Rovdjursproposition som ger hopp!

, , , •

Äntligen sätter regeringen ner foten och bestämmer att alla stora rovdjurs i Sverige har en gynnsam bevarandestatus!


Nicko Foto:Lst Värmland

Det är en framgång för oss på SJF och äntligen tas vi som drabbas på allvar. Senast i morse blev kollega Olofs jämthund angripen av två vargar. Tack och lov hände det direkt efter släpp och i närheten så att han hann fram i tid innan de slitit Nicko i stycken. Trots att Olof både skrek och sköt i luften fortsatte angreppet. Inte ens skott direkt mot vargen som bet i Nicko hindrade den från att fortsätta. Det kostade vargen livet!

Rovdjurspropositionen är en framgång för vårt sätt att arbeta. Vi har ibland kritiserats för att vi valt att argumentera för färre vargar genom en vetenskaplig och juridisk tolkning av vad EU:s direktiv egentligen kräver. Arbetet har burit frukt. Nu är det förhoppningsvis en gång för alla klarlagt att gynnsam bevarandestatus inte är ett strikt vetenskapligt begrepp som naturvetare har ensamrätt att bestämma, det framgår både av proppen och av Vargkommitténs betänkande. Det är ett begrepp som bygger på vetenskap, men den ”högre ambitionen än att enbart förhindra utdöende” som direktivet kräver är inte vetenskap. Det är ett politiskt ställningstagande.
Nu hoppas jag att det blir en bred majoritet i riksdagen för rovdjurspropositionen. Regeringens förslag ligger mycket nära det som Socialdemokraterna drivit. Om jag förstått saken rätt gäller det även Sverigedemokraterna. Min uppmaning till de sex partierna är att släppa partitaktik och istället ägna er åt det ni är satta att värna, nämligen oss väljare! Utan en bred uppslutning i riksdagen för regeringens proposition kommer rovdjurspolitiken att fortsätta att vara en evig följetång och våra tamdjur och vår livskvalité fortsätter att hotas.

Bevarandesidan som hyllat vargkommitténs arbete och viljan till samförstånd rasar nu, trots att betänkandet är tydlig med att jakt följer på beslut om gybs. Som vanligt är det väl framför allt Jägareförbundet som står fast vid det som överenskommits. Vi har hållit i grunden samma linje i närmare 20 år som respekterar både internationella åtagnaden, den vetenskapliga grunden men framför allt inkluderar människor som drabbas.
Nu skall det bli spännande att se EU kommissionens eventuella reaktion, de har ju själva börjat prata om ”human dimensions” i rovdjursförvaltnngen, och hur övriga politiska partier agerar. Men framför allt skall det bli intressant att se om våra myndigheter klarar att gå från rent bevarande till förvaltning. Enbart trycksvärta dödar inga vargar!

av

Svår myt att bryta

, •

Att jägarkåren är en allt mer förgubbad samling äldre män är något jag har hört sedan jag började med detta för drygt 20 år sedan. Det var inte en sanning då och det är definitivt inte en sanning nu. För vissa journalister verkar det dock finnas en orsak att fortsätta föda den myten!


Foto: Björn Sundgren
 

Jag är tillfälligt tillbaka bakom datorn efter att fågelpremiären är avklarad. Det blev både en tur med en fransk jaktjournalist i ryggen och en dag med unga entusiastiska jägare i fågelskogen. tyvärr verkar inte Norrbottens inland hålla några stora mängder fågel i år och definitvt inte många som vill sitta stilla för en norrbottensspets. Men det finns ju annat som gör att man trots allt uppskattar livet i skogen, även om ett bra fågelår gör det ändå roligare! För många här uppe i norr så tillbringas dagen på ett älgpass eller med älghunden i skogen. Själv tillhör jag ett av de allt fler jaktlag som väntar till helgen med att inleda årets jakt.

En intressant reflexion man gör när man går med en frasnk journalist i våra skogar är hur fantastiskt vi egentligen har det. Bara en sån enkel sak som att stanna och stoppa ett blåbär i munnen. För honom var det jämnförbart med att spela rysk roulette! ”Är du riktigt riktigt säker på att det inte är farligt!?!?” Han bodde och jagade i områden i Frankrike som sedan länge har dvärbandmasken i markerna, något som definitivt har påverkat hur de ser på naturen! Förändringar kommer för oss också, förhoppningsvis kan vi minska de värsta avarterna och fortsätta nyttja naturen fullt ut!

Åter till myten jag började med. På väg upp till jakten så blev jag uppringd av en lokal journalist. Han inledde lite ledande med att konstatera att den norrbottniske älgjägaren var en man 50+ och inga andra jägare fanns egentligen i hans värld. Jag tillbringade rätt lång tid med att både förklara historiken och nuläget. Jägarkåren har ungefär samma snittålder som våra riksdagsledamöter, en rätt bra bild av landets befolkning om man plockar bort alla under 18 (all jägarstatistik bygger på lösa jaktkort vilket man inte behöver göra före 18 års ålder). Att andelen äldre är högt har delvis att göra med en befolkning som orkar vara aktiv högre upp i åldrarna än förut. Att andelen ungdomar i jakten pekar kraftigt uppåt de senaste fem åren och att andelen kvinnor ökar stadigt. Att jakten är på väg att allt mer bli en familjeangelägenhet när fler kvinnor jagar vilket nog ytterligare triggar igång en uppåtgående kurva för de yngre jägarna. Att Jägareförbundet nu ser över verksamheten för att få även de yngre att inse fördelen med en stark medlemsorgansiation. Att vissa jaktformer ökar och andra minskar, möjligen beroende på hur vi lever idag. För 20 år sen var det få jägare som avbröt älgjakten för att hämta barn på dagis, men det förekommer idag. Att lockjakten tar över före vakjakten på räv eftersom den är kort intensiv och du kan planera när du kommer hem. Kort sagt, jag tyckte att jag gav en ganska heltäckande bild över en positiv bild av framtiden med yngre jägare, fler kvinnor och en jakt som anpassas till hur vi lever idag. Man kanske inte skulle bli förvånad över rubriksättningen, men lite trött blir man allt…

”Färre unga jagar älg” kunde man utifrån den intervjun läsa i NSD (Norrländska socialdemokraten) Lite utryckta citat från mig, delvis omarbetade för att passa ett syfte (vilket det nu är). Möjligen det närmaste man kom en korrekt återgivning var när vi pratade om vikten för samhället att behålla och föryngra jägarkåren även om också det blev si så där utifrån vad som faktiskt sas…

Man kan vinkla all statistik, visserligen är det korrekt att det är färre unga än äldre som jagar (om det är älg eller annat vilt framgår inte av siffrorna från jaktkorten) men att andelen unga ökar kraftigt de senaste åren nämns lite i en bisats som att ”det verkar som”… Trist, men man har tyvärr fått lära sig att leva med detta.

 
av

Med full fart in i jakten

, , , •

Det känns att de flesta varvar upp inför de förestående jaktpremiärerna. Några har redan passerats och några är väldigt nära nu. En viss stress kan märkas för att hinna med det som ska göras mellan sommarsemester och jakterna. Det är nu förväntningarna är på topp!


Foto: Björn Sundgren

Veckan som gått har blandats med högt och lågt. Några kvällars spaning efter grävling och säsongspremiär för lillspetsen för att leta efter fågel kombinerat med möten i både Jämtland och Sörmland. Som alltid i augusti så är mycket av kontakterna med jägare och jaktlag som undrar vad man får och inte får göra inför jakten. Tyvärr rymmer de frågorna ofta mer eller mindre uttalade konflikter inom jaktlagen. I många jaktlag har det genom åren arbetats fram ett sätt att arbeta och en syn på hur det ”bör vara” som ibland ligger långt ifrån deras egna stadgar. Oavsett om det är viltvårdsområde eller jaktklubb så är ändå stadgarna det som ska ge just … stadga .. åt arbetet. När då någon påpekar att man kanske bör följa de regler man själv satt upp så leder det ibland till konflikter. Ofta med påföljd att en eller båda sidor ringer till oss på förbundet för att få vägledning. Efter många år så har man i alla fall lärt sig en sak. Om två personer ringer om samma fråga och de är på olika sidor i konflikten så är beskrivningen sån att det är svårt att känna igen att det rör sig om samma fråga! Att ta ställning efter att ha hört en sida är aldrig möjligt och ju fler år som går, desto tydligare är det att man får försöka vara torr och tråkigt faktamässig även om man ibland känner för att ”tycka till”.

Nåja, man får ju ändå intala sig att det är de som har störst problem som hör av sig och att hälsan tiger still, alltså att majoriteten av länets jägare faktiskt gör det man ska göra och ser fram emot en höst med rolig jakt i goda vänners lag!

Som alltid talas det om vilttillgång och det finns goda teceken vad gäller fågel i alla fall. Kanske inte att det ska krylla av dom, men i alla fall att det blir ett bättre år än fjolåret. Gårdagens släpp gav i alla fall kontakt med ett antal fågel inom ett ganska litet skogsområde så jag känner en viss förtröstan för en god jaktsäsong.

Denna vecka känns ändå som en slutspurt med tre kvällsmöten om älgjakt på olika håll i länet. Oklarheter i varför tilldelningarna har blivit som de blivit. Mycket frågor om hur älgarbetet fungerar idag i den nya förvaltningen. Det känns definitivt som att kontakten mellan jägarna och förvaltningsgrupperna måste bli bättre och öppnare, men det kommer säkert att utvecklas med tiden. Det visar också på ett fortsatt behov av aktivt älgarbete från kretsarna när det gäller att vara en kanal för frågor och synpunkter.

Dags att packa väskan och ge sig av till Niemisel nu. Ni övriga får ladda upp för fågel och björn under tiden.

En sista uppmaning! Var positiva till varandras framgångar på jakterna i höst. Jag har redan sett alldeles för mycket negativa synpunkter på att man borde skjutit det eller släppt det när jägare (ofta yngre och nya och glada över sin lyckade jakt) lägger ut information på sociala medier. Vi blir allt fler och många yngre kommer in i jakten nu, ta hand om dom genom att bemöta dom med respekt och uppskattning!

av

Björnen och jägarna

, •

Under många år har jägarna talat sig varma för att tilldelningen av björn ska öka. Man har inte riktigt trott på de siffror på antalet som har presenterats officiellt. Oron för björnens predation på både kalv och vuxna älgar har ökat med en ökande björnstam. Nu i år kommer för första gången en brytning.


Foto: Kenneth Johansson

Eller fel av mig, det är inte första gången utan möjligen andra gången man från jägarkretsar börjar ha delade meningar om björnstammens utveckling och status. Den första gången var då ”Svenska Jägareförbundets avdelning i Norrbotten” 1891 gjorde en framställning till länsstyrelsen om att skottpengar på björn borde slopas för att inte påskynda björnens utrotning. Hela den processen finns att läsa i en liten skrift sammanställd av Einar Lönnberg kallad ”handlingar i björnfrågan 1935”. Men det var alltså på 1800-talet och det kan med fog kallas för jaktlig historia. Under min tid i Norrbotten som inleddes långt senare så har det i alla fall hela tiden fram till i år varit en dragkamp mellan myndigheter i form av Naturvårdsverk och Länsstyrelse på en sidan och jägare på andra sidan vad gäller i vilken takt kvoterna på björn borde höjas. Med allt med kunskap om björnens predation på renkalv så har trycket från renskötseln också ökat starkt. Det senare har bidragt till de senaste årens kraftigar höjningar av antalet björnar på både skyddsjakt och licensjakt i länet. Det har också lett till ett allt större antal jägare som specialiserar sig och sina hundar på rovdjursjakt med björn som huvudinriktning. Den utvecklingen har varit en medveten strategi, bland annat genom att vi fick igenom en separat jakttidsstart för björnjakten före älgjakten drog igång.

björnstatistik Norrbotten

Resultatet visade sig i Norrbotten i fjol. För första gången var det inte under älgjaktstiden som björnarna fälldes. Istället var det inledningen före älgjakten samt älgjaktsuppehållet som var topparna för björnjakten. En orsak är säkert att de tider då man inte jagar älg är jaktlagen mer villiga att bjuda in de björnjägare som nu finns i och utom länet. Det är nämligen fortfarande så att björnen och björnjakten väcker stor respekt hos många jägare som med varm hand överlåter jakten åt andra. Många är också oroade över risken att göra fel, skjuta hona som visar sig ha ungar och därmed automatiskt bli utredd för grovt jaktbrott.Så långt allt inget märkligt. Det som visade på vändpunkten var diskussionerna som uppkom efter årets beslut om tilldelning. Ännu ett år då länsstyrelsens tjänstemän var oeniga om tilldelningen, ännu ett år då landshövdingen satte ner foten på tårna på vissa tjänstmän och beslutet blev ytterligare ett år med 90 björnar i tilldelning, även om det nu var en områdesindelning av länet. Det som var nytt i år var att ett antal jägare börjar oroa sig för att tilldelningarna är för höga och björnstammen kommer att minska för mycket. Man tror sig inte ha anledning att satsa på speciella björnhundar om tilldelningarna i framtiden minskar för mycket. Samtidigt finns misstron kvar hos andra att det finns mycket mer björn än vad som officiellt sägs och räknas på. Man är fortsatt orolig för kalvpredationen. I den gruppen är man mest besviken på att man inte kan få jaga mer än 10 björnar i kustkommunerna.

Läget är nog oundvikligt när viltstammarna förändras och det tillkommer grupper av jägare som inte satsar på det traditionella utan provar att specialisera sig på det nya. Tidigare var älgjägare och björnjägare samma grupp, nu finns det en mer eller mindre klar uppdelning mellan dessa grupper. Som alltid gäller det att balansera mellan dessa. Älgjägarna vill att det ska jagas björn, björnjägarna vill självklart att det ska jagas björn. Frågan är bara vilken nivå björnstammen ska ligga på och vilken uthållig avskjutning vi kan räkna med. Sen är också frågan hur många renodlade björnjägare och björnhundar man kan hålla eftersom den nivå på avskjutning vi har idag troligen inte är något vi kan hålla hur länge som helst. Att skjuta 100 björnar i Norrbotten (inräknat skyddsjakter) lär inte få stammen att kollapsa på något sätt som vissa befarar, men min gissning är att vi så småningom kommer att hamna i området 50-60 björnar varje år. Hur många björnspecialister som känner sig manade att hålla på med den tilldelningen är det ingen som vet, men det var på den nivån som intresset på allvar börajde vakna.

Det är ändå intressant att både jägare och myndigheter ibland inte riktigt hänger med när viltstammarna förändras och kräver nytt tänk både vad gäller jaktformer och förvaltningsstrategier.
Foto: Björn Sundgren

För egen del ser jag fram mot jaktpremiären både för björn och älg och hoppas att unghunden visar lite mer framåtanda på björnspår än vad som var fallet i fjol. Björnjakten är speciell, men vi kommer aldrig ifrån att det är älgjakten som bär upp den större numerären av jägare i Norrbotten och så kommer det nog alltid att vara. Övriga jägargrupper må ursäkta…

av

Sommar och älgar

, •

Oj, det tog tid att få klart nästa inlägg efter det att jag gjorde en omstart efter nyår! :-) Inte bara mitt eget fel, lite teknikstrul spelade också in, men nu ska jag vara igång igen. Våren har rusat förbi med en hel del frustrerade frågor rörande älgförvaltningen. Det är alldeles uppenbart så att systemet inte har ”satt sig” ordentligt i alla led.

Som vanligt vid förändringar måste vi nog gå en full cirkel innan man hittar sina rutiner och vi börjar snar närma oss det. Nu kan vi se vad som fungerat bra och vad som fortfarande måste justeras i själva modellen innan vi på allvar kan sätta tänderna i att förvalta våra älgar långsiktigt! Samarbetet inom förvaltningsgrupperna verkar i mitt län försigå i relativt samförstånd och med god dialog. Det finns självklart olika åsikter, men i det stora hela har man funnit en samtalsnivå som de flesta är nöjda med.

En fördel som ofta framförs är att man träffas fler gånger per år jämfört med tidigare lokala samråd med ett möte per år. Det som fortfarande känns som brister som måste åtgärdas är förankringsarbetet utåt från förvaltningsgrupperna. Beroende på vem som sitter i gruppen och vem man representerar så går det här olika smidigt. Men grunden måste ändå vara att alla grupper jobbar så öppet som möjligt, även under tiden man förbereder förslag. Att jobba inom gruppen och sedan åka runt på informationsturer när förslagen är klara tror jag kan väcka lika mycket irritation som det ger insyn i arbetet. Man kan ha olika syn på hur grupperna arbetar, det är helt självklart, men ju mer alla känner sig delaktiga i förslagen ju mer möjlighet finns det till att förslagen översätts till praktik under jakten. Det här gäller både lyhördhet mellan markägare och jägare och öppna kanaler mellan de enskilda personerna i grupperna och de som berörs av arbetet ute i jaktområdena.

Självklart är det här en balansgång, men jag är helt övertygad om att man vinner i längden på att vara överdrivet öppen i arbetet i början. Något som jag saknar inför årets jakt när förvaltnignsgruppernas förslag lämnas in är en långsiktig målsättning med vad man vill ha ut av sin älgstam. Inte några torra siffror om älgar per 1000 hektar i vinterstam efter tre år, utan vad man eftersträvar långsiktigt! Här brister man minst lika mycket på jägarmöten när kretsarna försöker få in underlag till förvaltningsgrupperna. Det är lätt att prata om vad man vill ha i tilldelning till kommande jakt, men vad VILL man med sin älgstam långsiktigt?

En älgstam i balans med fodret känns ju rätt givet att säga, men hur ser dagens situation ut jämfört med vad man vill ha? Är det för lite foder i förhållande till antal älgar, kan man då skapa mer foder eller måste stammen sänkas? Vad menar man med bra kvalité i stammen? Är det många tillfällen till skott för jägarna? Är det stora djur med bra utdelning i köttbacken? Vill man öka antalet stora trofétjurar? Man kan inte få allt, man måste välja väg.

Tyvärr försvinner dessa målsättningar i detaljstyrandet av några decimaler i olika typer av excelsnurror. Den tid som återstår tills att älgjakten rullar igång igen (det är inte så långt borta!) kanske man ska ta sig en funderare på sin älgstam ur en liten annan vinkel än man vanligtvis gör!? Jag hoppas att det är dessa diskussioner som tar över nu när systemet så småningom börjar hitta sina former inte bara på pappret utan även i praktiken.

av