vargarna visste, att de var kringgärdade av jägare. Ändå verkade de inte bry sig.” Hoppas att Mikael ”vargjaktshetsaren” Karlsson läser det. Men han lär knappast ändra sig. Sanningen intresserar inte den mannen. Synd att inte media insett det.

Höglunds beskrivning av vargjakt passar även bra på den jakt jag varit jaktledare för i två dagar. Eftersom jag också spårade kan jag intyga, Höglunds analys av hur vargen själv uppfattar jakten är klockren! Jag kan lägga till att jag efteråt, i GPSen, kollade min egen medelhastighet när jag spårade i 40 cm blötsnö, 2,68 km/timmen! Det är ”hetsjakt” det. Som kuriosa kan nämnas att vi började spårningen strax norr om Mc Donalds i Kristinehamn.
Trots det låga tempot var det nära, mycket nära att vargen gjorde sitt livs misstag. Ren tur räddade vargen. Vargen var helt lugnt på väg ut på en sjö mot en passkytt: Han såg den i god tid, hållet var perfekt, vinden låg rätt och han hade bra stöd. Men ingen hade räknat med att en bilist skulle få syn på vargen där i sjökanten! Han/hon stannade och vargen kastade tillbakas in i skogen. Jakten var över, jakttiden gick ut för dagen och vargen drog rakt över sjön i flera kilometer! Den vargen vann, i varje fall den här gången!

av /7 Kommentarer

Vargförvaltning ur krönikörens öga…

, •

Dagen efter att vargjakten inletts, och redan avslutats i två av varglänen, kan man konstatera att medierapporteringen av jakten förefaller relativt sansad. Två krönikor, eller om man så vill kolumner, slår mig som intressanta att jämföra. Fascinerande hur man kan skriva om samma sak med så totalt olika utgångspunkt…

Jan Guillou kritiserar i sin kolumn i Aftonbladet hela vargjakten. Han påpekar korrekt att en absolut majoritet av den svenska befolkningen vill ha varg och sätter även i förbifarten siffran 54 % för varg även i Dalarna. Guillou hävdar att man inte vet något om opinionsläget hos jägarna, men uttrycker en tro på ”att de flesta jägarna liksom han själv tycker att det är självklart att inte skjuta havsörn eller varg”. Just den frågan är måhända inte ställd, men det finns undersökningar som antyder att en majoritet av jägarkåren anser att vargstammen är för stor. Mönstret är (självfallet) särskilt tydligt i de län som hyser reproducerande varg. På samma sätt finns det flera kommuner i Dalarna och Gävleborg där vi nu är snubblande nära att en majoritet av befolkningen inte längre ställer sig bakom de nationella måltalen för vargstammen. Detta är med säkerhet ett resultat av att hela den svenska vargstammen finns på en liten del av Sveriges yta. Hos de flesta jägarna i Sverige finns det inga vargar att skjuta, eftersom alla finns i några få län. Det är inte en situation som gör det enklare att skapa förståelse och acceptans i de länen… men måhända i resten av Sverige.

Även Larry Forsberg identifierar i sin krönika i Gefle Dagblad varghatarna/nollvisionärerna som en liten grupp med extrema åsikter. Istället för att som Guillo hävda att denna lilla klick lyckas styra hela jägarkåren, jägarorganisationerna och Miljödepartementet så intresserar sig istället Forsberg för bakgrunden till nollvisionärernas extrema hållning. Forsberg landar på att varghatet åtminstone delvis är en yttring som grundar sig i en allmän frustration med hur samhället hanterar landsbygdsfrågor. Jag tror Forsberg har en viktig poäng. Jakten är för många ett viktigt skäl att bo kvar i avfolkningsbygder, trots att posten läggs ner, macken försvinner, dieseln blir dyrare osv osv. När man då har en situation där några få län mer eller mindre uttalat ska hysa vargen, som odiskutabelt påverkar jaktutövandet, så är det inte konstigt att det känns orättvist. Detta föder frustration över myndigheterna och rovdjursförvaltningen. Samt ett extremt avståndstagande hos somliga.

Jag tillhör liksom Jan Guillou de jägare som vill ha en livskraftig vargstam. Svenska Jägareförbundet är av samma åsikt. Jag tror dock att en förutsättning för det är att man sprider vargstammen över en betydligt större del av Sveriges yta. Nästan hela debatten handlar nu om hur många vargar vi har. Det är en viktig fråga ur ett biologiskt perspektiv, eftersom antalet vargar är betydelsefullt för utdöenderisken. Tyvärr diskuteras fördelningen av vargarna, och tätheten på stammen, i betydligt mindre utsträckning. Här måste det till en ändring; om antalet vargar är avgörande för biologin, så är tätheten och fördelningen avgörande för acceptansen. Skall vi bryta dödläget och kunna börja arbeta konstruktivt måste denna fråga hanteras.

Ur ett biologiskt perspektiv måste vi få in nya vargar. Jag ställer helhjärtat upp på detta och är glad att det nu ritas på planer för hur detta ska ske. För att få acceptans i de nuvarande varglänen måste det dock också tas fram mål för fördelningen och realistiska planer på hur dessa mål kan nås. Först då kommer rovdjurspolitiken bli trovärdig för många av dem som idag lever med vargen. Den aspekten av förvaltningen kan inte tigas ihjäl längre…

av /55 Kommentarer

Jaktpress

, •

Jägareförbundets jaktvårdskonsulent Kalle Johansson var jaktledare för dagen och hade med SvD:s reportageteam på pass. Foto Fredrik Widemo.

Många jaktlag och jägare har idag haft media med sig ut på jakten. Jag skrev igår att jag är övertygad om att öppenhet är extremt viktigt för att skapa acceptans för vår verksamhet. Min inställning har inte ändrats, även om det förstås alltid är litet nervöst att ha med sig media. Isynnerhet om man är i en situation man inte helt kan kontrollera, utöver att hur man framställs, citeras eller klipps förstås alltid kontrolleras av media.

Själv hade jag med mig SVT Gävle-Dala på pass idag, medan Svenska Dagbladet hade ett team på passet bredvid och Gefle Dagblad fanns ytterligare ett hack bort. Alla närvarande var nog överens om att det var kallt… men media härdade ut i kylan. Nu dök det aldrig upp någon varg, så jag fick aldrig svar på om det skulle kännas extra pressande att skjuta medan man filmades. Nu blev det en del klipp filmade direkt på morgonen och några kommentarer efter avslutad jakt, både av mig och av andra. Samt en del prat runt omkring jakten på väg till och från passet, förstås.

Jag tror vi alla som hade med oss media upplevde att det var trevligt. Hur resultatet i form av artiklar och inslag blir vet vi inte ännu. Självklart blir det en viss anspänning både där och då, samt efteråt när man funderar på vad man sagt. Eller borde sagt. Det går självfallet inte att alltid säga kloka saker, lika litet när man delar en dag med en journalist som när man gör det med någon annan. Vi kan inte heller medieträna hela jägarkåren, och det behövs inte heller.

Sunt förnuft räcker långt. Ingen behöver självfallet påminnas om att det är en självklarhet att uppträda korrekt och visa såväl viltet som allmänheten respekt vid all jakt. Dock kanske oron över att säga något dumt får oss att glömma att om vi bara följer dessa självklara regler även med pressen på plats så kommer det i de allra flesta fall att ordna sig. Media kommer förstås lyfta ett kontroversiellt uttalande eller en målande bild. Sköter vi bara vår verksamhet snyggt och öppet som kommer det dock vara undantagsfall att man medvetet försöker sätta dit oss. Vi har alltså allt att vinna på att vara öppna. Även om vi får en smäll någon gång, så är vinsterna oändligt mycket större.

 Nu ska jag titta på TV… och försöka hålla mig vaken till efter middagen efter att ha klivit upp 03.45 och suttit och frusit.

Fotnot: Vi hade vargar inne i området, och flocken hade gått i sjökanten där vi satt igår kl. 16. Det visade sig dock att flocken slagit en älg på ett mindre område där vi inte hade jakträtten, vilket gjorde att spårarna var tvungna att runda området. Och när de kommit fram till utspåren var kvoten redan fylld. I bägge länen, på första dagens förmiddag…

*****************************************
Stoppa förgraningen och gynna lövet!

av /5 Kommentarer

Bastu efter vargjakt

•

Flera journalister har redan förvånat ringt och frågat varför ingen varg fälldes i Värmland idag. Skall jag vara ärlig är jag nog lika förvånad själv. Huvudförklaringen är att det började snö tidigt i morse, när vargarna slutat röra på sig. Jägarna kunde därför inte skilja gamla spår från nya.
Jag jagade i östra delen av länet. Där kom ingen snö alls, däremot kom ca fem cm igår, vilket var perfekt. Men en nitisk vägansvarig plogade varenda väg i hela området igår, så det var mycket svårt att se spår överhuvudtaget. Någon trodde att det, till skillnad från de i Dalarna, var en smart vargjaktsmotståndare som lånat en blogbil.
Till sist hittade vi vargen, som flera sett spår efter senaste veckan. Jag som hatar att stå på pass anmäler mig alltid som frivillig spårare. Efter ca 2 km stötte jag vargen ur legan och den travade snabbt ut på en väg mot en passkytt. Tyvärr såg han bara huvudet på vargen bakom snöplogvallen, så han valde klokt nog att inte kunde skjuta. Efter ytterligare två timmars spårning lämnade den området, över en tjärn där det skulle ha stått en skytt, men som i sista stund flyttades ett par hundar meter. Så vargjakten fortsätter i morgon. Efter fyra timmars spårning ser jag nu fram emot att sätta mig i en varm bastu!

av /2 Kommentarer

Länsstyrelse kräver skydd, men struntar i vargjägarna

, •

I efterhand såg jag inslaget om vargjakten och hoten som Fredrik länkar till i sitt inlägg tidigare idag. Av det framgår att länsstyrelsen i Dalarna begärt skydd för sin personal, p g a hoten från dem som ogillar varjakt. Så långt är allt bra. Äntligen börjar media rapporterar även om betraktarsidans dumheter, nu väntar jag även på att faktagranskning av deras argument. Jag vill poängtera att jag i den första delen, hoten, inte på något sätt anklagar de organsiationer som jag inte sällan kritiserar här på min blogg för att vare sig stödja eller ligga bakom.

Det som gör mig synnerligen upprörd är att namnen på vargskyttar och jaktledare även i år kommer att lämnas ut, av samma länsstyrelse, med hänvisning till offentlighetsprincipen! Det är skamligt. Länsstyrelsen ser vargjaktsmotståndarna som ett potentiellt hot mot sig själva, men struntar fullständigt i oss jägare! Trots att hoten mot oss är vara både allvarligare och mer reella än de som riktas mot myndighetspersoner vars enda uppgift är att ta emot våra samtal, om och när vi fällt en varg!

Jag har ägnat en stor del av dagen till att försöka få länsstyrelsernas jurister att ändra sig. Utan att lyckas. ”Vi får inte neka någon offentliga handlingar”, svarar de. Det är struntprat! Självklart kan en myndighet vägra att lämna ut uppgifter om de bedömer att det kan leda till brott eller hot. Det värsta som kan hända länsstyrelsen är att någon granskande myndighet i efterhand säger att det var fel. Men det är inte det värsta som kan drabba oss jägare!
Än finns det tid att ändra sig!

av /14 Kommentarer

Proffsigt Yttermalung!!!

, •

Jobbar hemma idag, och brukar då äta frukost till SVT:s första morgonnyheter och därefter reprisen av de regionala nyheterna från någon landsdel. Idag slumpade det sig så att det var Gävle-Dala på programtablån. Inte helt oväntat upptogs en hel del av programmet av den förestående vargjakten. Fokus låg helt på Dalarna. En redogörelse för hur polis och åklagare har jour, samtidigt som länsstyrelsens uppsatta vargledningscentral skyddas av inhyrda vakter under helgen, inledde inslaget. Därmed fick man onekligen en otrevlig känsla av ett nära förestående krigstillstånd. Jag ska villigt erkänna att jag nu med kaffekoppen i hand satt och väntade på hur inslaget skulle utveckla sig med en lätt sjunkande känsla i maggropen…

Min oro kom fullständigt på skam, när man gick över till att intervjua en företrädare för Yttermalungs jaktvårdsförening. OTROLIGT bra skött!!! Här visar man tydligt hur man med en total öppenhet står upp för vår verksamhet och vill lyfta fram att vi förvaltar vargen på samma sätt som annat vilt i enlighet med vad som beslutats i riksdagen.

När nu jakten drar igång kommer det att vara ett enormt medietryck. Många jaktlag kommer också att ha med sig journalister ut, vilket är alldeles utmärkt! Vi har inget att dölja utan allt att vinna på att visa upp vår verksamhet. Det är vi som står för verksamheten som följer av grundprincipen att viltstammarna i Sverige bland annat regleras genom jakt för att minska problem och hålla stammarna på en nivå som överensstämmer med samhällets intressen. Detta är självfallet en extremt viktig princip att stå upp för.

När vi nu genomför jakten gör vi det alltså med öppenhet, väl medvetna om att varje liten bit kommer att skärskådas av journalisternas Argusögon. Det är som det ska och något att välkomna. Enbart genom öppenhet och att förklara vår verksamhet kan vi försvara den.

Följande länk rekommenderas alltså starkt:

SVT Gävle-Dala

av

Myten om att det krävs många vargar!

•

I kommentarerna och i mitt inlägg, Henrik Ekman och vargen, tog jag upp frågan vad som är fakta och vad som är värderingar. Är det t ex fakta att vargen fyller en viktig ekologisk roll, eller är det en värdering? Jag menar att vargen har en ekologisk roll, det har alla arter, men om den är viktig eller ens behövs är bara en värdering.

Hur är det med alla påståenden om att det krävs ett visst antal vargar för att en stammen skall vara livskraftig. Är det fakta eller värderingar? Mitt svar är tydligt, det är bara värderingar. Det finns inga fakta som säger att det krävs ett visst antal vargar för att vargstammen i Sverige skall vara livskraftig. Det som finns är direktiv och beräkningssätt som något beslutat om, men även de bygger på värderingar. Speciellt allvarligt blir det när genetiker och biologer tvärsäker uttalar sig om att det krävs si och så många vargar och att vi måste ta hänsyn till vargens ekologiska roll, som om de hade monopol på den frågan. Naturvården och de som nu skriker högt i debatten mot vargjakten tycker sig representera det goda. Medan vi jägare, renskötare och markägare framställs som onda. Vi skall ”avisas”, skrev en moderat riksdagsman igår, eftersom vargen, enligt henne, är utrotningshotad.

Människan är ond, djur är goda! Därför är den som värnar djuren per automatik, god. Naturvetarnas värderingar är också enligt samma logik mer värt en samhällsvetarnas. Samhällsvetarna forskar ju på onda människor, medan naturvetarns kämpar för de goda, svaga djuren.

Idag fick jag ett mail med en intressant artikel som publicerats i Conservation biology. The how much is enough myth, skriven av George F. Wilhere, tar upp exakt de frågorna som jag skrivit om flera gånger. Vems värderingar är viktigast betraktarens eller brukarens? Av artikeln framgår tydligt att det ofta är värderingar som styr biologernas förslag till politiker. Det är ok, men bara om det redovisas. När naturvetare som har uppdrag att beräkna t ex genetisk förlust, samtidigt så där i förbifarten, säger att vargen också har en viktig ekologisk roll eller att den buffrar mot klimatförändringar tappar de all trovärdighet, det är poängen i Wilheres artikel.

Hur många vargar behövs? Ja, om vi utgår från artikeln är det inte en fråga enbart för biologer och genetiker. Hänsyn måste också tas till människor och de ekonomiska konsekvenserna! Just idag har rovdjursutredaren ett antal naturvetare på besök som skall granska den vetenskapliga grunden för vargens bevarandestatus. Min fråga är, var är samhällsvetarna och ekonomerna?

Vad kostar ännu fler vargar oss som får betala priset? Hur påverkas människors livskvalitet av vargen? Är vargar viktigare än avkastningen från t ex älgjakt? Är rennäringen värd att offra för att få genetiskt utbyte med finsk/ryska populationen? Det är de viktiga frågorna, ändå tillåts biologer och genetiker år efter år att få sätt agendan för vargstammens storlek i Sverige. De måste till en förändring!

av /68 Kommentarer