Kanadagåspar

Idag deltog jag i en offentlig diskussion i Nordstan i Göteborg. Anledningen är den pågående vetenskaps festivalen. Hela dagarna pågår olika föredrag och diskussioner. När jag kom dit diskuterade man miljövänliga bilar. Rubriken för dagen var ”Den kosmopolitiska människan – och hennes fripassagerare”. Min roll var att berätta om främmande fåglar och däggdjur. Med var också kommun- och växt ekolog, marinbiolog och representant för Naturhistoriska museet. Det var lite speciellt att diskutera mitt i ett köpcenter där merparten av människorna var mer intresserade av att inhandla starka varor på systemet intill än att fundera över den föränderliga naturen. Men många människor stannade trots allt till och lyssnade.

Diskussionen handlade om hur vi människor frivilligt eller ofrivilligt tar med oss djurarter runt jordklotet. Vissa är önskade och populära, andra hatas av alla. Till de hatade räknas den spanska skogssnigeln medan t ex dovhjorten är betydligt mer populär.

Jag fick tillfälle att berätta om mårdhunden och vårt engagemang för att stoppa den. Än finns det hopp om att det går. Men klarar vi att hålla ut? Det är inte direkt ett ettårigt projekt. I Finland har det fällts 130 000 mårdhundar de senaste fem åren.

En intressant fråga som jag tog upp var när man skall ge upp, eller rättare sagt acceptera att en art är här för att stanna. Minken är ett bra exempel, är det rätt att skjuta dem året runt? Lider en minkunge som förlorat föräldradjuren mindre än en mårdunge bara för att den är en främmande art? För det är väl ingen som på allvar tror att den går att utrota? Samma synsätt har ornitologer om kanadagåsen, nästan allt är tillåtet bara för att det är en främmande art. I havet anses alla arter som kommit hit efter 1840 som främmande, fick jag lära mig! Är det rimligt?

Jag har förstått att några retat sig på mitt förra inlägg om riksdagsdebatten i förra veckan. Man tyckte helt enkelt att debatten i just ”fjälljaktsfrågan” var ett lågvattenmärke och historiskt dålig. Jag kan hålla med om att alliansen fortfarande inte imponerar i sin argumentation för sitt märkliga agerande i fjälljaktsfrågan och Helén Pettersson (s) briljerade med en imponerande sakkunksap och med välslipade argument gjorde hon tydligt hur felaktigt beslutet om ”lika jakt för alla nationaliteter” faktiskt var.

Att denna debatt skulle ha varit direkt dålig håller jag dock inte med om. Det blev, efter några svängomar med gamla och dåliga argument från alliansens sida, tydligt att det numera är frågan om ”jobblinjen” som huvudargumentet för agerandet från alliansens sida. Det är i mina ögon ett fall framåt. Efter att vi nu ”dödat” argumentationen om EU-direktiv och annat så återstår bara den mer ideologiska frågan om jobben. Här behöver vi inga jurister med expertkunskaper för att argumentera, bara lite vanligt sunt förnuft. Ingen seriös näringsidkare kan idag i större omfattning sälja fjälljakt med rak rygg. Det är helt enkelt omöjligt att med någon form av framförhållning kunna planera och sälja fjälljakt då jakttrycket innebär att stora områden kan vara avlysta redan efter en mycket kort tid. Således tycker jag att det är tämligen självklart att regeringens beslut mot bakgrund av ”jobblinjen” i fjälljaktsfrågan var direkt kontraproduktivt och därmed ser jag att vi närmar oss slutet på denna fråga, argumenten för regeringens agerande tryter och jag har svårt att se vad som ska komma härnäst.

Nu var det dock inte detta mitt förra inlägg försökte belysa. Jag var, och är, fortfarande mycket glad över den positiva bild som samtliga talare gav av jakten och jägarna i Sverige. Ingen enda fråga löses idag genom ett enda slag med sakargument, snarare belägring och utnötningstaktik. Titta på fjälljaktsfrågan, rovdjursfrågan, trafikeftersöksfrågan, blyfrågan… Samtliga dessa frågor kräver näst intill sjuklig envishet och tålamod för att kunna drivas åt rätt håll. Då är det enormt viktigt med förtroende och en positiv grundsyn från politikernas sida. Att genom kortsiktiga utspel och ivrigt  agiterande på barrikaderna vinna en ”dylik” fråga går inte, här måste man vinna och förtjäna ett förtroende som ger oss möjlighet att ens få diskutera med de som bestämmer. Det är det jag menade var så positivt med förra veckans debatt, vi har förtroendet och vi har en god grund just nu för att driva några viktiga frågor. Att det sedan inte var varken första eller sista gången sakargumenten, i detta fall från alliansens sida, föreföll såväl mossiga som illa genomtänkta är en helt annan sak.

 Igår träffade jag miljöminister Andreas Carlgren, tillsammans med Torsten Mörner. Med på mötet var ”de som vill skjuta lite mer och de som vill skjuta lite mindre” som Carlgren uttryckte det. Det vill säga båda markägare, jägare, djurägare och naturvårdssidan.

Carlgren ambition var tydlig, han ville att de två sidorna skulle försöka närma sig varandra. Han berömde också vår gemensamma skrivelse om flyttning av varg. Det var uppenbart att Carlgren anser att skrivelsen underlättar det fortsatta arbetet med att skriva en proposition. Vi visar vilja att föra en konstruktiv dialog. SNF, Rovdjursföreningen och Svenskt Djurskydd som också var med fick inte samma positiva omdöme om sin skrivelse, som i stort gick ut på att vi hade fel. ”Älgen passar bäst som mat åt asätare”, som jag skrev i en tidigare blogg är en bra sammanfattning.

Om Carlgren innerst inne hade trott att det fanns någon vilja till kompromiss från de tre organisationerna som vill skjuta mindre, blev han nog besviken. I stort sett alla inlägg gick ut på att tala om hur lite problem det finns med stora rovdjur, att en licensjakt strider mot lagen och att vi som blivande ordförandeland i EU inte kan bedriva jakt på akut hotade arter. Det följdes upp med ett par inlägg om att naturen sköter sig bäst självt och att jakt är onödigt! WWF deltog också, men höll en något lägre profil.

Jag har nog skrivit det tre gånger tidigare i mina bloggar, det handlar om en enda sak. Skall vi vara betraktare eller brukar av naturresurserna. Nuvarande regering verkar tydligt på att naturens resurser skall brukas, inte bara skådas. Det är bra. Samma signaler kommer från Socialdemokraterna i rovdjurfrågan. Det borgar för en bred blocköverstigande uppgörelse, om propositionen blir bra.

Vårt arbete med att öppna den tidigare stängda vargjaktsdörren verkar ha lyckats. Carlgren var tydlig i sitt budskap, det blir licensjakt på varg! Så långt verkar det gå åt rätt håll. Vargar kommer också att flyttas i syfte att säkerställa den genetiska variationen. Men vad gäller lodjuren är jag fortfarande mera oroad. Överskuggar vargfrågan den lika viktiga frågan om hur många lodjur vi kan ha? Jag fick i varje fall god tid på mig att framföra våra synpunkter om att det nationella målet måste revideras.  

Tyvärr verkar det som om måldiskussionen kommer att flyttas till nya utvärderingar. Gynnsam bevarandestatus skall utredas för samtliga arter parallellt med utvärderingen av hur vargstammen utvecklas när jakt och flyttning påbörjats. I det arbetet skall alla de parter som fanns med på mötet ingå. Carlgren borde efter mötet inse svårigheterna i ett sådant arbetssätt. Risken är uppenbar att det istället kommer att handla om människans rätt att bruka naturen. Enligt min bestämda mening finns inget mera att utreda, sätt realistiska mål nu, så kan vi gemensamt ta ansvar för att de följs istället för ett evigt käbbel om att de inte fungerar.  

Slutintrycket från mötet är ändå positivt, men mycket återstår. Var säkra på att ”de som vill skjuta mindre” kommer att sätta in alla resurser för att nå just det målet.

Återigen en resa inåt landet, ett antal mil på grusvägar inåt Moskosel för ytterligare en kväll för att prata mårdhund. Återigen en resa hemåt, men nu i en vårljus kväll. Ibland funderar man på varför man gör det man gör. Kvällar och helger går åt till utbildningar – informationsmöten – sammanträden och till vilken nytta. Ja, såna tankar dyker faktiskt upp! Sen kör man förbi något på vägen och plötsligt inser man att det finns ett syfte med allt (eller i alla fall det mesta)

20090505.JPG

 

Ja, först måste ni kanske titta en gång till för att se vad som finns på bilden!?

Visst är det intressant att möta folk, prata jakt och vilt, förhoppningsvis ge folk nya kunskaper inom dessa områden – men grunden till allt är ändå ett brinnande intresse för att jaga och uppleva naturen på jägarens sätt. Den känslan vaknar till liv lite extra när man passerar ett flertal tjäderhönor längstmed grusvägen en majkväll. Jag håller tummarna för att dom hittar bra platser för sina ägg och håller kycklingaran säkra för rovdjur under sommaren! Jag vet att vissa i bekantskapskretsen anser att man är galen om man längtar till hösten redan innan snön har smält undan helt, men visst drar det lite redan nu!

Nu är det inte var dag jag häckar framför Riksdagens Webtv eller på läktaren i plenisalen men idag har jag gjort ett undantag. Det var vår Genralsekreterare som under en släng av någon (svin)influensa hade betraktat en riksdagsdebatt förra onsdagen och nu var den gode Håkan riktigt upprymd. Jag rusade därför upp efter lunchen och lyckades hitta debatten. Herrejäklar vilken ”egotripp”, den kan rädda vilken gråmulen eftermiddag som helst för en jägarsjäl. 

Nu debatterades främst fjälljakt och eftersök men det som gladde mest var Riksdagsmännens och kanske allra mest Riksdagskvinnornas mycket positiva syn på jakt, Jägareförbundet och den svenska jägarkåren. Det är inte utan att man blir lite stolt och sitter lite rakare i ryggen nu på eftermiddagen efter att ha hört nästan bara beröm från m, c, fp, s, kd och faktiskt rätt många positiva och förstående ord från mp också. 

De riktiga höjdarna tycker jag själv var Nina Larssons (fp) inlägg och kanske mest Irene Oskarssons (kd) förklaring över glädjen att några ”unga pojkar bad henne hålla käften” när hon var med på jakt i Värmland. Vi svenska jägare har onekligen ett grundmurat förtroende hos de som bestämmer. Undrar om det finns något annat parlament i världen där en liknande debatt ens varit möjlig? Förtroenden är dock något som förtjänas och vårdas så varje jägare måste varje dag värna allas vår jakt… 

Debatten kan ni se här: http://www.riksdagen.se/templates/R_ExternalPage____3383.aspx

Sök på mju11. 

Ryktet säger också att Eskil Erlandsson besöker vår årsstämma på Öster Malma i helgen. Efter att ha sett denna debatt kanske man vågar hoppas att solen skiner på oss i mer än en bemärkelse?

 

 

Så är det då nästan vår även häruppe och i alla fall kusten börjar få träd som nästan skiftar i grönt. Just nu inleds björnjakten i Norrbotten, de enda som inte får delta är jägarna! Så snart björnarna lämnar idet finns risk för att de dödas illegalt, ofta med hjälp av skoter. Så skedde även i år uppe i Arjeplog, ett illegalt dödande som väcker avsky hos dom av oss som kallar oss jägare.

Men björnjakten inleds nu också på legal väg. Det är nämligen just i anslutningen till renarnas kalvningsperiod som Länsstyrelsen får in begäran om skyddsjakt och den utförs nästan undantagslöst av Länsstyrelsens personal. I fjol fälldes 16 björnar av Länsstyrelsepersonal i Norrbotten. Ytterligare några fälldes efter polisbeslut. Man kan tycka mycket om att myndigherna står för jakten, men att skicka ner så pass mycket björnar för obduktion till riksmuseet som redan drunknar i björnar verkar på mig som ett resursslöseri! De här björnarna tas bättre tillvara av jägare som kan göra något av både skinn och kött. Förhoppningsvis tycker Naturvårdsverket som Jägareförbundet Norrbotten och låter jägarna också ska få jaga björn på våren!

Tillbringade början av veckan uppe i Orsa för att diskutera hundtest på hägnade björnar med bland andra de domare som dömmer dessa hundtest i Orsa, Junsele och Namskogan i Norge. Som grädde på moset var också Barbro Börjesson där för att hjälpa oss bedömma hundarna. Den kvinnan kan verkligen läsa en hund och det blir nästan en skräckblandad religiös upplevelse när man hör henne beskriva en hund exakt på rätt sätt efter bara en kort stund.

 

Nåväl, vad som alltid slår mig när jag tittar på dessa test är hur otroligt speciellt många hundar reagerar på björnarna. På väg upp till björnarna i parken passerade vi både tigrar och vargar men ingen hund reagerade nämnvärt. Björnarna däremot kan locka fram de mest konstiga beteenden och utan tvivel ren skräck hos hundarna. Vi har nyligen utvärderat dessa test och utan tvekan kan vi säga rätt mycket om hur en hund kommer att reagera på björn ute i skogen bara genom ett test med stängsel mellan björnen och hunden.

 

Tyvärr sätter nu djurparksreglementet stopp för testerna i Orsa så i sommar får vi skicka alla intresserade till Junsele eller Norge. Vi jobbar dock hårt på att få till en fortsättning även i södra delen av björnområdet och jag tror det är viktigt att såväl björnjägare som andra jägare och kanske till och med vanligt folk får en möjlighet att se hur deras hund reagerar på björn. Det kan göra att vi undviker en del otrevliga situationer i framtiden och vara ett viktigt instrument i arbetet med att få fram lämpliga björnhundar.

 

Vi fick också möjligheten att se delar av Rasmus Boströms nästa björnfilm. Rasmus har lyckats montera en kamera på sina hundar och det material de filmat under hösten är verkligen helt unikt och enormt fascinerande. Att se en björnjakt ur hundens perspektiv får en onekligen att förstå att det krävs rätt mycket av en björnhund. Vidare ska ingen försöka inbilla mig att en björn stressas av jakt med Plotthundar efter att ha sett detta material. Björnjakt med hund sker helt på björnens villkor och jag såg björnar både äta och gäspa samt klia sig lite förstrött under ståndskall och gångstånd. Man kan inte annat än imponeras av Rasmus kunnande och engagemang, spring och köp filmen om ni är intresserade av hundjakt, detta material är verkligen något utöver det vanliga.

 

Image_00035.jpg

Det trillade ned ett mail som gav mig rejäl hjärtklappning häromdagen. Det kom från en för mig väl känd människa engagerad i Djurens Rätt. Normalt sett brukar inte mail därifrån innebära någon angenäm upplevelse men i detta fall var det frågan om rent och ärligt menat beröm.

Berömmet gällde vårt arbete med och ifrågasättande av vildsvinsfällorna. Personen ifråga var uppriktigt förvånad och imponerad av vårt ställningstagande för viltets väl och ve i detta fall. Detta är i sig lite tråkigt. Jägareförbundet bildades för snart 180 år sedan som en ”djurskyddsorganisation” med det övergripande målet att bevara och vårda våra vilda djur. Ingenting är egentligen annorlunda idag. Ingen jägare i detta land vill medvetet jaga med redskap eller metoder som plågar viltet. Vildsvinsfällor kan  vara okej, men det finns mycket som antyder att de inte är det. Vi har aldrig förr fångat flocklevande och matnyttigt vilt som vi dessutom vet är extremt sociala och stresskänsliga. Huvudsaken nu är att vi tar reda på hur det ligger till.

I väntan på denna studie ska jag författa ett mail tillbaka och uppmana Djurens Rätt att kanske vara lite mer officiella i sitt beröm. Det skulle sitta som en fläskläpp så här inför Valborg med lite beröm och kanske en idolbild på deras hemsida?

Så var det då dags för lite vila. Välförtjänt eller inte får kanske andra bedömma… Det har i alla fall varit intensivt med viltvårdsområden, mårdhundar, älgar och björnar ett tag. Allt av detta drar naturligtvis med sig resor, något annat kan man ju inte räkna med häruppe i norr! Men nu tänker jag som sagt ägna mig åt att lyssna på alla fåglar som äntligen har kommit, kankse titta efter nån bäver och i övrigt ta det lugnt.

En sak som hände i veckan kan vara intressant för fler att fundera på! Det ringde en journalist (man blir alltid liiite avvaktande då!) och undrade vad vi tyckte om att tävla i jakt. Anledningen var en predatortävling i en jakttidning, alltså någon form av poängsystem med lotter beroende på vad och hur mycket av små rovdjur man hade lyckats fälla. Frågan är inte helt enkel – Att tävla i att döda låter inte så smakligt i mitt tycke, samtidigt som jag tycker att alla som lägger ner tid och energi på att jaga räv, grävling, kråkfågel, mink och annat (som mårdhund) ska ha en stor eloge för bra utfört viltvårdsarbete. Med en kamera och en mikrofon upp i ansiktet är det inte helt lätt att komma på saker att säga men jag tror ändå att jag fick fram det jag tänkte. Min egen slutsats är i alla fall att det är bra med premiering av de som jobbar med predatorjakt, men det är viktigt att de jägare som jagar små rovdjur har hög etik och jagar på ett sätt som man kan visa upp och vara stolt över. Jag hoppas att det är så det går till överallt……..!! Sen borde kanske räcka för jägaren att vinsten är bättre stammar av skogsfågel, hare och annat småvilt och inte nödvändigtvis en lott på en ryggsäck eller annan pryl, men det är en fördjupningsdiskussion! Ha nu en skön valborg och kolla igenom brasorna innan ni tänder så det inte lägger någon and på ägg därinne i riset!

Skitkul

Älgspillning

Det finns dagar då även jag kommer ut i skogen, igår och idag var sådana dagar. Skitkul, kan man ju kalla det när man får möjlighet att spillningsinventera. Just idag var det inom ramen för FOMA (Fortlöpande miljöövervakning). Inventeringen syftar till att ge en bild av förekomsten av alla arter som lämnar spillning som går att identifiera. Dessutom skall den ge en grov bild av hur många älgar, rådjur och harar det finns i Värmland. De här två dagarna hittade jag spillning efter älg, rådjur, hare, tjäder, räv och järpe.

Spillningsinventering har blivit mycket populärt i Värmland och Örebro. Intresset har varit så stort att vi inte mäktat med att utbilda alla. Nästa vår utbildar vi fler jägare i den ädla konsten att spillningsinventera!

Förutom motion, en trakt tar ca 4 timmar att inventera, får man ett bra underlag för älgförvaltningen och en bra bild av rådjurstillgången.

Det finns organisationer som inte uppmärksammat rådjurstammens nedgång och som framförallt inte vill se kopplingen till den stora lodjurstammen. Antalet trafikolyckor med rådjur tror de är ett bättre mått än riktiga inventeringar. De är faktiskt lite tragiskt. De erkänner inte heller forskarnas beräkningar. Trots att de hyllar samma forskare när  de beräknar den illegala jaktens storlek.

Enklaste sättet att visa att de givetvis har fel är att inventera.

I mitt eget älgskötselområde har vi spillningsinventerat sedan 2002. Rådjurstammen har minskat från 58 rådjur per tusen hektar till 25 per tusen i Värmlands bästa rådjursmarker, en minskning med ca 10 procent per år.

Nu får hoppas att regeringen också förstått, det vi jägare länge vetat, att dagens lodjurstam inte kan bäras av den vikande rådjurstammen. Den kommande propositionen ger svaret. Skall vi vara betraktare eller brukare av naturresurserna?

Spillningsutrustning

Så var det då måndag igen och helgen passerade i en rasande fart. Föret och orken gjorde att bävervattnet inte blev besökt under lördagen, får ta det till kommande helg istället! Gårdagen tillbringade jag i Kalix med ett gäng intresserade blivande björnjägare. Alltid roligt att prata jakt med folk som är intresserade! Björnen är lite speciell som jaktbart vilt och många gånger tror jag att man gör en större sak av björnjakten än det behöver vara. God kunskap om träffområde och vältränade skyttar med god etik är naturligtvis nödvändigt, men ibland låter det som om man överdriver svårigheter och farlighet för så pass att i vanliga fall lugna jägare får stora darren! En intressant iakttagelse är att man gärna planerar som för ett fälttåg när man ska ut på björnjakt och man uppmanar hundförarna att gärna gå med en medföljare. Man ska tänka på att man kan råka ut för björn på nära håll och hela tiden vara uppmärksam. Visst, helt OK råd. Men dagen efter när man själv går ut med fågelstudsaren och norrbottenspetsen – i samma marker – då går man gärna själv och har det trevligt en heldag…. var finns logiken??

DSCN1824.JPG

Nåja, utbildningsdagen blev i alla fall trevlig! Jag kan ändå konstatera att det finns mycket att lära vad gäller att använda skjutstöd, antingen köpta käppar eller tillfälliga stöd i skogen. Inför skjutbanesäsongen så hoppas jag verkligen att fler börjar använda skjutkäpp även på skjutbanan! Det ÄR inget svaghetstecken att behöva använda käpp i dessa sammanhang, utan ett tecken på att man gör allt för att få bästa möjliga chans att avlossa säkra skott under jakt!

Ja, man kan naturligtvis tolka rubriken lite olika så jag kanske måste föklara mig… Naturligtvis är föreningar helt beroende av folk som engagerar sig för att driva sakerna framåt till allas bästa. Även de som engagerar sig i sakfrågor är viktiga för framgång. Sen finns det naturligtvis dom som är väldigt engagerade i frågor som ställer till problem också, det är alltid jobbigt att ha engagerade personer emot sig! Samtidigt kan det faktiskt vara en hjälp för att vässa argumenten i sakfrågorna.

Men just idag är rubriken helt enkelt en reflexion över att tre kvällsträffar på fyra dagar tär på krafterna, fredagen är halvvägs över och det känns oneklig rätt skönt! På söndag är årets första björnjaktsutbildning – återkommer på måndag om det! Får se om bävervattnen har tinat fram tillräckligt för en kvällstur lite senare!

”EU ska hålla fingrarna borta från skogen” – Det uttalandet läser jag i ATL. Dessutom var det ett uttalandet som samtliga partier enades om vid en debatt inför EU-valet. ”En gemensam europeisk skogspolitik skulle göra för skogen vad fiskepolitiken gjort för fisken, siade Isabella Lövin, andranamn på Miljöpartiets lista till EU-parlamentsvalet och känd för sin bok om fiskepolitikens förödande konsekvenser.”

Tänk om man kunde får våra EU-politiker att ställa sig bakom att samma förhållande gäller jaktfrågorna! Att ha någon form av samarbete för fåglar som flyttar fritt inom EU kan man möjligen ha en viss förståelse för. Men när europeiska politiker pratar om vår svenska jakt så inser man att de som beslutar om sånt som påverkar vår jakt oftast inte har en aning om hur det ser ut utanför storstadsområdena nere på kontinenten. Jag hoppas alltså att våra EU-politiker är lika raka i beskeden om jakten som de nu har varit när det gäller skogspolitiken! 

Hela artikeln i ATL kan du läsa här

Så har då den årliga grävlingsmånaden med tillhörande telefonanstormning börjat. Nu runt Valborg far stadsborna ut till sommartorpet för första gången och upptäcker till sin fasa att det bor främlingar under golvet.

 

Ofta kan det ta ett tag innan främlingarna ger sig till känna med följden att man hunnit ta sig ett glas vin eller en fredagsgrogg vilket brukar kunna leda till tämligen spirituella samtal… Priset tar nog en farbror från fjolåret som läst ett tips i veckotidningen Allers om att diesel i öppningarna i torpargrunden skulle vara verkningsfullt. Nu hade han grunnat en stund på altanen och behövde expertisens hjälp. ”Nog är det väl ändå meningen att man ska tända på också?” hördes i luren och jag visste ärligt talat inte om jag skulle skratta eller gråta.

 

Faktum är att man ibland blir rätt oroad och förfärad av ”vanligt” folks blodtörst när grävlingarna flyttar in under golvet eller rådjuren härjar i rabatten. Det känns då trots allt rätt bra att man vänder sig till jägarna för hjälp, även om det är sent på lördagskvällen, vi kan det vilda och vårdar det dessutom.

 

PICT1607.JPG

Jakt och samverkan

Sitter i dagarna med två frågor som bägge har att göra med samverkan inom jakten – och bägge skapar diskussioner och ibland också konflikter!

Dels är det nu dags att sammanställa alla de lokala samråden som har diskuterat kommande älgjakt och hur mycket älg som ska tilldelas licensområdena. Som vanligt för vår del så är det en ganska stor enighet även om det finns områden med större eller mindre motsättningar. Men det är klart, eftersom så många som jagar också är markägare (och tvärt om) så blir det ibland som att komma överens med sig själv och det brukar ju alltid vara det lättaste även om man inte alltid lycka med det heller! Man ska ha respekt för varandras åsikter i ett samråd och inse att ingen kan ”vinna” genom att driva igenom förslag som den andra parten inte ställer upp på, ibland upplever jag att det brister i den insikten. Än så länge har heller inga tilldelningar gjort en älgstam vare sig större eller mindre eller påverkat kvalitén utan det är jägarna som i slutändan kröker fingret om avtryckaren som påverkar älgstammen! Det lokala ansvaret kommer alltid att vara avgörande oavsett förvaltningssystem eller tilldelningar!

Den andra samverkansfrågan är ett par kvällsmöten om viltvårdsområden, en fråga som uppenbarligen väcker starka känslor hos en del. Jag upplever att det för det mesta inte har med jakten att göra egentligen utan man driver frågor ”av princip”. Det finns en mindre grupp som gör sin röst hörd i den här frågan, men det stora flertalet verkar dock inse att jakten och viltvården hanteras bäst inom större områden. Inte enbart för att det är roligare att jaga på större marker, utan i huvudsak för att viltet är en gemensam resurs som rör sig fritt över markgränserna och därför också ska hanteras gemensamt. Det kan bland annat de jägare intyga som av olika anledningar idag försöker samordna jakten i områden där ett viltvårdsområde har upplösts! Bägge frågorna är egentligen en och samma – viltet förvaltas bäst om vi gör det över större områden med en gemensam plan och oavsett de som försöker hävda annat så är den gemensamma förvaltningen nyckeln till framgång!