Älgjakten rullar på och det finns fortfarande jaktlag som verkar relativt nöjda med älgtillgången. Men många är också de som är allvarligt bekymrade över att antalet älgar har minskat kraftigt. På allt fler håll hör man om att jaktlagen inför olika former av restriktioner för att ha kvar älgar till kommande år. Varför blir det så här men återkommande toppar och bottnar? Lär vi oss inte?
Att älgstammen i länet har varit stor de senaste åren tror jag att de flesta är överens om. Däremot så framställs det ofta som att Norrbotten har en älgstam med liknande utveckling. För ett län som täcker 25% av landets yta med marker från skärgården och upp till kalfjället så är det självklart inte en sanning. På vissa håll har man för många år sedan sänkt stammen till en låg nivå medan man på andra håll bara de senaste åren har börjat plana ut älgstammens ökning. Det blir då fel att ropa på katastrof i skogen och krav på kraftiga sänkningar överallt. Man kan undra om värmlänningarna verkligen skulle tycka att det vore OK att de skulle tvingas justera sin älgstam om betet på ungskog enligt markägarna var för högt i Stockholmsområdet?
Men nu är man alltså återigen i det läget att man inte verkat ha balanserat sin älgstam utan man har skjutit ner den i botten på många ställen. Anledningen är enkel, man är både från jägarhåll och de som tilldelar älgar för trög i att anpassa sig. Man håller i en hög avskjutning för länge och man håller också i uppåtgående stammar en för låg avskjutning lite för länge. Det kommer alltid att finnas områden som har bra bete och bättre med älg än andra områden. Företrädare för dessa områden har ofta mångas öron när man pratar älgtilldelning. ”Nog är det fortfarande bra med älg!” Visst är det lockande att lyssna på dessa och inte begränsa sin avskjutning, i alla fall inte i år! Men det som händer är att man kommer till en tröskel. Under en ganska lång tid kan man skjuta mer än tillväxten i en älgstam och fortfarande tycka att det är bra med älg. Från ett år till ett annat kan det plötsligt upplevas som att älgarna plötsligt tog slut. Det här är särskilt tydligt i områden där man skjuter en hög andel kor.
Vill man se detta i en simulering kan man titta på det lilla programmet som SLU har tagit fram om förvaltning av älg i kombination med rovdjur. Där ser man tydligt att trögheten är stor i stammen om man över eller underbeskattar kalvarna och till viss del tjurarna. Om man däremot börjar röra i koavskjutningen upp och ner så ser man att vid en viss punkt går det från en hanterbar stam till kollaps!
Vad gälller det här med att fälla en stor andel kor för att åtgärda en upplevd sned könsfördelning har länge förespråkats, men i få fall gett resultat! Istället har vi områden i vårt län där man har den högsta andelen tjur i områden där man är försiktig med koavskjutningen. Vi har också områden som har skjutit rätt hög andel kor, men de uppvisar oftast den lägsta tjurandelen i älg-obsen. Oförklarligt säger man oftast. Jag hävdar att tjuröverskottet bland födda kalvar är större än vad man ofta räknar med. I SLU´s beräkningar har de till och med räknat med 50/50 medan man i andra sammanhang ser ett övervikt på tjur med siffrorna 52/48. Det är då intressant att rensa arkiven och hitta en liten skrift från 1980 av dåvarande jaktvårdskonsulent Rune Almqvist som skriver om just oron för tjurbrist efter ett antal år med koförbud i länet. Siffrorna liknar delvis de data vi har från avskjutningarna 1979-2012 där länet har ett tjuröverskott bland fällda kalvar på 54-58% med en högre andel ju närmare fjällen man kommer (områden där man under samma period har varit försiktig med koavskjutningen)
Men i slutändan är det ändå antalet djur som kan fällas utifrån hur många djur som produceras som avgör om stammen ökar eller minskar. Jag har börjat med en liten fråga varje gång det är dags för älgförvaltningsdisskusioner. Om man jagar på ett område som får en tilldelning av fem vuxna djur och lika mycket kalv, hur många djur måste man då ha på marken i inledningen av jakten? En tillsynes enkel fråga, men förvånansvärt ofta blir svaret långt under det antal som faktiskt behövs. Det här blir grunden för en överbeskattning! Om man tycker att man har ”bra med älg på markerna” för att man ser ett antal djur ute och betar på kvällarna inför jakten så är det ändå inte säkert att den tillgången räcker för den avskjutning man har planerat.
har du redan räknat ut svaret på frågan, eller vill du ha hjälp?
10 älgar ska skjutas, alltså måste 10 kalvar finnas i området innan jakt. För att producera 10 kalvar krävs i normalfallet runt 15 vuxna hondjur. Vi har då 25 djur på marken. Till det kommer tjurarna som oftast inte är lika många som korna. En hyfsad könsfördelning borde ändå innebära runt 10 tjurar. Allt som allt alltså 35 djur på marken innan jakt om man långsiktigt ska kunna skjuta 10. Det innebär också att det ska vara 25 kvar på marken när jakten är klar om man ska ligga på samma nivå nästa år också.
Nu tror säkert någon att jag förespråkar en ohämmad tillväxt av älg, men så är det inte! Jag skulle däremot gärna se en mer lugn upp och nedgång av antalet älgar och slippa dessa kast mellan för mycket och för lite och därtill hörande konflikter i olika läger! Kan vi bli bättre på att reagera på förändringar i stammarna så kan vi också undvika att snubbla över trösklarna. Jag tror alla skulle må bra av det. Men då måste vi alla lyfta blicken lite över vår egen jaktområdesgräns och lite längre fram i tiden än de kommande veckorna i älgskogen.
